4 Kumla häradsrätt. Bouppteckning. FIIa:33 sid. 677

Transkript

1 BLACKFÄRD. Blackfärd finns dokumenterad från Äldsta kartmaterialet är från Det fanns från början två hemman. Nu finns bara ett hemman där. Vi kallar detta hemman Blackfärd nr. 2 i detta häfte Blackfärd nr. 1 Rivet Under de knappt 200 år som vi har följt de boende i Blackfärd 1 har 4 släkten brukat gården. I sid finns en förteckning över brukarna som bott i Blackfärd nr. 1 under tiden Sidorna 26 tom. 29 är en förteckning av tjänstehjonen som bott där under samma tid. I beskrivningen nedan är endast brukarna medtagna.. Släkt no. 1. Brukare 1790 tom 1864 Gården brukas under denna tid av en släkt i tre generationer. Generation 1: Jan Ersson är förste brukaren som anges i husförhörslängden. Han var gift med Stina Andersdottern. De fick fyra barn varav dotter Brita Stina och Erik överlever spädbarnsåldern. Jan dog år Stina gifte om sig året efter med Gustav Andersson från Södra Björnfall. De blev på gården till år 1831 då de flyttade till torpet Lilla Blackfärd som inhyseshjon. Brita Stina dog där år Enligt bouppteckningen 3 hade de bl.a. en ko, 3 får och en gris. Gustav blir kvar på torpet i 12 år varefter han flyttar till fattighuset år 1841 där han avled 10 år senare, år gammal. Generation 2: Sonen Erik Jansson gifte sig år 1822 med Anna Jansdotter från Godegård. Erik dog Hustrun hade dött några år tidigare. De fick två döttrar och tre söner. Generation 3: Den äldsta sonen Johan August Ersson tog över gården efter faderns död. Han brukade gården till 1864 då han flyttade till Norra Björnfall, där han bodde några år innan han flyttade till Finnerödja. Sonen Carl Peter Ersson flyttade år 1852 till Södra Björnfall där han arbetade som dräng och hyttarbetare tills han år 1858 gifte sig med Johanna Lovisa Andersdotter från Södra Dalskogen. Samma år tog de över en av gårdarna i Södra Björnfall som blev i familjens ägor till Johanna Lovisa dog år 1899 och Carl Peter år De tre övriga syskonen flyttade också till Finnerödja. Släkt no. 2. Brukare Aron Andersson och hans hustru Anna Lotta Jacobsdotter kom från Godegård. Under de ca. 30 år som familjen brukade gården föddes en dotter och sex söner. En son dog 1893 och fyra söner utvandrade till Amerika. Den yngsta sonen flyttade med fadern tillbaka till Godegård år Hustrun hade dött nio år tidigare. Av bouppteckningen 4) framgår att familjen bl.a hade: ett par oxar, ett par stutar, sex kor, en kviga, en sugga, sju får, sex lamm och 4 höns. Enligt husförhörslängden hade nästa brukare tagit över gården år Ortnamnsarkivet i Uppsala anger äldsta belägg som Blackeferdz torpet år Lantmäteriets historiska kartor Akt: 18-LER-50 3 Kumla Häradsrätt. Bouppteckning. FIIa :19 sid Kumla häradsrätt. Bouppteckning. FIIa:33 sid

2 Släkt no. 3. Brukare Under dessa 33 år brukade familjen Edvard Hugo Andersson och Ida Sofia Karlsdotter gården flyttade Edvard Hugo Andersson in med hustrun Ida Sofia Karlsdotter och två barn. De kom närmast från Önnabo. Edvard Hugo dog år 192 i äggvita, 59 år gammal. Samma år dog hans 92-åriga far som hade flyttat in sex år tidigare. Ida Sofia dog år 1930, 68 år gammal. Om sonen Karl Emil Andersson har vi berättat i torpvandringshäftet från 2005 i kapitlet som handlar om Skepphult varifrån vi har hämtat detta foto. Dottern Linnea Viktoria gifte sig år 1921 med Emil Gunnar Wallström. Linneas far hade dött året innan. År 1900 flyttade Linneas mor och bror in sedan fadern dött. Modern dog år År 1931 flyttade familjen till Godegård. Karl Emil Andersson. Foto: Judit Martin Släkt no. 4. Brukare talets mitt. År 1931 övertog Gustaf Edvard Andersson gården tillsammans med hustrun Anna Gunhild Eklund och 3 barn. Edvard var född i N. Nyckelhult, Gunhild i Ramundeboda socken. Karl Erik Edvard och Gustav Edvard Rune var födda i Olaus Petri församling i Örebro. Sven Gösta Edvard var född i Lerbäck. Föräldrarna flyttade till Stockudden i mitten av 40 talet. Släkt no. 5. Brukare 1940 talets mitt till 40-talets slut Ernst Bertil Andersson och hustrun Karin Alva Maria f. Eriksson var de sista boende. Vi berättar om dem i kapitlet om Gruvstugan där Ernst var född. De flyttade i slutet av talet. Huset revs därefter. Blackfärd nr. 2 Under de drygt 170 år som vi har dokumenterat av de boende i Blackfärd 1 har 3 släkten brukat gården. Därefter byggdes ett nytt hus en skogsvaktarbostad - på samma grund Sid. 30 och 31 innehåller en förteckning över brukarna som bott i Blackfärd nr. 1 under tiden Sid 32 och 33 innehåller en förteckning av tjänstehjonen som bott där under samma tid. I beskrivningen nedan är endast brukarna medtagna. Släkt no. 1. Brukare före 1790 tom 1815 Sven Jansson och hustrun Margareta Jansdotter brukade gården till ca år Deras son Petter Svensson hängdes år 1811 vid Kumla härads galge vid Åsbrohammars vägskäl för mord på spetsförsäljerskan Katarina Lindell. Mordet hade skett 3 år tidigare Uppgifter saknas i husförhörslängden när föräldrarna flyttade och vart. Sven Jansson kom dock tillbaka till gården som inhyseshjon och tillbringade sina sista år på gården. Han dog år En minnestavla över mordet finns uppsatt några hundra meter norr om Bråtens banvaktsstuga. Koordinaterna finns angivna på sid.52 Gustav Sahlström har skrivit en tidningsartikel där han berättat något om mordet. Urklippet som finns hos Örebro Läns Museums bygdearkiv saknar uppgifter om var och när artikeln publicerades. Artikeln återges nedan: 2

3 Galgbackar och forngravar. En rundresa till gamla minnesplatser i Lerbäcksbygden. Den 27 maj företog medlemmarna av Lerbäcks hembygdförening och museiintendenten B. Waldén en intressant studiefärd inom Lerbäck. Första uppehållet gjordes vid galgtallen vid Åsbrohammars vägskäl. I omedelbar närhet av denna gamla tall av egendomlig växt stod förr Kumla härads galge. Den sista som hängdes där, bar det betecknande namnet Rackar-Kalle. Mest känd av dem som hängt i denna galge var den 20-årige Petter Svensson från Black färd, som år 1809 med en yxa mördade spetsförsäljerskan Katarina Lindell från Vadstena. Efter mordet grävde han ner henne i ett träsk och högg ned en stor gran för att sopa igen spåren. Platsen för händelsen var i omedelbar närhet till Blackfärds banvaktsstuga. Petter Svensson blev misstänkt och fängslades men nekade envist. Då en person i bygden, Jan Karlsson, en dag färdades vägen fram, tyckte han sig i en vision se huru mordet tillgått. Han fick tillstånd att vittna vid tinget, och efter hans vittnesmål utropade brottslingen: Jag inser, att vår Herre är emot mig. Jag bekänner. Dr Waldén uttalade som sin åsikt att Lerbäcks hembygdsförening borde utverka markägarens medgivande att få galgtallen fridlyst, varjämte några mindre träd borde nedhuggas. Nästa etapp på resan var galgplasten å Hardemo allmänning i Hardemo, omkring 300 m. Sydost om den punkt där landsvägen från Hardemo kommer ut på Hallsbergsvägen. Tyvärr har man i senare tider hämtat grus i omedelbar närhet, varför utseendet till en del förstörts. Den siste, som hängde i denna galge hette Jan Erik från Backa som mördade - säkert i sinnesförvirring - sina tre minderåriga pojkar. Nästa etapp var avrättningsplatsen å Kumla häradsallmänning i Hallsbergs socken 130 m öster om landsvägen som leder från Hallsbergsvägen till Blåberga. Sista avrättningen ägde rum här rum den 30 oktober anno Den dömda var en kvinna, hustru till en skogsvaktare i Mörtsjön. Hon var anklagad för att ha förgiftat en torpare och hans hustru, vilka voro inneboende hos makarna. Skogsvaktarhustrun hade lagt arsenik i lingonmos. Torparens hustru tog av det övre lagret och klarade sig, men torparen fick bottensatsen, där giftet samlats, och han dog Nästa anhalt var, den s.k. graven å Vissmon, om vilken det talas och skrivits mycket. Här har fantasin haft fritt spelrum, men faktum är att i den s.k. graven ligger ingen begraven. År 1863 blåste det ner en stor tall. Då den föll rycktes en del av rotsystemet upp och bildade en Kulle. Tallen föll över en liten gran som trycktes ned. Då granen inte längre kunde växa fritt utvecklades från roten en rätt ovanlig i vegetation i det att en matta av grankvistar utbredde sig kring kullen efter marken. Folkfantasin har under årens lopp satts i rörelse, och det har gått många sägner om denna s.k. grav. Från detta nu beskrivna ställe gick färden till Tavlan. Hofberg nämner i sin, Närkesbeskrivning, att konung Graumar där slog och dödade konung Sparsnialler som ligger begraven under en sten å Åsbro gärde. Intet spår efter några gravar kunde emellertid upptäckas på den höga rullstensåsen vid Tavlan. Ingen nu levande vet heller, var Sparsnialler blivit begraven. Nästa mål var Kämpekullen och Ängakullen. Hofberg uppger att flera slag utkämpades på Kämpakullen. Dr Waldén ansåg att järnåldersgravar sannolikt finnas å Kämpekullen samt på norra delen av Ängakullen. Efter en stunds rast på Lerbäcks hotell gick färden till Gårdsjö å Gamla vägen från Mörtsjön. Innan man kommer fram till Gårdsjö ligga på högra sidan om vägen ett träsk samt en mängd stenrösen. Bilarna stannade och färddeltagarna gingo ur. Rösena äro säkerligen inga gravplatser utan odlingsrösen efter svedjefall. Sägnen berättar att det här i forna tider legat en herrgård, som sjunkit i djupet. Framme vid Gårdsjö by utpekades platsen, där gamla byn varit belägen. Likaså visades platsen, där enligt traditionen Gårdsjö kungsgård legat. Från Gårdsjö ilade bilarna till nästa mål: två stycken verkliga järnåldersgravar, belägna 200 m. norr om Runsala gård, 15 m öster om landsvägen. Under de två sista åren har en del stenar å dessa gravplatser rubbats och bortförts. Nästa uppehåll gjordes vid en av människohand upprättad kulle av senare datum helt nära vägbanan, cirka 300 a 400 m. Söder om nyss nämnda gravplatser. En sägen berättar att en kung här ligger begraven, men det finns även en annan tradition om kullen. Två bröder blevo oense om arvet. Den ene stannade kvar i hemmet, men den andre drog ut i världen. Efter många år träffades de båda bröderna åter i skogen. Hatet grodde ännu i deras hjärtan, de drabbade samman och det så grundligt, att de stannade fängdsam på stridplatsen båda två samt begravdes, där de fallit. På Blackfärds ägor besågs fem järnåldersgravar, som upptäcktes av pastor L Hellzon. Sista etappen var Trehörnings ståtliga, vackert belägna masugn, som förtjänar att även i fortsättningen skyddas. Forskningsfärden gav bl.a. till resultat visshet om att Lerbäck äger fasta fornlämningar från järnåldern. Detta bör stimulera hembygdsintresserade att forska vidare. G. Sahlström 3

4 Släkt no. 2. Brukare 1815 tom 1865 Under dessa 50 år brukade Daniel Andersson och hustrun Inga Stina Jönsdotter, deras barn och barnbarn gården. Daniel dog 59 år gammal år Hustrun överlevde honom med 22 år. Två år efter faderns död gifte sig sonen Karl Gustav Danielsson med Anna Lovisa Anderdotter. Hon var dotter till brukaren av Runsala Anders Andersson. Carl Gustav och Lovisa drev Blackfärd till 1865 då de och de två yngsta barnen Karl Johan och Johanna Sofia flyttade som torpare till det då nybyggda torpet Vendelsvik. Lovisa dog där år 1874 och Carl Gustav år Dottern Beda Sofia gifte sig år 1891 med Karl Johan Karlsson Salin. De drev torpet vidare tills de flyttar till Kumla år De fick sju barn. Två år innan Carl Gustav och Lovisa flyttade till Vendelsvik hade dottern Lovisa Albertina och maken Jan Peter Jansson flyttat till Berget. I torpvandringshäftet från 2005 har vi berättat om denna familj under avsnittet som handlar om Berget. Carl Gustavs och Lovisas dotter Kristina Charlotta gifte sig 1864 med Carl Erik Jansson. Han var son till en av Solbergabönderna Jan Jansson. Hon flyttade till Solberga, där Carl Erik avled efter bara fyra år. De hade då fått två söner. Kristina levde kvar på gården till sin död Vi har inte följt sönernas vidare öde 4

5 Släkt no. 3. Brukare 1865 tom 1926 Under dessa 61 år brukades gården av Jan Peter Jansson och Maja Lisa Jansdotter och några av deras barn. Familjen som flyttade hit från Godegård bestod av makarna samt sex barn. De fick ytterliggare fyra barn varav två dog innan vuxen ålder. Jan Peter dog år 1903 och hustrun 12 år senare. Tre av barnen drev gården vidare till 1926 då de flyttade till Björnabro (V om Åsbro). Långt innan dess redan år 1880 hade dottern Albertina Christina Jansdotter gift sig med torparsonen Carl Victor Frisk och flyttat till torpet Lilla Blackfärd där hans familj bodde. Vi berättar vidare om denna familj under kapitlet som handlar om Lilla Blackfärd. Sonen Johan Albert gifte sig år 1886 med Emelie Sofia Leandersson från Godegård. Samma år flyttade de till Backabygget och bodde där några år innan de flyttade tillbaka till Godegård Sonen Hjalmar Valfrid utvandrade till Amerika vid 21 års ålder Boende På samma grund som det gamla huset byggdes ett nytt hus år 1928 för skogsvaktaren Oskar Algot Karlsson. Han flyttade in med hushållerskan Hanna Emelia Jansdotter. Algot var anställd som skogsvaktare av Skyllbergs bruk för Mariedammsdistriktet. Boende Skogvaktaren Harald Jansson (f d ) och hustrun Elsa Marianne Åkerberg (f ) bodde här under dessa tio år med sönerna Kent och Krister Boende Huset hyrdes av en stiftelse för utvecklingsstörda. Fotografiet visar båda bostadshusen ca: ). Foto från Gustaf Svensson. Algot Karlsson ca Erik Ragnar Eriksson flyttade hit med hustrun Vera Maria f. Gyllgård från Lilla Blackfärd De hade hyrt stugan som sommarbostad sedan ett par år. Vi har berättat om dem i kapitlet som handlar om Lilla Blackfärd. Erik dog här1986. Vera flyttade då till pensionärshemmet i Mariedamm men hade kvar stugan som sommarbostad en tid. Därefter har huset använts som sommarställe tills för några år sedan då det åter blev bostad år fast boende. 5