Nytt från Europadomstolen 6/10

Transkript

1 1 Nytt från Europadomstolen 6/10 Redaktör: F.d. kammarrättsrådet Margaretha Ericsson Kontaktperson på Sveriges domstolar: John S. Panofsky, Förvaltningsrätten i Göteborg INNEHÅLL Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 11 maj - den 15 juni Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nyhetsbladets startsida under Vägledande avgöranden som Du hittar under rubriken Genvägar på Sveriges domstolars webbsida, I månadens nummer har även medverkat Mattias Henriksson, jurist på Domstolsverkets juridiska enhet och Katarina Fast, doktorand i finansrätt vid Stockholms universitet. REGISTER På Sveriges domstolars webbsida finns också ett register över domar som har refererats i tidigare nyhetsblad, från och med nr 1/01. Registret består av en Excel-fil som öppnas i ett nytt fönster och består av sju olika kolumner. Registret kan sorteras efter bl.a. part, svarandestat eller avgörandedag. På webbsidan finns vidare en lathund med anvisningar om hur man lättast hittar och sorterar eller söker i registret. Gå in på och gå vidare till Ladda ner och beställ och klicka på Nytt från Europadomstolen. Där finner du en beskrivning med tydliga exempel på hur du går till väga för att hitta i registret till Nytt från Europadomstolen. UPPLYSNING Nyhetsbladet kommer även i fortsättningen att publiceras som en pdf-fil. Det innebär att det inte längre kommer att finnas länkar från innehållsförteckningen direkt till de olika referaten. Ett enkelt sätt att hitta direkt till det referat man vill läsa är att markera namnet på den klagande i målet och sedan klicka på Redigera och vidare på Sök samt på Sök nästa. Man kan naturligtvis också via Redigera gå till Sök och skriva in hela eller del av namnet på den klagande och sedan klicka på Sök nästa.

2 2 FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER EUROPADOMSTOLENS DOMAR Domar och beslut mot Sverige Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible Gashi m.fl. mot Sverige, beslut Förhållandena i Serbien och Kosovo var inte sådana att de i sig skulle leda till en kränkning av artikel 3 om en romsk familj utvisades dit. Familjen hade inte heller visat att omständigheterna i övrigt var sådana att de riskerade behandling i strid med artikel 3. Klagomålet var därför uppenbart ogrundat och förklarades för inadmissible. Dom Dolhamre mot Sverige, Beslut om förlängning av vård enligt LVU och om förlängning av restriktioner i föräldrarnas rätt till kontakt med barnen var välgrundade och proportionerliga och föräldrarna hade varit effektivt inblandade i beslutprocessen med tillräcklig möjlighet att ta sina intressen till vara. Det hade därför inte skett någon kränkning av artikel 8. Domar mot andra länder Antoine Versini mot Frankrike, I ett skattebrottmål rörande en hotell- och restaurangägare uppkom fråga om principen om parternas likställdhet hade åsidosatts. Det relaterade skattemålet var fortfarande inte avgjort vid tidpunkten för den slutliga domen. Målet avgjordes därför enbart på grundval av den bevisning som skatteförvaltningen hade lagt fram, varvid en rapport från en oberoende expert, som hade förordnats av förvaltningsdomstolen i skattemålet, inte beaktades i brottmålet. Förfarandet ansågs inte strida mot artikel 6.1. Kennedy mot UK, Prövning av hemlig övervakning av kommunikationer fick ske på grund av blotta existensen av sådana åtgärder. Nationella bestämmelser återgav med tillräcklig tydlighet förfarandet för avlyssningsbeslut liksom för upptagning, överförande och förstöring av insamlade data och det skedde därför inte någon kräkning av artikel 8. Avsaknaden av en offentlig muntlig förhandling samt att beslutet utformades så att en övervakningsåtgärd varken bekräftades eller förnekades innebar nödvändiga och proportionerliga begränsningar av den enskildes rättigheter och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 6.1. Prövningen innebar att det fanns ett effektivt rättsmedel och det skedde inte heller någon kränkning av artikel 13. Alajos Kiss mot Ungern, En person som endast delvis stod under förmyndare förlorade automatiskt sin rösträtt. Härigenom kränktes artikel 3 i protokoll nr 1. Oluic mot Kroatien, Ljudet från musikanläggningen i en bar i det hus där klaganden och hennes familj bodde överskred tillåtna gränsvärden. När myndigheterna genom långsam handläggning lät situationen bestå under nära åtta år skyddades inte den klagandes rätt till respekt för sitt hem och sitt privatliv och det skedde en kränkning av artikel 8. Lelas mot Kroatien, Statens skuld till en minröjande soldat hade bekräftats av hans närmaste befäl men inte av behörig person på försvarsdepartementet och den klagande fick därför inte utlovat lönetillägg. Reglerna om behörigheten var oklara och vägran att reglera skulden var därför olaglig och det skedde en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1. Sarica och Dilaver mot Turkiet, Tillämpandet av faktisk expropriation utan formella beslut och utan ersättning utgör ett strukturellt problem i Turkiet som medför kränkningar av artikel 1 i protokoll nr 1.

3 Saghinadze m.fl. mot Georgien, När en högt uppsatt tjänsteman i ett departement, som fått disponera ett hus som bostad under mer än tio år, olagligen vräktes och fråntogs rättigheten att använda huset samt då den rättsliga prövningen härav var godtycklig kränktes artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 8. När han sedan anklagades för tjänstemissbruk och häktades enligt beslut som utformats enligt mall utan tillräcklig motivering kränktes artikel 5.3 och 5.4. Dumitru mot Rumänien, En hög polistjänsteman hade olagligen lagt beslag på en sjö och använde den för fiskeodling. Ägaren till sjön, som hade uttalat sig till en journalist om detta, dömdes till dryga böter och skadestånd genom en omotiverad dom, vilket innebar kränkningar av artikel 6.1 och artikel 10. Beslut om återlämnande av äganderätten till sjön verkställdes inte på många år och det skedde därför en kränkning även av artikel 1 i protokoll nr 1. Dimitras m.fl. mot Grekland, Skyldighet att i domstol uppge sin religiösa tillhörighet för att slippa avlägga ed med handen på bibeln innebar en kränkning av religionsfriheten enligt artikel 9. När det inte fanns något rättsmedel för att söka ersättning för kränkningen, kränktes även artikel 13. Andreescu mot Rumänien, Fällande dom för förtal för en universitetslektors uttalanden, om misstankar mot medlemmar i det organ som svarade för Securitates arkiv, som gjordes vid en presskonferens, innebar ett intrång i yttrandefriheten som saknade tillräckliga och relevanta skäl och det skedde därför en kränkning av artikel 10. Domen hade beslutats utan att den tilltalade, som frikänts i första instans, hade hörts och rättegången var därför inte rättvis och det skedde en kränkning av artikel 6.1. Schwizgebel mot Schweiz, En 47 år gammal ensamstående kvinna nekades tillstånd att adoptera ett andra barn med hänvisning till åldersskillnaden mellan henne och barnet och hon utsattes därigenom för en skillnad i behandling jämfört med yngre kvinnor som ville adoptera. Skillnaden innebar emellertid inte att hon diskriminerades och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8. Ciupercescu mot Rumänien, Trots att den klagande var misstänkt för synnerligen farliga brott och som häktad bedömdes som en farlig fånge, var det inte berättigat att rutinmässigt göra kroppsvisiteringar när det inte visats föreligga ett behov av sådana åtgärder. Det skedde därför en kränkning av artikel 3. Domar och beslut i Grand Chamber Kononov mot Lettland, Europadomstolen ändrade kammarens dom i fråga om en person som fällts till ansvar för krigsbrott begångna under 1944, då han som rysk soldat deltog i en aktion mot en by, där innevånarna samarbetat med tyskarna. Domstolen i stor sammansättning fann med 14 röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 7, eftersom reglerna om krigsbrott enligt internationell rätt var tydliga och förutsebara. Gäfgen mot Tyskland, En person utsattes för hot för att erkänna ett brott i strid med artikel 3 och viss gottgörelse lämnades genom att de ansvariga ställdes inför rätta och straffades. Straffen var dock inte tillräckligt avskräckande och han kunde därför alltjämt hävda att han var ett offer för en kränkning av artikel 3. Den bevisning som erhållits genom det framtvingade erkännandet användes senare inte annat än som stöd för ett utan tvång lämnat erkännande och hans försvarsrättigheter kränktes därför inte och förfarandet var inte orättvist. Det skedde därför inte någon kränkning av artikel 6.1 och 3. Revision Wypukol-Pietka mot Polen, Sedan den klagande avlidit har domstolen reviderat domen och tillerkänt hennes arvinge utdömt skadestånd. Adamczuk mot Polen, Domstolen biföll regeringens begäran om revision på grund av att den enskildes yrkande inte hade kommunicerats med regeringen men ändrade inte domslutet. 3

4 4 ALLMÄNT Den 1 juni 2010 trädde protokoll nr 14 till Europakonventionen i kraft. De ändringar i konventionen som protokollet innebär finns redovisade i nr 11/04 under rubriken ÖVRIGT. Enligt domstolens statistik per den 30 april 2010 hade det till nämnda datum kommit in i runda tal klagomål som lottats ut på sektion, vilket är en ökning med 6 % i förhållande till föregående års klagomål för motsvarande period klagomål har kommunicerats med regeringarna, en ökning med 34 % klagomål har avgjorts, 620 genom dom och genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits klagomål har avgjorts genom administrativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts. Domstolens balans av lottade mål uppgick den 30 april till mål vilket är en ökning med 6 % från den balans om mål som förelåg vid årsskiftet. Av de lottade målen väntar på avgörande i kammare och sammanlagt har lottats på tremannakommitté och ensamdomare. Balansen av ännu inte lottningsfärdiga mål uppgick den 30 april till , en liten ökning i förhållande till de mål som förelåg vid årsskiftet. Statistiken per den 31 maj 2010 visade inkomna mål mot föregående år mål har kommunicerats med regeringarna och mål har avgjorts, 752 genom dom och genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits klagomål har avgjorts genom administrativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts. Balansen av lottade mål uppgick den 31 maj till och balansen av icke lottningsfärdiga mål uppgick till Domstolens femmannapanel för prövning av framställningar om omprövning i stor kammare har den 10 maj 2010 avslagit en begäran från den tyska regeringen om omprövning av målet M mot Tyskland, ansökan nr 19359/04, kammarens dom , jämför nr 1/10. Målet gällde förebyggande frihetsberövande av en dömd person som av experter ansågs utgöra en fara för allmänheten. Fråga var om ett sådan förebyggande frihetsberövande var att anse som straff och om en förlängning av sådan frihetsberövande åtgärd, som grundades på senare tillkommen lagstiftning, var förenlig med förbudet mot retroaktivt straff. Domstolen fann att det var fråga om ett straff och att åtgärden inte var förenlig med retroaktivitetsförbudet och fann därför att det skett en kränkning av artikel 7.1. samt, när förlängningen gick utöver utdömt straff, att även artikel 5.1 kränktes. Genom beslutet att avslå regeringens ansökan har domen nu vunnit laga kraft. Enligt domstolens pressrelease den 25 maj 2010 (nr 419) har den stora kammarens panel för prövning av ansökningar om att hänskjuta mål som avgjorts i kammare till prövning i stor sammansättning beslutat att målen: Bayatyan mot Armenien ( ansökan nr 23459/03, dom , jfr nr 10/09) och Aguilera Jiménez m.fl. mot Spanien (ansökningar nr 28389/06 m.fl., dom ) skall prövas av domstolen i stor sammansättning. En ansökan förklarades vilande nämligen Volnykh mot Ryssland (ansökan nr 10856/03). Domstolen har vidare beslutat att avslå 37 ansökningar och domarna i de i releasen listade målen har därmed blivit slutgiltiga, se vidare domstolens hemsida via Recent press releases och Search. LÄNKAR Här nedan lämnas en länk till startsidan på domstolens Human Rights-portal som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen. Du kan välja att arbeta i en engelsk eller en fransk version av hemsidan. På startsidan finns också bl.a. en länk till inspelningar av domstolens muntliga förhandlingar. Vidare finns en länk till Europarådets hemsida och en direktlänk in i HUDOC som innehåller domstolens rättsfallssamling m.m. och där Du kan hitta både en sökmanual för nybörjare och en manual för avancerad sökning.

5 5 Till Europadomstolens hemsida: Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter: Engelska: Search the Case-Law - HUDOC Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC EUROPADOMSTOLENS DOMAR Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen. DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible Gashi m.fl. mot Sverige (Ansökan nr 61167/08, beslut den 4 maj 2010) Beslutet finns endast på engelska. Förhållandena i Serbien och Kosovo var inte sådana att de i sig skulle leda till en kränkning av artikel 3 om en romsk familj utvisades dit. Familjen hade inte heller visat att omständigheterna i övrigt var sådana att de riskerade behandling i strid med artikel 3. Klagomålet var därför uppenbart ogrundat och förklarades för inadmissible. Klagande i målet är G och hans familj som är serbiska medborgare av romskt ursprung. Makarna G och deras två äldsta barn kom till Sverige i september 2004 och sökte asyl. De åberopade att de som romer skulle bli trakasserade och diskriminerade om de återvände till Serbien. Migrationsverket avslog deras ansökan i april Makarna G gjorde en ny ansökan som innefattade även deras två yngsta barn, födda i Sverige, men Migrationsverket avslog även denna. Beslutet fastställdes av migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen vägrade prövningstillstånd. Ytterligare en ansökan avslogs av verket och domstolarna under I december 2008 vägrade Migrationsverket att återta ett utvisningsbeslut avseende G. Ursprungligen var det meningen att familjen skulle utvisas till unionen Serbien och Montenegro. I maj 2009 upplyste regeringen Europadomstolen om att makarna G uppgett sig vara villiga att samarbeta för ett återvändande till Serbien men att de emellertid ännu inte hade lämnat några handlingar som visade deras identiteter. De hade besökt serbiska ambassaden men Serbien var inte villigt att ta emot dem om de inte kunde visa att de är från Serbien. Verkställigheten av utvisningen överlämnades därför till polisen. I Europadomstolen klagade G över att en utvisning av familjen skulle innebära att de riskerade behandling i strid med artikel 3. Europadomstolen noterade att det inte är känt exakt vart familjen kommer att utvisas. Regeringens ansträngningar är inriktade på Serbien men de klagande tycks vara övertygade om att de skall utvisas till Kosovo. Domstolen erinrade om konventionsstaternas rätt att bestämma om inresa, bosättning och utvisning av utlänningar och om att utvisning av en utlänning kan väcka frågor enligt artikel 3 om det

6 finns grundad anledning att tro att personen i fråga löper en allvarlig risk att utsättas för behandling i strid med artikel 3 i mottagningslandet. Det har i praxis fastslagits att en dålig behandling måste nå en lägsta svårighetsgrad för att omfattas av artikel 3. Bedömningen av denna miniminivå är relativ och bedöms med hänsyn till samtliga omständigheter i målet. När det gällde en eventuell utvisning till Serbien kunde domstolen inte finna att det i sig skulle innebära en kränkning av konventionen och att omständigheterna i målet inte innebar att miniminivån för att omfattas av artikel 3 var uppfylld. När det gällde en utvisning till Kosovo noterade domstolen särskilt UNHCRs vägledande bestämmelser för bedömning av behov av skydd för enskilda personer från Kosovo. Domstolen var fullt medveten om de svårigheter som minoriteter i allmänhet möter i Kososvo. Det finns emellertid inga tecken på att situationen i Kosovo är så allvarlig att ett återvändande dit i sig skulle innebära en kränkning av artikel 3. Domstolen erinrade om att den aldrig uteslutit att den allmänna situationen kan vara av sådan våldsam art att det strider mot artikel 3. Det kan emellertid bli aktuellt med ett sådant synsätt endast i de mest extrema fall av allmänt våld. Dessutom fanns det inget som tydde på att familjen, om den utvisas till Kososvo, kommer att föras till ett område där de skulle vara en minoritet eller där förhållanden och den behandling de utsätts för skulle vara av sådan svårighetsgrad att artikel 3 kommer i fråga. Mot denna bakgrund kunde de klagande inte anses ha visat att de skulle löpa en verklig risk att utsättas för behandling i strid med artikel 3. Klagomålet var därför uppenbart ogrundat. Domstolens majoritet förklarade klagomålet för inadmissible. HÄNVISNINGAR Saadi./. Italien, dom (GC) (jfr nr 3/08) Irland./. U K, dom N.A../. U K, dom (jfr nr 8/08) Dom Dolhamre mot Sverige (Ansökan nr 67/04, dom den 8 juni 2010) Domen finns endast på svenska. Beslut om förlängning av vård enligt LVU och om förlängning av restriktioner i föräldrarnas rätt till kontakt med barnen var välgrundade och proportionerliga och föräldrarna hade varit effektivt inblandade i beslutprocessen med tillräcklig möjlighet att ta sina intressen till vara. Det hade därför inte skett någon kränkning av artikel 8. De klagande, som är svenska medborgare bosatta i Sverige, är D och hans hustru samt barnen A, B och C. Barnen har en tvåspråkig uppfostran, svenska och assyriska. I februari 1998 berättade A för personalen i sin skola att hon, modern och de två syskonen blev slagna av fadern och att han tittade på henne på ett konstigt sätt. Skolan kontaktade socialtjänsten och efter samtal med föräldrarna bestämdes att A skulle träffa skolpsykologen. Denna kontakt varade dock endast en kort tid. I juli 2001 kontaktade Ds syster, I, socialnämnden och talade om att A bett henne om hjälp med att flytta hemifrån och att A berättat att fadern slog henne och syskonen. I augusti 2001 flydde A iväg från modern, när de besökte staden, i avsikt att resa till I. Modern stoppade henne emellertid på stationen och ett våldsamt uppträdande mellan de två ledde till att polisen fick ingripa. Socialtjänsten tillkallades och föräldrarna gick med på att A placerades i ett familjehem. Följande dag upplystes föräldrarna om att det öppnats en utredning om familjens förhållanden och att den gällde alla tre barnen. Efter en vecka flyttades A till ett utredningshem och hon berättade där för personalen att fadern förgripit sig på henne sexuellt sedan hon var tre år och att han regelbundet slagit henne. Uppgiften lämnades vidare till polisen som startade en utredning, där A vidhöll sina uppgifter och D förnekade anklagelserna mot honom. 6

7 I oktober 2001 beslöt socialnämnden att omedelbart omhänderta alla tre barnen tills vidare enligt LVU. Nämnden fann att barnen behövde skydd mot fadern och att de behövde professionell hjälp. Även B och C placerades på ett utredningshem. D och hans hustru motsatte sig ingripandet och hävdade att alla anklagelser var grundlösa. Sedan alla tre barnen genomgått läkarundersökningar och länsrätten hållit muntlig förhandling fastställdes den 30 oktober nämndens beslut. Socialnämnden ansökte därefter om att de tre barnen skulle beredas vård enligt LVU och gjorde bedömningen att As uppgifter var trovärdiga. As psykiska tillstånd var dåligt och hon ville inte ha någon kontakt med sina föräldrar. Nämnden var övertygad om att alla tre barnen hade misshandlats i hemmet och att det fanns en klar risk för att deras hälsa och utveckling skulle skadas om de inte omhändertogs. Den 20 november höll länsrätten muntlig förhandling och fann då att utredningen beträffande de två yngsta barnen var bristfällig och att det behövdes en bättre utredning. Målet vilandeförklarades i den delen men fullföljdes när det gällde A, för vilken det gjorts en social, psykologisk och psykiatrisk utredning. Den 22 november 2001 beslöt länsrätten att A skulle beredas vård, eftersom hon befann sig i en svår situation och hade allvarliga problem som orsakats av förhållandena i hemmet. Föräldrarna överklagade inte den domen och den vann därför laga kraft. Den 21 februari 2002 beslöt länsrätten om vård för barnen B och C. Denna dom överklagades av föräldrarna. Den 24 april 2002 lade åklagaren ned förundersökningen mot D angående sexuella övergrepp på A. Beslutet grundades delvis på att A tagit tillbaka de väsentligaste delarna av sina anklagelser. Kammarrätten som också höll muntlig förhandling fastställde i juni 2002 länsrättens dom. Rätten fann, även om A tagit tillbaka väsentliga delar av sina anklagelser, att handlingarna i målet alltjämt gav stöd för uppfattningen att B och C hade varit offer för sådan misshandel i hemmet att det fanns en påtaglig risk för deras hälsa och utveckling. Föräldrarna klagade till Regeringsrätten men återtog senare sitt överklagande. Regeringsrätten avskrev därför målet. Under tiden hade socialnämnden den 17 april 2002 omprövat behovet av vård för de tre barnen och funnit att vården skulle fortsätta. Föräldrarna begärde att nämnden skulle ompröva sitt beslut men nämnden vidhöll sitt beslut om fortsatt vård. Den 2 oktober 2002 gjorde nämnden en ny omprövning av vården och fann att den skulle fortsätta. Föräldrarna klagade och länsrätten undanröjde beslutet och vården upphörde därmed. Nämnden klagade och kammarrätten ändrade länsrättens dom och fastställde beslutet om fortsatt vård. Föräldrarna överklagade och Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd den 30 juni I september 2003 fann socialnämnden vid en ny omprövning att vården skulle bestå. Föräldrarna överklagade och åberopade bl.a. ett nytt läkarutlåtande som inte fann att barnen blivit skadade i hemmet. Länsrätten upphävde nämndens beslut och beslutade om omedelbart upphörande av vården. Socialnämnden överklagade inte detta beslut. Under vårdtiden hade socialnämnden också beslutat om restriktioner för föräldrarnas kontakter med barnen med besöksförbud och telefonförbud. När barnen flyttades fick föräldrarna inte veta var de placerades. När länsrätten den 11 november 2002 beslöt att vården skulle upphöra lämnade B och C Sverige tillsammans med sin mor. I Europadomstolen klagade familjen över att det nationella förfarandet hade varit orättvist i många avseenden och åberopade artikel 6.1. De klagade också enligt artikel 8 över att det skett en kränkning av deras rätt till familjeliv genom att barnen tagits om hand för samhällsvård, att de behållits där samt genom förbuden för föräldrarna att träffa och hålla kontakt med barnen. Europadomstolen konstaterade att det funnits nationella rättsmedel som var effektiva och tillgängliga i både teori och praktik men att de klagande inte hade använt sig av dem. Endast i ett fall hade de inhemska rättsmedlen uttömts och det gällde socialnämndens beslut den 2 oktober 2002 om fortsatt vård för B och C och om fortsatt gällande restriktioner för föräldrarna. Klagomålet förklarades för admissible i denna del men för inadmissible i övrigt. 7

8 8 Europadomstolen erinrade om att dess prövning var begränsad till socialnämndens ovannämnda beslut men förklarade att den för att kunna bedöma detta förfarande rätt måste sätta in det i sitt sammanhang, vilket innebar att hänsyn i viss mån måste tas även till tidigare förfaranden. Domstolen framhöll att föräldrars och barns möjlighet att vara tillsammans utgör ett grundläggande inslag i familjelivet och att åtgärder som hindrar sådan samvaro innebär ett intrång i den rätt som skyddas av artikel 8. Varje sådant intrång innebär en kränkning av artikel 8 om det inte har stöd i lag, sker i ett syfte som är legitimt enlig punkten 2 och kan anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Det var ostridigt att socialnämndens beslut den 2 oktober 2002 innebar ett intrång i de klagandes rätt till respekt för sitt familjeliv. Dessutom hade åtgärderna stöd i lagen, LVU, och det var ingen tvekan om att åtgärderna syftade till att skydda barnens hälsa och moral och deras rättigheter och friheter. Frågan var då om intrånget var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen prövade om de skäl som anförts för att berättiga åtgärderna varit relevanta och tillräckliga. Myndigheterna har visserligen ett stort utrymme för sina bedömningar, särskilt när det gäller bedömningen av behovet att ta om hand ett barn för vård. När det gäller ytterligare begränsningar, som t.ex. restriktioner för umgänge och föräldrarättigheter, krävs en mycket noggrannare prövning. En rimlig jämvikt måste upprätthållas mellan barnens behov av fortsatt vård och föräldrarnas intresse av att få återförenas med sina barn. Vid denna vägning skall särskild betydelse fästas vid barnens intressen, som alltså kan ta över föräldrarnas. Socialnämnden inledde sin utredning som en reaktion på de anklagelser som A framställt. Enligt domstolens mening måste så allvarliga anklagelser från ett barn mot en förälder tas på stort allvar. Socialnämnden hade därför haft god anledning att utreda familjesituationen. När det gällde beslutet om fortsatt vård för alla tre barnen den 2 oktober 2002 noterade domstolen att barnen då hade varit föremål för samhällsvård under ca ett år och att flera sociala, psykologiska och psykiatriska utredningar hade gjorts för var och en av dem. Även om A hade tagit tillbaka större delen av sina anklagelser hade socialnämnden fortfarande uppfattningen att barnen varit utsatta för fysiska och mentala övergrepp i hemmet bl.a. på grund av att även B och C uttalat att de sett fadern slå A. Det hade vidare observerats att B och C förändrats negativt i sitt uppträdande när telefonkontakten med föräldrarna återupptogs. Telefonkontakterna begränsades därför åter igen. Domstolen fann det anmärkningsvärt att föräldrarna vägrade att träffa socialtjänsten och personalen på utredningshemmet Ekbacken för att planera ett möte med barnen som de inte träffat på mer än sju månader. I stället valde de att komma oanmälda till Ekbacken, vilket inte var till barnens bästa. Särskilt som besöket slutade med ett polisingripande. Enligt domstolens uppfattning förmådde föräldrarna inte att sätta barnens intressen framför sina egna. Domstolen framhöll att medan artikel 8 inte innehåller några uttryckliga förfaranderegler, måste beslutsprocessen angående åtgärder som innebär intrång vara rättvis och både föräldrarna och barnen, om det är lämpligt, måste vara delaktiga i processen som helhet. Både länsrätten och kammarrätten höll muntliga förhandlingar där både parter och vittnen för båda sidor hördes. Domstolen fann att föräldrarna, som hade en advokat som biträde genom hela förfarandet, varit effektivt inblandade i beslutprocessen med tillräcklig möjlighet att ta sina intressen till vara. Mot denna bakgrund och med hänsyn till statens utrymme för sina bedömningar fann domstolen att socialnämndens beslut att förlänga vården för A, B och C inte stod i strid med artikel 8. När det gällde restriktionerna för föräldrarna erinrade domstolen om att det krävs en ännu noggrannare prövning, eftersom sådana restriktioner innebär en fara för att familjerelationerna mellan föräldrar och barn orsakas irreparabel skada. Domstolen har tidigare intagit den ståndpunkten att en åtgärd som skadar familjebanden kan skära av barnet från dess rötter och att den kan anses berättigad endast under exceptionella förhållanden eller med hänsyn till barnets bästa. Domstolen konstaterade att kontakten med A aldrig var formellt begränsad utan att den grundats främst på As egna önskemål. Domstolen kunde inte finna att en begränsning av kontakten mellan A och hennes föräldrar kunde hänföras till

9 myndigheterna på ett sätt som kunde innebära en kränkning av artikel 8. Däremot hade kontakten mellan föräldrarna samt B och C varit formellt begränsad. Domstolen fann att det stod klart att socialnämndens mål varit att familjen skulle återförenas. Detta framgick bl.a. av att B och C hade placerats tillsammans och att de fick ha kontakt med A. Det kunde inte sägas att alla band hade brutits mellan föräldrarna och barnen och myndigheterna hade inte haft en sådan avsikt. Det är sant att beslutet den 2 oktober 2002 allvarligt begränsade kontakten mellan de klagande och deras barn genom att barnen placerades på hemlig ort och ingen kontakt med föräldrarna tilläts. Åtgärderna måste emellertid ses i sitt sammanhang. Socialtjänsten hade försökt få till stånd möten med föräldrarna för att planera ett möte med barnen, men föräldrarna vägrade att träffa myndigheterna. Återupptagen telefonkontakt gjorde barnen upprörda och föräldrarnas oanmälda besök ledde till förnyade restriktioner. Beslutet att förlänga dessa grundades på barnens behov av en lugn och stabil miljö. Domstolen fann åter att föräldrarna saknat förmåga att prioritera barnens intressen framför sina egna. Mot den bakgrunden fann domstolen att förlängningen av restriktionerna var berättigad. Domstolen noterade att beslutet upphävdes av länsrätten den 11 november 2002 och att föräldrarna hämtade de yngre barnen samma dag. Restriktionerna upphörde således faktiskt den dagen och förfarandet inför kammarrätten var därför begränsat till frågan om fortsatt samhällsvård. Domstolen drog slutsatsen att de beslutade begränsningarna av kontakterna hade fattats för att skydda barnens intressen. Intrånget i de klagandes rättigheter var därför proportionerligt i förhållande till det mål som skulle uppnås. Sammantaget fann domstolen med sex röster mot en att det inte skett någon kränkning av artikel 8. Skiljaktig mening Den slovenske domaren Zupančič lämnade en skiljaktig mening och anförde i korthet följande. Även om domstolen i allmänhet inte skall göra en ny prövning av de faktiska förhållandena i målet kan det ibland inte undvikas att domstolen, t.ex. på grund av att en familjesituation förändras med tiden, måste göra en ny bedömning. I förevarande mål är det inte fråga om en ny bedömning av fakta, utan frågan är om domstolen skall godta som obestridliga de fakta gällande tidigare händelser som de nationella myndigheterna har fastställt och därmed lämna de problem åt sidan beträffande vilka de nationella myndigheterna i skilda instanser har gjort motstridiga bedömningar. Den grundläggande frågan i målet är enkel: har det skett något övergrepp eller inte? Det går över hans förstånd hur majoriteten inte kunde finna att det skett en kränkning av artikel 8.1 åtminstone på grund av att beslutet om fortsatt vård inte hade någon verklig och faktisk grund eller berättigande. Att domstolen finner att det inte skett någon kränkning och underförstått bekräftar att ofullständigheten i de nationella myndigheternas bedömningar utgjorde tillräcklig grund för socialtjänstens arroganta inblandning, ger mänskliga rättigheters godkännande till en situation som borde ha lett till en klar slutsats att det skett en kränkning av dessa mänskliga rättigheter. HÄNVISNINGAR Artikel Kutzner./. Tyskland, dom (jfr nr 3/02) Guerra m.fl../. Italien, dom Ignaccolo-Zenide./. Rumänien, dom Artikel 8 förlängd vård Johansen./. Norge, dom Olsson./. Sverige (nr 1), dom Olsson./. Sverige (nr 2), dom Hokkanen./. Finland, dom Kutzner./. Tyskland, dom (jfr nr 3/02) E.P../. Italien, dom Osman./. U K, dom W../. U K, dom Maumousseau o. Washington./. Frankrike, dom (jfr nr 11/07) McMichael./. U K, dom T.P. o. K.M./. U K, dom (GC)

10 10 Artikel 8 restriktioner Johansen./. Norge, dom Gnahoré./. Frankrike, dom R.K. o. A.K../. U K, dom (jfr nr 9/08) DOMAR MOT ANDRA LÄNDER Antoine Versini mot Frankrike (Ansökan nr 11898/05, dom den 11 maj 2010) Domen finns endast på franska. I ett skattebrottmål rörande en hotell- och restaurangägare uppkom fråga om principen om parternas likställdhet hade åsidosatts. Det relaterade skattemålet var fortfarande inte avgjort vid tidpunkten för den slutliga domen. Målet avgjordes därför enbart på grundval av den bevisning som skatteförvaltningen hade lagt fram, varvid en rapport från en oberoende expert, som hade förordnats av förvaltningsdomstolen i skattemålet, inte beaktades i brottmålet. Förfarandet ansågs inte strida mot artikel 6.1. V var företagsledare för en välrenommerad hotell- och restaurangverksamhet, Le Diamant Rose (bolaget) i La Colle-Sur-Loup, Frankrike. Under åren 1994 och 1995 var bolaget föremål för en skatterevision avseende bolagsskatt och mervärdesskatt, vilket resulterade i eftertaxeringar till betydande belopp jämte dröjsmålsränta och straffavgifter. Samtidigt eftertaxerades även V själv och hans maka för inkomstskatt och ålades att betala straffavgift på grund av felaktigheterna i deras respektive inkomstdeklarationer. Bolaget bestred beslutet om eftertaxering, men skatteförvaltningen medgav ingen ändring i sitt omprövningsbeslut i juni 1996, varpå bolaget överklagade beslutet till förvaltningsrätten i Nice. I maj 1999 undanröjde emellertid skatteförvaltningen eftertaxeringen avseende bolagsskatt och de straffavgifter som påförts i denna del. I juli 1999 utsåg förvaltningsrätten i Nice en oberoende expert, som skulle granska bolagets räkenskaper och tillhörande dokument. Denne skulle vidare uttala sig om underlagets kvalité och värde som bevisunderlag samt hur detta stod i relation till skatteförvaltningens gjorda uppskattningar. Experten påbörjade sitt granskningsarbete i oktober Under 2002 skickade V och dennes advokat ett flertal brev, verifikationer och andra dokument till experten. Denne avlämnade sin rapport i juni 2004 och den kommunicerades med parterna. Experten kom fram till att bokföringen generellt var behäftad med en del formella fel, såsom avsaknad av datering, numrering och liknande samt att den uppvisade en brist i metodologiskt hänseende. Detta till trots, fann han ingen anledning att konstatera förekomsten av några mer allvarliga brister i räkenskaperna, även om han hade noterat områden av vag och svårbegriplig natur. I december 2004 meddelade förvaltningsrätten i Nice sin dom och fastställde skatteförvaltningens eftertaxering avseende mervärdesskatt för 1991 i sin helhet och för 1992 delvis och befriade bolaget från mervärdesskatt och tillkommande straffavgifter för 1992 och Eftertaxeringarna rörande V och hans maka undanröjdes helt. Domen överklagades inte av någon av parterna utan vann laga kraft. I samband med skatteförvaltningens omprövningsbeslut 1996 beslutades att anmäla V till åklagarmyndigheten i hans egenskap av företagsledare för bolaget efter det att klarttecken erhållits genom ett utlåtande av Skattebrottskommissionen. I februari år 2000, blev V kallad till muntlig huvudförhandling vid brottmålsdomstolen i Grasse, utan att någon föregående förundersökning hade genomförts. Åtalet rörde brott kopplade till skatteundandragande och bokföringsförseelser. I april samma år, dömdes V för de nämnda brotten till villkorlig dom. Hade fängelse valts som påföljd hade straffets längd bedömts till sex månader. V dömdes också till solidariskt betalningsansvar tillsammans med bolaget för bolagets skatteskuld. Därutöver måste V svara för att anslå och publicera domen. V överklagade domen till appellationsdomstolen i Aix-en-Provence, denna gång med hjälp av advokat och yrkade bland annat att domstolen skulle invänta rapporten från den oberoende expert som utnämnts av förvaltningsrätten i det

11 parallellt pågående skattemålet. Appellationsdomstolen biföll inte Vs yrkande, men tog däremot hänsyn till att skatteförvaltningen hade undanröjt eftertaxeringen rörande bolagsskatt och frikände honom på denna punkt samt minskade hans fängelsestraff till 4 månader. V överklagade till Kassationsdomstolen, men nekades prövningstillstånd i oktober I Europadomstolen klagade V med stöd av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 och menade att principen om parternas likställdhet hade åsidosatts i brottmålet mot honom. Klagomålet tog fasta på det faktum att V kallats till brottmålsdomstolen utan att någon förundersökning hade företagits samt att han dömts enbart med stöd av bevisning som lagts fram av skatteförvaltningen. I och med att appellationsdomstolen inte hade inväntat rapporten från den oberoende expert som utnämnts av förvaltningsrätten i skattemålet, vilket pågick parallellt med brottmålet, hade Vs möjligheter till försvar begränsats och hans rätt till en rättvis rättegång hade kränkts. På grund av detta, ansåg sig V ha hamnat i en klart ofördelaktig position i förhållande till skatteförvaltningen samt att detta rubbat en rättvis balans mellan parterna. Europadomstolen fann att det faktum att någon förundersökning inte hade ägt rum i Vs fall inte i sig stred mot artikel 6. Det konstaterades att två år och nio månader hade passerat från det skatteförvaltningen anmält V till åklagarmyndigheten till dagen för rättegången i brottmålsdomstolen. Han ansågs därför ha haft tillräckligt med tid till sitt förfogande för att förbereda sitt försvar. När det gällde den omständigheten att appellationsdomstolen i brottmålet enbart hade baserat sin dom på det bevismaterial som levererats av skatteförvaltningen och inte inväntat rapporten från den oberoende experten anförde Europadomstolen bl.a. följande. För att en person skall kunna dömas för skattebrott, måste brottmålsdomstolarna, som ensamma är behöriga att fastställa fakta med avseende på det påstådda brottet, först och främst ta ställning till om skatteförvaltningens bedömningar är korrekta. För det andra, måste de säkerställa att bevisningen granskats inom ramen för ett kontradiktoriskt förfarande, det vill säga att den tilltalade har beretts tillräckliga möjligheter att bemöta den bevisning som presenterats i målet. Dessa principer hade följts i det förevarande målet. Dessutom hade V haft möjlighet, att i två instanser, begära in ytterligare utredningar och framlägga egna bevis, på samma sätt som han gjort till den oberoende experten i skattemålet. Vidare hade han haft möjlighet att åberopa expertens rapport i Kassationsdomstolen, eftersom rapporten hade avlämnats i juni 2004 och Kassationsdomstolens beslut om prövningstillstånd fattades i oktober samma år. Slutligen, var frågan om V, på grund av att appellationsdomstolen inte inväntat rapporten från den oberoende experten, som utsetts av förvaltningsdomstolen, hade fått en mindre fördelaktig position i processen. Europadomstolen vidhöll, med hänvisning till sin tidigare praxis, att förvaltningsrättsliga och straffrättsliga förfaranden är oberoende av varandra och har skilda syften och målsättningar. I det aktuella fallet hade förvaltningsdomstolen att ta ställning till frågor om taxeringen av bolaget och brottmålsdomstolen till om den tilltalade i sin egenskap av företagsledare uppsåtligen hade försökt att undandra beskattning från det allmänna. Till bilden hör att förvaltningsdomstolens dom inte är bindande för brottmålsdomstolen. Europadomstolen framhöll vidare att det inte var något som talade för att appellationsdomstolen skulle ha kommit till en annan slutsats i brottmålet, även om rapporten från den oberoende experten hade tagits i beaktande, eftersom där trots allt hade konstaterats att vissa områden i räkenskaperna var av vag och svårbegriplig natur. Mot denna bakgrund fann domstolen att principen om parternas likställdhet i processen hade iakttagits i fallet V. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1. HÄNVISNINGAR Le Meignen./. Frankrike, beslut Miailhe./. Frankrike (nr 2), dom Ponsetti et Chesnel, beslut Ankerl./. Schweiz, dom

12 12 Nideröst-Huber./. Schweiz, dom Kress./. Frankrike, dom Gorraiz Lizarraga m.fl../. Spanien, dom (jfr nr 5/05) Yvon./. Frankrike, dom (jfr nr 5/03) Kennedy mot UK (Ansökan nr /05, dom den 18 maj 2010) Domen finns endast på engelska. Prövning av hemlig övervakning av kommunikationer fick ske på grund av blotta existensen av sådana åtgärder. Nationella bestämmelser återgav med tillräcklig tydlighet förfarandet för avlyssningsbeslut liksom för upptagning, överförande och förstöring av insamlade data och det skedde därför inte någon kräkning av artikel 8. Avsaknaden av en offentlig muntlig förhandling samt att beslutet utformades så att en övervakningsåtgärd varken bekräftades eller förnekades innebar nödvändiga och proportionerliga begränsningar av den enskildes rättigheter och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 6.1. Prövningen innebar att det fanns ett effektivt rättsmedel och det skedde inte heller någon kränkning av artikel 13. K är brittisk medborgare född 1946 och bor i London. När han 1990 arresterades för fylleri tillbringade han natten i häkte tillsammans med en medfånge som hittades död dagen efter. K dömdes senare till livstids fängelse för mord på medfången. Hans fall var kontroversiellt i UK på grund av att det saknades eller var motstridiga bevis. När han släpptes från fängelset 1996, startade han ett flyttföretag. Han påstod att hans företags post, telefon och e-kommunikationer avlyssnades på grund av hans kontroversiella fall och då han deltagit i kampanjer mot justitiemord. K klagade till undersökningstribunalen (IPT) och anförde att hans kommunikationer avlyssnades "under omständigheter som kunde ifrågasättas " vilket utgjorde en kränkning av hans privatliv. K begärde att underrättelsetjänsterna skulle förbjudas att avlyssna hans kommunikationer och att resultaten av sådan avlyssning skulle förstöras. Han begärde också särskilda anvisningar för att garanteras en rättvis rättegång inför IPT, inklusive en offentlig muntlig förhandling, och en ömsesidig undersökning av vittnesmål och bevis mellan parterna. IPT prövade Ks specifika klagomål i enskildhet och 2005 fattades ett beslut om att det inte hade skett något avgörande till hans fördel. Detta innebar att det antingen inte förekommit någon avlyssning eller att avlyssning som ägt rum varit laglig. I Europadomstolen åberopade K artikel 8 och klagade över den påstådda avlyssningen av hans kommunikationer. Han klagade vidare, med stöd av artikel 6.1, över att förhandlingen vid IPT inte hade varit rättvis, och med stöd av artikel 13, över att han som ett resultat därav hade nekats ett effektivt rättsmedel. Europadomstolen fann följande. Artikel 8 Domstolen erinrade om att en individ - under vissa villkor som skall fastställas i varje enskilt fall kan göra anspråk på att vara offer för en kränkning på grund av blotta förekomsten av hemliga åtgärder, även om de inte tillämpas på honom. Detta avsteg från domstolens allmänna inställning görs för att säkerställa att sådana åtgärder, även om de är hemliga, skall kunna prövas juridiskt. I Ks fall ansåg domstolen att det inte kunde uteslutas att hemliga övervakningsåtgärder hade tillämpats på honom eller att han vid den aktuella tidpunkten riskerade att utsättas för sådana åtgärder. Följaktligen konstaterade domstolen att K kunde klaga över att det hade skett en kränkning av artikel 8.

13 Domstolen ansåg att det stod klart att intrånget i fråga hade det legitima syftet att skydda den nationella säkerheten, det ekonomiska välståndet i landet och att förebygga brottslighet. De tillämpade regelverken fanns dessutom på Internet och var således tillgängliga. Regelverket beskrev med tillräcklig precision i vilka situationer kommunikationer kunde övervakas. Även om de brott som skulle kunna föranleda övervakning inte var specificerade, noterade domstolen att staterna inte är tvungna att ha en uttömmande förteckning av dessa, eftersom den här typen av brott är svåra att definiera i förväg. Slutligen, eftersom det i det här fallet endast berörde kommunikation inom UK, beskrev den nationella lagen mer ingående vilka kategorier av personer som kunde bli föremål för avlyssningsåtgärder. När det gällde upptagning, överförande och förstöring av uppgifter, noterade domstolen att det var upp till de nationella myndigheterna att bestämma varaktigheten på åtgärderna, så länge det fanns lämpliga skyddsåtgärder. I förevarande fall stod förnyande och upphörande av avlyssningsbeslut under ständig tillsyn av ministeriet. Till skillnad från när det gällde kommunikationer med andra länder, angav den nationella lagstiftningen dessutom att beslut om intern avlyssning skulle avse en enda person eller en enda lokal. Härigenom begränsades omfattningen av myndigheternas befogenhet att uppsnappa och avlyssna privata kommunikationer. Regelverket begränsade även den personkrets som hade tillgång till det avlyssnade materialet. Personer med tillgång till materialet fick endast del av det material som var nödvändigt och när det bedömdes tillräckligt återgavs materialet endast som en sammanfattning. Materialet skulle vidare förstöras så snart det inte längre behövdes. För kontroll av övervakningsåtgärderna, utsågs enligt lagstiftningen en kommissionär som var oberoende av de verkställande och lagstiftande myndigheterna. Kommissionären lämnade till premiärministern en årlig rapport, som var en offentlig handling och som lades fram inför parlamentet. Domstolen fann att kommissionärens roll för att tillförsäkra en korrekt tillämpning av de rättsliga bestämmelserna var mycket värdefull, liksom hans halvårsvisa granskning av ett slumpmässigt urval av specifika fall, där avlyssning hade godkänts. Domstolen betonade vidare IPT:s omfattande befogenheter att pröva klagomål avseende olaglig avlyssning av kommunikationer. Till skillnad från i många andra länder kunde var och en ansöka hos IPT, som är ett oberoende och opartiskt organ. IPT hade tillgång till hemligt material och kunde kräva att kommissionären beordrade att alla handlingar som den ansåg vara relevanta offentliggjordes. När IPT beslutade till den sökandes fördel kunde den upphäva varje beslut om avlyssning, kräva att det avlyssnade materialet förstördes och besluta om ersättning. Offentliggörandet av IPT:s avgöranden förstärkte ytterligare nivån på kontrollen över hemliga övervakningsåtgärder i UK. Domstolen drog slutsatsen att i förevarande fall återgav tillämpliga nationella bestämmelser med tillräcklig tydlighet förfarandet för avlyssningsbeslut liksom för upptagning, överförande och förstöring av insamlade data. Domstolen påpekade vidare att det inte fanns tecken på några betydande brister i tillämpningen och användandet av övervakningssystemet. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 8. Artikel 6.1 Domstolen upprepade att det kan finnas begränsningar i rätten till ett kontradiktoriskt förfarande där det är nödvändigt med hänsyn till ett starkt motstående allmänintresse. Begränsningar i IPT-förfarandet kan berättigas av överväganden om sekretess och frågornas karaktär kan motivera avsaknaden av en muntlig förhandling. Domstolen noterade vidare att enligt artikel 6.1 i konventionen, kan den nationella säkerheten motivera att allmänheten utestängs från förhandlingar. När det gäller myndigheternas praxis att "varken bekräfta eller dementera", konstaterade domstolen att det var tillräckligt att en sökande informerades i dessa termer. Domstolen betonade att IPT i stor utsträckning var lätt tillgänglig för dem som klagar över övervakningsåtgärder i UK. Med hänsyn till den hemliga övervakningens betydelse i kampen mot terrorism och allvarlig brottslighet fann domstolen att begränsningarna i Ks 13

14 rättigheter när det gällde förfarandet inför ITP varit både nödvändiga och proportionerliga. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1. Artikel 13 Med beaktande av slutsatserna vid bedömningarna enligt artikel 8 och artikel 6.1, ansåg domstolen att IPT erbjöd K ett effektivt rättsmedel i den del hans klagomål riktades mot den påstådda avlyssningen av hans kommunikationer. När det gäller hans allmänna klagomål enligt artikel 8 erinrade domstolen om att artikel 13 inte går så långt att den tillförsäkrar en nationell prövning av om den nationella lagstiftningen i sig står i strid med konventionen eller med liknande nationella regler. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 13. HÄNVISNINGAR Artikel 8 - admissibility Akdivar m.fl../. Turkiet, dom Sejdovic./. Italien, dom (GC) (jfr nr 3/06) Burden./. U K, dom (GC) (jfr nr 5/08) A m.fl../. UK, dom (GC) Artikel 8 - i sak Klass m.fl../. Tyskland, dom NC./. Italien, dom (GC), Krone Verlag GmbH & Co. KG./. Österrike (nr 4), dom Malone./. U K, dom David Esbester./. U K, kommissionens beslut Redgrave./. UK, kommissionens beslut Matthews./. UK, kommissionens beslut Weber o. Saravia./. Tyskland, beslut Association for European Integration and Human Rights o. Ekimdzhiev./. Bulgarien, dom Iliya Stefanov./. Bulgarien, dom Liberty m.fl../. U K, dom (jfr nr 7/08) Iordachi m.fl../. Moldavien, dom Halford./. U K, dom Rotaru./. Rumänien, dom (GC) Leander./. Sverige, dom Al-Nashif./. Bulgarien, dom (jfr nr 7/02) Kvasnica./. Slovakien, dom Silver m.fl../. U K, dom Artikel 6.1 Klass m.fl../. Tyskland, dom Association for European Integration and Human Rights o. Ekimdzhiev./. Bulgarien, dom Ferrazzini./. Italien, dom (GC) Roche./. U K, dom (GC) (jfr nr 10/05) Jespers./. Belgien, kommissionens beslut Foucher./. Frankrike, dom Bulut./. Österrike, dom Doorson./. Nederländerna, dom Jasper./. U K, dom (GC) A m.fl../. UK, dom (GC) Edwards och Lewis./. U K, dom (GC) (jfr nr 10/04) Jussila./. Finland, dom (GC) (jfr nr 11/06) Ruiz Torija./. Spanien, dom Artikel 13 James m.fl../. U K, dom Leander./. Sverige, dom Alajos Kiss mot Ungern (Ansökan nr 38832/06, dom den 20 maj 2010). Domen finns endast på engelska.

15 15 En person som endast delvis stod under förmyndare förlorade automatiskt sin rösträtt. Härigenom kränktes artikel 3 i protokoll nr 1. K, som är född 1954 har enligt diagnoser ett psykiatriskt problem och han sattes därför delvis under förmyndare i maj 2005 med stöd av civillagstiftningen. I februari 2006 förstod K att han uteslutits från den röstlängd som upprättats med hänsyn till det kommande valet. Han klagade förgäves till valkontoret och vidare till tingsrätt som i mars 2006 avslog hans talan med motiveringen att enligt den ungerska konstitutionen hade personer som stod under förmyndare inte någon rösträtt. När valet senare hölls kunde K inte rösta. I Europadomstolen åberopade K artikel 3 i protokoll nr 1 i sig och i förening med artiklarna 13 och 14 och klagade över att han berövats sina medborgerliga rättigheter, vilket skett på grund av att han delvis stod under förmyndare med anledning av sitt psykiatriska tillstånd. Han hävdade att han oberättigat fråntagits rösträtten och att det inte fanns något rättsmedel genom vilket han kunde söka gottgörelse, eftersom åtgärden, som var diskriminerande, hade föreskrivits i konstitutionen. Europadomstolen fann att klagomålet enbart skulle prövas enligt artikel 3 i protokoll nr 1. Domstolen noterade att föremålet för klagomålet inte var att K delvis ställts under förmyndare, vilket var en nödvändighet som han godtagit, utan den automatiska följden enligt konstitutionen, nämligen att han förlorade sin rösträtt. Domstolen betonade att den i sin praxis slagit fast att artikel 3 i protokoll nr 1 garanterade enskilda rättigheter, inklusive rätten att rösta och att kandidera i val. Även om dessa rättigheter inte var absoluta måste det kunna fastställas att eventuella begränsningar inte skadade själva kärnan i rättigheterna. När det gällde frågan om berövandet av rösträtten, så som det föreskrevs i konstitutionen, hade ett legitimt syfte godtog domstolen regeringens argument att åtgärden syftade till att säkerställa att endast personer som var kapabla att bedöma konsekvenserna av sina beslut och som kunde fatta medvetna och omdömesgilla beslut deltog i offentliga angelägenheter. Domstolen noterade att den aktuella begränsningen inte gjorde någon skillnad mellan personer som stod helt och dem som endast delvis stod under förmyndare och att begränsningen togs bort så fort förmynderskapet upphörde. Domstolen godtog vidare att det ankom på lagstiftaren att besluta om vilket förfarande som skulle tillämpas för att göra en bedömning av mentalt sjuka personers lämplighet för att rösta. Det fanns emellertid inte några som helst tecken på att den ungerska lagstiftaren någonsin hade försökt väga de motstående intressena mot varandra eller bedöma om åtgärden, som den var utformad, var proportionerlig. Domstolen kunde inte godta att ett absolut hinder för rätten att rösta skulle tillämpas på en person som delvis stod under förmyndare oberoende av hans eller hennes faktiska förmåga. Staten måste lägga fram tungt vägande skäl när den begränsar grundläggande rättigheter för en särskilt sårbar grupp i samhället som t.ex. mentalt handikappade. K hade förlorat sin rätt att rösta till följd av tillämpningen av en automatisk, generell begränsning av de medborgerliga rättigheterna för den som stod delvis under förmyndare. Domstolen kunde inte spekulera över om han skulle ha fråntagits rätten att rösta även om en mer återhållen begränsning, som var förenlig med artikel 3 i protokoll nr 1, hade tillämpats. Domstolen fann vidare att behandlingen av personer med mentala handikapp som en enda grupp kunde ifrågasättas. Även andra internationella instrument, bl.a. FNs konvention om handikappade personers rättigheter, krävde att begränsningar av dessa personers rättigheter utsattes för en noggrann prövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1. HÄNVISNINGAR Hirst./. U K (nr 2), dom Hirst./. U K (nr 2), dom (GC) (jfr nr 9/05) Mathieu-Mohin o. Clerfayt./. Belgien, dom Matthews./. U K, dom (GC)

16 16 X./. Tyskland, kommissionens beslut Labita./. Italien, dom (GC) Podkolzina./. Lettland, dom (jfr nr 5/02) Hilbe./. Liechtenstein, beslut Melnychenko./. Ukraina, dom (jfr nr 10/04) Aziz./. Cypern, dom (jfr nr 7/04) Oluic mot Kroatien (Ansökan nr 61260/08, dom den 20 maj 2010) Domen finns endast på engelska. Ljudet från musikanläggningen i en bar i det hus där klaganden och hennes familj bodde överskred tillåtna gränsvärden. När myndigheterna genom långsam handläggning lät situationen bestå under nära åtta år skyddades inte den klagandes rätt till respekt för sitt hem och sitt privatliv och det skedde en kränkning av artikel 8. O äger en del av det hus där hon bor med sin familj. Sedan december 1999 har en tredje person drivit en bar i samma hus. I mars 2001 klagade O till hälsovårdsinspektören över det höga oväsen som kom från baren, vilken var öppen dagligen mellan kl och midnatt. En oberoende expert gjorde mätningar av ljudet i maj 2001 och fann att den ljudnivå som Os bostad utsattes för under kvällen översteg den tillåtna nivån enligt nationell lag med upp till 8,5 decibel (db) beroende på vilket rum som avsågs. Hälsovårdsinspektionen ålade i juni 2001 det bolag som drev baren att minska ljudnivån. Bolaget följde emellertid inte detta åläggande. Efter ytterligare mätningar, vilka alla bekräftade det höga ljudet, ålade hälsovårdinspektionen bolaget att sätta upp ljudisolering på väggarna i baren för att förhindra spridningen av ljudet. När inte heller det beslutet följdes beslutade inspektionen om verkställighet. Även om viss isolering installerades i baren konstaterades det inte vara tillräckligt enligt mätningar som gjordes därefter vid flera tillfällen. Förfarandet inför hälsovårdsinspektionen lades ned i mars 2003 sedan det konstaterats att ljudnivån från baren inte längre var för hög. O klagade över det beslutet till förvaltningsdomstolen vilket ledde till att nya mätningar gjordes under flera kvällar under olika perioder mellan maj 2005 och december Hela tiden uppmättes för höga ljudnivåer, upp till 15,6 db över den då gällande normen. O klagade även till Högsta domstolen över att förfarandet inför förvaltningsdomstolen tog för lång tid. Högsta domstolen biföll hennes talan och ålade förvaltningsdomstolen att fatta beslut inom tre månader. De senaste mätningarna gjordes i februari 2009 och de visade inte någon för hög ljudnivå. O gav in medicinska utlåtanden som visade att hennes vuxna dotter, som bodde i huset, led av en hörselskada och påverkades negativt av ljud samt att hennes make hade ett svagt hjärta som tidigare hade opererats. I Europadomstolen åberopade O artikel 8 och klagade över att Kroatien inte hade skyddat henne för de störningar som orsakats av den höga ljudnivån från baren i det hus där hon bodde. Europadomstolen noterade att Os lägenhet utsattes för nattliga störningar som påstods oroa O och hennes familj. Mätningar av ljudnivån som vid ett antal tillfällen utförts i hennes bostad av oberoende experter under en period av åtta år hade hela tiden visat att ljudet hade överskridit gällande nationella regler. Dessa mätningar hade inte ifrågasatts i det nationella förfarandet. Ljudnivåerna hade också överskridit de nivåer som har godtagits internationellt i de flesta av Europas stater, Därtill kom att O hade åberopat vissa medicinska utlåtanden som innebar att O avråddes från att utsätta sin dotter för oljud. Med hänsyn till oväsendets volym nattetid och över tillåtna nivåer samt det förhållandet att det hade fortsatt under ett antal år under nattetid, fann domstolen att störningsnivån hade krävt att Kroatien vidtagit åtgärder för att skydda O från sådant oväsen. När det gällde de åtgärder som de kroatiska myndigheterna hade vidtagit, noterade domstolen att den lokala förvaltningsmyndigheten efter de första mätningarna hade ålagt det bolag som drev baren att minska nivån på det oväsen som kom från

17 dess musikanläggning. Detta beslut hade emellertid inte följts. I det följande förfarandet hade det förekommit betydande dröjsmål. Särskilt hade det tagit månader innan förvaltningsmyndigheten i februari 2002 hade ålagt ägaren till baren att sätta upp ljudisolering. Vidare hade förvaltningsdomstolen som svar på Os klagomål fattat beslut nära fyra år efter det att hon givit in det. Totalt hade de kroatiska myndigheterna låtit situationen med nattliga ljudstörningar bestå i nära åtta år innan det sista expertutlåtandet i februari 2009 kunnat konstatera att ljudet hade anpassats till tillåtna nivåer. Kroatien hade brustit när det gällde att vidta lämpliga åtgärder för att skydda Os rätt till respekt för sitt hem och sitt privatliv. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8. HÄNVISNINGAR Artikel 8 Hatton m.fl../. U K, dom (GC) (jfr nr 7/03) Lopez Ostra./. Spanien, dom Powell o. Rayner./. U K, dom Furlepa./. Polen, beslut Stubbings m.fl../. U K, dom Surugiu./. Rumänien, dom ( jfr nr 5/04) Papamichalopoulos m.fl../. Grekland, dom Fadeyeva./. Ryssland, dom (jfr nr 6/05) Fägerskiöld./. Sverige, beslut (jfr nr 4/08) Ashworth m.fl../. U K, beslut Ruano Morcuende./. Spanien, beslut Borysiewicz./. Polen, dom Leon o. Agnieszka Kania./. Polen, dom Galev./. Bulgarien, beslut Moreno Gómez./. Spanien, dom (jfr nr 11/04) 17 Lelas mot Kroatien (Ansökan nr 55555/08, dom den 20 maj 2010) Domen finns endast på engelska. Statens skuld till en minröjande soldat hade bekräftats av hans närmaste befäl men inte av behörig person på försvarsdepartementet och den klagande fick därför inte utlovat lönetillägg. Reglerna om behörigheten var oklara och vägran att reglera skulden var därför olaglig och det skedde en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1. L är kroatisk medborgare och bosatt i Vrlika. Han var anställd av försvarsministeriet som militär och deltog ibland i minröjningsoperationer åren Enligt ett beslut av försvarsministern i september 1995 var han berättigad till ett särskilt dagligt lönetillägg för sådant arbete. Eftersom lönetilllägget inte betalades ut till honom väckte han en talan mot staten i maj Staten invände att hans talan väckts för sent eftersom den gällande treårsfristen hade löpt ut. L påstod att han vid flera tillfällen hade frågat sin befälhavare varför tillägget inte hade betalats ut. Efter att ha gjort vissa förfrågningar hos generalstaben hade Ls befäl upplyst honom om att hans krav inte hade ifrågasatts och att de skulle betalas så fort medel hade anslagits för ändamålet. L åberopade den upplysningen och hävdade att staten hade erkänt skulden och att tiden för överklagande därmed hade avbrutits. Den lokala domstolen, som hörde både Ls befäl och chefen för försvarsdepartementets ekonomiavdelning, vilkas vittnesmål bekräftade att listor över soldater som utfört minröjningsarbete hade lämnats in till departementet för betalning och att rätten till lönetillägg inte hade ifrågasatts, biföll Ls talan i mars 2003 och ålade staten att betala honom de aktuella tilläggen. Den domen upphävdes efter överklagande i april 2003 och målet återförvisades. Den lokala domstolen dömde åter till Ls förmån i juni 2003 och framhöll särskilt att försvarsdepartementets ekonomiavdelning hade bekräftat skulden. I mars 2004 upphävde regiondomstolen ännu en gång första instansens dom med motiveringen att enligt försvarsdepartementet interna regler var det bara chefen för departementets ekonomiavdelning som var behörig att bekräfta skulden

18 innan talan väcktes och därefter var det chefen för rättsavdelningen. Ls befäl kunde därför inte bekräfta skulden för departementets räkning. I april 2005 dömde den lokala domstolen för tredje gången till Ls fördel. Även denna dom upphävdes efter överklagande med motiveringen bl.a. att skulden inte hade erkänts av behöriga personer. L klagade utan framgång till konstitutionsdomstolen. I Europadomstolen klagade L över att de nationella domstolarnas vägran att bevilja hans krav innebar en inskränkning av hans rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i protokoll nr 1. Europadomstolen godtog att Ls krav hade tillräckligt rättslig grund för att anses som en tillgång enligt artikel 1 i protokoll nr 1. Försvarsministerns beslut 1995 innebar att ett särskilt dagligt lönetillägg skulle ges till anställda i den kroatiska armén som utförde minröjningsarbete och det följde av det som de nationella domstolarna funnit att L hade uppfyllt alla förutsättningar för att få rätt till särskilda dagliga tillägg för sådant arbete som angavs i beslutet. De nationella domstolarnas vägran att i enlighet därmed bevilja hans yrkanden innebar ett intrång i Ls rätt till respekt för sin egendom. Domstolen underströk att varje intrång i den rätten som görs av en offentlig myndighet måste vara laglig. Domstolen beaktade regeringens argument att vägran att bevilja L det aktuella tilläggen grundades på en bestämmelse i arbetslagen, som angav att anställningsrelaterade krav upphör efter tre år. De nationella domstolarnas tillämpning av den bestämmelsen hade emellertid följt av att de tidigare hade funnit att försvarsministeriet hade bekräftat skulden till L ett förhållande som skulle ha avbrutit den lagstadgade fristen om det hade gjorts av en behörig person på departementet. De nationella domstolarna hade i sina slutliga domar inte angivit något särskilt lagrum som stöd för slutsatsen att skulden kunde ha bekräftats endast av chefen för departementets ekonomiavdelning. Principen om laglighet krävde att en enskild som handlade i god tro hade rätt att åberopa uttalanden som gjorts av offentliga tjänstemän, vilka tycktes ha den behörighet som krävdes för att göra uttalandet, om det inte klart följde av allmänt tillgängliga handlingar att en tjänsteman saknade behörighet att lagligen binda staten. Det skulle inte kunna krävas av en enskild att han säkerställde att statliga myndigheter följde sina egna interna regler och förfaranden som inte var tillgängliga för allmänheten. Medan en särskild tjänstemans behörighet att lagligen binda staten ibland kan härledas från själva arten av hans tjänst och inte kräva någon uttrycklig regel eller bestämmelse måste en enskild individ ha en rimlig möjlighet att förutse de konsekvenser som kan följa av ett visst handlande. I målet har det av de nationella domstolarna fastslagits bortom rimligt tvivel att L vid upprepade tillfällen hade blivit upplyst av sitt närmaste befäl - som enligt de militära, hierarkiska reglerna var den enda person som han kunde ha vänt sig till med sin begäran - om att hans krav på dagligt lönetillägg för minröjningsarbete inte var ifrågasatt och skulle betalas senare. I avsaknad av klara rättsliga regler om vem som var behörig att bekräfta skulden för försvarsdepartementets räkning, var det naturligt för L att tro att generalstaben för de kroatiska väpnade styrkorna var en myndighet vars uttalanden kunde binda försvarsdepartementet. L kunde rimligen ha trott att hans befäls uttalanden innebar en sådan bekräftelse av skulden som kunde bryta den löpande tidsfristen. Intrånget i Ls rätt till skydd för sin egendom hade inte varit lagligt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1. HÄNVISNINGAR Artikel 1 i protokoll nr 1 admissiblity Baneković./. Kroatien, beslut Pellegrin./. Frankrike, dom (GC) Vilho Eskelinen m.fl../. Finland, dom (GC) (jfr nr 5/07) Artikel 1 i protokoll nr 1 i sak Kopecký./. Slovakien, dom (GC) (jfr nr 9/04) Stran Greek Refineries o. Stratis Andreadis./. Grekland, dom Cazacu./. Moldavien, dom Vilho Eskelinen m.fl../. Finland, dom (GC) (jfr nr 5/07) 18

19 19 Bahçeyaka./. Turkiet, dom Erkan./. Turkiet, beslut Schettini m.fl../. Italien, beslut Størksen./. Norge, kommissionens beslut Iatridis./. Grekland, dom (GC) Trgo./. Kroatien, dom Gashi./. Kroatien, dom Radchikov./. Ryssland, dom Sun./. Ryssland, dom Adzhigovich./. Ryssland, dom Apostolidi m.fl../. Turkiet, dom Nacaryan o. Deryan./. Turkiet, dom Frizen./. Ryssland, dom (jfr nr 4/05) Fokas./. Turkiet, dom Sarica och Dilaver mot Turkiet (Ansökan nr 11765/05, dom den 27 maj 2010) Domen finns endast på franska. Tillämpandet av faktisk expropriation utan formella beslut och utan ersättning utgör ett strukturellt problem i Turkiet som medför kränkningar av artikel 1 i protokoll nr 1. Klagande i målet, S, är fem turkiska medborgare som är arvingar efter A som avled i juni Under 1983 hade A upptäckt att tre landområden i Kandira, som tillhörde honom, faktiskt hade inkorporerats i en militär zon. Han begärde att det skulle fattas ett formellt beslut om expropriation och myndigheterna upplyste honom om att ett sådant beslut skulle fattas inom en snar framtid. Emellertid vände sig myndigheterna den 28 mars 2001 till domstol och begärde att marken i fråga, utan att någon ersättning betalades, skulle införas i markregistret såsom statlig egendom och åberopade ett förvärv genom hävd, grundat på 20 års ockupation enligt 38 i lag nr 2942 som gällde då. A väckte den 15 oktober 2001 talan om skadestånd. Tingsrätten i Kandira som prövade båda målen fann att förutsättningarna för förvärv genom hävd inte var uppfyllda och dömde därför till As fördel. Kassationsdomstolen upphävde den domen på grund av att en faktisk ockupation av marken hade påbörjats redan år 1968 och inte 1983, vilket medförde att det i lagen angivna tidskravet var uppfyllt. Den 10 april 2003 upphävde konstitutionsdomstolen lagen nr 2942 sedan målet överlämnats dit. Domstolen beslöt att det till de klagande, S, såsom As arvingar skulle betalas skadestånd jämte dröjsmålsränta och att marken skulle överföras på dem. Denna dom fastställdes i februari 2004 av kassationsdomstolen. Den 13 april 2004 ansökte S hos den lokala kronofogdemyndigheten om att räntan på det belopp som staten var skyldig dem skulle beräknas utifrån den maximala räntesats som tillämpades för statliga skulder i enlighet med artikel 46 i konstitutionen i stället för en lägre räntesats. Myndigheten beräknade räntan i enlighet med Ss yrkande och meddelade ett beslut om betalning till vederbörande förvaltningsmyndighet. Emellertid tillät en domstol i maj 2004 en invändning från förvaltningsmyndigheten och fann att artikel 46 i konstitutionen endast var tillämplig på formella expropriationer och inte gällde skadestånd på grund av faktisk expropriation som i det aktuella fallet. Kassationsdomstolen fastställde den domen. Statens skuld till S betalades i slutet av I Europadomstolen åberopade S främst artikel 1 i protokoll nr 1 och hävdade att det skett ett intrång i deras rätt till respekt för sin egendom. De uppgav att förvaltningsmyndigheterna hade ockuperat de ifrågavarande markområdena under många år utan ett formellt expropriationsbeslut. De hävdade vidare att de nationella domstolarnas beslut att tillämpa föreskriven dröjsmålsränta i stället för den maximala räntesats som var tillämplig på statliga skulder hade medfört att skadeståndet till dem hade blivit reducerat.

20 20 Europadomstolen konstaterade att det var ostridigt att det skett ett intrång i de klagandes rätt till respekt för sin egendom. Domstolens uppgift var att ta reda på om det intrånget hade upprätthållit en rimlig balans mellan det allmänna samhällsintressets behov och skyddet för de klagandes grundläggande rättigheter. Domstolen noterade först att tillämpningen av faktisk expropriation gjorde det möjligt för myndigheterna att ockupera fast egendom och att oåterkalleligen ändra dess användning, så att den kom att anses som statlig egendom utan några som helst formella handlingar som förklarade att äganderätten överförts. Vid sådant förhållande var den enda möjligheten att få överföringen av den ockuperade marken laglig och att få någon mån av retroaktiv rättssäkerhet en dom av behörig domstol med beslut om att äganderätten skulle överföras, sedan det konstaterats att den överklagade ockupationen var olaglig, och med beslut om skadestånd till de berörda personerna. Denna praxis fick till följd att dessa personer, vilka i rättsliga sammanhang förblev ägare till egendomen, tvingades att föra domstolsprocesser mot myndigheterna, vilka fram till dess aldrig hade behövt berättiga sitt handlande. Dessutom måste de berörda personerna betala rättegångskostnader som normalt fick bäras av myndigheterna vid en formell expropriation, Syftet med en faktisk expropriation var i alla fall att lagligen bekräfta en olaglig situation som myndigheterna medvetet hade skapat och att göra det möjligt för dessa att dra nytta av sitt olagliga handlande. Förfarandet i fråga som tillät myndigheterna att bortse från reglerna om formell expropriation innebar för de berörda personerna en risk för oförutsedda och godtyckliga följder. Förfarandet gav inte en tillräcklig grad av rättssäkerhet och kunde inte anses som ett alternativ till en formellt giltig expropriation. I det aktuella fallet noterade domstolen att myndigheterna hade tillägnat sig de klagandes mark med bortseende från reglerna för formell expropriation och utan att betala dem någon ersättning. De turkiska domstolarna hade bekräftat tillämpningen av faktisk expropriation genom att finna att de klagande hade fråntagits sin egendom till följd av att marken ockuperats av myndigheterna i allmänhetens intresse. I avsaknad av ett formellt expropriationsförfarande hade utgången av förfarandet inte kunnat förutses av de klagande, vars ställning med hänsyn till den berövade egendomen inte hade blivit slutligt fastställd förrän den 24 februari 2004 när kassationsdomstolen fastställde överföringen av marken. Dessutom kunde domstolen inte godta att den maximala räntesatsen som gällde för statliga skulder endast skulle tillämpas på formella expropriationsförfaranden i syfte att spara pengar. Sammanfattningsvis hade intrånget i Ss rätt till respekt för sin egendom varit oförenligt med principen om laglighet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1. När det gällde artikel 46 hade domstolen, som fått ett stort antal klagomål gällande liknande frågor, uppfattningen att det var ett strukturellt problem förenat med de turkiska myndigheternas tillämpning av olagliga egendomsförvärv. Domstolen erinrade om att det står svarandestaten fritt att välja genom vilka åtgärder den skall fullgöra sin skyldighet att verkställa domstolens dom så länge dessa åtgärder är förenliga med domstolens slutsatser. Trots det noterade domstolen, med hänsyn till problemets strukturella natur att det torde krävas allmänna åtgärder på nationell nivå för verkställigheten, åtgärder som måste ta hänsyn till det stora antalet personer som är berörda. Staten behöver i första hand vidta åtgärder för att förhindra olaglig ockupation av fast egendom. Detta kan ske genom att ockupation av sådan egendom tillåts endast när det har fastställts att expropriationen och besluten har antagits i enlighet med gällande lag och när budgeterade belopp har öronmärkts för att säkerställa att berörda personer får en snabb och lämplig ersättning. Dessutom bör Turkiet avhålla myndigheterna från en tillämpning som inte är förenlig med reglerna om formell expropriation genom att anta avskräckande bestämmelser och ställa dem som gör sig skyldiga till sådan tillämpning till ansvar. HÄNVISNINGAR Carbonara o. Ventura./. Italien, dom Brumarescu./. Rumänien, dom (GC) Sporrong o. Lönnroth./. Sverige, dom Iatridis./. Grekland, dom (GC)