Tisdagen d. 12 Juli. Onsdagen d. 13 Juli

Transkript

1 Tisdagen d. 12 Juli Jag var hela förmiddagen och ända till kl. 5 eft. m. sysselsatt med proviantering. Det kan väl ej ledsamare göromål existera än detta. Man föreställe sig, at stå några timmar liksom fastspikad på et ställe i en mjölig bod, och se på huru provianten mätes och väges, omgifven af ned sölade Magazins förvaltare, välbestälda tråkiga Underofficerare, fläsk, ärter, bröd, vigter, smör m.m. Man föreställe sig alt detta, och jag tror at man ej skall finna det just så nöjsamt, jag åtminstone fann det vara det ledaste göromål i verlden. Bland alla magazins karlar som voro där var ingen så förarglig som en viss Buller, jag behöfver ej beskrifva honom vidare, då jag säger at han verkeligen var Buller. 39 Onsdagen d. 13 Juli Wi reste nu tillbaka dit där trossen var. På eftermiddagen marcherte en del af arméen förbi till Kauhava för at lefrera batalj. På eftermiddagen reste Tigerstedt också dit, och jag lämnade qvar med Regements kassan. Men måtte man förlåta en eldig, nygirig, 17 års yngling ett Don Quixotteri. Jag brann af längtan at se en batalj. Så snart det blef afton, lade jag Regements kassan under mina andra saker, och befälte den beskedliga Löf med hvilken jag redan gjort Läsaren bekant, at sitta där och vagta dem, utan at han viste det regements kassan äfven befann ibland dem. Han gjorde det. Jag legde mig en häst och sadel, och smög mig oförmärkt bort sedan alla lagt sig. Jag tog vägen åt Kauhava dit jag hade 2 ¾ mil. Kl. var 11 om aftonen då jag begaf mig på vägen, och i anseende till dess längd (jag hade nämligen 2 ¾ till Kauhava 1 ½ till Lappo summa 8 ½ mil fram nyfiken

2 40 och tillbaka att lägga till rygg) red jag ganska sagta, så at jag ej förr än kl. ½ 4 andra morgonen kom till Kauhava sedan jag färdats från Härmä å till Kauhava 1 ¾ mil genom nästan helt och hållet en oren skog. I Kauhava bestod åter taflan af et åkerfält afbrutit af bondgårdar. skålpund kanonernas kaliber angavs enligt vikten på deras kulor fr. embusquer, lägga sig i bakhåll Torsdagen d. 14 Juli Kl. 4 om morgonen uppbröt Arméen man stark under General Adlercreutz, och begynte marschera åt Lappo. Två 3-pundiga kanoner gingo främst, så 1 Batallion Karelska Jägare och 1 Batallion Savolax Infanteri såsom Avantgarde, sedan kom sjelfva Arméen, och sist var jag, et litet stycke bak efter för at ej bli sedd af någon som kunde känna mig. ¼ dels mil söder om Kauhava kyrka kommo vi till en ganska hög och brant backe hvarest skogen begyntes. Här möttes vi af Embusherande Ryska jägare och kosacker, med hvilka våra Jägare under hela vägen skärmytslade. De Ryska Jägarne sprungo i skogen gömde sig under en buske och gåfvo eld på den avancerande truppen, som utan at låta störa sig af något med en viss högtidlig värdighet fortsatte sin marsch, utan at lossa ett enda skott, endast kanonerna som gingo främst afskötos då och då. Hvart enda gevärs skott återskallade flera gånger genom skogen, och kanonernas smällar, upprepade af eko, dånade förskräckligt mellan de kala ödsliga bergen vi fingo under detta endast 1 död skuten och 4 blesserade. Kl. 4 eft. midd. kommo till slutet af skogen, och befunno oss på en backe hvarifrån vi hade utsigt öfver hela Lappo. Frugtbärande åkrar, och et stort antal bondbyar utgjorde

3 den af en skön å genomskurna dalen. På en åker syntes en Rysk infanteri linie af vid pass man, som sagta marscherte oss närmare. På andra sidan var en linie kavalleri som med sina stolta hästar rykte et stycke fram, och stannade. Midt emot stod vår infanteri linie man, och våra dragoner redo fram och tillbaka, färdiga at vid signalen gå till anfall, som furier ila mot fienden. Musiken skallade häftigt, soldaterna väntade otåligt. Paff så small det med et hemskt dån och ingen musik hördes mer. Den ena muskötter salfvan efter den andra, och snart hördes ej annat än smäll på smäll, då och då förhöjda af et dundrande kanonskott, och vid pauserna hördes förfärliga skrik och rop från alla sidor. Röken begynte redan at samla sig, dock ej ännu nog för at skymma den blodiga scenen på fältet. Här störtade en Husar och Dragon som villdjur på hvarandra där svängde en kosack sitt långa spjut, och kastade det med otrolig häftighet mot bröstet af en Svensk, men snart var ock han sjelf slagen af hästen, utsträkt på marken, genombårad, en rykande blod strömmade ur hans sår, färgade fiendens svärd och bestänkte hans kläder. Här föll en krigare för en kula, där en annan, här qvidde en om sitt afskutna ben, där en annan om sin stympade arm. Där krälde en liksom ursinnig om kring, och upgaf andan med de grufligaste ansigtes rykningar och nu lågo de alla förtrampade af de genom våra kanoner i oordning bragta Ryska trupperne. Deras batterier vid kyrkan voro förstörda, och de sjelfva begynte draga sig tillbaka. Et detachement af våra marcherte efter med rysligt glada Hurra rop, och smickrade sig med at vara utom faran, då det hastigt small ifrån den just vid vägen liggande rågåkern, och en hop af dem lågo utsträckta 41

4 42 på marken. De där förstuckna fienderna flydde genast och våra marscherte stolt och oförskräkt fram. Röken betäkte mäst hela fältet, ingen fiende syntes mera, blott då och då hördes en på afstånd lossad salfva och våra glada soldater tänkte endast på at förfölja fienden, då en tjock rök straxt framföre väckte deras uppmärksamhet, men krutröken hindrade ännu at se tydligt hvarifrån den kom. Men snart skingrade den sig, och nu viste sig en by, bestående af sex välbyggda bondgårdar som Ryssarne stuckit i brand för at betäcka sin reträtt. Krutröken var redan nästan aldeles försvunnen, men röken från byn tilltog, och nu utbröt elden med häftighet, och utbreddes af stormen så hastigt at hvarje försök at släcka den frugtlöst aflopp. Röken svartnade och var här och där genombruten af den flammande lågan. Snart vältrade sig stora massor af svart rök och blodröda lågor upp mot skyn, och nu stod det närmast belägna huset i full brand. Taket utgjorde en eldbotten schatterad med flygande flammor af rök. Väggen var ej ännu förbränd, men aldeles svart, och afbröt så skötet emot det lågande taket och de stora eldströmmar som kastade sig ut genom alla fönster. Men snart ramlade alt tillsamman elden utbröt ännu en gång med et ohyggligt sprakande och gnistorna flögo öfver fältet. Ändtligen blef alt småningom förtärdt. Elden saktade sig liksom döende och dolde sig i röken. Vår segrande armé uppställde sig på valplatsen, hopsamlade sina slagna bröders lik, begrofvo dem med skallande musik, nedsänkte sina vapen mot jorden och förenade sina röster till et Te Deum allmän lovsång, särsk. efter segrar i krig: O Gud vi lova dig samt slutade scenen med några dundrande salfvor från kanonerna. Vår förlust bestod i 4 Officerare 18 gemene man dödskutna och vid pass 60 blesserade.

5 Jag höll mig i skogsbrynet hela tiden som bataljen påstod, emedan jag där var säkrast både för kulor och at bli sedd. En gång kom jag för långt åt Ryska sidan, och blef varse tre soldater just bredvid mig. Mitt blod stelnade af frugtan at blifva tagen, men de tyktes ej synnerligt bry sig om mig utan vara mera sysselsatta med sig sjelf. Detta återgaf mig mitt mod. Где подполковник Зафроновъ? Я снимъ кочу говорить sade jag. Тамъ svarade en och pekte med fingret. Jag ställde mig såsom jag velat rida dit, och tog med det samma en om väg tillbaka. Nu hade jag sett nog, med blödande hjerta vände jag tillbaka, kom lyckligt fram kl. 5 om morgonen, och fann Löf såfvande vid Regements kasse skrinet. Jag sjelf kröp tyst in genom et öppet fönster i et rum, och lade mig at såfva. 43 Fredagen d. 15 Juli Mot kl. 10 vaknade jag och gick till Auditör Lagi och Regements Pastor Heinricius som varit där qvar de frågade hvar jag varit hela gårdagen, då de ej sett mig. Jag svarade det Gessner och jag tidigt gingo ut på en promenad, och voro så förtjusta i hvarandra at vi glömde oss där hela dagen. De trodde eller syntes tro mig, åtminstone sade de ingenting. Mot middagen kom Fändrik Weber med order för oss at komma till Lappo. Vi reste således, och Weber och jag åkte tillsaman i Tigerstedts skäs. I Kauhava betade vi. Jag lade mig på en linda straxt bredvid en grind och slumrade in. Knapt hade jag legat några minuter förr än en gosse kom helt andtruten springande och ropte hej! hej! af alla krafter. Jag sprang upp och frågade hvad som var på färde, och han kunde knapt Var är överstelöjtnant Zafronov? Jag vill tala med honom Där Den berömde idyllförfattaren, vars verk E. förde med sig i fält

6 44 sansa sig så mycket at han svarte: Lintspora tule. Jag väntade, och det dröjde ännu en Wilhelm Mauritz Klingspor ( ), överbefälhavare över trupperna i Finland och befordrad till fältmarskalk efter segern vid Revolax, var snarare en duglig och försiktig underhållsman än fältherre. Hans initiativförmåga lämnade mycket att önska: finska armén stod på stället, när man borde ha utnyttjat situationen. Klingspor förlorade sin ställning efter nederlaget vid Oravais. Porträtt av P. Krafft d.ä. Foto Timo Syrjänen. Museiverket. god stund innan han syntes. Vid pass 20 minuter efter det han passerat kom en bonde i mörkgråa kläder och med ur, löpande, och såg mycket bryd ut. Han tilltalte en där stående bonde ungefär i samma ton som en höflig befallare tilltalar sina underhafvande. Af detta slöt jag at det måtte varit en välbestäld Härads Nämdeman, och jag bedrog mig icke. Sjelfva hans sätt at låta mig veta hvem han var förtjenar uppmärksamhet. Han tycktes icke blifva mig varse, utan ställde sig liksom af en händelse tätt invid mig, såg med en betydande min på sitt ur, skakade på hufvudet och sade för sig sjelf, dock så at jag kunde höra det: Ja så är det man får ej hästar åt Excellencen Klingspor och sedan har nämndemannen skulden derföre. Hyvä päivä Lautamies hälsade jag vänligt. Han syntes något öfverraskad, men besvarte min hälsning så höfligt och artigt at jag blef verkligt surprimerad. Kl. 8 kommo vi till Lappo. Jag blev tillika med Officerarne af vår batallion inqvarterad hos en bekant, Kapellan Spoof. Vi voro ganska många och hade endast tre rum, så at vi nödgades logera 5 stycken i en liten kammare. Klingspor kommer God dag Nämndeman överraskad