Amazonas är världens största regnskog,

Transkript

1 Reseskildring Amazonas svarta flod Text: Gabriella Ekström Foto: Gabriella Ekström och Robin Hedström Amazonas är världens största regnskog, och sträcker sig över nio länders gränser. Amazonas representerar mer än hälften av världens återstående regnskogar, och är den artrikaste regnskogen. Rio Amazonas, Amazonfloden är världens vattenrikaste flod, och utmanas bara av Nilen om titeln som världens största flod. Amazonfloden föds långt uppe i Anderna, men får sitt namn av brasilianarna först vid staden Manaus, där Rio Solimões och Rio Negro flyter ihop. Rio Solimões är en enorm vitvattenflod, ljusgul till färgen på grund av de avlagringar den för med sig från Anderna. Rio Negro är som alla andra svartvattenfloder full av garvsyra från förmultnande växtdelar, och den upplevs tefärgad när den virvlar runt dina ben då du står på en av de vidsträckta sandbankarna i floden. Idé och planering Efter Ciklidstämman i Göteborg föddes iden att åka till Amazonas, och Akvarielagret tog på sig planeringsjobbet. Jag själv var på väg redan våren 2005, men insåg att jag inte skulle ha råd att hyra båt med kock, guide och kapten ensam, och åkte då till Australien stället. Nu skulle det dock bli av, och inom kort hade 25 vänner och bekanta tackat ja till resan och betalat in en handpenning. Rutten var inte klar från början, utan flera olika förslag lades fram. Rio Xingu lockade en del och Santarem en del, det enda som var klart var att vi skulle utgå från Manaus. Tiden sållade bort Rio Xingu, eftersom det ligger för långt ifrån Manaus, och Santarem gick bort eftersom vi då skulle åka från Manaus mot mer befolkade och mer nedsmutsade platser. Vi ville göra tvärtom, åka långt in i naturen, och hoppades hitta den så orörd som det är möjligt. Däremot hade vi inget bestämt mål med resan, ingen Förväntansfulla akvarister inväntar avfärd. speciell art vi bara måste fånga. Vi ville åka båt, gå i land där lusten föll på, se sötvattensdelfiner och lokalbefolkning, fotografera aror och tucaner och fiska pirayor, och självklart se så mycket akvariefisk som möjligt. I samråd med Björn på Brasilienexperten som sydde ihop resan efter våra önskemål, och Silvio Antunes som skulle bli vår guide, bestämde vi att vi skulle åka uppför Rio Negro, mot Rio Brancos utlopp, och ta dagen som den kom. Vi visste att det kunde bli svårt att få med sig fisk hem ifrån Brasilien, och vi hade hört om andra gruppers mödor. Jag kontaktade Mr Asher Benzaken på Turkys Aquarium i Manaus för att höra om det fanns hjälp att få vid eventuell export av akvariefisk, och vi blev inbjudna på ett besök då vi kom till Manaus. Utöver själva resan på Amazonas planerade vi in några dagar i Manaus först för att se staden, ordna ett större nät och för att bunkra upp med mat. Efter båtresan planerades ytterligare två dagar i Manaus, för den händelse att vi skulle ha fisk med oss som måste skickas hem. Från Manaus skulle vi flyga vidare till Rio de Janeiro, via Sao Paolo för några dagars semestrande, och Resans längd: 4 veckor Antal deltagare: 25 totalt. Kostnad: per person Ingick i priset: Flyg Stockholm-Frankfurt-Sao Paolo- Manaus-Sao Paolo- Rio de Janeiro-Frankfurt-Stockholm. Hotell och frukost i Manaus. Ca två veckor på båt med helpension, kapten, tre kockar, ett halvdussin guider och småbåtförare, hotell och frukost i Rio, hotell och frukost Ilha Grande. Transfer till alla hotell. Tidpunkt: November 2006, lågvatten. Frågor? : gabriella@olufemi.se FAKTA Operahuset. 18 Ciklidbladet 3/ Årgång 40

2 Manaus i skymning. sedan skulle det bära av nedåt längs kusten för en båtfärd ut till ön Ilha Grande, där vi skulle avsluta med en veckas solande och badande. Resan var bokad till november 2006, men förberedelserna började mycket tidigare. Malariaprofylax tog de flesta med sig, även om just Rio Negro är myggfritt då vattnets surhet förhindrar myggornas fortplantning. Hepatit A och B vaccin är att rekommendera, och likaså vaccination mot Gula febern. Filmkameror, fotoutrustning, satellittelefon, fotoakvarium, fisklexikon, andningspåsar, kastspön, kortlekar och flugsmällor införskaffades. Lång resa till Manaus flygplats Så var dagen inne, och vi möttes på Arlanda för en lång, lång resa till Manaus. I Tyskland fick vi vänta sju timmar på planet till Sao Paolo, som i sin tur tog timmar. Där följde ytterligare en väntan på ca 4 timmar medan vi försökte ställa om våra klockor efter bästa förmåga. Den sista inrikesresan borde med våra europeiska mått mätt ha varit den kortaste, men inte så då det gäller Brasilien. I cirka fem timmar flög vi över mörkgröna skogar tills vi till slut kunde se den långa tvåfärgade floden där Rio Solimoes och Rio Negro blandas under oss. På Manaus flygplats mötte Silvio upp, och välkomnade oss till den tropiska hettan. Regnet bröt igenom då och då, och vi blev snabbt installerade på ett hotell nära hamnen i Manaus. Runt hörnet låg en stor fiskmarknad som vi besökte tidigt följande morgon. För akvaristen fanns många aha-upplevelser, dock fick vi se fiskarna i ett för oss litet annorlunda utförande. Efter fiskmarknaden var det dags att leta långnät, och det visade sig inte Cichla på den lokala marknaden.

3 Meeting of swimmers. Diskushantering hos Turkys Aquarium. helt enkelt. I timme efter timme vandrade vi runt med Silvio för att jämföra priser, och diskutera nätlängd och masktjocklek. Till slut var det bara några få tappra kvar, och vi enades om att köpa in vikter, flöten, rep och nät löst och sedan be en liten farbror att binda ihop allting åt oss. Manaus är huvudstad i delstaten Amazonas och räknas till en av de mest isolerade större städerna i världen. De flesta som kommer hit kommer antingen med flyg eller med båt. Invånarantalet uppgår till cirka 1,6 miljoner, och många livnär sig på export av nötter, gummi, timmer och kakao, och den ökande turismen såklart. Mest känt är nog Manaus för sitt operahus, Teatro Amazonas, som är överdådigt byggd och lockade berömda artister från Europa för ca hundra år sedan. Vi hann med att besöka operahuset såväl som de gamla stadsdelarna runt omkring den, och även lite museer. Turkys och byråkrati Innan vi klev ombord på båten skulle vi också besöka Turkys Aquarium, dels som en artighet då vi tidigare gjort affärer med dem, och dels för att förhöra oss om möjligheterna att skicka fisk med hjälp av dem. Själva anläggningen var svår att hitta, och hade uppenbarligen flyttats. När vi till slut hittade anläggningen verkade det helt otroligt att någon kunde skeppa ut så mycket fisk som de gjorde över de dåliga vägarna vi just kämpat oss fram på med bussen. Anläggningen var imponerande, och vi fick besöka hela, övervakade endast av en ljusröd ara. När jag talade med Asher Benzaken blev jag varnad för att faran med att ha ofullständiga tillstånd med ut på båten i det fallet att vi skulle fiska för att ta med oss hem. Vår guide hade utan krusiduller sagt att han hade tillstånd, men Mr Benzaken var tveksam. Han åtog sig att skeppa fisken till Sverige om vi fick den till Manaus, men påpekade återigen att det var vanligt att guiderna hade ofullständiga papper. Vi diskuterade saken, och oklarheterna med tillstånden i kombination med trängseln på båten om så många passagerare skulle Efter en regnig natt. frakta fisk under två veckor, plus att vi inte skulle flyga direkt från Manaus och hem, utan stanna i nästan två veckor till efter båtresan gjorde att vi bestämde oss för en catch&release resa. Ombord på båten Sedan blev det äntligen dags att kliva ombord på båten. Den låg bland andra mycket snarlika båtar nere i hamnen, och uppfattades vid första anblicken som mycket rymlig med hela övervåningen tom. Silvio frustade av skratt och sa; Vänta bara. Vi serverades mat, och blev positivt överraskade av de olika sorterna som bars upp till oss. Föga anade vi att vi inom två veckor skulle avsky allt utom frukten. Det var eftermiddag när vi gav oss av, och först bar det av i fel riktning. Efter ca en halvtimmes färd nedströms kom vi till det berömda meeting of waters, (Encontro das Aguas) där den ljusa och den mörka floden flyter ihop och flyter jämsides många mil. Härligt, utbrast Christer, får man bada? Silvio försökte förvånat förklara att det inte var brukligt att bada just där, men det var förgäves. När kvällen kom delades det ut hängmattor och filtar till alla på överdäck, och när vi hade fått upp samtliga i taket, i kombination med en del blöta badbyxor och handdukar började jag ana varför Silvio varit så road när vi tyckte att det var rymligt. Vi ankrade på brasilianskt vis genom att köra upp båten på en sandbank, och lade oss för att sova. Jag bäddade tappert på golvet med liggunderlag och sovsäck då jag trodde jag skulle få ont i ryggen av hängmattan. De flesta sov gott, i alla fall fram till morgonens tidiga timmar då vi väcktes av ett av de våldsammaste oväder jag någonsin upplevt. Himlen röt som ett godståg precis 20 Ciklidbladet 3/ Årgång 40

4 Tid för eftertanke. över oss och vattnet vräkte ner i våldsamma kaskader. Presenningarna som hängde ner runt de annars öppna sidorna var för korta för att leda vattnet utanför båten, istället strömmade allt in över det sluttande golvet och sköljde bort allt som inte hölls i. Taket läckte, och i skenet av ficklamporna fick hängmattorna flyttas om för att inte bli genomdränkta. Jag själv fick se min vision om liggunderlag bokstavligen bortspolad, och flyttade snällt upp i min tomma hängmatta. Rosa delfiner När morgonen grydde var ovädret långt borta, och Silvio garanterade att det bara regnade en gång i veckan i Amazonas. Det var ett uttalande som vi kom att ha roligt åt resten av resan, eftersom det regnade dagligen. I byn Novo Airao lade vi till vid en brygga på deras stora sandstrand. Den hette Novo Airao eftersom gamla Airao helt hade tagits över och ätits upp av myror. Vid bryggan hade en dam under många år matat de rosafärgade sötvattensdelfinerna (Inia geoffrensis,), och nu hände det ofta att de kom till bryggan för att få mat. Efter att ha jobbat med vilda delfiner på andra sidan jordklotet känner jag till skadorna med att mata dem, samtidigt tror jag också att hennes matande kan ha gjort något gott. Byborna accepterade nu delfinerna, och gladdes åt de turister som kom för att se delfinerna. Djur med ett sådant värde slås inte ihjäl, ett öde som annars är vanligt för delfinerna i Amazonas då de förstör fiskarnas redskap. Ytterligare en aspekt i det hela är att de enbart matas med fisk från floden de själva lever i, det vill säga naturlig föda för dem. Vi fick också simma med dem, och det var en väldigt fascinerande upplevelse. Eftersom vattnet är så färgat så syns de inte förrän de är alldeles bredvid dig, och ibland kan du bara känna hur de knuffar omkring dig, utan att se dem. Skeppet seglade under dubbel flagg. Ankor och kajmanjakt På kvällen hade vi lagt till vid en väldigt otillgänglig strandbit. I filmer porträtteras djungeln ofta som en perfekt blandning av lummig skog och fina stigar, men det är ganska långt ifrån sanningen. På många ställen var skogen helt ogenomtränglig, och vi var därför förpassade till den leriga och hala strandkanten som vi delade med diverse ormar och kväkande grodor. De sistnämnda gav även upphov till de numera bevingade orden, Ska den där jäkla ankan låta hela natten? Kvällens aktivitet var kajmanjakt med avsikt att roa turister. Visst var det roligt att se deras ögon blänka till som färgade speglar när ficklamporna träffade dem, men när guiderna efter en öl eller två för mycket tappade tillbaka en kajman med förbundna käftar i vattnet var det dags för ett samtal med chefsguiden om alkohol och behandling av vilda djur. Ciklidbladet 3/ Årgång 40 21

5 Navelrepsgänget. Boulengerella. Chalceus. Man kan inte förvänta sig att förändra världen till något som vi ur svenskt perspektiv tycker är rätt, men en del krav kan man absolut ställa så att man slipper bli delaktig i något man inte kan stå för. Rio Negro Rio Negro är farbar hela 70 mil uppströms från dess utflöde i Amazonfloden, under torrperioden. Man räknar då med att båtarna behöver centimeter vatten. Floden är dock full av enorma sandbankar, både under och ovan ytan. Vid en sådan la vi till för att använda nätet för första gången. Vi gick till de grunda pooler som bildas när vattnet sjunker som allra lägst i Silvio i röd bandana på en sandbank. Lagun. november och började lägga ut nätet i vida halvcirklar. Fisk fick vi, en del mer än vad de hade tänkt sig. När vi står i det knähöga vattnet känner jag plötsligt en sval tyngd över min fot, samtidigt som min granne svär till. En stor rocka har skrämts upp, och stuckit honom i hälen. Blodet rann ymnigt, och smärtan blev värre och värre. Guiderna tog befälet men visade sig snart inte besitta någon större kunskap om sådana skador. De smorde in foten i tomat, och begravde den i sand med uppmaningen att när smärtan nådde skrevet kunde den kissas ut. Tillslut fick vi dem att värma vatten som foten kunde stoppas i, och smärtan avtog då äntligen en del, eftersom giftet koagulerar av värmen. Efter denna händelse var alla betydligt mer noga med att använda skor i vattnet. Fiskfångst Fisken vi fick i nätet var intressant, men inte typisk för den generelle sydamerikaentusiasten. Vi fick stora grupper Moenkhausia, Boulengerella, Chalceus och en del flaggciklider (Mesonauta). Blandat med dessa fiskar fick vi också gäddciklider (Crenicichla) och vargtetror (Hoplias), ibland i munnen på varandra. Med oss hade vi sex små motorbåtar, och med dem gjorde vi många små utflykter, ofta in i grunda laguner, där man genom att slå i botten kunde skrämma fisken så till den grad att den hoppade upp i båten. På detta sätt fick vi bla Satanoperca och Cichla. Efter resan har jag ofta fått frågan om det inte var tråkigt att inte kunna bada, men visst badade vi. De flesta kajmaner är små och slinker undan, stora ormar tillhör ovanligheterna att man träffar på, och pirayornas blodtörstighet ute i stora floder är kraftigt överdriven. Det var inte ovanligt att vi badade till vänster om ett 22 Ciklidbladet 3/ Årgång 40

6 stenröse, och till höger om det stod någon och fiskade upp piraya efter piraya. Det enda djur som faktiskt hindrade ortsbefolkningen från att bada då och då, var haj! Det låter otroligt, men tjurhajen (Carcharhinus leucas) har hittats så långt upp i Amazonfloden som 4000 kilometer från havet. Symphysodon discus, heckeldiscus. Bristande hygien Maten började vid det här laget bli lite av ett problem, särskilt för mig som är vegetarian. Fiskätarna kunde se fram emot egenfångad variation allt som oftast, men jag höll till godo med pasta, ris och frukt. Detta hade inte varit något större bekymmer om inte hygienen brustit ordentligt på båten. Vattnet i duschen på akterdäck och handfatet kom från floden, samma flod som Ciklidbladet 3/ Årgång 40 23

7 Flygfisk som hoppade upp i båten. Det blir allt trängre på övre däck. Crenicichla fångad en kväll. Nätet åker i med siktet inställt på discus. Det dras åt. toaletterna tömdes rätt ut i. När duschen sattes igen av använt toalettpapper slutade de flesta att använda den. Kökspersonalen tvättade sina händer i handfatet innan de satte igång med maten. På grund av vår grupps storlek satte de igång med lunchen direkt efter frukost, och vartefter rätterna blev klara ställdes de ut i 35 gradig värme för att sedan lämnas där i flera timmar. Våra tre toaletter som flitigt användes blev översvämmade om någon råkade spola ner papper, och även regnvatten rann in, så golvet täcktes nästan alltid av fem centimeter vatten med okänt innehåll. Med ett undantag blev alla magsjuka, och det var ett väldigt spring upp och ner i trapporna till toaletterna på lägre däck. Ett väldigt användbart piller visade sig vara Ciproxin, som tog kål på det mesta. Vid ett tillfälle hallucinerade vi om en Robinsontävling där hungriga deltagare får bjuda fantasisummor på pizzor, chokladkakor och chipspåsar. Den som hade haft ovanstående i väskan hade lämnat båten som en rik akvarist. Med tanke på duschens toalettproblem så tvättade vi oss istället längs stränderna, eller mer innovativt, på akterdäck i störtregnet. Då och då ringdes det hem ifrån satellittelefonen, och eftersom Christers familj skulle ansluta i Rio kunde vi framföra önskelistor där knäckebröd och lakrits stod högt upp. På våra utflykter i småbåtarna hann vi också se jätteuttrar, blågula aror, vadarfiskar, kungsfiskare och de alltid parvis flygande amazonpapegojorna. I en lokal by fick vi chans att se en underbar tucan, och också erbjudande om att köpa en souvenirbutik. Diskus i trädkronan Det stora diskusfiskafänget närmade sig, och inne i en vik hade Silvio dagen innan stuckit ner några lövruskor i vattnet och hoppades fånga diskus där. Plattfiskarna var dock smartare än så, och vi sökte oss till mer stationära gömställen i strandkanten. Plötsligt hittade Silvio det perfekta stället, med ett enormt nedfallet träd vars krona erbjöd oändliga gömställen. Modiga akvarister gled ner i det helt igenslammade vattnet, och lade ut nätet runt trädkronan. Då och då hördes förskräckta skrik och uppmaningar att sluta kittlas. Tyvärr var det som rörde sig i dyn och runt smalbenen inte retsamma medresenärer, utan än så länge okända varelser. När nätet låg runt hela trädet började ett digert arbete, nämligen att med machetes hugga upp hela trädet till kaffeved och slänga upp det på stranden. Efter 90 minuter var trädet borta och nätet kunde börja dras ihop. Det kokade av fisk i nätet och det lös ur ögonen på alla akvarister. Upp ur nätet kom malar, stora scalarer och främst discus. Stora, blå Heckeldiscus i mängder. Först stoppade vi dom i hinkar för att kunna titta närmare på dem tillbaka på båten, men 24 Ciklidbladet 3/ Årgång 40

8 Liten loricarid. ju fler discusar vi fick, desto omöjligare blev det att spara dem. Guiderna slängde upp dem i båten på ena sidan, och lika snabbt skopades de tillbaka i vattnet på andra sidan. Totalt fick vi över 70 stycken blå Heckeldiscus på ett enda nätdrag. Oväder i Amazonas. Tillbaka till Manaus Efter två veckor till sjöss återvände vi till Manaus, skänkte nätet till Silvio och packade ihop våra tillhörigheter. De som inte kunde tänka sig att skilja sig från sina svettiga hängmattor fick köpa dem för en symbolisk summa, och bära med sig dem till Rio och Ilha Grande. Klimatet i Amazonas är varmt och fuktigt året om, och kan delas in i två årstider, sommar och vinter. Sommaren infaller mellan juli och november månad, när det regnar mindre (lågvatten) och vinter är det från december till juni månad, då det regnar mer (vatten nivåerna ökar.) Floderna och den låga terrängen runt dem svämmar över och normalt uppnås de högsta vattenstånden mellan mars & april månad, och de lägsta vattennivåerna mellan oktober & november månad. Medeltemperaturen varierar mellan 20 C och 30 C under året, och den relativa luftfuktigheten varierar mellan 80% och 95%. Pterophyllum scalare. Ciklidbladet 3/ Årgång 40 25