Arkitektur på Teneriffa

Transkript

1 Club Escandinavo Sur Arkitektur på Teneriffa Inledning Arkitekturen på Teneriffa kan delas in i olika perioder och stilar, såsom - Den spontana arkitekturen, dvs den från grotta tills man börjar bygga hus, - Den lantliga arkitekturen, som belyser bondens sätt att bygga sina hus, och - Den civila, religiösa och militära arkitekturen, som i många fall har samma arkitekter, fram till modern tid, ofta med en mycket extrem/modern stil. I det följande ska vi titta på utvecklingen från grottans tid och den lantliga arkitekturen till våra dagars civila arkitektur. Den spontana arkitekturen. Man känner till den förhistoriska bebyggelsen i och omkring byn Taucho i närheten av Adeje och den får bli åskådningsexempel för den äldsta arkitekturen. Barrancon (ravinen) som korsar området underlättade bildandet av ett samhälle med sina talrika naturliga grottor som öppnar sig mot ravinen. Historiker som Torriani och Diego Cuscoy från La Laguna berättar hur urinvånarna kom och tog grottorna i besittning och förbättrade dem med enkla verktyg och material från omgivningen. Här har man hittat grottor för såväl bostads- som begravningsändamål. På sommaren bodde man i de högre belägna grottorna och på vintern nere vid havet. Grottorna var lämpliga som bostäder, varma på vintern och svala på sommaren. Så småningom tillkom fönster av djurtarmar och färg. Den spontana arkitekturen fyllde behoven för en familj och dess storlek bestämdes till stor del av tillgång på material i närheten samt till vad husen (grottorna) skulle användas. Den spontana arkitekturen var också ekologisk man tog tillvara det som fanns. Man byggde också i första hand funktionsdugligt. Den kanariske bonden var en duktig byggmästare men utan skolning. Den lantliga arkitekturen. Den lantliga arkitekturen kom att bestämmas och utvecklas av ovanstående förutsättningar. Den fattiga bonden kunde endast bygga efter vad han kunde finna i naturen och på vilken sida av Teneriffa han bodde. Han kunde inte anlita någon tekniker, utan fru och barn fick ställa upp som arbetskraft. Man kunde också ordna så att två bönder hjälptes åt. Basalter och olika lavaarter samt pimpsten utgjorde material vid byggandet. Tuffsten (tobas) ger röd färg och basalten svart och grå. Eftersom basalten är tung och hård är den inte lämplig till hörn och högt uppe på väggar. Tuffsten är lättare att hantera och att slå sönder med hacka. Till fastsättning använde man lera och jord. Man gjorde takplattor i den form som behövdes från en s k tegeldeg. Plattorna brändes sedan i egna tegelugnar. Bonden blev en duktig murare och man fick fram vackra murar som harmoniserade med naturen. Kalk användes till färg på husen, som genom detta fick en ren och fin karaktär. På sydsidan där det sällan regnar skapades pation. Samtidigt försökte man bygga med naturlig skugga. Men det fanns restriktioner för var man inte fick bygga. Det var t ex förbjudet att på något sätt blockera vattentillförseln i vattenförande raviner. Husen hade en mycket enkel konstruktion. Det första som byggdes var en ugn att baka bröd i samt en ugn att bränna tegel i. Sedan blev det ett hus för sädesförråd till alla djuren eller ett rum i huset till djuren. Det kunde vara svårt att bygga i bergskrevorna, men den släta marken sparades till åkermark. 1

2 Husen byggde man med fyra fasader, dock var en öppen för fortsatt bygge om man behövde mer utrymme. Vidare hade man låga och breda trappsteg för allt som skulle upp till huset, såsom djur och materiel. Man kan se att öppningen av husen alltid vette mot grannen, kanske för att kunna umgås. I pation hade man alltid sin vila på dagen. Köket och sovrummet är de enda delar som behållit sin karaktär, allt annat har följt med utvecklingen och moderniserats. Sovrumstaken byggdes upp av sockerrörstammar och kalkades vita. Odlade man vin fanns alltid en egen bodega i anslutning till huset eller rummet där djuren bodde. Från den enkla pation där man även badade, utvecklades badrummet. På senare år har grottorna från förr blivit vinbodegor. Bonden byggde sitt hus så stort som ekonomin tillät. Byggnadsstilen dominerades av vad man skulle använda husen till. Azotean takterrassen har fått sitt namn av att det betyder hus av torkat tegel. Det var här man torkade säd och frukter. Den lantliga arkitekturen är ekonomiskt funktionsduglig och vacker. Under 1960-talet började man studera bebyggelsen på landet. César Manrique arkitekt från Lanzarote tyvärr död sedan några år fick löfte om att man skulle måla alla hus vita och med gröna dörrar och fönsterkarmar. Han lade ner mycket kraft på att bevara den lantliga arkitekturen på Kanarieöarna. Den lantliga arkitekturen har under århundradena utvecklats och idag kan man säga att den kan indelas i tre stora grupper: 1. Den bebyggda delen av samhället som utvecklats kring kyrkan i byn och med 2 till 4 gator. Man hade lite större hus med 1 eller 2 våningar, en inre patio med korridorer till olika rum. Man kunde bygga husen med både azotea och tegeltak. Rummen under azotean var oftast de lite finare rummen, salar och sovrum. Under tegeltaken finns kök och rummen för de anställda och djuren. Trä började komma till användning. Tea - det hårda kärnvirket från kanarietallen användes till balkonger, dekorationer, balkar, innertak, ledstänger och trappor. Det användes även till att täcka ytterväggarnas och hörnens stenplattor, till fönsterkarmar med fina glasrutor med gardiner och till fönsterluckor. Ytterdörrarna, stora och fint arbetade, var ofta också i tea. 2. En annan typ av hus är de fina rustika fincas, lantegendomar, som byggdes av och för medelklassen. Efter den spanska erövringen erhöll många förmögna förläningar där fincas byggdes. Ofta var dessa sommarbostäder till ägarna, som annars bodde i t ex La Laguna. Denna typ av traditionella egendomar hade betydande tillgångar, såsom rymlighet och materiell standard, t ex ugnar, vinpressar och förråd. Utvändigt hade man fina balkonger som var mest till för utsikten. Många av dessa herrskapshus används idag som festlokaler, men naturligtvis även som bostäder. 3. En tredje typ av bostäder är låga envåningshus utspridda i kommunerna, som t ex i Arona. De har tegeltak och väggar av natursten och en patio med angränsande rum. Den nuvarande arkitekturen inriktar sig i städerna mot funktionen. På turistorterna planeras vanligtvis nedervåningen för affärer, kontor och garage för att därigenom sänka hyreskostnaderna, då tomtpriserna i dag har stigit betydligt. Man kan i dag se hur den lilla människan ej har kunnat bevara den lantliga arkitekturen. Enligt professor Carlos Flores är det en överlevnadsfråga. Man måste vårda och värna om den och inget får i dag i t ex Taucho byggas över den gamla bebyggelsen. Man har börjat K-märka gamla hus. Vid reparationer och renoveringar får man ej röra fasaderna i dessa hus. Man försöker att bevara den gamla stilen och inkorporera den i ett modernt liv. Arkitekt Feduchi har också talat mycket för att den lantliga arkitekturen måste bevaras. År 1960 studerade han den och fann den i harmoni med omgivningen. Den civila, religiösa och militära arkitekturen. Ett bra exempel är att titta sig omkring i huvudstaden Santa Cruz. Men det finns enormt många fina gamla byggnader runt om på hela ön. I Los Realejos finns t ex en av de äldsta kyrkorna på Teneriffa, byggd omkring år 2

3 1500. Efter den spanska erövringen av Teneriffa 1495 kom också folk från andra länder hit, främst från Portugal, Italien och Spanien. Och givetvis påverkade de utvecklingen. Portugiserna och italienarna kom och köpte mark av urinvånarna eller fick den i förläning av Fernandes de Lugo. I alla större städer och samhällen finns det många fina byggnader med historia från denna tid. Santa Cruz hade fördelen av att det tidigt fanns en hamn och hit sökte sig handelsmän och andra välbeställda personer. Den civila arkitekturen blev inte så omfattande i Santa Cruz. I början byggde man endast små hus ofta med dåligt material, t ex tak av bamburör. Det var först på 1600-talet som hus av bättre kvalitet började byggas med väggar av sten, med tegeltak och med patio. I början av 1700-talet tillkom hus med flera våningar. Det var de välbeställda med god ekonomi som fick impulser av utländska affärsmän. Man började bygga sina hus med vackra exteriörer, kanariska balkonger och pation fyllda med blommor och ibland springbrunnar. Bebyggelsen koncentrerades till de mest attraktiva delarna av Santa Cruz, vanligtvis mest runt kyrkan och senare runt La Plaza de la Candelaria. Detta gällde de förmögna. Tyvärr finns inte allt kvar från denna tid. Men ännu kan man beundra några av dessa hus, t ex 1700-talsbyggnaden Palacio de la Carta vid Plaza de la Candelaria. Den påbörjades 1721 och var färdig 1752 och ägdes av familjen Mattias Rodrígues Carta. Här användes den kanariska pinjen till två stora pation med vackra trätrappor i typisk kanarisk stil. Vidare är utsidan dekorerad med en list under taket som slingrar sig runt den centrala delen av huset. Efter att ha varit i privat ägo togs den över av militärhögkvarteret för officerare tills ett nytt högkvarter byggdes. I dag är byggnaden inköpt av en bank där man har sitt huvudkontor. En av 1700-talets officiella byggnader som har bevarats till våra dagar är El Hospital Civil de los Desamparados (de värnlösas sjukhus). Det innehades från början av en nunneorden. Sjukhuset byggdes färdigt 1753 och innehöll 30 sängplatser. Följande århundrade gjorde arkitekten Manuel Oraá en genomgripande renovering, mest inriktat på de sanitära förhållandena. En häftig brand år 1888 förstörde en stor del av byggnaden. Arkitekt Manuel de Cámara var den som utförde återuppbyggnaden. Fasaden på huset med rena, raka linjer är idag det bästa exemplet på den nyklassiska stilen på Kanarieöarna. Det heter numera det allmänna sjukhuset. Manuel de Oraá kom till Santa Cruz 1847 och blev den mest kände arkitekten under sin tid. Oraá var född i Burgos 1822 och dog i Santa Cruz Han var gift med dottern till familjen Cologan från Orotava. Han fick en fast tjänst i Santa Cruz år Manuel de Oraá y Arcochas fullständiga titel var överste och ingenjör. Till hans verk hör förutom många privata byggnader, bl a följande fyra byggnader: - El Teatro Guimerá. Oraá byggde teatern där det förut funnits ett dominikanerkloster. Teatern uppfördes av kommunen och påbörjades Den har byggts om många gånger, senast 1990 då alla logerna gjor des om, men man har behållit den gamla stilen såväl ute som inne. - Recoban, den gamla saluhallen, som påbörjades 1847 och var färdig 4 år senare. Den ligger bredvid tea tern på Plaza Santo Domingo. - Musikaliska akademin mitt på Calle Castilio som idag är säte för kanariska Parlamentet. Musikaliska akademin användes endast 3 år innan föreningen Santa Cecilia som den var byggd för gick i konkurs. Byggnaden har ett enormt vackert utförande och påminner om ett klassiskt tempel. - Länsfängelset som ligger norr om staden. Mitt emot militärhögkvarteret på Rambla Pulido finns den stora militärbyggnaden Almeida, som idag är Museo de Militar de Santa Cruz. Den är i nyklassisk stil. Oraá var också den ledande arkitekten att planera Plaza de Principe. Även Plaza de Candelaria omskapades av honom 1860, men reformen blev en skandal då man inte kunde komma nära helgonet Nuestra Señora de Candelaria. En omplanering blev därför nödvändig. Under de sista åren av 1800-talet kom de arkitektoniska idealen och stilarna under häftig debatt. Den ena sidan ville experimentera med nya former och material och den andra sidan önskade behålla det historiska och söka efter det genuint kanariska. Resultatet av detta framgår idag av arkitekturen i Santa Cruz från slutet av 1800-talet. År 1889 anlände till Santa Cruz en ny arkitekt, Antonio Pintor. Han gav form till sina nya idéer i material och utförande och han reviderade de historiska stilarna. Man byggde nu hus i den gotiska stilen. Men det var inte bara Pintor som gjorde tillbakablickar. I början av 1900-talet kan vi se otaliga konstruktioner som imiterar de gamla historiska stilarna. 3

4 De religiösa idéerna kan man se reflekterade i rådhuset, Ayuntamiento, i Santa Cruz som byggdes av Pintor år Då fick till slut Ayuntamientot med sina kontor säte i de fashionabla hotellkvarteren i Santa Cruz. Mariano Estanga, född på Teneriffa, byggde också många vackra privata hus. År 1920 kom den stora arkitektoniska reformen som förändrade Santa Cruz. Men redan år 1903 kan man säga att den påbörjades då Pintor fick bygga båtbolaget Elder y Demsters nya stora kontorsbyggnad med en vacker fasad mot Calle Castillo. Arbetet blev en överraskning p g a sin storlek och sina vackra dekorationer. Hotellkvarteren fick hus av denna typ byggda av Mariano Estanga. Han byggde också ett palats åt Martín Dehesa år Det är idag Presidencia de Canarias. Efter 1920 kom en ny epok då staden experimenterade med att ändra sitt utseende. Som exempel på detta kan nämnas Teatro Baudet, byggd år 1935 av José Enrique Marrero Regalado samt Colegio Hogar av Maria Auxiliadora. Den var projekterad av Domingo Pisaca och påbörjades 1939 och slutfördes först Vidare kan nämnas en intressant byggnad för Club Náutico i Santa Cruz som påbörjades 1933 efter ritningar av Miguel Martín Fernández de la Torre. Den nya kanariska stilen var imponerande på Kanaraieöarna. Med inbördeskrigets början tillkom en ny epok och arkitekturen led naturligtvis av detta. Det nya Spanien var inte intresserat av det traditionella. Nu var det lokalpatriotism som gällde för alla konstarter. Under efterkrigstiden var det många arkitekter som tog efter den kanariska stilen. Mest framträdande i Santa Cruz är den nya saluhallen, Mercado de Nuestra Señora de Africa, som byggdes Det var ett projekt av Marrero Regalado och den liknar en kanarisk by. Å andra sidan har vi Hotel Mencey, byggt år 1945 av Enrique Romero. Det var en svår uppgift att bygga en så stor byggnad enligt traditionell kanarisk arkitektur. Till sist några karakteristiska arbeten gjorda av arkitekten Tomas Machado. De kan beskådas vid La Rambla och fram till Hotel Mencey samt på Avenida Anaga. På 1950-talet införlivades den internationella stilen mot höga hus med många våningar och med material för detta. Byggandet av höghusen, Rasca Cielos, orsakade många konflikter, men arkitekten Luis Cabrera Sànches- Real lyckades övervinna dessa. Detta skedde med byggandet av finansdepartementets hus, Edificio de la Financiero, på Avenida Tres de Mayo. Denna arkitektoniska stil har varit stilbildande fram till 1970, då en förändring kunde märkas. Man hade helt enkelt tröttnat på det gamla. Man kan nämna moderna höga hus som t ex Colegio de Arquitectos år 1972 och La Casa de la Cultura år 1977 av arkitekterna Vicente Savedra och Javier Diaz-Hanos. Nu lutar det åter mot att man vill söka sig tillbaka till mer klassisk stil. Å ena sidan via arkitekten Artengo Dominquez Anadón y Schwartz med huvudkontoret för Caja Canarias (Sparbanken) 1987 och å andra sidan via arkitekterna Pérez Amaral, Corona Bosch och Martinez Garcia med Estacion Maritima del Jet-foil. Städernas utsmyckningar, offentliga platser med skulpturer, springbrunnar och planteringar ingår även i den civila arkitekturen. Redan före år 1700 försökte man smycka städerna med konst och springbrunnar och växtlighet samt ornamentik i statyer och byggnader. Bland annat i de allerstädes närvarande korsen, som numera mest återfinns i namnen på städer och samhällen som Santa Cruz, Cruz Verde etc. Korsen gav byarna en helighet, santificación, och en finare aspekt. I början av 1800-talet då Santa Cruz skulle försköna sitt ansikte mot havet, anlades Plaza del la Candelaria med ett monument med religiöst motiv. Det var en donation av kapten Bartólome Antonio Montañes från Skulpturen är gjord av Pascuale Bocciardo från Genua. Monumentet blev ingen sensation p g a sitt religiösa motiv, då man på fastlandet var intresserade av mytologiska motiv. Redan tidigare hade ansatser gjorts för att försköna Santa Cruz genom att anlägga plazas torg och planterade gator ramblas. Man använde marmor och senare järn, små fontäner och skulpturer ofta utskurna ur porös basalt. På Plaza de la Candelaria fanns i början en liten fontän, liknande en vattenstråle i en dopfunt. Detta gav torget sitt namn. Plazan var i början av 1700-talet känd under namnet Plaza de la Pila. Pila betyder dopfunt eller skål. Där fanns också ett högt kors i marmor gjort av Salvador de Alcaraz år 1759 och som idag finns på torget vid Iglesia de la Concepcion. 4

5 Plaza de la Candelaria har senare fått sitt namn av en skulptur kallad del Triumfo de la Candelaria. Monumentet är gjort i marmor i form av olika avdelningar i fyrkant, den nedersta med fyra figurer, en i varje hörn. Den andra våningen har en mencey i varje hörn. Ovanför detta finns en hög obelisk, som kröns av Virgen de la Candelaria. Med skapandet av Alameda de la Marina blev förhållandet ett annat. Denna promenadväg i Santa Cruz var full av vegetation och fick till utsmyckning en ny fontän i Carrera-marmor med en pelare krönt av tre delfiner förenade i stjärten. Temat till detta härrör sig från en mycket använd stil under hela 1700-talet. Promenaden fick tre allegoriska skulpturer i marmor, vilka föreställer sommaren, våren och årstiderna. Arbetet är utfört under överinseende av markisen av Branciforte år 1787 och projekterad av militäringenjör Amat de Tortosa. Under 1800-talet då staden växte och under romantikens påverkan tillkom Plaza del Principe. Tidigare fanns här en trädgård tillhörande ett franciskanerkloster från vilket man hämtat idéer till torget. Man byggde en stor springbrunn av järn i centrum av torget år Detta är idag baksidan av plazan, då promenaden vetter mot statyerna Vår och Sommar. År 1929 tillkom ett litet tempel, vilket idag används som scen till la Banda Municipal de Musica. Till ett av de rikt skulpterade monumenten hör en marmorstaty på Plaza de Weyler, på övre delen av Calle Castillo. Den föreställer fyra delfiner på stora snäckskal som sprutar vatten ur munnen och ovanpå detta en pyramid med ytterligare två delfiner. Detta är ett arbete av italienaren Archille Canesa från Genua och utförd år På Plaza de España finns det största monumentet i Santa Cruz och kanske det viktigaste. Med detta vann arkitekten Tomas Machado år 1944 första pris i en stor tävling. Mitt på torget reser sig en obelisk i form av ett 25 m högt kors i mitten av en trappstegsformation. På sidan mot havet finns avbildad fören av en båt, på vilken står en kvinnofigur utförd av Alonso Reyes. Bredvid kvinnofiguren finns två soldater stödjande sig på sina svärd. Tillsammans med detta kan man se en allegori över stupade i inbördeskriget. Skulpturen är känd under namnet La Patria y el Caido och är gjord av Cejas Zaldívas. Med detta fick Plaza España sitt national- krucifix, Cruzada National, den 18 juli Samma år uppfördes El Monumento a Franco, vid hörnet av Ramblan och Avenida Anaga. Det uppfördes som minne av hans tid som militärguvernör på Teneriffa och av starten av hans nationella rörelse. Den är gjord av skulptören Juan de Avalos. Ett viktigt initiativ till att försköna Santa Cruz realiserades av arkitektsamfundet när man år 1973 utlyste en europeisk utställning för konstnärer och köpte de bästa förslagen. Resultatet av detta kan man idag se längs hela Ramblan. Där finns t ex det vackra feminina av Juan Miró, Lady Tenerife av Martin Chirino på torget vid Colegio de Arquitectos och Gaudi av Eduardo Paolozzi i Parque Garcia Sanabre. På slutet av 1980-talet beslöt man att bygga en ny zon i kvarteren Cabo y los Llanos, innefattande administrativa byggnader och affärslokaler. Man hoppas få en modern stad, en framtidsstad, med tillgång till kontor och lokaler även för rekreation och kultur samt en ny sjöfartsanläggning. Vad vi kan se av detta idag är det nya Auditoriet vid den nya playan, där också den senaste skulpturen av César Manrique finns, uppförd efter hans död enligt ritningar av honom. Auditoriet är skapat av arkitekten Santiago Calatrava från Valencia och kommer att ha sittplatser i stora salen plus 400 i salen för kammarorkestern. Invigningsklart år Källor: Carmen Rosa Peréz Pedro Hermández Hermández M J L Yanes y J M H Gonzalez La Historia de Arona Natura y Cultura de las Islas Canarias La Historia de Santa Cruz Denna artikel är sammanställt av Hellénè Lööw Copyright Club Escandinavo Sur,