Svenska stridspiloter i strid med nazismen

Transkript

1 Svenska stridspiloter i strid med nazismen Många känner till att det fanns svenskar som under andra världskriget stred för tyskarna, men inte många att det också fanns svenskar i brittiska flygvapnet, Royal Air Force. De utkämpade hårda strider och många sköts ned. Vilka var de? Åk om du är så jävla envis Ulf Christiernsson är den mest kände av de svenskar som under andra världskriget strid i RAF. Han föddes i Helsingborg var son till en riksdagsman och utbildade sig på 1930-talet till flygförare vid 5. flygkårens flygskola (sedermera Kungl. Flygkrigsskolan F 5) på Ljungbyhed i Skåne. Därefter vidarutbildade han sig till jaktflygare och arbetade som lärare vid Ljungbyhed där en av hans elever var den blivande flygvapenchefen Bengt G:son Nordenskiöld ( ). När Christiernsson en tid verkat vid Ljungbyhed lämnade han 1937 för att arbeta som post och trafikflygare i AB Aerotransport. Vid krigsutbrottet 1939 sökte Ulf Christiernsson ( ). han tjänst som jaktflygare vid det svenska frivilligförbandet F 19 som senare skulle strida i Finland men nekades detta, troligtvis för att alla tjänster redan var tillsatta med flygare från F8 på Barkarby. Christiernsson kom i stället att i hemlighet provflyga tolv franska jaktplan modell Morane-Saulnier MS. 406 som skulle skickas till Finland och som monterades i AB Aerotransports hangarer på Bulltofta utanför Malmö. Provflygningarna i Malmö ledde honom därefter till SAAB i Linköping där han provflög de krigsflygplan som tillverkades åt flygvapnet. Men 1942 fick han nog och uppvaktade den nye flygvapenchefen Nordenskiöld, som mindes sin gamle lärare från Ljungbyhed. Till skillnad från andra liknande ansökningar accepterades Christiernssons begäran om avsked ur flygvapnet och planen på att söka sig till Royal Air Force. För honom var det dessutom djupt personligt att vilja strida för de allierade då hans judiske svåger hade dödats av nazisterna. Flygvapenchefen Nordenskiöld som helhjärtat stödde de allierade lär ha svarat, med får man förmoda, glimten i ögat: Åk om du är så jävla envis och önskade honom lycka till i RAF. Christiernsson placerades först vid RAF Voluntary Reserve och kom den 1 november 1940 till 14 AFU i Skottland där han utbildades att köra det tvåmotoriga bombplanet Vickers Wellington. I maj 1943 flyttades han till Coastal Command där han i fyra månader utförde konvojtjänst i en division Wellingtonplan. I september 1943 blev han omplacerad och inledde inflygning på det fyrmotoriga bombplanet Avro Lancaster, men redan efter en vecka flyttades han över till inflygning på det tvåmotoriga snabba, obeväpnade långdistansspaningsplanet De Havilland Mosquito. När utbildningen var slut ville RAF skicka Christernsson till Asien, men han lyckades få tjänst på 680. fotospaningsdivisionen som fanns utanför Egyptens huvudstad Kairo. Flera gånger blev han beskjuten av tyska plan men lyckades klara sig helskinnad ur stri-

2 derna. I augusti 1944 var han en av de första allierade piloter som mötte det nya tyska tvåmotoriga jetjaktplanet Messerschmitt Me 262, som han lyckades slippa ifrån trots en sönderskjuten vänstervinge. Efter kriget arbetade Christiernsson som trafikflygare i Scandinavian Aero, för att därefter smuggla vapen via flyg till den nybildade staten Israel. När arabstaterna 1948 förklarade krig mot den nya nationen blev han major i det israeliska flygvapnet och flög ett tvåmotorigt Bristol Beaufighter bombplan. När kriget tog slut återupptog han sin sitt jobb som trafikflygare. När han den 25 januari 1978 slutade som pilot hade han gjort skäl för att ha kallats envis av Bengt Nordenskiöld. Med 45 år i luften, flygtimmar och kilometer med flygplanstyper från Tummeliten till Caravelle torde han inneha en form av svenskt rekord. Göteborgaren som sköt ned V 1 raketer. Ingvar Håkansson föddes i Storbritannien, men när han var fem år gammal flyttade familjen till Göteborg där han 1939 fick en lärlingsplats som maskinelev på ett av rederiet Transatlantics fartyg. När Tyskland i april 1940 invaderade Danmark och Norge befann sig Håkansson i USA och beslöt sig för att söka värvning hos Royal Air Force. Men trots att han hade en engelsk mor fick han inte detta. På grund av stort manfall kom det dock 1941 att råda akut brist på piloter och Håkansson skickades till Ka- Ulf Christiernsson i full pilotmundering i sin Mosquito. Sergeant Pilot Ingvar Håkansson ( ) i sin brittiska flyguniform.

3 nada för flygutbildning. Utbildningen tog två år och 1943 placerades Håkansson i 165. jaktdivisionen vilka flög Spitfire IX plan. Efter en kollision med en annan Spitfire och efterföljande sjukhusvistelse placerades han istället vid 610. divisionen som eskorterade amerikanska bombplan över Frankrike. När tyskarna efter de allierades landstigning i Normandie i juni 1944 började avfyra V 1 raketer mot England sattes 610. divisionen in för att förstöra dem innan de nådde sitt mål. På förmiddagen den 9 juli 1944 lyckades Håkansson skjuta ned två raketer, men när han på eftermiddagen tog sig an en tredje exploderade så nära att han tvingades överge sitt plan, en Spitfire Mk. IX (RB153), och rädda sig med fallskärm i engelska kanalen utanför Kent i södra England. Trots att ett räddningsplan sökte efter honom påträffades han aldrig. Lennart Kjaer ( ) i sin brittiska flyguniform. Whiskeyleverantören som blev flygare Lennart Kjaer föddes i Dörarp i Ljungby kommun och var liksom Ingvar Håkansson maskinelev på ett fartyg som tillhörde Broströmrederiet. När kriget bröt ut 1939 låg hans fartyg SS Vingaland i Port Suez i Egypten, och kaptenen kallade till sig besättningen och meddelade att rederiet ville att de skulle ingå i en konvoj som skulle utgå från Glasgow med slutdestination New York. Alla var med på förslaget. Väl framme i Glasgow visade det sig att lasten bestod av lådor med whisky som aldrig kom fram. Skeppet gick förlorat under färden efter att ha träffats av bomber från ett tyskt fyrmotorigt plan, en Focke Wulf Fw 200C. Sedan sänktes det av den italienska ubåten Guglielmo Marconi. Lennart Kjaer har inga minnen av hur han överlevde förutom det faktum att han vaknade upp i en av livbåtarna. Tillbaka i Glasgow beslöt sig Lennart för att ta värvning i Royal Air Force. Först fick han lära sig riktig engelska och sedan när han bedömdes klara språket fick han sin flygutbildning på Tiger Moths och sedan ytterligare flygutbildning på tyngre flygplan som PT-17 och Harvard AF-6. Våren 1944 började han flyga tvåmotoriga plan, bland annat C-47 Dakota och överfördes senare till transportflyget i Indien. Det gällde främst att transportera last till de allierade i Burma och Kina och när Lennart Kjaer på hösten 1945 återvände till Sverige hade han uppnått en flygtid på timmar och 35 sekunder. Efter hemkomsten fick han anställning på Scandinavian Aero, vilket innebar att bolaget hade två krigsveteraner i personalen, nämligen Kjaer och Ulf Christiernsson! Två år senare valde Kjaer dock att söka anställning vid KLM där han flög fram till pensioneringen Han och familjen flyttade då till Kanada. Dödad av Operation Donnerkeil Ralph Häggberg föddes i Sverige, men kom att växa upp i Storbritannien där hans pappa arbetade för kontorsvaruföretaget Gestetner. Att hans band till hans andra hemland var starkt visar sig när han 15 år gammal 1935 skickades till England för studier på en Grammar School, vilket motsvarar ett dåtida svenskt läroverk. När kriget bröt ut 1939 var Häggberg i Sverige på sommarlov, men beslöt sig för att fullfölja sina studier och återvände till England i oktober. Redan i december anslöt han sig till Royal Air Force och efter utbildningen placerades han i september 1941 med graden Sergent Pilot i 263. jaktdivisionen som var utrustad med tvåmotoriga Westland Whirlwind och bestyckade med fyra 20 millimeters automatkanoner i nosen. I oktober 1941 överfördes han emellertid till 137. divisionen med samma plantyp och flög sitt första uppdrag i november. Den 27 januari året efter utnämndes han till Pilot Officer med uppgiften att eskortera brittiska konvojer genom engelska kanalen. Den 12 september 1942 blev en svart dag för 137. divisionen. Tyskarna hade inlett operation Donnerkeil som var en utbrytning från Brest i Bretagne med slagskeppet Scharnhorst, Gneisenau och Prinz Eugen, vilka eskorterades av Messerschmitt Bf 109 plan från Richthofenförbandet, JG 2. En av de tyska piloterna var flygarässet Egon Mayer, som upptäckte Whirlwindplanen och dök ned mot dem. Fyra brittiska plan sköts omgå-

4 Det tyska flygarässet Egon Mayer ( ) var den som blev Ralph Häggbergs indirekte baneman] Sergeant Pilot Ralp Häggberg ( ) strax före sin död. ende ned, bland dem Häggbergs plan (P7093) och hans kropp återfanns aldrig. Vid sin död hade han flugit 137 uppdrag. Västernorrlänningen i Little Norway Tage Ståhlenberg föddes i Ljungaverk i Medelpad där han tidigt intresserade sig för flyg och motorer. Mot slutet av 1930-talet sökte han sig till Västmanlands flygflottilj F 1 på Hässlö/ Västerås för att utbilda sig till flygmekaniker. Dessvärre var det omöjligt för honom att få den flygutbildning som var hans mål och mönstrade därför i november 1941 på en lejdbåt som mässpojke med destination New York. Efter ankomsten sökte han upp Tage Ståhlenberg ( ) i sin brittiska uniform.

5 ett norskt rekryteringskontor och sändes till norska flygskolan Little Norway i Ontario i Kanada för grundläggande flygutbildning, vilket kompletterades med jaktflygsutbildning i USA. Men stridsinsatsen lät vänta på sig. Ståhlenberg tjänstgjorde som flyglärare vid Royal Air Force flygstridsskola i Skottland för att slutligen i januari 1944 placeras i norska 331. jaktdivisionen för att flyga Supermarine Spitfire. Fram till krigsslutet flög han 127 stridsuppdrag och hans plan träffades upprepade gånger av tyskt luftvärn, men han lyckades alltid klara sig tillbaka till basen. Efter att hans kontrakt hade löpt ut återvände Ståhlenberg till Sverige, där han anställdes av AB Aerotransport för att 1947 anställas som privatpilot vid Bergslagens flyg i Örebro. Dessa hade 1947 skaffat SAAB:s nya sport och skolflygplan SAAB Safir SE-BFT (tillverkningsnummer ) och Ståhlenberg genomförde en lång rundflygning i Europa med dessa. Men i samband med en flygning till London den 31 maj 1947 som påbörjades i dåligt väder störtade flygplanet väster om Skillingaryd och alla ombord omkom. Den silvervingade nattjägaren Gustav Lönnbergh föddes i Kisa i Östergötland och utbildade sig till privatflygare i Sverige 1938, vilket han senare kompletterade vid krigsutbrottet när han genomgick flygutbildning vid den brittiska flygskolan i Hamble utanför London. Vid krigsutbrottet 1939 sökte han sig sökte han sig till det svenska flygvapnet som frivillig värnpliktig flygförare och den 15 maj 1940 fick han motta Silvervingarna av Flygvapnets chef. Likt Ulf Christiernsson ville Lönnbergh ut i världen och 1941 fick han tillstånd att lämna Flygvapnet och bege sig till Storbritannien för fortsatta flygstudier. Efter en kort utbildning placerades han vid 111. nattjaktsdivisionen med Supermarine Spitfires. Därefter verkade han som provflygare för att därefter med modifierade Wellingtonbombare tjänstgöra som torpedbombfällare mot tyska fartyg i Medelhavet. Gustav Lönnbergh ( ) i sin brittiska uniform Lägg märke till alla hans ordnar! Bild ur tidningen Flyg nr Senare samma år sköts Lönnberghs plan ned över Sicilien och han greps av italienska soldater. Men under en fångtransport lyckades han fly och togs om hand av italienska partisaner som smugglade honom till Schweiz där han internerades. Efter sex månader lyckades han med hjälp av den franska motståndsrörelsen ta sig ut ur Schweiz och nå de amerikanska linjerna som då fanns i södra Frankrike. Sedan återanslöt han sig till RAF och överfördes till dess Transport Command där han flög C-47 Dakota (Dc-3) främst på rutten England-Kina. Ett år efter krigsslutet tog han avsked ur RAF och hade då loggat flygtimmar på 119 olika flygplanstyper. Väl tillbaka i Sverige fick han sina civila flygcertifikat indragna och han ställdes inför krigsrätt för obehörig vistelse utomlands. Brittiska ambassaden ingrep dock och efter tio sega förhandlingar frikändes Lönnbergh 1947, och kom senare att arbeta som både pilot och sjökapten.