stresshormoner i dödsögonblicket En dramatisk öppning på en berättelse, något helt annat en de tråkiga inledningarna i de tre vinnande bidragen.

Transkript

1 Någon gång för länge sedan, det var inte igår, skickade jag novell till tävling resulterade i att de som utlyste novelltävlingen, inte hade några novelltävlingar under några års tid. Mycket tyder på att mitt bidrag var orsaken. Slutet inte helt bra, men det fanns dramatiska, färgstarka scener i den novellen, de vinnande bidragen inte ens kom i närheten av. De var slätstrukna, tråkiga, oförargliga. Juryn kunde inte enas. Det gick väckor över tiden. Domaren la locket på, inget sipprade ut om varför juryn inte enades. Tolkning: allt gick inte gick rätt till, domaren hade kraftiga medel till sitt förfogande. Han är eller var, en av dem som sparkar nedåt, len i munnen uppåt. Varför reagerade domaren som han gjorde? Vinnande bidragen, totalt menlösa, den detaljen antyder. Domaren ville inte släppa fram framtidigt konkurrenshot. Han lyckades med det, vinnaren av tävlingen, hans nivå, har aldrig hotad domarens position. Som poet har jag själv aldrig varit konkurrens hot mot någon. Det fanns en annan anledning, aktuell i mitt fall: Censuren. Under det andra namnet, icke politisk korrekt, under det namnet, vill många intellektuella, akademiker och avgrundsfeministiska spantfetischister ha censuren kvar i demokratins namn. Icke politisk korrekt, den censuren stängde mig ute från yttrandefriheten i Sverige i decennier, nu kämpar DN för att återinföra den. Formuleringen: det kanske inte var bra för svinen att umgås med människan, kan också varit anledning, ifall domaren led av kulturellt betingad gris trauma. Exempel på det dramatiska i mitt bidrag, det börjar: Och Jesus bjöd de onda andarna att fara in i svinen, varpå svinen, två tusen stycken, for i vattnet och dränktes det var tydligen inte bra för svinen att umgås med människor, tänkte Cornelius, där han stod och skrapade med träskorna mot den hårda grå betongen i lastbryggan, och såg svinen strömma ut genom den stora bilens blåa aluminiums dörrar S. Hildegard, företagets ägarinna, och även hennes bror och kompanjon Hadrian en man som ofta spelade trumma på nätterna var ytterst noga med att köttsmaken icke fördärvades av 17

2 stresshormoner i dödsögonblicket En dramatisk öppning på en berättelse, något helt annat en de tråkiga inledningarna i de tre vinnande bidragen. Från det dramatiska, över till det politiska, icke korrekta: Hallåmannens röst:" De nya ekonomiska stormakterna i stilla havsområdet har stora förväntningar på den nya rymdhamnen i Australien som fick den första av tio startbaner klar nyligen, den påstås möjligöra en billig uppskjutning av folk och materiel i en omfattning ingen vågade drömma om för 15 år sedan. Själva filmen var gjord i utlandet, men kommentarerna var av omisskännlig svenskt ursprung, det gavs en ironisk beskrivning av den nya tekniken med magnetiska fält, rymdfarkosterna var ingjutna i en metallegering som förångades och kylde ned farkosterna under färden genom atmosfären, efter å ha blivit accelererade genom tunnlar på över 1000 kilometers längd, väl ute i rymden användes de som moduler i rymdkolonierna. Livet står inför sina största möjligheter sedan det kröp iland för 400 millioner år sedan, enligt entusiasterna här. Men i Sverige har vi hellre vald att satsa på tryggheten, ålderdomen och det vardagsnära, vardagsgrå " Trots att Sverige enligt statistiken har Europas lägsta arbetslöshet, har regeringen satsat stora summor på arbetslösheten. Har man gått som arbetssökande i tre är utan jobb, klassas man som arbetslös från och med fjärde året, något som är unikt för Sverige, i Europa för övrigt klassas man som arbetslösredan första månaden etter sin friställning. Vi skall nu göra ett besök hos arbetsförmedlingens nya lokaler i Gävle, den första i sitt slag som skall ersätta den nuvarande typen i hela Sverige. Fram på skärmen kom en bild av den nya arbetsförmedlingen med simbassänger, fritidspedagoger och rekreationslokaler till förfogande för de arbetssökande. Utanför rekreationslokalen stod ett enormt pariserhjul i jordgubbs rött. Pariserhjulet är Skandinaviens största, och mycket populärt, fortfor speakern, många av de arbetssökande brukar sitta här och snurra runt upptill flera timmar pr. dag, runt, runt. Dörren ni ser där, går ned till källarlokalen, tack vara ett samarbete med karolinska institutet, har vi här börjat en verksamhet som skall utökas till alla

3 arbetsförmedlingar i hela landet. Här har vi en av tjänstmännen, Herr Umbra - Umbras röst hördes utan att man såg honom: Jaha, då föreslår jag att ni tar med kameran, och följer mig ned i källarlokalen, så kan tittarna själv se hur det ligger till - Den kvinnliga reportern i T.V. reportaget om arbetslösheten:" Ja herr Umbra, här är kyligt och var, Herr Umbra, är de arbetslösa?" Nu såg man Umbras ansikte, han liknade Hadrian, och dimma kom ur munnen på honom när han pratade: Jo de finns i kylfacken här, nedsänkta i en dvala, en vintersömn som sträcker sig även genom somrarna. Ämnesomsättningen och åldrandet blir nästan obefintligt." "Men hur länge skall de bli liggande hår då? och barnen, familjerna?" "Ja barnen tar fritidspedagogerna och skolan hand om. Den övriga delen av familjen väcks till Jul, och får då ta ställning till bristyrkesutbildning eller eventuellt nya jobb. En annan scen ur mitt tävlingsbidrag vinnarna inte ens var i närheten av: Kraemer ryggar baklänges ur sängen, svetten strömmar ur Hildegards kropp - Heinrich Kraemer klär sig snabbt och stirrar som förhäxad på Hildegard, brand blemmar slår ut över det hela, nu är det inte svett, men ljus ånga och fett som strömmar ur den mörknande, krympande kroppen, ögonhålarna och munnen förstoras, syntetmaterialet i tänderna tål inte värmen, det är ett anfrätt leende som möter honom från Hildegard nu, den vita ångan blandas med mörk rök, lågorna slår plötsligt upp från Hildegard och sängen elden fortsätter upp till nästa våning, där bor en förre detta kvinnlig sjökapten, tillsammans med taxar, schäfrar, pudlar, St, Bernhards hundar, katter, och en Amazon Papagoja Framtids bilden av Sverige inte smickrande för det stora partiet, domare med politisk lojalitet kunde bara inte släppa fram en sån satir, jag straffades för att inte vara politisk korrekt. Den domaren är skyldig mig en hel del. Tur för honom, tur för mig, jag tror på orättvisa och generositet, inte snålhet och rättvisa. På den tiden fanns det mystisk sjukdom utan namn, utan botemedel,

4 gav mig ide till ny science fiction sjukdom, <inspirerad av berättelser om spontan självförbränning, något som var svårt att förklara. Experiment med brinnande lik löste gåtan, när fett brinner, varmare än vedeldning. Ett faktum tyska kemister använde sig av, när kolförbrukningen i Auschwitz under andra världskriget, skulle sänkas, de dödas fett ingick i bränslet. Ledstjärnan för optimala blandnings förhållanden mellan magra och mindre magra, tändes av tidigare praktiska experiment. Den norska målaren Rolf Schönfeld förde mig in på skrivandet. Han 35, jag 15, första gången vi möttes. Kom ibland hem och frågade efter mig. Precis som honom, är jag upprors ande, visste många av tidningens abonnenter var husdjurs älskande pensionärer, la därför in avsnittet om kaptens änkan, brinnande tillsammans med husdjuren, tänkte det skulle reta upp gamlingarna ordentligt. Har nog aldrig skrivit för att få litterärt pris, även om jag skickade in ett bidrag till tidningens novelltävling. Rolf Schönfeld skulle gett mig ett varmt erkännande för detta.... nej jag har nog aldrig skrivit för att få något litterärt pris. För mig smäller underhållningsvärdet mycket, mycket högre. Det är det naturliga för en man som älskar Edgar Rice Burroughs berättelser från Mars, Och Edgar Wallace som låter en adelsman kidnappa en vacker dam med hjälp av en dresserad orangutang... vinnaren av tävlingen, skrev för att få ett p r i s, resultatet så tråkigt att det skulle inte ens duga som dasspapper. L i t e r ä r t blev det. Vinnaren och förloraren åkte båda till större stad, vinnaren kom i litterära kretsar, odlade familjelivet, fick litterära priser. Förloraren sov under stadens broar och i parkar på nätterna, slet som piskad råtta vid restaurant kökens diskmaskiner, på dagarna. Strippklubben var för honom en lysande stjärna som fyllde arbetets mörka natt med poesi. Mottagandet där glömmer han aldrig, sällan har en uteliggare blivit så väl bemött och respekterad, sällan har han mött så fantastiska öden och människor som där fick konsekvenser länge efteråt. På den tiden, var vi uteliggare långt färre än i dag, vår allmänbildning bättre, eftersom vi hade fått den innan Palme sänkte nivån på utbildningen. Vid något tillfälle korsades vinnarens och förlorarens vägar i ett konditori där uttjänade, förbrukade kulturarbetare, halvtomma skal, vibrerande av ångest inför bortblåsningens stund, snart kommer den, hoppas jag hinner dricka ur kaffet först, ödets utanding lyfter de lätta skalen över till andra sidan, skildrad i

5 myter, legender, och spiritualisternas broschyrer, några hinner inte ens dricka ur kaffekoppen alla fattiga som sedd bättre dagar, pauvres honteux som franskmannen säger, samlades en gång i väckan, fick självkänslan omplåstrad, av publiken, den hade inte råd med annat än skuggor av nöjen, och den politisk korrekta vinnaren av novelltävlingen. Dolda bakom fast hoppressade läppar fortsatte förlorarens tänder med den bruna fanan i topp, sin marsch mot undergången. Vinnaren har den dag i dag, friska charm vita tänder. Stödjande fru, och bostad. Och framgång. Jämlikheten halleluja! Men jag har det nog roligare än honom, eftersom mitt sinne för humor fungerar mycket bättre. Humor utan tänder, tänder utan humor, vem är lyckligast lottad? Rolf Schönfelt, den som ledde mig in i skrivandets konst, den första abstrakta målaren i Norge. utnyttjade att folk inte förstod abstrakt konst stora offentliga ytor smyckades med samlags motiv. När man kom på det efter många år avlägsnade man all konst han hade målat på offentliga byggnader. I dag utraderat från norsk konst historia. Om jag lyckas i mitt skrivande i betydelsen komma genom censuren skall jag se till att han inte blir bortglömd, och att de som strök honom från norsk konsthistoria, hängs ut till åtlöje. stora ord från uteliggare och hemlös genom 25 år När abstrakt måleri blev mode, gick Schönfeld vidare till surrealismen, i Norge pionjär även där. Schultz bok Das autogene trainung blev vägledaren till det undermedvetande, Schönfeld bromsade upp hjärnvågorna, drömbilder dök upp i vaket tillstånd, han målade tavlor med drömbilderna svävande framför sig. Rolf Schönfeld, skrev även poesi, kraven han ställde på sig själv var höga, han ville kombinera det moderna med rim. Innan Schönfeld fyllde femton år, lärde han sig av Rembrandt genom kopieringar och självstudier tekningen han lämnade in till konst och hantverksskolans inträdesprov gav prov på detta han blev refuserad, det satte djupa spår. Vår humor var på samma våglängd. Han visade mig en sliten toalettsits i trä, påpekade att den var polerad av väder och vind och sa att han funderade på att rama in ett självporträtt i den. Jag erbjöd honom 50 spänn för att göra det. Han så gjorde, och det var intressant att studera publikens reaktioner på utställningen i Konstnärernas hus i Oslo, de flesta låtsades som om tavlan inte fanns där överhuvudtaget.

6 Mycket av Schönfelds livsverk har aldrig visats för allmänheten. Han utsåg mig till att läsa upp en av sina dikter vid en alternativ kulturafton på dr. Röglers råkost café. Antagligen på grund av min valium röst, dikten het på sömnens tröskel, det var det undermedvetandets tröskel. I den lyckades han förena modern lyrik med kravet på rim och rytm. Dr. Röglers café låg på andra våningen, i bottenvåningen låg en affär som sålde gravstenar. Det gick rykten om att dr. Rögler själv var under toffeln av sin fru, och åt kött i hemlighet i garderoben. På den tiden hade vi demokratiska debatter där alla, även jag som sjuttontonåring, fast jag såg ut som en femtonåring, fick ha lika långa inlägg, i stället för dagens fascistiska paneldebatter, där en utvald minoritet panelen sitter i gräddfilen jämlikheten halleluja och får 80 % av tiden till sitt förfogande. Panelen försvarar demokratin som bocken vaktar havresäcken. Ålderskillnaden mellan Schönfeld och mig var cirka 20 år, vi kom bra överens. Schönfeld bodde i kulturreservat och höll kurser i teckning i en källare med lämmar framför fönstren så inget dagsljus kom in, och vi fick sitta på buntar med gammalt tidningspapper medan vi ritade, jag minns hur han betonade rytmen och helheten i bilden med svepande handrörelser. Han eldade med gammalt tidningspapper som först hade varit genomblött och torkad bredvid kaminen, det brann bättre och gav mer värme då. Varför? vet jag inte? Han såg alla teaterföreställningar från och med andra akten. Han följde med strömmen som gick in efter andra akten, avvaktade något innan han satte sig. Han såg alla teaterföreställningar helt gratis på det viset. Tillhörde en förening, dromedarklubben, där alla medlemmarna hälsade på varandra genom att hålla ena handen framför munnen som för att dölja ett leende när de möttes ute på stan. Han behandlade unga människor med stor respekt. Han var alltför bra för ett så inskränkt land som mitt fosterland. Han är en av dem som värmer mest, när jag tänder minnenas brasa.