Vårens kalendarium Kallelse till årsmöte 19 mars

Transkript

1 MEDLEMSBLAD FÖR RADIOSYMFONIKERNAS OCH RADIOKÖRENS VÄNFÖRENING BERWALDBLADET Vårens kalendarium Kallelse till årsmöte 19 mars NR 1 FEB 2014 Våra stipendiater: Göran Brink trombon Christian Bergqvist violin Åsa Karlsson viola Sofia Niklasson sopran En tonsättares dagbok Concerto Grotto nr 24 Med Herbert Blomstedt i juicepaus Är medlemsavgiften för 2014 betald? Mycket populär resa i Västerled

2 Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening Styrelse: Prinsessan Christina fru Magnuson, hedersledamot Alicia Lundberg Ordförande Erik Juhlin Vice ordförande Gunilla Rönnholm Sekreterare Gunnel Andersson Kassör Johan Hertzberg Ledamot Birgitta Magnusson Ledamot Anders Rahm Ledamot Eva Sjödén Ledamot Anders Wester Ledamot Kristina Westman Repr.för Berwaldhallen Bo Söderström Repr. för orkestern Ulla Sjöblom Repr. för kören Sammankallande i valberedningen: Sven-Olof Blanch sven-olof.blanch@abc.se Revisorer: Bertil Norrhall Göran Ribbegård Telefonsvarare: Postadress: RSKV, Radiohuset 7C, Stockholm Plusgiro: Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening Hemsida: e-post: rskv@telia.com Berwaldbladet: Anders Rahm a.rahm@glocalnet.net Eva Sjödén eva.g.sjoden@telia.com Detta nummer av Berwaldbladet har tryckts i 1000 exemplar. Medlemsavgifter för kalenderåret 2013 Enskild medlem 250:- Två personer på samma adress 400:- Halv avgift för pensionerade musiker och korister som varit fast anställda vid BWH. Medlemsnålen: 50:- Medlemmar i Vänföreningen får 15% rabatt på biljetter till Radiosymfonikernas och Radiokörens konserter i Berwaldhallen. Vänföreningen tar tacksamt emot penninggåvor till OLOF RYDBECKS OCH VÄN- FÖRENINGENS FOND ur vilken föreningen årligen delar ut stipendier till musiker och korister från Sveriges Radios Symfoniorkester respektive Radiokören. Sätt in ditt bidrag på föreningens plusgiro och ange att gåvan är till fonden. Kära musikvänner! Vågar vi hoppas på att våren och värmen är på väg? Här på våra breddgrader har naturen pudrats med lite snö, men kylan tycks ha parkerat sig i de norra delarna av vårt land. Det talas till och med om köldrekord i Karesuando minus 36 grader. Det nya året 2014 har precis tagit sina första steg och Vänföreningen ser med tillförsikt och stor glädje fram emot att vi återigen ska få mötas, dela erfarenheter och njuta av spännande upplevelser. Som ni ser i kalendariet har vi även i vår möjlighet att bevista repetitioner, njuta av Concerto Grotto och då gäller det som tidigare både musik och delikat supé signerad Dag Henriksson. Årsmötet hålls den 19 mars 2014 klockan i Studio 5 i Radiohuset. Alla medlemmar är naturligtvis mycket välkomna. Det här årsmötet är lite speciellt eftersom en ny ordförande ska väljas. Sittande det vill säga undertecknad har haft glädjen att under ett decennium styra och ställa och använda den vackra ordförandeklubban. Nu väntar andra utmaningar och kanske är det så att livet är som en enda lång resa, där stationerna ibland kommer tätt, men lika ofta tar god tid på sig och väljer att stanna en längre tid. Som vanligt vill jag avsluta med några kloka ord men dessförinnan önskar jag all lycka till Vänföreningens styrelse, som jag vet kommer att göra sitt bästa för medlemmarna. Under alla mina år i styrelsen har jag alltid avslutat min lilla hälsning i Berwaldbladet med en dikt. Denna gång ur Harry Martinsons Aniara en revy om människan i tid och rum i 103 sånger och jag har valt sång nummer 80 och den första strofen lyder: Mitt i den brinnande solen finns en pupill, en kärna som med sin gåtfulla virvel gör den till kärlekens stjärna. Var gång den ser på jorden uppstår en äng och blommar dag efter dag och fröar glad genom lycklig sommar. Lyriken har alltid varit en källa till glädje och kanske lite tröst precis som musiken. Innan jag slutar helt vill jag ge Vänföreningens medlemmar några tips om dikter, som har betytt mycket för mig. Stig Dagerman skrev dikten Birgitta svit som publicerades i det första numret av Prisma, som kom ut Kanske lite svår att finna men sökandet lönar sig. Eeva Kilpi har bland annat skrivit Sånger om kärlek, som publicerades Hennes sätt att närma sig och beskriva kärlekens olika tillstånd kan få den som läser både att le, känna en stunds vemod och varför inte fälla en tår. Till sist hoppas jag att var och en finner sin poet det finns många att välja bland och att musiken fortfarande har en stor plats i livet. Tack för mig och med all säkerhet ses vi någon gång om inte annat i Berwaldhallen. Alicia Lundberg

3 Göran Christian Åsa Sofia Vänföreningens stipendieutdelning 2013 ägde rum vid julkonserten i den fullsatta Berwaldhallen den 18 december. Vice ordförande Erik Juhlin delade ut diplom och kr till var och en av de fyra stipendiaterna som utsetts av sina kolleger, tre musiker i Sveriges Radios Symfoniorkester och en korist i Radiokören. GÖRAN BRINK trombon MOTIVERING: Göran är en positiv kraft som gärna antar nya utmaningar. En kollega och vän med en grundtrygghet som smittar av sig. De lyckliga är: CHRISTIAN BERGQVIST violin MOTIVERING: Christian är en musiker i Esa-Pekkas generation som starkt bidragit till den konstnärliga utvecklingen i orkestern under snart 30 år. ÅSA KARLSSON viola MOTIVERING: Åsa är ett smartskaft av Guds nåde. Hon tillhör det nya seklets musiker som höjer ambitionsnivån i orkestern så högt att det är svårt att andas. SOFIA NIKLASSON sopran MOTIVERING: Med sitt goda ensembleöra, sitt okonstlade sätt att sjunga och sin suveräna intonationsförmåga har Sofia funnit en självklar plats i Radiokören. Att därtill få höra Sofia ta sig an solistiska uppgifter i stort och smått, inte minst i höga och utsatta lägen, är en sann fröjd. 4 5

4 Stipendiaten Åsa Karlsson En av fjolårets stipendiater är Åsa Karlsson som spelar viola i vår orkester. Hon är född i Stockholm och familjen flyttade till Linköping när hon var två år. Musikaliskt påbrå har hon hemifrån mamman var musiklärare på Adolf Fredrik, och både Helena Bjarnle i kören och John Lingesjö i orkestern har haft henne som musiklärare. Föräldrarna spelar dessutom folkmusik. Under uppväxten i Linköping började Åsa spela piano vid sex års ålder och när hon var åtta år började hon spela fiol. Men lektionerna i grupp var tråkiga, och då kom morbror och musikentusiasten Alf Thoor till undsättning. Han bad henne lyssna på Hindemiths violakonsert Der Schwanendreher och det blev en upplevelse som ändrade instrumentvalet och violan blev Åsas nya instrument. Efter musikgymnasiet i Norrköping kom Åsa in på Musikhögskolan i Stockholm och har studerat för Björn Sjögren, tidigare radiosymfoniker. Hon har också studerat två år på Edsberg och tagit kammarmusikdiplom. Första kontakten med Radiosymfonikerna var ett vikariat 1996 och hon fortsatte att frilansa bl a hos Uppsala Kammarsolister, Filharmonikerna och Hovkapellet. Men så 2004 provspelade hon hos Radiosymfonikerna och blev antagen. Äntligen jobbet jag hela tiden velat ha ett drömjobb, utbrister Åsa. Åsas instrument har många namn: viola altviolin altfiol. Hon konstaterar att kärt barn har många namn. Namnet altfiol används bara i Sverige, Bratsche i Tyskland och alto i Frankrike och Italien. Den viola Åsa spelar på idag är byggd i Falun av Peder Källman Efter att ha stött på den i olika sammanhang inköptes den slutligen 1989 och det är bara Åsa som ägt den. Hur hittar du inspiration till varje konsert? Svaret blir att det ofta är medmusikerna som inspirerar. Att vara musiker är som ett helt vanligt jobb, men ganska ofta upplever man fantastisk musik, fenomenala dirigenter och solister och magi uppstår och man blir helt salig. Vissa gånger gläds man åt små detaljer och roliga hörn. Att sitta i en orkester är som att sitta i en tredimensionell karta flyttar man sig bara ett par meter är allt annorlunda, det blir aldrig tråkigt, konstaterar Åsa. Hur mycket övar du? blir nästa fråga. Det skiftar mycket beroende på musiken. När man spelat ett verk tio gånger får man viss rutin. Men orkestern spelar två eller tre konserter per vecka Stipendiaten Göran Brink med nytt program, ny dirigent och ny solist varje vecka. I Berwaldhallen är det repetitioner dagtid måndag till torsdag och egna övningar varje dag hemma, för det finns bara ett fåtal övningsrum i Berwaldhallen. Den moderna musiken är ofta atonal och det är klart att Åsa inte uppskattar allt, men är man professionell spelar man bra ändå, och musiken är inte svårare att spela än klassikerna. Kontakten med publiken är viktig och ett liv utan publik är både torftigt och tråkigt. Det kan vara stor skillnad mellan konserterna och ibland upplevs en elektrifierad stämning. Hostningar och ringande mobiler är förstås en styggelse. De utlandsturnéer orkestern gör är mycket uppskattade även om de på grund av finanskrisen blivit färre. Då hinner man lära känna kollegorna och kan få en fördjupad känsla och förståelse av verket, när det spelas ett flertal gånger. På hemmaplan spelar man kanske verket bara två gånger. Nästa turné blir till Aix-en-Provence i april. Turnéer som Åsa gärna minns är Matteuspassionen i Italien med Drottningholms Barockensemble och Erik Ericson då hon bara var 21 år, och nu senast turnén med Daniel Harding också den till Italien (se Berwaldbladet nr ). Många tycker att klassisk musik är allvarlig, men Åsa spelar för att hon tycker det är roligt. Min styrka är att jag är så intresserad av olika sorters musik. Tycker om att spela mellanstämma, vilket inte alla gör, framhåller hon. Nu är Åsa föräldraledig till mars och med två småpojkar hemma blir det inte så lätt att hinna med hennes andra intressen fjällvandring, odling och gamla träbåtar. Eva Sjödén När jag fick i uppdrag att intervjua Göran Brink kändes det extra roligt, för han är en av de gamla i SRSO, vilket dock är svårt att tro när man ser den ungdomlige Göran, som har varit med ända sedan Vi träffades i en av Berwaldhallens foajéer efter en repetition och Göran visade direkt, att han är mycket glad över stipendiet. Vi som delar ut det kanske bara tycker att det är en penningsumma, men för stipendiaten är det även ett bevis på uppskattning. Göran föddes 1952 i Jonsered och bodde där till nioårsåldern, då familjen flyttade till Vårgårda. Där växte han upp i en musikalisk familj. Mamman sjöng och pappan verkade som körledare. En syster finns också, som spelar flöjt. Familjen sjöng mycket tillsammans och det måste ha varit en musikaliskt fruktbar miljö att växa upp i. Göran kände sig för med bl.a. litet pianospel, men när han var 14 år, började han spela ventilbasun. Pappan tyckte dock, att han skulle spela trombon och köpte en sådan åt honom. Göran började studera trombonspel och förste lä- 6 7

5 raren blev Gösta Eklund, som var 1:e trombonist i Göteborgs Symfoniorkester. Under fyra år åkte Göran varannan lördag till Göteborg och fick lektioner av honom. Under tiden klarade han av den vanliga skolan med studentexamen och dessa studier var lokaliserade till Alingsås. Mycket resande blev det. Studierna fortsatte på Ingesunds Musikskola i Arvika med läraren Rune Asp och därefter fick han kontakt med den välkände trombonisten Jörgen Johansson i SRSO och studerade för honom fram till 1977, då han sökte till SRSO för provspelning. Under sommaruppehållen förkovrade sig Göran ytterligare genom att spela i Regionmusiken i Skövde, Jönköping och Örebro. Före provspelningen hade han fått höra talas om en viss professor Miloslav Heida i Prag, som orkesterns trombonister brukade åka till. Göran gnuggades av honom i tre veckor, vilket gav bra resultat, för han antogs till provtjänstgöring ett år och fick sedan fast tjänst, som han fortfarande innehar. År 1977 fanns inte Berwaldhallen, utan man höll till i gamla Ackis och vissa söndagar i Konserthuset. Det blev ett enormt lyft att senare flytta in i den nya Berwaldhallen. Göran trivs mycket bra på sin tjänst och har inte känt sig sugen att flytta. Här i orkestern råder en mycket god stämning och en hög arbetsmoral. Det är fascinerande att sitta i orkestern och lyssna på de andra musikerna och det fina samspelet. Orkestern fungerar som en stor kropp, där alla lemmarna är lika viktiga, tycker Göran. I allmänhet spelar han andra trombon och någon gång tredje. I tredje stämman får han spela bastrombon och det är rätt roligt. Göran har mött många dirigenter under sin långa tid i orkestern. Harding, Blomstedt och Esa-Pekka står alltid högt när man talar med orkestermusikerna, men Göran har en speciell favorit, nämligen Svetlanov. Han fick alla att spela intensivt och fick fram en speciell klang i orkestern. Kommunikationen skedde mest utan ord, en liten gest eller ett höjt ögonbryn kanske räckte. Den nuvarande chefsdirigenten Harding får också fram maximalt mycket ur orkestern, men kanske mera genom att prata och förklara, i motsats till Svetlanov. Utanför Berwaldhallen finns också ett liv. Göran har skaffat sig en stor familj att sköta om. Fru, fyra barn (två flickor och två pojkar), ett barnbarn och ett barnbarn på väg har det blivit hittills. Radhuset hemma i Spånga kräver också sin tid, det vet alla husägare. Göran är tillsammans med frun kyrkligt engagerad, med hemvist i Södermalmskyrkan på Götgatan. Där får han användning för trombonen och spelar med i musiken vid gudstjänsterna. Stipendiaten Christian Bergqvist från Kristofferskolan till Berwaldhallen Även Görans fru Ulla, som är fiollärare, deltar i musiken. Göran hjälper till med litet av varje i kyrkan och kyrkoverksamheten och familjen tar så mycket tid, att det inte blir så mycket annat på fritiden. Förr brukade han vara ute och springa i naturen, men det blir dåligt med det nu. Göran har inte bestämt ännu, vad han ska göra med stipendiepengarna, men en resa till en svåger i Tokyo kan bli aktuell. Så behöver trombonen lackeras om, ett annat tänkbart projekt. Du hittar säkert på något bra Göran och lycka till i fortsättningen med din trombon. Anders Wester Christian Bergqvist, 2013 års stipendiat från 1:a violinstämman, växte upp på Lidingön i ett hem där mamman sjöng på nästan professionell nivå men ingen spelade något instrument. Emellertid gick han redan från första klass i Kristofferskolan långt ute i Bromma där violinspel var obligatoriskt en termin i trean. Christian valde sedan att fortsätta, möjligen för att komma i samma grupp som en söt klasskamrat. Även i Lidingös kommunala musikskola blev det fiolspel, nu med Lotte Bial och senare Ingvar Kullberg som lärare. Så småningom blev han uttagen till en elitgrupp som under tre somrar undervisades av professor Sven Karpe, som åkt runt i landet och handplockat talanger. Redan vid tretton års ålder hade Christian klart för sig att han ville bli musiker och två år senare kom han in på Musikhögskolan. Efter sex års studier där, varav två för diplom, under Harald Thedéen var Christian klar 1984 och hade samma år sin diplomkonsert i Berwaldhallen, då han spelade Bartóks 2:a violinkonsert. Sedan 1985 sitter han nu bland 1:a-violinerna i vår orkester. 8 9

6 Stipendiaten Sofia Niklasson Från sina nästan trettio år i orkestern har Christian förstås många fina minnen, bland annat från turnéer. Oförglömlig är resan till USA 2001 med Manfred Honeck, där konserten med Verdis Requiem tillsammans med Radiokören i Lincoln Center i Washington blev utsedd till årets konsert. Spanienturnén med Myung-Whun Chung för länge sedan med verk av Rachmaninov och Bernstein på programmet är ett annat skönt minne liksom de två senaste turnéerna till Italien under Harding med Mahlersymfonier. En period minns Christian med nästan skräckblandad förtjusning, Svetlanov-eran. Det blev direkt spänning i luften när han kom in och som ett trollslag när han lyfte händerna. Han kunde inte många ord på engelska men hade verkligen förmågan att forma musiken med händerna. Han gjorde också en stor insats för svensk musik, inte minst Hugo Alfvén som han satte mycket högt. Extra laddad för Christian blev den konsert under Svetlanov då hans g- sträng brast med en skarp smäll och han sedan fick spela luftfiol på den strängen under resten av konserten. Av tonsättare har Christian en viss förkärlek för tonsättare från 1800-talets romantiska period som Brahms och Schumann. Hans kanske starkaste musikupplevelse någonsin är Schumanns 2:a och 4:e symfoni ganska nyligen under Harding, som ju själv har Schumann som en av sina favoriter och säkert också fått många lyssnare att återupptäcka denne tonsättare. Christian, som fortfarande bor på Lidingön, nu med hustrun Gerda och döttrarna Matilda och Annie, elva och åtta år gamla, blev lika överraskad som lycklig när han fick beskedet om stipendiet. Att just kolleger utsett honom värmer förstås extra. Vad han ska använda pengarna till vet han inte riktigt än men definitivt inte till hushållskassan. Avslutningsvis berättar han hur lycklig han är att nu få vara med om orkesterns utveckling under Harding mot europeisk toppnivå. Den blir ju bara bättre och bättre. Vi i Vänföreningen instämmer och har bara en sak att tillägga: Ett stort grattis, Christian! Erik Juhlin Vad gör man för att pigga upp sig en blåsig och snöig fredag i slutet på januari. Jag stämde träff med Sofia Niklasson på ett café i Älvsjö. In kom en strålande Sofia med lille Alvar i barnstol och bara det gjorde att jag kände mig glad. Fredagen var räddad. Sofia, med den så vackra sopranstämman, började i Radiokören i februari 2011 efter att ha provsjungit, tämligen höggravid, 11 månader tidigare. Fast egentligen var hon ingen nybörjare i kören, vikariaten hade pågått sedan Sofia sjunger helst barockmusik eller modern musik fast allt däremellan går också bra. Förra året hade Radiokören ett varierat program med allt från a capellasång som ackompanjemang till dokumentärfilm, till Trollflöjten på Drottningholmsteatern och stora verk för kör och orkester i Berwaldhallen. Underbar variation tycker Sofia. Sofia är utbildad pianopedagog på Musikhögskolan men valde till sång. Idag blir det nästan uteslutande sång men när rösten sviktar så kommer säkerligen pianointresset fram igen. Det är inte mycket till ledighet för denna skönsjungande sopran. I mitten på februari åker hon till Berlin och ska tillsammans med två körer, symfoniorkester och 7 andra solister delta i uruppförandet av Sven-David Sandströms Matteuspassion i Berlinfilharmonins stora sal. I augusti är hon tillbaka i Radiokören. Tillsammans med Daniel och de tre barnen Sixten, Hilma och Alvar flyttade Sofia alldeles nyligen till ett eget hus i Älvsjö. Plats finns nu för hela familjen men också för att ta emot stora släkten. Sofia har en stor släkt och umgås mycket med dem. Känns nästan som lite Fanny och Alexanderlycka, härligt. Stipendiet, hur ska det disponeras? Sofia ler och säger att det ska vara till saker som hon verkligen vill ha, och som kommer att bestå. Redan är en tavla inköpt och det ska bli ett vackert notställ att ha hemma och sedan en konsertklänning. Jag hoppas vi alla får se Sofia i en solistroll iklädd denna vackra klänning. En trevlig stund var precis som kaffet slut. Sofia packade ner Alvar i barnstolen och tillsammans gick vi ut för att möta vintern. Lycka till Sofia med alla dina framtida engagemang! Gunilla Rönnholm 10 11

7 12 En tonsättares dagbok av Jonas Forssell Jag har försökt skriva dagböcker över mitt komponerande flera gånger, men efteråt upptäckt att det aldrig blir vad det säger sig vara. Om man inte är extremt intresserad av vad som på modern konstnärssvenska kallas för processer, utan som regel ägnar den mesta kraften och energin åt att i tid försöka få det hela färdigt, och att arbetet också gärna ska vara så nära ens egna, men också uppdragsgivarens, intentioner som möjligt, så hinner man sällan betrakta sin egen process. När jag har gått tillbaka och läst i mina anteckningsböcker har det handlat om att försöka sätta ord på en väntan. Ändlösa beskrivningar av hur tonsättaren tänker sig att gå till väga, inspirationskällor, syften och intellektuella utsvävningar över materialets filosofiska och konstnärliga halt, som bara leder fram till en punkt då själva arbetet äntligen sätter igång varefter man knappast har tid att skriva en rad om hur det framflyter, förrän man råkar ut för nästa tvärnit LÄSER MAN ANDRA tonsättares mödosamt hopsatta texter om sitt komponerande, slås man många gånger av hur de liksom konverserar med en. Lärda samtal förs om poetik och metod, om filosofi och analys, bara för att konstnären vänligt men bestämt, när man tillsammans nått tröskeln till skrivarlyan, studion eller vad det nu kan vara, tackar för sällskapet och resolut stänger dörren framför ens långa näsa, just när man står i begrepp att formulera frågan Hur gör du då egentligen när du sätter pennan till pappret, eller fingret till datormusen? RANNSAKAR JAG MIG själv, i mina val framför den flimrande datorskärmen, framstår det framförallt som en lång rad tillfälligheter, och det är ju varken särskilt originellt, konstnärligt eller benådat, utan bara högst vardagligt, till och med banalt. Ett par tre, fyra eller möjligen några fler verkligt genomtänkta val kan, med alla dessas konsekvenser, faktiskt bära en hel tvåtimmarsopera. Frågan varför jag skrev ett fiss istället för ett f på den eller den tonen kan däremot oftast besvaras med jag tyckte det lät bättre eller det bara blev så. Föreslår en sångare eller instrumentalist vid repetitionerna att det vore bättre eller enklare att utföra med ett f blir svaret från mig ofta ja, gör det det går fint det också. Då rasar hela bilden av den medvetne, känslige och noggranne konstnären samman, och det är ju inte så bra. Bilder, och framförallt självbilder, ska man vårda. De kan generera mycken kraft som kan behövas. Att skriva musik, tar nämligen både kraft och tid. Genius is 1% inspiration and 99% transpiration sägs såväl Einstein som Edison ha myntat, och det är en fullständigt korrekt beskrivning. UTAN ATT GÖRA några genianspråk räknade jag, under arbetet med operan Träskoprinsessan , med hjälp av ett antal datorprogram, ut vad det kan handla om. Librettisten, Maria Sundqvists text var på 31 sidor, lite drygt ord vilket motsvarade ung tecken inklusive blanksteg. Mitt färdiga partitur var på 251 sidor med närmare nottecken. Det här är ju ingen kvalitetsmätning, Marias libretto var i det närmaste perfekt och väldigt mycket arbete låg bakom det, men det berättar något om vilka massor man sätter i rörelse som tonsättare. När jag arbetade tillsammans med författaren Ariel Dorfman om librettot till operan Death and the Maiden hade vi en text-workshop med skådespelare under några dagar på Malmöoperan. Under nätterna mellan passen skrev Ariel i princip igenom hela sin text som uppstod i en ny version varje morgon! På den tiden när jag fortfarande arbetade med notpapper och bläckpenna, på 1980-talet, skrev jag igenom hela partituret av den sista versionen av min första opera Hästen och Gossen till Norrlandsoperan innan den skulle lämnas in till stämskrivning och tillverkande av klaverutdrag. Det tog mig fyra månader av rejält tilltagna arbetsdagar och många sex- och sjudagarsveckor, också för en tämligen driven notskrivare, något jag försörjde mig som under många år, och det hela höll faktiskt på att kosta mig familjesammanhållningen. OM MAN T.EX. läser om konsten att översätta, brukar teoretikerna tala om tre faser: analysen, överföringen och bearbetningen. Först bildar sig översättaren en uppfattning om ursprungstexten ända ner i minsta grand, därefter vidtar den lite mer magiska fasen där materialet helt enkelt ska ges den nya gestalten, varefter det handlar om att skava och stöpa in det nya i den korsett som den gamla, eller förväntade, formen utgör. Det här liknar på många sätt vad jag själv är med om. JAG FÅR ETT uppdrag, eller en alldeles egen idé om vad jag vill göra och analyserar detta. Det här är i huvudsak en lycklig fas, full av resonerande, filosoferande, positivt tänkande och t.o.m. ganska socialt. Man träffar andra som ska delta i projektet som uppdragsgivare, dirigenter, artister och regissörer och alla försäkrar hur roligt, spännande och intressant det ska bli (men ofta med den lilla bifrågan När få vi se något?, När räknar du med att bli färdig? ). Här är det lätt att skriva dagbok, upp stiga orden utan att tanken behöver stilla stå. Jonas Forssell är tonsättare och operaforskare. 13

8 Partitur till Hästen och Gossen DÄREFTER FÖLJER DET helvete som alltså kan kallas överföringen, när orden och tankarna ska bli kött och när högt utställda löften ska börja infrias. Den inleds med tystnad, så åter tystnad, därefter tystnad. Det här brukade min fru kalla för Knasenläsarperioden, dvs. när jag ägnade mig åt irrationella saker som att läsa gamla serietidningar eller städa upp bland egendomliga saker på konstiga tider. Den kan vara länge, och driva alla, kanske främst tonsättaren själv, till vansinne. Numera, sedan ganska många år, 14 har jag ålagt mig disciplinen att varje dag gå till arbetsplatsen och stå ut med att stirra på ett tomt papper eller vit skärm i tre månader (så lång tid kan det ta) och acceptera att hjärnan faktiskt utför något slags fördolt arbete under denna gräsliga tid. Här är man ofta för arg eller frustrerad för att kunna föra någon som helst vettig dagbok, även om det har hänt att jag försökt, men de raderna präglas för det mesta bara av undertryckt vrede. SEDAN INFINNER SIG äntligen några bärande idéer och så lossnar det och allt övergår i belöningen som kommer tillsammans med något som av hävd kallas inspiration och ett flöde som hakar i varandra i långa molekylkedjor och DNAspiraler av musik, ofta i ens egna öron fantastisk musik. Det här stadiet och den här känslan gör att det överhuvud taget är möjligt att syssla med detta, år efter år. Visserligen kan tvärstopp inträffa då och då även här, men inte har man tid att skriva dagbok, inte Foto: Jan-Olav Wedin 2011 En tonsättarklant från Bordeaux så småningom lärt sig förstå hur man sätter en ton med enorm precision men blir helt konfys utav två. Där ligger Jonas Forssells svårigheter i lä! RIMRIK Med Radiosymfonikerna i Västerled Vår professionella kör och orkester är ju efterfrågade för gästspel av berömda dirigenter världen över. Vänföreningen har många gånger önskat att någon gång kunna följa med på någon av dessa turnéer. Inovember yppade sig ett sådant tillfälle, låt vara att resan denna gång endast gick till Västerås. Radiosymfonikerna skulle nämligen där gästspela med Tavlor på en utställning som innefattade verk av Ravel, Lutoslawski och Musorgskij där den senare fått svara för rubriksättningen av konserten. Verken hade kvällen innan framförts i Berwaldhallen med Lionel Bringuier som dirigent. Men icke desto mindre fylldes den chartrade bussen snabbt till sista plats och resan till Västerås anträddes en kylig novemberdag. Med på bussen fanns bl a den välkända radioprofilen Ingemar von Heijne som förberedde oss på vad vi skulle få avnjuta under kvällen. Ingemar uppehöll sig bl a vid Robert Desnos naiva nonsensverser som ursprungligen skrevs för barn och som Lutoslawski tonsatt på ett mästerligt sätt. Vi fick veta allt om nattfjärilen, gräshoppan, sköldpaddan, fjärilen och de andra tingestar som de beskrivs i Desnos flora och fauna. VÄL FRAMME I Västerås ställdes kosan mot Tidö slott. Under färden var vi i denna lantliga miljö nyfiket betittade av storögt gloende hjortar ute på åkrarna. Kanske hade de en föraning om de jaktlag som höll på att förbereda sig på slottets borggård när vi i snålblåsten samlades där. I de blåsiga valven blev vi mottagna av Christina von Schinkel vars släkt sedan fyra generationer bebott och vårdat Tidö. Tidö är sannolikt Sveriges bäst bevarade slott och mest levande slott från stormaktstiden och har anor tillbaka till Axel Oxenstierna. Christina gav oss en privat och initierad inblick i hur slottslivet kunde te sig under de senaste århundradena. Efter visningen var det skönt att krypa in på sköna, goa varma krogen. Även om värdshuset var stängt för säsongen hade man denna dag öppnat enkom för oss. Tidö slott. 15

9 Hans Larsson Mikael Oskarsson Lennart Nord Laura Claycombs tolkade Desnos fabler i stora salen i Västerås konserthus. EFTER EN GOD lunch var det dags att bege oss till vårt egentliga resmål, Västerås konserthus. Konserthuset ligger vackert inbäddat i Vasaparken i centrala Västerås med stora glasväggar och öppna ytor ut mot grönområdet. Vi blev mottagna av Dag Celsing från Västmanlandsmusiken som innefattar de tre enheterna Västerås Konserthus, Västerås Sinfonietta och Länsmusiken. Dag berättade bl a att konserthuset byggdes på rekordtid, från beslut om projektering i februari 2001 till invigning i september Trots att man var tvungen att ta en del av Vasaparken i anspråk var beslutet om byggnation enhälligt och inte en enda förgrymmad insändarskribent eller trädkramare syntes till. Konserthuset var efterlängtat och västeråsarna älskar sin kulturbyggnad. Men så ryms här också musik och dans som kan tillfredställa de flesta smaker klassisk musik, familjeföreställningar, visor, dansföreställningar, stand-up, folkmusik, jazz och populärmusik. Lägg därtill att konserthusets akustik räknas till den bästa i Europa. Bl a finns 220 ställbara akustikluckor som på olika sätt kan reflektera och sprida ljudet i salen. Dag berättade också att stora salen ursprungligen var dimensionerad för 600 åhörare men att man av akustiska skäl tvingades utöka antalet platser till minst 900. DET FINNS TVÅ salar i konserthuset, stora salen som har 912 platser och lilla salen som rymmer ca 200 åhörare och det var i den fullsatta stora salen vi bänkade oss för att avnjuta våra vänner i Radiosymfonikerna. Vi som var preparerade av Ingemar von Heijne hade inga svårigheter att till fullo hänga med i den prisbelönta amerikanska sopranen Laura Claycombs tolkning av Desnos fabler. Ska man döma av de ovationer som följde på finalen, när vi med Musorgskij i Ravels tappning promenerat genom tavelgalleriet, uppskattades hela konserten minst lika mycket av den kunniga Västeråspubliken. Själva var vi nog lite malliga över vår hyllade orkester. Det var många av oss som under hemfärden tyckte att en sådan här utflykt måste vi göra snart igen. Jan Andersson Concerto Grotto nr 24 Tack vare Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening var vi vänner den 19 november åter samlade i Grottan. Som vanligt var det fullsatt. Dessa träffar är mycket uppskattade. Vi hade inbjudits till en Trioafton med musik av i tur och ordning John Stevens, Wolfgang Amadeus Mozart, Franz Schubert och Ernst (Ernö) von Dohnányi. Två nya bekantskaper för de flesta av oss och två av musikhistoriens giganter. En spännande kombination. Concerto Grotto-generalen, föreningens vice ordförande Erik Juhlin hälsade välkommen. Han berättade att vår ordförande Alicia Lundberg på grund av sjukdom tyvärr inte kunde närvara och välkomna oss på sitt varma och vänliga sätt. Erik var konferencier. Med kunniga och humoristiska inledningar presenterade han kvällens tonsättare och musiker. Det första verk vi fick höra var Triangels for Horn, Trombone and Tuba av John Stevens (f.1951). Blåsartrion som framförde verket var Hans Larsson, valthorn, Mikael Oskarsson, trombon, och Lennart Nord, tuba. Mikael och Erik hjälptes åt att presentera kvällens förste kompositör. Stevens är professor i tuba och eufonium vid University of Wisconsin-Madison. Han har haft en framgångsrik karriär som kompositör, arrangör och som musiker (tubaist) inom många olika områden orkester-, kammar- och jazzmusik. Han är internationellt känd för sina verk för mässing, särskilt för solotuba, bläckblåsinstrumentet eufonium och trombon

10 Stevens komposition och trions framförande blev en mycket positiv upplevelse. Jag tyckte om det sound som blev ett resultat av den ovanliga kombinationen av instrument och det jazzinspirerade inslaget. Blåsartrion spelade som andra stycke Divertimento nr 5 B- dur K.439b av Mozart. Inte aktuellt med någon presentation av tonsättaren. Inför spelningen av detta verk bytte Mikael sin trombon till en alttrombon och Lennart sin blänkande tuba till en oputsad bastuba. Innan trion började spela fick vi under pedagogisk samverkan mellan Erik och musikerna lära oss hur detta stycke musik för att låta som Mozart 18 är beroende av att musikerna koordinerar användningen av instrumentens klaffar, munstycken och trombonens drag. Lärorikt och roligt! Don Campbell har i boken Mozarteffekten beskrivit musikens oanade kraft och i synnerhet den musik som Mozart skapade. I boken redovisas forskningsresultat. Dessa har visat att Erik Juhlin introducerar Veronika Novotna violin, Eriikka Nylund viola och Johanna Sjunnesson cello. Mozarts musik lugnat lyssnaren och förbättrat rumsperceptionen och fått försökspersonen att uttrycka sig bättre att kommunicera med både hjärta och hjärna. Forskningen har visat att Mozarts musik tveklöst gett de bästa resultaten och de mest långvariga reaktionerna oavsett om man har testat i Tokyo, Kapstaden eller Amazonas. Mozarts Divertimento och blåsartrions proffsiga framförande var en mycket positiv upplevelse för mitt hjärta och min hjärna och jag tror det gällde för många andra. Efter vårt tack till blåsarna välkomnade Erik stråkarna dvs Veronika Novotna, violin, Eriikka Nylund, viola, samt Johanna Sjunnesson, cello. Vid presentationen fick vi veta att Veronika har sina rötter i Tjeckien och Eriikka i Finland. Vi fick lära oss att cellisterna har egna stolar för att få rätt sitthöjd i förhållande till cellon och att de ska sitta till höger från publiken sett. Cellisten Johanna deltog i föreningens första Concerto Grotto. För detta fick hon en extra applåd. Stråktrion spelade som första stycke Stråktrio B-dur D.471 av Franz Schubert. Denne mästare krävde ingen presentation. Att få lyssna på Schuberts musik var som vanligt en skön upplevelse. Till detta kom nöjet att se tre skickliga musiker till synes njuta av sitt musicerande såväl i detta stycke som i det följande. Man blev på gott humör av det vi fick se och höra. Allt gav en känsla av feel-good. Efter Schuberts välkända musikstil kom något nytt. Vi fick bekanta oss med den ungerske tonsättaren Ernst von Dohnányi (på ungerska Ernő Dohnányi), född 1877, död Tack vare internet vet jag att han var kompositör, dirigent, pianist och lärare i pianospel. Han var ledare för filharmoniska sällskapet i Budapest. Han har skrivit symfonier, pianovariationer med orkester, piano- och violinkonserter, kammarmusik, sånger med mera. Mest känd blev han genom sina dramatiska verk. Vår stråktrio spelade Serenade. Efter konserten rådde vid det bord där jag satt enighet om att denna serenad i fem satser innehöll omväxlande och njutbar musik. Nyhetens behag och framförandet gjorde att detta musikstycke ansågs vara det mest uppskattade i den hårda konkurrensen. Familjen Henrikssons buffé var som vanligt av högsta klass. Det gjorde därför inget att nästan alla vinster i lottdragningen efter maten gick till ett och samma grannbord. Nästa Concerto Grotto blir den 25:e i ordningen. Detta är något att fira. Jag tror att vännerna med stor förväntan ser fram emot ännu en minnesvärd kväll. Avslutningsvis ett stort tack till musikerna och alla som svarat för årets arrangemang. Stig Hanno Foto: Sven-Olov Blanch Nu är det 2014! Du har väl inte glömt att förnya medlemskapet i Vänföreningen? Årsavgiften för 2014 är 250:- för enskild, 400:- för två på samma adress. 19

11 Herrarna från vänster: Per Sporrong, Torbjörn Bernhardsson, Iskandar Komilov, Gunnar Eklund, Olle Markström, Svein Harald Martinsen, Per Hammarström Damerna från vänster: Malin Broman, Lena Sintring, Hanna Göran, Alexandra Kramer, Veronika Novotna, Stanka Simeonova 1:a violinernas eftersits: Simning, äppelplockning och stämrep Nästan fem år efter förra tillfället var det den 27 november dags för 1:a violinerna att ställa upp på eftersits igen. Efter det inledande ekvilibristiska stycket, Preludium och allegro av Fritz Kreisler, där Iskandar Komilov, Per Hammarström, Veronika Novotna och Stanka Simeonova stod för soloinsatserna och Per Sporrong för första gången spelade piano offentligt, bjöds åhörarna på något inte ens flitiga besökare på repetitionerna varit med om, nämligen ett stämrep. Stämrepen äger oftast rum på tisdag morgon, berättade Malin Broman, efter att man på måndagen haft det första 20 repet och där upptäckt vad man måste koncentrera sig på. Eftersom det är mycket fysiskt att spela violin börjar man alltid med uppvärmning och nu fick Malin hela publiken att stå upp och tillsammans med musikerna simma, plocka äpplen och rulla med axlarna. Varma i kläderna kunde vi åhörare återgå till lyssnandet när Alexandra Kramer presenterade det stycke man skulle öva på. Hon hade hittat en violinkvartett av Ignaz Lachner ( ), en för oss okänd tonsättare som bl.a. skrivit några operor, samt flera symfonier och konserter. Början av denna kvartett fick vi sedan höra flera gånger. En av de konstanter man tar upp är intonationen och för att kolla den spelade man stycket riktigt långsamt. En annan är frågan hur mycket vibrato man ska ha, vilket bl.a. beror på från vilken tid stycket är. Vi fick höra flera varianter, också en helt utan vibrato. Begreppet slow bow som Daniel Harding ofta talar om fick vi också demonstrerat. Någon bull- eller tårtstund blev det förstås inte som avslut- ning, annars kanske det enda tillfället för stämman att sitta och prata tillsammans. Vid den följande frågestunden kom som alltid frågor som flera av oss hört tidigare liksom även nya. Av Lena Sintring fick vi höra att man tidigare haft fasta placeringar i stämman, vilket kunde innebära att en nyanställd kunde få sitta på pulten längst bak, kamikazepulten, några år innan någon gick i pension så att det fanns plats på näst sista. Numera växlar man pult och pultkamrat varje vecka även om några få alltid sitter långt fram. Att en vänsterhänt spelar med stråken i vänster hand fungerar inte. Risken för kollision är för stor. Violinen, instrumentet, talades det ovanligt lite om, bara att några har egna instrument medan andra lånar Malin Broman fick publiken att värma upp stående tillsammans med musikerna genom att simma, plocka äpplen och rulla med axlarna. från en fond. Skillnaden mellan att spela sittande eller stående liksom skillnaden mellan 1:a och 2:a violin och hur provspelning går till samt repetitionstider var några andra frågor som kom upp. Som alltid vid eftersitsar var mycket välkänt för en del medan andra kanske för första gången fick en inblick i och en ökad förståelse för en musikers tillvaro. Vare sig man var nybörjare eller inte var säkert det oväntade stämrepet under Malins ledning det som gav oss alla mest liksom förstås deras suveräna spel i inledningen, men det senare var knappast någon överraskning. En lång, varm och välförtjänt applåd från den nästan rekordstora publiken avslutade eftersitsen. Erik Juhlin Foto: Sven-Olov Blanch 21

12 Kallelse till årsmöte år 2014 Stockholm i februari 2014 Medlemmarna i Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening kallas till årsmöte. Tid: onsdagen den 19 mars kl Plats: Studio 5 i Radiohuset Vi bjuder på musikunderhållning och en god smörgås med lättöl eller bordsvatten. DAGORDNING FÖR ÅRSMÖTET 1. Årsmötet öppnas 2. Val av ordförande för årsmötet 3. Val av sekreterare för årsmötet 4. Val av två justeringsmän, tillika rösträknare 5. Fråga om kallelse till årsmötet utsänts i rätt tid 6. Fastställande av dagordning 7. Föredragning av årsberättelse, resultat- och balansräkning samt revisionsberättelse 8. Fråga om ansvarsfrihet för styrelsen 9. Fastställande av antalet ordinarie styrelseledamöter 10. Val av a. Ordförande b. Övriga styrelseledamöter samt anmälan av självskrivna ledamöter i styrelsen c. Två revisorer och en suppleant 11. Fastställande av årsavgift för Styrelsens verksamhetsplan 13. Motioner 14. Övriga frågor 15. Årsmötets avslutning Verksamhetsberättelse etc. finns tillgängliga vid årsmötet. STYRELSEN Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening RSKV Radiohuset 7C Stockholm Telefonsvarare Medhjälpare vid Concerto Grotto söks Eftersom vi är så få män i styrelsen är vi väldigt sårbara om en eller ännu värre två av oss skulle få förhinder. Vi vill därför sätta upp villiga medhjälpare på en lista från vilken vi kan kontakta två eller tre när det drar ihop sig till Concerto Grotto. Dessa ska då vara beredda att hjälpa till med att bära stolar och bord både före och efter grottan från kl. 14 till ca 22. Som tack för hjälpen betalar du ingen avgift för musiken och buffén. Är du intresserad skicka då namn och telefonnummer till erikjuhlin@tele2.se eller till Erik Juhlin, Ängsklockevägen 75, Lidingö. STYRELSEN Julnötterna knäckta Här har ni alla tio tonsättarna och deras verk rättstavade. För tydlighetens skull står de i samma ordning som i förra numret av Berwaldbladet. Om ni mot förmodan inte kan para ihop dem hjälper siffrorna till. 1 ALFVÉN 4 ORFEO 2 MOZART 7 WATERMUSIC 3 SJOSTAKOVITJ 9 TURANDOT 4 MONTEVERDI 5 FALSTAFF 5 VERDI 10 FRÖSÖBLOMSTER 6 SIBELIUS 1 MIDSOMMARVAKA 7 HÄNDEL 6 TAPIOLA 8 SCHUBERT 3 LENINGRADSYMFONIN 9 PUCCINI 8 FORELLKVINTETTEN 10 PETERSON-BERGER 2 TROLLFLÖJTEN VÄNFÖRENINGEN SÖKER REVISORER Vi har två vakanser i Vänföreningen en revisor och en revisorsuppleant. Vi söker dig som behärskar ekonomi/redovisning. Kontakta valberedningens sammankallande Sven-Olof Blanch, e-post: sven-olof.blanch@abc.se tel: Alla drygt fyrtio inlämnade lösningar var förstås korrekta men bara två duktiga nötknäppare har haft tumme med fru Fortuna, nämligen: Barbro Hörnberg, som får två gratisplatser till Concerto Grotto Kerstin Bergman, som får en plats Grattis till vinnarna och tack alla för visat intresse och trevliga hälsningar! Erik Juhlin 23

13 Höstens pauspratare Här kan ni återse dem som informerade oss under hösten. Antalet repetitioner var ju ovanligt litet men det fanns mycket bra att lyssna på. Ulrika, vältalig som alltid, informerade t.ex. om rollen som konsertmästare och om alla förberedelser, av Arne fick vi för första gången höra om tankarna vid programsammansättning medan Christian och Roland i fint växelspel talade om fascinationen att spela under Gergiev. Vår vänlige och trogne gästdirigent Jukka-Pekka, femte juicepausen på sex besök, hann trots tidsbrist med att analysera Schönbergs kammarsymfoni och tala om dennes plats i musikhistorien. Om höstens sista juicepaus kan ni läsa här bredvid. Till dem alla, ingen nämnd och ingen glömd, ett varmt tack från vännerna! 10.9 Martin Stensson, violin FOTO: THOMAS CARLGREN 8.10 Arne Lundmark, planeringschef FOTO: SVT 6.11 Lennart Nord, tuba FOTO: THOMAS CARLGREN 19.9 Ulrika Jansson, konsertmästare FOTO: SVT Helene Stureborg, dirigent Lars Johansson Brissman, bas 2.10 Jukka-Pekka Saraste, dirigent FOTO: SVT Christian Bergqvist och Roland Kress, violin FOTO: SVT Malin Broman, konsertmästare FOTO: THOMAS CARLGREN Herbert Blomstedt lägger ut texten om Dvořák. Vilken avslutning två pauser och två pauspratare och inte vilka som helst! Efter en ovanligt mager höstsäsong när det gäller antalet repetitioner fick vi en desto bättre avslutning. När Herbert Blomstedt den 11 december repeterade Wagner, Dvo ák och Lidholm föredrog han att komma till oss i början av lunchpausen. På den vanliga juicepausen hoppade i stället vår kära konsertmästare Malin Broman in. Hon talade bl.a. om hur mycket orkestern trivdes med att spela med Blomstedt och kom också in på skillnader i slagteknik och sättet att repetera mellan honom och en annan favorit, Daniel Harding. När sedan det andra passet var klart föredrog 86-åringen Blomstedt att ta trapporna i stället för hissen upp till vännerna, ungefär 140 till antalet. Några frågor behövdes inte, direkt talade han om rikedomen på melodier i Dvořáks musik. Denne tillhör, liksom Schubert, den kategori av tonsättare där melodierna bara rinner till, medan andra, som Beethoven, får kämpa med varenda melodi. Eftersom vi inte fått höra 3:e satsen av dagens symfoni, Dvořáks 8:e, sjöng Blomstedt de ledande melodierna i den satsen för oss. Han protesterade mycket bestämt mot de kännare som anser att Dvořák är banal och att melodirikedomen får musiken att låta som potpurrier. Tvärtom hänger melodierna tätt ihop. Han berättade också att de trakter som inspirerade Dvořák tidigare hade inspirerat Johannes Brahms, som sagt att trakten var så full av melodier att man fick vara försiktig så att man inte trampade på dem. I Poesis av Lidholm som skulle repeteras efter lunch fanns det däremot inte en enda melodi, fick vi höra. Avslutningsvis talade orkesterns hedersdirigent och vår hedersmedlem om att han och orkestern hade kul när de spelade. Musik är kul och blir ännu roligare när man har vänner i ryggen. Inte många människor blir allt yngre med åren men Herbert Blomstedt hör uppenbarligen till den kategorin. Gissa om det blev varma applåder! Text och foto: Erik Juhlin 25

14 Kalendarium våren 2014 Utgåva SRSO=Sveriges Radios Symfoniorkester, RK=Radiokören, EEKK=Eric Ericsons Kammarkör. Ring alltid telsvar kvällen före repetitionen för att få veta eventuella ändringar av repetitionstiden. Det är inte alltid säkert att solister också medverkar på den repetition vi får bevista. Gå in i personalentrén i Berwaldhallen och visa medlemskortet för vakten. Tisdag 8 april kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Daniel Harding; Emily Magee, sopran STRAUSS: Vier letzte Lieder MAHLER: Symfoni nr 6 Onsdag 23 april kl i Studio 2 i Radiohuset Repetition med RK, dirigent Folke Alin The harmony of spheres med verk av SANDSTÖM, PALMÉR, GJEILO och ESSENVALDS Onsdag 19 februari kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Susanna Mälkki; Leila Josefowicz, violin FRANCESCONI: Duende, uruppf. PROKOFJEV: Romeo och Julia, svit (Mälkki) Tisdag 4 mars kl i Berwaldhallen CONCERTO GROTTO nr 25 Tisdag 11 mars kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Ilyich Rivas; Conrad Tao, piano RAVEL: Le tombeau de Couperin GERSHWIN: Pianokonsert F-dur DVORAK: Scherzo capriccioso Onsdag 19 mars kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Simone Young Mattias Wager, orgel, Alexandre Tharaud, piano DEBUSSY: Förspel till En fauns eftermiddag RAVEL: Pianokonsert nr 1 G-dur SAINT-SAËNS: Symfoni nr 3 c-moll (orgelsymfonin) Onsdag 19 mars kl i Studio 5 i Radiohuset VÄNFÖRENINGENS ÅRSMÖTE Se kallelse på sid 22. Fredag 21 mars kl i Berwaldhallen Repetition med RK, dirigent Peter Dijkstra Kristina Hansson, sopran, Marianne Beate Kielland, mezzosopran MOZART: Mässa nr 18 c-moll K 427 MOZART: Requiem K 626 Onsdag 2 april efter konserten i Berwaldhallen EFTERSITS Program meddelas senare. Se hemsidan. Onsdag 7 maj Besök på Drottningholmsteatern Guidad rundvandring. Kostnad 100:- kr. Tillfälle till förtäring på egen hand. Mer info 15 april per mail eller per telefon med Birgitta Magnusson i styrelsen, Torsdag 8 maj kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Juraj Valcuha; Alexei Volodin, piano RACHMANINOV: Pianokonsert nr 3 d-moll RACHMANINOV: Dödens ö RAVEL: La valse Tisdag 13 maj kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Daniel Harding; Paul Lewis, piano BRAHMS: Pianokonsert nr 1 d-moll TURNAGE: Speranza, svenskt uruppförande OBS! Strängare regler för repetitionerna Det har blivit lite för vanligt att många medlemmar kommer lite för sent till repetitionerna. Därför har vi beslutat införa följande regler: Kom i tid. Dörren vid artistingången stängs kl respektive Därefter går det bara att komma in under lunchpausen för dem som vill närvara på eftermiddagen. Under repetitionen gäller förstås samma regler som vid en konsert: * ingen mobil * inget prat eller prassel med papper eller annat * endast i pausen får man gå ut. Vi hoppas att alla respekterar detta och gläder sig åt lugnet under repetitionerna. Som vanligt bjuder Vänföreningen i en paus på juice i foajén där någon av musikerna eller koristerna berättar för oss om repetitionsarbetet eller livet som musiker i allmänhet. Fritt fram för frågor. Välkommen! 26 27

15 Vill du bli medlem i Vänföreningen? Det kan du bli genom att betala årsavgiften (kalenderår) till föreningens plusgirokonto Enskild medlem betalar 250:- och två på samma adress 400:-. Glöm inte ange adress. Även e-postadress om du har sådan. Välkommen! Postadress: Radiohuset 7C Stockholm Telefonsvarare: Hemsida: Två av konstnären Hans Vikstens målningar från Berwaldhallens parkettfoajé har funnit plats i Berwaldbladet: på framsidan livsvandraren som bärs genom livet av musiken och här ovan sångkören.