Solstaskäret fyller fem i år!

Transkript

1 Jubileumsåret 2005

2 Med Solstaskäret blir liksom landskapet större. Utan Solstaskäret skulle jag aldrig ha fått uppleva det fantastiska Värmland från sjösidan. Rune Jacobsson Jubileumsåret 2005 Solstaskäret bildades 2000 och har sedan dess vuxit från 560 till 878 medlemmar och är med det en av Karlstads största föreningar. Föreningen har idag cirka a 50 ledare och utbildar kontinuerligt fler. Mer information om Solstaskäret hittar du på vår hemsida som finns under adressen: Säsong Första tur Sista tur Turer Deltagare Skridskodagar Medlemmar /11 3/4 162 (161) (1 752) /10 3/4 95 (50) (1 020) /11 19/4 144 (140) (1 710) /11 7/4 107 (105) (1 277) /12 30/4 113 (112) (1 543) Inom parentes exklusive arrangemang. Fet stil rekordnotering Redaktionskommitté Nina Olin-Scheller Bengt Jakobsson Gunnar Blomquist Jan Bergstam Ansvarig utgivare Gunnar Blomquist Omslagsbild Vinnarbilden i Solstaskärets fototävling 2005 Fotograf är Marcus Johnsson Även en ordförande behöver en fika. Solstaskäret fyller fem i år! 26 september fyllde Solstaskäret fem år. Det vill vi fira genom att ge ut en jubileumshäfte. Föreningens bildande finns väl beskrivet i en artikel längre fram i boken, så det tänker inte jag fördjupa mig i. Däremot skall jag försöka beskriva föreningen med några enkla ord som jag fångat upp från några av våra medlemmar. "Bra organisation, duktiga ledare, bra turer, många turer, välplanerat, säker åkning, ordning och reda, fina naturupplevelser, bra utbildning, trevliga turer, lärorik information på våra turer, roligt att träffa folk, spänning och äventyr..." Nu får jag väl i ärlighetens namn erkänna att alla medlemmar inte alltid tycker att detta stämmer, men det speglar ändå ganska bra det som är vår målsättning med föreningen. Vi vill erbjuda Karlstadbor och övriga intresserade långfärdsskridskoåkning som ger naturupplevelser, spänning, utmaningar, träning, avkoppling, frisk luft, kunskap och framförallt Bild: Lars Carlsson möjligheter att träffas och umgås med andra människor under trevliga former. Vi vill att detta skall ske under ledning av kompetenta ledare så att du kan känna sig säker när du deltar i Solstaskärets välorganiserade turer. Vi vill också sprida kunskap om isar och säkerhet på is så att vi på kan bidra till att minimera antalet olyckor och tillbud. Hur väl vi lyckas nå upp till denna målsättning är du som medlem bäst att bedöma, men ambitionen är hög och engagemanget stort bland våra ledare och övriga funktionärer. Den enorma medlemsutveckling som varit under de fem åren klubben funnits ställer stora krav på ledarna men det ökar också kraven på medlemmarna att ta ansvar för sig själv och sin utrustning och ta hänsyn till övriga deltagare. Tillsammans kan vi nå målsättningen. Då kan vi se fram emot många fina upplevelser på våra underbara isar och fler jubiléer i framtiden. Gunnar Blomquist Ordförande 3

3 Långa skär bland molnen. Bild: Valter Lindén Redan vikingen tog sig ett skär Vid Kattholmarna tog isen slut. Det finns många goda skäl till att åka långfärdsskridsko. Sannolikt finns det lika många anledningar som deltagare på våra turer. Några är ute efter motionen och ser turen som ett träningspass som helst ska leda till ordenlig trötthet, träningsvärk och svettigt underställ. Andra söker naturupplevelsen och att oavsett väder och hastighet få glida fram på den sjö där paddeltagen togs några månader tidigare. Den sociala kontakten med gamla och nya vänner lockar många. Någon i klubben liknade våra utfärder med ett enda stort cocktailparty där man minglar runt och knyter nya kontakter. Vem vet, kanske har styrdansens upphörande på Sandgrund medverkat till vår medlemstillströmning. Spänning finns som en viktig ingrediens hos en del. Det ska vara lite riskabelt att var ute en dag. Helst skall man passera några råkar och partier med extra tunn is. Åker någon i är det Bild: Valter Lindén Dalai Lama hade åkt med oss ett extra plus och något att berätta om för oförstående och imponerade arbetskamrater. Själv kan jag finna nöje i samtliga skäl ovan men efter 13 år som långfärdsåkare har jag också funnit det där som ger mig det lilla extra. Det handlar om de tillfällen när isen är så perfekt att jag inte behöver pika mig fram utan kan längre bak i kön slappna av och låta koncentrationen gå inåt. Kommer jag då in i ett behagligt åktempo med svag vind i ryggen är meditationen ett faktum. Kropp och skäl hamnar i en harmonisk helhet som är underbar. Det är dessa tillfällen som jag kan återuppväcka under stressiga dagar i vardagen. Jag bara sluter ögonen en stund, minns känslan och ser fram emot helgens tur. När jag ändå håller ögonen slutna kan jag också se hur en tunikaklädd Dalai Lama iförd ryggsäck och pik skrinnar på och trivs i Solstaskäret. Mikael Lundström Solstaskäret är egentligen bara toppen på ett isberg som växt fram under decennier. När värmlänningarna började åka skridskor känner jag inte till, men redan från vikingatid finns det belägg på att ben spändes under skorna för färd på is. Esaias Tegner i Frithiofs saga Men stålskodd kämpe står heller ej still, han far dem förbi så snart han vill. Han ritar mång runa i isens famn, skön Ingeborg åker över sitt namn. Så ila de fram på glattan ban, men under dem lurar den falska Ran. Hon stöter ett hål i sitt silvertak, och släden ligger i öppen vak. Skön Ingeborg vart så blek på kind, då kommer den gäst som en virvelvind. Han borrar sin stålsko i isen fast och griper i gångarns man med hast. Då svänger han lätt med ett enda hopp båd häst och släde på isen opp. Kanske är detta den första isräddning beskriven i litteraturen. Med rötterna i Säffletrakten får vi räkna Tegner till de tidiga värmländska skridskoåkarna. Erik Gustaf Geijer skaldar Framåt! till ett prov med det klingande stål, På solbeglänst ban mot det skogsprydda mål. Framåt uppå isens kristallklara bädd Av morgonens vindar omströmmad och glädd. Hur ålderns snö ock silvrat mitt hår, (Än ungdom är vår, men år följer år,) Och åren tryckt på pannan sitt spår. (Och trycka på pannan de hemliga spår) Framåt! Ännu ej är livet mig tungt, Och mod är i bröstet och hjärtat är ungt. (Rader inom parentes sjunges av ungdom) När Geijer dog 64 år gammal hittade man ett par nyinköpta skridskor under sängen. Redan vid sekelskiftet fanns det aktiva långfärdsskridskoåkare. I Rackstagruppens konst finns det flera fina vintermotiv som en skridskoåkare känner igen. Världsrekord sattes av konstnären Gustav Fjaestad 1891 på en engelsk mil med 2.51,2 (33,8 km/h). Christian Ericsson gjorde skulpturen "Skridskoåkaren" som kan beses i Värmlands museum. I Karlstad plogades det vid sekelskiftet en bana utanför Stadshotellet. 4 5

4 En skön dag på Lillvärmeln i december. Bild: Gunnar Blomquist Från sjösidan får världen ett annat perspektiv. Bild: Jan Lundbäck 1946 genomförde Bengt Hornevall sin legendariska färd över Vänern. Men det gjordes även andra turer över Vänern som vi idag bara kan drömma om. Skridskosegling var också stort under efterkrigstiden med klubbar som Karlstads kanotförening och Kristinehamns vinterseglare. 50-talet innebar en utveckling av Friluftslivet i Karlstad med Anders Forsell som drivande kraft. I tidningen publicerades israpporter gav Karlstads Idrottsstyrelse ut häftet "Friluftsliv runt Karlstad". Redan då insåg man Karlstads förutsättningar som skridskostad. Man citerar general Victor Balck som sagt att "den härligaste av alla idrotter är skridskoåkning, och i synnerhet långfärder på skridsko." I häftet står om säkerhet: "En god regel är att man helst aldrig ensam ger sig ut på is, den må vara aldrig så stark. För längre färder äro givetvis isdubbar och ispik obligatoriska. Kommer man då på okända isar, är det en bra säkerhetsåtgärd att koppla ihop sig med en kamrat och åka på lite avstånd från denne." Det skulle dröja till början på 1980-talet innan långfärdsskridsko organiserades i Karlstad. Det var den nytillträdde länsantikvarien Claës Varenius som kontaktade Friluftsfrämjandet. Claës var nestor inom SSSK och hade byggt upp deras telefonsvararservice. I Karlstad använda han Friluftsfrämjandets telefonsvarare. Genom sina resor runt om i landskapet byggde han upp ett kontaktnät som först fått sin motsvarighet under senare år. Kring Claës samlades några andra entusiaster, många med ett förflutet i Stockholm. Ernst Wallin, utlokaliserad med FMV till Karlstad drev tillsammans med Sven-Erik Dahl verksamheten vidare när Claës flyttade tillbaka till Stockholm. I slutet av 1980-talet fanns det ett 30-tal registrerade deltagare med Ernst, Sven-Erik och Roy Bredberg som ledare. Vid denna tid gick skridskoverksamheten med ett kraftigt minus. En säsong var telefonsvararen trasig. Viktiga initiativ under 90-talet En telefonsvarare inköptes och ställdes i stugan på Skutberget. Denna kunde fjärrstyras, vilket var ett stort framsteg för aktualiteten. En avgift infördes för skridskosektionen, vilket innebar en självfinansierad verksamhet. Två ledarutbildningar genomfördes med deltagare från Karlstad och kringliggande lokalav- 6 7

5 delningar. Detta ledde dels till ökad tillgång på ledare, dels till samarbete mellan lokalavdelningar, både när det gällde rapportering och turer. Ett projekt genomfördes stött av Friluftsfrämjandet centralt med kronor för att starta bussresor. Den säsongen genomfördes fem bussresor med deltagare från totalt 17 lokalavdelningar. Ekonomiskt gick det så bra att pengarna fanns kvar efter säsongen. Vi fick behålla pengarna och de kom sedan att utgöra en busskassa. En ledarträff med 34 deltagare från ett 10-tal lokalavdelningar kring Vänern arrangerades för att ytterligare öka samarbetet. Ett häfte med titeln "På skridsko i Värmland" kom ut Ett häfte som står sig förvånansvärt bra än idag. Olov Bergqvist började i slutet av 90-talet bygga upp det som snart blev Vänerskridsko, och som skulle bli det viktigaste som hänt sedan telefonsvararen infördes 20 år tidigare. I början av 1990-talet sattes målsättningen till 200 deltagare år Det skulle visa sig att vi skulle vara nästa dubbelt så många. Skridskosektionen fungerade nästan som en klubb inom lokalavdelningen med eget medlemsregister och egen ekonomi. Med nästan 400 i skridskosektionen och något över 500 i lokalavdelningen och med över 50% av omsättningen i lokalavdelningen så var det ett stort arbete att bedriva verksamheten administrativt. Jag avgick ur styrelsen efter 10 år som kassör år 2000 för att ta hand om skridskoverksamheten och Jan Enochsson klev in som skridskoåkarnas representant i styrelsen. Detta skulle få oförutsedda konsekvenser. Säsongen diskuterade skridskoåkarna sommarverksamhet. Ett samarbete mellan Kristinehamn och Karlstad lokalavdelningar resulterade i ett förslag på ett kajakprogram. Karlstad lokalavdelning tog inte upp det i sitt program. Jag skickade ut programmet till skridskosektionens medlemmar. Friluftsfrämjandet beslöt att lokalavdelningar skulle få 90 kronor av medlemsavgiften på 200 kronor mot tidigare 30. Jag framförde att distriktet borde läggas ner och pengarna gå till lokalavdelningarna. Den nytillträdde kassören granskade mina räkenskaper och anmärkte på några punkter i det reviderade bokslutet. Jan Enochsson rapporterade från styrelsemötena. I början av sommaren meddelade han mig att jag i princip var persona non grata. För att jag skulle få möjlighet att försvara mig ordnade han ett möte med styrelsen och mig i slutet av augusti. Mötet klargjorde att vi hade väldigt olika syn på hur verksamhet skall bedrivas. Sektionernas frihet skulle beskäras. Efter mötet började tankar om en egen klubb dyka upp. Nästa dag kontaktade jag Jan. Han förstod inte varför en klubb inte bildats tidigare. Vi delade upp arbetet med att bilda en klubb. Jan tog kontakten med Skridskoförbundet. Jag tog kontakten med medlemmarna. Jan lämnade med omedelbar verkan styrelsen och jag mitt uppdrag som sektionsledare och distriktsledare. Jag skickade information till alla skridskosektionens medlemmar om vår avsikt att bilda en förening. Alla ledare och medlemmar intresserade av att åta sig en funktionärsroll inbjöds till ett konstituerande möte. Friluftsfrämjandet svarade med ett eget utskick som dementerade mitt utskick. Den 26 september hölls det konstituerande mötet. Jan höll ordförandeklubban. Vi hade förberett det mesta och mötet gick snabbt. Lena Norberg erbjöd sig att ta posten som kassör och jag blev ordförande. En komplett interimsstyrelse valdes. Det enda som tog tid att besluta var namnet på föreningen. En kompromiss blev Solstaskäret. En missnöjd kommentar var: "Och var ligger Solstaskäret?" Information skickades ut till skridskosektionens medlemmar med inbetalningskort. Pengar flöt in på mitt privata postgiro. De som jag satsat på porto var snart återbetalda. Lena fick igång redovisningen och öppnade ett riktigt postgirokonto. Alla ledare kom med till Solstaskäret. Det skulle dröja ända till juldagen innan de första turerna utlystes. Den första säsongen blev till slut mycket lyckad med den sista turen på valborgsmässoafton. Nu hade vi igång både verksamhet och administration. Vackrare än så här blir det inte. Viktiga insatser under åren: Karin Lundqvist, Ord och Bild, skapade vår logotyp. Roy Bredberg, Carl-Gustav Liljeberg och Ulrik Scheller utformade vår ledarutbildning. Mikael Skoog, Leif Lendrup och Valter Lindén skapade vår medlemsutbildning. Jan Lundbäck ordnade tillstånd och finansiering för plogning av Mariebergsviken. Åke Stööd och Erling Andersson har lagt ner ett stort arbete med att ploga. Samarbetet med Karlstads skridskoklubb om lokal och åktider. Billeruds sociala fond som gett oss möjlighet att köpa in 20 par låneskridskor. Naturligtvis får man inte glömma Olov Bergqvist som fortsatt att utveckla Vänerskridsko till glädje och nytta både för oss och alla lokalavdelningar i Friluftsfrämjandet. I januari 2006 står vi tillsammans med Friluftsfrämjandet som värdar för Ishelg 06. Då träffas representanter för de flesta organisationer med långfärdsskridsko på programmet. Solstaskäret firar fem år i år och den organiserade skridskoverksamheten i Karlstad 25 år. Förhoppningsvis finns Solstaskäret nu i alla medlemmars hjärtan. Bengt Jakobsson Bild: Jan Lundbäck 8 9

6 En ovanligt lyckad oval 10 Mina första kontakter med Mariebergsviken och skridskoåkning var via Bengt Jakobsson och Björn Lagerbeck. Det var de första åren då vi inte hade så omfattande israpportsystem. När vi skulle ut på tur och isförhållandena var osäkra gick Björn eller Bengt ut på Mariebergsvikens is. Genom att studera denna resonerade de sig fram till hur isarna var i resten av Värmland. Inte så olikt som när väderspåmän gör sina prognoser. Ofta tolkades Mariebergsvikens is så att dagens planerade tur kunde genomföras. Jag anmälde mig till det första Vikingarännet Mer än åtta mil kändes långt och därav uppkom behovet att träningsåka och då gärna på kvällstid. Jag funderade på om inte Mariebergsviken skulle kunna duga. Ljusen från omkringliggande områden borde räcka. Efter att ha studerat isen i dagsljus var jag redo för första kvällsturen. Första kvällen åkte jag 25 km efter att via kartstudier konstaterade att ett varv är ca 1800 m. Isen var helt perfekt och jag åkte och njöt i mörkret. Efter att ha kört ytterligare några kvällar så utlyste jag en kvällstur "I afton dans". Ett tiotal personer dök upp. Det fanns fler galningar! Vid jul 2002 var isarna sagolikt bra, men ett kraftigt snöfall strax innan nyår ödelade allt. Jag hade tidigare funderat på plogning av Mariebergsviken och efter nyår bestämde jag mig nu ska det plogas! Jag kollade först med vår ordförande Bengt Jakobsson som naturligtvis var positiv men varnade för hinder på vägen. Det kanske behövdes tillstånd etc. Jag ringde först till Mariebergskogens VD Anna Löf-Falkman som direkt var positiv. Hon hade traktor och personal, men hon hade ett minne av att hon tidigare undersökt detta och då fått kalla handen av försäkringsbolaget. Men hon lovade att undersöka. Jag ringde vidare till fritidschefen som också tände på idén. Kommunen kunde dock inte bistå med personal eller plogning, men lovade att betala plogningen. Detta tog jag som intäkt för att vi nu fått tillstånd. Nu var det dags för Karlstads Bostads AB. VD Mats Enmark hade visserligen både personal och plogar men trodde inte att det var möjligt att få ut dem beroende på fackliga regler/säkerhet/försäkringar etc. Han var positiv till idén att ploga. Efter någon timma ringde både Anna Löf-Falkman och Mats Enmark och meddelade att de på grund av olika bestämmelser inte kunde ploga. Men de var positiva, och det var det viktiga. Nu var det dags för gula sidorna och sökning på åkerier. Vid första samtalet fick jag napp direkt. De skulle komma och ploga på eftermiddagen. Jag ringde Hans Forsman med den glädjande nyheten. Han ville lägga ut denna info på Kanal12. På eftermiddagen ringde jag åkeriet för att höra när de skulle komma. VDn måste då tyvärr säga att det inte var möjligt. Facket satte sig på tvären. Hur skulle säkerheten hanteras? Vem kunde garantera denna? Innan arenornas tid var ju plogning av sjöar och vikar det enda sättet att få till is, men nu var det inte längre möjligt! Nu var det nära att jag gav upp, men jag fortsatte med gula sidorna. Efter åtskilliga samtal så fick jag napp på nytt. Företaget hänvisade till ett företag i Forshaga. Efter några samtal var det klart. De skulle komma nästa dag, men först måste vi mäta istjockleken på några ställen och garantera att den översteg 30 cm. På kvällen i 20 graders kyla borrade och mätte Bengt Jakobsson och jag. Vi mätte till minst 40 cm på alla ställen. Skridskobanan på Mariebergsvikens is är meter lång. Nästa dag kom de inte men lovade komma nästa dag. Till slut dök de upp på söndag em. när långhelgen var slut. Visserligen skulle det komma lite snö under natten, men jag kände att nu måste vi ändå få till det. Vi plogade upp en bana på ca 1800 m samt 2 mindre planer för bandy/hockey. Någon tidning gjorde reportage under veckan, men det var inte speciellt många som åkte. Olov Bergqvist såg naturligtvis till att information om Mariebergsviken kom in på Vänerskridskos hemsida, och kommunen hade en länk direkt till denna sida. På sidan har vi en rödgrön flagga som signal om det är åkbart eller ej. Helgen som följde bjöd på ett strålande väder. Jag åkte ned till Mariebergsviken på lördagen vid 11-tiden. Tänk om ingen mer än jag tycker det var en bra idé? Det skulle vara pinsamt. Åka i alla åldrar samsas om utrymmet runt banan. 11 Bilder: Jan Lundbäck Oron var helt obefogad. 100 personer befann sig på banan. Så otroligt vackert. Gnistrande snö, klarblå himmel och skridskoåkare med kläder i alla möjliga färger. Jag stannade och bara njöt och kände mig oerhört nöjd. På banan fanns skridskoåkare i alla åldrar, från 3- till 4-åringar till pensionärer. Alla typer av skridskor fanns representerade. Det var precis så jag hade tänkt mig det hela. De flesta brukar vara någon timma på isen, och eftersom det var ett 100-tal på isen under hela dagen så var det totalt minsta 500 personer under lördagen. På söndagen var det lika mycket folk. Inget tvivel om att detta var uppskattat. De följande helgerna var det lika många skridskoåkare på viken. Bengt Jakobsson kompletterade utbudet med att en vardagkväll utlysa en

7 Lång fram på eftermiddagen passar Karlstads skridskoåkare på att ta några varv på viken. marschalltur som blev mycket lyckad. Arrangemanget har sedan upprepats varje säsong. En summering av den första säsongen var att det fanns ett stort intresse från allmänheten. Att använda en extern plogare var inte hellyckat. Snöar det mycket inför en helg kommer vi sist i kön. Därför menade jag att vi måste skapa oss egna möjligheter att ploga. På Solstaskärets upptaktsmöte inför säsongen som följde kom Åke Stööd fram till mig och sa att han och Erling Andersson skulle ta plogningen om jag ordnade resurserna. Det budskapet värmde. I de diskussioner jag hade haft med fritidschefen lovade han att vi skulle få ta över en snöslunga. Snöslungan kom flitigt till användning. Fördelen med den var att den var lätt. Det räckte med 15 cm istjocklek för att ta ut den på isen, men den gick inte speciellt fort. Jag tror att ett varv tog 45 min och då bara med en bredd på 5-7 dm. Det krävdes alltså många varv. Förutom Åke och Erling var vi några till som körde snöslungan, men det var Åke och Erling som drog huvudlasset. Deras insats var heroisk. De lyckades hålla banan plogad hela säsongen. I slutet på säsongen hade jag en ny diskussion med fri- tidschefen, resultatet blev att vi fick låna en fyrhjulingen från Skutberget samt att kommunen bekostade en plog. Fyrhjulingen kom till användning säsongen 2004/05. Personalen på Skutberget var direkt tveksamma till om det skulle funka, och vi själva hyste lite tvivel. Debuten för 4-hjulingen blev en succé. Den funkade precis så bra som vi tänkt. Med 4-hjulingens hjälp höll Åke och Erling öppen en bana hela säsongen. Under vardagarna är det nästan alltid några som motionsåker och under en riktig fin helg så är det minst 1000 personer. Bengt Jakobsson och jag funderar på att göra en allaktivitetsdag på Mariebergsviken där alla typer av issporter skulle visa upp sig, curling, isjakt etc. Jag skulle vilja ha en Skridskons dag med tävling mellan föreningar och företag där det gäller att åka så många varv som möjligt mellan till exempel kl 08 och 16 där man får använda obegränsat antal åkare. Hur det blir med detta återstår att se men att vi skall kunna erbjuda en plogad bana i fortsättning tar jag för givet. Jan Lundbäck 12 13

8 Antikrundan håller kollen På spaning efter åkbara isar det finns sämre sätt att fånga dagen. Vi är några daglediga gubbar, de andra i klubben kallar oss för Antikrundan, Åke, Evert, Roger, Dennis, Ove, Hans-Erik och Erling m fl som åker så ofta vi tror det kan finnas fin åkbar is och det är bra väder. Man måste ju passa på när tillfällena dyker upp, is är ju färskvara som ändrar sig dag för dag. Varje skridskotur blir unik, det går ju inte att återkomma och upprepa samma tur ytterligare en gång. Våra turer på vardagarna ligger också till grund för helgernas turplanerare. Hur ser då en dag ut? Jo, vi vaknar strax före sex. Lyssnar på sjörapporten, läser tidningen, äter frukost, kollar landväderrapporten klockan åtta, ringer några telefonsamtal till de andra skridskokamraterna och bestämmer när och var det är lämpligt att åka. Kokar kaffe, fixar smörgåsar och packar ryggsäcken. Vid tiotiden står vi på isen helst i någon Vänervik. Eftersom vår bakgrund är segling på Vänern så åker vi helst skridskor där vi brukar segla på sommaren. Vi börjar i de grunda vikarna på hösten för att allt efter som komma allt längre ut i skärgården. En av de första rekturerna på säsongen kan till exempel vara att vi träffas vid bryggan i Lövnäs. Är isen åkbar pikar vi oss ut mot Hammarsudde - Röskär - Kanikenäset och tillbaka, kanske en sväng utåt Tynäs och tillbaka till Lövnäs, för den obligatoriska fikarasten då vi drar våra historier om fantastiska turer och oturliga misstag. Efter fikat tar vi bilarna ut till kanske Sundholmen för att kolla av Larbergsvikens is ut till Tynäs och tillbaka eller till Torsholmen och om det är möjligt att fortsätta förbi Lindenäs, Rud och komma ut till Nabben, KSS:s uthamn. På hemvägen är det inte samma diciplinerade åkning längre. Isen höll ju på vägen ut och borde hålla hem. Nu blir det tid att kolla och kommentera alla byggen, vackra som fula och njuta av den vackra skärgårdsmiljön. Kanske dyker det upp någon örn, räv eller rådjur. Så här kan en dag se ut, en annan dag kanske det inte finns åkbar is i Vänerskärgården, då får vi prova några insjöar som Gapern, Örtensjöarna, eller som det har det visat sig de senaste åren, att Bråtsjön i närheten av Högboda är den sjö som har den tidigaste tillfrysningen på hösten. I början på säsongen kan det bli ganska många mil med bilen för att hitta åkbar is. På kvällen när vi kommit hem återstår det att lämna tur- och israpport på webben. Om det finns likasinnade pensionärer som inte har några kamrater på vardagarna så går det bra att hänga med oss i Antikrundan, det är bara att kontakta någon i gänget. Att jag åker med gubbarna i Antikrundan beror på att Åke Stööd ringde mig en underbar dag i januari -94. Han hade på känn att det skulle finnas is utåt Söökojan. Eftersom Sätersholmsfjärdens is var snötäckt så fick vi en promenad från Lindenäs norr om Nabben och ut till Ö:a Långholmen. Bild: Lennart Färnqvist Utanför Ö:a Långholmen vid Drottninggrundet låg det ett nyfruset stråk ca 100 m brett som en motorväg med blank nyis ut mot Hammarö sydspets. På med skridskorna och vi fick en underbar färd ut till Möviksgrundet där vi stötte på packis. Vi satte oss på våra ryggsäckar på isen eftersom det var långt till land, för att fika i solsken och vindstilla. Efter fikat återvände vi på vår motorväg tillbaka till Drottninggrundet och promenaden in till Lindenäs. Efter en sådan premiärtur med solsken från en klarblå himmel, vindstilla, minus fem grader, gnistrande snö, glittrande vattenspeglar i vindbrunnarna och alla regnbågens färger i packisen var jag frälst för att fortsätta åka långfärdsskridskor med Antikrundan. Återseendet av skärgårdsmiljön från sommarens seglingar känns så annorlunda och nytt på vintern, skärgården får en ny dimension för oss som har möjlighet att få åka skridskor. Erling Andersson 14 15

9 Bild: Valter Lindén Under säsongen utlystes en fototävling inom klubben. Totalt kom det in 25 bidrag från nio medlemmar. Styrelsen har fungerat som jury och hade stora problem att utse vinnaren eftersom det fanns så många fina bidrag. Vår utgångspunkt var att hitta en bild som både visade en fin naturupplevelse och bra skridskoåkning. Vi började med att utse fem finalister och korade sedan segraren. Bild: Valter Lindén Solstaskärets fototävling 2005 Vinnarbilden har tagits av Marcus Johnsson och finns på omslaget. Övriga till final utan inbördes rangordning ser du på detta uppslag. Stort grattis till segraren. Tävlande: Thomas Moberg, C-M Bratt, Valter Lindén, Carl-Gustav Liljeberg, Hans Melcher, Marcus Johnsson, Mårten Olsson, Pär Anesäter och Lars-Olov Wallmenius. Bild: C-M Bratt Bild: Carl-Gustav Liljeberg 16 17

10 I månskenet på Alstern Grön pool hade planeringen vecka 4 och det var fullmåne på tisdagen. Vädret såg lovande ut och jag utlyste en månskenstur på Alstern via telefonsvararen och mail på tisdag förmiddag. Lennart H ställde som vanligt upp som ledare i positiv anda. Trots den sena utlysningen blev vi 12 deltagare vid samlingen Jag hade varit ute på isen dagen innan och pikat 5-6 cm tjock is och jag räknade med att det ökat ytterligare någon cm. Vi klev på Alstern i norra delen där jag varit ute tidigare. Där är bra parkering och lätt att gå ut på isen i mörkret via en vassränna. Jag berättade för gruppen om ögats mörkeradaption där pupillen har en omedelbar effekt genom att vidgas och släppa in mer ljus. Men det finns även en kemisk effekt där känsligheten i närhinnans kemi ökas och medför att mörkerseendet förbättras under en 20- minutersperiod. En tänd lampa förstör denna effekt så lampor lades åt sidan och vi förlitade oss på fullmånen. Den lyste med fullt sken men en och annan sky drev förbi och förstärkte den trollska stämningen. Planen var att runda Alstern motsols men redan efter ett par hundra meter steg tonen från skären och Per A som låg bakom mig varnade påpassligt. Ett hugg med piken talade om att isen var tunnare än vid utgångsplatsen. Så är det med rekning. Man kan i princip bara uttala sig om den is man varit på. Resten är mer eller mindre osäker extrapolering. Nåväl, jag stoppade gruppen och informerade om läget och att 5 m lucka fick tillämpas. Vi höll efter vasskanten till sydändan men när vi rundade första udden tunnade det ut och det var dags att vända. Vi fikade vid några bryggor på återvägen och jag tror alla njöt av naturupplevelsen med månens milda sken som speglade sig i den blanka isen. Flera av deltagarna hade varit med på grundkursen tidigare på säsongen och hade premiär för månskenstur. Efter fikat åkte vi i våra spår tillbaka till startplatsen och avslutade turen. Men då inträffade det ingen lämnade isen. Efter 10 minuter sa jag att OK, vi åker åt andra hållet och ser hur långt vi kommer. Det var en sådan härlig kväll så alla ville fortsätta och vi trixade oss fram längs vassen. Ganska snart var vi vid inloppet och där blev det tunnt så vi vände. Vi stannade till vid en vassränna in till en villa där det lyste för fullt i fönstren. De kunde knappast drömma om vårt besök så nära inpå knutarna. Det är något visst att åka i fullmånens sken. Kanske har det att göra med de skärpta sinnena som gör att vi kommer närmare vårt ursprung? För mig väcker det minnen från barndomen i Bergslagen när vi åkte skridskor och spelade hockey på naturis med månen som ljuskälla. Ibland fick vi avbryta för att pucken gled ut på tunn is då var det slutspelat för den gången. Valter Lindén Bild: Björn Nordenhammar

11 På skridsko över Vänern 1946 Sjökortet kom väl till pass på färden över Vänern. Bo Liljegren tar ut kompasriktningen. Denna artikel är i stora delar tidigare publicerad i SSSK:s årsbok Den har lätt anpassats till detta häfte med Bengt Hornevalls tillåtelse. Denna unika och legendariska tur har snart 60 år på nacken. Nästan på 50-årsdagen 21 mars 1996 gjorde Bengt Hornevall en tur från Mariestad till platsen där han hade gått i land den gången det begav sig. Denna helg var detta område fyllt av skridskoåkare från södra Sveriges skridskoklubbare. Men få visste att i en av grupperna åkte en legend. Det var min numera bortgångne vän Bo Liljegren och jag, som gjorde den där trippen över Vänern på Marie Bebådelsedag den 25 mars Veterligen har ingen tidigare per skridsko korsat Stor-Vänern. Färden var inte alls planerad. På den tiden var Marie Beb helgdag och inföll det året på en måndag. Lördagen jobbade man dåförtiden, men vi hade i alla fall två lediga dagar, som Bosse och jag tänkte använda till en skridskotur till hans sommarstuga på Arnön utanför Karlstad. Och en del därifrån beroende på isen, Vi åkte ut till Arnön på lördag efter jobbet. Det var lite knagglig is på innerfjärdarna, men efter en halvmil fick vi blankis. På söndagen spände vi på oss skridskorna och åkte utåt de yttre öarna för att rekognoscera. Fantastisk is mötte oss. Vi rundade Härön, den yttersta utposten till Karlstads skärgården. Blåsvart, fin kärnis så långt vi kunde se utåt Vänerhavet. Vintern hade varit ganska mild det året. Hela Stor- Vänern hade varit öppen ända in i skärgården och sedan frusit till igen under ett mäktigt högtryck i mars med mycket kalla nätter. Därav den vidunderliga isen. I sammanhanget ska man komma ihåg, att det inte var någon vintersjöfart på Vänern dåförtiden. Inga brutna rännor, inga båtar, som störde isläggningen. När vi åkte tillbaka in mot Arnön, började det surra i huvudet Skulle vi försöka en längre framstöt söder över i morgon? Ja, det skulle vi! Klockan halv sju på morgonen startade vi från Arnön. Matsäck hade vi och en kompass hade jag alltid i ryggsäcken. Ett gammalt sjökort tog vi med. Ispikar hade vi inga, men vi tog med en m lång lina. Meningen med den var att vi skulle gå efter varandra med linan kopplad mellan oss, om vi skulle komma in på osäker is. Vädret var idealiskt - inte ett moln, några grader kallt och ingen vind. Vi åkte ut förbi Söökojans inseglingsfyr och drog oss sedan något västvart. Vår plan var nämligen att åtminstone ta oss över till Värmlandsnäs, om inte isen skulle "räcka till" längre söderut. Men när vi åkt någon timma och isen verkade lika bra överallt, 20 21

12 Vänern är mycket större än du tror Att lyssna på det gamla och kloka ger ofta en extra dimension vid turer. Åke Stööds bravad med att ordna Skridskoseglings-SM söder om Korsöarna och låta deltagarna samlas vi Skutberget för att därifrån i bilar följa honom ut till parkering norr om Korsöarna. Även från deras kunskap om isar och omgivningar har vi mer oerfarna mycket att lära. En roligt jämförelse som Bengt Hornevall brukar göra är hur stor Vänern är. Det är hela 20 distansminuter från Tistlarna utanför Göteborg till Läsö och från Vinga till Skagern är det 40 distansminuter och vem skulle komma på tanken att åka skridskor den vägen. Få ger sig ut och seglar de sträckorna. Från Karlstad till Lurö är det faktiskt 40 distansminuter. Från Söderarm till Rödhamn (Åland) är det 25 distansminuter och från Landsort till Visby är det 68 distansminuter. Inte många gör dessa turer. När seglare från Karlstad skall till västkusten måste de tillryggalägga de 80 distansminuterna till Vänersborg över i stort sett öppet vatten. Om hela jordens befolkning hoppar i Vänern samtidigt, stiger vattenytan med c:a 5 cm. Varje människa får nästan 1,5 m 2 var. Några mått på Vänern Totalyta, km Sjöyta km Volym, km Max längd, km 150 Max bredd, km 81 Strandlängd, km Öar, holmar och skär antal yta, km Antal fiskarter 35 Antal häckande sjöfågelarter 34 Bengt Hornevall Bo Liljegren Källa: Hornevall, B mfl. (1999) Seglarhamnar i Vänern, Karlstads Segelsällskap Oändliga isvidder bjuder Vänern på. Bild: Jan Lundbäck tog vi resolut en kompasskurs på Djurö, den lilla ögruppen åtskilliga mil söderöver under horisonten. Dit kom vi utan missöden vid tolvtiden och tog lunch vid ön Gisslan. Ett stycke söder om Djurö stötte vi på svårigheter. Här hade sjön tydligen inte gått öppen under vintern, utan det låg gammal is, som var snötäckt. Ytlagret nu var alltså smält och frusen snö som, inte tålde den starka dagsmejan. Det var dock den 25 mars och solen strålade intensivt från en klarblå himmel. Det hade blivit mesostis och skridskorna skar igenom. Det var bara att ta av skridskorna och gå. Vända ville vi inte, när vi kommit så här långt och man hoppas ju alltid på bättre is. Men så blev det inte tvärtom fick vi lite skrovlig packis också. Det var bara att traska på de återstående milen. Att nå Lidköping var inte att tänka på, utan vi inriktade oss på Hällekis nedanför Kinnekulle. Vid 18-tiden hade vi kommit sex till sju kilometer norr om Hällekis. Då stötte vi på en bred råk som löpte vinkelrätt mot färdriktningen. Vi gick längs råken för att hitta ett övergångsställe. Men förgäves. Samtidigt gick klockan! Vad skulle vi göra? Vi såg två alternativ: Ta en kompasskurs tillbaka till Djurö och därifrån hem. En hel natt på isen var inte lockande. Och vi var ju så nära målet. Vi valde andra alternativet. Det var att simma över råken på smalaste stället i närheten som var 12 meter. Vi klädde av oss och stoppade kläderna i ryggsäcken och snörde ihop dem hårt. Jag knöt livlinan om livet, Bosse höll i den och så sam jag snabbt över. Sedan band vi fast ryggsäckarna och drog över dem en efter en. Det gick ju snabbt, så vattnet hann inte tränga igenom. Till sist knöt Bosse linan om sig och jag höll i medan han sam över. Vi var glada, att vi tagit med linan. När vi sedan skulle gå iland i Hällekis, råkade jag gå igenom isen på ett svagt ställe och blev blöt till midjan. Några reservkläder hade vi givetvis inte, utan jag fick sitta blöt i rälsbussen till Lidköping. Eftersom turen inte var planerad hade vi inte heller så värst mycket pengar med oss. Vi räknade emellertid med att seglarvänner i Lidköping skulle ställa upp och låna oss lite. Och det gick bra vi fick låna både några gamla plagg och till en sen middag, husrum och hemresa. När vi ringde den tilltänkte långivaren, trodde han förresten inte på vår förklaring till en början. "Skridskor från Karlstad", sa han, "det var allt ett dumt svepskäl. Säg som det är, ni sitter fast på krogen och måste ha pengar." Men när han kom med pengarna, fick han det verkliga sammanhanget klart för sig. Han gick direkt och ringde ett par tidningar, så att det var lite uppståndelse, när vi kom hem på tisdagen. Bengt Hornevall 22 23

13 Härön en dimmig februaridag 15 februari 1994 ringde Ove Åstradsson från Kristinehamn och talade om att isen låg tjock ända ut till Härön. Ön är den sydligaste ön i norra Vänerskärgården och dit hade ingen åkt skridskor sedan 1974, nu eller aldrig. Jag bestämde att vi kommer. Vi skulle träffas vid Ölme kyrka klockan nio följande dag. Erling kunde tyvärr inte följa med på grund av en sträckning, så det blev bara Bengt Hornevall och jag från Karlstad som for dit. Vid kyrkan fanns Janne Åberg, Gunnar Åberg och hans son Fredrik, samt Ove Åstradsson från Kristinehamn.Vi åkte mot Bråten, parkerade bilarna på isen mellan Bråten och Mårön, åkte skidor ut till Långön som är CSS uthamn där vi bytte om från skidor till skridskor. Vi åkte ut på en härlig blankis åtta till tio centimeter tjock. Vi såg Härön långt bort i fjärran och med lugna härliga skär åkte vi småpratande och funderande om det var två eller tre fiskarstugor därute på ön. Väl framme visade det sig att isen hade tryckts upp likt ett isberg stort som en villa. Några tog fram kameror och fotograferade naturfenomenet. Samtidigt som kamerorna knäppte hör jag ett lite hårdare knäpp. Jag ser då att vi är på drift. En råk på cirka fyra meter från väster mot öster hade bildats och den växte snabbt till 20 meter. Ett snabbt rådslag: vi följer råken tillbaka mot öster... Efter att ha åkt i 20 minuter blev vi ganska skärrade, en ny råk från norr till söder spärrade plötsligt vår väg. Vi åkte tillbaka till Härön där vi med ispikarna högg loss ett isflak på ca tre gånger sex meter. Jag tänkte att vi kunde paddla över råken, men vi var för ivriga. Vi klev ombord alla sex på isflaket med resultat att det sjönk och vi fick hoppa av. Långfärdsskridsko ett kliv in i äventyret. Då kom dimman, upp med kompassen. Vi åkte tillbaka till råk nummer två, följde den söder ut. Råken var nu tre meter bred, men efter 15 minuters åkning fann vi ett ställe där alla kunde hoppa över den. Jag åkte och tänkte, om det blir natt på isen vad gör vi då. Skulle isen hålla, den var ju bara åtta tio centimeter tjock. Vinden var nu nordlig vilket gjorde råk nummer ett ännu bredare. Jag tänkte på min gamla dunjacka som låg i ryggan, den blir bra när kvällen och nattkylan kommer: Vi kan slå i ispiken med en livlina fastbunden så vi kan åka runt och håll värmen och inte komma från varandra,funderade jag. När vi kom upp till råk nummer ett som då var 30 meter bred följde vi den mot öster. Efter att vi åkt en halvtimma fann vi samma fenomen som tidigare, ett ställe där alla kunde hoppa över. Vi åkte nu en tänkt kompasskurs en liten Bild: Björn Nordenhammar stund, jag tyckte då att vi skulle dricka det kaffe som vi skulle haft för flera timmar sedan. Vi satte oss på ryggsäckarna och fikade och pratade om vilken tur vi ändå haft, vi var ju på rätt sida om råken. Men var var vi egentligen? Som bönhörda lättade dimman för ett ögonblick och jag såg en kummel som vi förstod måste vara Hova kummel. Upp med kartan, tog ut en ny kompasskurs till Långön. Skidorna var kvar, men det började mörkna, men vi kunde lätt följa spåret tillbaka till bilarna. Mycket försenade men lyckliga kom vi hem. Den turen vill jag inte göra om, det var några sömnlösa nätter efteråt. Varken mobil eller GPS fanns på den tiden. Åke Stööd 24 25

14 Examenskast i grundutbildningen på sjön Skäggen. Skridskoåkning kan vara med hockeyrör på en landisbana i ensamhet. Det kan också vara med långfärdsskridskor på nyis på Vänerns vidder i Solstaskärets regi. Åket på landisbanan har sin upplevelse. Färden på Vänern tar skridskoåkningen till nya dimensioner för du som är nyfiken och söker nya utmaningar. Men Vänern kräver mer av kunskap. Isen är inte lika känd som på bandyplanen och vilar på kallt vatten och inte grus. Vi är ofta långt från närmaste väg och har inte parkeringen hundra meter bort när vi blir trötta, svettiga, törstiga och hungriga. Vi är dessutom kollektiva och du 26 Bild: Valter Lindén Utbildning ger tryggare skär kan inte bestämma allt på egen hand och som du själv vill. Visst kan du ge dig ut på Vänern som du själv vill. Ingen kan hindra dig från det. Men med mer kunskap ger du dig själv och dina medåkare en mycket större upplevelse. Detta var bakgrunden till att vi - Mikael Skog, Valter Lindén och Leif Lendrup - startade grundutbildningen för tre år sedan. Utbildningen ger dig kunskap för ditt val av skridskor, vad du ska ha på fötterna, ryggsäck, dubbar, lina, kläder mat och dryck. Vi tränar åkteknik på Tingvalla. Du får lära dig att rädda och Ytterskärgården bjuder på magnifik naturupplevelse. bli räddad, dock utan att vara i vattnet. Detta för att du ska åka bekvämare och effektivare. Hålla dig varm och torr och på gott humör en hel och kall vinterdag. För att du och din kamrat med din hjälp enkelt och snabbt ska komma upp ur en vak om olyckan är framme, vilket den lyckligtvis inte är så ofta. Utbildningen lär dig mer om isars skapelse, förändring, egenskaper, försvinnande, faror och varianter. Vi kan söka oss ut på fler isar och fler upplevelser utan att ta ökade risker. Vi kan nå de yttersta av öar i Vänern. Där isen möter vattnet. Där stormen byggt isvallar och azurblå 27 Bild: Pär Anesäter isgrottor. Fantasin dansar iväg. Är jag på Nordpolen? Nej, bara någon timme från Karlstad. Utbildningen informerar dig om hur vi åker i grupp. Ledarens roll och ansvar. Din roll och ditt ansvar. Vilka tecken och signaler vi använder. Detta ökar trivseln i gruppen och färdens upplevelser samt inte minst säkerheten. Utbildningen ger dig också nya vänner och underlättar ditt steg från idé och tanke till aktiv åkare. Sedan starten för tre år sedan har vi utbildat nästan 300 hundra åkare. Kursen omfattar två kvällar med teori och åkteknik samt en helgtur med övningar och mysig samvaro vid brasan.

15 Ingen fara med rätt utbildning. Även ledarnas skär behöver skärpas. Vid klubbens bildande bestämdes att man skulle ha en ledarutbildning i egen regi. Ansvariga har varit Roy Bredberg och Carl Gustav Liljeberg. Sedan säsongen 01/02 har tre kurser genomförts. Säsongen 04/05 startades ingen kurs på grund av minskat behov. Istället skedde en komplettering under en helg för några blivande ledare. Utbildningen har skett i form av fyra till fem kvällsträffar under hösten då externa, och framför allt interna, förmågor har föreläst. Vid dessa träffar har iskunskap, åkteknik, utrustning, säkerhet, turteori, första hjälpen och karta/kompass avhandlats. Tillfälle har givits till teknikrådgivning på Tingvallas isoval. Vid några tillfällen kopplat till produktinformation med möjlighet till provning av nya skridskomodeller. Grundutbildningen har avslutats med ett helginternat förlagt till Arvikatrakten. Ett område med många sjöar som också har varierande isläggningsperioder. Under två dagar handlar det om skridskoåkning med turledning i teori och Bild: Thomas Moberg praktik. Lördagens åkning har avslutats med plurrningsövning. Första året i uppsågad vak intill förläggningen men har sedan på deltagarnas initiativ skett under mer realistiska former på svag is. Efterföljande bastu, middag och samvaro har varit uppskattat och det har samtidigt getts tillfälle till reflexion och diskussion. Mestadels har åkning skett på Glafsfjorden och Värmeln med förläggning på strategiskt placerat pensionat Eklunden. Sistlidna säsongs komplettering utgick i stället från också väl placerade Hagegården. Med åkning på Nysockensjön, Värmeln där också badet ägde rum, samt på Gunnern. Till nu har 31 ledare utbildats, varav tre från FF Hällefors. Under kommande säsong kommer en grundkurs åter att arrangeras, eventuellt med deltagare från andra klubbar. Leif Lendrup Carl-Gustav Liljeberg Roy Bredberg Is hittar du på Vänerskridsko Jag åkte min första långfärdsskridskotur hösten 1995 med skridskor lånade från jobbet. Det var på Rinnen, en solig höstdag på blank nyfrusen kärnis, det vill säga ren propaganda. Den andra turen gjorde jag i Lurö skärgård 3 februari Efter det var jag vunnen för sporten. På jobbet var jag med i webbredaktionen och fick där lära hur man gör program på webben. Ett lämpligt övningsobjekt privat var att göra turrapporter för långfärdsskridskon. Med programmet skulle vem som helst kunna skriva en turrapport som då snabbt skulle komma ut till alla andra. Hemma gjorde jag också ett program som skapade webbsidor för fotoalbum. Jag har ett mail från Bengt Jakobsson daterat 21 februari 1997 där han tackar ja till mitt erbjudande att hjälpa till med hemsidan för Friluftsfrämjandets långfärdsskridsko. Då fanns en sida på Utsidan om långfärdsskridsko i Värmland-Dalsland. Den beskrev verksamheten i Karlskoga, Kristinehamn, Karlstad, Säffle och Åmål. De färskaste uppgifterna fanns enbart på LM Ericsson IF-Karlstads webbsidor, alltså internt inom Ericsson. Jan Lundbäck ordnade med stöd av Leif Lendrup plats på Benefits, dåvarande LKS AB.s webbhotell. På det viset kunde skridskowebben komma ut på internet tillgänglig för alla. Turrapporterna flyttades över till Benefit hösten 1997 och samtidigt föddes idén om Vänerskridsko. Tanken var att dela turrapporter med de andra klubbarna, för att tillsammans få veta så mycket som möjligt om var det fanns åkbara isar kom Kristinehamns turrapportlista med, säsongen kom Säffle, Åmål, Strömstad-Tanum och Mariestad med. De webbpublicerade tur- och israpporterna har blivit allt fler. Samarbetet med Skridskonätet innebär att nästan alla Skridskosveriges ismeddelanden finns tillgängliga via webben. E-postabonnemang kan sägas vara nästa milstolpe. Den gångna säsongen samarbetade 18 klubbar inom Vänerskridsko. Olov Bergqvist När Vänerisen är som bäst, som här vid Södra Raholmen, får du reda på det på Vänerskridsko. Bild: Pär Anesäter 28 29

16 Plötsligt händer det... Genomgång inför starten på sjön Rinnen i Högboda. Bilder: Gunnar Blomquist Solstarännet lek med allvar Lena Skoglund går igenom reglerna för Rännet. Efter att ha deltagit ett par gånger i Ulvarännet i Dalsland, en slags friluftsaktivitet på skridskor, blev vi inspirerade att anordna något liknande för Solstaskärets medlemmar. Sagt och gjort, redan hösten 2003 började vi planeringen och räknade med att genomföra den under säsongen Tyvärr blev det inte så. Väder och isförhållandena gjorde att vi fick ställa in rännet den säsongen. Vi tröstade oss med att vi hade haft många trevliga planeringsträffar. Hösten 2004 satte vi igång igen med lika stor entusiasm och med övertygelsen om att vi denna säsong verkligen skulle genomföra Solstarännet. Ett lätt snöfall dagen innan fick oss inte på fall, det först Solstarännet kunde genomföras 23 januari 2005 på Rinnen i Högboda. Utefter banan fanns tipsfrågor blandat med stationer där deltagarna skulle genomföra olika uppgifter. Stationerna bestod av hasning med isdubbar, 30 göra upp eld på tid, vattenkokning på stormkök på tid, finna fem fel på en långfärdsskridskoåkare, kast med livlina och slutligen en bedömning av avstånd till en given punkt. Vid målet fanns brasa med korvgrillning där det minglades i väntan på prisutdelningen. 64 deltagare i 14 grupper deltog i rännet. Solen strålade från en klarblå himmel och temperaturen var -9 till -3 grader. Den lätta pudersnön på isen hindrade inte åkningen nämnvärt. Åksträckan blev cirka 24 km. Vi arrangörer uppfattade det som ett lyckat koncept och eftersom deltagarna uttryckte sin uppskattning över den annorlunda skridskodagen hoppas vi på en fortsättning i någon form. fakta Åke och Annika Olov och Lena Bert-Åke och Elisabeth Solstarännet Ett långfärdsskridskoränn med inslag av orientering, friluftsteknik, natur-och långfärdsskridskokunskap. Uppgifterna poängsätts med hänsyn till genomförande och laganda. Åkningen sker i egen takt och i grupper om tre till fem personer. Efter en väl genomförd räddningsaktion tar Olov Bergqvist hand om utrustningen. Bild: Jan Lundbäck 31

17 Häng med ut med tjejerna Det hela började en mörk höstdag år Jag hade flyttat ner till Göteborg men skridskohjärtat var kvar i Karlstad. Dessutom var Göteborgs långfärdsskridskoklubb, GLSK, en mycket mansdominerad klubb på den tiden. Själv var jag van vid Bengt Jakobssons generösa och uppmuntrande ledarskap. Att få till ett samarbete klubbarna emellan blev näringen som fick fröet till en tjejhelg att gro. Målet har varit att få till lite speciell skridskoåkning på bra sjöar i det tempo och med den ambitionen som åkaren känner att hon klarar av. För att nå detta bestämde vi att Tjejhelgen skulle vara en långhelg från fredag till söndag. Första året startade bra med en mycket minnesvärd tur över hela Fryken på en dag! Från Kil i söder till Torsby i norr. Vi tjejer njöt av att finna vår egen stil och åkanda. Det är en känsla att i jannuarimörkret läsa väderleks- och israpporter minutiöst. Blir det tö eller snö, blankis eller snöis. Tja hittills har vädergudarna varit med oss. Vi har blivt fler och fler och duktigare och duktigare. Detta visar årets turer på. Vi, cirka 30 tjejer med busstransport ordnad hela helgen, fredag till söndag, började med att åka på Väneris med start strax utanför östra Hammarö efter att ha kommit i stämning med en intervju av Christina Olin- Scheller på Radio Värmland. Under turen lyste solen med sin frånvaro utom när vi slog oss ner för fika vid missionshuset på Lövnäs! Tänk, till och med solen dras till oss damer!! När turen närmade sig sitt slut och mörkret började lägga sig, sökte vi oss in mot Karlstad för att finna ett lämpligt vattenhål att samlas vid och släcka törsten. Vad kunde då vara bättre än att ha bärig is ända in i Pråmkanalen. Vi tjejer har bytt ut kafferepet mot räddningslinan och följde denna in mot Nöjesfabrikens öppna portar. Vi strömmade in med ryggor och pikar om vartannat under personalen något förskräckta överseende. När törsten var släckt styrde vi bussen mot våra B&B där våra värdinnor Inger och Mayvor hälsade de tillresta välkomna var och en på sitt sätt medan Karlstadborna sökte upp sina egna hemman. Full fart hem mot Nöjesfabriken. Israpportsystemet i Vänerskridsko är enkelt, lättfattligt och mycket välfungerande. Detta gjorde att vi nästa dag kunde åka till Örebro och göra en långtur på Hjälmaren. En sån chans kunde man ju inte försitta tyckte vi, och många med oss. Det var massor med bussar från när och fjärran vid starten i västra delen av sjön. I medvind och på välrekad is sprängde många tjejer fyramilsvallen för första gången i sitt liv. En fin bedrift av alla denna dag till och med Göteborgs-Posten ringde för en intervju. Sent men trötta och nöjda gjorde vi entré på thailändska restaurangen Tom Yam med skridskokläder och naturens egna dofter som parfym. Vi åtnjöt en delikat måltid i form av små thailändska rätter som inkom med god fart. Vi var alla hungriga. Med vår lite back to nature look"rönte vi ett viss intresse hos helgfina Karlstadbor. Utelivets fröjder överlät vi till dem som inte åkt skidskor under dagen och stöp i säng efter en varm skön dusch. Söndag, vilodag? Nej inte för tjejer på skridskohelg. Slavdrivare Magnusson & Co hade fått Bild: Gunita Cruse Ståleby, GLSK reda på att Bergslagskanalen var åkbar och då var det ju bara att åka dit. Lite sovmorgon blev det i alla fall med start klockan 10. Vi startade i sydvästra delen av Ullvetten och sökte oss norrut via Öjevettern, Stor Lungen och själva kanalen förbi Bjurbäcken, Aspen, Asphytteälven och Daglösen. Lite pudersnö på isen gav oss möjlighet att se hur duktiga skridskoåkare vi blivit efter lördagens teknikgenomgång, tack Mikael Skog. På trötta ben men med glada leenden siktade vi kyrktornet i Filipstad vårt sista mål för Tjejhelgen -05. Kvalitetsmässigt är målen nådda med råge. Jag som ensam ansvarig har nu blivit Heléne Nathansson och jag från GLSK och Nina Olin- Scheller, Inger Persson och Kicki Gräsberg från Solstaskäret. Ett gott samarbete klubbarna emellan är alltså etablerat, vilket ju var en av tankarna från begynnelsen Nu hoppas vi på att ännu fler damer i fortsättningen kommer med ut på våra skridskoäventyr! Elaine Magnusson SLK/GLSK 32 33

18 city tryck klarar alla typer Åk aldrig ensam. Det handlar om din säkerhet. Långfärdskridskor är frihet Premiärturen ägde rum i slutet av november Jag hade fått ut årets julklapp i förskott för att kunna följa med på en tur till Lilla Värmeln. Isen låg blank och vinden var till en början i ryggen. Perfekta förhållanden! Åkningen gav verkligen mersmak och jag kände direkt att detta var något för mig. Åktekniken behövde visserligen finslipas men i grunden hade jag den i mig efter flera års skidåkning. Allt kändes perfekt då isen under mig plötsligt gick upp och rätt som det var låg jag i en vak och såg pappa i en annan vak tio meter bort. Den tunna isen brast så fort jag lade upp armarna mot kanten så att ta sig upp för egen maskin var uteslutet. Efter vad som kändes som evigheter fick jag äntligen en lina kastad till mig och jag drogs darrande upp på tjockare is. Det var bara några hundra meter kvar till bilarna så vi skyndade dit för att få på oss torra Bild: Jan Lundbäck kläder. Jag vet inte om det är för at jag är ovanligt tuff eller om jag insåg att jag bara hade haft otur men det dröjde inte länge innan jag var med på fler turer. Till en början åkte jag alltid bakom någon storväxt åkare för att vara på den säkra sidan! Nu har jag åkt ett antal år och tycker att det är roligare för varje gång jag åker. Det som lockar är framför allt variationen som åkningen ger. Ingen tur är den andra lik. Dessutom har förmånen att få åka både i Värmland och i Kalmar, där jag bor numera, vilket ökar variationen ytterliggare. Sen går det naturligtvis inte att komma ifrån frihetskänslan som det ger. När man har suttit instängd en vecka på jobb eller skola känns det väldigt avkopplande att få sätta på sig skridskorna och bara glida iväg. Lars Odeblad Helseth Långfärdsskridskor är för mig först och främst en fantastisk form av friluftsliv. Jag är uppväxt med båtar och sjöliv. Genom långfärdsskridskoåkningen kan jag även under vintern njuta av att hålla till ute på sjöarna, helst Vänern, men det finns ju massor av fina skridskosjöar här i Värmland och Dalsland. Att åkningen också erbjuder motion och en del spänning gillar jag också. Dessutom träffar man en massa trevligt folk. Lasse Skålén 34

19 Solstaskärets 50-årspresent till föreningens grundare Bengt Jakobsson. Kerstin Berg är konstnären som målat motivet på stenen. Bild: Olov Bergqvist CITY TRYCK I KARLSTAD AB Miljömärkt trycksak, licensnummer