UNG 2004 FJÄRDE ÅRETS UPPFÖLJNING AV DEN NATIONELLA UNGDOMSPOLITIKEN

Transkript

1 UNG 2004 FJÄRDE ÅRETS UPPFÖLJNING AV DEN NATIONELLA UNGDOMSPOLITIKEN

2 UNG 2004 FJÄRDE ÅRETS UPPFÖLJNING AV DEN NATIONELLA UNGDOMSPOLITIKEN 1

3 Ungdomsstyrelsen är en statlig myndighet som arbetar inom fyra verksamhetsområden: Vi fördelar bidrag och arbetar med metodutveckling inom ungas Fritid och föreningsliv samt inom Internationellt ungdomsutbyte. Vi stödjer utvecklingen av Kommunal ungdomspolitik och följer upp den Nationella ungdomspolitiken. Ungdomsstyrelsens skrifter 2004:4 ISSN ISBN projektledare Lisa Modée produktionssamordnare Ingrid Bohlin grafisk form Christián Serrano foto Mia Askerlund tryck EO Print AB distribution Ungdomsstyrelsen, Box 17801, Stockholm tfn , fax e-post: webbplats: 2

4 Förord Propositionen På ungdomars villkor Ungdomspolitik för demokrati, rättvisa och framtidstro antogs av riksdagen 1999 (prop:1998/99:115). Detta är den fjärde uppföljningen av de 32 delmål som togs fram för att genomföra ungdomspolitiken i praktiken. Uppföljningen genomfördes i februari Delmålen handlar om ungas levnadsvillkor och att öka ungas möjligheter till utbildning, bostäder, arbete, fritid, inflytande med mera. Ungdomspolitiken berör därför flera olika politikområden som till exempel utbildning, arbetsmarknad och folkhälsa. Ansvaret för genomförandet är fördelat på 16 olika myndigheter. Mellan 2000 och 2004 har Ungdomsstyrelsen haft uppdraget att samordna årliga uppföljningar av delmålen och lämna lägesrapport över utvecklingen till regeringen. Har då ungdomspolitiken förbättrat ungas villkor? Utifrån årets uppföljning kan vi dra både negativa och positiva slutsatser. Ett exempel på den splittrade bilden är att allt fler unga mellan 18 och 25 år har påbörjat utbildningar på högskolor och universitet under samtidigt som arbetslösheten i samma åldersgrupp har ökat. Rapporterna från de olika myndigheterna ger utförliga beskrivningar av ungas situation. De 32 delmålen är i årets rapport indelade i fem teman: Kunskap, lärande och personlig utveckling, egen försörjning, hälsa och utsatthet, kultur och fritid samt inflytande, delaktighet och representation. Det är vår förhoppning att Ung 2004 ska bidra till ökad kunskap som kan leda till förbättringar av ungas situation i samhället. I årets rapport har vi bjudit in sex ungdomsorganisationer att reflektera om framtiden och ungdomspolitik utifrån deras eget arbete. Vi riktar ett stor tack till Elevorganisationen, Förbundet Unga rörelsehindrade, Peace Quest, Romska ungdomsförbundet, Tech group och Ungdomsförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL Ungdom) som står bakom de inspirerande och tankeväckande texterna om unga som resurs, inflytande, informellt lärande, integration, jämställdhet och jämlikhet. Ungdomsstyrelsen tackar de myndigheter som har deltagit i årets uppföljning. Ett särskilt tack går till kontaktpersonerna på respektive myndighet Hans-Åke Antonsson tf generaldirektör, Ungdomsstyrelsen Inger Ashing chef för verksamhetsområdet Nationell ungdomspolitik, Ungdomsstyrelsen 3

5 Innehåll INLEDNING På ungdomars villkor? 7 BAKGRUND Framväxten av svensk ungdomspolitik 13 Svensk ungdomspolitik ur ett europeiskt perspektiv 18 INFLYTANDE 28 Förbundet Unga Rörelsehindrade KUNSKAP, LÄRANDE OCH PERSONLIG UTVECKLING 38 Delmål 1 (Skolverket) 40 Delmål 2 (Skolverket) 43 Delmål 3 (Skolverket) 47 Delmål 6 (Högskoleverket) 49 Delmål (Internationella programkontoret s. 54 och Ungdomsstyrelsen s. 57) INTEGRATION 64 Romska ungdomsförbundet EGEN FÖRSÖRJNING 72 Delmål 7 (Arbetsmarknadsstyrelsen) 74 Delmål 8 (Arbetsmarknadsstyrelsen) 78 Delmål 9 (NUTEK) 81 Delmål 30 (ITPS) 85 Delmål 10 (Boverket) 96 Delmål 11 (Ungdomsstyrelsen) 101 Delmål 12 (Socialstyrelsen) 104 Delmål 13 (Konsumentverket) 113 JÄMSTÄLLDHET 118 Tech Group 4

6 Innehåll HÄLSA OCH UTSATTHET 126 Delmål 15 (Statens folkhälsoinstitut) 128 Delmål 16 (Statens folkhälsoinstitut) 130 Delmål 17 (Statens folkhälsoinstitut) 137 Delmål 18 (Statens folkhälsoinstitut) 143 Delmål 19 (Brottsförebyggande rådet) 164 JÄMLIKHET 172 RFSL Ungdom KULTUR OCH FRITID 180 Delmål 25 (Ungdomsstyrelsen) 182 Delmål 26 (Ungdomsstyrelsen) 184 INFORMELLT LÄRANDE 190 Peace Quest INFLYTANDE, DELAKTIGHET OCH REPRESENTATION 196 Delmål 14 (Ungdomsstyrelsen) 198 Delmål 22 (Ungdomsstyrelsen) 211 Delmål 23 (Ungdomsstyrelsen) 214 Delmål 27 (Integrationsverket) 219 Delmål 28 (Regeringskansliet) 221 Delmål (Integrationsverket s. 223, Naturvårdsverket s. 225, Sida s. 228, Regeringskansliet s. 232 och Ungdomsstyrelsen s. 234) Delmål 31 (Regeringskansliet) 239 Delmål 32 (Ungdomsstyrelsen) 244 UNGA SOM RESURS 252 Elevorganisationen DELMÅLSTABELL + LITTERATUR 260 5

7 Inledning 6

8 På ungdomars villkor? Genom propositionen På ungdomars villkor (prop:1998/99:115), som antogs av riksdagen 1999, skapades för första gången ett system för att följa upp ungdomspolitiken. Ungdomar skall ha goda förutsättningar att leva ett självständigt liv. Ungdomar skall ha verklig möjlighet till inflytande och delaktighet. Ungdomars engagemang, skapande förmåga och kritiska tänkande skall tas tillvara som en resurs. Så lyder de tre övergripande mål som har varit ledorden för de fyra senaste årens nationella ungdomspolitik. Efter lika många uppföljningar av politikens mål drar Ungdomsstyrelsen slutsatsen att ungdomar mellan 16 och 24 år har goda förutsättningar att leva ett självständigt liv, men att de hinner bli nästan 30 år innan de blir självständiga aktörer med inflytande, delaktighet och makt i samhället. Alltför sällan tas ungas engagemang, skapande förmåga och kritiska tänkande tillvara som en resurs av den etablerade vuxenvärlden. Ungdomsstyrelsens senaste attityd- och värderingsstudie De kallar oss unga (Ungdomsstyrelsen, 2003a) visar att en klar majoritet av de unga tycker att det är bra att bo i Sverige, de ser optimistiskt på framtiden och de är beredda att engagera sig, även inom partipolitiken. Om det bara berodde på ungdomarna skulle de gå en ljus framtid till mötes. Men så enkelt är det inte. Mer än varannan ung anser att varken de själva eller andra har särskilt stora möjligheter att göra sig hörda hos dem som bestämmer i samhället. Det är oroande att känslan av att inte kunna göra sig hörd och påverka är så utbredd. Ansvaret för en politik på ungas villkor ligger huvudsakligen hos de vuxna som måste vara lyhörda för ungdomarnas idéer, men också vara beredda att lämna över makt åt dem. Ökad medvetenhet Propositionen På ungdomars villkor har bidragit till en systematisk uppföljning av ungas livssituation. Det som har varit särskilt positivt med propositionen är att den har ökat medvetenheten om ungas villkor bland myndigheter, kommuner och andra ungdomspolitiska aktörer. Vi ser också att intresset för att driva ett aktivt ungdomspolitiskt arbete på ungas villkor har ökat under de fyra åren. Ung 2004 bygger på 16 myndigheters redovisningar och analyser av 32 olika delmål. Delmålen har haft funktionen att ge en samlad bild av ungas levnadsvillkor och berör utbildning, bostäder, arbetsliv, fritid och föreningsliv med mera. För att illustrera olika framgångsfaktorer i arbetet med att uppnå de ungdomspolitiska målen har myndigheterna också haft ett uppdrag att redovisa goda exempel på verksamheter. Ett fåtal myndigheter har redovisat sådana exempel i årets uppföljning. Några av myndigheterna har varit kritiska till att goda exempel kan styra utvecklingen av ungdomspolitiken. 7

9 Utan kommunerna blir det inget Goda exempel på framgångsrika arbetssätt behövs emellertid i dialogen och erfarenhetsutbytet mellan olika myndigheter och bland Sveriges kommuner. Faktum är också att det är kommunerna och inte staten som är de viktigaste utförarna i arbetet med att förbättra ungas livsvillkor lokalt. Utan dem får vi en kortsiktig åtgärdspolitik utan möjlighet till långsiktighet och verklighetsförankring. En kommunal ungdomspolitik på ungdomars villkor bör vara baserad på kunskap, något som Ungdomsstyrelsens kommunala utvecklingsprojekt LUPP lokal utveckling av ungdomspolitiken har visat. Att öka kunskapen handlar om statistik, utvärderingar och att ta del av och implementera forskningsresultat, men också om att fråga unga och förstå deras egen bild av sin livssituation (Ungdomsstyrelsen, 2004). Politik som bygger på samarbete Eftersom ungdomars situation i samhället berör flera olika politik- och kunskapsområden måste ungdomspolitik bygga på ett samarbete mellan bland annat bostads-, kultur och fritids-, utbildnings-, arbetsmarknads-, folkhälso- och socialpolitik. Alla politikområden berör ungdomar på ett eller annat sätt. Det skulle vara sektorsövergripande ungdomspolitik Bild: Christián Serrano 8

10 önskvärt att alla politikområden hade ett tydligt ungdomsperspektiv i sina verksamheter, men det skulle ändå inte minska behovet av ett gemensamt arbete för att förbättra ungas situation i samhället. Samarbete är också viktigt för att få en samlad bild av ungas livssituation. Detta gäller myndigheter och kommuner, men också olika forskningsdiscipliner. Forskningsrådet för arbetsliv och samhälle (FAS) konstaterar i sin utvärdering av svensk ungdomsforskning (Jonsson, Helve & Wichström, 2003) att mycket olika slags forskning om unga pågår men att det förekommer lite samarbete mellan olika forskningstraditioner och ämnesområden. Detta skapar kunskapsluckor om ungdomars situation i samhället. Redan i Ung 2003 fördjupad analys av den nationella ungdomspolitiken konstaterade Ungdomsstyrelsen att statistikunderlaget kring ungdomsgruppen behöver förbättras. Flera av delmålen bygger på statistik från SCB:s återkommande studie om levnadsförhållanden (ULFstudien). Studien, som har pågått sedan 1975, ger värdefull kunskap om utvecklingen av levnadsvillkor men ungdomsurvalet är för litet, personer av 1 miljon ungdomar mellan 16 och 24 år, något som gör det svårt att dra slutsatser om villkoren för olika grupper av ungdomar. I den fördjupade analysen poängterade också Ungdomsstyrelsen behovet av att tydliggöra och definiera olika aktörers roller. En fullständig redogörelse av förslagen finns i rapporten Ung 2003 (Ungdomsstyrelsen, 2003c). Ung 2004 och framtiden I den fördjupade analysen föreslog Ungdomsstyrelsen att de nuvarande 32 delmålen skulle ersättas med fem olika målområden, något vi också föregripit utvecklingen med i denna rapport eftersom vi har delat in de olika delmålen i fem olika kapitel: Kunskap, lärande och personlig utveckling, egen försörjning, hälsa och utsatthet, kultur och fritid samt inflytande, delaktighet och representation. Indelningen och områdenas namn har hämtats från regeringskansliets rapport Vad hände? som tar upp de statliga åtgärder som har genomförts inom ramen för ungdomspolitiken (Regeringskansliet, 2004). Mellan åren kan vi se följande positiva utvecklingstendenser i förhållande till den nationella ungdomspolitikens tre övergripande mål och 32 delmål: Allt fler unga lämnar grund- och gymnasieskolan med godkända betyg och slutbetyg. Allt fler unga påbörjar en högre utbildning före 25 års ålder. Andelen medel som fördelats till internationella ungdomsutbyten och projektarbeten med unga som vanligtvis inte deltar i internationella sammanhang har ökat under perioden. Mångfalden av ungdomsorganisationer har ökat, särskilt genom det nya systemet för statsbidrag som infördes Antalet unga som är engagerade i de politiska ungdomsförbunden har ökat. Majoriteten av unga mellan 18 och 30 år är positiva till eget företagande. Särskilt positiva är de mellan 18 och 20 år. Det finns tecken som tyder på att färre åringar röker, dricker alkohol och prövar narkotika. 9

11 Följande områden betecknar vi som negativa och som områden där ungdomspolitiken har haft liten betydelse: Antalet unga arbetslösa har ökat under åren Ungdomar med annan etnisk bakgrund än svensk är överrepresenterade bland dem som lämnar grund- och gymnasieskolan utan godkända betyg och slutbetyg. Antalet kommuner som har bostäder som unga efterfrågar har minskat. Antalet ungdomar som har behov av långvarigt försörjningsstöd har ökat. Trots förändringarna av studiemedelssystemet klarar majoriteten av alla studenter inte sina omkostnader med enbart studiemedel utan måste arbeta vid sidan om. Sämst ställt har ensamstående studenter som har barn. Självrapporterade besvär som sömnbesvär, trötthet, ängslan, oro och ångest har ökat kraftigt sedan 1995, särskilt bland unga kvinnor. Andelen kommunala ledamöter mellan 18 och 30 år har inte ökat under perioden. Andelen unga representanter i myndighetsstyrelser och statliga kommittéer har minskat under perioden. Valdeltagandet bland förstagångsväljarna har sjunkit. I senaste riksdagsvalet 2002 röstade 70 procent av åringarna. Jämförelser mellan de fem olika områdena ger alltså en splittrad bild av de fyra senaste årens utveckling av ungas levnadsvillkor. Redan 1999 kritiserades den svenska ungdomspolitiken av Europarådet för att inte ha fokuserat på den dåliga bostadssituationen för unga. Fram till 2010 kommer ungdomskullarna att öka med 30 procent, något som borde vara ett incitament till en långsiktig lösning av bostadsfrågan. Europarådet var också kritiskt till att politiken inte tillräckligt hade speglat situationen för unga med annan etnisk bakgrund än svensk. Detta har inte förändrats. Fortfarande är statistiken undermålig och det genomförs få studier om deras situation i samhället. Att gå ut grund- och gymnasieskolan med godkända betyg och slutbetyg har blivit ett kvitto på förmågan att etablera sig i vuxenlivet som utredningen Unga utanför (SOU 2003:92) också visar. Även om utbildning är viktigt kan villkoren för ett vuxenliv inte handla om att klara specifika kontroller. Det måste finnas relevanta alternativ som ger unga olika möjligheter att utvecklas till självständiga aktörer med inflytande och makt i samhället. Särskilt viktiga utmaningar för framtiden är ungas arbetslöshet och att undersöka om det finns ett samband mellan ungas ökade psykiska ohälsa och deras osäkra villkor i vuxenblivandet i stort. Dessutom bör ungas representation i statliga kommittéer och styrelser samt i kommunernas styrande organ öka, något som endast kan betyda att äldre måste bereda plats genom att ge ifrån sig makt. För unga vill. Det visar inte minst ungdomsorganisationernas arbete som har stor betydelse för att öka kunskapen om olika frågor i samhället. De medverkar till att uppfylla de mål som är angelägna för ungdomspolitiken och för samhället i stort som ökad jämlikhet, jämställdhet och rättvisa. Därför har också Ungdomsstyrelsen 10

12 gett plats åt deras röster. Sex organisationer som idag får stöd för sin verksamhet i statsbidragssystemet har skrivit var sitt bidrag till denna rapport: Elevorganisationen, Förbundet Unga rörelsehindrade, Peace Quest, Romska ungdomsförbundet, Tech group och Ungdomsförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL Ungdom). Det är vår förhoppning att unga som resurs, inflytande, informellt lärande, integration, jämställdhet och jämlikhet kommer att finnas bland ledorden för framtidens ungdomspolitik. LITTERATUR: SE SIDAN

13 Bakgrund 12

14 Framväxten av svensk ungdomspolitik De första stegen mot en samlad ungdomspolitik Det var under 1980-talet som den svenska staten i större utsträckning än tidigare började engagera sig ungdomspolitiskt. År 1982 betonade dåvarande statsminister Olof Palme i sin regeringsförklaring att regeringen hade den viktiga uppgiften att slå vakt om goda sociala och kulturella uppväxtvillkor för barn och ungdomar. Samma år inrättades Barn- och ungdomsdelegationen som fick en samordnande och rådgivande roll i barn- och ungdomsfrågor inom Regeringskansliet. Delegationen hade fram till 1998 uppdraget att stimulera till debatt och diskussion. Den tog initiativ till utredningar och utvecklade kontakter med dem som arbetade med barn och unga och med barn- och ungdomsorganisationer. Delegationen skulle (dir. 1982:104, dir. 1986:04, dir. 1992:15):... uppmärksamma de frågor som är väsentliga för unga människors totala livssituation under uppväxtåren. Av särskild vikt är frågor kring värderingar och normbildning, ungdomars kreativitet och eget skapande, främlingsfientlighet, arbete och bostad samt ungdomsforskning. Delegationen bör i sitt fortsatta arbete vara ett för hela regeringen gemensamt organ som bidrar till fördjupad samverkan i frågor som rör unga människor. Sedan 1983/84 har ungdomsfrågorna ingått i den budgetproposition som regeringen lägger fram inför riksdagen varje år. Vissa år har regeringen lyft fram särskilt viktiga frågor och vid ett flertal tillfällen har särskilda arbetsgrupper och kommittéer tillsatts. Många frågor, till exempel arbetslöshet, brukarinflytande inom framförallt fritidsområdet och att ungas skapande förmåga ska få ett större utrymme inom kultursektorn, återkommer ständigt i skrivelser, budgetpropositioner, offentliga utredningar och betänkanden. En viktig influens för utvecklingen av Sveriges ungdomspolitik var Förenta nationernas fokus på ungdomsfrågor och FN:s Världsungdomsår FN:s generalförsamling antog sin första resolution om ungdomspolitik redan Att utformningen av svensk ungdomspolitik är påverkad av detta syns till exempel i dagens ungdomspolitiska mål. Resursmålet att ungas engagemang, skapande förmåga och kritiska tänkande ska tas tillvara som en resurs är nästan ordagrant formulerat av FN på sextiotalet (FN, 1965). I slutet av sjuttiotalet blev planerna på FN:s Världsungdomsår officiella och i 1983/ 84 års svenska budgetproposition tas planerna för detta år upp (prop. 1983/84:100, s. 53): För Sveriges del kommer verksamheten i anslutning till ungdomsåret framförallt att inriktas på utvecklingsarbete på lokal nivå för bättre barn- och ungdomsmiljöer. Arbetet kommer i stor utsträckning att inriktas på att öka barns och ungdomars delaktighet, engagemang och eget skapande, där kulturaktiviteter spelar en viktig roll. Till stor del handlar det om att utnyttja befintliga resurser och hitta samverkansformer mellan statliga organ, kommunal förvaltning och föreningslivet. Ungdomsorganisationerna kommer att spela en central roll i såväl förberedelsearbetet som det praktiska genomförandet av aktiviteterna i anslutning till ungdomsåret. 13

15 Världsungdomsåret hade delaktighet, utveckling och fred som teman. Sverige valde att särskilt satsa på att stärka ungdomars delaktighet och inflytande och under året genomfördes ett flertal större projektsatsningar. I Sverige gav Världsungdomsåret ungdomsfrågorna och ungas behov ökad uppmärksamhet bland myndigheter, kommunala förvaltningar och i föreningslivet. Det blev en viktig språngbräda för ett bredare och mer aktivt statligt engagemang för ungdomsfrågorna. En ungdomsminister ger överblick År 1986 utsåg regeringen för första gången en ungdomsminister med specifikt ansvar för ungdomsfrågor, posten har dock alltid inneburit även andra ministeruppgifter som till exempel integration, jämställdhet och idrott. Ungdomsministern blev ordförande i Barn- och ungdomsdelegationen som 1988 kompletterades med en särskild ungdomspolitisk enhet med ansvar för samordning av ungdomspolitiken inom regeringskansliet. I en bilaga till budgetpropositionen 1987/88 gav den nya ungdomsministern sin syn på politikområdet ungdomspolitik. Bland annat ansåg han att det behövdes en helhetssyn på ungdomsfrågorna för att ge en mer rättvisande bild av ungas levnadssituation. Ungdomsministern pekade i propositionen på ett behov av ökad samordning av de offentliga åtgärderna och behovet av att både satsa på ungdomsforskning och stimulera till användning av de kunskaper som redan fanns. För att få en övergripande bild av ungdomars totala situation gav regeringen 1988 utökade resurser till myndigheten för ungdomsfrågor, Statens ungdomsråd (nuvarande Ungdomsstyrelsen). Myndigheten fick ansvaret att regelbundet göra sammanställningar och redovisningar av statistik och undersökningsresultat om ungdomars villkor. Som ett led i en långsiktig kunskapsuppbyggnad upprättade regeringen dessutom särskilda centrum för ungdomsforskning vid ett antal universitet i Sverige. År 1989 tillsatte regeringen Ungdomskommittén med uppdraget att utreda hur ungdomars delaktighet och inflytande kunde förbättras. I kommitténs slutbetänkande Ungdom och makt (SOU 1991:12) redovisades en lång rad förslag på hur ungdomars ställning kunde stärkas i samhället. Kommitténs arbete följdes upp av STUNS-utredningen som regeringen tillsatte I betänkandet Mer för mindre (SOU 1992:54) föreslog utredarna bland annat att regeringen skulle lägga fram en barn- och ungdomspolitisk proposition för riksdagen vart tredje år och att en ny barn- och ungdomsmyndighet skulle inrättas som skulle ha ansvaret för en övergripande samordning av barn- och ungdomsfrågorna på nationell nivå och för att följa kommunernas barn- och ungdomsarbete. Barnkonventionen och Barnombudsmannen Den 20 november 1989 antog FN konventionen om barnens rättigheter. Sverige var bland de första länderna som skrev under konventionen. Barnkonventionen bygger på fyra viktiga principer: att barnet har rätt till likvärdiga villkor, att barnets bästa ska beaktas vid alla beslut, att barnet har rätt till liv och utveckling samt att barnet har rätt att säga sin mening och få den respekterad. Enligt barnkonventionens första artikel är alla barn upp till 18 års ålder. Eftersom barn inte kan delta i de allmänna valen saknar de också den grundläggande möjligheten att påverka samhället. De står i beroendeställning till andra för sin välgång och behöver därför ett särskilt skydd. 14

16 Som en följd av att Sverige skrev under barnkonventionen skapades Barnombudsmannen (BO) Barnombudsmannens huvuduppgift är att ta tillvara barns och ungdomars rättigheter, intressen och behov med utgångspunkt i barnkonventionen. En av BO:s viktigaste uppgifter är därför att företräda barn och ungdomar. Andra viktiga uppgifter för BO är att delta i den allmänna debatten, skapa opinion för angelägna frågor och påverka politikers, beslutsfattares och allmänhetens förhållningssätt till barn- och ungdomsfrågor. Barnkonventionen med sitt rättighetsperspektiv är en viktig utgångspunkt för dagens ungdomspolitik, även om konventionen endast gäller för unga upp till 18 år. En proposition och en tydligare roll för ungdomsmyndigheten Det blev inte någon verklighet av STUNS-utredningens förslag att samordna barn- och ungdomsfrågorna genom en ny barn- och ungdomsmyndighet. Men i mars 1994 lade regeringen för första gången fram en ungdomspolitisk proposition Ungdomspolitik (Proposition 1993/94:135). Den innehöll förslag på riktlinjer för ungdomspolitiken och betonade nödvändigheten av en helhetssyn på ungdomars situation och de offentliga organens, som till exempel myndigheternas, stödjande roll i detta arbete. Det riksdagsbeslut som följde på propositionen ledde till att Statens ungdomsråd som var den statliga myndigheten för ungdomsfrågor, ändrade inriktning och döptes om till Ungdomsstyrelsen. För att underlätta samordningen av statliga åtgärder inom olika samhällsområden fick Ungdomsstyrelsen ett utökat ansvar att följa ungdomars uppväxtvillkor utifrån ett helhetsperspektiv. Ungdomsstyrelsen skulle dessutom fungera som en kunskapsbank i ungdomsfrågor för andra myndigheter, kommuner, föreningsliv, ungdomsarbetare och enskilda. Myndigheten fick också uppdraget att i samarbete med en rad andra myndigheter med ansvar inom ungdomsområdet, som till exempel inom utbildning och arbetsmarknad, lämna en fördjupad redovisning till regeringen vart tredje år med förslag till åtgärder inom angelägna områden. Regeringen hade som avsikt att lägga fram regelbundna redovisningar inför riksdagen med dessa analyser som underlag. De första förslagen till en målstyrd politik På statlig nivå har ungdomspolitikens framväxt följt en allmän utveckling av hela den svenska förvaltningspolitiken som innebär att staten styr efter resultat. Riksdag och regering preciserar mål och kombinerar detta med att följa upp resultaten. Det finns en strävan efter helhetstänkande och att arbeta sektorsövergripande, det vill säga över myndighets- och departementsgränser. Efter regeringsskiftet hösten 1994 tillsattes en parlamentarisk utredning Ungdomspolitiska kommittén som fick i uppgift att formulera konkreta ungdomspolitiska mål och metoder för att styra, följa upp och utvärdera målens utveckling (dir. 1995:154). Utredningen skulle också föreslå åtgärder för att stärka ungdomars inflytande i samhället och för att underlätta ungdomars inträde på arbets- och bostadsmarknaderna. De föreslagna målen, redovisades i slutbetänkandet Politik för unga (SOU 1997:71). Betänkandet hade tydliga kopplingar till ett rättighetstänkande. 15

17 Kommittén föreslog tre övergripande mål och 22 delmål, eller konkreta mål, på hur de övergripande målen skulle uppfyllas, något som skulle underlätta arbetet med att följa upp och utvärdera ungdomspolitiken. De tre övergripande målen är med några mindre förändringar de vi har idag. Med en politik för unga syftade kommittén på att alla unga har rätt till goda levnadsvillkor. Regeringen skulle enligt kommitténs förslag ta hänsyn till ungas rättigheter. De statliga myndigheterna som hade ansvar för ungdomspolitiska frågor skulle redovisa statistik över ungas situation och vilka åtgärder som de genomfört för att uppnå de konkreta målen. Ungdomsstyrelsen skulle ha uppgiften att samordna myndigheternas arbete och redovisa utvecklingen av målen till regeringen varje år. Enligt kommittén skulle Ungdomsstyrelsen få ett begränsat utvecklingsstöd för att stödja kommunernas insatser i enlighet med de övergripande målen. De ungdomspolitiska målen skulle spela en vägledande roll för den kommunala verksamheten och Ungdomsstyrelsen borde enligt utredningen därför stödja och informera kommunerna om målens innebörd och vara ett stöd för kommunernas arbete. Den grundläggande uppfattningen var att kommunerna och staten har ett gemensamt intresse av att följa upp och utvärdera ungdomspolitiken. Det kapitel som behandlar målstyrningen av ungdomspolitiken avslutas med följande stycke (SOU 1997:71, s. 46): Kommittén anser därmed att ansvaret för styrning och uppföljning av målen för ungdomspolitiken bör ligga på den nivå där besluten fattas. Ansvaret för utvärdering bör ligga utanför den egentliga verksamheten. Ungdomsstyrelsen bör få ett ansvar att samordna, sammanställa och presentera resultaten av utvärderingarna. Ungdomsstyrelsen bör också kunna ta initiativ till riktade undersökningar av hur målen uppfylls. Fördelen med de mål som Ungdomspolitiska kommittén föreslog var att många av dem var väldigt tydliga och konkreta. Kommittén redogjorde detaljerat för vad som skulle uppnås. Det huvudsakliga budskapet var att försäkra unga människor vissa grundläggande medborgerliga rättigheter inom de områden där de som grupp var åsidosatta. Nackdelen var att målen inte var särskilt realistiska. Flera ledamöter skrev omfattande reservationer och remissammanställningen visar att även många myndigheter ställde sig tveksamma till flera av målen. Genom ett särskilt regeringsbeslut i december 1997 fick Ungdomsstyrelsen i uppdrag att formulera ett nytt förslag till konkreta delmål för respektive övergripande mål (Ungdomsstyrelsen, 1998). Med Ungdomsstyrelsens förslag som underlag formulerade regeringen en ny ungdomspolitisk proposition. En politik på ungdomars villkor Hösten 1999 antog riksdagen regeringens proposition 1998/99:115 På ungdomars villkor (bet. 1999/2000:Kr U4, rskr. 1999/00:53). I propositionen föreslås en tydligare målstyrning av ungdomspolitiken genom följande tre huvudmål eller inriktningsmål (prop. 1998/99:115, s. 30): 1. Ungdomar skall ha goda förutsättningar att leva ett självständigt liv 2. Ungdomar skall ha verklig möjlighet till inflytande och delaktighet 3. Ungdomars engagemang, skapande förmåga och kritiska tänkande skall tas till vara som en resurs 16

18 Målen fyller olika funktioner för olika aktörer i det svenska samhället. De kan användas för att beskriva ungas levnadsförhållanden, vara vägledande för samhällets åtgärder och ligga till grund för utvärderingar av olika insatser för unga. För att följa inriktningsmålens utveckling formulerade regeringen 41 olika delmål som antogs i ett regeringsbeslut i december 1999 (regeringsbeslut 10, ). Under 1999 utvärderades också den svenska ungdomspolitiken på initiativ av Europarådet. En internationell expertgrupp analyserade politikens innehåll och utveckling och gav både ris och ros, något som bland annat påverkat att delmålen också omformulerats vid två tillfällen. Mer om Europarådets utvärdering finns beskrivet i kapitlet om svensk ungdomspolitik i ett europeiskt perspektiv. Efter första årets uppföljning av den nationella ungdomspolitiken 2001 beslutade regeringen om 32 nya delmål (Ju 2001/6870/U). Delmålen omformulerades ännu en gång hösten 2002 (Ju2002/3367/U). Det som har förändrats är att tidsperioden för delmålen har preciserats och att regeringen efterfrågar analyser av särskilt utsatta grupper. Vissa delmål har också skrivits om för att bli lättare att tolka. De 32 delmålen handlar om utbildning, arbets- och bostadsmarknad, eget företagande, ekonomiska förutsättningar, hälsa, kultur, fritid, internationella möjligheter, integration, möjligheter till inflytande i kommunerna och att tas tillvara som en resurs. Tjugo delmål följer upp självständighetsmålet, åtta delmål följer upp inflytandemålet och fyra delmål följer upp resursmålet. Sex av delmålen gäller myndigheternas egna verksamheter, övriga ska följa förändringar inom själva ungdomsgruppen. Genom den ungdomspolitiska propositionen som kom 1999 fick Ungdomsstyrelsen ett utökat ansvar för att samordna uppföljningen av delmålen. Uppföljningen skulle ske genom ett sektorsövergripande samarbete med 15 andra statliga myndigheter (idag 16 myndigheter) och Svenska Kommunförbundet. Ungdomsstyrelsen fick även i uppdrag att tillsammans med berörda myndigheter identifiera, presentera och sprida goda exempel på hur ungdomspolitiken kan realiseras i praktiken (prop. 1998/99:115). Enligt samma proposition fick Ungdomsstyrelsen tillsammans med berörda myndigheter uppgiften att vart fjärde år genomföra en fördjupad analys av hur ungdomspolitiken utvecklats. Den första fördjupade analysen genomfördes 2003, Ung 2003 Fördjupad analys av den nationella ungdomspolitiken (Ungdomsstyrelsen, 2003). Den visade att ungdomspolitiken inte direkt lett till någon förbättring av ungas villkor under de fyra åren. Även om unga idag inte har direkt sämre förutsättningar till självständighet, inflytande och delaktighet och att tas tillvara som resurs, så har de heller inte fått det bättre vilket var avsikten med de ungdomspolitiska målen. Fördelen med systemet har varit att en samlad bild av ungas villkor har sammanställts varje år och att myndigheternas samverkan i de ungdomspolitiska frågorna har ökat erfarenhetsutbytet mellan olika kunskapsområden. Systemet har dock endast i begränsad omfattning bidragit till ny kunskap. Det har inte heller lett till utveckling av ny statistik eller nya undersökningar. Analysen gav förslag på förbättringar av systemets användning och gick ut på remiss till myndigheter, kommuner och organisationer under sommaren och hösten LITTERATUR: SE SIDAN

19 Svensk ungdomspolitik i ett europeiskt perspektiv Unga människors övergång från att på olika sätt vara beroende av sina föräldrar till att leva ett självständigt liv har under 1900-talets andra hälft kommit att bli en viktig politisk fråga över hela Europa. I detta kapitel kommer svensk ung-domspolitik att sättas in i ett europeiskt sammanhang. I jämförelsen kommer gemensamma drag mellan de europeiska länderna att lokaliseras, men också hur den svenska ungdomspolitiken skiljer sig från andra europeiska länders ungdomspolitik. Först av allt ger vi en beskrivning av vad som har skett på europeisk nivå. EU:s vitbok om ungdomspolitik Den samlade ungdomspolitik som existerar på europeisk nivå är än så länge främst inriktad på att stärka de olika ländernas insatser. Det är Europarådet och EU som är drivande i detta arbete. Europarådet har bland annat utvärderat ett antal länders ungdomspolitik och tillsatt en internationell expertgrupp som ska sammanställa riktlinjer för vad ungdomspolitik bör vara. Inom EU har samarbetet inom ungdomsområdet till för några år sedan framförallt handlat om att främja utvecklingen av ungdoms- och ungdomsledarutbyte. De främsta verktygen för detta har varit programmet Ungdom och inom utbildningsområdet programmen Leonardo da Vinci och Sokrates. Ett fördjupat samarbete för en europeisk ungdomspolitik påbörjades under arbetet med vitboken, Nya insatser för Europas ungdom, som kommissionen presenterade En vitbok är ett dokument som innehåller förslag till gemensamma insatser inom ett specifikt område för EU:s medlemsländer. Om en vitbok blir väl mottagen av Europeiska unionens råd kan det leda till att medlemsländerna tar initiativ till insatser inom området. I arbetsprocessen med vitboken om ungdomar enades medlemsländerna om fyra prioriterade områden: ungdomars delaktighet, information till ungdomar, volontärtjänst för ungdomar, bättre kunskaper om ungdomars situation. Vitboken bygger också på ett metodiskt sätt att arbeta. Det europeiska samarbetet inom ungdomsområdet ska växa fram genom den så kallade öppna samordningsmetoden. Metoden är enligt vitboken ett sätt att uppmuntra samarbete, utbyta goda erfarenheter och komma överens om gemensamma mål och riktlinjer för medlemsstaterna (Com. 2001). Samordningsmetoden användes till exempel för att ge den Europeiska kommissionen möjlighet att få information och därmed kunna jämföra hur medlemsländerna arbetar med nationell ungdomspolitik utifrån de fyra gemensamma målen. Samtliga medlemsländer har därför under 2002 och 2003 analyserat de fyra områdena genom att svara på fyra olika enkäter från Europeiska kommissionen. Enkäterna har innehållit frågor om respektive lands nationella politik och resultat inom de olika områdena, men även frågor om goda exempel och förslag på gemen- 18

20 samma satsningar. Medlemsländernas svar kommer att bilda underlag till förslag om gemensamma insatser för unga inom Europa. Hur Sverige har svarat finns att läsa på Ungdomsstyrelsens webbplats. Ungdomspolitik i Europa Än så länge skiljer sig alltså den ungdomspolitik som förs i Europa från land till land. Politiska och ekonomiska strukturer, liksom geografiska, historiska och kulturella skillnader gör det svårt att jämföra de olika ländernas tankar kring politiska insatser för ungdomar. På europeisk nivå har det hittills inte definierats vad europeisk ungdomspolitik är, och med tanke på mångfalden av stater är det inte förvånande. Det går dock att se mönster, även om de inte alltid är entydiga. Denna jämförelse mellan de olika länderna tar sin utgångspunkt i hur ungdomar definieras, det vill säga vilka åldrar som räknas som ungdomar (åldersintervall), hur unga betraktas som grupp (ungdomar som resurs eller problem) och synen på ungdomstiden. Därefter kommer en jämförelse av olika ungdomspolitiska modeller och en beskrivning av hur svensk ungdomspolitik kommenterades i Europarådets utvärdering som genomfördes Politik för barn eller unga Trots att det i internationell rätt och statistik finns en tydlig definition av att individer som är mellan 15 och 24 år räknas som ungdomar (Angel, 1995, s. 35) återspeglas detta långt ifrån alltid i de olika ländernas ungdomspolitik. I europeiska länder med en lång tradition av ungdomspolitik finns en tendens att både barn och unga över 24 år räknas in i ungdomspolitiken. I andra europeiska länder skiljer man mellan politik för barn och politik för unga. I dessa länder går politikområdena in i varandra eftersom barnpolitik riktas till alla som inte är myndiga och ungdomspolitik till tonåringar och unga vuxna. En jämförelse mellan hur EUländerna samt Island och Norge åldersbestämmer sin ungdomspolitik visar följande skillnader (IARD, 2001): länder där ungdomspolitiken berör barn och unga från de föds upp till år (Österrike, Belgien, Tyskland och Finland). länder där ungdomspolitiken sträcker sig från förskoleåldern till 25 år (Irland, Nederländerna och Luxemburg). länder där ungdomspolitiken täcker unga från år upp till 25 år (Frankrike, Island, Norge och Storbritannien). länder där ungdomspolitiken täcker unga från högstadiet upp till år (Danmark, Spanien, Grekland, Italien, Portugal och Sverige). Den svenska ungdomspolitiken ligger alltså närmast åldersbestämningen i Danmark, Spanien, Grekland, Italien och Portugal. Det är länder som sätter en nedre gräns för vilka som räknas som ungdomar, men som samtidigt har en generöst tilltagen övre gräns. Detta till skillnad från exempelvis Finland som inte har någon nedre gräns och Norge som har ett snävare åldersfokus. En fördel med att som i Finland och Tyskland göra en mindre skarp skillnad mellan vad som är politik för barn och politik för unga är att övergångarna mellan de olika politikområdena blir enklare. I den internationella diskussionen kring ungdomspolitik är det emellertid tydligt att det finns en större risk för att ungdomspolitiken i dessa länder blir en politik mer inriktad på barn än vad man eventuellt vinner på smidiga övergångar (Williamson, 2002). 19

21 Unga som problem eller resurs Ytterligare ett sätt att jämföra olika länders ungdomspolitiska arbete är hur ungdomar uppfattas som grupp. Det finns i allmänhet två olika uppfattningar unga som problem och unga som resurs. Uppfattningen att unga innebär problem för samhället utgår från att unga är sårbara, i fara och i behov av skydd. De kan hotas av sina egna uppväxtvillkor eller av andra villkor i samhället. De kan också hotas av sina egna karaktärsdrag och personliga omständigheter. Den andra uppfattningen att unga på många områden är en resurs för samhället utgår från att unga inte bara kommer att bli värdefulla utan att de redan är det i kraft av sin ungdom och att de kan bidra till samhället genom sin ungdomlighet och sina kunskaper om hur det är att vara ung. Utifrån detta perspektiv uppfattas unga som aktörer som både är ansvariga för sina handlingar och fullt kapabla att axla detta ansvar. Skillnaden mellan dessa uppfattningar ska dock inte överdrivas. Troligtvis finns båda perspektiven närvarande i så gott som alla länders ungdomspolitik (Williamson, 2002). Det som skiljer länderna åt är vilken uppfattning som är den mest tongivande. Överlag är det europeiska länder med en lång tradition av barn- och ungdomspolitik som i högre grad utgår från föreställningen att unga innebär problem för samhället (IARD, 2001). Ungdomspolitiken är i dessa länder både bred och smal. Bred därför att ungdomar inte är klart skilda från barn, och smal därför att de konkreta politiska initiativen ofta riktas mot en speciell och väldefinierad grupp som anses vara problematisk. Unga ses som problem utifrån följande tre perspektiv: integration i samhället, socialt och politiskt deltagande samt kulturell avvikelse. I dessa länder är ungdomspolitiken framförallt inriktad på att integrera unga i etablerade institutioner och i enlighet med allmänt accepterade normer. I de länder som utgår från att unga kan ses som en resurs i samhället är ofta ungdomspolitik ett relativt senkommet politiskt område (IARD, 2001). Typiskt för dessa länder är förväntningen att unga både kan och aktivt bör delta i samhället. Även här används ungdomspolitiken ofta både på ett brett och på ett smalt sätt, men i en annan bemärkelse än i de länder där man utgår från uppfattningen att unga är en problemgrupp i samhället. Istället riktas ungdomspolitiken både till vissa grupper av unga och till hela ungdomsgruppen. Man har alltså en politik som kan karakteriseras av insatser för unga som på olika sätt är utsatta för någon form av riskfaktor och insatser för gruppen ungdomar som helhet. Insatserna som rör risker handlar till exempel om att förebygga missbruk av olika slag, arbetslöshet eller marginalisering på grund av etnisk tillhörighet. Den svenska ungdomspolitiken tillhör den grupp av länder som utgår från att unga är en resurs. Sverige har för det första exempelvis, jämfört med Tyskland, Österrike och Belgien, en kortare tradition av en uttalad ungdomspolitik. För det andra karakteriseras svensk ungdomspolitik av att rikta sig till alla unga, samtidigt som insatser också görs för unga i riskzon. För det tredje finns här ett tydligt fokus på unga som en resurs. Den nationella ungdomspolitikens tredje mål, som just handlar om att se unga som en resurs, är kanske det tydligaste exemplet på detta. Dessutom har detta tänkande varit starkt inom svensk ungdomspolitik långt innan det formulerades som ett mål. För många som arbetar med ungdomspolitik i Sverige sitter resurstänkandet i ryggmärgen. I den inter- 20

22 nationella diskussionen kring ungdomspolitik är detta sätt att se på unga ofta beskrivet som det för unga mest lovvärda perspektivet (Walther, Moerch Hejl, Bechmann Jensen & Hayes, 2002). Samtidigt är det tydligt att det finns ett normativt drag i att se unga som resurs. Det är sällan uttalat vad unga ska vara en resurs för och på vilket sätt. Ungas politiska engagemang är ett bra exempel på detta. Här vill samhället ofta se unga som en resurs. Men de ska vara det på ett sätt som den etablerade vuxenvärlden tänker sig. Som Ljungberg och Norlin (2001) skriver om ungdomsråd i Sverige är denna problematik återkommande. Politiker och tjänstemän förväntar sig (ofta outtalat) att råden ska se ut och fungera på ett visst sätt, och kan ha svårt att välkomna andra sätt att agera på som de unga själva formulerar. Ungdomstiden Utöver denna grundläggande syn på unga som resurs eller problem finns det ett antal olika sätt att tänka kring själva ungdomstiden. Ungdomsforskaren Andreas Walther med kollegor beskriver fyra olika sätt som skapar delvis olika ungdomspolitiska strategier (Walther et al., 2002). Dessa fyra tänkesätt är främst kopplade till ungdomars möjligheter på arbetsmarknaden men de har också betydelse för andra ungdomspolitiska områden. De är också olika framträdande i olika typer av välfärdssamhällen. Ungdom som övergångsfas här uppfattas ungdomstiden enbart som en övergångsfas som allra främst förlängs av brist på tillgång till arbete eller personliga brister. Denna uppfattning är typisk för den liberala välfärdsregimen. Storbritannien är kanske det främsta exemplet på ett samhälle med ett sådant synsätt. Ungdom som en socialisationsfas begreppet ungdom står enligt detta synsätt för en tid i vilken unga skolas in till att bli ansvarstagande medborgare, det blir viktigt att läras upp både på arbetsmarknaden och som medborgare. Tyskland är ett tydligt exempel på ett samhälle med detta förhållningssätt. Detta synsätt är vanligt i korporativistiska välfärdsregimer. Ungdom en tid för kamp om social status ungdomsbegreppet står främst för en grupp vars problem är att samhälleliga strukturer (som utbildning, välfärdssystem och arbetsmarknad) inte är tillgängliga för dem eller hindrar deras utveckling. Ungdomspolitiken inriktas främst på att förändra och anpassa dessa strukturer så att unga ges större tillgänglighet. Detta är exempelvis fallet i Italien, Portugal och Spanien och motsvaras överlag av Medelhavsländernas välfärdssamhällen. Ungdom som en tid med ett egenvärde enligt detta tänkande pekar ungdomsbegreppet på en tid som är lika värdefull i sig som senare perioder i livet. Individuell utveckling och personligt arbete med sitt liv är viktiga inslag under denna period. Detta tas också hänsyn till i ungdomspolitiken, vars främsta exempel går att finna i Skandinavien och i universalistiska välfärdsregimer där alla över 18 år (i princip) är garanterade samma förmåner och rättigheter. De olika sätten att se på ungdomstiden generar delvis olika politiska strategier. Utifrån ett svenskt ungdomspolitiskt perspektiv är det idag självklart att se ungdomstiden som en period som är värdefull i sig. I den beskrivning av svensk ungdomspolitik som gjordes till Europarådets internationella bedömning skriver Ungdomsstyrelsen till exempel att politiken delvis syftar till att hjälpa unga att vara unga 21

23 (Ungdomsstyrelsen, 1999, s. 266). Det är inte självklart att denna uppfattning leder till en bättre politik än i andra länder. Arbetsmarknadspolitik har till exempel förmått att radikalt sänka ungas arbetslöshet i Sverige, Danmark, Holland, Irland, Portugal, Spanien och Storbritannien trots skilda ungdomspolitiska strategier medan arbetsmarknadspolitiken i exempelvis Tyskland, Italien och Rumänien inte har lett till någon sänkning (Walther et al., 2001). Den sjunkande arbetslösheten i vissa av dessa länder kan bero på en mycket godartad utveckling på arbetsmarknaden överlag (som i Irland och Spanien). Detta till trots kan det vara värdefullt att se att andra sätt att tänka också kan vara effektiva, om än inte på det sätt som är vanligt inom svensk ungdomspolitik. Skillnaderna mellan de olika uppfattningarna av ungdomstiden ska inte överdrivas. Det kan med fog sägas att svensk ungdomspolitik har inslag av alla fyra. Att unga ska tas tillvara som en resurs kan till exempel tolkas som ett uttryck för en kamp om status, där den svenska staten vill höja de ungas status. Vidare finns starka inslag av socialisation, exempelvis i allt arbete med ungdomars inflytande. Unga ska inte bara kunna bestämma över sin vardag, de ska också skolas in ett demokratiskt tänkande. Mycket inom svensk ungdomspolitik handlar också om att se ungdomstiden som en övergångsfas. Många insatser syftar till att hjälpa unga att etablera sig som självständiga individer, till exempel att unga ska kunna få ett arbete, en bostad och etablera ett eget självständigt liv. Det handlar både om att göra ungdomstiden till en bra tid, och om att unga ska komma vidare till en ny livsfas bortom ungdomstiden. En ungdomspolitisk sektor Ungdomspolitiken i Europa kan också särskiljas i fråga om hur de olika länderna ser på ungdomspolitiken som politisk sektor (IARD, 2001). I en del länder är ungdomspolitiken mycket väl avgränsad gentemot andra politiska sektorer, med ett eget departement, egen lagstiftning och egen administration. Exempel på dessa länder är Grekland, Luxemburg, Spanien och Tyskland. I andra länder är ungdomspolitiken mer utspridd på ett antal sektorer (till exempel skola, omsorg, kultur, hälsa). Till dessa länder kan Sverige räknas men också Frankrike, Nederländerna och Norge. I ytterligare andra länder finns i stort sett inte någon ungdomspolitisk sektor alls. Det vill säga man har ingen etablerad organisation för detta arbete. Detta är exempelvis fallet i Island, Italien och Danmark. I dessa länder finns endast i liten utsträckning en nationell samordning av ungdomspolitiken. Även om inget av de enskilda länderna helt entydigt passar in i den här tredelade typologin är den användbar för att visa på ytterligare några mönster. För det första är det tydligt att de länder som har en tydligt avgränsad ungdomspolitisk sektor också ofta har ett något snävare ungdomspolitiskt fokus. De frågor som tillhör ungdomspolitiken har gjort så under decennier, vilket gör det svårt för nya frågor att få plats. De ungdomspolitiska frågorna handlar i hög grad om ungdomsorganisationer och fritid, medan frågor som utbildning, boende och hälsa tenderar att definieras bort (IARD, 2001, s. 57). 22

24 I länder som inte har en snävt definierad ungdomspolitisk sektor finns en större öppenhet för att både ta in nya politiska frågor och omdefiniera äldre frågor. I dessa länder finns också en större benägenhet att arbeta tvärsektoriellt. Att se ungdomspolitik som en politisk sektor påverkar också hur man arbetar på ett nationellt plan i de olika länderna. Det tycks finnas ett samband mellan hur snävt definierad den ungdomspolitiska sektorn är och hur centraliserad ungdomspolitiken är (IARD, 2001, s. 72). För de länder som överhuvudtaget inte anser att de har en ungdomspolitisk sektor finns endast i liten utsträckning en nationell samordning av ungdomspolitiken. I Danmark finns till exempel i praktiken ingen ungdomspolitisk samordning mellan olika departement och myndigheter på nationell nivå eller mellan nationell, regional och lokal ungdomspolitik. I detta tomrum är istället för statliga aktörer de danska ungdomsorganisationerna (via sin paraplyorganisation) aktiva, som en pådrivande och i viss mån samordnande kraft. I länder med en tydligt definierad och organiserad ungdomspolitisk sektor finns det vanligtvis ett departement som samordnar ungdomspolitiken nationellt, regionalt och lokalt. I Spanien finns till exempel en kommitté av olika ministrar som samordnar politiken. Till sin hjälp har de ungdomsplaner. Det är ungdomspolitiska program som staten har initierat och de genomförs både på nationell och på lokal nivå. Sverige befinner sig på en mellannivå i fråga om nationell samordning. I Sverige finns en ansvarig ungdomsminister och nationella mål för ungdomspolitiken. Samtidigt innebär de svenska kommunernas långtgående självbestämmande att den svenska ungdomspolitiken inte kan styras av staten. Kommunerna kan, om de så önskar, ta de nationella målen som utgångspunkt i sitt ungdomspolitiska arbete, men hur ungdomspolitiken till slut ser ut avgörs av de olika kommunernas förutsättningar och vilja. Ungdomspolitiska modeller Olika länders ungdomspolitik skiljer sig alltså åt beroende av vilka man ser som ungdomar, hur man ser på ungdomar och ungdomstiden samt hur ungdomspolitik definieras. Skillnaderna har emellertid inte vuxit fram i ett vakuum. Hur ungdomspolitiken utformas i olika länder är tätt förknippat med hur den övriga politiken i landet är utformad. Jämför man ungdomspolitiken i olika europeiska länder framtonar fyra olika typer, eller modeller, som speglar allmän välfärdspolitik i de olika länderna (IARD, 2001; Walther et al., 2002). Den universalistiska modellen Den skyddande modellen Den lokalt baserade modellen Den nationellt centraliserade modellen Den universalistiska ungdomspolitiska modellen sammanfaller med välfärdsregimer i Skandinavien. Modellen kännetecknas av att den försöker omfatta hela ungdomsgruppen utan att specifikt lyfta ut vissa grupper som menas ha större behov. Det huvudsakliga målet för denna politik är att ge unga autonomi och oberoende, framförallt gentemot ursprungsfamiljen. I dessa länder flyttar unga också jämförelsevis tidigt hemifrån. Modellen präglas också av att ungdomstiden inte enbart ses som en övergående fas utan som en period som är värdefull i sig. Denna ungdomspolitiska modell är ganska ung och slog igenom under 1990-talet när ungdomsarbetslösheten steg. 23