samiska berättare 2-73

Transkript

1 o ti O g 4) 09 > samiska berättare 2-73

2 insidan Renbeteskonventionen 1919 mellan Sverige och Norge, som begränsade de svenska samernas sommarbetesrätt i Norge, fick vittgående följder för de nordligaste svenska samerna. Möjligheterna för deras näringsutövning beskars starkt och många familjer bröt upp från sina gamla boplatser och sökte sig söderut. Också till Västerbottens lappmark kom en grupp nordsamiska familjer, som bosatte sig inom Sorsele och Tärna kommuner. Om denna folkförflyttning (dislokation) och hur den upplevdes berättar ett par av bidragen i det här numret. Per Markus Bals, en av de nordsamiska inflyttarna, har under många år arbetat för att till ett litet museum i Vilasund (efter Blå vägen mellan Tärna och norska gränsen) samla material, som belyser olika sidor av den traditionella samekulturen. Han har också intresserat sig för språket som kulturspegel och arbetar på en samisk ordbok, trespråkig som han själv, men dessutom med engelska översättningar som skall göra ordboken internationellt tillgänglig. Forskarassistent Sture Ureland vid institutionen för allmän språkvetenskap vid Umeå universitet har fängslats av Per Markus Bals' livsgärning och väckte förslaget om att hans museum och arbete skulle presenteras i VÄSTERBOTTEN. Sture Ureland har tillrättalagt de texter och det ordboksprov av Per Markus Bals som återges här, samt har försett dem med inledningar. Den juni hålls vid Umeå universitet en internationell språkvetarkonferens som bl. a. har mötet mellan två olika språk som ämne. Ambitionen har varit att till konferensen kunna presentera Bals och hans gärning. Att så kunnat ske är främst Sture Urelands förtjänst. Stiftelsen J. C. Kempes Minne har vidare genom ett anslag bidragit till tryckningskostnaden. Tomas Partapuoli är det andra författarnamnet med anknytning till den nordsamiska dislokationen. Han kom med sin familj till Ammarnäs från Talma i Norrbotten och berättar om detta i sina minnesanteckningar. Dessa har översatts från finska och ställts till VÄS- TERBOTTENS förfogande av Aslak Partapuoli. Det är numera inte många som finns kvar i livet av första generationens inflyttare och det framstår som en angelägen uppgift att få olika sidor av detta skeende dokumenterat - vi hoppas få anledning berätta mera om detta längre fram. Sametemat avrundas med några bidrag av den för VÄSTERBOT- TENS läsekrets redan välbekante komministern i Jukkasjärvi, Bo Lundmark. Han är bördig från Tärna och har nyligen i en separat volym, "Arnie", utgivit studier av sin hembygds samekultur. Västerbotten nio vägar För vårens och sommarens resor i länet - anskaffa 11 Västerbotten nio vägar', 1 (Västerbotten 2/1972). En kulturhistorisk vägledning med utförliga beskrivningar, kartor, ortregister. Kr. 7:50 västerbottensgården N u finns åter det länge utsålda och efterfrågade häftet "Västerbottens gård en" i ny och utökad upplaga. Kr. 10:00 Häftena rekvireras genom att motsvarande belopp sätts in på Pg Ange på talongen vad rekvisitionen avser.

3 per markus bals Per Markus Bals föddes våren 1898 i NukSoaivi (Svanfjällhöjden) vid Lainio älvs källflöden i Karesuando socken. Hans far Per Nilsson Bals f och mor Marit Mikkelsdotter Utsi f var renägare och födda och uppvuxna i Kautokeino. Föräldrarna talade nord samiska i hemmet och dessutom en nordfinsk dialekt. Svenska fick Per Markus lära sig först på 30-talet som vuxen i Västerbotten. På 1880-talet flyttade föräldrarna från Kautokeino till Karesuando där Per Markus Bals föddes. Här dog fadern bröt Per Markus Bals upp från Övre Soppero i Karesuando socken och började en vandring söder ut som fem år senare skulle sluta i Vilasund inom Tärna socken där tillgången på renbete då bedömdes som tillräckliga för ett tillskott på tre samefamiljer från Norrbotten. Per Markus Bals är inte längre renägare utan ägnar en stor del av sin tid åt sitt samemuseum i Vilasund och åt att sammanställa en fyrspråkig ordbok omfattande nordsamiska finska engelska och svenska. 49

4 50

5

6 52 Foto Sune Jonsson

7 min vagga, har vaggat i tiomilafjäll Per Markus Bals Följande berättelse skrevs av Per Markus Bals på nordsamiska i januari Den har översatts till svenska och bearbetats i samarbete med P. S. Ureland. Bals skildrar tre större händelser i sitt liv: utflyttning från Övre Soppero till Norra Storfjället i Tärna socken mellan 1926 och 1931; en tingsprocess om en skjuten svensk stövare 1945 samt uppförandet av hans samemuseum Pers Borg i Vilasund mellan 1957 och Genom renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge 1919 stängdes de norska renbetesområden som sedan urminnes tider varit norrbottenssamernas sommarbetesland. Till följd härav blev renbetesområdena i norr, som svenska samer hade tillgång till mer begränsade. För att undvika en hotande överproduktion i Norrbotten beslöt länsstyrelsen i samråd med samerna en förflyttning, dislokation, av ett antal rensamer i Norrbotten. Till de utflyttade hörde bl a Per Markus Bals, som i februari 1926 bröt upp från myrmarkerna 15 km norr om Övre Soppero på västra sidan av karesuandovägen nedanför fjället Kuormakka och påbörjade vandringen mot söder med sina 200 renar. Det var två större lag som den våren gav sig i väg söderut. Det ena laget bestod av Olof Andersson Omma med hustrun Kristina (nu bosatta i Hemavan) samt ett tusental renar. Det andra laget, som var lika stort vad beträffar antalet renar fördes av Nils Omma och Olle Omma (nu i Vapsten). De senare startade från Närvä och förenade sig med Bals på vägen söderut. Det var både med sorg och förväntan som Bals och hans kamrater lämnade sina fäders områden. Med sorg därför att det inte längre fanns plats åt dem och deras renar i norr, men med spänd förväntan inför vandringen söderut som skulle öppna nya framtidsperspektiv. Framtidsutsikterna verkade lockande och inspirerande på den 28-årige Bals och hans kamrater. De hade hopp om en bättre framtid i de av staten utlovade renbetesområdena i Tärnafjällen. Den fem år långa utvandringen gick över Jukkasjärvi, södra sidan av Kirunavaara, Puotsa, Norra Kaitums fjällmasiv, Saivapakte och över Stora Lule Vatten fram till Tjengalluokta (se kartan). Där stannade de i mitten av mars 53

8 1926 för att renarna skulle få ta igen sig efter den långp/vandringen genom betning i Ultevis fjällmasiv. Här förblev de båda utflyttning slag en i fyra år i Jokkmokk som rådet. På grund av jokkmokkssamernas begränsade betesområden anmodades Bals och Ömmas familjer att fortsätta sin planerade utflyttning mot Tärnafjällen, trots att de hade hoppats att få stanna i Jokkmokksområdet. Genom att stanna så länge som i fyra år här, hade Bals och Ommas familjer kommit i konflikt med en bestämmelse i renbeteslagen av 1918, där antalet renar inom de olika samebyarna regleras. Bals hade redan 1928 på egen hand besökt de utlovade renbeteslanden i Tärnafjällen och funnit dem vara goda områden för renskötsel. Därför var det med tillförsikt man bröt upp från Kirtik mellan Murjek och Vuollerim i februari Färden gick över Holmträsk, Bredsel, Glömmer sträsk (utefter den s. k. Materialvägen) fram till Norsjö och Lycksele i Västerbotten. Efter en månads vandring med renar och husgeråd anlände så de båda utvandringslagen till Umbyns renbetesområde. Bals och Olof Omma slog sig sett Min vagga har börjat gunga vid sekelskiftet, den svåra tids som då rådde i Karesuandos renbetesmarker. Rensamerna blevo fattiga och somliga av dem måste bli bosatta på flyttningsleder, därför att dragoxarna föllo och dogo framför akjorna i västflyttningen på våren. Dessutom brydde de människor som ej ägde samvetets ljus eller kärlek till sin nästan sig så mycket om att se på slaktrenens märke och blickade bara på ryggen bakåt för att se om renen var fet. De fastfångade den då genast och slaktade och kokte den. Detta var en andra orsak där till att fattige blevo fattigare och rike blevo rikare. En av den sortens fattige var min far. Han stannade och bosatte sig intill Roavesjön. Han hade två gamla nät och en gammal båt, vilka han hade fått av sin kvinnas Marits moders systers maxi, Stortomas. Kvarvarande renar vilka hade lämnats vid liv överlät han i sin väns skötsel. Själv fiskade han fiskar, fångade fåglar och jagade skogsvarelser (dvs 54 dan ned vid Överuman på en gammal men då övergiven sydsamisk boplats vid Strimasund på södra sidan vid sundet i Kaihca Kuolpan, Getvallen. Denna berättelse skildrar dislokationen såsom P.M.Bals upplevde den. I Västerbottens fjällområde finns utom P. M. Bals och Olof Andersson Ömmas familjer, följande dislokerade nordsamiska familjer: Nikolaus Utsi och hans hustru Elli Utsi, f. Kuhmunen, Boxfjäll, Joeström; Nils Omma och hans hustru Inger Marja Omma, f. Blind; Olle Tomas Omma och hans hustru Margareta Omma, f. Blind, Strimasund; Per Tomas Skum (död), Amarnäs, och hans hustru Helena Skum, f. Kansa och deras söner Johan och Per (denna familj utvandrade från Jukkasjärvi 1933 till Ammarnäs); Anders Baer (död) och hans hustru Elli Baer, f. Utsi, och deras son Per, Lasse (död), Thorbjörn, Paulus samt Sigrid (denna familj utvandrade från Karesuando 1919 via Arjeplog till Vilhelminas norra sameby 1945; Jonas Blind med hustru Ella Blind, f. Palopää och deras pojkar Nils Johan och Anders (denna familj utvandrade från Karesuando 1919 via Arjeplog till Vilhelmina södra sameby). rävar, björnar, råttor) och sedan, när jag blev större, knöt jag nya nät. Och vi fiskade mycket mer fiskar, så mycket att vi sålde och bytte till oss matrenar mot fisken från bättre bärgade rensamer. Jag minns när jag blev tretton år gammal, att jag svor och sade så: "Med detta gamla såll kan jag banne mig inte ro mer nästa sommar". Jag köper en ny båt. Farsan svarade så här: "Med vilket skit köper du denna båt. Du har inga pengar". Jag svarade honom så här: "Om nu Gud giver hälsa så jagar jag i skogen fjällrävar och snar ar ripor". Och sedan hände det att jag dödade en dyrbar räv och för priset av den köpte jag en ny båt. Vid den tiden var jag femton år gammal. Min far, som var läsare, såg och förstod att jag hade gott förstånd och god fattningsförmåga. För den skull gav han mig redan i min unga ålder full rätt att uträtta arbeten och leda fisket, såsom jag själv ville och såg min tanke vara bäst och nyttigast. Jag

9 utvidgade fisket så att jag skaffade fler nät och en andra båt, vilken jag lade i en annan sjö, som låg närmare vår sommarkåta än den stora Rostasjön (vid Rostaälven källföde). I sjön som låg vid kåtan, Roavvisjön, var väldigt stora och feta sikar. Jag överlade med min pappa att få låna pengar så att jag kunde utvidga mitt fiske. Men han svarade så på min vädjan: "Människan får inte någonsin låna pengar, om hon avser att bygga upp en lugn och fridfull framtid. Och om man tvingas låna, så skall man minnas att lånet måste återbetalas först och främst. " Därefter arbetade vi på tre sätt. Far var läsare och ackjesnickare. Mor var sångerska och klädsömmerska och jag var skogdjursfångare och fiskare. Jag minns hur de rika renlapparnas barn brukade håna mig på skolgården i Lannavaara och kalla mig för en mager fiskflåare, varje gång som de blevo arga på mig. Jag var sjutton år gammal då, när min far Per (som kallades Henrik) fick astma. Jag måste leja en dräng som hjälp till fisket och som roddare. Och jag knöt flera nät alltid när det fanns tid till det, därför att fisket blev allt större och mer framgångsrikt. Som artonåring bytte jag åt mig en tjorm mot en fjärdedelstunna sik och avelsrenar mot fisk. Därefter började renarna att föröka sig och vid den tiden slutade min ende tio år äldre broder att tjäna som dräng hos renlapparna och började att sköta sina och mina renar till tjugofyraårs åldern. Jag slutade med fisket och började själv sköta renar. Vid samma tid gifte jag mig med en renlappens flicka, som dog genom en hemsk död året därpå i barnsäng. Hon kunde inte föda, därför att fostret var fastvuxet i hennes sida enligt doktorns utsago. Denna händelse blev en orsak till - den nedan beskrivna söderflyttningen, sorg och ensamhet och renbeteslandets trånghet och ytterligare andra ting som jag inte vill skriva om idetta mitt livs minnen. Fort och raskt måste jag arbeta den hösten trots att min maka hade dött endast tre månader dessförinnan. Om dagarna samlade jag ihop renarna tills snön kom och det blev flyttningstid. Och om nätterna med sorg och med tårar strider och brottas jag. Dörren till framtiden tycktes vara igenbommad med dubbla lås. Och min faders död året därförinnan var ännu i färskt minne. Jag minns de kolheta tårar vilka nedtrillade från mina ögon och utefter mitt anlete, då den sista farvälskyssen trycktes mot hans grånande skägg den sista våren han levde, när han lämnades på Karesuandos nya ålderdomshem. Han dog några månader därefter. Samtidigt kommer jag väl ihåg den dröm som jag såg första natten jag låg hos min fästmö Anna. Jag hörde i drömmen att en röst ropade:"nu kommer världens ände". Och jag blev så rädd att jag vaknade. Denna dröm kommer inte att försvinna någonsin från mitt minne. Ej heller den händelse som under vigselkörningen ägde rum. Vi körde utefter den märkta vägen till kyrkplatsen, var och en med sin lugna gamla oxe. Mitt på selet, då oxarna blevo skrämda, sprungo de så att tungan hängde ut och svansen stod rätt upp i vädret två kilometers väg ända tills de blevo trötta. (Synbarligen var det ingenting som kunde ha skrämt dem). Jag och min brud talade inte om den saken någonsin. Först på sin dödsbädd sade hon till mig att inuti hennes kista fanns ett skrin och i det dyra fästegåvor som Nils hade givit henne som fästmansgåva. Hit hör ytterligare en förklaring: En liten tid efter vigseln började vi att fundera på den gångna tiden och timade händelser. Jag förundrade mig över denna dröm och vad denna skräckfärd och händelse skulle betyda, och speciellt det att i samma hus bakom dörren i andra salen hölls ett dött barns gravöl. Men vi två kamrater talade inte heller nu någonting om dessa saker. Vi överlade med varandra ändå om tiden och livets väl. En gång sade jag till min maka så här: "Vi dumbommar! Att vi inte gjorde upp ett äktenskapsförord före äktenskapet". Hon svarade: "Varför äktenskapsförord? Testamente är lika bra"- och hon fortsatte - "Låt oss göra upp ett testamente". Och så samsades vi så att vi lät skriva testamente, så att den som lever efter den andre skulle få 55

10 behålla all vår egendom. Anna var mycket bra. Arbetsam, kär och glad som himmelens ängel. Men hon var sju år äldre än jag. Av den anledningen hade naturligtvis Nils passat bättre för henne som make som var i samma ålder. På den tiden, på tjugotalet, stängde norskar alla flyttningsleder på norska öar och uddar för svenska rensamer. Därför blev det trängre i sommarrenlandet. Trettio samefamiljer måste lämna sina forna boplatser med svidande hjärta och på grund av myndigheternas hårda bud byta till sig land i söder. Myndigheterna kungjorde och gav veterligt för alla följande:"vilka är villiga att fara? De som vill fara får all sorts hjälp och stöd som behövs för renflyttningen, både för transporten av familjerna och husgeråden, likaså för bevakningshjälp när så behövs". Men framtiden visade att det mesta av dessa muntliga löften var endast munväder. Många nappade emellertid på den kroken och anmälde sig till flyttningsföljet. Jag och min kamrat Oulla (Olof Andersson Omma) skrev på detta papper. Därefter skilde jag ut mina renar från byn och sände samtidigt bud till min svärfar och skickade följande hälsning:"om du vill, så får du nu komma och skilja ut din egen flicka Annas renar och ta dem till dig. " Och han kom omedelbart och byggde fångkammare i den gärda som jag hade redan gjort i ordning för detta ändamål. Dagen därefter då vi körde renar i gärd an fick han alla de renar som fanns, som hade min avlidna hustru Annas märke. Det var sjuttio stycken, nästan en tredjedel av min renhjord. Testamentlagen hade nog tilldömt mig allt som fanns i vår ägo. Men jag tyckte att detta blev mig till orätt enligt mitt eget samvetes lag. Några av mina kamrater sade så här: "Varför gav du tillbaka åt svärfar de renar som enligt testament slagen var din rättmätiga egendom?" Jag svarade dem så här: "Lagen gör ej någon rättfärdig. Men Gud välsignar endast den som gör rättvisa och ber till Gud och tackar honom'.' Resan började i februari 1926 från övre Soppero utefter hästkörvägen till Jukkasjärvi till Kirunavaara. Därifrån 56 till Pultca och därifrån till Norra Kaitum och Mellan Byn över Stora Lulevatten. Hela vägen var rätt så bra renbete. Endast några brunrenar och någon kalv tröttnade och övergavs på vår flyttningsväg. I Ultevis var gott renbete, men hemskt mycket odjur (järv, varg och andra). Vi sköt på dem och vaktade över renarna natt och dag. Myndigheternas löfte om hjälp såg vi aldrig till och fick den heller aldrig. Några gamla oxar råkade likväl rymma, men dessa förlorade vi inte helt, därför att andra människor kände igen våra märken, sålde renarna och skickade pengarna till oss. Ett tusenniohundratrettioett (1931) körde åter svenska myndigheter oss söderut till Västerbotten - Tärna socken skrevs som adress och Norra Storfjället uppgavs som boplats. Färden började i Kirtik. Lappuppsyningsmannen Enbom i Vaikejauri lotsade oss till Västerbottengränsen. Därframme lotsade Johansson från Arjeplog oss till Norsjö, invid Tevvijauri. Vi flyttade utefter materialvägen till Lycksele och uppför Umeälven till Tärna. Renbetet var bra denna vår. Men även då miste vi tio härkar. De rymde norrut och några av dem försvann för alltid. Jag var då ung, reslig och vacker. Flickorna tävlade att få mig. Icke heller fruktade de någonting trots att jag hade många tiotals löss under pälsen. Många ville ändå komma intill mig. Men jag var ännu inte så lättlockad. Jag såg och valde första året. Men andra hösten, då började jag tycka om en svensk flicka som var så klämmig och vacker och kraftig att dra renar som en karl. Hon hade många friare. Det måste vara en bra flicka, tänkte jag. Hon gav knappt med sig i början, men så till sist så samtyckte hon. Och så blevo vi två Adam och Eva. Fyra barn kom nästan i en rad, en frisk pojke och friska flickor. Boningshuset var ett mm i min svärfars gamla timmerstuga på gaveln, fyra gånger fem meter för fem personer - med farmor! Vi både bodde och lågo i samma rum och dessutom en åttonde person - en piga ibland. Märkvärdigt att det inte någonsin blev strid eller träta i vår familj

11 på grund av rummets trånghet, fastän hela golvet bara var tjugo kvadratmeter till ytan. Kanske var det så att vi alla kände och förstod att så var det varmast och trevligast i detta ödemarksområde. På den tiden fanns ej nöjen, inte något elektriskt ljus och värme. All trevnad och tidsfördriv bedrevs inom ramen för hemarbetet. Icke endast bostaden var liten och trång, utan även hela vår egendom var liten och lätt att överblicka - en ko, en kalv och två får. Ej heller var renarna fler än att jag ensam bland andras renar lättvindigt klarade av att bevaka och sköta också mina egna. Jag flyttade och körde renarna österut ända ner till Granö om vintern och bodde på vintrarna där hos renarna i fem månader. Min kvinna skötte hemmet, korna, barnen och sydde för flera hundra kronor lappskor, om vintern. Om sommaren lejde hon slåttare och räfsade och bärgade vinterns hö för kreaturen. Hon matade kreaturen, mättade barnen och även gäster som färdades förbi, ty seden var sådan att när en gäst kom till en kåta eller till ett hus, så skulle åt honom givas kaffe och mat samt även en bäddplats på golvet, om sängen inte var ledig. Våra barn gick i sommarskola i Atostugan och på vintern i Skarvsjö. Mina samiska barn fick inte något barnbidrag under deras skoltid såsom det övriga svenska rikets folkets barn. Och för den skull processade min käring och skrev till skolans rektor Näselius ett tiotal skällbrev, som ändå inte gav något bidrag till samebarnen. På det här viset hade länets och rikets huvudmän nonchalerat samerna och deras barn. Jag själv brukade hyra ett rum eller en bryggstuga som vinterbo ställe i öster. Jag skidade omkring renhjorden varje dag såväl helg som veckodag, ty seden var sådan på den tiden. Ibland blev det strid när renarna hade ätit av bondens hö. En annan gång blev det att strida och kämpa mot lodjuren och lösa svenska stövare som kom och skingrade renarna. En gång kom två stora hundar in i skogen. Jag hade geväret med för lodjurens skull. Jag sköt på dessa hundar och träffade en av dem mitt på landsvägen. Jag slängde kroppen under en gran och rafsade lite nysnö ovanpå och skidade iväg till renhjorden för att se om andra hundar eller lodjur hade jagat renarna. Men den gången hade renarna fått beta i all ro. På den tiden fanns mycket gott bete. På grund av denna stövare blev det en stor uppståndelse därefter. Dagen därpå fann polisen stövarens kropp. Stövarens ägare kom och sökte upp mig och krävde betalning av mig för sin bra och dyra jakthund och begärde femhundra kronor. Men jag vägrade att betala ett endaste öre. Svensken blev förfärligt ilsken på mig och hotade att stämma mig inför lagen och det gjorde han också. Tre månader efteråt blev det rättegång i Storuman. Han inkallade inte bara mig utan även elva vittnen. Jag hade endast ett vittne, men en mycket bra advokat. Rättegången blev mycket stor och alla Nordkalottens advokater samt norska advokater hade kommit av intresse för att höra denna rättegång. Jag fruktade och skakades, därför att jag inte ens hade sett en rättssal därförinnan. Först frågade domaren mig: "Varför sköt du hunden?" - Svaret blev: "Därför att jag inte fastfångade den och jag förstod att de (hundarna) hade fått lukt på renarna och var i färd att i trakten skingra och döda renar". Därefter frågade domaren mitt vittne - "Är det såsom den anklagade nyss omtalade?" - Vittnet: "Det är så att jag har följt efter hund spå ren i den skogen,där de (hundarna) hade sprungit i bredd och skrämt renarna". -Därefter utfrågade domaren alla de elva vittnena som kärandens, hundägarens, advokat hade sammankallat. Rättegången tog nästan åtta timmar och jag vann processen denna gång. Men två månader därefter stämde kärandens advokat mig igen vid Hovrätten i Umeå. Jag hade denna gång inte något vittne, men käranden, ett av hans vittnen och hans advokat var därnere i Umeå samt min advokat och jag. Förhandlingarna varade i två timmar och domsutslag nådde mig efter tre veckor. Där stod att dessa och senare utgifter skulle var och en betala själv, som tillsammans blev ett tusen kronor för var och en. 57

12 På den resan såg jag för första gången fan. Den osynlige fan är alltid överallt, där människor är tillsammans och där endast två personer är eller när människan är ensam i skogen, där även är fans dräng osynlig i hans sällskap. Så var det den gången också; den gången, när jag sköt stövaren, viskade han till mig: "Skjut dom där så att satarna blir mindre till antalet. Och berätta att dom två har stört renarna i renskogen, så att du inte behöver betala för stövarn". - Jag förstod satan så att denna sak skulle gå mycket bra om jag lydde honom och gjorde så, d. v. s. ljög så som satan hade intalat mig i all hast. Men observera att när satan lär människorna och folk något, vill han ha betalning och han är inte nöjd med en liten lön. Han vill ha både kropp och själ. När han har en sådan tur, att han någon enstaka gång får en följeslagare att lyda honom, då blir han glad och tillreder vinkalas, så att han får tala om det för sina gäster och även skryta med sina slugheter. jag kom till Umeås tingshus precis på dagen före tingets början. Men ett annat brottsmål upptog hela dagen ända till kvällen. Mitt mål flyttades till nästa dag. Min gamla barndomsvän - en präst - bodde på den tiden en liten bit intill stan och jag tog skjuts dit på kvällen. Jag for dit för natten. Om morgonen bad jag honom att följa med mig till stan som kamrat. Efter tingets slut på eftermiddagen for vi åter till prästbostället. Jag bodde åter en andra natt där. Prästen själv ger mig morgonkaffe och frågar mig: "Hur har du sovit i natt", och han tillägger, "bra antar jag, när du fått inse att din sak går bra". - Jag svarade honom: "Jag har inte sovit en blund i natt". - "Varför?" - "Jag har ljugit inför domaren och Gud, när jag berättade att stövarna hade ofredat och våldsamt jagat renarna. Uppsiktigt sagt så hade de bara följt landsvägen hela sträckan från Storuman till Laisbäck. Det felvittnandet har ofredat mitt samvete och fråntagit mig både sömn och matlust. Har du något råd åt mig, så att jag återfår de här förutnämnda dyrbara sakerna". - "Vänta så skall jag ringa till domaren och höra av honom vad han tycker". Besked: "Domaren vill att du skall komma klockan tio". - Vi for båda två. (Prästen följde med mot förmodan.) Domaren 58 och fem nämndemän hade redan satt sig på domarsätena, när vi steg in. Domaren frågar kärandens advokat: "Har han något att yttra i denna sak?" - Han svarade: "Jag har inte något nytt. Igår sade jag allt som jag hade att säga". - Domaren frågar då mig: "Vad har du att säga utöver det som du redan talade om igår och förtäljde". - Svar: "Jag har det att förtälja att jag pratat alltför mycket och uttryckt vissa ord inför domstolen vilka var lögner". - Domaren: "Vilka ord var det? Det var roligt att höra. Var god och berätta". - Svar: "Stövarna hade inte stört eller jagat renarna. De hade kommit rätt utefter landsvägen från Storuman till Laisbäck". - Så förklarade domaren att saken var färdigbehandlad och lovade att domen skulle komma enligt sedvanlig ordning. Därefter for vi, prästen och jag till ett hotell och när vi hade satt oss för att äta så inom ett ögonblick kom en människoliknande varelse fram i kolsvarta kläder, som började kretsa omkring vårt matbord. Och när vi kom ut, så förföljde han oss överallt vartän vi for. Och prästen, min kamrat, skyggade så att han sprang från dörr till dörr i stadens affärslokaler. Prästen for sin väg och jag stannade innanför en dörr och tänkte börja läsa Jesu ord för honom, med vilka han skulle köra iväg satan. Men satan endast grimaserade bakom dörren och lämnade mig. Och Guds ande verkade inom mig och gav mig storligen sin heliga andes kraft så att jag klarade att läsa, sjunga och predika vitt omkring för människor och för fjällvärld om Guds nåd och kärleken till nästan, om erhållandet och givandet av syndernas förlåtelse i Jesu namn. Två år därefter fick jag hjärtmuskelkramp och tålde inte numera såsom förut att frysa i skogen, och för den skull var jag tvungen att sälja alla mina renar. Priset varför 365 liv, kalvarna medräknade, kr, som slaktaren betalade. Det året var ett tusen niohundrafyrtiosju. Därefter sålde jag ett hundrasextio avelsrenar till Oskar Edvin Vinka för elvatusen kronor. År ettusenniohundrafemtiosju så började jag att fundera på att bygga ett samemuseum i Vilasund, när jag kände mig bli frisk igen från denna hjärtsenköttskrampen, som plågade mig och mycket

13 svårt tyngde min andning och mitt välbefinnande. För den skull gjorde jag en resa till Norsjö och andra byar i norra Västerbotten. Men denna resa var inte någon lycklig resa. På denna resa måste jag råka ut för en stor bilolycka, när två bilar körde ihop. Sjukhusvistelsen räckte i sexton dagar på Lycksele sjukstuga. Samma sommar sökte Per Henrik, min son, arbete och fick skogsröjning på södra sidan av Storuman i Kaskeluokt. Han bad mig bli arbetshjälp åt sig. Jag reste. Vid stranden stod en kronstuga, som fordom hade varit ett ödemarkshemman. Husets ägare hade rymt bort från den skogen till människor redan några år därförinnan. Jag värderade och fann att det var ett bra hus och ett mycket passande flyttbart hus, därför att det var byggt av friskt grovt timmer och var stort nog till ett museum. Jag lejde tre stora svenskar i tio dagar för att riva ner det. Jag hade med jägmästaren överenskommit om stugans pris, som uppgick till 200 kronor. Med nedrivning och bilfrakt kom den att kosta två tusen kronor, eget besvär ej inräknat. Uppsättningen åter blev ett annat kapitel. Dyrtid hade redan försvårat företagares arbetsinsatser rätt så mycket. Människorna ville ha stora löner och de kunniga arbetarna hade anställts av Väg och Vatten i stora lönearbeten. I hela två år låg timret på backen. Den tredje sommaren fick jag timmermän att sätta upp denna stuga, som blev så dyr att jag blev helt utan pengar och försökte skriva 49 tiggarbrev åt alla håll. Till Sveriges rikes rika och även Konungen. Men inte en enda människa gav någon krona. Jag lånade pengar så att jag klarade av att betala stuguppsättarna. Därefter arbetade jag natt och dag för att få huset färdigt. Det var tur att jag sedan länge hade samlat på saker. 59

14 pers borg i vilasund Per Markus Bals museum i Vilasund är inrymt i ett timrat hus, som flyttats från Gaskeluokt vid Storumans södra strand år I museet är i dag inrymt c:a 450 katalogiserade föremål; de flesta med samiskt ursprung. Mycket i samlingarna har Per Markus tillverkat och använt själv under sitt liv som renskötare, mycket har han ärvt efter sina föräldrar och en del har han köpt eller på annat sätt förvärvat. Museet är öppet sommartid när Per Markus är hemma i Vilasund. Intresset för Bals och hans säregna museum är stort det vittnar besökssiffror på upp till 2000 besökare per år om. 60

15 Foto Sune Jonsson 61

16 62

17 63

18 64

19 65

20 66

21 67

22 68

23 69

24 70

25

26 72

27 morgonrodnaden Per Markus Bals "Morgonrodnaden"är en berättelse av P. M. Bals som skrevs av honom på västerbottnisk dialekt Den har genomgått en del smärre stilistiska ändringar och en normalisering till rikssvenskt skriftspråk, men originaltextens syntax och ordförråd har i möjligaste mån bibehållits. Berättelsen handlar om samernas urfader, som enligt sägnen hette Aslak. Han skildras här tillsammans med sin hustru Berit såsom invandrande med sina renar till ett land, som kom att uppkallas efter deras ras, nämligen Lappland. Bals tar också upp samernas religion och föreställningen om SEIDIN dvs den heliga sten i vars hägn man räddar sig undan vinterstormens köld och död. Vidare framställs den språkliga och kulturella konfrontationen mellan samer och nordgermaner, sådan som Bals ser den. Vitt och rent låg landet under Polstjärnans stålpelare, vitt och rent, av snö och frost vitmålat slätt, vitt famnande och ljust på natten som på dagen, upplyst av norrskenets rödflammande ljusa fläktar. Lappen Aslak vandrade fram med hela sitt bohag och sin egendom på natten liksom på dagen, eftersom hela hans värld var belyst och låg vit och ren som för länge sedan, innan någon annan människa hade kommit hit före Aslak och smutsat ned denna av Gud skapade värld som hitintills varit en Naturens värld. Den var uteslutande ett fritt paradis för naturväsen, för fiskar i sjöar och fåglar i luften samt djur på marken. Men en lång tid därefter blev landet kallat för Lappland. Detta hände för mycket länge sedan, när gubben Aslak kom flyttandes över fjäll och dal och skidade själv med sin ledaroxe i spetsen. Hustrun Berit jagade efter honom med tvenne väldresserade hundar, paret Tjahp och Rann. Vällärda härkar drogo sina pulkor och ackjor, i vilka Berit hade packat in alla deras husgeråd,kläder samt mat. Barnen satt och åkte i ackjorna. De äldre skidade bakom renarna utefter airon, vägen som bildas av rentramp. 73

28 Nu när de hade flyttat en rätt lång väg, fann de en mycket bra boplats vid en dalsänka, där det fanns ved till bränsle och virke till kåtastänger. Där stannade de och bodde en längre tid. Aslak, han var nu herre och Konung som en kejsare i sitt eget rike. Han regerade, bevakande och skyddande, över sina renar, det käraste han hade. Sina barn och sin maka samt övrigt bohag hade han i sina ägor. Sådant som björnar, vargar, örnar samt övriga skadebringande odjur höll han ständigt på ett behörigt avstånd från sina kära renar. Han var själv domare och läkare. Han besåg och botade alla slags sjukdomar, som plågade hans renar och folk, så att allt skulle gå bra och att lugn skulle råda bland hans renar så att de fick beta i fred, växa och förökas och fylla alla fjäll och dalar. Berit hans hustru stannade i deras kåta, vilken de hade satt upp med hjälp av smala veka björkstammar, upptill smalare än nertill så att vind och stormar inte skulle få för stort grepp om dem, bryta och riva kåtan. Berit sydde ihop flera renskinn och de hjälptes åt att bekläda kåtans sidor med rena renskinn. Berit sydde alla deras kläder av rena renkalvskinn för hela familjen. Hon beredde alla skinn och bällingar med videbark. I regel lade hon barken i ljumt vatten samt mjukade upp skinnet med bark. På detta sätt fick hon det 74 mjukaste och bästa hållbara sämskskinn. Till tråd använde hon och spann senor från renbenen och renryggen vilka gav det värdefullaste och bästa trådmaterial, för det var mjukt, smidigt och starkt. Dubbla pälsar sydde hon för hela familjen med dårkan inåt och bäskan utåt. Kvinnomössan gjorde hon av coavjevuoli, skinnet under renens buk. Men mannens mössa, den sydde hon av spädrenkalvskinn, en fyrspjutig mössa pekande i alla fyra vindars riktning, så att mannen skulle kunna fatta samt insamla all visdom från alla världens vindar. Han fick aldrig avlägsna eller borttaga sin mössa från sin högsta punkt på det att han inte skulle mista sitt visa förstånd utan behålla det i evärdelig tid. Byxor sydde hon likaledes ett par,med håret inåt på ett renskinn och håret utåt på det andra. Skorna sydde hon av rena renbällingar, och av härnor gjorde hon vattentäta sommarskor. Till synål tog hon ben i renbakbenets övre del, det lösa nålliknande vassa benstycket. I den täta videskogen skar hon skogräs av starrhö, bredde ut det mot en torksten och flätade ihop den till ringkransar. Aslak levde mycket försiktigt. Varsamhet var hans första bud, därnäst kom vaksamhet. Han hade lugnt sinnelag och levde lugnt under de tider som han fick vara ifred från sina arvfiender: björnar, vargar, järvar och andra skadedjur. Ve, den som råkade oroa honom eller hans kära renar, då brann det hett i lappens ådror och då gjorde han processen så kort som möjligt enligt sin egen lag som lydde: Huvud för huvud, blod för blod. Aslak förnam även en annan längtan i sitt inre och detta plågade honom natt och dag hemma i kåtan såväl som i renskogen. Han längtade efter Gud, som kunde bevara honom och hans ägor samt välsigna honom och hans renar. Så hände det sig en gång, när han satt nattvakt hos sina renar att en fruktansvärd storm med blixt och hagel, som var stora som ripägg, kom över honom. Detta är min sista dag, tänkte han. Men i samma ögonblick blev han varse en stor sten i sin omedelbara närhet. Han upptäckte att det var liksom ett lä vid sidan av denna och han lade sig därunder och blev bevarad från att förgås. Efter det att ovädret var över och då han förnam att all fara för livet var över för denna gång, blev han mycket tacksam inför sin beskyddare, d. v. s. stenen. För att bevisa sin tacksamhet slaktade han en ung fet vaja och lämnade en fet sida som ett tacksamhetens offer och döpte stenen till "seidi", som betyder beskydd eller välsignelse. Liknande offer bar han till seidin, eller stenen, varje gång som han vandrade i dessa trakter. Ibland gjorde han en extra tur till sin seidi, i synnerhet då han önskade en särskilt god lycka och tur med renarna. En gång under våren önskade Aslak få en god vår med många kalvar och fint väder. För den skull slaktade han en stainat, en renko som ej gav någon kalv, och tog isär ryggen med biskas, fetstämmeln, och så följdes det äkta paret åt till sin seidi för att offra. Hunden Tjahp följde med sin husbonde. Nu hade de vandrat rätt långt i riktning mot seidi. De såg redan en skymt

29 av stenen från en fjällrygg. Där satte de sig ned och lade köttstycket ifrån sig på backen. De spejade och tittade beundrande på det land som nu var deras och deras barns egendom. Landet var så besynnerligt vackert med en underlig natur. Under tiden hade hunden passat på att äta och kalasa på det feta köttstycket, som egentligen tillhörde guden. När Aslak upptäckte att hunden hade ätit upp köttet blev han arg på honom och sade: "Ve fetögat som ätit upp mitt gudakött". Han lyfte upp sin spjutstav och ämnade genomborra honom, men Berit värjde och hejdade handlingen sägande: "Kära pappa, gör inget åt Tjahp och svär inte så att Gud kan höra det och hämnas på oss för det". Nu var de tvungna att avbryta sin offerresa för denna gång och återvände till hemmet och hämtade ett nytt köttstycke. Denna gång var det en hel stek. De bodde rätt så länge i denna trakt. Samtidigt som barnen växte upp, växte även renarnas antal och förökades så mycket att de måste flytta längre ned mot kusten. Där fanns färskt land och mycket mossa. När de hade hunnit in i tallskogen så mötte de en man, som talade ett annat tungomål sådant som de aldrig därförinnan hade hört. De första ord som de kunde förstå och begripa var de som tätt som oftast kom fram under vredesutbrott, det var kraftord. Barnen började strax att härma dessa ord under vredesmod. Den främmande mannen hade ett rör. Det använde han i munnen och då han tände på det, så blev det någon slags stark lukt av gräs, som luktade och rykte som i en sami kåta från reppi, hålet. Barnen ville gärna pröva på att tända röret. Det var starkt och äckligt, men med tiden så fick de begär att få del av detta rör, som de kallade för pihpu.pipa. Nästa år flyttade de ännu längre ned mot havet och då träffade de på ännu mera folk. Folk som talade samma språk som mannen, som de blivit bekant med året därförinnan. De hade satt upp fyrkantiga kåtor av stora träd och de hade stora underliga renar, underliga på det viset att de inte kunde gräva fram mossan under snön så som våra renar, utan folk måste skära hö åt dem och torka och förvara höet på ställningar. Dessa djur ger mycket mer mjölk än våra renar. Människor tillverkar smör av dessa djurs mjölk och det är godare än vårt rensmör. En gång kom en man som ville byta till sig en ofruktsam vaja mot smör. När Aslak hade kastat fram en fet vaja och när affären var avklarad, bjöd den främmande mannen gubben Aslak ur en flaska, som det var vatten i, starkare än havsvatten och mycket starkare än fjällbäckens vatten, nästan fränt i smaken. Det var så underligt starkt att det ville nästan bränna upp halsen på gubben Aslak. Strax efteråt skildes de från varandra och vid avskedet höjde den främmande mannen sin runda mössa högt ovanför sitt huvud. Gubben Aslak gjorde likaledes med sin fyravindare, men detta skulle han inte ha gjort. I och med denna dumma och obetänkta handling miste och förlorade gubben Aslak för evigt all den visdom och all den vetskap som han under hela sitt liv förvärvat och insamlat under sin fyrkantiga fyra vindars huvudbonad. Tidigare var han herre och konung över sitt land och sitt rike, men i och med denna dumma byteshandel miste han allt sitt land, sin visdom och sitt förstånd. Andra folk kom att bli hans förmyndare, förmän och styresmän. Han och hela hans släkt blev ett flyktingfolk. De hade bara att maka sig undan och undan för att ge plats åt andra folk från andra länder och andra landskap samt från andra tungomål. Du grymma öde med din flyktings grav. Tänk när en gång vårt varför blir besvarat, vår gåta löst, som man grubblat på, när allting blir där ovanfrån förklarat, tänk, när jag Guds vägar fullt förstår. Till dig, min Gud, jag hör, vid dig jag ständigt bliver. Du ingen övergiva vill, som dig ej övergiver. Tro, kärlek, hopp för allt mitt lopp du nådefullt mig tilldelar. Den som på Gud tror, han tryggt bor och icke något honom fattas. 75

30 om änders fjellner Bo Lundmark Fordom var det ont med karlfolk fanns ej nog med män åt mörna. En som där en kvinna äktat hade blandat blod med henne. Modern hade ammat barnet, lögat, närt den lille karlen. Gossen sparkade sin vagga - ifrån den som avlat honom hade han fått fasta senor, avlaren göt mod och mandom i den unge karlaättling". Så börjar det diktade eposet Solsönerna av samen Anders Fjellner. Han föddes en kall höstnatt 1795 på Rutfjället i Härjedalen. Enligt lapsk sed skall han också ha badats i en närbelägen källa. Och "fasta senor" fick den lille gossen snart. Föräldrarna var nämligen rennomader. De levde ett kringströvande liv under knapphetens stjärna. Emellertid skingrades familjen redan 1804, då fadern dog. En släkting tog nu hand om Anders, som så småningom kom till "stora staden" Östersund. Där fick han börja skolan. Vid ungefär samma tid börjades på liknande sätt bröderna Laestadius ' bildningsväg uppe i Arjeplog. Liksom dessa fortsatte också Fjellner sin studiebana via Härnösand till Uppsala, där han inskrevs vårterminen De ekonomiska svårigheterna gjorde emellertid att de akademiska studierna måste avbrytas redan efter ett par år. Han fick nu förordnande som lappmarksmissionär i Jukkasjärvi 76 och Karesuando socknar. I reglementet hette det att han skulle "besöka lapparna i deras vistelseorter och gå dem med lärdomar och undervisning tillhanda". Lapskan häruppe är en annan än Härjedalens, men därtill hade han att lära sig finska. Han fick sedan ofta tjänstgöra som finsk och lapsk tingstolk. Vid denna tid tjänstgjorde den nyss nämnde och något yngre Lars Levi Laestadius i Karesuando. Märkligt nog tycks de inte ha gjort några nämnvärda intryck på varandra. Von Duben noterar visserligen att Fjellner i flera hänseenden beundrade Laestadius men att "dennes öfverväldigande energi och vanligen stora inflytande på lappar märkvärdigt nog tyckes hafva föga inverkat på den veke, mytiske Fjellner". Senare har Fjellners stamfrände Torkel Tomas son förmodat att Laestadius med sin grundliga lärdom inte riktigt kunde förlika sig med den mindre bokligt bildade hjälpprästen. Båda var emellertid eniga om nödvändigheten av att bekämpa brännvinskrögeriet i lappmarkerna. Fjellner gav bl. a. ut en skrift, där han sökte fästa statsmakternas uppmärksamhet på tre svåra olägenheter för samerna, nämligen svedjandet som förstörde renbetet, nybyggarnas utestående höhässjor, som utgjorde ett tvisteämne samt brännvinstillverkningen. Alltnog. Efter prästvigningen i Härnösand 1828 förordnades Fjellner som pastorsadjunkt i Jukkasjärvi. Ett decennium senare ingick han äktenskap med en sameflicka från Karesuando vid namn Kristina Päivadtj. Hon var av den kända Päiviäsläkten härstammande från Paldamo i Finland. Därmed blev han halvt om halvt renskötare. Snart nog blev det emellertid dags att slakta hjorden, eftersom han 1841 utnämndes till kyrkoherde i Sorsele. Elva korrenar sparades dock för färden till sydligare lappmarker. Och det blev en minst sagt dramatisk färd, som varade sex veckor. I Sorsele väntade man givetvis med spänning på den nye kyrkoherden. Och snart kom budet att han nått Fjällnäs, den nordligaste byn i socknen. Manker har i sin bok "Vägen går krokigt"tolkat stämningarna så här: "Man väntade, helt naturligt, att kyrkoherden skulle komma den enda för herremän farbara vägen till Sorsele, uppför Vindeldalen, skjutsad med frustande hästar. Så ivrigt spejade man utefter stora vägen, att man inte lade märke till en liten lapprajd, ett tiotal renar med akjor, som ringlade fram ur skogen, förrän denna var inne i byn. Ur den första akjan reste sig en liten lapp som lappar mest. Det var kyrkoherde Anders Fjellner. I en annan akja satt prästfrun. Barnungar och bohag fyllde akjorna för övrigt. De goda Sorseleborna kände sig nog besvikna, men det var nu inte värt att låtsas om. Duktigt var det i alla fall att ha kört över fjäll, skog och myr väl sjuttio mil. Han färdades som sina fäder, kyrkoherden. Sorsele-tiden blev i många avseenden törnbeströdd. En senare Sorselepräst, Olof Waernér, har bl. a. framhållit svårigheterna när det gällde de separatistiska riktningarna. Det hände rentav att separatister spottade på honom och ropade att de såg djävlar i vartenda veck av hans kläder. BLa. gällde det schismen om de s.k. "nyböckren", som läsarna hatade. Han anmäldes också flera gånger för domkapitlet i Härnösand, dit han t. o. m. tvingades gå till fots. Då synen med åren försämrades, måste han även ta emot vicepastor.

31 Till detta kom att han inte hade utseendet för sig och saknade "fina" man ér. Detta levnadsöde skulle väl knappast ha gett Anders Fjellner någon större plats i hävderna. Förklaringen till hans berömmelse har bara antytts inledningsvis, nämligen hans diktning. Den hade god grogrund, för som von Diiben säger: "Hvar helst de än voro, bland fjällens isar och stormar eller i skogarnas relativa lugn, förkortade gamla och unga dagens och nattens ofta bittra stunder med förtäljande av forntida sagor och sägner, med framsägande av runolika skildringar af fädrens öden,med sjungande av dessa entoniga vildtljudande egendomliga lapska sånger, "vuoleh", hvilka i få ord angifva eller antyda än den ena än den andra stämningen, oftast en af de ödsliga omgifningarna betingad sorgton". Personligen skulle jag också vilja framhålla Uppsala-tiden som viktig för Fjellners litterära utveckling. Förklaringen härtill är att Uppsala vid denna tid blev något av romantikens Mekka med folkdiktningen i centrum. I Finland åter fick romantiken sitt främsta nedslag i Åbo - dock kom den första samlingen finska folkdikter uti Uppsala Här uppkom också tanken på sammanställandet av ett finskt nationalepos. Främsta namnet i detta sammanhang var Karl-Axel Gottlund, men den som samlade och sammanställde eposet blev som bekant Elias Lönnrot. Kalevala utkom 1835 och i utvidgad upplaga "Kanteletar", d. v. s. "Kantele-sångmön", innehållande lyriska och episka folkdikter, utgav han Men vid den tiden vistades Fjellner på helt andra breddgrader. I samband med böndagen och kungafesten i Gillesnuole 1843 möter vi också för första gången diktaren Anders Fjellner. I svärmiska ordalag hyllar han Karl XIV Johan: "Fjuödtjelebet guöddels kieläh Gaktser låhkasatjen wuösth... " o. s. v. Fjellner översätter den själv: "Stån upp I snälla, snabbfotade tungor, I skarpa snillen från Skandinaviens ö Till den åttatioåriga Hjälten Klippor, Fjälltoppar, svara, från Gilles Nuoles snötäckta fjäll. Från höjden i Sorselets gäll". År 1849 presenterade prästen J. A. Linder i Umeå ett utdrag ur ett diktat epos, Peiven Parneh (Solsönerna), meddelat av en pastor Fjellner. Det skedde i "Läsning för svenska folket". Därefter presenterades utdrag ur Post- och Inrikes Tidningar, Helsingfors Morgonblad (1850) och Petersburger Zeitung m. fl. Men det verkliga genombrottet skulle låta vänta på sig till 1870-talet skriver sålunda en viss Dr Bertram från Helsingfors om "Peivash Parneh, Solsönerna - efter brottstycken av en episk folksaga från Lappland". Där heter det i anmärkningarna: "Den episka dikten "Peivas Parneh" upptecknades 1850 av kyrkoherde Fjelder (!) i lappmarken efter folkmun och utgavs först i Stockholm, senare i Helsingfors i tidskrifter.. " Med Gustaf von Dübens klassiska verk "Om Lappland och lapparne, företrädesvis de svenske" (1873) blev Anders Fjellner allmänt känd. En av de sista dagarna i juni 1871 anlände nämligen en liten karavan till Sorsele bestående av professorn, friherre Gustaf von Düben, och hans maka, kokerska, samt ett tiotal bärare. Carl Forsstrand, en av dem som var med, berättar så här: "Av särskild betydelse var vistelsen i Sorsele, ty Anders Fjellner, den gamle lappfödde kyrkoherden, var ej blott den främste kännaren av sitt folks historia, språk, sägner, traditioner, levnadsförhållanden och sedvänjor utan även beredvillig att låta Düben få del av sitt rika vetande, sina anteckningar och samlingar". Fjellner beskrivs som en liten mager och nästan blind gubbe "men vid full andlig vigor, livlig och minnesgod och med något vördnadsbjudande och sällsport fängslande i hela sitt väsen". Forsstrand beskriver också mötet mellan Düben och Fjellner: "De voro varandra mycket olika dessa två, den livlige, mångsidigt bildade och spirituelle professorn och den lille halvblinde lappprästen, men i sina intressen för Lappland och lapparna hade de funnit en föreningspunkt, som utjämnade alla sociala olikheter och jag fick den uppfattningen, att Düben trots sin vetenskapliga överlägsenhet satt så att säga vid Gamaliels fötter och att den lille lappgubben med sina minnen från nomadlivet och sin intima kunskap om och sin entusiastiska kärlek till sitt folk var huvudpersonen i samkvämen". Nästa stora besök fick Fjell-- ner Det var den finske språkforskaren Otto Donner. Han vistades i Sorsele ett par veckor och gjorde uppteckningar efter den blinde kyrkoherden. Sitt besök har han skildrat i "Käynti Fjellner in luona Sorselessa" (Ett besök hos Fjellner i Sorsele). 1876, Fjellners dödsår, utgav han också "Lappalaisia lauluja", på tyska med titeln "Lieder der Lappen". Donner kunde även ösa ur Fjellners egna handskrifter som denne tänkt utge under namnet "Lapska fornsägner i bunden och obunden stil". 77

32 För von Diiben och Donner uppgav alltså Fjellner att de meddelade kvädena härrörde från en lapsk folkdiktning omfattande hundratals sånger. Det vi har bevarat är Päiven parne^(solsönerna); Pissan Passan pardne (Pissas och passas son) ; Päiven neita (Soldottern) samt Kassa muödda (Tjockpälsen). Hänförelsen över det föregivna lapska nationaleposet blev betydande. Bland dem som blev särskilt hänförda märks Valdemar Lindholm, som skrev om "Lapparnas mytiska diktning". Här uppges även att "Soldottern" upptecknats av Fjellner efter en gammal samekvinnas jojk. I övrigt har han särskilt från Härjedalen namngett framstående bärare av denna tradition såsom Serri Ja, Anders Nilsson och Per Mihte. - Lindholm berättar om de jojkar som meddelades till Schefferus på talet, men utbrister: "alla dessa upptecknade sånger och sägner äro dock af försvinnande liten betydelse om de jämföras med lapparnes mytiska dikter. I mångt och mycket minnande om Kalevalasägnerna, äro dessa myter så säregna och i såväl språkligt som kulturellt hänseende så värdefulla, att man aldrig nog kan beklaga de svårigheter det möter att samla dem till ett helt". Fjellner anges som den som i varje fall hade den bästa kännedomen om denna diktning. Därefter återges partiet om Soldotterns död, delvis även på lapska. Det torde kräva några inledande förklaringar: Beijen Nejta är Soldottern, som också kallas Njavvis-ene, därför att hon blev den gode Njavvis maka. Hennes fiende var Måndottern, Attjis-ene som var Attjis onda hustru och även kallades "höstdrottningen". Med "jättehatarn Tjermes" avses åskguden medan "solskänk" är en poetisk omskrivning för renen. "Heligdörrn" syftar slutligen på påssjå, det heliga området bakom arran,eldstaden. "Låg vid heligdörrn i kåtan Beijen Nejta-Njavvis-ene trött vid lifvets tunga mödor ville bort till ljusa nejder; skåda Jubmel, världsbehärskarn, skåda Beijve själf sin fader, skåda jättehatarn Tjermes. Väntande på dödens ande låg vid heligdörrn i kåtan Beijen Nejta, Njavvis-ene, Stod vid hufvudgärden sonen, onda Attjis-enes bane, stod vid foten fosterdottern Attjis-enes enda dotter. Hon som första renen tämjde, solskänk gaf åt Beives söner, nu skall göra sista färden. Talar solens fagra dotter, talar matt med bruten stämma: Lyssnen noga! Minnens orden! Bejves fagra dotter talar: Solen sjunker! Natten kommer, breder mörker öfver jorden öfver fagra Same-landet Ingen vet, när morgon kommen, Solen sjunker! Vargen kommer! Smyger gärna kring i natten, gömmer sig i mörka skrymslen Ingen vet, när morgon kommer. Solen sjunker. Beijen Nejta flyr tillbaka upp mot ljuset, för till Bejves barn det åter, Ingen vet, när morgon kommer.'.' Valdemar Lindholm inspirerades också till verket "Solsönernas saga" som utkom Året innan hade den store eskimåkännaren Knud Rasmus sen stämt in i hyllningskören i sitt verk "Lappland". Han skriver: "Denna starka, färgrika poesi framställer för oss lapparna som de sanna barnen af en stor natur och ett obundet lif. De äro djärfva i sin obundenhet, hjärtliga och oförbehållsamma i sina känsloutbrott, dristiga i sin fantasi. Och alltigenom äro de sorlösa solbarn, som vilja se lifvet från solsidan... " Han fascinerades av såväl dikterna om Soldottern som Solsonens resa till jättarnas land: "Man vore frestad att jämföra den kortfattade och kraftiga resebeskrivningen med det mest berömda och besjungna af alla skaldestycken. Och i sanning lapparnas Odyssé bleknar icke inför Homeros!" Så långt Rasmus sen. - Men mer kritiska stämmor hade också blandat sig i kören, främst just Qvigstad och K. B. Wiklund framhöll de båda att åtminstone Solsönerna och Pissas och Passas son måste ha författats av Fjellner själv. Den konstruerade lapskan, en blandning av nordliga och sydliga element, var bl. a. vägledande. Härmed skulle Fjellner ha velat ge dikterna en gemensam urlapsk präge. "Avslöjandena" resulterade i att Fjellner åkte ur Nordisk Familjebok och stämplades som en litterär förfalskare med Kalevala som mönster. Och redan i en minnesruna (1876) erinrar von Düben om att kyrkoherden ännu 50 år efter slutade studier kunde citera de klassiska författarna rätt flitigt. Intressant är också följande omdöme ur von Dübens minnesteckning: "Det är ett ganska vanligt drag hos lapparna, att, så snart de på ett eller annat sätt kommit från det för dem egendomliga lifvet, de ringakta sitt eget och ogärna vilja höra talas om sitt ursprung. Detta fel hade Fjellner icke; han hyste snarare en motsatt åsikt; han var ett slags lapsk Rudbeckian, som öfver skattade sitt folks historia. För honom var lappen Nordens urinvånare, denne hade vandrat från sitt hem