MFK i Spanien 1/5 Med MFK på fågelskådarresa till Spanien 27 april 5 maj 2013

Transkript

1 MFK i Spanien 1/5 Med MFK på fågelskådarresa till Spanien 27 april 5 maj 2013 Efter att ha varit med på de två lyckade MFK-resorna till Bulgarien 2010 och Kenya 2011 var förväntningen stor när en ny resa denna gång till Spanien planerades. Enligt Wikipedia har 563 olika arter observerats i Spanien. Många av våra fåglar flyttar till eller via Spanien och förutom medelhavsarter finns också Afrikanska fåglar. Färden gick först norrut över Sierra de Guadarrama (1444m) och sedan västerut till staden Sepúlveda i provinsen Segovia. Dessa vägar, liksom huvuddelen av de vägar vi åkte på var av utmärkt kvalitet och trafiken förhållandevis lugn. Möjligen kunde Guardia Civil s noggranna kontroller ha bidragit till detta. Vår grupp varseblev deras effektivitet. En av deltagarna i baksätet lossade ett ögonblick säkerhetsbältet för att plocka upp något från golvet, och bilen stoppades av polisen som på platsen utdömde en bot om 100EUR (ca 900 kr), vilken ovillkorligt skulle erläggas på platsen vid risk att annars skulle bilen beslagtas! Under resan noterades de första Spanienkryssen, bl a vit stork. Efter ett par dagar i Sepúlveda for vi söderut över Sierra de Gredos med upp till 2600 m höga toppar och vidare till stäpperna i Extramadura, där vi logerade i staden Trujillo. Här klassas ¾ av ytan som Important Bird Areas. Områdena har kontinentalt medelhavsklimat med torra varma somrar och förhållandevis kyliga vintrar. Det är stora flacka områden som alla sluttar ner åt väster och Portugal dit floderna leder. Norr om Gredos är det floden Duero och dess biflöden. Söder om bergskedjan kommer först slätterna kring Rio Tajo, som mynnar i Lissabon och söder därom La Serena-stäppen med Rio Guadiana. Kartan visar en mängd sjöar i dessa flodsystem. Sjöar kallas här Embalse. Detta ord står för damm eller reservoar, och visar att man samlar på vatten för bevattning, för elkraftsproduktion och för kylning av kärnkraftsreaktor. Sepulvéda ligger på ca 1000 m höjd. Berggrunden består av kalksten och i kalkstenen har floden Duratón, ett biflöde till Duero, grävt sig ner i en meandrande ravin med branta kanter som är upp till 100 m höga. Ovanpå är jordmånen grund och på grund av bl a betning består växtligheten av gräs och buskar, mest olika arter av en. På några ställen fanns där pinjeskogar. Hela ravinområdet är en naturpark (Parque Natural) och stora delar av ravinerna är skyddade mot besökare. I ravinerna är floran rik med stora lövträd. I ravinerna häckar gåsgam (ca 600 par) och smutsgam samt kungsörn och alpkråkor. På slätten finns bl a olika lärkor och tjockfötter. Duponts lärka är ovanlig men har här sitt säkraste fäste på iberiska halvön. Själva staden ligger på en liten kulle, där höjden förstärks av ravinen. En stenstad med trånga gränder ledde till hotellet Vado de Duratón. Ett utomordentligt hotell, där man i receptionen talade fullt förståelig engelska och övrig personal talade ett fullt begripligt kroppsspråk. Frukosten var riklig med stort urval och det var inga svårigheter att få våra termosar fyllda med vatten eller om man så önskade med kaffe. Svarta rödstjärtar konserterade utanför fönstret och även korta promenader i sta n gav många kryss, som gås- och grågam, örnar, dvärguv, sydlig näktergal och steglitsor. Det var fantastiskt att se och höra de charmerande kornsparvarna konsertera sin vackra drill på nära håll och minnas jagandet efter deras svenska släktingar över vindpinade sydskånska ängar i februari! Efter den första natten fick vi sovmorgon eftersom det regnade kraftigt vid den planerade avfärden före gryningen. Hela dagen fortsatte det att regna mer eller mindre. Vi for västerut längs

2 MFK i Spanien 2/5 nationalparkens norra sida bort mot klostret Ermita de San Frutos och sedan ner i själva kanjonen. Mängder med fältfåglar, lärkor, sparvar, medelhavsstenskvättor uppehöll sig på fälten. Nere i kanjonen kunde vi skåda uppför branterna och där satt flera gåsgamar i och nära bon. Här fanns ett myller av hörbara och sebara fåglar. Regnet gjorde dock fotografering svår så man fick koncentrera sig på att se och lyssna på fåglarna, t ex trädgårdsträdkrypare, brandkronad kungsfågel, sommargylling, turkduva, svarthakad buskskvätta, dubbeltrast, cetti- och provencesångare, gulhämpling, häck-, korn- och klippsparv liksom många också hemma vanliga småfåglar. Middagen den dagen intogs på en restaurang i ett gammalt adelspalats med åtminstone delar från medeltiden. En del av byggnaden var en grotta in i kalkstensberget, med autentiskt takdropp. Takdropp fanns däremot inte i den lokal på andra våningen där vi intog maten. Maten var bra och god. Vårt misstag var att vi bad om individuella notor. Att räkna ut dessa och sedan fördela dessa med eventuella korrigeringar till personer som inte kunde annat än spanska var en långdragen process, som gjorde att vi vid senare tillfällen accepterade gemensam nota och fördelade priset jämnt. Den andra dagen for vi ut sedan vid 6-tiden. Nu regnade det inte. Vi stannade på vägen mot Ermita de San Frutos före gryningen och fick höra flera dupontlärkor sjunga! Vidare fanns här sånglärkor, trädlärkor, kalanderlärkor, tofslärkor och lagerlärkor. Vi hörde en berguv och dvärguv liksom göken. Nära klostret gick vi i gryningen ned till kanjonkanten, nedanför denna fanns en uppdämd sjö. Gåsgamar satt på branterna och en vit smutsgam (ren sådan?) trakasserades av en pilgrimsfalk nedanför oss. Här hördes härfåglar po-poa, liksom sommargyllingens klangfulla sång. Häcksparv och blåtrastar visade upp sig bland klipporna. På hemvägen till en något försenad frukost sågs bl a flera härfåglar. Efter frukosten gav vi oss iväg söderut upp i Sierra de Guadarrama och till Segovia. Vädret var mestadels bra. Under vägen sågs bl a ängshök och rödstrupig sångare, samt en stor mängd vita storkar. Uppe i bergen kunde vi njuta av åsynen av nyfallen snö på tallgrenar, gårdagens regn hade på dessa höjder fallit som snö. Vid passet Puerto de Cotos fick vi även uppleva gamar och glador som seglade fram i ett ganska tätt snöfall men mestadels sken solen. Här fan ns svartmes, järnsparv, trädgårdsträdkrypare, rödhake, rödstrupig sångare, citronsiska, svart rödstjärt, klippsparv, svartkråka, grågam, brun glada och dvärgörn. Vi gjorde en avstickare upp till skidorten Valdesqui (1900 möh). Den ligger inte så långt från Madrid, men skidsäsongen föreföll vara över. Nedfarten mot Segovia företogs genom passet Puerto de Navacerrada på vindlande vägar. Vid lunchen strax innan vi kom till Segovia vid en liten sjö underhölls vi av såväl röd- som brunglada, gamar, skogssnäppa och mycket annat. Segovia är en gammal stad med ca innevånare. Ursprungligen var den en keltisk stad men övertogs senare av romarna. Det största minnesmärket från romartiden är en akvedukt i flera våningar, som sträckte sig över en dalgång, nu belägen inne i staden för att förse den antika staden på en kulle med vatten. Klippduvor häckade i håligheter i murverket och rödglador liksom tornfalkar och storkar cirklade omkring monumentet. I en liten ravin fanns både bergsångare och polyglottsångare. Som vanligt häckade flera storkpar på närbelägna kyrkors torn.

3 MFK i Spanien 3/5 Dagen därpå lämnade vi Sepúlveda och for söderut mot vårt nästa skådarområde, stäpperna kring staden Tujillo. Resan gick först över högslätten med bl a sydnäktergal, kohägrar, och svart stork. Staden Ávila är känd för sin stadsmur, som omgärdar den medeltida stadskärnan. Ett kort stopp lät oss beskåda muren. Här såg vi kanske det enda tecknet på den ekonomiska recessionen i Spanien. En byggkran, som tydligen inte använts på ett tag härbärgerade ett storkbo! Häromkring sågs svart stork, och dito kråka, dvärgörn, gråhäger och sydnäktergalen sjöng. Framför oss låg nu bergskedjan Sierra de Gredos. Innan vi passerade över den gjorde vi en avstickare mot de högsta bergen. På bergssluttningarna bland snöklädda klippblock fanns kraftigt behornade bergsgetter. Ett par järnsparvar hade kommit på idén att tigga brödsmulor av turisterna på parkeringen. Efter en längre diskussion enades alla om att det nog bara var vanliga järnsparvar och inte alpjärnsparvar, den alpina terrängen till trots. De hann i alla fall bli ordentligt avporträtterade av gruppens fotografer. Några från gruppen begav sig ut på en fotvandring i den snöiga terrängen mot en glaciärsjö där man skulle kunna se de högsta bergen i bergskedjan, Peñalara 2428 möh. Kungsörn, stensparv och svarthakad buskskvätta iakttogs här och i lätt snöfall intog vi vår medhavda lunch. På vägen söderut stannade vi i passet Puerta del Pico (1352 möh). Här kunde de kulturellt intresserade beskåda ett osedvanligt välbevarat stycke av den gamla stenlagda romerska vägen, som ursprungligen hade förbundit Lissabon med Rom. Även här fanns stengetter liksom glador och en del mindre fåglar. På sluttningen nedför Sierra de Gredos började växtligheten bli medelhavslik med fikon- och olivträd. Här ligger nu regionen Extramadura. Namnet lär betyda Utanför de moriska territorierna och har använts för olika geografiska områden allteftersom återerövringen av moriska områden framskred. Närmast ligger Tajobäckenet. Tajo får mesta delen av sitt vatten från det centrala bergssystemet, som har hög nederbörd. Trujillo ligger på 500 m höjd i sydliga delen av detta område. Floden Tajo ligger här på omkring 300 m höjd och omges av vassa men inte särskilt höga bergåsar ( m) i Monfragüe, en Parque Natural med stora bestånd av gåsgam (ca 1000 par) häckande i bergväggarna liksom huvuddelen av grågamarna och de svarta storkarna i Spanien. Den sällsynta spanska kejsarörnen häckar också här. Söder om detta område utbreder sig stora ytor av gles ekbevuxen mark, dehesas på spanska. Detta är ett kulturlandskap, där olika arter av ek, järnek och korkek, växer tillräckligt tätt för att skugga marken där denna traditionellt används för extensivt bete av såväl husdjur som får och svin men också för jaktbart vilt. Det var under en korkek i dehesa som tjuren Ferdinand luktade på sina blommor och i den här typen av natur övervintrar tranor. På sina ställen kunde vi se att man även odlade säd under träden. Där träd inte längre kan växa uppstår de stora grässlätterna med buskinslag, som man kallar stäpper och stora stäppområden finns norr och väster om Trujillo, liksom i Guadianabäckenet, la Serenastäppen. Även här har en herdekultur dominerat jordbruket. På senare tid odlas olika sädesslag inklusive ris, som kräver konstbevattning. Det är på de stäpplika områdena man kan hitta stor- och småtrapp. Vi kom fram till Trujillo och Hotel Cigüeñas, Svanarna, på sen eftermiddag. Gråsparvarna tjattrade i palmkronorna, svartstararna flög in med mat till sina ungar under takpannorna och bland tornseglarna fanns även bleka sådana. Turkduvor och biätare exponerade sig på ledningarna och på fälten travade såväl kor som storkar. Rödfalkar ryttlade ovanför dem och bakom dem bredde staden ut sig. Som de övriga spanska städerna vi sett låg staden på en kulle med slottet högst upp och därnedanför låg ett sluttande torg vid kyrkan. Här pågick en ostmässa, som vi besökte den andra kvällen. Ost kunde avsmakas om man hade köpt biljetter. Men inte all ost var ost. Någon smakade som tvål och var tvål. På torget fanns också en ryttarstaty med en rustningsklädd man med egendomliga svansar på hatten. Det var stadens store hjälte, en conquistador vid namn Fransisco Pizarro, som hjälpt till att utbreda det spanska väldet i Amerika och därifrån bragt guld. I

4 MFK i Spanien 4/5 klocktornet under klockorna häckade flera storkpar (vad tyckte storkarna om klockklangen?) och i nischer på tornet kajor och rödfalkar. På hotellet saknades engelskkunskaper, ända till sista dagen då vi skulle göra upp våra räkningar. Frukosten bestod av kaffe, ett vetebröd och något litet mer som inte var mycket att starta våra expeditioner på. Genom Kjells förhandling förmedlad av den spansktalande Bo fick vi i fortsättningen en gedigen buffe-frukost till ett tillägg på ett par euro per person. Här i sta n fanns också flera restauranger där en trerättersmiddag kunde avnjutas för ca 20 euro. Från Trujillo gjorde vi våra utflykter: morgonfärder till den närbelägna Belénstäppen, till stäppen västerut vi Cáceres och Monroy, genom dehesas till floden Tajo och naturparken Monfragüe samt till Embalse de Arrocampo med stora fågelrika vassar. Vidare for vi söderut till La Serena-stäppen vid Rio Guadarrama. I en damm i Trujillo såg vi många sköldpaddor liksom styltlöpare, sothöns, rörhöna och en smådopping. På Belénstäppen var det framför allt trapparna som lockade. Ganska många stortrappar gick på fälten på visst avstånd och flera tuppar spelade. Det såg ut som om de vände ut-och-in på sin fjäderdräkt så att de blev som uppblåsta och vita. Här fanns också småtrapp, som dock till större del doldes av det höga gräset så att det huvudsakligen var tupparnas svarta hals som syntes. Även en tjockfot kom till synes. Storkar häckade på ledningsstolpar och spankulerade på fälten. Kornsparvar och olika lärkor bl a kalanderlärkor bestod med ljudkulissen framför de spelande trapparna. Förutom de vanliga rödhuvade törnskatorna, svarthakade buskskvättorna och svartstararna såg vi en skatgök sitta på taggtrådar. När termiken kom i gång kom också de stora rovfåglarna gås- och grågam, ormörn och en ängshök. På ett stenröse satt en minervauggla. Färderna mot Cáceresstäppen och Monfragüe gav rödhöns och härfåglar, blåskator, spanska sparvar, steglitser, biätare, klippsvalor, rostgumpsvalor, småtrapp, flygande stortrapp, polyglottsångare, macciasångare och cettisångare, ängshök och bivråk, röd- och brun glada, småtärnor, nilgäss snatteränder samt mindre strandpipare. På den trädlösa stäppen mellan Cáceres och Trujillo hade ledningsstolpar försetts med holkar och i dem häckade kajor men också ett flertal blåkråkor och en minervauggla. När sätter vattenfall upp holkar på sina stolpar? Monfragüe är en naturpark kring Rio Tajo. Floden rinner mellan branta bergväggar och är uppdämd. Man kunde se på bergväggarna att vattenytan nyligen legat mycket högre än när vi var där. Det här var ett turistmål av stora mått, men de flesta hade inte ens kikare med sig, så de kom kanske bara för naturupplevelsen. Området ligger inte särskilt långt från Madrid. Klippbranterna var besatta av mängder av gåsgamar. Många gamar flög över och nedanför oss. Gåsgamarna dominerade men enstaka grågamar och smutsgamar såg vi även. En pilgrimsfalk verkade trakassera gamarna och hade kanske bo i stensluttningen, i varje fall återvände den till ungefär samma klipphylla efter sina räder. Svart stork häckar även inom området och sågs flyga över. Högre upp efter floden häckade en spansk kejsarörn i ett träd vid bergbranten som för övrigt uppvisade ett berguvbo med två stora ungar. Också här satt flera gåsgamar på klipphyllor. Vi kunde även se en dvärgörn liksom en blåtrast. Längre österut längs Tajo blir omgivningarna flackare. Här har man dämt upp floden, Embalse de Arrocampo, som bl a tjänar som kylvattensdamm för ett kärnkraftverk. Närmast kraftverket fick vi inte stå men något högre upp i systemet bredde en uppenbarligen grund sjö ut sig med rikliga vassbestånd. Här finns flera gömslen som man kan få tillgång till, men vi nöjde oss att skåda från

5 MFK i Spanien 5/5 vägkanten. Bakom oss spelade en grässångare liksom cettisångare I vassarna fanns såväl vattensångare som trastsångare och rörsångare. Det var f a hägrarna som dominerade intresset. Framför oss i vasskanten stod en purpurhäger. Ett par dvärgrördrommar höll också till i samma vassparti, men lät sig mest beskådas då de gjorde korta flygturer. Ute i en vassrugge i sjön stod en natthäger. Vi överflögs av en ägretthäger, en silkeshäger och av gråhäger. En flock av kohägrar kompletterade hägeråsynen. Rörhöns fanns här liksom en purpurhöna. En kungsfiskare satt i vassen och gjorde sina räder ut över vattnet. Sandtärnor och snatteränder får avsluta vattenfåglarna. Ett vildsvin kom plötsligt och gick ute i vassen. Bland rovfåglar såg vi brun kärrhök, röd- och tornfalk. En bekanting från Kenya fanns här också: ett par svartvingade glador som möjligen häckade i ett träd vid sjön. Den sista skådardagen ägnades åt området söder om Trujillo och i Rio Guadiamas avrinningsområde. Vi började vid ett vidsträckt område, där man odlade ris. Vattenreservoarer och vattenkanaler användes för att föra ut vatten till risfälten. I och vid dammarna fann vi rödvingade vadarsvalor och sandtärnor förutom styltlöpare och drillsnäppor. Några kunde hitta en liten röd tigerfink. Det är en liten finkfågel där hanen är under häckningstiden röd med vita prickar på undersidan. Det är en fågel som är införd från Indien. I en stor embalse fanns bl a skäggdopping och däröver flög tornseglare och bleka sådana. På slätten söder om Guadiana höjde sig ett lite berg till nästan 700 m, eller dryt 100 m över det omgivande landet. På bergets sluttningar låg staden Puebla del Acocer och på toppen tronade slottet. Det var en vidsträckt utsikt åt alla håll över slätten och stora sjöar, dvs embalse. Attraktionen här var den svarta stenskvättan. Många av oss såg fågeln, men bara utanför fotografiskt avstånd. Här fanns även en medelhavsstenskvätta, bleka och vanliga tornseglare, rostgumpsvala samt klippsvalor. En alpkråka flög förbi nedanför oss. Från Puebla del Acocer for vi över La Serenastäppen, som på sina ställen uppvisade egendomliga kamliknande stenformationer. Här hade vi närkontakt med biätare och tofslärkor (eller lagerlärkor?). Ängshök jagade överlandet och vi såg stora flockar av spanska sparvar över fälten. Staffan hittade här en närgången spelande stortrapp som förevigades. Vägen norrut gick förbi klostret Ermita de Piedra Escrita där vi rastade vid en bro. En flock kohägrar och kajor höll samman på marken och i luften. Rostgumpsvalor flög under brovalven och i vassen hörds rörhöna och en trastsångare. Den sista kvällen i Trujillo besökte vi en restaurang vid torget i sta n och avåt vår festmiddag. Som en kuriositet kan nämnas att taxibilar inte gick att få efter kl 20 i denna stad med ca innevånare. Om den sista dagen är inte mycket att säga. Resan gick på stora vägar till Madrid, där flygplatsen trots dålig skyltning gick att hitta, bilarna avlämnades och flyget hem avgick därifrån och ankom till Landvetter enligt Kjells i förväg upplagda resplan. Att sammanfatta denna intensiva skådarvecka är inte lätt. Vi såg tillsammans 162 antal fågelarter, vilket inte var dåligt. Målet var att kunna kryssa dupontlärkan samt trapparna och det målet uppnåddes med råge. Vädret var regnigt/snöigt under de första dagarna men sedan angenämt lagom. Som medresenär kan man bara tacka dem som stod för den konstnärliga ledningen och hade lagt ut rutten både med hänsyn till fågelskådning, Staffan, Roger och Lothar, och till kultur, Bo. Den som framför allt är värd alla våra ovationer är dock Kjell, som varit den drivande motorn i hela projektet och kunnat planera allt praktiskt som fungerade alldeles utmärkt och till ett pris som låg långt under vad andra kräver för motsvarande arrangemang! Av Arne Wallgren