EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION. Förslag till RÅDETS FÖRORDNING

Transkript

1 EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION Bryssel den KOM(2001) 505 slutlig 2001/0204 (CNS) Förslag till RÅDETS FÖRORDNING om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i mål om föräldraansvar (framlagt av kommissionen)

2 MOTIVERING 1. FÖRSLAGETS MÅL Vid Europeiska rådets möte i Tammerfors i oktober 1999 gavs umgängesrätt prioritet inom det rättsliga samarbetet 1. Detta för att tillmötesgå ett verkligt socialt behov. Eftersom människor i allt större utsträckning flyttar från en medlemsstat till en annan och familjer splittras och bildas på nytt behöver barnen säkra rättsliga ramar för att upprätthålla relationer med personer som har föräldraansvar för dem och som kanske lever i olika medlemsstater. Betänk till exempel följande situation: sedan domstolarna i medlemsstat X gett modern vårdnaden om barnet och fadern umgängesrätt, flyttar fadern till medlemsstat Y. Eftersom det inte finns någon garanti för att avgörandet erkänns och verkställs i praktiken i medlemsstat Y vill modern helst inte låta barnet åka över gränsen för att hälsa på fadern. Slutligen låter modern barnet åka, men eftersom fadern inte kunnat utöva sin umgängesrätt håller han kvar barnet och vänder sig till domstol i medlemsstat Y för att begära en ändring av vårdnadsbeslutet. Detta är tyvärr en alltför vanlig situation inom gemenskapen idag. Målet för gemenskapsåtgärden är i detta sammanhang att verka för barnets bästa och framförallt att ge det praktiska möjligheter att utöva sin grundläggande rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, såsom föreskrivs i artikel 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Å ena sidan kan avgörandet som reglerar förhållandet mellan barnet och personerna med föräldraansvar alltid omprövas för att bättre ta hänsyn till barnets bästa allteftersom hans eller hennes situation förändras. Å andra sidan måste ett sådant avgörande cirkulera fritt och granskningen ske (och förhållandet mellan barnet och personerna med föräldraansvar måste kunna utvecklas) i en omgivning där det råder rättssäkerhet för att undvika konflikter och ge nödvändig stabilitet i barnets liv. Man måste hitta en balans mellan att se till att avgörandena alltid tar hänsyn till barnets bästa och att beslut som fattats i en medlemsstat erkänns runtom i gemenskapen. Kommissionen föreslår därför en utvidgning av principen om ömsesidigt erkännande så att den omfattar alla avgöranden om föräldraansvar (och därmed ger alla barn möjlighet att dra fördel av dessa regler). För att stödja det nödvändiga ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna innehåller förslaget tydliga och samlade bestämmelser för att ge behörighet och en metod för samarbete mellan domstolar och myndigheter. Det slutliga målet är att avskaffa det exekvaturförfarande som för närvarande krävs innan ett avgörande som fattats i en medlemsstat kan verkställas i en annan medlemsstat. Kommissionen förbereder också ett förslag om att godta Haagkonventionen från 1996 på samma område, så att denna viktiga internationella rättsakt kan komplettera gemenskapsbestämmelserna och reglera situationer som uppstår utanför gemenskapens yttre gränser. 1 Slutsatser från Europeiska rådets möte i Tammerfors, punkt 34. 2

3 2. BAKGRUND Förslaget är ett led i det pågående arbetet inom Europeiska gemenskapen för att upprätta ett verkligt rättsligt område baserat på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden 2. Den rättsliga grunden är artikel 61 c och artikel 67.1 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Enligt artikel 61 c och artikel 65 i fördraget skall gemenskapen besluta om åtgärder som rör civilrättsligt samarbete med gränsöverskridande följder i den mån de behövs för att den inre marknaden skall fungera väl. Åtgärderna omfattar förbättring och förenkling av erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden och utomrättsliga avgöranden i mål och ärenden av civil och kommersiell natur. Den grundläggande rättsakten på området är rådets förordning (EG) nr 44/2001 som dock inte är tillämplig på vissa väldefinierade områden som fysiska personers rättsliga status, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga samt makars förmögenhetsförhållanden, arv och testamente 3. När det gäller familjerätt innehåller rådets förordning (EG) nr 1347/2000 bestämmelser om domstols behörighet, automatiskt erkännande och förenklad verkställighet av vissa domar som avkunnas vid skilsmässa eller separation 4.Ifråga om avgöranden om föräldraansvar är dess tillämpningsområde begränsat till domar om föräldraansvar för makars gemensamma barn som avkunnats i samband med äktenskapsmål. Förordningen trädde i kraft den 1 mars Den 3 juli 2000 lade Frankrike fram ett initiativ, baserat på rådets förordning (EG) nr 1347/2000, som syftar till att underlätta utövandet över gränserna av umgängesrätt i fråga om barn till skilda eller separerade föräldrar, genom avskaffandet av exekvaturförfarandet 5. För att uppväga den direkta verkställbarheten av domar om umgängesrätt innehåller initiativet en garanti för att barnet kommer att återvända efter vistelsen utomlands Slutsatser från Europeiska rådets möte i Tammerfors, punkt 33. Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, artikel 1.2 a, EGT L 12, , s. 1. Rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn, EGT L 160, , s.19. Initiativ från republiken Frankrike inför antagandet av rådets förordning om ömsesidig verkställighet av domar i mål om umgängesrätt när det gäller barn, EGT C 234, , s. 7. 3

4 Rådet (rättsliga och inrikes frågor) antog den 30 november 2000 ett program för att gradvis avskaffa exekvaturförfarandet inom fyra arbetsområden 6. För område 2 omfattar programmet i den första etappen en utvidgning av tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 1347/2000 tillsammans med avskaffandet av exekvaturförfarandet för de domar som rör umgängesrätt. Vid mötet kom man fram till att det franska initiativet bara kunde drivas vidare parallellt med arbetet för att utöka tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 1347/2000. På så sätt garanteras att alla barn behandlas lika, och man tar hänsyn till den sociala verkligheten, till exempel förändringar av familjestrukturen. För att föra arbetet framåt lade kommissionen den 27 mars 2001 fram ett arbetsdokument om ömsesidigt erkännande av avgöranden om föräldraansvar. Dokumentet innehåller en rad preliminära överväganden inför arbetet med att utvidga tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 1347/2000, motsvarande regler om domstols behörighet samt ett antal närbesläktade frågor. Den 27 juni 2001 hölls en offentlig utfrågning som en uppföljning till dokumentet. Mot bakgrund av svaren från medlemsstaterna och från andra berörda parter som deltog i utfrågningen lägger kommissionen härmed fram ett förslag till rådets förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i mål om föräldraansvar. Förslaget kompletterar förordning (EG) nr 1347/2000 genom att förbättra den "fria rörligheten" för alla avgöranden om föräldraansvar baserade på bestämmelser om behörighet på gemenskapsnivå och på ett förstärkt samarbete mellan myndigheter. Förslaget går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet om att förenkla erkännande och verkställighet av avgöranden om föräldraansvar och uppfyller därmed kraven på subsidiaritet och proportionalitet i artikel 5 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Tillsammans med det franska initiativet för att avskaffa exekvaturförfarandet för avgöranden om umgängesrätt innebär förslaget ett genomförande av den första etappen av det andra området i åtgärdsprogrammet om ömsesidigt erkännande. 3. ARTIKLARNA Kapitel I Tillämpningsområde och definitioner Artikel 1 Tillämpningsområde Förslaget omfattar samma typer av mål inför samma typer av myndigheter som förordning (EG) nr 1347/2000. Termen "civilrättsliga förfaranden" omfattar alltså inte bara domstolsförfaranden utan också administrativa förfaranden i enlighet med nationell lagstiftning. 6 Utkast till åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar på privaträttens område, EGT C12, , s.1. Programmet är uppdelat i följande fyra åtgärdsområden: (i) de områden inom privaträtten som omfattas av Bryssel I-förordningen, (ii) de områden inom familjerätten som omfattas av Bryssel II-förordningen samt familjebildningar som uppkommit genom andra relationer än äktenskap, (iii) system för makars förmögenhetsförhållanden och förmögenhetsrättsliga konsekvenser av separation mellan par som inte är gifta, samt (iv) arv och testamente. I programmets tredje och slutliga etapp avskaffas exekvatur inom alla de fyra områdena. 4

5 Skillnaden är att den koppling till äktenskapsmål som görs i artikel 1 i förordning (EG) 1347/2000 tagits bort, så att artikeln täcker alla avgöranden om föräldraansvar för ett barn, oavsett familjesituation. Förslaget är inte tillämpligt på Danmark enligt protokollet om Danmarks ställning som fogats till fördragen om Europeiska unionen och upprättandet av Europeiska gemenskapen. Irland och Förenade kungariket kan inom tre månader meddela att de önskar delta i tillämpningen av förslaget, i enlighet med protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning som fogats till fördragen om Europeiska unionen och upprättandet av Europeiska gemenskapen. Artikel 2 "Person med föräldraansvar" Definitionen av termen "person med föräldraansvar" omfattar fysiska och juridiska personer som har föräldraansvar för ett barn enligt dom eller lag. Enligt artikel 13.3 i förordning (EG) nr 1347/2000 omfattar termen "dom" inte bara rättsliga och administrativa avgöranden, utan också officiella handlingar och förlikning inför domstol. Termen "person med föräldraansvar" används sedan i artiklarna 4, 5, 6, 13 och 17 (när vederbörandes medgivande krävs för att domstolen skall kunna utöva behörighet eller när denne har rätt att begära en överföring av målet eller hjälp av en central myndighet). De nationella lagstiftningarna skiljer sig kraftigt åt när det gäller vilka personer som kan ha föräldraansvar (alltifrån barnets föräldrar och andra familjemedlemmar till personer utanför familjen). Enligt kommissionen kan man bättre hantera problem i samband med verkställandet av avgöranden om utdelande av föräldraansvar till personer som inte är berättigade till det i enlighet med lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten om exekvaturförfarandet för umgängesrätt avskaffas. "Föräldraansvar" Det ges ingen definition av "föräldraansvar", men en viss samstämmighet väntas utvecklas genom EG-domstolens rättspraxis. I en särskild klausul specificeras att termen omfattar umgängesrätt men inte underhållsskyldighet, som täcks av förordning (EG) nr 44/2001. För att behålla samstämmigheten mellan de två rättsakterna bör man överväga att ändra artikel 5.2 i förordning (EG) nr 44/2001 för att se till att domstolen har behörighet i mål om underhållsskyldighet i alla de fall då dessa är kopplade till mål om föräldraansvar. Det kan också bli nödvändigt att upprätta en "svart lista" på åtgärder som vidtas i samband med "civilrättsliga förfaranden" men som är alltför nära kopplade till offentlig myndighetsutövning (till exempel placering av barn på en institution) för att de skall kunna omfattas av förordningen. Kommissionen har valt att inte begränsa förslaget i denna riktning och låta medlemsstaterna meddela de problem som kan uppstå i förhållande till den nationella lagstiftningen. 5

6 Tillämplig lag Den domstol vid vilken talan väckts beslutar själv vilken lag som skall tillämpas för att fastställa vem som bär föräldraansvar. Vid bedömningen av huruvida ett barns bortförande eller kvarhållande är olovligt hänvisas i artikel 5 till lagstiftningen i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet. Åtgärdsprogrammet för ömsesidigt erkännande påverkar inte frågan om tillämplig lag. Även om detta förslag inte innehåller några bestämmelser om tillämplig lag (och inte heller förordning (EG) nr 1347/2000) anser kommissionen att den roll som harmoniseringen av lagvalsreglerna om äktenskapsskillnad och föräldraansvar kan spela när det gäller att underlätta ömsesidigt erkännande bör diskuteras ytterligare. Kapitel II Behörighet I syfte att öka rättssäkerheten innehåller förslaget en rad kriterier för att undvika behörighetskonflikter. Dessa bygger i stor utsträckning på motsvarande bestämmelser i 1996 års Haagkonvention 7. Grundkriteriet för barnets hemvist (artikel 3) ändras i vissa fall när barnet ändrar hemvist eller i enlighet med en överenskommelse mellan de personer som har föräldraansvar (artiklarna 4, 5 och 6). En flexibilitetsmekanism finns också (artikel 13). Målet är att i samtliga fall fördela behörigheten på ett sätt som tar hänsyn till barnets bästa. Den grundläggande bestämmelsen om behörighet (artikel 3) gäller bara när barnet i fråga har hemvist inom gemenskapen. Artiklarna 4 6 skall emellertid tillämpas oavsett om barnet har hemvist inom eller utanför gemenskapen. Detsamma gäller för utövandet av "restkompetens" enligt nationell rätt i enlighet med artikel 8. Samtidigt överväger gemenskapen en anslutning till 1996 års Haagkonvention. En anslutning skulle inte påverka tillämpningen av gemenskapsbestämmelserna om barn med hemvist inom gemenskapen. Behörighetsbestämmelserna i konventionen skulle dock ges företräde framför gemenskapsbestämmelserna i de fall då barnet i fråga inte är bosatt inom gemenskapen utan i en fördragsslutande stat utanför gemenskapen. Avsnitt I Artikel 3 Allmän behörighet Liksom i 1996 års Haagkonvention baseras behörigheten i första hand på barnets hemvist. Om barnet flyttar till en annan medlemsstat skall domstolarna i denna stat ha behörighet. I enlighet med praxis inom Haagkonferensen, där begreppet "hemvist" har utarbetats, har termen ingen definition utan det är domarens sak att pröva hemvistfrågan från fall till fall. En viss samstämmighet väntas dock utvecklas genom EG-domstolens rättspraxis. Eftersom ett barns hemvist mycket snabbt kan ändras, till exempel genom en olaglig handling, finns det situationer då det för barnets skull vore bättre om domstolarna i 7 XXXIV. Konvention om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (upprättad den 19 oktober 1996). Konventionen har ännu inte trätt i kraft. 6

7 den medlemsstat där barnet tidigare var bosatt kunde ha fortsatt behörighet. Dessa situationer behandlas i artiklarna 4 och 5. Artikel 4 Fortsatt behörighet i den medlemsstat där den senaste domen avkunnades I artikel 4 föreskrivs att domstolarna i den medlemsstat där den senaste domen avkunnades kan få fortsatt behörighet under en viss tid om barnet nyligen flyttat till sitt nya hemvist och en av personerna med föräldraansvar fortsätter att vara bosatt i den medlemsstat där den senaste domen avkunnades. Syftet är att uppnå en viss kontinuitet utan att ändra definitionen av termen "hemvist". Ändringen av den tidigare domen för att återspegla barnets ändrade situation görs dessutom av den domstol som ligger närmast barnet vid tiden för flytten. Den person med föräldraansvar som lämnats kvar behöver inte heller väcka talan i en obekant miljö, om denne inte väljer att utnyttja den möjligheten. Efter sex månader övergår behörigheten till domstolen i det land där barnet har sitt nya hemvist, eftersom den nu ligger närmast barnet. Betänk till exempel följande situation: Ett avgörande i medlemsstat X där de tre familjemedlemmarna bor ger modern vårdnaden om barnet och fadern umgängesrätt varannan helg. Modern bestämmer sig för att flytta med barnet till medlemsstat Y och avgörandet måste därmed ändras eftersom det inte längre är praktiskt möjligt för fadern att träffa barnet varannan helg. Även om det enligt det befintliga avgörandet inte är nödvändigt att göra detta före flytten ger artikel 4 ändå fadern möjlighet att väcka talan inför domstol i medlemsstat X för att få avgörandet ändrat. Domstolen i medlemsstat Y måste avstå från att göra anspråk på behörighet under sex månader efter flytten, om inte fadern godtar dess behörighet. Tre villkor måste vara uppfyllda för att artikeln skall kunna tillämpas: barnet får inte ha bott i den medlemsstat där det har sitt nya hemvist i mer än sex månader (punkt a), en av de personer som har föräldraansvar måste fortfarande vara bosatt i den medlemsstat där den senaste domen avkunnades (punkt b) och denna person får inte ha godtagit behörigheten hos domstolarna i den medlemsstat där barnet har hemvist (punkt c). Artikel 5 Bortförande av barn Det faktum att behörigheten följer barnets hemvist kan innebära en risk för att tvång används för att på konstlad väg skapa behörighet i syfte att erhålla vårdnad om ett barn. Målet med 1980 års Haagkonvention om bortförande av barn är att återställa status quo genom att snabbt återföra barn som bortförts eller kvarhållits olovligt 8. Bortförande eller kvarhållande av ett barn anses olovligt när det strider mot den rätt till vårdnad som verkligen utövades vid den tidpunkt då barnet fördes bort. I konventionen medges emellertid behovet av vissa undantag från skyldigheten att återlämna ett barn, till exempel om det finns en allvarlig risk för att barnets återlämnande skulle utsätta det för fysisk eller psykisk skada eller på annat sätt försätta det i en situation som inte är godtagbar (artikel 13 b). När det gäller behörighet innebär detta att, efter ett barns bortförande, domstolarna i den 8 XXVIII. Konvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (upprättad den 25 oktober 1980). Konventionen har trätt i kraft i samtliga medlemsstater. 7

8 medlemsstat där barnet har sitt nya hemvist inte har behörighet om inte ett beslut fattats om att inte återlämna barnet eller en ansökan om att barnet skall återlämnas inte har lämnats in inom rimlig tid. Å ena sidan bör denna nya situation som uppstått genom bortförandet av ett barn inom gemenskapen påverka frågan om behörighet när situationen har godtagits av alla personer med föräldraansvar (när det till exempel inte finns någon ansökan om att barnet skall återlämnas). Å andra sidan anser kommissionen att det inom ett gemensamt rättsligt område inte går att motivera en permanent överföring av behörighet i någon annan situation, såsom ett typfall enligt artikel 13 b års Haagkonvention uppmuntrar de fördragsslutande parterna att ytterligare begränsa undantagen för återlämnande av barn eller att tillämpa andra instrument för att underlätta återlämnandet 9. Betänk följande situation inom gemenskapen: Enligt ett avgörande i medlemsstat X har modern som är bosatt i samma stat rätt till vårdnad om barnet och fadern som är bosatt i medlemsstat Y har umgängesrätt. Under ett av barnets besök i medlemsstat Y visar det sig att barnet är utsatt för en risk. Fadern begär i medlemsstat Y att interimistiska åtgärder vidtas för att skydda barnet och väcker talan inför domstol i medlemsstat X inom en månad för att få vårdnadsbeslutet ändrat. I samtliga fall har domstolarna i medlemsstat X, där barnet bor, sista ordet. Om de anser att påståendena om risker är ogrundade innebär det följaktligen att de interimistiska åtgärderna i medlemsstat Y upphör att gälla och barnet måste återlämnas. I så fall samarbetar de centrala myndigheterna i de två medlemsstaterna om nödvändiga säkerhetsåtgärder vid barnets återlämnande. Denna lösning förutsätter ett inneboende förtroende för att domstolarna i annan medlemsstat kan ge barnet ett likvärdigt skydd inom ett gemensamt rättsligt område. För att underlätta rättsligt samarbete kommer en rad mekanismer att införas för att till exempel göra det möjligt att använda utsagor från barnet i medlemsstat Y som bevisning i domstolarna i medlemsstat X 10. Det faktum att avgöranden i sak alltid fattas av de domstolar som har behörighet att göra detta väntas ha en avskräckande effekt, så att de som planerar att föra bort ett barn inte längre frestas att använda sådana metoder för att uppnå en förändring i den domstol som har behörighet. Samma överväganden ligger bakom bestämmelserna om återlämnande i det franska initiativet om umgängesrätt. I punkt 1 fastslås den allmänna bestämmelsen, som också finns i artikel 4 i förordning (EG) nr 1347/2000, om att domstolarna skall utöva sin behörighet i enlighet med 1980 års Haagkonvention. I punkt 2 ges domstolarna där barnet har sitt nya hemvist rätt att utöva sin behörighet endast om alla personer som har föräldraansvar har accepterat situationen. Enligt punkt 3, som är en nödvändig följd av punkt 2, måste domstolarna beordra att barnet återlämnas när de inte kan utöva behörighet enligt punkt 2 och utan att det påverkar tillämpningen av eventuella interimistiska åtgärder som de kan vidta i enlighet med artikel 9. I punkt 4 definieras "olovligt bortförande eller kvarhållande" på samma sätt som i 1980 års Haagkonvention Se artiklarna 34 och 36 i 1980 års Haagkonvention. Se rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, EGT L 174, , s. 1. 8

9 Artikel 6 Avtal om domstols behörighet Enligt artikeln kan alla personer med föräldraansvar i ett visst fall komma överens om att väcka talan inför domstol i en medlemsstat som barnet har väsentlig anknytning till. Syftet är att främja överenskommelser, om så bara om vilken domstol som skall pröva målet. Den domstol där talan väckts kan fortfarande själv bedöma om det ligger i barnets intresse att den utövar behörighet. Behörigheten för den domstol som handlägger en ansökan om äktenskapsskillnad som föreskrivs i artikel 3.2 i förordning (EG) nr 1347/2000 kan anses vara ett särskilt fall av avtal om domstols behörighet i enlighet med artikel 6. Andra möjliga fora kan vara den medlemsstat där en av personerna med föräldraansvar har hemvist eller den medlemsstat där barnet tidigare haft hemvist. Artikel 7 Behörighet baserad på barnets närvaro I artikeln föreskrivs att om barnets hemvist inte kan fastställas skall den medlemsstat i vilken barnet befinner sig automatiskt utöva behörighet. Denna situation kan uppstå i fråga om flyktingbarn, men också då domstolarna i en medlemsstat finner att barnet har förlorat sitt hemvist medan domstolarna i en annan medlemsstat anser att villkoren för att förvärva ny hemvist ännu inte är uppfyllda. För att förhindra att artikeln tillämpas felaktigt har den fått en underordnad ställning i förhållande till artiklarna 3 6 (den tillämpas endast om ingen av domstolarna i en medlemsstat kan utöva behörighet i enlighet med dessa artiklar). Artikel 8 Behörighet i övriga fall "Restkompetens" enligt nationell rätt föreskrivs i de fall då ingen av domstolarna i en medlemsstat har behörighet enligt artiklarna 3 7. Dessa fall rör för det mesta barn som har en väsentlig anknytning till en medlemsstat utan att ha hemvist där. En anslutning till 1996 års Haagkonvention skulle utesluta utövande av behörighet i fråga om barn som har hemvist i en annan fördragsslutande stat om inte ett sådant utövande sker i enlighet med bestämmelserna i konventionen, till exempel genom tillämpning av artiklarna 8 och 9. Ett beslut baserat på restkompetens lyder under samma bestämmelser för erkännande och verkställighet i alla medlemsstater, såsom anges i förordning (EG) nr 1347/2000. Artikel 9 Behörighet att vidta interimistiska åtgärder för att skydda barnet I brådskande fall skall domstolarna i den medlemsstat i vilken barnet befinner sig kunna vidta nödvändiga åtgärder för att skydda barnet. Det är dock viktigt att dessa åtgärder är tidsbegränsade, så att de inte hindrar de domstolar som har behörighet att pröva målet i sak från att utöva sin behörighet i praktiken. Därför föreslås att åtgärderna för det första skall upphöra att gälla om inte talan väcks inför de domstolar som är behöriga att pröva målet i sak inom en månad och för det andra att åtgärderna sedan kan upphävas genom ett avgörande (i första instans) i den domstol som har behörighet att pröva målet i sak. 9

10 Det är viktigt att domstolarna samarbetar direkt eller via de centrala myndigheterna (till exempel vid insamlingen av material) i fråga om sådana åtgärder. Artikel 10 Behörighet att besluta hur föräldraansvaret skall utövas En gränsdragning måste göras mellan avgöranden om utdelning av föräldraansvar och avgöranden om hur ansvaret skall kunna utövas. I det sistnämnda fallet skall domstolarna i den medlemsstat där ansvaret utövas ha ett visst spelrum när det gäller de praktiska arrangemangen om dessa inte regleras i det ursprungliga avgörandet. Det är viktigt att avgörandet inte ändras i sak. För att förhindra detta finns det i punkt 3 bestämmelser om att den domstol som har behörighet i sak i så fall kan upphäva dessa praktiska arrangemang. Det är viktigt att domstolarna samarbetar direkt eller via de centrala myndigheterna vid tillämpningen av denna artikel. Avsnitt II Artiklarna 11 och 12 Prövning av behörighetsfrågan och av frågan om målet kan tas upp Liksom i artiklarna 9 och 10 i förordning (EG) nr 1347/2000, är den domstol som meddelar avgörandet ansvarig för att pröva om den har behörighet och om svaranden har kunnat ta emot stämningsansökan eller en motsvarande handling i tillräckligt god tid för att kunna förbereda sitt svaromål. Artikel 13 Överföring till en domstol som är bättre lämpad att pröva målet Behörighetsreglerna i avsnitt I har införts i syfte att upprätta ett komplett och rationellt system som tar hänsyn till barnets bästa. Det kan dock uppstå situationer (även om det är mycket ovanligt) då domstolar i en annan medlemsstat är bättre skickade att pröva målet. En bestämmelse som tillåter överföring av ett ärende har därför införts för att bekräfta och ytterligare främja det ömsesidiga förtroende som har utvecklats mellan medlemsstaterna i fråga om rättsligt samarbete. Ett liknande system för överföring av ärenden finns i 1996 års Haagkonvention. Det system som förslås här är mer slutet och baserat på kriterier som är bättre anpassade till gemenskapen. Det betonas att artikeln endast skall tillämpas i undantagsfall. Ärendet kan endast överföras till en annan medlemsstat om barnet tidigare har haft hemvist där eller om en av personerna med föräldraansvar har hemvist i denna medlemsstat. Överföringen måste dessutom begäras av en person med föräldraansvar och kan sålunda inte göras på domstolens eget initiativ. En extra säkerhetsåtgärd är bedömningen av om överföringen verkligen sker med hänsyn till barnets bästa. Bedömningen skall göras av både den domstol som föreslår överföringen och den domstol som tar emot ärendet. Möjligheten att göra en direkt överföring från domstol till domstol med utbyte av synpunkter skall övervägas ytterligare. I den utsträckning detta inte är möjligt kommer de centrala myndigheterna att ha en viktig funktion. Artikel 14 Litispendens 10

11 Det finns en bestämmelse om litispendens då talan om föräldraansvar för samma barn har väckts vid domstolar i olika medlemsstater. Bestämmelsen väntas dock inte användas särskilt ofta eftersom reglerna om behörighet i förordningen inte baseras på alternativa kriterier. Kapitel III Erkännande och verkställighet Artikel 15 I denna artikel hänvisas till bestämmelserna i förordning (EG) nr 1347/2000. Medlemsstaterna skall förse kommissionen med relevant information för tillämpningen av bilagorna I till III i förordning (EG) nr 1347/2000 (domstolar och rättsmedel), som skall publiceras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Intyget i bilaga V i förordning (EG) nr 1347/2000 skall också ändras i enlighet med det kommittéförfarande som föreskrivs i förordningen, så att det omfattar alla personer med föräldraansvar (i avsnitt 3) samt innehåller en kort beskrivning av deras rättigheter och skyldigheter. Kapitel IV Samarbete mellan centrala myndigheter Artiklarna Ett system för samarbete mellan centrala myndigheter är en viktig del av förslaget. De centrala myndigheterna kan ha informerande eller samordnande uppgifter och även vidta åtgärder i särskilda fall. Som medlemmar av det europeiska rättsliga nätverket 11 skall de centrala myndigheterna i första hand utarbeta ett informationssystem samt diskutera frågor av gemensamt intresse och hur man kan samordna dem. Det är också möjligt att använda nätverkets struktur för att sammankalla möten med de centrala myndigheterna. De centrala myndigheterna väntas spela en aktiv (och förebyggande) roll för att se till att föräldraansvaret verkligen utövas i specifika fall, inom ramarna för den nationella lagstiftningen. Deras verksamhet omfattar stöd till verkställigheten av avgörandena (inklusive barnets återlämnande) och främjande av medling, vars betydelse underströks vid rådets möte (rättsliga och inrikes frågor) den 30 november Här kan man inte ha ett alltför normativt synsätt, utan bara uppmuntra framväxten av närmare samarbete som lämpligen kan bygga på existerande samarbetsmetoder, till exempel mellan de myndigheter som anges i 1980 års Haagkonvention. Kapitel V Allmänna bestämmelser, övergångsbestämmelser och slutbestämmelser Artikel 19 Förhållandet till rådets förordning (EG) nr 1347/2000 Även om avsikten är att utvidga tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 1347/2000, syftar artikeln ändå till att öka rättssäkerheten. Där föreskrivs nämligen att bestämmelserna i den här förordningen skall ges företräde framför motsvarande 11 Rådets beslut 2001/470/EG av den 28 maj 2001 om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk på privaträttens område, EGT L 174, , s

12 bestämmelser i förordning (EG) nr 1347/2000. Man bör överväga att samla bestämmelserna i den här förordningen, de motsvarande bestämmelserna i förordning (EG) nr 1347/2000 samt det franska initiativet om umgängesrätt så att domare och andra yrkesutövare kan arbeta med utgångspunkt i en enda rättsakt. Artikel 20 Medlemsstater med två eller flera rättssystem Artikeln är i stort sett formulerad som artikel 41 i förordning (EG) nr 1347/2000. Artikel 21 Övergångsbestämmelser Samma tillvägagångssätt som i artikel 42 i förordning (EG) nr 1347/2000 gör det möjligt att också tillämpa den här förordningen i vissa fall då rättsliga förfaranden inletts innan förordningen trätt i kraft. Artikel 22 Förteckningar över centrala myndigheter, domstolar och rättsmedel På grundval av den information som lämnas av medlemsstaterna kommer kommissionen att uppdatera de centrala myndigheternas kontaktinformation och se till att den görs tillgänglig för allmänheten. Medlemsstaterna kommer också att överlämna förteckningen över domstolar och rättsmedel i bilagorna I och III i förordning (EG) nr 1347/2000 till kommissionen inom tre månader efter ikraftträdandet för att kunna publicera dem i god tid innan förordningen börjar gälla. Artikel 23 Kommitté Artikeln avser den kommitté som upprättas genom artikel 45 i förordning (EG) nr 1347/2000. Artikel 24 Ikraftträdande Förordningen kommer att börja gälla ett år efter det att den offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Artikel 22 kommer emellertid att börja gälla tjugo dagar efter offentliggörandet i denna tidning eftersom medlemsstaterna måste överlämna den angivna informationen inom tre månader. 12

13 2001/0204 (CNS) Förslag till RÅDETS FÖRORDNING om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i mål om föräldraansvar EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 61 c och artikel 67.1 i detta, med beaktande av kommissionens förslag 12, med beaktande av Europaparlamentets yttrande 13, med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande 14,och av följande skäl: (1) Europeiska gemenskapen har satt som mål att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer är säkerställd. I detta syfte skall gemenskapen bland annat besluta om sådana åtgärder rörande civilrättsligt samarbete som är nödvändiga för att den inre marknaden skall fungera väl. (2) Europeiska rådet i Tammerfors gav sitt stöd till principen om ömsesidigt erkännande som en hörnsten i arbetet med att skapa ett verkligt rättsligt område. (3) Rådets förordning (EG) nr 1347/2000 innehåller bestämmelser om domstols behörighet, automatiskt erkännande och förenklad verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn som avkunnats i samband med äktenskapsmål. (4) Den 30 november 2000 antog rådet och kommissionen ett program för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar på privaträttens område. Programmet omfattar i den första etappen en utvidgning av tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 1347/2000 tillsammans med avskaffandet av exekvaturförfarandet för domar om umgängesrätt EGT C EGT C EGT C 13

14 (5) Denna förordning respekterar de grundläggande rättigheterna och följer de principer som i synnerhet ingår i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Den försöker särskilt säkerställa full respekt för barnets grundläggande rättigheter såsom föreskrivs i artikel 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. (6) För att säkerställa att alla barn behandlas lika omfattar denna förordning alla avgöranden om föräldraansvar, inklusive umgängesrätt. Däremot ingår inga bestämmelser om underhållsskyldighet, som täcks av förordning (EG) nr 44/2001. (7) Grunderna för behörighet i denna förordning är utformade för att på bästa sätt tjäna barnets intressen. Det innebär att behörigheten i första hand skall ligga i den medlemsstat där barnet har hemvist, med undantag av vissa fall då barnets hemvist ändras eller efter en överenskommelse mellan de personer som har föräldraansvar. (8) Vid olovligt bortförande eller kvarhållande av barnet skall domstolarna i den medlemsstat som barnet har förts till eller kvarhålls i kunna vidta de åtgärder som behövs för att skydda barnet för att sedan överlämna fallet till de domstolar som har behörighet att fatta ett avgörande i sak. (9) Bestämmelserna om behörighet skall inte utesluta åtgärder i den medlemsstat i vilken barnet befinner sig, i syfte att skydda det i brådskande fall eller att besluta hur föräldraansvaret skall utövas. Den medlemsstats domstolar som är behöriga att pröva målet i sak skall emellertid ha sista ordet, inklusive möjligheten att upphäva sådana åtgärder. (10) Avgöranden skall erkännas och verkställas i enlighet med bestämmelserna i förordning (EG) nr 1347/2000. (11) Det är mycket viktigt att de centrala myndigheterna, både generellt och i specifika fall, samarbetar om dessa frågor, även för att främja att familjetvister görs upp i godo. (12) I enlighet med artikel 2 i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter 15 skall genomförandeåtgärderna för denna förordning antas genom det rådgivande förfarande som avses i artikel 3 i rådets beslut. (13) I enlighet med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna i artikel 5 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen kan målen för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning uppnås av medlemsstaterna, och de kan därför bättre uppnås på gemenskapsnivå. Denna förordning går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de målen. 15 EGT L 184, , s

15 (14) [I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det protokoll om Förenade kungarikets och Irlands ställning som är fogat till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen deltar inte Förenade kungariket och Irland i beslutet om denna förordning och är därför inte bundna av den och omfattas inte av dess tillämpning.] / [Förenade kungariket och Irland har i enlighet med artikel 3 i det protokoll om Förenade kungarikets och Irlands ställning som är fogat till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen meddelat sin önskan att delta i beslutet om och tillämpningen av denna förordning.] (15) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det protokoll om Danmarks ställning som är fogat till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen deltar inte Danmark i beslutet om denna förordning och är därför inte bundet av den och omfattas inte av dess tillämpning. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. KAPITEL I TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER Artikel 1 Tillämpningsområde 1. Denna förordning skall tillämpas på alla civilrättsliga förfaranden om föräldraansvar. 2. Andra förfaranden som officiellt erkänns i en medlemsstat skall betraktas som likvärdiga med judiciella förfaranden. Termen domstol omfattar samtliga behöriga myndigheter i medlemsstaterna. 3. I denna förordning avses med termen medlemsstat samtliga medlemsstater med undantag av Danmark, [Irland och Förenade kungariket]. 15

16 Artikel 2 Person med föräldraansvar Vid tillämpningen av denna förordning skall termen "person med föräldraansvar" omfatta fysiska och juridiska personer som har föräldraansvar för ett barn enligt dom eller lag. KAPITEL II BEHÖRIGHET AVSNITT I Artikel 3 Allmän behörighet Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 4, 5 och 6 skall domstolarna i en medlemsstat ha behörighet i mål om föräldraansvar för ett barn som har hemvist i denna medlemsstat vid den tidpunkt då talan väcks. Artikel 4 Fortsatt behörighet i den medlemsstat där den senaste domen avkunnades Domstolarna i den medlemsstat där den senaste domen om föräldraansvar avkunnades i enlighet med artiklarna 3 8 i denna förordning skall ha fortsatt behörighet om (a) (b) (c) barnet har bott i den medlemsstat där det har hemvist i mindre än sex månader vid den tidpunkt då talan väcks, och en av personerna med föräldraansvar är bosatt i den medlemsstat där den senaste domen avkunnades, om inte barnet har hemvist i en annan medlemsstat och personen med föräldraansvar som avses i punkt 4 b har godtagit behörigheten hos domstolarna i den medlemsstat där barnet har hemvist. Artikel 5 Bortförande av barn 1. De behöriga domstolarna enligt artikel 3 skall utöva sin behörighet i enlighet med Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn. 2. Vid fall av olovligt bortförande eller kvarhållande av ett barn skall domstolarna i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet, trots bestämmelserna i punkt 1, ha fortsatt behörighet tills barnet har förvärvat hemvist i en annan stat, och 16

17 (a) (b) varje person med föräldraansvar har godtagit bortförandet eller kvarhållandet, eller barnet har bott i denna andra stat i minst ett år efter det att personen med föräldraansvar har fått eller borde ha fått kännedom om barnets vistelseort, ingen begäran om återlämnande har lämnats in och barnet har funnit sig till rätta i sin nya miljö. 3. Trots undantagen från skyldigheten att återlämna barnet i Haagkonventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn av den 25 oktober 1980 skall domstolarna, vid fall av olovligt bortförande eller kvarhållande av ett barn och på grundval av en ansökan av en person med föräldraansvar eller en central myndighet, i den medlemsstat som barnet har förts till eller kvarhålls i, beordra att barnet omedelbart överlämnas till den medlemsstat som fortsätter att ha behörighet enligt artikel 2, utan att det påverkar tillämpningen av sådana interimistiska åtgärder som de anser nödvändiga enligt artikel Bortförande eller kvarhållande av ett barn skall anses olovligt om (a) (b) det strider mot rätten till föräldraansvar enligt dom eller lag i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet, och denna rätt verkligen utövades, antingen gemensamt eller för sig, vid den tidpunkt då barnet fördes bort eller hölls kvar eller skulle ha utövats om inte bortförandet eller kvarhållandet hade ägt rum. Artikel 6 Avtal om domstols behörighet 1. Domstolarna i en medlemsstat skall ha behörighet då (a) (b) artikel 3.2 i rådets förordning (EG) nr 1347/2000 är tillämplig, eller behörigheten har godtagits av alla personer som har föräldraansvar, barnet har en väsentlig anknytning till denna medlemsstat och behörigheten ligger i barnets intresse. 2. Vid tillämpningen av punkt 1 b skall personerna med föräldraansvar anses ha godtagit domstolens behörighet om de inställer sig inför denna domstol, om inte det enda syftet med inställandet är att bestrida domstolens behörighet. Artikel 7 Behörighet baserad på barnets närvaro Om barnets hemvist inte kan fastställas och ingen domstol i en medlemsstat har behörighet enligt artiklarna 3 6 skall domstolarna i den medlemsstat i vilken barnet befinner sig ha behörighet i mål om föräldraansvar för barnet. 17

18 Artikel 8 Behörighet i övriga fall Om ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artiklarna 3 7 skall behörigheten i varje medlemsstat bestämmas enligt den statens lag. Artikel 9 Behörighet att vidta interimistiska åtgärder för att skydda barnet 1. I brådskande fall skall bestämmelserna i denna förordning inte hindra att domstolarna i en medlemsstat vidtar interimistiska åtgärder för att skydda ett barn som befinner sig i den medlemsstaten i enlighet med denna medlemsstats lagstiftning, även om domstolen i en annan medlemsstat har behörighet att pröva målet i sak i enlighet med denna förordning. 2. Domstolarna i den medlemsstat i vilken barnet befinner sig skall fastställa en tidsperiod inom vilken talan måste väckas vid de domstolar i en medlemsstat som har behörighet att pröva målet i sak. Annars skall åtgärderna upphöra att gälla. Denna tidsperiod får inte överskrida en månad. 3. Vid tillämpningen av föregående punkt skall talan anses ha väckts vid en domstol (a) (b) när stämningsansökan eller motsvarande handling har ingivits till domstolen, förutsatt att sökanden inte därefter har underlåtit att vidta de åtgärder som krävs av honom för att få delgivningen med svaranden verkställd, eller om delgivning av handlingen skall äga rum innan handlingen ges in till domstolen, när den tas emot av den myndighet som är ansvarig för delgivningen, förutsatt att sökanden inte därefter har underlåtit att vidta de åtgärder som krävs av honom för att få handlingen ingiven till domstolen. 4. Dessa åtgärder skall upphöra att gälla när en medlemsstats domstolar med behörighet att pröva målet i sak avkunnar dom i enlighet med punkt 2. Artikel 10 Behörighet att besluta hur föräldraansvaret skall utövas 1. Bestämmelserna i denna förordning skall inte hindra att domstolarna i den medlemsstat där föräldraansvar utövas eller verkställighet av en dom begärs utövar behörighet endast för de praktiska arrangemangen för hur föräldraansvaret skall utövas, om de nödvändiga arrangemangen inte regleras i domen från den medlemsstat som har behörighet att pröva målet i sak. 2. Ett avgörande i sakfrågan får under inga omständigheter meddelas. 3. Dessa praktiska arrangemang skall upphävas i enlighet med en senare dom som avkunnats av den medlemsstats domstolar som har behörighet att pröva målet i sak. 18

19 4. Vid tillämpningen av denna artikel skall den enligt artikel 16 utsedda centrala myndigheten i den medlemsstat där föräldraansvar utövas eller verkställighet av en dom begärs nära samarbeta med den centrala myndigheten i den medlemsstat som har behörighet att pröva målet i sak. AVSNITT II Artikel 11 Prövning av behörighetsfrågan Om talan som väcks vid en domstol i en medlemsstat avser ett fall som domstolen inte är behörig att ta upp enligt denna förordning och en domstol i en annan medlemsstat är behörig enligt förordningen, skall den förstnämnda domstolen självmant förklara sig obehörig. Artikel 12 Prövning av frågan om målet kan tas upp 1. Om en svarande som har hemvist i en annan stat än den medlemsstat där talan väcktes inte går i svaromål, skall den behöriga domstolen förklara målet vilande till dess att det har klarlagts att svaranden har kunnat ta emot stämningsansökan eller en motsvarande handling i tillräckligt god tid för att kunna förbereda sitt svaromål, eller att alla nödvändiga åtgärder i detta syfte har vidtagits. 2. I stället för bestämmelserna i punkt 1 i denna artikel skall artikel 19 i rådets förordning (EG) nr 1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur gälla, om stämningsansökan eller en motsvarande handling skall översändas från en medlemsstat till en annan i enlighet med den förordningen. 3. När bestämmelserna i förordning (EG) nr 1348/2000 inte är tillämpliga, skall artikel 15 i Haagkonventionen av den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur gälla, om stämningsansökan eller en motsvarande handling skall översändas till utlandet i enlighet med den konventionen. Artikel 13 Överföring till en domstol som är bättre lämpad att pröva målet 1. På grundval av en ansökan från en person med föräldraansvar kan de domstolar i en medlemsstat som har behörighet att pröva målet i sak i undantagsfall för barnets bästa överföra målet till domstolarna i en annan medlemsstat där barnet eller en person med föräldraansvar tidigare haft hemvist. 2. I detta syfte skall de låta handläggningen av målet vila och föreskriva en tid inom vilken talan måste väckas vid domstolarna i denna medlemsstat. 19

20 3. Domstolarna i denna medlemsstat får, om det ligger i barnets intresse, påta sig behörighet under den tidsperiod som anges i punkt 2. I sådant fall skall den domstol vid vilken talan först väckts självmant avstå från behörighet. 4. Domstolarna skall ha ett nära samarbete för att underlätta överföring och utbyta synpunkter på målet, antingen direkt eller via de centrala myndigheterna. Artikel 14 Litispendens 1. Om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande föräldraansvar för samma barn skall, till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, den domstol vid vilken talan väckts senare självmant låta handläggningen av målet vila. 2. När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, skall den domstol vid vilken talan väckts senare självmant avvisa talan till förmån för den domstolen. I sådant fall har den part som väckt den senare talan rätt att väcka sin talan vid den domstol där talan först väckts. 3. Talan skall anses ha väckts vid en domstol (a) (b) när stämningsansökan eller motsvarande handling har ingivits till domstolen, förutsatt att sökanden inte därefter har underlåtit att vidta de åtgärder som krävs av honom för att få delgivningen med svaranden verkställd, eller om delgivning av handlingen skall äga rum innan handlingen ges in till domstolen, när den tas emot av den myndighet som är ansvarig för delgivningen, förutsatt att sökanden inte därefter har underlåtit att vidta de åtgärder som krävs av honom för att få handlingen ingiven till domstolen. KAPITEL III ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET Artikel En dom som har meddelats i en medlemsstat skall erkännas och verkställas i de andra medlemsstaterna enligt bestämmelserna i kapitel III i förordning (EG) nr 1347/ Bilagorna I III i förordning (EG) nr 1347/2000 skall kompletteras enligt artikel 22 i denna förordning. 3. Alla ändringar i bilaga V vid tillämpningen av denna förordning skall antas i enlighet med det förfarande som anges i artikel

21 KAPITEL IV SAMARBETE MELLAN CENTRALA MYNDIGHETER Artikel 16 Val av myndigheter 1. Varje medlemsstat skall utse en central myndighet som skall bistå vid tillämpningen av förordningen. 2. Utöver den centrala myndighet som utses i enlighet med punkt 1, kan en medlemsstat inom vilken två eller flera rättssystem eller regelverk tillämpas i olika territoriella enheter beträffande frågor som regleras av denna förordning utse en myndighet för varje territoriell enhet och specificera dess territoriella behörighet. I dessa fall kan meddelanden antingen skickas direkt till den behöriga territoriella enheten eller till den centrala myndigheten, som skall vara ansvarig för att sända dem vidare till den behöriga territoriella enheten och informera avsändaren härom. Artikel 17 Funktion 1. De centrala myndigheterna skall upprätta ett informationssystem om nationella lagar och förfaranden och vidta åtgärder för att förbättra tillämpningen av denna förordning och stärka sitt samarbete via det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område. 2. De centrala myndigheterna skall samarbeta om specifika fall för att se till att föräldraansvaret för ett barn utövas i praktiken. I detta syfte, och i enlighet med den lagstiftning som gäller för dem, skall de (a) (b) (c) (d) (e) utbyta information om barnets situation, vidta åtgärder för att stödja verkställigheten av avgöranden på sitt territorium, inklusive avgöranden om att återlämna barnet enligt artikel 5.3, vidta de säkerhetsåtgärder som de anser nödvändiga när dessa åtgärder inte kan vidtas i den behöriga medlemsstaten eller inleda förfaranden i detta syfte, rekommendera myndigheten i den medlemsstat som har behörighet eller i vilken barnet befinner sig att vidta de säkerhetsåtgärder som de anser nödvändiga eller att inleda förfaranden i detta syfte, samt främja överenskommelser mellan personer med föräldraansvar genom medling eller andra metoder och organisera gränsöverskridande samarbete i detta syfte. 21

22 3. En person med föräldraansvar kan lämna in en begäran om stöd till den centrala myndigheten i den medlemsstat där vederbörande har hemvist eller till den centrala myndighet i den medlemsstat i vilken barnet har hemvist eller befinner sig. Om det i begäran om stöd finns en hänvisning till en dom som avkunnats i enlighet med denna förordning skall personen med föräldraansvar bifoga intyget i bilaga V i förordning (EG) nr 1347/2000. Artikel 18 Möten Kommissionen skall sammankalla möten mellan de centrala myndigheterna via det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område. KAPITEL V ALLMÄNNA BESTÄMMELSER, ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER Artikel 19 Förhållande till rådets förordning (EG) nr 1347/2000 Denna förordning skall ha företräde framför rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn. Artikel 20 Medlemsstater med två eller flera rättssystem Med avseende på en medlemsstat inom vilken två eller flera rättssystem eller regelverk tillämpas i olika territoriella enheter skall beträffande frågor som regleras av denna förordning (a) (b) (c) (d) en hänvisning till hemvist i medlemsstaten avse hemvist inom en territoriell enhet, en hänvisning till medborgarskap eller, när det gäller Förenade kungariket, till domicil, avse anknytning till den territoriella enhet som anges i lagen i den medlemsstaten, en hänvisning till en myndighet i en medlemsstat avse den myndighet inom en territoriell enhet som har mottagit en sådan ansökan, en hänvisning till reglerna i den anmodade medlemsstaten avse reglerna i den territoriella enhet där en fråga om behörighet, erkännande eller verkställighet uppkommer. Artikel 21 Övergångsbestämmelser 1. Bestämmelserna i denna förordning skall tillämpas endast på rättsliga förfaranden som har inletts, på officiella handlingar (actes authentiques) som har upprättats eller 22