Dop av barn idag varför och hur Karlstad Stift, Västerstrandskyrkan, den 23 mars 2010 Margareta Melin

Transkript

1 Dop av barn idag varför och hur Karlstad Stift, Västerstrandskyrkan, den 23 mars 2010 Margareta Melin Upptakten till att jag började tänka aktivt omkring dopet var ett dopprojekt i Alingsås. Hösten 2004 blev jag inbjuden av Alingsås pastorat att delta i ett projektarbete om dopet. Projektgruppens uppdrag var att tänka till omkring dopet, både innehållsligt och praktiskt. I fokus för uppmärksamheten stod bemötandet, vikten av att med respekt och lyhördhet möta dopbarnets föräldrar. Att möta dem där de befinner sig och vara inriktad på att i det som görs och sägs öppna för Guds nåd och närvaro. I det sammanhanget innebär den nuvarande dopordningen ett problem, konstaterade man. Inte bara för tillfälliga kyrkobesökare utan också för kyrkfolk och anställda i kyrkan. I 1986 års dopordning finns åtskilligt som man kan haka upp sig på ord som upplevs intetsägande eller direkt pinsamma, mästrande. Det var för att ta fram alternativa texter för själva dopgudstjänsten som jag blev adjungerad till projektgruppen. Texter som både dopförrättare och dopföräldrar skulle kunna känna sig bekväma med. Det måste vara möjligt, tänkte jag att finna ord som uttrycker föräldrarnas goda förhoppningar för sitt barn och samtidigt förmedlar en kristen förståelse av människan, hennes uppgift och villkor i världen. Min ambition har varit att forma byggstenar för olika moment i den traditionella dopgudstjänsten, lösa byggstenar inte en komplett dopordning. Jag menar att man också i den nuvarande dopordningen kan införliva flera av dessa stenar i första hand när det i agendan står: Prästen säger följande eller liknande ord. En annan sak är, att det har visat sig, att alla byggstenarna tillsammans faktiskt bildar en helhet. Som sammanhållen helhet blir de en alternativ dopordning som på en väsentlig punkt skiljer sig från den traditionella. Jag utgår inte ifrån föreställningen att det odöpta barnet befinner sig utanför, utanför gemenskapen med Gud i mörkrets makt, i det ondas våld. I stället har jag tagit fasta på Jesu ord om att Guds rike tillhör barnen, liksom på hans budskap om Guds kärlek och närvaro i och hos varje människa. I olika kulturer jorden runt finns ceremonier och riter för att fira ett barns födelse och välkomna det in i den sociala gemenskapen. I kristna kulturer har dopet kommit att fylla rollen som denna högtidliga akt vid livets början. I dopsamtalet brukar prästen fråga föräldrarna, varför de vill låta döpa sitt barn. När de svävar på målet, tolkas det lätt som tecken på ytlighet och svag motivation. Vad det rör sig om är istället en motivation som är så djupt förankrad att man kan tala om instinkt. I det här sammanhanget vill jag citera Martin Modéus. Hans bok Mänsklig gudstjänst, (Om gudstjänsten som relation och rit) var prästmötesavhandling i Stockholms Stift Där skriver Martin om rituell instinkt att viktiga händelser i livet, inte minst födelse och död, utlöser ett behov av en rit. Vid livets och naturens brytpunkter ligger det tydligen i människans natur att svara med en rit. (s. 43) Riten är en social reaktion på något som har hänt. När vi söker efter orsaken till en ceremoni, tradition eller rit, bör vi leta så långt ned i orsakskedjan som möjligt. Enklast gör vi det genom att fråga vad som just nu har hänt, eftersom det är denna händelse som utlöser riten. 1

2 I ett kristet sammanhang är det förstås naturligt att tänka sig att anledningen till dopet är att föräldrarna eller kyrkan vill att barnet skall bli kristet, men detta skäl är inte beläget i början av orsakskedjan. Den kristna motiveringen är ingen händelse, utan en reflektion kring ritens betydelse. Ritens yttersta orsak hittar vi däremot i den första händelsen, barnets födelse. Situationen är alltså den att ett stort antal unga vuxna som sällan eller aldrig går till en gudstjänst, plötsligt tar kontakt med kyrkan och önskar dop? Varför? Därför att ett barn har fötts. Denna händelse ropar på en rit, en högtidlig färdig form för att fira barnets ankomst, för att välkomna och välsigna. På grund av det stora som har hänt önskar föräldrarna dop. Från kyrkans sida har man istället fokus på vad som kommer att hända, i dopet. Släkt och vänner kommer till kyrkan för att tacka och glädjas över ett nyfött barn och får redan i de inledande orden höra att meningen med dopet är barnet ska födas till ett nytt liv för att på så sätt få gemenskap med Gud. Är barnet utanför? Det upplevs förvirrande, konstigt. Vad kan man inledningsvis säga i en gudstjänst där barn döps? Jag har funderat mycket över det. Det förslag jag har formulerat är just ett förslag. Alla mina byggstenar är förslag, som jag lägger i den gemensamma potten i hopp om att de ska prövas och inspirera till fruktbara samtal och förnyelse. Vi har samlats till högtid med barnet i centrum. Vad allt som ryms i en liten människa är fördolt. Men det väsentliga vet vi. Hon har sitt ursprung i Guds kärlek och den ska aldrig lämna henne. Vita kläder, rinnande vatten, tända ljus tecken för livets helighet. Dopet en invigning till att bli vad vi är menade att vara: sanna människor med omsorg om oss själva och allt levande på jorden. En högtid med barnet i centrum. Inledningsvis tänker alla spontant på det/de barn som ska döpas och som är anledningen till att man har samlats. De bibeltexter som sedan följer handlar om hur Jesus ställer barnet i centrum, ställer barnet framför de vuxna som ett föredöme. Bland mina byggstenar finns två textavsnitt från Markus evangelium, det nionde och tionde kapitlet. Jag läser ur min agenda. Vi lyssnar till Markus berättelse om hur Jesus såg barnen och talade om dem. Jesus frågade de tolv: Vad var det ni talade om på vägen. De teg, för på vägen hade de tvistat om vem av dem som var den störste. Han satte sig ner, kallade på dem och sade: Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare. Så tog han ett barn och ställde det framför dem, lade armen om det och sade: Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mig. Och den som tar emot mig tar inte emot mig utan den som har sänt mig. (Mark. 9:33b 37) 2

3 Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mig. När barnet lyfts upp i dopgudstjänsten efter själva dophandlingen citerar man detta Jesusord. Ett litet frågetecken dyker alltid upp och stör, när jag hör sådant. Vadå sådant? Ett sådant barn vilket barn är det? Ett nydöpt barn? Det låter som en begränsning som Jesus inte kan ha menat. Vad syftar sådant på? Att läsa citatet i sitt sammanhang ger mig ingen klarhet. När jag går till grundtexten för att se vilket det grekiska ordet är, finner jag att det står ett av dessa barn (hen ton toiúton paidíon) och då klarnar sammanhanget. Jesus har vid det aktuella tillfället återvänt med lärjungarna till det hus i Kafarnaum där han bor. Tydligen finns det barn i huset. Ett av dessa lyfter han in i kretsen av vuxna män med storhetsdrömmar. Han lägger armen om den lilla och uttrycker sin enhet och samhörighet med detta barn och andra barn. Här kan det inte handla om ett speciellt barn utan ett barn bland andra, vilket barn som helst. Min slutsats är att det är riktigast att vid upplyftandet av barnet citera Jesus utan sådant. Att alltså säga: Den som tar emot ett barn i mitt namn tar emot mig. Den andra Markustexten är den text som alltid finns med vid dop av barn. Och vid barnvälsignelser. Folk kom till Jesus med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in. Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem. Så vill vi göra med detta barn, fortsätter vår nuvarande dopordning. Underbart! är min första reaktion. Att göra som Jesus gör! Men jag vet ju vid det här laget att man inte gör som Jesus. Man tar visserligen barnet i famnen. Men man ser och säger inte det som Jesus såg och sa: Att barnen hör hemma i Guds rike. Att Guds rike tillhör dem. Istället föreställer man sig att de små befinner sig i mörkrets makt. Man uppmanar Gud att befria dem. Man ber honom att skriva barnets namn i Livets bok trots att det redan är skrivet. Mörkrets makt vad är det? I hög grad är det våra vanföreställningar och den rädsla som är en konsekvens av vanföreställningar? Föreställningar om Gud som missnöjd och straffande, om andra varelser som fientliga och onda, om oss själva som värdelösa och fel eller som överlägsna och förmer andra. Så vitt jag ser var Jesu mission att befria människor från vanföreställningar och rädslor. Han uppenbarar att levande Gud inte är en hämndens och straffets gud, som kräver offer och gör skillnad på folk och folk. Enligt Jesus är han en älskande far till alla människor och allt skapat. Inte en sparv, inte ett hårstrå faller utanför hans omsorg. Älska era fiender säger Jesus. Varför ska vi göra det? Därför att vår och allas far älskar dem. Innanför aggressivitet och projektioner hos dem som agerar fientligt mot oss finns förorättade och desperata barn. De barnen är Guds barn och våra syskon. Om de nånsin ska befrias från sin svartsyn och fientlighet måste de få erfara uppriktighet och kärlek. Detta apropå mörkrets makt. Små barn har ännu sin tillit i behåll och förväntar gott från omvärlden. När de är i ro och inte plågas av hunger eller smärta, kan man förnimma ett skimmer från Guds rike i deras blick, deras utstrålning. Jag vet att det är fler än jag som med ett barn i famnen upplever heligheten, kommer att tänka på barnet i krubban och ser likheten, syskonskapet. 3

4 Tillbaka till texterna om Jesus och barnen. Hur kan man fortsätta dopgudstjänsten efter den läsningen, om man vill förmedla den syn på barnen som Jesus uttryckte? Mitt försök är detta: Prästen säger: Också vi vill bära fram våra barn för att Jesus ska röra vid dem och välsigna dem. Låt oss höra namnet som ni har gett ert barn. NN NN, Jesus välsignar dig. Guds rike tillhör dig. I sorg och besvikelse är Jesus hos dig Han välkomnar oss att dag för dag vandra med honom i sanning och nåd. Som ett tecken på din samhörighet med Jesus Kristus, den korsfäste och levande, ta emot korsets tecken, hoppets och livets tecken på din + panna på din + mun på ditt + hjärta. I djupet av ditt väsen är du den du är odelad och sann ett med Gud, ett med allt och alla. SÅNG Jesu ord om dopet Nu kommer vi till den så kallade missionsbefallningen eller dopbefallningen. Där säger Jesus enligt Matteus, (till de elva lärljungarna): Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem I luthersk tradition betraktas den här texten som dopets instiftelseord och är därför ett obligatoriskt moment i Svenska kyrkans dopgudstjänst. Den togs in i dopordningen först Under medeltiden ingick den inte i dopliturgin men lästes i samband med att dopvattnet välsignades vid påsk och andra högtider. Inte heller i dagens katolska dop läser man denna text. Det finns många idag som upplever den här befallningen stötande. De associerar till våld och övergrepp i Guds namn till korståg för tusen år sen, till mission som ödelagt andra folks kulturer, till etnisk rensning som motiveras med religiösa argument i vår egen tid. Det är nödvändigt, tänker jag, att läsningen inleds med ett tolkningsord som förebygger associationer till maktmissbruk. Den makt som Jesus talar om är ju kärlekens makt. Han kallar människor i alla länder att tro på kärlekens makt, på möjligheten att leva tillsamman i en anda av jämlikhet och samförstånd. I ett syskonskap, där enheten finns mitt i mångfalden. Det tolkningsord jag kan föreslå lyder så här: Vi hör Jesu ord om dopet och om det uppdrag han gav åt sina lärjungar: Att föra hans budskap vidare och med kärlekens makt förverkliga ett syskonskap utan gränser. 4

5 Trosbekännelsen Det jag vill ifrågasätta här handlar inte om trosbekännelsen i sig utan om den inledande uppmaningen: Låt oss tillsammans bekänna den tro som vi döps till i Kristi kyrka. Tillsammans bekänna? Uppmaningen att bekänna är en nyhet i dopordningen Tidigare hette det Låt oss höra den kristna tro som vi bekänner och till vilken detta barn skall döpas. Jag tycker att det är olyckligt med den här uppmaningen den upplevs påträngande. Det räcker att texten finns lätt tillgänglig så att man kan läsa med om man vill och samtidigt ha frihet att bara lyssna utan att för den skull känna sig utanför. den tro som vi döps till i Kristi kyrka det är ett märkligt uttryck. Kan man döpas till en tro, en trosbekännelse? Till ett liv kan man kanske döpas och till Kristus men till en tro, en trosbekännelse? Något begripligare är en äldre formulering från 1693: Vill du på denna trosbekännelse bli döpt? På denna grund. Den apostoliska trosbekännelsen växte ursprungligen fram i samband med dop och upptagande i kyrkan. Den har funnits med genom kyrkans historia i en eller annan form och har en given plats i dopgudstjänsten än så länge i alla fall. Inför läsningen av trosbekännelsen behövs någon form av introduktion. Några ord som sätter in trosbekännelsen i sitt sammanhang och som inte identifierar livet i Kristus med vissa dogmatiska formuleringar. Ett förslag till introduktion: Vid det kristna dopet har man genom tiderna uttalat den apostoliska trosbekännelsen. Så gör också vi, i gemenskap med tidigare generationer och i enhet med andra kyrkor jorden runt. Orden är präglade av en annan tid. Ännu idag kan de vittna om Guds närvaro mitt ibland oss. Vi tror på Gud Fader Dopfrågan I nuvarande dopordningar är platsen för dopfrågan direkt efter trosbekännelsen: Vill ni att ert barn skall döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap? Dopfrågan är det moment i dopgudstjänsten som väcker mest obehag och motstånd. En del föräldrar som från början är inställda på att låta döpa sitt barn backar ur när de får klart för sig hur frågan är formulerad. När de själva inte har för avsikt att börja gå i kyrkan kan de inte säga att de vill att deras barn ska leva med församlingen i Kristi gemenskap? Andra finner sig i de villkor kyrkan ställer och säger ett tveksamt ja. De vill ju i alla fall att barnet ska döpas och att det ska ske i kyrkan. Åter andra har inte i förväg klart för sig hur frågan lyder, och när den väl ställs har de inget val. Det speciella med en fråga i ett liturgiskt sammanhang är att svaret är givet. Frågan som ställs vid dop och vigsel Vill du kan bara besvaras med JA, om festen ska fortsätta. Att offentligt uttala ett ja som man uppriktigt menar ger styrka och lycka, något som man kan minnas med ett leende. Ett halvhjärtat ja, som uttalas till följd av en eftergift har motsatt verkan. Det tappar en på kraft och glädje, och minnet av det ögonblicket ger olust. 5

6 Dopfrågans vara eller inte vara vid barndop diskuterades livligt under 1800-talet. Det ledde till att frågan togs bort Under de följande hundra åren ställdes alltså ingen fråga när barn döptes i Svenska kyrkan. I dopordningen 1986 har frågan kommit tillbaka som en möjlighet. Den är fakultativ och kan alltså utelämnas. Men det gör man inte! Min erfarenhet är att den så gott som alltid ställs. Många gånger har jag undrat, hur man kan med att ställa den här frågan fast man inte måste, när man vet att föräldrarna inte har för avsikt att delta i det kyrkliga livet? Jag mejlade min undran till Karl-Gunnar Ellverson i augusti Han var då, ännu kort före sin hastiga bortgång, sekreterare i handbokskommittén. Jag skrev: Dopfrågan är ju fakultativ. Enligt min erfarenhet brukar den alltid ställas - och det i den föreslagna lydelsen. Jag blir alltid obehagligt berörd när de som ska svara inte brukar gå i kyrkan. Pinsamt. Hur brukar du göra? Och hur många präster uppskattar du utelämnar frågan i procent räknat? Samma dag svarade Karl-Gunnar: Min erfarenhet är att den används nästan alltid. Även av mig. Det finns ju en förberedelse i dopsamtalet som gör att det ofta blir rätt (?) - men i princip delar jag dina tankar. Vi behöver fundera över det i handboksöversynen. Varför ställs frågan? Också av präster som faktiskt upplever den obekväm? Jag skulle tro att det beror på att frågan rent formellt fungerar som en smidig bro mellan trosbekännelsen och dophandlingen. Vill ni att ert barn skall döpas till denna tro Man behöver kanske en bro mellan trosbekännelsen och överlämnandet av barnet till prästen. (I samtalet efter föredraget visade det sig till min glädje att flera av de närvarande prästerna inte brukar ställa någon fråga och att de inte upplevt behov av någon bro vid övergången till själva dophandlingen) Bland mina byggstenar finns ingen dopfråga. I min uppställning av byggstenar har jag också avsiktligt placerat trosbekännelsen tidigare, före dopbönen och inte direkt före dophandlingen. Detta av två skäl: dels för att inte primärt koppla dopet till de dogmatiska formuleringarna, dels för att dopbönen, som talar om vattnet, naturligt leder vidare till vatten-ösningen. Dopbönen är formulerad av Christina Lövestam, som är präst i Alingsås och var ledare för dopprojektet där. Levande Gud, du låter människans liv få sin början i vatten. Varje varelse på jorden bjuder du vatten till liv, till rening, till att släcka törst. Här i dopfunten är vattnet. Här är du närvarande med din heliga Ande i vattnet som rör vid barnet i barnet som rörs av vattnet. Här är i denna stund världens centrum. 6

7 En bön om helig Ande infördes i handboken 1986 direkt efter vattenösningen. Bönen har där följande lydelse: Livets Gud, uppfyll NN med din helige Ande och hjälp honom att dag för dag leva i sitt dop. Den första raden är klar och lätt att instämma i för vem som helst men uttrycket dag för dag leva i sitt dop är obegripligt utanför den innersta kretsen. Det stoppar upp bönen. Man vet plötsligt inte vad det är man ber om och ställs utanför. Ett alternativ: Livets Gud, uppfyll NN med din heliga Ande och bevara honom/henne dag för dag i din kärlek, Välkomnandet är ett nytt och välmotiverat moment i dopordningen Genom dopet blir en person upptagen i Kristi kyrka (i vårt fall också medlem i Svenska kyrkan) och välkomnas i församlingen. Handboken ger en anvisning om hur välkomnandet kan formuleras. Det står: Vid varje dop välkomnas den som döps med följande eller liknande ord: NN, vi välkomnar dig i Guds familj och tar emot dig med kärlek och förväntan. Guds familj uttrycket används här som en omskrivning för Kristi kyrka. Men man kan inte sätta likhetstecken mellan Guds familj och den kristna kyrkan? Det är lite väl förmätet att kalla den egna gruppen för Guds familj, som om inte alla är inkluderade i Guds familj, oavsett livstolkning och kyrkotillhörighet. För Gud är allas pappa Vi tar emot dig med kärlek och förväntan. Det låter ju fint men finns det täckning för orden? De kan ju stämma om dopfamiljen är känd i församlingen och möter kända ansikten. Men när en representant, som man aldrig sett och antagligen inte kommer att se igen, uttalar orden klingar det tomt. Ordet förväntan får dessutom lätt en bismak av pekpinne, särskilt om föräldrarna under inre motstånd har svarat ja på frågan: Vill ni att ert barn ska leva med församlingen i Kristi gemenskap? Är det det man förväntar att barnet tids nog ska leva upp till? Välkomnandet fullbordas med att ett dopljus överlämnas. Ett tolkningsord för dopljuset var den första byggstenen jag gav mig i kast med. När dopljuset överlämnas har jag genom åren önskat att man skulle citera Jesu ord: Ni är världens ljus inte bara Jag är världens ljus. Att följa Jesus är att vara sann människa som han, låta sitt ljus lysa. Genom dopet har NN upptagits i Kristi kyrka. Vi välkomnar honom/henne i församlingen och vill nu överlämna ett dopljus. Dopljuset är en symbol för ljuset som får mörker att vika för kärleken som upplöser rädsla och hat för livet som segrar över döden. Jesus säger: Jag är världens ljus. Han säger också: Ni är världens ljus. Så var inte rädda för mörkret. Var ljus! SÅNG 7