Förord Vi vet att första världskriget var viktigt, eftersom det står så i alla böcker. Samtidigt utgjordes det löpande krigandet främst av meningslösa

Transkript

1

2

3

4

5

6 Peter Olausson 1914 Vägen till första världskriget Forum

7 Förord Vi vet att första världskriget var viktigt, eftersom det står så i alla böcker. Samtidigt utgjordes det löpande krigandet främst av meningslösa massakrer. Kriget saknar till synes anledning, mening och mål. Det enda som verkligen fångar intresset är den ohyggliga tillvaron i skyttegravarna. Det är gyttj död och elände, en slätstruken, idélös och inkompetent grymhet och förödelse från början till slut. Ett krig vars främsta egenskap var att det var meningslöst det är inte mycket att sälja. När första världskriget tas upp i populära sammanhang, som filmer, tv-program, populärhistoriska tidningar och så vidare, så är det framför allt skyttegravarna som visas upp, från de stora slagen på västfronten som inte utan rätt blivit krigets sinnebild. Drama, spänning och personligheter, det svårgripbara som skull kunna kallas krigets estetik; det mesta i den vägen är förbehållet andra krig, i synnerhet det andra världskriget. En sak är säker: det första världskriget kommer aldrig att bli lika populärt som det andra. Men vis hade första världskriget spänning och personligheter, inte minst upptakten. De är bara inte lika kända Om andra världskriget har blivit allmänhetens krig så har första världskriget blivit historikernas. Inte ens andra världskriget delar upp tiden före och efter på fler och mer djupgående sätt. Kriget förändrade världen så mycket att det är svårt att förstå i efterhand. Skillnaderna låter sig inte sammanfattas; man kan bara ge exempel. Vi vet bara på ett ungefär hur många som dog i kriget: Omkring 16 miljoner, soldater och civila. De flesta var soldater, och av dem var de allra flesta unga män. Bara Frankrike fick över en halv miljon krigsänkor. I Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Belgien med flera länder kan även minsta b ha ett minnesmärke med inristade namn; även en handfull namn kan där utgöra flera årskullar av pojkar. Tillsammans med spanska sjukan , som slog särskilt hårt mot unga och i övrigt friska vuxna, innebar det att effekterna syntes i befolkningsutvecklingen långt efteråt. I många länder upplevde man att de som gått förlorade var de bästa i sin generation, och att de som återstod utgjorde de sämre sorteringarna. (Begreppet den förlorade generationen har använts om såväl dem som dog kriget som om dem som överlevde men präglades av det för resten av livet.) Men mängden döda och vanställda, hur obegripligt stor den än är, räcker inte för att förklara världskrigets historiska betydelse. När kriget bröt ut förbrödrades ländernas folk mot respektive fiende. Så småningom blev utvecklingen på flera håll den omvända. Det var inte bara händelserna i Ryssland som fick ledare över hela Europa att bäva. Kriget gick so en gigantisk jordfräs över Europa och bröt sönder sociala och politiska strukturer. I dess spår följde e mängd kriser, revolutioner och inbördeskrig som i flera länders historieskrivning läggs i samma kapitel som första världskriget. Det är därför som första världskriget är 1900-talets viktigaste händelse. Vid utbrottet fanns det sex stormakter i och kring Europa. Kriget ledde till att fyra av dem upplöstes. Det tyska kejsardömet ersattes efter den tyska revolutionen med Weimarrepubliken, idag mest känd som mellanakt inför det som komma skulle. Habsburgarnas Österrike-Ungern hade länge varit på nedgång, och skakade nu sönder i en rad nya eller nygamla länder. Det som återstod av det gamla Osmanska riket blev, efter en rad följdkrig och en myckenhet diplomati, så småningom Turkie plus flera områden som övertogs av segermakterna; två exempel är Palestina och Irak, brittiska så

8 kallade mandat från 1920 respektive Den förlorande stormakt vars territorium bevarades bäst var ironiskt nog Ryssland. Sovjetunionen må ha varit tsardömets motpol rent politiskt, men sedan den kommunistiska staten bildats hade man inget emot att ta över territorierna, liksom de metoder och medel som krävdes för att hålla ihop riket. Även de segrande stormakterna fick känna av omvälvningarna. Den franska armén skakades 1917 av omfattande myterier; omfattningen blev känd först i slutet av 1900-talet. Sovjetiska republiker utropades inte bara i Ryssland och Tyskland utan även i självaste Alsace-Lorraine, de förlorade provinserna som så många unga män, åtminstone 1914 och ett tag framåt, gått ut i krig för att inom Frankrikes gräns erövra åter. Storbritannien var det imperium som klarade sig bäst genom kriget, me fick istället ta itu med det irländska frihetskrig som det stora kriget bara skjutit upp några år. En lång rad innovationer och företeelser, såväl militära som civila, som allmänt förknippas med första världskriget hade förekommit tidigare men inte alls i samma omfattning. Att kriget innebar en stor utveckling inom teknik och krigskonst säger sig självt. (Samtidigt är det värt att påpeka att den militära utvecklingen var avsevärd även före kriget.) Ibland sägs att vapnen som användes 1918 hade mer gemensamt med vapnen 1939 än med vapnen Ubåtar och stridsflyg var inte längre moderna kuriositeter utan självklarheter, liksom de nya företeelserna stridsvagnar och stridsgas. Likaså hade krigsmakterna som organisationer utvecklats. Mången general som dröjt sig kvar i flydda tider tvingades handgripligen in i 1900-talet. Så var även fallet på helt andra områden. När allmän rösträtt infördes var värnplikten ett tungt skä den som är tvingad att vid behov riskera sitt liv för sitt land måste rimligtvis också få en del att säga till om hur det styrs. Samtidigt som arbetet för inte bara allmän utan även lika rösträtt, för såväl kvinnor som män, had tagit en paus hade kvinnorna av andra skäl fått ta männens plats i det civila samhället. Efteråt var det ännu svårare än innan att hitta argument mot att jämställa kvinnor och män vid valurnorna. Och alla dessa konsekvenser, liksom många fler, berodde på vad? Att Franz Ferdinand sköts? Hu viktig kan en ärkehertig egentligen bli? (Och vad är en ärkehertig?) Alla känner till mordet i Sarajevo; det är en lättbegriplig händelse i den annars snåriga berättelsen om vägen till första världskriget. Många tror att det var den främsta, om inte den enda, orsaken till at kriget bröt ut. Många vet att det visserligen var den utlösande händelsen men att sammanhanget var oerhört mycket mer sammansatt än så. Desto färre kan på rak arm ge ens en kraftigt förenklad bild av förloppet. Vad var det egentligen som hände? I förlängningen gällde kriget frågan om vem som ska bestämma i Europa och världen. Under lång tid tillbaka hade spänningar av flera slag byggts upp mellan stormakterna i deras tävlan om att dominera över varandra och resten av världen: kapprustning, konkurrens om kolonier, små och stora kriser, allianser med mera. Dessa spänningar utgör bokens övergripande tema. En anledning till okunnigheten är att det hela onekligen är komplicerat. Antalet länder, personer och händelser är stort, och det är en utmaning att dra en gräns mellan de komponenter som behövs fö en översiktlig framställning och de som inte behövs. Flera företeelser nämns i flera kapitel. Många av dem kan verka irrelevanta i sammanhanget, men bidrar icke desto mindre till helheten. En annan fråga är hur människorna i de olika länderna uppfattade sin samtid, den som efteråt började kallas den vackra tiden, la belle époque. Historia handlar inte bara om vad som hänt utan även om hur det uppfattats; händelser i verkligheten och i människors sinnen. Märkte de av den annalkande katastrofen? Och när den väl kom, insåg man vad som höll på att hända? Överöstes soldaterna på väg mot fronten med hurrarop, blommor och slängkyssar? Jämfört med världskrigen (vilket visserligen inte är mycket att jämföra med) var det onekligen en vacker epok, fylld av

9 livskraft, framåtanda och optimism å andra sidan var den inte mer guldålder än att den gav upphov till första världskriget. Samtidigt följer vi den så kallade julikrisen. Skotten i Sarajevo inledde ett diplomatiskt och politiskt spel som efter några ödesdigra sommarveckor utvecklats till något så fullständigt oväntat oc oproportionerligt som ett världskrig. Hur gick det till? Berättelsen har berättats många gånger; få dagar genom historien har analyserats lika noggrant som de i månadsskiftet juli-augusti Samtidigt är det inte tillräckligt att klocka in telegram för att förstå vad som hände. Större delen a denna bok kan ses som en bakgrund till julikrisen, en förklaring av de krafter som utlöstes liksom många begrepp och företeelser. Till sist tar vi en titt på de bilder man efteråt haft av krigsutbrottet. Sällan har så omfattande historieförfalskning förekommit på så hög nivå som när skulden för världskriget skulle fördelas. Här finns luckor, tveksamheter och rena förfalskningar i mängd. Forskningen tog itu med frågorna på allvar senare än man kanske tänker sig. På flera frontavsnitt, för att ta en krigisk liknelse, började dimman inte att lätta förrän efter andra världskriget. Än idag görs upptäckter som ger en tydligare oc klarare bild av helheten, vilket bidrar till att göra första världskriget till ett betydligt mer spännande fält än man kan tro. Det gäller även den fråga som överskuggar alla andra: Vems var felet? Många enkla svar har givit genom åren. Samtidigt finns det historiker som inte vill ge sig in i detta blame game. Kanske är den stora och enkla frågan för stor och för enkel? Ibland diskuteras så kallade kontrafaktiska frågor: Vad hade hänt om? Tänk om Franz Ferdinands chaufför kört rätt den där dagen i Sarajevo? Eller Princip missat, Österrike varit snabbare med sitt ultimatum, Ryssland långsammare med sin mobilisering eller någon annan avgörande händelse utfallit annorlunda? Skulle världskriget aldrig ha blivit av, eller skulle det bara ha blivit uppskjutet? Även om hypotetiska frågor snabbt blir oöverskådliga, det är som regel nog så besvärligt att hålla reda på vad som faktiskt hänt, så är många av dem i detta sammanhang olika formuleringar av samm grundläggande och högst relevanta fråga: Var kriget oundvikligt? En komplicerande faktor när man skriver om första världskrigets utbrott är de många små rollerna små inte bara till insatserna utan även till personligheterna. I beskrivningen av julikrisen har jag försökt att bara ta med namnen på de viktigaste och intressantaste av de medverkande. Desto fler finn i den överskådliga personförteckning som avslutar boken. Till sist några ord om illustrationerna. Bilder från denna tid utgörs av korniga svartvita fotografier målningar och teckningar. För politiska skeden är det ofta självklart att välja satirteckningar. Denna konstart stod på en mycket hög nivå vid denna tid, och man kan lätt fylla volymer med utsökt elaka, träffsäkra, informationsrika och skickligt utförda karikatyrer och skämtteckningar av ljusare eller mörkare slag. De länder som sticker ut är Frankrike, Tyskland och Österrike, i den ordningen. Ryssland hade långt hårdare censur och Storbritannien hade ännu inte uppnått sitt senare mästerskap. Tack till Hans Strelow för värdefulla synpunkter. Ett särskilt tack till Sofie som gjorde boken möjlig. Peter Olausson, Björkekärr den 21 april 2014 Ingen del av det första världskriget kan mäta sig med dess upptakt. Winston Churchill, The World Crisis

10

11 Små och stora mord För min del anser jag småmord vara alldeles utmärkta, och attentat sätta skräck i de härskande i samhället. Hinke Bergegren (1891) De flesta av 1800-talets otaliga krig är alldeles för små och obetydliga för att tas upp i en översiktlig bok. Ett som bara ska nämnas i förbigående bröt ut i Ungern 1848 och var riktat mot dess härskarland Österrike (dubbelmonarkin Österrike-Ungern låg i framtiden). Sedan Ryssland trätt in på Österrikes sida avslutades kriget som utmynnade i intet. Tretton av de ungerska upprorsledarna avrättades. Det sägs att en förbannelse uttalades vid deras död: Innan kejsaren dog skulle tretton av hans släktingar d en olycklig död. Kejsaren hette Frans Josef och hade krönts just 1848, det stora revolutionsåret då revolutioner och oroligheter bröt ut mest överallt i Europa. Förbannelsen är givetvis en skröna, men att historien om den alls berättades vittnar om två saker: Frans Josefs långa tid på tronen (han skulle bevittna ett långt olyckligare år än 1848) och de många mord som skulle drabba såväl habsburgarna som andra krönta släkter. Idyll ordet återkommer ideligen när folk efter kriget ska beskriva hur de minns tiden före kriget. En bekymmerslös underbar tid, den vackra epoken kring sekelskiftet. För vem var tiden från slutet av 1800-talet fram till 1914 en idyll? Naturligtvis inte för proletärerna. Men gräddan av gräddan, kungarna, kejsarna och regeringscheferna med familjer, hade andra problem. Vid den här tiden mördades de så ofta att det stundtals påminner om medeltiden. Var det inte socialister, anarkister eller revolutionärer av någon annan schattering så var det militärer som iscensatte ännu en statskupp. Våldsamheterna var heller inte begränsade till Europa: under denna period mördades två a USA:s presidenter. Här är några krönta huvuden, statschefer och motsvarande som mördades under de 33 åren före kriget: 1881: Tsaren av Ryssland mördas av socialister. 1881: USA:s president mördas av en sinnessjuk man. 1894: Frankrikes president mördas av en anarkist. 1896: Shahen av Persien mördas av en islamist. 1897: Spaniens ministerpresident mördas av en anarkist. 1898: Kejsarinnan av Österrike mördas av en anarkist. 1900: Kungen av Italien mördas av en anarkist. 1901: USA:s president mördas av en anarkist. 1903: Kungen och drottningen av Serbien mördas av officerare. Vi återkommer snart till detta särskil intressanta dubbelmord. 1907: Bulgariens premiärminister mördas av en missnöjd före detta statsanställd. 1908: Kungen av Portugal och kronprinsen mördas av republikaner. 1909: Japans premiärminister mördas av en koreansk nationalist. 1910: Egyptens premiärminister mördas av en nationalist.

12 1911: Rysslands ministerpresident mördas av en socialist (motivet är omdiskuterat). 1912: Spaniens regeringschef mördas av en anarkist. 1913: Greklands kung mördas av en anarkist. 1913: Den osmanske storvisiren (regeringschef) mördas i en statskupp av ungturkarna. Man kan förstå att ett mord på en tronföljare 1914 inte väckte i närheten lika mycket uppmärksamhet som det hade gjort idag. Listan är inte komplett och skulle även kunna utökas med en betydligt längre rad av misslyckade mordförsök. Några som kan nämnas är två mot kejsar Vilhelm I som ledde till antagandet av socialistlagen 1878, ett mot tsar Nikolaj II på statsbesök i Stockholm 1909, samt ett mot kejsar Frans Josef 1853, tidigt i hans långa regeringstid. Sextio år senare konstaterade en av de mest långlivade regenterna någonsin att: Alla dör. Det är bara jag som inte dör. Det hade en särskild betydelse när det yttrades av den gamle kejsaren. Hans släktingar hade verkligen försvunnit en efter en. Hans brorson hade nyligen skjutits, hans fru hade mördats 1898 och hans bror Maximilian, kejsar av Mexiko, hade avrättats i en statskupp Och så var det den märkliga historien om hans ende son. I januari 1889 upptäcktes kronprins Rudolf och hans älskarinna, baronessan Marie Vetsera, döda p jaktslottet Mayerling. Uppenbart självmord? Eller kanske inte? Händelsen blev oerhört omtalad. Konspirationsteorierna frodas än idag. En konsekvens av händelsen är att kronprinstiteln övergick til kejsarens bror Karl Ludvig, som i sin tur lät den gå vidare. Nu var det så att släkten Habsburg hade en särskild titel för sina kronprinsar för att markera skillnaden mot dem som stod först i tur för en simpe kungakrona. Deras kejserlige kronprins kallades Erzherzog, ärkehertig, en titel som nu övergick till Karl Ludvigs son Franz Ferdinand. SEKELSKIFTETS TERRORISTER I början av uppräkningen dominerar anarkisterna. När de mördade en kung eller president behövde dådet inte ha med just den personen att göra. Det man angrep var framför allt företeelsen, personen som symbol för makten och samhällsstrukturen. Tanken var att väcka till hat mot utsugarna och väcka upprorsandan. Tillräckligt många och uppmärksammade dåd skulle så småningom få revolutionen att rulla igång, resonerade man. Vid samma tid i slutet av 1800-talet växte socialismen snabbt. Mängder av politiska partier och fackföreningar bildades. Anarkismen organiserades aldrig på samma sätt; delvis eftersom anhängarna var betydligt färre, men framför allt på grund av att organiserande stred mot dess natur. Rörelsen (me ordet i en mycket vid bemärkelse) hade sin egen överklass: de politiska tänkarna, de som skrev de längsta och flesta artiklarna och gjorde reklam för konceptet i samhället. De var mestadels intelligen och välmenande. Främst av dem var den märklige Kropotkin, vetenskapsmannen, fursten och anarkisten, som umgicks med lärde män i salonger. Anarkismens proletariat, bombkastarna och mördarna, utgjordes mestadels av trasiga unga män utan annat hopp eller framtid än den utlovade lyckan hos en idé. Man ska varken driva klichén för långt eller avfärda den. Det är sannerligen inte enbart de hopplös som blir terrorister (att fångas av en stark idé, person eller kraft är något som ingen av oss kan säga sig vara immun mot), men de var i klar majoritet även kring förra sekelskiftet. Det gällde även våldsverkare med andra hemvister. Anarkister och nationalister må vara ideologiska motpoler, men s

13 länge som man bara ser till deras handlingar så kan det vara nog så svårt att se skillnad på dem. På Balkan frodades de nationalistiska rörelserna som ingen annanstans. Där levde en rad kristna folk i ett stort men ändå svagt och framför allt muslimskt imperium, vars allt tröttare grepp innebar att allt fler fick lust att försöka slita sig loss och bilda egna nationer där de själva kunde ställa och styra. Flera av dem lyckades: Serbien, Montenegro, Grekland, Rumänien och Bulgarien bildades alla av strid och diplomati mot Osmanska riket. När nationalister väl fått tillfälle att skapa sina länder fortsatte de kampen, för på det mångetniska Balkan fanns det alltid bröder någonstans som man kunde skydda och hjälpa. I Serbien fanns ett system för att ge frivilliga militär träning: cetnici, tjetniker (begreppet skulle få ny aktualitet under andra världskriget). När Österrike-Ungern 1908 annekterade Bosnien-Hercegovina såg många panslavister den slavisk enheten hotad. En grupp nationalistiska serber bildade en underjordisk organisation som skulle försvara den slaviska enheten genom att öka den slaviska medvetenheten. Namnet blev Nationellt försvar, Narodna Odbrana. Till att börja med pratade man mycket om väpnad handling och liknande men snart nog hamnade tyngdpunkten på det luddigare arbetet med att sprida medvetenhet, tolkat som slavisk kultur och kritik av Österrike-Ungern. Den underjordiska frihetsrörelsen blev en kulturförening med statligt stöd visserligen en kulturförening som höll sig med spioner och inte var främmande för sabotage, men ändå en god bit från vad många av medlemmarna tänkt sig. SVARTA HANDEN Våren 1911 bildade några medlemmar av Narodna Odbrana en ny organisation, en hemlig klubb i en hemlig klubb: Ujedinjenje ili Smrt, Förenade eller döden. Den skulle längre fram bli betydligt mer känd under ett mer dramatiskt än originellt namn: Svarta handen. Denna förening tänkte inte försoffas. En garant för det var ledaren, överste Dragutin Dimitrijević, som även i den historiska litteraturen ofta kallas vid sitt täcknamn Apis. Han hade varit med förr. Int minst hade han haft en ledande roll i den blodiga militärkuppen En natt i maj hade kuppmakarna omringat det kungliga slottet i Belgrad. Sedan hade man begett si in för att leta reda på kungaparet. Dörrarna till deras sovrum var låsta och reglade. Då sprängde man upp dem. När man kom in fanns ingen där. Hade de flytt? Till slut hittades ett dolt utrymme där Alexander I och hans drottning Draga låg och tryckte. De drogs fram och sköts till döds. Därefter lemlästades deras kroppar på ett groteskt sätt innan de kastades ut genom fönstret.

14 Dubbelmordet i Belgrad, 1903 Den nye kungen hette Peter I. Omständigheterna kring hans tillsättning (liksom flera andras vars företrädare mördats i kuppen) väckte avsky och innebar att många länder drog sig för att godkänna den nya regeringen. Serbien fick ett rykte som skurkstat, och kungaslakten i Belgrad var i levande minne ännu Som chef för underrättelsetjänsten var Apis en av Serbiens mest inflytelserika. Att han dessutom var ledare för Svarta handen gjorde honom till en av landets mäktigaste män, kanske den allra mäktigaste och farligaste. Han var ingen man ville ha till fiende. Men en av hans fiender var Franz Ferdinand inte för att denne avskydde slaver, strävade efter att krossa Serbien eller något i den stilen, utan tvärtom för att han ville stärka slavernas ställning i Österrike-Ungern med tanken att det skulle göra slut på deras nationalistiska strävan att splittra dubbelmonarkin. Det var exakt vad Apis inte ville: han ville att Österrike-Ungern skulle splittras så att alla dess befriade slaver sedan kunde

15 strömma till Storserbien. I början av 1914 fick Apis reda på (hans ämbete var perfekt för hans hemliga roll) att ärkehertigen skulle komma till Sarajevo i juni. Exakt hur det gick till bakom kulisserna är svårt att veta med säkerhet, men det är rimligt att anta att han vid denna tid började planlägga ett attentat. Han diskuterade även frågan med Danilo Ilić, ledare för Svarta handen i Sarajevo, som hade propsat på att få ett attentat arrangerat i sin stad. Befälslinjen gick annars från Apis via Svarta handens personalchef, major Voja Tankosić, till Milan Ciganović, en serbisk nationalist med visst rykte och god koll på unga serbiska nationalister som kunde komma till användning. (Tankosić och Ciganović skulle senare få en egen punkt i den ökända noten från Wien.) Tillsammans med Ilić hittades sex lämpliga personer, tre i Sarajevo och tre i Belgrad. En av de senare hette Gavrilo Princip. Nu hade Ili tillräckligt många för att utföra det attentat som blivit tilldelat hans lokalavdelning: att mörda ärkehertig Franz Ferdinand i Sarajevo den 28 juni.

16 Franz Ferdinand med familj Den 28 maj lämnade Princip, Trifko Grabež och Nedeljko Ćabrinović Belgrad per båt och begav si in i Bosnien-Hercegovina, det vill säga Österrike-Ungern. Svarta handens folk hjälpte dem sedan att t sig till Sarajevo. Det hela tog några dagar och måste ha gett de unga männen en verklig känsla av att vara med om något hemligt, farligt och oerhört betydelsefullt, vilket det visserligen också var. De hade fått viss övning, men inte mer, i att hantera skjutvapen; den som presterat överlägset sämst var Princip.

17 Gavrilo Princip Den 28 juni var, och är än idag, en särskild dag för serberna. På Sankt Vitus dag, vidovdan, firas minnet av slaget vid Trastfältet 1389, där serberna mötte den osmanska invasionen. (Slaget ägde rum den 15 juni enligt dåtidens julianska kalender, den 28 juni enligt den gregorianska.) Det taktiska resultatet blev oavgjort då båda sidorna led mycket stora förluster, det strategiska en osmansk seger d de till skillnad från serberna hade många fler nya trupper att sätta in. Den osmanska erövringen av Balkan stannade upp, men bara tillfälligt. Serbien infogades i det Osmanska riket i mitten av 1400talet. Men det viktigaste resultatet av slaget utgjordes av mytbildning. I serbiska sinnen blev Trastfältet, Kosovo Polje, snart nog en seger mot fiendens övermakt. Efter hand utsmyckades det allt suddigare minnet av 1389 med fler och fler heroiska detaljer; Kosovomyten blev en självklar del av folkets nationalistiska arv. Kvällen den 27 juni bad Franz Ferdinands överstekammarherre honom att hoppa över besöket i Sarajevo följande dag. Att alls komma dit hade inte varit någon bra idé till att börja med, den 28 juni var den kanske minst lämpliga dagen på året, och att det dessutom var prick 525 år efter slaget vid Trastfältet gjorde inte saken bättre. Ärkehertigen valde trots det att fullfölja programmet. JUNI 1914 Det var morgon söndagen den 28 juni. Danilo Ilić försåg sina mannar med bomber, pistoler och varsi kapsel med kaliumcyanid, anvisade dem deras posteringar och försökte att lugna och uppmuntra dem Strax efter klockan 10 kom kortegens sex bilar. De passerade den förste av attentatsmännen som in gjorde någonting. (Efteråt sade han att en polis råkat stå intill honom.) Den andre utposterade var Ćabrinović som väntade med en bomb i fickan. Han fick syn på ärkehertigens lätt identifierbara generalshatt, en prålig historia med yviga, glänsande gröna påfågelsfjädrar, och kastade sin bomb. De föll mot bilens sufflett, studsade ner på gatan och in under nästa bil där den exploderade. Sammanlag tjugo personer skadades, såväl passagerare som åskådare. Ćabrinović svalde sin giftkapsel och kastad sig ut i floden. Men vattnet var inte ens knähögt och kapseln för gammal; det enda som hände var att han blev blöt och började kräkas. Han greps och fördes iväg. Svarta handen hade ytterligare fem attentatsmän i området. Flera av dem hade tillfälle att fullfölja dådet. Ingen av dem gjorde det.

18 I den omfångsrika diskussionen om hur attentatet egentligen planerades och vem som beordrade vad, där ju frågorna även kan få dagspolitisk bäring på det Balkan där all historia ständigt hålls levande, har det föreslagits att Apis gav klartecken till attentatet eftersom han utgick ifrån att de unga och oerfarna gossarna skulle misslyckas. Om det var hans plan så var den kallblodigt uttänkt och mycket, mycket nära att lyckas. Kortegen fortsatte. När den anlände till rådhuset var den fem minuter försenad. Mottagningskommittén på trappan visste inte vad som hänt. Borgmästaren började läsa sitt välkomsttal innantill då en uppenbart och förklarligt upprörd ärkehertig avbröt honom: Herr borgmästare, här kommer man till Sarajevo, gör ett besök och får bomber kastade mot sig! Det är skandalöst! Sophie viskade i hans öra. Efter ett ögonblicks tystnad sade han: Nu kan ni hålla ert tal När ärkehertigen fick reda på att det var en serb som försökt att döda honom konstaterade han mörkt, och här kan man få en inblick i hans tankar, att Wien förmodligen skulle ge gärningsmannen e medalj eller göra honom till presschef i Bosnien. Därefter vände han sig till provinsens guvernör Potiorek och frågade helt frankt om det här med bomberna skulle fortsätta? Attentatet gav upphov till en förändring i dagens schema. Istället för att besöka ett museum (och istället för att lämna staden omedelbart) bestämde sig Franz Ferdinand för att åka till de skadade på sjukhuset, i synnerhet guvernörens adjutant som skadats svårast. Man kom överens om hur de snabbast, enklast och inte minst säkrast skulle ta sig till sjukhuset. Emellertid upplystes inte chaufförerna eller borgmästaren om körplanen. En förklaring till denna lapsus var att sådant upplysande hörde till den sortens uppgifter som guvernörens adjutant skötte. Det var inte bara attentatsmännen som velade denna dag. Gavrilo Princip hade ställt sig i ett gathörn där han hoppades att kortegen skulle köra förbi på tillbakavägen från rådhuset. Nu hördes på avstånd folk som hurrade när bilarna körde förbi. Chauffören i den första bilen körde över bron och svängde in på gatan mot museet mitt framför Princip. Efter den följde ärkehertigens bil. Guvernören som satt i samma bil hejdade chauffören de har kört fel! Så kom det sig att Princip plötsligt hade ärkehertig Franz Ferdinand några meter framför sig i en stillastående bil. Det var ett ögonblicks verk att dra pistolen, ta några kliv mot bilen, och på en och en halv meters avstånd avlossa två skott. Han greps omedelbart därefter och bilen körde snabbt iväg. Franz Ferdinand och Sophie satt fortfarande upprätta i bilen. Kort därpå sprutade en tunn stråle blod från ärkehertigens mun. Hans fru såg blodet och ropade: Vad i himlens namn! Vad har hänt dig? innan hon sjönk ihop, till synes avsvimmad. Franz Ferdinand verkade ha bättre koll än någon annan i bilen; han sade stilla: Sopherl! Sopherl! Dö inte! Lev för våra barn. Hans hatt med fjädrarn föll ner på bilens golv. En överstelöjtnant frågade honom, givetvis iakttagande korrekt språkbruk: Lider ers kejserliga höghet mycket? Ärkehertigen svarade: Det är ingenting. Det är ingenting, flera gånger innan rösten dog bort. Det var hans sista ord.

19 Skotten i Sarajevo1 Den ena kulan hade gått genom bildörren, träffat Sophie i underlivet och slitit sönder en artär. Hon dog snabbt av den inre blödningen. Den andra kulan hade träffat Franz Ferdinand i halspulsådern. Nä man inte fick upp kragen på hans uniformsjacka så skar man sönder den. Det är därför den ser så tras ut där den än idag ligger på det militärhistoriska museet i Wien, tillsammans med pistolen, bilen där de sköts, soffan där han dog och hatten med de gröna påfågelsfjädrarna. DET SISTA MORDET En månad senare, praktiskt taget bokstavligen i förkrigstidens skymning, inträffade det sista politiska mordet före kriget. Den som föll var ingen furste, ärvd eller vald, utan en socialist. Kvällen den 31 juli, en av de sista fredskvällarna, satt Jean Jaurès på ett kafé i Paris när en revolver stacks in genom ett öppet fönster. Två skott avfyrades. Läkare skyndade fram men kunde bara konstatera att han

20 avlidit. När svenska tidningar rapporterade om mordet var det med stora rubriker, Jaurès mördad, men utan presentation; någon sådan behövde inte den välkände socialistledaren. Mördaren, med det passande namnet Raoul Villain, greps genast. Hans motivation var att Jaurès motarbetat den treåriga värnplikten. Vad som också måste ha spelat in var Jaurès uppmaningar åt Europas proletärer att inte medverka i bourgeoisins krig. Paix entre nous, guerre aux tyrants Fred mellan oss, krig mot tyrannerna Internationalen, vers 5 Men Internationalens förhoppningar och regeringarnas farhågor beträffande krigsviljan hos Europas proletärer kom på skam. När kriget inte bara hotade utan faktiskt kom gick massorna ut i krig iblan med den patriotiska glädje som det är så populärt att berätta om, men lika ofta med lugn tillförsikt eller resignation. Vapenvägrarna var få. Politiska borgfreder slöts. Fackföreningarna hotade inte storkriget med några storstrejker. I Tyskland, där kejsarmakten inte var så diktatorisk som många trodde även på den tiden, röstade socialdemokraterna, landets största parti, igenom de krigskrediter som var en förutsättning för krig. I Frankrike var uppslutningen inte lika enhällig men bra nära. När det verkligen gällde valde folk i stort sett att inte följa uppmaningen från Jaurès och andra krigsovilliga socialistledare. En vårkväll 1914 sattes denna affisch från Ungsocialistiska Militärkommittén upp på Regeringsgatan i Stockholm. I Sverige talade Hjalmar Branting till partikamrater i Kisa. Det skulle egentligen ha varit ett valmöte, men eftersom kriget just brutit ut fick ämnet bli ett annat. Branting förklarade att det där med att proletären har intet fädernesland nog ägt sin giltighet en gång i tiden, men att läget sedan

21 dess förändrats mer än några socialister hade vågat hoppas. Nu var socialdemokratin och socialismen en del av fäderneslandet. Därför önskade han statsminister Hammarskjöld lycka till. Så blev det borgfred även i Sverige. Det enda mord i denna bok som verkligen blev en tändande gnista ledde varken till världsrevolution eller något tusenårsrike av lycka, fred och frihet. Ur serbisk nationalistisk synvinkel var mordet visserligen inte helt förfelat. De befann sig 1918 på den segrande sidan. Direkt efter freden fick delar ur spillrorna av Österrike-Ungern bilda landet med det långa officiella namnet Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike. Det inbegrep inte varenda sydslav på hela Balkan men var så nära man rimligtvis kunde komma. Så fick man till slut sitt Storserbien, eller sydslaverna som det senare fic heta på serbokroatiska: Jugoslavija. Var slutar stubinen? omslag på Wientidningen Figaro den 4 juli.

22 8 JUNI SÖNDAG Att verkningarna af serben Princips båda revolverskott blefvo så ödesdigra, berodde därpå, att de aflossades alldeles inpå automobilen. Dalpilen, 3 juli 1914 Ärkehertig Franz Ferdinand, kronprins av Österrike-Ungern, och hans fru Sophie mördas i Sarajevo av Gavrilo Princip. 29 JUNI MÅNDAG Två konspiratörer har gripits: Princip guvernören för Bosnien-Hercegovina att Belgrad. Det cirkulerar även rykten om Ungern före mordet, och att man därmed den allra högsta? och Čabrinović. Sedan de förhörts meddelar dådet planerats i Serbiens huvudstad att Serbien skulle ha varnat Österrikekände till mordplanen på hög nivå kanske Den enda som i juli skulle kunna tänkas ha genomskådat den obönhörliga utvecklingen vore någon otrolig varelse som registrerade alla telegram och genombröt koderna på några sekunder, som lyssnade samtidigt till förhandlingarna hos monarkerna och på utrikesdepartementens tjänsterum i Europas huvudstäder. Jolo, 1914

23 Österrike-Ungern Man ska ha klart för sig att dubbelmonarkin Österrike-Ungern var betydligt mer än summan av dagen Österrike och Ungern. Ritar man in dubbelmonarkins territorier 1914 på en modern karta täcker man Österrike och Ungern liksom även Slovenien, Kroatien, Tjeckien, Slovakien och det annekterade Bosnien-Hercegovina, stora delar av Serbien och Rumänien samt mindre delar av Polen, Ukraina, Montenegro och Italien. Det var det näst största landet i Europa (efter Ryssland; det tredje största om man räknar samman Sverige och Norge), det tredje mest folkrika (efter Ryssland och Tyskland) och hade därtill världens fjärde största industri (efter USA, Storbritannien och Tyskland). Österrike-Ungern var, kort sagt, ett stort land med stora resurser. Så hur kommer det sig att landet berättelsen om världskrigets upptakt får spela rollen av den lätt efterblivne kusinen från landet? Förvisso försvarade Österrike-Ungern sin rang som stormakt på många sätt. Man hade yta, folkmängd och industri. Man hade i synnerhet en blomstrande kultur. Ta Haydn, Schubert, familjen Strauss, Brahms, Beethoven och Mozart; vilket av dessa namn som helst hade gett avsevärd glans åt vilken stad som helst, och de hade alla bott och verkat i det Wien som ännu efter sekelskiftet 1900 va Europas självklara musikaliska centrum. Eller konstnärer som Gustav Klimt, Egon Schiele och Oskar Kokoschka, liksom legioner av författare och diktare. Alla vistades de i Wien, gick på kafé och dansade vals det är inte bara förkrigsnostalgi utan sysselsättningar som verkligen utgjorde en stor del av vardagslivet i Wien, och det inte bara för de besuttna. Även vetenskaperna frodades liksom naturligtvis även pseudovetenskaperna. Att tyska var ett internationellt vetenskapligt språk märktes i båda de tysktalande kejsardömena. Listan över framstående forskare som verkade i och/eller kom från dubbelmonarkin rymmer en mängd namn var lyskraft är jämförbar med kompositörernas (om nu naturvetenskap och musik går att jämföra): Ernst Mach, Ludwig Boltzmann, Lise Meitner, Erwin Schrödinger, Karl Landsteiner Eller gästprofessor Albert Einstein vid Karlsuniversitetet i Prag Bland ingenjörerna och uppfinnarna är Porsche och Puch fortfarande välkända namn; ett mindre välkänt sådant är Wilhelm Kress som vid sekelskifte var ganska nära att få upp världens första bemannade och kontrollerade flygplan i luften. Škodaverke är idag en skugga av det som vid den här tiden var rikets största industri, med en mycket omfattande och högkvalitativ tillverkning av i synnerhet kanoner och gevär. Vid samma tid bodde en fullkomligt okänd man i Wien på ungkarlshotell och livnärde sig på att måla vykort. Hans skildring i efterhand av hans bittraste år ska tas för vad de är en allt annat än opartisk beskrivning av habsburgarnas huvudstad men har å andra sidan ett historiskt intresse just därför. Strålande rikedom och motbjudande armod sågos här sida vid sida. I centrum och i de inre stadsdelarna kände man riktigt 52miljonerrikets pulsslag med nationalitetsblandningens tvivelaktiga tjusning. Hovet i sin bländande prakt verkade likt en magnet på den övriga statens rikedom och intelligens. Härtill kom så habsburgarmonarkiens starka centralisering i och för sig. Detta var enda möjligheten att sammanhålla denna folkröra, men följden blev en utomordentlig koncentration av de höga och högsta myndigheterna i huvud- och residensstaden. Adolf Hitler, Mein Kampf

24 När Österrike-Ungern behandlas som en andra rangens stormakt beror det inte på dess prestationer inom fredliga områden. Det beror främst på de inrikespolitiska problem som det innebar att driva ett imperium byggt på medeltida principer i det nittonde århundradet, för att inte tala om det tjugonde. Den österrikisk-ungerska monarkin fick detta sitt officiella namn den 14 november (Ofta förkortas och förkortades det till Österrike, om inte annat så av praktiska skäl. Jag har gjort det på flera ställen i denna bok, vilket på intet sätt ska tolkas som ett ifrågasättande av dubbelmonarkins kejserliga och kungliga ställning.) I just den formen var statsbildningen inte äldre än så. Men nog had riket anor. Regenter av ätten Habsburg hade Europa och världen haft sedan medeltiden. Under deras mest lysande tid hade de härskat över en avsevärd del av jordens befolkning, och den österrikiska linjen hade kontinuerligt regerat sitt land sedan 1200-talet. Men nu led riket och ätten av ålderskrämpor. Redan namnet Österrike-Ungern var en påminnelse om den åtgärd man tvingats ta för att lugna den stora ungerska minoriteten. Riket hade sedan gammalt dominerats av tyskar, med tyskt språk och tysk kultur. De ledande namnen inom administration, krigsmakt, handel och kultur var alla tyska, och även de tyskar som varken hade förmögenhet eller inflytande hade förmånen att vara första klassens medborgare. Uppdelningen blev efter hand allt mer ohållbar. Den kris som förlusten mot Preussen innebar ledde fram till 1867 års så kallade kompromiss: kungariket Ungern blev en självständig del av riket, med eget parlament, egen regering och så vidare. Ungrarna och det ungerska språket fick samma ställning som tyskarna och tyskan. Österrike blev Österrike-Ungern. Sedeln har tysk text på ena sidan, ungersk på andra. Dessutom kan man läsa tjugo kronor på dubbelmonarkins övriga officiella språk: tjeckiska, polska, ukrainska, italienska, slovenska, kroatiska, serbiska och rumänska. Dubbelmonarkin hade två av mycket som andra länder har högst en av: huvudstad (Wien och

25 sample content of 1914 The Dead Sun (Star Force, Book 9) pdf, azw (kindle) Noodles Every Day: Delicious Asian Recipes from Ramen to Rice Sticks pdf, azw (kindle) click Letters to a Young Brother: Manifest Your Destiny click Doctor Who: The Tenth Doctor Archives 25: Tesseract Part 1: Time Smash pdf, azw (kindle), epub Powered by TCPDF (