Dragande pikkakälken. Mars (pikkatjälka, vingältjälka, hjälp-mig-hem ) MÅNADSBILD

Transkript

1 Mars 2013 Motor inklusive växellåda (som saknas på bilden) driver framhjulet. Dragande pikkakälken (pikkatjälka, vingältjälka, hjälp-mig-hem ) En del som går förbi mig, stannar till och undrar vad skall denna tingest användas till, för vilket syfte. En lite ovanlig sparkstötting byggd speciellt för ett visst ändamål, nämligen för att användas på färder över isar/isen i den Österbottnis ka skärgården och försedd med drivdon, här i form av en motor och ett kuggförsett drivhjul. En drivanordning som den vanliga sparkstöttingen saknar. Denna typ, pikkakälken, skiljer sig från den snarlika sparkstötting en då den har breda medar som fyller en bärfunktion. Drivhjulet är pendelupphängt vilket betyder att drivhjulet kan gå igenom isen. Om så skulle inträffa blir kälken stående på isen och i så fall räddas föraren från att få ett ofrivilligt dopp. Pendelupphängningen var även en fördel då man skulle ta sig igenom snödrivor, och med en moderat hastighet på fordonet tilläts användaren att promenera bredvid kälken om motorn var relativt svag. Konstruktionen tillåter ingen större lastyta, men det var möjligt att i en pulka eller ryggsäck forsla i första hand fisk. Kälken användes i fiske och för fritidsbruk. Att avgaserna från motorn kom rätt i ansiktet på föraren var en nackdel på denna typ av fordon. Det bidrog till att nyare kälkar utvecklades i olika riktningar, och då kan vi hänvisa till den skjutande pikkakälktypen som beskrivits i månads bilden för februari Bror Antus Foto: Bror Antus och Göran Strömfors (översta och nedersta bilden t.h.). Pikkakälken är tillverkad av Sigfrid Vestergård (trädelar, järnbeslag) och Kalle Björkqvist (hjulet, svetsning) i Molpe i början av 1960-talet. Motor: Bernard W 39 A, ca 1,5 hk. Donerad av Karl-Johan Häggdahl, Molpe, till Kvarkens båtmuseum Kat.nr Drivhjulet var ibland inte enbart försett med taggar utan innehöll även ett antal paddlor för att förbättra framkomligheten och samtidigt ge ett bättre väggrepp via tyngden. En nackdel med den dragande pikkakälken var att motorns avgaser kom rätt i ansiktet på föraren.. I Bergö hembygdsmuseum finns också ett gediget exemplar på en dragande pikkakälke Pikkakälken var en föregångare till snöskotern. I Kvarkens båtmuseums skoterutställning kan man ta del av utvecklingen hur man rörde sig på isen förr. Både med och utan motorkraft.

2 Februari 2013 Skjutande pikkakälken (pikkatjälka, hjälp-mig-hem ) Hönan eller ägget, vem kom först? Vi kan dra en liknande parallell mellan skjutande och dragande pikkakälkar, båda modellerna har sina för- och nackdelar. För att förtydliga ordet skjutande så lägger vi vikten på kälken framför och riktar in oss på ett drivhjul som skjuter på bakifrån. Motsatsen är att drevet sitter framför kälken. Den skjutande typen är vanligast. De första pikkakälkarna (i våra trakter) är från tidigt 1950-tal. Pikkakälken är ett förhållandevis enkelt fordon med få rörliga delar. En snabbtitt visar, utan att gå in på detaljer, ett drivhjul, växellåda och motor. För att få en balans i det hela måste vi ställa kälken framtill och den blir samtidigt en flake för lämplig last och dessutom en sittplats för den person som använder fordonet. Medarna eller skidorna som bär upp flaken kan variera i bredd beroende på vad man lägger störst vikt vid drift i snö eller på is. Som vi vet förekommer bägge typer av väglag vintertid. Kälken gör inget större väsen av sig. Den är robust och tål en del törnar, fordrar en minimal service och underhåll. Dock finns en riskfaktor i att ekipaget kan rym- En skjutande pikkakälke på Åminnefjärden i Malax på 1990-talet. Kälken donerades till Kvarkens båtmuseum 2008 av Johan Strömfors och Anders Väglund. Foto Richard Neall. Man tager vad man haver när man bygger pikkakälkar Det är länge sedan hjulet uppfanns. Hjulet med taggar är en vital del som pådrivare i pikkakälkar. En utrangerad motorcykelram kommer väl till pass och kan bilda stomme. Återanvändning kallas det idag. Foton Bror Antus Några av pikkakälkarna vid Kvarkens båtmuseum. Foto Göran Strömfors. ma om det inte är försett med det välkända dödmansgreppet (genom vilket strömmen bryts till motorn). Pikkakälken användes för fiske och fritidsbruk främst på talet innan snöskotrarna slog igenom. Modärnare typer av motorkälkar (snöskotrar) satte stopp för pikkakälkarna som såg dagens ljus i by smedjan. För eftervärlden finns ett antal olika versioner av skjutande och dragande pikkakälktyper att beskåda i Kvarkens båtmuseum i Åminne, Malax. Bror Antus

3 Vinternoten i Kvarkens båtmuseum Vinternoten inköptes av Joel Widner ( ), Monå, den 5 mars 1958 i Västanfjärd för 8000 mk. Stångkrok och -klyka ingick i köpet. Noten hade varit i användning före köpet. Vi fick dra länge innan den var införtjänad (Runar och Göran Widner, 2009). Monå not II: Joel Widner och söner Grundat 5 mars 1958 Notbolaget var verksamt Första drag vid Reimarvarpi 8 mars Joel Vidner ) Lars Vidner Bo Vidner Sven Widner Runar Widner Göran Widner Gunnar Nybäck ) Senare: 1) Richard Vidner ) Elis Weber Utgångsplats för notverksamheten var Hällan i Kantlax, Munsala. Monå by hörde under notbolagets tid till Munsala kommun, idag (2013) hör byn till Nykarleby stad. Januari 2013 Notdragningen är klar, päran är uppe och fiskfångsten lippas i slädens trälåda. Fr.v. Joel, Göran och Bo Widner. Foto: Runar Widner. Vinternoten i båtmuseet donerades den 16 maj 2008 av Per-Olof Widner, Pensala. De två notarmarna och päran (tills. 365 m) ligger på ett förhöjt, luftigt underlag med pä ran fäst i taket. I förgrunden en av de två notvindor ( vinglo ) på stöttingar som användes då not armarna med hjälp av notkablar (tjocka rep) och hästarna Rosa och Maja drogs upp på isen tills pä rans fiskefångst blev synlig och kunde lippas. Notdragning på land På Båtens dag år 2008 vid båtmuseet var fyra vinternot-bröder Widner igen samlade: fr.v. Runar, Richard, Göran och Sven; längst t.h. donatorn Per-Olof Widner, son till Sven. Under åren förnyades päran och notarmarna helt av Valdemar Nyblom i Munsala och bröderna Widner.

4 Klyka, ca 2 m lång, med vilken man tryckte ner och sköt fram den långa stången mellan vakarna. Stången gick van - ligen rakt mellan vakarna. Stångklykor Notdragning Stång av gran, m lång, som styrdes mellan vakarna. Om stången var alltför torr flöt den för tätt intill isen och kunde fastna eller ändra riktning av isens skrovlighet. Notkablar (de tjocka repen) var fästade vid stången. Vid de större vakarna nystades notkablarna upp på notvindan. Proceduren upprepades åt båda hållen från isättningsplatsen fram till upptagningsplatsen. Stång 25 m djup Diameter 2 3 m Krok med vilken man fångade upp stången. Räckvidden var ca 1,5 m åt båda sidorna. Stångkroken, stångklykorna, röuvgrytan och skaklarna donerade av Göran och Runar Widner 23 juli Vinglo 140 m Diameter 0,3 m 20 m Stångkrok Vinglo Diameter 3 4 m Skaklar för hästar Röuvgryta (nervänd på bilden) av gjutjärn, rymmer 240 liter. Inköpt som ny av Joel Widner via Monå Hlg. Använd när man röuvade (färgade/impregnerade) vinternoten och olika nät. Röuve Tjära, spillolja, lutsten och grankottar kokades 2 3 timmar. Därefter var röuven klar för användning. Notvarp Noten upptagen, fisk i slädlådan Vinglo Innan vinternoten lades i sjön drogs notvarp med 2x150 m långa stentyngda rep för att säkerställa att bottnen var ren. 1. Råttgrundet (Oravais skifteslag) 1100 m 2. Reimarvarpi (Monå skifteslag) 900 m 3. Vestsinnis öur (Monå skifteslag) 450 m 4. Byrkskäre (Kantlax skifteslag 450 m 5. Heplot sund (Statens område) 900 m 6. Bockören (Monå skifteslag) 500 m 7. Fjärdsgrundet (Monå skifteslag) 500 m 8. Lillgrundet (Monå skifteslag) 600 m Hemfärd på Monåfjärden Bästa fångst med vinternoten: 1963 vid Reimarvarpi: 900 kg siklöja med två drag (2 dagar), samma år vid Byrkskäre: 1100 kg strömming med ett drag. Dessa tre drag utfördes vid olika tidpunkter, därför erhölls olika slags fisk. Peran upptagen, fisken lippas Snickarbänk, använd för vinternoten. Donerad av Per-Olof Widner 16 maj Skissritning och uppgifter: Per-Olof Widner (2008); Göran och Runar Widner (2009, 2012). Svartvita bilder: Runar Widner. Färgbilder och sammanställning: Göran Strömfors (2012).

5 Motorkälken Tiderna förändras Intill visas fiskarenjordbrukaren Karl Herrgårds ( ) hemgjorda motorkälke, tillverkad 1956 enligt Karl Herrgårds och Tor Köpings idéer i Köpings smedja i Åminne, Malax. Kälken gjordes av inköpt material från Nords skrothandel. Med en 5 hkr Bernard bensinmotor och en motorcykelväxellåda samt en 3-växlad billåda kunde kälken drivas framåt i snön med 9 olika hastigheter, 5 30 km i timmen, Mina vänner, är ni med på ett hörn? Vem kan lista ut vad denna skrothög föreställer? Ma nicken såg dagens ljus i mitten av 1950-talet i Malax. Syftemålet var att med denna hjälpreda underlätta transporter till lands och sjöss, främst vintertid. Tyvärr saknas på bilden för och akter dvs. en manö ver duglig hytt framtill och en släpa/lastflak baktill där kroken finns, medar/skidor osv. Till en början skattad åt förgängelse i skogen, men med ett idogt arbete av båtmuseets vänner reser sig en föregångare till dagens snöskotrar nej inte riktigt, därför att snöskotern uppfanns redan i början av 1920-talet. Efter en viss renovering med ny styrhytt, skidor, motor osv. finns ekipaget nu att beskåda vid Kvarkens båtmuseum i Åminne, Malax. Fordonet var ursprungligen utrustad med två växellådor varav en finns kvar, den andra är såld av ägaren. Den ursprungliga 5 Hk Bernardmotorn har återkommit och finns på plats. Bättre brödlös än rådlös kunde man säga om dem som byggt manicken, som inte skäms för vad den är och har varit. Bror Antus December 2012 beroende på väder och vind. År 1957 byggdes hytten gjord av 4 mm tjocka skivor, med glasfönster och en cykellampa i taket. Hytten kallades Pafflådan, och från den styrdes hytt och kälke. Motorkälken använde Karl Herrgård främst i fiske, men också för mindre vedtransporter. Den gav ett gott skydd på isvidderna: När snön över fjärdarna yr Man sitter i hytten och styr När fisken från näten skall tagas loss I pausen i hytten man tager ett bloss (diktat av hustrun Gunnel Herrgård) Motorkälken blev en känd syn på Åminne fjärden och den fick många talande namn, bl.a. Hjälp mig hem, Flykt, Underverket. Den gjorde sin tjänst i fisket, och Karl berättar: En gång drog jag hem Gösta och Albert från Sillgrund till Åminne. Vardera hade 50 kg fisk. Det tog en timme och trettio minuter med paus vid Aspören. Den gången gjorde Hjälp mig hem en god tjänst. Flykt gick bra på snörika fjärdar. Tiderna förändras Underverket blev efterhand omkörd av både tid och fart, och 1968 kunde Karl inte motstå frestelsen att inköpa en splitterny snöskoter, Sno-Tric SC 20, tillverkad i Ockelbo, Sverige. Den hemgjorda motorkälken blev nu stående bakom Karls ria i skogskanten där den uppmärksammades av Bror Antus efter Ralf Söderbacks tips. År 2006 transporterade Ralf Söderback kälken till Kvarkens båtmuseum, där Bror Antus återbyggt hytten, Pafflådan, enligt tidigare modell. Tiderna förändras var tid har sin charm: Sno-Tric har fart och fläkt, men i Underverket kunde man kasta loss och ta ett bloss Motorkälken, här med rekonstruerad styrhytt och originalmotorn på plats. T.h. den år 1968 inköpta snöskotern Sno-Tric SC20, som ersatte Flykt.. Foton: Bror Antus (översta bilden) och Göran Strömfors Sno-Tric SC20 Enligt uppgifter av Karl Herr gård, nedtecknade av Gunnel Herrgård (i mars 2006) och Göran Strömfors ( )

6 November 2012 Paddelkanoten De svartvita bilderna visar Bror Antus under byggnadsskedet 1957 och på kanotfärd Då studierna i en fyraårig verkstadsskola börjar närma sig slutet 1957 känner man att man i st.f. mekaniken vill pröva på något annat, i detta fall lite snickeriarbete. Sagt och gjort: tre grabbar slår ihop sina kunskaper och samsas om ett bygge som i detta fall blev tre stycken kanoter, som när de byggts färdiga lottades bland oss tre, nämligen: Rolf Gunell från Larsmo, Max Nylund från Jakobstad och jag, Bror Antus, från Vörå. Som ritning hade vi en förebild som uppritades på nytt av oss, en ritning som vi förstod oss på. Närhet till modellsnickeri i skolans verkstad underlättade t.ex. formning av fram- och bakstam, och virket köptes från en närliggande brädgård. Kano terna blev insvepta i segelduk som vi kallade Vasa-12:an. Duken i sin tur blev målad med Dickursby oljefärg, miranol. Byggplatsen var gårdsplanen i Jakobstad där jag då hyrde rum av en snäll tant kallad Permo Ida, kort och gott. Vart mina kamrater styrde kosan med sina kanoter vet de säkert själva, men jag i min tur paddlade utanför Jakobstad byggsommaren 1957 för att sedan patrullera vattnen i Oravais, Oxkangar och Hellnäs fram till ca Kanoten finns idag, donerad, att beskåda på Kvarkens båtmuseum i Malax. 26 okt. 2012: Bror Antus FAKTA Byggare Bror Antus Byggnadsår 1957 Byggplats Jakobstad Längd 4,0 m Bredd 0,6 m Bordläggningsribbor 10x22 mm av furu Däcksbalkar av mm faner Utvändigt tjock bomullsduk Styrfena av plåt Hemmahamn Hellnäs, Vörå Använd Ritning KBM-1595 Paddelkanot KBM Förutom Bror Antus kanot (ovan) finns två andra kanoter donerade till Kvarkens båtmuseum av Nils Fant (nedan) och Glenn Herlin (längst ner). Fants kanot är ett hembygge 1948 i Malax, och Herlins kanot är fabriksgjord, inköpt i Vasa Färgbilder: Göran Strömfors (okt. 2012)

7 Sälnätet Sälnätsfisket idkades förr i (Syd)österbotten på senhösten, från Mikaelidagen (29.9) tills vattnen frös. Före fångstsäsongen sågs redskapen över, gamla sälnät reparerades och nya bands. Nätgarnet var gjort av 3-trådigt hemspunnet hampgarn, som före användning en kokades 5 6 timmar i vatten och lutsten. Oktober 2012 Fr.v. sälnät, klubbor, storflarn och lekträ i Kvarkens båtmuseum Det 25 m långa nätet krympte till 15 m när det lades ut i en båge. Nätets djuplek varierade efter vattendjupet på fångstplatsen och kunde vara 3 9 m. En nätmaska var 36 cm i diameter. I stället för nedre teln hade nätet ett skottvarv, med hälften mindre maskdiameter och bundet av ett grövre garn. Varvet gjorde nätet lösare, och om nätet tog i bottnen förstördes sannolikt enbart det nedersta varvet. Sälnätet var monterat på följande sätt: I övre telnen fanns stycken bladformiga träflöten, klubbor, vilkas form varierade från en nätägare till en annan. I Korsnäs gick de under benämningen nätikulor, och i Nämpnäs pilar. De cm långa flötena var svedda över eld för att motstå väta. I förhållande till nätet var de lodrätt pla cerade. Den tjockare delen flöt på vattenytan, och det smala skaftet var fast i nätet med ett halvslag, som vid behov lätt löstes upp. Till exempel innan den hårt intvinnade sälen togs ur nätet plockades alla klubbor bort. I nätets yttersta ända fanns rippklubban, som med en annorlunda utformning skilde sig från de övriga. Den underlättade upptäckten av det orediga nätets början. I motsatta ändan fästes storflarnet, ett 30 cm långt flöte med rundad övre sida och slät undersida. De inskurna tecknen på flötet gav upplysningar om själva nätet. Där fanns ägarens initialer, hemort, nätets tillverkningsår, nätets varvantal samt antalet fångade sälar. Från ripp klubban gick en grov lina ner till ett lekjärn eller lekträ. Det var en trädel i vinkel med en rörlig trätapp. Den fungerade som en led och möjliggjorde nätets rörlighet. Förutom detta förhindrades snodd på ankarlinan eller att den tvinnades opp när sälen försökte slita sig ur nätet. Från lekjärnet gick en 70 cm lång lina, smälten, till krabben, en kg tung ankarsten. Båten för sälnätsfisket var enkom byggd för ändamålet. Med den liggande stäven underlättades rodden i isförhållanden. Den var fot lång, bredare än en skötbåt och hade mast. Sälnäten lades i medvind rakt ut från ett skär, en vik eller ett undervattensgrund. Det grundaste nätet innerst mot land och det djupaste ytterst. Antalet sälnät per fångstplats varierade. På fångstplatser med lä bands de utlagda näten ihop med varandra. Det var sådana ställen där näten inte blev utsatta för hårda vindar. Den 1,5 m långa linan, rippen, användes till att knyta fast näten med varandra. Den brast genast när en säl fastnade i nätet. Det hindrade de övriga näten i raden från att bli orediga. Näten bildade en rak linje. Ute till havs där näten var utsatta för hårda vindar och starka strömmar användes samma utläggningsteknik, men varje sälnät i raden stod ensamt, fritt från de övriga. Man talade om att nätet stod på flagg, vilket betydde att det svängde fritt med vinden. Om vädret tillät vittjades näten varje morgon. Beroende av vindförhållandena och antalet nät tog vittjandet ungefär tre timmar i anspråk. En gång i månaden togs sälnäten upp för torkning. När vattnet blev kallare stod sig näten i allmänhet bättre. Hade sälnätet av någon anled ning sjunkit till bottnen, användes en järndragg med krokar, sockna, eller en vanlig sten. Texten består sgs. helt av olika utdrag från Rose-Marie Backs seminarieuppsats Sälfångst med nät i Sydösterbotten under 1900-talet. Näringsgren eller förströelse? vid Etnologiska Institutionen vid Åbo Akademi Publicerat med lov. Sammanställning: Göran Strömfors Ritning: Rose-Marie Back; foton: Göran Strömfors Storflarn vid Kvarkens båtmuseum

8 Ljuster Ljusterfiske är en urgammal fiskemetod som använts både i sjöar, vattendrag och längs kusten. Vid ljusterfiske användes ljuster, ett huggredskap med en eller flera taggar försedda med hullingar för att hålla kvar den spetsade fisken. Ljustren smiddes av järn, vanligtvis av någon bysmed, som utformade ljustret enligt beställarens önskemål och för den fiskart som skulle fångas: gädda, braxen, idar, lax m.fl. Ljustret monterades på ett långt och lätt träskaft. Harpuner, dvs. spjut med hullingar, gjorda av ben eller horn med olika utformningar, är relativt vanliga fynd på boplatser från stenåldern och har sannolikt använts vid både fiske och jakt. Fynd från järnåldern visar att man fiskade med ljuster, krokar och mjärdar. Olaus Magnus beskrev i sin historia på 1500-talet hur fisk i Norden fångades nattetid och att man använde sig av eldsken för att locka upp fisken. Detta gällde enligt Olaus Magnus ål och gädda. September 2012 Det har funnits många olika typer av ljuster, anpassade efter den fisk som skulle fångas. I Kvarkens båtmuseum finns flera varianter. Man skiljer på ljuster där fisken spetsas och s.k. sågljuster där fisken fastnar mellan ljustrets tänder. Ljustret längst t.v. på bilden är gjort enligt Nord lunds patent. De två ljustren i mitten användes främst vid ljustring av gädda och braxen. Ljustret längst till höger kallas sido ljuster och användes bl.a. vid laxfiske, men antagligen också för and ra fiskar. Ljustrena ovan (fr.v.), fotograferade i Kvarkens båtmuseum, har donerats av Malaxborna Holger Granlund 1973, Viktor Granskog (Petalax) 1974, Malmsten 1974 och Viktor Lindberg Foton: Göran Strömfors Ljustring. Bild Kuopio kulturhistoriska museums samlingar Fiske med ljuster utövades både dagtid och under mörka och vindstilla kvällar och nätter. Om man ljustrade när det var mörkt på sjön utrustades båten med ett lysjärn (lyysjään) eller lyskorg (lyysankröttjo) som sattes fast vid båtens för eller akter på en famnslång stake. I lyskorgen placerades lysved av kådig furuved som antändes och lyste över vattenytan när fisket skulle börja. Senare kunde en karbid- eller fotogenlampa användas som ljuskälla. Fisken drogs till ljuskäglan nära båten och kunde då ljustras. Oftast var man två i båten vid ljusterfiske, en som rodde och en som använde ljustret. När ljustraren upptäckte fiskar, som lockats av eldskenet och kommit nära båten, visade han hur roddaren skulle manövrera båten försiktigt mot fisken eller fiskarna och sedan lyfta årorna. När en fisk kommit nära båten sänkte han försiktigt ljustret under vattenytan och med ett snabbt hugg drevs spetsarna in i fiskens rygg. Ljustret kunde också kastas som ett spjut mot fisken. Ljustret kunde då ha en lina fäst i ljustret så att den spetsade fisken kunde dras in till båten. Det var viktigt att komma så nära fisken som möjligt innan hugget för att ljusbrytning en i vattnet så lite som möjligt skulle inverka på träffsäkerheten. Ju mera lodrätt man kunde stöta ljustret i vattnet, desto större var chansen att träffa fisken vid hugget. Ljustring av fisk dagtid idkades framförallt under våren när fisken lekte och kom in på grunda vatten. Fiske med ljuster eller annat spetsande redskap är sedan länge förbjudet i Finland men bedrivs fortfarande i många länder. Håkan Genberg Källor: Fiskarens uppslagsbok (1986), Fiskedon Om fiske och redskap förr i tiden (2004), Solf sockens historia II (1965) och Fiskare och fiskemiljöer (1974). Lysjärn med ved i Kvarkens båtmuseum

9 Augusti 2012 Magnus Back: Den hade för mycket historia för att inte tas till vara. Wickström-motorn John Wickström emigrerade i unga år till Förenta Staterna där han både genom att jobba på olika företag och genom att kvällstid studera till ingenjör lärde sig det mesta om motorer. Redan som 31-åring hade John Wickström startat ett eget företag i Förenta Staterna som producerade nio olika motorer med effekter om 2,5 24 hästkrafter för fiskebåtar. Efterfrågan på båtmotorer var stor i områdena kring sjöarna Michigan, Huron och Erie, i norra delen av Förenta Staterna. Hemlandet hade trots allt sin dragning och år 1906 kom John Wickström tillbaka till Finland. Tillsammans med sin bror Jakob grundade John Wickström Bröderna Wickströms Motorfabriks Ab i Vasa. Företaget tillverkade varmluftsmotorer av samma typ som tillverkats i Förenta Staterna. Motorerna var avsedda för fiskebåtar och lantbruksmaskiner och för första gången användes nu varu märket Wickström. Text: Tekniska föreningen i Finland. Tua Grönfors, 2001 Valfrid Backs Wickström-motor, 6 8 hk, kort om dess historia: En arbetare vid Wickströms motorfabrik i Vasa fick göra motorn åt sig själv, troligen på 1920-talet. Karl Gustavsson, Oravais, köp te den i början på 1930-talet. Magnus Back ( ) i Kant lax köpte motorn då Karl Gustavsson for till Amerika. Magnus använde motorn i en öppen båt (endast bräns letanken var täckt) med bänkar på båda sidor. Magnus Back var i vinterkriget I fortsättnings krigets slutskede 1944 flydde han tillsammans med andra un dan kriget till Sverige med sin båt, med denna motor. Han återvände till Finland 1945 med samma båt och motor. Båten och motorn användes sedan av Magnus och sonen Valfrid Back (f. 1935) fram till början av 1970-talet då två båthus och båten brann i Kantlax hamn. Motorn låg ett par år i brand resterna tills den flyttades till en bergknall. Där har motorn stått fram till den 21 oktober 2010 då Valfrid Back donerade den till Kvarkens båtmuseum. Göran Strömfors (text och bilder) Uppgifter: Valfrid Back, 2010 Läs om den dramatiska flyktresan i publikationen Kantlax en kustby V, utgiven av Byaforskningsgruppen i Kantlax år Bilderna visar Valfrid Back med Wickström-motorn och propellern, som stått på en bergknall i Kantlax i nästan 40 år.

10 Juli 2012 Segeljollen Älvan donerad av författaren Gösta Ågren våren 2001 Sån är hon Älvan i Kvarkens båtmuseum Aldrig tog Älvan oss på världsomsegling och det var inte hennes fel. Vad kunde väl hon åt, att besättningen tyckte att den räkt tillräckligt, också över Kvarken? Nå, utebliven världsomsegling bekom henne knappast, hon hade andra äventyr att bjuda på: oförglömliga färder i solskimmer till ytterskär och fyrbåkar, dramatiska turer längs kusten och i steniga österbottniska strandvatten. Mild guppade hon på fjärden medan besättningen simmade och fotbadade vid sandstränder och råkade hon få närkontakt med någon undervattenssten besvarade hon rorsmans förskräckta här är en sten med ett lakoniskt den skall vara här och vickade sig fri. En julidag, het och dramatisk, pekade hon menande mot blåsvarta åskskyar med masttoppen. Jo, jovisst, besättningen förstod och just när blixten slagit ner i strandskogen och rökmoln vällde hotfullt babords fick hon masten ner till sig på durken. Den gången var det vindstilla på riktigt och inte som den förmiddag, då det tycktes vara så, men ändå drog så pass, att hela ekipaget kom sig utför älven. Där vändes fören söderut och skepparn sa, att nu får det väl bli åror eller motor. Vimpeln i masttoppen skakade milt på huvudet och Älvan seglade söderut för fulla segel. Vinden höll envist i och när bogen vändes norrut mente skepparn, att nu får vi väl ändå... Men Älvan seglade vidare, gjorde ett slag vid älvmynningen och seglade igen söderut, in i hemhamnen. En gång hände det, att hon tycktes något rådvill. Solen sken på blanka havet flera timmar ut till havs. Motorn strejkade för första gången efter tretton trogna år. Mest för syns skulle hissas seglen och rorsman blir rätt karsk i truten. Nu du, skeppare, kaverar rorsman, ta nu till magin din, låt krafterna verka. Skepparn rörde inte en min men sträckte ut sin vänst ra arm, rörde lätt på handen, som för att sopa stiltjen framför sig. Resten är förstås saga men vinden smög in över låringen, friskade i och i kvällningen fick rorsman lov att reva. Sån är hon, Älvan. Intygas: Anna-Lisa Sahlström Jollen är byggd av Torsten Johnson i Nykarleby 1993 med Maxmojollen Tärnan som modell (se beskrivning i Gösta Ågrens Hammarbandet ). Mast, spristång, fock, storsegel, läbord, åror och Seagull-motor ingår i båtdonationen till Kvarkens båtmuseum. Foton: Anna-Lisa Sahlström (s-v bild i Nykarleby 1995), Göran Strömfors 2012

11 Juni 2012 Dukat bord i fiskarstugan vid Kvarkens båtmuseum. Foto: Göran Strömfors Slaffatet (slafate) Trätråg i olika storlekar och utförande har använts till förvaring och transport av matvaror. En särform är det dubbeltråg som går under namnet slaffat. Det består av två avlånga tråg som lägges på varandra och kopplas ihop med en pinne så de är bekväma att bära. De nyttjades mest för salt och färsk fisk, men också för potatis, gröt, m.m. De användes som matsäcksaskar vid höslåttern, men mest användes de av fiskare som låg ute i fiske och av säljägare på kortare och längre säljakter. I Österbotten är slaffaten sedan länge sällsynta. De som finns kvar är i hembygdsmuseernas samlingar. Inga Österblad Litteratur: Folklivsstudier I, Ragna Ahlbäck: Kulturgeografiska kartor över Svenskfinland (1944) På eftermiddagarna åt man potatis. Då kunde man också äta fisk som lagts i en blandlaka som saltats dagen före. Till efterrätt kunde man ha brödsoppa, något som också åts på kvällarna. Hela matservisen var av trä: slafate, tallrikarna och skedarna. Servisen hörde till huset, den var ingen enskilds. Var och en skötte sin mat: Lina skötte maten åt Kalles-Gust och Nygonas-Jan; Grannas-Jock, farfar, skötte matlagningen förutom åt sig själv även åt Isak och Lennart. Ur artikeln Strömmingsfiske vid Kalla (på 1910-talet; Lennart Ahlberg intervjuas), som ingår i Aktiv närkulturs Album På slaffatets lock finns ordet MISAS inbränt två gånger. Under botten finns årtalet 1881 och ordet MISAS upprepas. Kat.nr KBM 386

12 Maj 2012 Mjärdar i Lappfjärds å. Nejonögon fångas traditionellt i mjärdar av flätade vidjor. Det är närapå ett konstverk, och en prydnad att se när de ligger på grunt vatten. Det finns mjärdar att köpa också, av finmaskigt nylonnät. De gör samma tjänst men de gamla mjärdarna är vackrare. Bild och text ur boken Österbotten (1975?). Foto: Fotoklubben Focus r.f. Nätingsmjärde (nejonögonsmjärde) donerad av Anna och Sven Isuls, Lappfjärd, 2011, till Kvarkens båtmuseum. Mjärden är tillverkad av Josef Andersson i Lålby på talet. Den är gjord av envirke och bunden av koppartråd. Före 1940-talet bands mjärden med tunna tallrötter som togs på tallmoar, t.ex. i Heden. Mjärden har använts av Andersson i Lappfjärds åmynning ännu in på 1980-talet. Den användes under höstarna (augusti september) ända till januari. Mjärden sattes ut i steniga forsar där rännor kunde göras. På vintern fick man också lake i mjärdarna. Sven Isuls fick mjärden av Krister Jossandt, som köpte Anderssons fiskestuga vid Lappfjärds åmynning. Isuls har ej använt mjärden. Idag (2012) fiskar man nejonögon med ryssjor. Mjärdar av gammalt slag används nästan inte mera idag. Uppgifter av Sven Isuls 2011 Kat.nr Färgbild och sammanställning: Göran Strömfors

13 April 2012 Sälfälla (säljärn, sälsax) donerad av Bernhard Möuts, Petsmo, år Fällan använd av säljägaren och fiskaren Anders Pada (dog ca 1930) och hans far, båda Köklotbor. (Kat.nr 2564) En annan fångstmetod för sälen var järn. Säljärnet sattes ut i sjön, ibland även under isen. Järnet var fäst vid en planka. Man satte på agnfisk, t.ex. sill eller nors, och gillrade. Ett nät sattes ut vid den s.k. ståolan. Sälen måste komma in i järnet framifrån. Järnet var försett med vassa taggar som trängde in i sälspäcket när järnet slog ihop. Att fånga säl i järn var besvärligt och föga vinstgivande. Man slutade nästan helt med denna fångstmetod nån gång före 1920-talet. Studiecirkel Gnistan: He ska lengär havas än järas Munsalabygd i förvandling (1978), ur Gunnel Nymarks artikel Ute i fälan Det fångstsätt som senast togs i bruk för säljakten var säljärnet. Detta fångstsätt inleddes först år 1866 i våra trakter. Kunskapen om säljärnets förträfflighet hade man fått från Sverige. Saxen eller säljärnet sänktes under isen på de ställen, där sälen tidigare varit synlig eller varit framme och plundrat fiskarnas nät på fisk. Säljärnet spändes upp och gjordes klart för fångst uppe på isen, fisk fästes på gillertråden och järnet lades på ett särskilt tillverkat redskap av trä, själastoulan och sänktes därpå försiktigt ned till bottnen i ändan av ett sillnät. Avsikten var att låta sälen följa sillnätet, beta av det och ta den sista fisken från gillret och gå sitt slutliga öde till mötes. Byaforskningsgruppen i Kantlax: Kantlax en kustby (1990), från artikeln Att smida säljärn I Svenskt fiskelexikon (Stockholm, 1955) sägs om sälsax: Enl. 6 i Jaktstadgan får sax användas för fångst av säl, även sådan med tandade skalmar. Men den skall vara gillrad under vattenytan på betryggande djup o. måste vittjas dagligen. Bilder och sammanställning: Göran Strömfors