Bönen i gudstjänsten Karlstad stift, Västerstrandskyrkan den 23 mars 2010 Margareta Melin

Transkript

1 Bönen i gudstjänsten Karlstad stift, Västerstrandskyrkan den 23 mars 2010 Margareta Melin När det gäller byggstenarna för dop har jag inte talat om bönerna i dopgudstjänsten. Jag tänkte göra det i det här passet och samtidigt ge en del tankar om bönen i gudstjänsten överhuvudtaget. Jag har läst på nätet om projektet för gudstjänstutveckling i Karlstad Stift och känner igen mig i lägesbeskrivningen: en gudstjänststatistik som pekar nedåt, uppgivenhet och vånda hos medarbetare och en utbredd önskan om vitalisering av gudstjänstlivet. Vitalisering alltså mer liv. Gudstjänster som andas liv hur skapar vi det? Bön om helig ande i all ära men det hjälper inte långt. Det fundamentala och avgörande är att vi själva som anställda och medarbetare ärligt frågar oss vad som är av vital betydelse för oss själva och vad som inte är det. Och att vi samtalar om detta med varandra. Vad i vårt gemensamma varande i kyrkorummet ger mig näring, lättnad, vitalitet och vad tröttar och stör mig gör mig illa till mods? Svaren skulle förstås variera från person till person. Och det är ingen nackdel. Det viktiga och grundläggande är att lyssna till varandras upplevelser bara lyssna utan att värdera! Och att verkligen lyssna till sig själv och ta sin egen upplevelse på allvar även om den inte skulle stämma överens med vad man tänker att man borde uppleva i sin lojalitet med den kyrka man representerar. Ärligheten, uppriktigheten är a och o. Utan ärlighet ingen vitalitet. Det jag nu har att säga om bönen i gudstjänsten har sitt ursprung i en trötthet som ofta invaderar mig när jag deltar i en gudstjänst. Varför blir jag så trött? Det är en fråga som jag har ställt mig och försöker besvara. Min trötthet är relaterad till sättet att kommunicera med Gud. Bönernas innehåll. Bönerna är fyllda av uppmaningar riktade till Gud att göra det han redan gör och vara den han redan är. Dessutom går många böner ut på att lägga över på Gud att lösa problem som det är människans uppgift att komma till rätta med. Språkligt sett byggs böner upp genom att den ena imperativsatsen följer på den andra och utsäger vad man vill att Gud ska göra och vara. Som om bönens mening är att aktivera Gud: Kom, var, gör, ge, hjälp, hör, se, låt o.s.v. Självklart har imperativen sin plats i bönen. Särskilt i den personliga spontana bönen. I konkreta situationer är det helt naturligt för mig att tänka/säga till exempel: GE mig kraft! GÖR mig lyhörd! LÅT mig kunna hjälpa! VAR med oss nu! HJÄLP OSS att finna en lösning som är bra för alla parter. Det som bekymrar mig är mängden av imperativ som man riktar till Gud i den gemensamma bönen och som är avsedda att upprepas. Det finns ord som är helt på sin plats vid enstaka tillfällen men som blir tröttande och tomma, när de hamnar i en fast agenda och ständigt upprepas. Jag tänker på en Taizésång som församlingen på många håll sjunger som omkväde, respons, under förbönen i gudstjänsten: Herre hör vår bön, Herre hör vår bön. Svara oss när vi ropar. Hör! Svara! Verben står i imperativ. Sången har en härlig melodi och jag tyckte om att sjunga den på 80-talet både när jag var i Taizé och tiden därefter. Men när man år efter år, söndag efter söndag, fortsätter att sjunga Herre hör vår bön, svara oss blir jag bedrövad, trött. Jag känner hur kraften går ur mig och min reaktion blir: Tror man inte här i kyrkan att Gud hör bön? Eller varför tjatar man så? 1

2 Inom pilgrimsrörelsen i Sverige har en speciell bön blivit något av en signaturmelodi. Det hör till en s.k. pilgrimsvandring att man går under tystnad och med jämna mellanrum stannar upp och gemensamt uttalar en bön som tillskrivs den heliga Birgitta: Visa mig, Herre, din väg och gör mig villig att vandra den. På sina håll har man nu börjat använda också den här bönen som församlingens respons under förbönen. Böner som vi upprepar är med och formar vår gudsbild och självbild. Vad gör en sådan här bön med oss? Med vår syn på Gud och på oss själva? När jag säger gör mig villig beskriver jag mig själv som ovillig. Jag påstår och bekänner att jag inte vill. Men är det sant? Det finns en tendens bland kristna och framför allt har det funnits tidigare att tala nedsättande om sig själv, att inte tro på sin goda vilja och äkthet, sin kärlek. Om man fortsätter att pilgrimsvandra, kanske någon gång om året och lydigt upprepar Birgittas bön, vad är det då man säger? Man vittnar om att ingenting förändras, trots att man ber. Man är fortfarande ovillig och inte har Gud gjort något åt saken! Be inte om det du redan har! Be inte om en god vilja när du vill gott! Att be om det man har är att förneka det man äger och skapa avstånd till det man ber om. I Psaltaren finns en bön som liknar Birgittas men som ändå är helt annorlunda: Visa mig, Herre, din väg. Jag vill vandra i din sanning. (Ps 86:11) Jag vill vandra i din sanning! Jag kan tydligt märka hur annorlunda min kropp reagerar när jag säger de orden. Jag sträcker på mig. Min goda vilja stärks när jag känns vid den, tror på den och uttalar den. Kontakten med min egen djupaste vilja får mig att växa, ger mig energi, lust att leva, mod att gå mot strömmen. Psaltarversionen med orden Jag vill vandra i din sanning har jag återvänt till genom åren och mått bra av att upprepa. Med samma glädje har jag upprepat ett annat, liknande Psaltarord: Att göra din vilja, min Gud, är min lust och din lag är i mitt hjärta. (Ps 40:9) Genom Kerstin Bergman, latinlektor i Linköping, har jag fått veta att Birgittas bön, så som vi känner den, är en felöversättning. Kerstins egen översättning av Birgittas bön Visa mig vägen 1 lyder så här: Vandraren ber: Herre, visa mig en väg som jag kan gå! Herren svarar: Min vän, jag ska visa dig en väg som kan beskrivas på tre olika sätt. (Men den leder till samma mål, om du följer den. I början är den stenig, men mot slutet alldeles slät. Först är den mörk men blir ljus alltmedan du går. Den är bitter för en tid men mycket ljuv till slut.) Vandraren svarar: Visa mig bara vägen så skall jag gärna följa den. (Jag ser att det är farligt att dröja och vådligt att ta fel väg. Men lönen blir stor, om jag följer vägen. Uppfyll därför min önskan och visa mig den sanna vägen.) För år sen formulerade jag, på beställning, en lång rad korta sångtexter för kyrkoårets olika söndagar. KÄRNORD kallade jag dem. De är avsedda att sjungas flera gånger, meditativt som Taizésånger. Många av kärnorden riktar sig till Gud utan att begära något. De är snarast ett aktualiserande av Guds närvaro och nåd och vårt hemmahörande i Gud. Min önskan är att de korta stroferna ska föra in mot centrum, in till det egna hjärtat och den Gud som är, som är livet i vårt eget liv. 1 Fjärde boken i Uppenbarelserna, kap

3 Jag läser några av dem: I dig vi lever och andas. Du andas och lever i oss I dig våra rötter, vår källa till glädje alla våra källor vår frihet. Kristus i mig är en källa till liv. Jag är i Kristus en källa till liv. I dig är allt förenat och försonat. Du är i oss och vi är i dig. I dig är vi ett med varann. Himmelriket bär vi inom oss, varats fasta punkt ett hemligt frö med outsinlig kraft och doft av glädje. Vi är heliga som du är helig, Gud vår Gud. När vi är vad vi är får världen ljus. SÅNG: Vi är heliga På senare tid, närmare bestämt sedan NT kom i nyöversättningen 1981, finns det fler imperativ i kyrkans böner än tidigare. Framför allt fler LÅT. Detta beror på att man inte längre använder konjunktiv, en verbform som man tidigare använt för att uttrycka önskningar. Leve konungen! Ja, må han leva! Må du snart bli frisk! Måtte han överleva! Konjunktiv är på väg ut ur det svenska språket, det konstaterade bibelkommissionen och fattade beslutet att utesluta den verbformen ur den nya bibelöversättningen. Frågan är då: Hur har man översatt de önskningar som i den svenska bibeltexten tidigare har stått i konjunktiv? Man har funnit olika lösningar som jag vill ge tre exempel på: Frid vare med er > Frid med er Herren välsigne er > Herren välsignar er konstaterande el performativt pres. Tillkomme ditt rike, Ske din vilja > Låt ditt rike komma, låt imperativ. I det sista exemplet sker den största förändringen: där förvandlas en önskan till en uppmaning. Med ett imperativ låt ditt rike komma bollar jag liksom över ansvaret till Gud, säger vad Gud ska göra och blir själv mer eller mindre passiv. När jag önskar Tillkomme ditt rike, må ditt rike komma är jag aktiv, delaktig och vet känner i hela kroppen att jag bidrar till att ta ner himlen till jorden och öppna för Guds rike här och nu. Att ta bort alla konjunktiv är att kasta ut barnet med badvattnet. Det barn som man inte får kasta ut, enligt min mening, är lilla önskeordet MÅ. MÅ behövs i svenska språket för att vi enkelt ska kunna uttrycka våra önskningar. Lilla MÅ gör stor skillnad! Må din väg gå dig till mötes det är en irländsk sång som Per Harling har översatt. Den innehåller 5 önskesatser som alla inleds med MÅ. Det är en sång som blivit älskad och som sjungs ofta när man ska skiljas åt efter någon sammankomst. Må din väg gå dig till mötes och må vinden vara din vän och må solen värma din kind och må regnet vattna själens jord och tills vi möts igen må Gud hålla dig i sin hand. 3

4 Jag är så tacksam för den här texten. Den banar väg för att MÅ ska få en plats i modern svenska. Om MÅ klingar ålderdomligt idag behöver det inte vara så i fortsättningen. I samma mån som vi tar ordet i vår mun föryngras det, och blir naturligt. Nu till de två böner som finns bland mina byggstenar för dopgudstjänsten. I båda förekommer MÅ. Och det finns ett imperativ i vardera bönen. Inte mer! Den första är formad med tanke på att uttalas av föräldrar: Vi tackar dig, Gud, för våra barn för förtroendet att vara föräldrar. Så gott vi kan vill vi möta deras behov ge dem trygghet och uppmärksamhet. Du som ser vår goda vilja hjälp oss i vår uppgift. Må ditt ljus leda oss och din kärlek bo i våra hjärtan. Förbönen i slutet av dopgudstjänsten: Du som är kärlekens källa och livet i vårt eget liv tack för barnen ibland oss. Vara människa och leva i denna värld är inte lätt. Bevara dem för det alltför svåra. Må de få erfara kärlek och ge kärlek vidare. Må de glädjas över att finnas till och steg för steg finna sin väg. Din välsignelse över dem och över oss alla. Jag får ibland höra att det känns mer naturligt att säga LÅT. Låt barnen få er erfara kärlek. Jag håller med, det låter naturligare än så länge men det ändrar innebörden. LÅT lägger över ansvaret på Gud, säger att han ska se till att barnen får kärlek. När vi säger Må de få erfara kärlek och ge kärlek vidare blir alla inkluderade och engagerade, de församlade och den himmelska världen. Må de få erfara kärlek! Om denna önskan ska gå i uppfyllelse beror i högsta grad på alla dem som finns i barnens närhet. Jag tänker att Gud har anledning att använda imperativ i relation till oss: Låt era barn få erfara kärlek! Ge kärlek vidare! Var ljus! Var salt! Var inte rädd! Var den du är! Dietrich Bonhoeffer Avslutningsvis vill jag nämna den tyske motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer. Från honom vill jag hämta ett exempel på ett annorlunda sätt att kommunicera med Gud. När han satt i nazisternas fängelse, efter att ha deltagit i ett attentat mot Hitler, skrev han en psalm som nu finns i nyöversättning i Psalmer i 2000 talet (817). Man skulle kunna tro att Bonhoeffer i den livshotande situationen skulle ha bett Gud om att hjälpa, rädda, styrka, vara nära. Men istället för att vilja aktivera Gud mobiliserar och aktiverar han vad han själv har: sitt hjärtas tillit, sin vilja, sin tacksamhet, sin visshet om Guds ständiga närvaro och kärlek. 4

5 Med hjärtats tillit att Guds goda makter beskyddande och trofast kring oss står vill vi tillsammans leva dessa dagar och tacksamt ta emot den tid vi får. I goda makters underbara omsorg vi väntar lugnt vadhelst oss möter här. Gud är hos oss var afton och var morgon. Guds kärlek genom varje dag oss bär. Bonhoeffers böneord är skapande. Han använder presens, ett performativt och skapande presens. Tilliten växer när den uttrycks. Orden om Guds närvaro och kärlek gör denna kärlek närvarande och verklig i nuet. Också i vårt nu, när vi gör hans ord till våra och upprepar dem. De här orden tål att upprepas! Till sist en välsignelse över jorden vår vackra blå planet vårt hem i kosmos. över all god vilja alla handlingar i uppriktighet och kärlek. över ljuset i människornas hjärtan. Må det växa sig starkt ta mörkret i famn föda fred och försoning. En nyskriven bön att användas som församlingens respons vid förbön: I allt som sker är du nära. Du är den du är, den kärlek som bär genom oro och längtan. 5