Årgång 6 Årsskrift 2004

Transkript

1 Årgång 6 Årsskrift 2004

2 Så var det förr i Södra Sandby Ett brinnande intresse Bo-Arne Andersson Tryckeri ny verksamhet i Södra Sandby Bertil Ekstrand Rövarskatten som rövades bort från Sandby Inge Larsson Utgiven av Sandbybygdens Hembygdsförening

3 Fotona har välvilligt ställts till förfogande av författarna till de olika kapitlen, Bo-Arne Andersson och Bertil Ekstrand. Fotona från Silverskatten har tidigare publicerats i Sydsvenska Dagbladet. Redaktionskommittén utgörs av Bo-Arne Andersson, Charlotte Brattström och Inge Larsson. ISSN Tryckt hos Xanto Grafi ska AB,

4 Innehåll Förord 5 Ett brinnande intresse 7 Bo-Arne Andersson Tryckeri ny verksamhet i Södra Sandby 21 Bertil Ekstrand Rövarskatten som rövades bort från Sandby 55 Inge Larsson Verksamhetsberättelse för år

5 5

6 Förord Det är en stor glädje för Sandbybygdens hembygdsförening att kunna presentera en ny årsskrift för år Bristande resurser och skifte i styrelsen har gjort att det dröjt och blivit uppehåll i utgivningen. Hembygdsföreningen vill i detta sammanhang uttala sitt varma tack till Esko Daniel, mångårig sekreterare och redaktör. Esko Daniel startade utgivningen av årsskriften och var i många år både skribent och redaktör. Vi har nu en ny redaktionskommitté och avser att fortsättningsvis utkomma med en årlig skrift. Vi vill efterhand beskriva olika människor och verksamheter i Södra Sandby. År 2004 har vi börjat med att dokumentera två verksamheter, som inte finns längre i byn, men som fortfarande är väl kända hos många. Byns brandväsen har Bo-Arne Andersson studerat i protokoll och handlingar och han har också lyssnat till muntliga berättelser. Bröderna Ekstrands tryckeri verkade i över femtio år. Tryckeriets siste VD, Bertil Ekstrand, berättar utförligt om tryckeriets historia från starten i Malmö till nedläggningen Tryckeriet var en viktig arbetsplats i byn och många av de anställda skaffade sig också hus i Sandby. Under år 2004 har hembygdsföreningen haft tillfälle att studera den s k Silverskatten, som lånades från Historiska museet i Stockholm. Inge Larsson visar i text och bild vad den innehåller. Sist i skriften publiceras verksamhetsberättelsen för år Hembygdsföreningen tackar författarna för allt arbete de lagt ner. Redaktionskommittén består av Bo-Arne Andersson, Inge Larsson och Charlotte Brattström, som också varit redaktör. Redaktionskommittén tar tacksamt emot idéer och förslag till kommande årsskrifter. Södra Sandby i oktober 2004 Roland Nilenheim ordförande 6

7 7

8 Ett brinnande intresse Historik över Södra Sandby brandförsvar Av Bo-Arne Andersson 8

9 Den äldsta text jag har funnit som berör brandförsvaret, är en kungörelse från 1845 där det står: I anledning av konungens befattningshavares resolution av den 7 juli kallas ägare av hus och byggnader inom Torna och Bara härader att genom valda stode ombud infi nna sig vid Torna Härads tingshus i Dalby den 27 juli kl 11,00 f.m. för att höras över brandstodsnämnden i samma härader hemställning om nödigt tillägg i brandstodsreglementet så vida att ägare av icke brandförsäkrade byggnader förpliktigas att ställa sig till efterrättelse reglementets föreskrifter i avseende på skorstenarnas och eldstädernas uppförande och underhåll, med rättighet för brandstodskommitteerna att därav hava tillsyn och förfara lika med brandförsäkrade lägenheter. Men för att börja från början, vilket enligt mina efterforskningar torde vara kring 1828 och vad man kan läsa i kungörelser från mitten av talet, är att redan 1828 fanns det ett brandförsäkringsreglemente som man kunde ansluta sig till. Delägare från brandstodsföreningen kom då ut och inspekterade gårdarna och husen, man var tillika tvungen att vara försäkrad för att vara ansluten till brandstoden. Brandstodsbolagets delägare brukade även kallas till sammanträde i stadshuset i Lund och vid ett sådant sammanträde kan man läsa att den 15 september 1847, blev åbon Mårten Olsson i Skatteberga vald till ordinarie ledamot, efter avlidne ryttmästaren C.H. Sjökrona. Brandstodskommitté och brandmän I början av 1880-talet sköttes brandförsvaret av Torna härads brandstodsförening och till ordförande i socknens brandstodskommitté utsågs hemmansägare Lars Hansson, Grafaregården. Denne avlöstes sedermera år 1884 av hemmansägare Anders Persson nr 18, Södra Sandby, som nu skulle föra distriktets talan. Vid kommunalstämman år 1892 valdes även hemmansägare Per Andersson nr 10, Flyinge och Åke Larsson nr 11, Södra Sandby, till ledamöter i styrelsen varpå handlaren Åke Johansson nr 20, Flyinge och bagare Nils Pålsson nr 25, Södra Sandby valdes till suppleanter. Ordförande vid detta tillfälle var hemmansägare M. Sandkvist nr 7, Södra Sandby. Slutligen kan nämnas att år 1904 var det Jöns Olsson vilken fick uppdraget ordförande i Brandstodskommittén. I början av 1930-talet hette så brandmästaren Otto Sjölin. Han var 9

10 fanjunkare och bodde i Nybergs gård, vilken var belägen strax väster om byskolan. Hans bror var sadelmakare Fritz Sjölin, vilken hade sin verkstad i ena ändan av lantmannaaffärens brikett och kollager, där Svenssons Bageri senare hade sina garage. Ytterligare personer aktiva inom Brandstodskommittén var tidigare bland andra Åke Larsson nr 11, Södra Sandby, som också blev vald till ordförande år Dessförinnan hade han varit ledamot, vilket även bagare Nils Pålsson nr 25, Södra Sandby hade varit. Suppleanter vid den tiden var handlare Jöns Larsson nr 20, Flyinge liksom hemmansägare Lars Rasmusson Skarnberga, Anders Hansson nr 3, Flyinge och Hans Christensson nr 16, Södra Sandby. Året dessförinnan hette ledamöterna hemmansägare Jöns Larsson nr 26, Södra Sandby och Ola Westerdal nr 1, Åkarp. Under denna stämma, den 21/ , bestämdes bland annat att: ordföranden i brandstodskommittén skulle såsom förut äga rätt att årligen uppbära såsom ersättning två öre af hvarje deletare och tre öre af hvarje tusen kronors försäkringsvärde, och försäkringsvärde som ej uppgår till tusen kronor skulle räknas för fullt tusen. Andra personer aktiva i styrelsen för Södra Sandby brandstodsförenings sockenkommitté i början av 1900 talet var: Per Andersson, hemmansägare nr 9 S. Sandby, ledamot 1900 Per Månsson, hemmansägare nr 25 S. Sandby, ledamot 1900 Bengt Lindkvist, skomakare nr 7 S. Sandby suppleant 1900 Nils Kristensson, hemmansägare nr 11 Flyinge suppleant 1900 Nils Persson, hemmansägare nr 22 S. Sandby ledamot 1901 Lars Göransson,hemmansägare nr 5 S. Sandby ledamot 1901 Nils Håkansson, hemmansägare nr 2 Åkarp ledamot 1901 Anders Olsson, hemmansägare nr 27 S. Sandby suppleant 1903 Nils Andersson, hemmansägare nr 7 S. Sandby suppleant 1903 Vid mitten av 1900-talet ingick sedermera följande brandmän i Södra Sandby brandförsvar. Detta under varierande tid men de flesta var aktiva under lång tid. Malte Hillbertz, Brandchef, avgick Under hans tid som chef utmärktes detta genom ett blått märke på hans hjälm. 10

11 Per Olof (Olle) Göransson, frisörmästare, brandchef sedan 1 januari, 1945, brandman sedan 1 april, 1940 Nils Julius Berlin, järnarbetare, vice brandchef sedan 1947, brandman sedan Hans position som vice brandchef utmärktes genom ett gult märke på hjälmen. Vallentin Folke Karlsson, svetsare, brandförman, uppdrag sedan 1943 Edvard Johan Karlsson, brandförman, uppdrag sedan 1943 Hilding Ottmar Bladh, montör, brandman, uppdrag sedan 1940 Gotthard Edvin Nilsson, radiohandlare, brandman, uppdrag sedan 1940 Ivar Karlsson, chaufför, brandman uppdrag sedan 1949 Henning Jönsson, smedmästare, brandman, uppdrag sedan 1950 Lennart Persson, bilreparatör, brandman, uppdrag sedan 1950 Åke Ständig,bagare, brandman Göte Pettersson, skolvaktmästare, brandman Egon Walldén, elektriker, brandman Folke Hansson, cykelreparatör, brandman Erik Ekstrand, faktor, brandman Tage Lundgren, köpman, brandman Helmer Andersson, brandman Gottfrid Landén, folkskollärare, brandman Ivar Rosvall, skolvaktmästare, brandman Bror M Lantz, kassör, brandman Dock, ingen brandkår utan en brandstyrelse. År ingick följande personer i den: Tage Lundgren, köpman, ordförande och kassör från 1948 Edward Thell, verkmästare Olle Göransson, frisörmästare Oscar Ekberg, smedmästare Nils Berlin, järnarbetare Erik Ekstrand, faktor Gottfrid Landén, folkskollärare 11

12 Edvin Nilsson, järnarbetare Nils Hellström, stenarbetare Carl Lindfors, sjukvårdare Under följande decennier kan man märka en besparing av ledamöter i brandstyrelsen. År 1964 ingick enbart Birger Andersson, Nils Berlin, Göte Pettersson, Gotthard Jönsson och Erik Olsson i Södra Sandby styrelse. År 1945 hade brandmännen i Södra Sandby 3 kr i timlön vid brandtjänst och 1.50 kr vid rengöring av slangar. Brandchefens årsarvode var däremot 300 kr och vice brandchefen hade 100 kr. Detta kan jämställas med nettokostnaden för brandförsvaret 1955, då dessa låg kring kr, invånarna i byn betalade så 13 öre per skattekrona till brandkåren. Men tiden går och 1958 gick lönerna upp så att brandchefen istället fick 800 kr per år och vice brandchefen fick nu även han en löneförhöjning till 450 kr, varpå andra och tredje vice brandcheferna fick klara sig med 225 kr och slutligen motorskötarna 200 kr. Den tidiga brandsprutan var hästdragen Den tidiga brandsprutan i Södra Sandby var hästdragen och i detta fall av två vita nordsvenskar som ägdes av Fritz Boijsen. Han hade även andra parhästar, men de var inte så lämpade och snabba som dessa två. Det var även en av Boijsens anställda nämligen Oscar Olsson, som var kusk vid utryckningarna. Brandsprutans inköpsår är tyvärr okänt, men år 1896 när ordföranden hette Åke Larsson, bestämdes att man skulle inskaffa en ny slang till socknens brandspruta samt anskaffa en vagn att forsla sprutan på. Denna brandspruta rymde förövrigt cirka 400 liter vatten och stod placerad uppe i ett rött uthus mellan före detta ålderdomshemmet och skolan. Till saken hör även att uthuset tillhörde byskolan och även inrymde utedassen. Där stod den ända fram till 1940-talet, då den av någon anledning fylldes av tjära. Detta upptäcktes mycket snart av sandbypågarna Leif Hillbertz och Jan Göransson, vilket av dom uppfattades som mycket underhållande. Det tyckte dock inte deras föräldrar... Det figurerar massor av anekdoter just kring denna brandspruta. En av dessa är att då man hade satt in en ny dörr till vagnshuset och första larmet 12

13 efter detta gick, visade det sig att man hade monterat in en för smal dörr och det sägs att man faktiskt fick slå sönder karmen för att komma ut med sprutan! Ny brandstation i Södra Sandby På 1930 talet byggdes så den nya brandstationen vid Flyingevägen och brandchef Malte Hillbertz ledde arbetet med hjälp av nödhjälpsarbetare. Stationen byggdes insprängd i marken och var byggd för att även kunna användas som skyddsrum vid oroligheter och hade därför en extra utgång uppe i backen. Byggnaden bestod av två garage, liksom ett rum för kläder och ett för övrig utrustning. Man fick faktiskt användning av stationen under andra världskriget, då civilförsvarets personal stationerades där dygnet runt i förebyggande syfte. Områdets brandbil bestod under denna tid av en Ford V års modell med en manskapshytt för 10 personer och den drog på en Rubergs motorspruta med en kapacitet av 1500L/min. I stationen stod även en gammal DKW som ägdes av Malte Hillbertz, vilken även den användes som brandbil. Detta för att det var enda sättet att få däck till bilen under krigstiden, på grund av att militären beslagtog alla däck som tillhörde privata bilar. Givetvis kopplades dock en API motorspruta bakom den... Brandförbundet under innevarande tid bestod dock inte enbart av Södra Sandby utan hette Södra Sandby, Igelösa-Odarslöv och Hardeberga Brandbilarna vid nya brandstationen. 13

14 socknars kommunala förbund för brandväsendets gemensamma ordnande. Detta upphörde dock den 15 november Efter detta slogs Södra Sandby istället ihop med Revinge och man drev brandkårerna parallellt och i och med detta bildades nu Södra Sandby frivilliga brandkår. Utrustning talet Under 1942 stod Södra Sandby brandkår som ägare för följande material: 1 brandbil, 1 Api pump, 1 Rubergs pump, 1000m slang, 1 slangskydd för vägövergång, 4 strålrör med trappstegsmunstycke, 2 Mohlinmunstycke, 3 grenrör, 24 larmrockar, 10 brandhjälmar stål för manskap, 3 brandhjälmar stål för befäl, 6par gummihandskar, 24par gummistövlar, 5 bältyxor, 5 röjningsyxor, 2 Dagea gasmasker med kolgasfilter, 1 bultsax, 1 slangomvecklare, 1 alarmtavla, 1 tyfon alarmapparat, 2 tryckluftstuber till alarmapparaten, 1 karta med förteckning över vattentag, 10m spolslang, 1 spolränna för brandslangarnas sköljning, 2 slangrullestativ, 10 slangrullar, 1 4-delad skarvstege, 5 slangbindor och 1 fettspruta. Inköp skedde dock även i förebyggande syfte. Den 21 februari 1946 beslöts därför att man skulle köpa 1000 stycken affischer med texten anvisning vid eldsvåda vilken skulle uppsättas på lämpliga platser. En varmluftspanna till brandstationen köptes in den 2 oktober 1958 från Svenska fläktfabriken för 4100 kr, så att brandmännen skulle kunna hålla värmen även när det inte brann. Det var brandstyrelsen som bestämde vad det var för material som skulle köpas. T ex så gavs Olle Göransson och Egon Walldén i uppdrag den 29 augusti 1961 att inköpa 2 stycken andningsapparater för rökdykning vid brand. Cirka 10 år senare hade materiallistan utökats avsevärt vad gällde brandförsvarets inventarier. Då hade man köpt in följande: 24 livbälten, 11 brandhjälmar lättmetall för manskap, 3 brandhjälmar lättmetall för befäl, 5 slangrullar, 1 domkraft, 2 snökedjor, 6 bänkar, 4 hyllor, 3 bilbatterier reserv, 1 skruvstycke, 2 manskapslinor med kastrullar, 69m smalslang, 1 grenrör till smalslang, 2 kikavstängnin gsmunstycken, 1 kometrör, 2 lyktor, 5 stavlampor, 2 presenningar, 1 andningsapparat, 2 skumsläckningsapparater, 2 kolsyresprutor, 2 amerikanska bensindunkar, 8par läderhandskar, 13 ficklampor, 2 böjliga munstycke, 1 förbandslåda, 1 luftpump, 1 järnspett, 2 spadar, 1 skyffel, 1 brandskåp, 1 anslagstavla, 1 slangrullestativ, 1 värmeelement, 4 slangskydd, 8 gummislang, 12 slangbindor, 1 rörtång, 1 bågfil, 2 filar, 1 filbänk, 1 grov kätting, 1 vulkaniseringsapparat, 1 bensinpump, 10 vattenspannar, 14 träflakar, 17 klädhängare, 1 hisslina, 1rulle bindex slangklämmor, 1 sax till dito, siffror och sifferstansar, 8 slangkopplingar dubbel, 1 dubbel 14

15 slangbinda, 5 enkla slangbinda, 2 smalslangkoppling, 1 slangrulle till smalslang, 1 tratt med sil, 1 kassaskrin, 1 fotogenkamin, 200m brandslang med koppling, 1 slangtvättningsapparat, 1 strålpistolmunstycke, 1 rund bensindunk, 1 eldsläckare Tevis, 2 brandskåp, 12m 3/4 gummislang, 1 elektrisk siren, 1 pytsspruta. Samarbetsavtal Detta i sin tur utvecklades den 1 januari 1958 då ett samarbetsavtal trädde i kraft med Lunds stad om släckningshjälp och då bestämdes det att inom Södra Sandby tätortsområde skall följande brandmaterial hållas i fullgott skick: 1 st. bogserbar motorspruta med en minsta kapacitet av 900 liter per minut. 800 meter normalslang 80 m smalslang 2 st. grenrör 4 st. normalstrålrör 1 st. smalslangstrålrör Man skulle också sörja för att det fanns tillgång till vatten för eldsläckning inom kommunen. För att uppnå detta krav grävde man därför ett flertal branddammar på olika ställen i byn. Det låg bland annat en uppe på Dalbybacken, en vid Lunds Cementgjuteri och en på Granstigen bakom Malte Johanssons bageri. Flertalet avtal mellan olika orter knöts kring denna tid för att underlätta eventuell brandsläckning. Några av dessa avtal nämner jag nedan: Den 21 juli 1958 skrevs avtal mellan Dalby brandstyrelse och Södra Sandby frivilliga brandkår, vilken i första hand skulle ta hand om larm om brand som utbröt i Abusa och Eliselund. Den 28 september 1959 skrevs avtal mellan Brandstyrelsen i Södra Sandby och Lunds stads brandalarmeringscentral. I och med detta åtog sig Lund att svara för alarmering av kommunens brandkår från en på brandstationen i Lund upprättad alarmeringscentral (AC), vilken hölls bemannad dygnet runt. Som vederlag för stadens i 1 angivande åtagande, skulle kommunen dels betala en engångssumma av 300 kr och dels en 15

16 årlig ersättning, som beräknas efter 20 öre per invånare inom det område som alarmeringen avsåg, dock lägst 300 kr per år. Folkmängden skulle beräknas från den 31 december året före det ersättningen avsåg. Alarmeringscentralen hade vid detta tillfälle telefonnummer 24125, det senare kom inte till förrän år Innan denna tid ringde man alltid direkt till brandchefen, då man skulle alarmera. Som jag tidigare nämnt hette en av dom första brandcheferna Malte Hillbertz. Denne efterträddes av frisörmästare Olle Göransson, vilken tillträdde som brandchef den 1 januari Detta innebar dock att om man hade otur kunde man bli sittande i frisörstolen när larmet gick eller så hade man valmöjligheten att gå hem med halvklippt huvud. Efter alarmeringen sprang så brandchefen ner till den centralt belägna brandstationen och slog till tyfonen så att det tjöt i hela byn. Övriga brandmän, vilka jobbade inom samhället tog sig då så snabbt de kunde till brandstationen. Vanligen var det bilreparatör Lennart Persson som agerade chaufför och absolut inte brandchefen, då han inte hade något körkort. Detta innebar således att vid de tillfällen brandchefens son Jan Göransson var hemma, var det han som vid larm fick ta täten och springa ner och öppnade portarna och därefter köra ut bilarna. Detta dock förutom den gång då han och Leif Hillbertz varit nere och lekt i bilarna och kört slut på batterierna... Storbrand 1906 i Södra Sandby Det brann faktiskt en hel del i byn under brandkårens verksamma år. Nedan ska jag berätta lite om en del av de olika händelser brandkåren utsattes för. Den värsta branden i mannaminne i Södra Sandby, inträffade år 1906 då var det storbrand i byn. Då brann flera gårdar ner och mycket på grund av att de flesta husen hade halmtak och elden spred sig då lätt från gård till gård. Likaså förstördes boningshus och uthus som tillhörde vindmöllan i Fågelsångsdalen då denna brann ner år Tillhörande vattenmölla brann ner var det lantmannaaffärens tur, det vill säga nuvarande Persson & Gustafsson. Där bodde vid tillfället en skräddare som hette Nilsson. 16

17 Boningshuset brann ner till grunden vilket ledde till att han efter branden flyttade till ett hus som låg mitt emot Thells bilverkstad. Huset byggdes dock efter en tid upp igen och beboddes då av bland andra Gunnar Gustafsson och Carl Persson vilka ägde Persson & Gustafsson. Östra Mölla var en kringbyggd gård som brann ner till grunden 1926, detta innebar tyvärr även att många djur brändes inne. År 1928 i augusti eller september månad brann även Bäckadal. Här fick man dock veta bakgrunden till branden; det blev nämligen självantändning i hackelsemaskinen. Två kor med kalvar fick nu sätta livet till. Även Assarhusagården uppe i Hardeberga brann Detta innebar att uthuset brann ner totalt men lyckligtvis blev bostadshuset bara obetydligt skadat brann det hos Johan Larsson Sandby 18. Brandchefen på den tiden var köpman Ernst Lundgren, vilken som tur var befann sig just vid denna tidpunkt ute hos Johan och drack kaffe, vilket innebar att han genast kunde påbörja släckningsarbetet. Bland annat hjälpte han till med att köra ut Johans T-ford, så att den inte brann inne. Det brann en hel del Korta fakta kring diverse bränder: I början av 1930-talet brann det hos Carl Perssons smidesfirma på nuvarande Revingevägen, där Sandby centrum idag ligger brann Norreholm. 21 december 1945 brann det hos Jöns Andersson i Arendala. Orsak: sladdlampa. 15 januari 1946 brann svinhuset hos Eve Lavett i Hardeberga. 19 januari 1946 var det tid igen och då brann det på Svenstorps gods. En elektrisk glödlampan inbäddad i agnar var orsaken. 6 april 1946 antände gnistor från skorstenen takspånen hos Laurits Åkesson i Odarslöv. 15 april 1946 var det en bristfällig skorsten som brann hos Erik Karlsson. 18 januari 1947 var det tid hos Enock Nilsson i Flyinge, då brann kvarnen. 11 april 1949 brann det hos Harry Malm nr 9. Trolig orsak; en kycklingmoder. 17

18 3 december 1949 hos handlare Thor Nilsson Södra Sandby, orsak, bristfällig skorsten. 9 april 1951 Nils Jönsson Nr. 27. Även där en kycklingmoder som bidragande orsak. 7 april 1952 innebrändes en sugga när svinhuset brann hos Fritz Boijsen nr april 1952 hos Gunnar Wendel nr 25. Hans son hade lekt med tändstickor. 7 juni 1952 var det en eldsvåda på AB Sandby Maskiner. 8 juli 1952 brann det på hotellet. Trolig orsak var värmepannan i källaren. 24 december 1952 på självaste julafton slog elden till hos byggmästare Oscar W. Andersson Revinge mars 1953 var eldsvådan hos Elof Håkansson Hardeberga 4. 5 juli 1953 brann Räften nr 1, vilken tillhörde Björnstorps gods. 12 augusti 1953 Tygelsjögård, Hardeberga. 9 september 1953 hos Jöns Larsson Rögle nr 3. 7 januari 1954 fick brandkåren rycka ut till Nils Nyhlén i Flyingeby. 14 juli 1954 var elden lös hos smedsmästare Henning Jönsson nr juni 1954 hade Hilda Larsson nr 7 otur för då brann det hos henne. 30 juni 1955 var elden lös hos Allan Svensson nr 7. År 1950 brann Ryds gård ner till grunden. När lantbrukare Ove Nilsson ringde och larmade Olle Göransson, förmanade han honom att: ta det väldigt försiktigt för takpannorna far i luften. Någon gång på 1950 talet brann det på Sandby nr 9, även kallad Nordströms gård uppe i Ryd. Denna gård ägdes då av Boijsen. Avslutningsvis skedde så den 12 april 1955 klockan en brand hos Ernst Lundgren, Sandby nr 27. Enligt brandrapporten krävdes ersättning för 1 par kostymbyxor som tillhörde affärsbiträdet. En anekdot kring denna händelse lyder, att när Ernst Lundgren stod och eldade skräp på gården tog det fyr i en råtta som låg bland skräpet och den sprang in i huset. När de 18

19 sen ringde Olle Göransson, tog utryckningen så långt tid att både Lund och Revinge brandkår hann före till platsen, även om Sandby brandkår endast stod parkerad 300 meter från branden. Men det är nog bara en historia, för i tidningen Arbetet kunde man läsa följande: Det var skolvaktmästare Ivar Rosvall, som upptäckte branden. Han stod utanför skolan och väntade på posten, då han märkte rök från den tvärs över vägen belägna 30 meter långa lagerbyggnaden. Han sprang in i affären, uppmärksammande folket samt larmade brandkåren. Han deltog också tillsammans med andra civila med att ösa vatten på det stora fotogenfatet, som stod i lokalen, där elden börjat. Sandby brandkår, som fort kom till platsen, inriktade sig också på fatet och brikettlagret som fanns. När sedan Lunds och Revinge brandmän anlände, hade man redan fl yttat ut lagret och försökte rädda vad som räddas kunde. Ett stort frölager på vinden blev mer eller mindre skadat trots att man lyckades rädda 2/3 av byggnaden från lågorna. Hur elden uppstått visste man ingenting om på tisdagen, men gissade på självantändning i brikettlagret. Huset som är en 30 meter lång byggnad i trä, användes helt som lagerlokal. I det hörn där elden började hade man också haft uppackning av varor så att träull och pappkartonger förefanns. Briketter och fotogenfat fanns också i samma del av byggnaden och elden fi ck snabbt näring. När brandkåren kom brann det friskt i väggar och tak. Ibland hade brandmännen otur, som exempelvis 1946, när Folke Karlsson vid en olyckshändelse skadade sig vid släckning av eldsvåda. Vid transport av brandsprutan nedför en slänt fick Karlsson sin högra hand mellan brandsprutans styrstång och den frusna marken vilket medförde att han klämde fingrarna och rev upp ett djupt sår i handens insida. Men man hade även andra sysselsättningar då man var brandman i Södra Sandby, t ex hade man även som uppgift att länspumpa när det behövdes. I slutet av 1950-talet kostade det 20 kr i timmen med minsta debiteringskostnad 20 kr. Som brandman gick man även runt och gjorde brandsyn i husen; då kontrollerades skorstenen och pannanslutningen och helst skulle man ju också ha en fungerande brandspruta fick brandmännen 15 kronor om dagen vid brandsyn, det var i första hand brandchefen Olle Göransson men även de andra fick gå runt och inspektera. Brandsyn kunde även utföras av några som icke var brandmän till exempel skorstensfejaremästare Sven 19

20 Rietschel, Nils Andersson Rögle och murare Sture Carlquist Södra Sandby. Ibland hade man även brandövningar och släckte mindre övningsbränder och provade pumpar ute vid märgelhålen. Men det var inte bara hårt arbete som låg till last för en brandman. En gång om året anordnades det fest nere på brandstationen, och då var det hur trevligt som helst när män träffades under gemytliga former. Brandstationen stängdes 1964 Den 9 juli 1958, beslöts att flytta den gamla brandutryckningsbilen; en Ford 1934 med registreringsnummer M11946 från Södra Sandby till Revinge brandstation. Den ersattes av en Chevrolet 1958 års modell med 7-mans hytt och med en 1400 liters tank. Bilen köptes hos Hörby Autocentral för kronor. Forden stod i Revinge till 1967, då den såldes på anbud för 907 kronor till Rolf Cedergren Lund och Jan Berglund Alnarp. Dess nuvarande öde är okänt. Även Chevroleten flyttades till Revinge brandstation när man stängde brandstationen i Södra Sandby. Efter utfört arbete såldes den till artisten Lasse O i Malmö, vilken använde den som turnébuss. Numera ägs den av Hofterups frivilliga brandkår. Södra Sandbys brandförsvar i mitten på 1900-talet. Övre raden fr. vä.: Lennart Persson, Edvin Nilsson, Ivar Karlsson, Folke Hansson, Ottmar Bladh, Erik Ekstrand. Nedre raden fr. vä.: Folke Karlsson, Johan Karlsson, Nils Berlin, Olle Göransson, Tage Lundgren och Henning Jönsson. 20

21 Men inget varar för evigt, den 27 november 1964 bestämdes att Lund stad från och med den 1 maj 1965, skulle överta brandförsvaret tillsammans med Revinge brandkår. Man kan läsa att: Staden förbinder sig att i överenskommelse med bestämmelserna i brandlag och brandstadga tillsammans med kommunens brandkår i Revinge svara för brandsläckningen inom kommunen. Numera ägs gamla brandstationen av Lundafastigheter och slangtornet där man hissade upp slangarna för torkning revs omkring 1970, samtidigt som ålderdomshemmet som låg strax bredvid flyttade ner på fästan och huset därefter byggdes om till daghem. Så var en epok slut och man kan således undra över var all utrustning tog vägen? Antagligen togs mycket ut till och användes av Revinge brandkår, liksom att jag vet att hjälmarna har putsats upp och använts som avgångspresenter till brandmän när de slutat sin tjänstgöring. Övrigt material är dock tyvärr borta. 21

22 Tryckeri ny verksamhet i Södra Sandby Bröderna Ekstrands tryckeri under 50 år Av Bertil Ekstrand 22

23 Nya Litografen 1929 Det är med stor svårighet jag kan berätta om tryckeriets första 15 år, eftersom jag är endast ett år äldre än tryckeriet. Ännu större svårighet bereder det mig att berätta om min bror Gösta och hans väg till tryckeriägare. Från min barndom minns jag att det hemma i ett skåp fanns en låda med en massa teckningar med gestalter ur den grekiska mytologin. Teckningarna var så fina och spännande att jag ofta plockade fram dem och satt och beundrade dem. Av vår mor fick jag veta att de var verk av min bror Göstas hand. Med ledning av detta kan jag konstatera att intresset för teckning har varit anledningen till att han sökte sig till det grafiska yrket. Han fick anställning på ett tryckeri i Malmö som hette Seiersen & Co, som tryckte reklam och förpackningar mm. Han hade här turen att få lära det som låg hans håg närmast, litografi. Lärlingsutbildningen krävde också deltagande i utbildningen på yrkesskolan i Malmö, där han som lärare i teckning hade en konstnär som hette Schyl, som efter vad jag hört gav Gösta erkännande för hans förmåga att gestalta bilder. Seiersen & Co gick beklagligtvis i konkurs 1929 så Gösta stod utan arbete, 20 år gammal och en begynnande lågkonjektur om hörnet, förmodligen den värsta under 1900-talet. Start med ungdomlig aningslöshet i Malmö Med ungdomlig aningslöshet kom han överens med en äldre kollega att starta ett eget tryckeri. Lokal kunde de båda företagarna hyra av en farbror till Gösta, som tillsammans med en ungdomskamrat ägde fastigheter på Möllevången i Malmö. Man fick hyra en gårdslokal i 2 plan på Ahlmansgatan. Här etablerade de sig under namnet Nya Litografen med en gammal stentryckspress och ett antal litografiska stenar, förmodligen inhandlade av konkursförvaltaren för Seiersen & Co. Man skall kanske inte förvåna sig över att det vid denna tid gick mycket trögt för dem, konjunkturen sjönk som en sten, konkurserna var det enda som ökade. Det var mindre välbetänkt att starta ett företag då, men vad var alternativet? Arbetslösheten ökade och det fanns förmodligen inte många lediga jobb att söka. Göstas kollega lyckades tydligen men han var äldre än Gösta och färdigutbildad litograf, så efter en tid avbröt han sitt engagemang i företaget och nu stod Gösta ensam. 23

24 Min äldste bror Erik gick i lära hos en guldsmed i Malmö och han ställde upp för sin bror på kvällar och nätter. Efter något år avbröt han sin utbildning till guldsmed och övergick på heltid att fortsätta i typografyrket. Flytt till osthuset i Södra Sandby De båda bröderna fick kämpa på med tryckning av biografaffischer, reklam, förpackningar och etiketter mm. Det senare omfattade bl. a etiketter för Harlösa Mjölkindustri som redan då hade produktion av torrmjölk för såväl hemmamarknad som export. Genom mejeristen i Harlösa fick bröderna 1935 reda på att mejeriet i Södra Sandby skulle rivas för en planerad ny genomfart till Lund men en av byggnaderna, osthuset, skulle inte komma att beröras av vägdragningen och därför kunde förvärvas för en billig slant. Förmodligen skulle priset komma att ligga på markvärdet, eftersom osthuset, som jag minns det, var i dåligt skick och skulle kräva åtskilliga förbättringar för att kunna användas. Bröderna köpte huset och fick i stor utsträckning själva svara för att huset kom i skick så att det kunde användas som tryckeri. Övriga mejeribyggnader stod kvar ytterligare några år, som jag minns det revs dessa inte förrän under början av 2:a världskriget och vägen byggdes inte förrän Jag minns att min mor var mycket orolig för hur det skulle gå för pojkarna, som hon kallade sina båda första barn hela livet, hon blev 94 år. Hennes båda andra pojkar inlemmades aldrig i kollektivet pojkarna. Det var ett både tungt och farligt arbete pojkarna gav sig in på med inredning av lokaler och montering av maskinerna, innan man kunde komma igång med produktion. Osthuset efter den första ombyggnaden våren Gösta Ekstrand vilar i vårsolen. 24

25 Tryckeri ny verksamhet i Södra Sandby 1936 När tryckeriet kom igång igen efter flytten till Södra Sandby hade man inrett ett handsätteri på 2:a våningen i osthuset och även införskaffat en boktryckspress, man kunde alltså trycka böcker. Min tredje bror Walter hade nu arbetat på Gleerups Förlag i tre år och det är väl inte ägnat att förvåna att han hjälpte sina bröder att få arbeta åt Gleerups Förlag. Arbetsstyrkan på tryckeriet ökade nu till sex personer inklusive pojkarna, de flesta i arbetsstyrkan var vänner och bekanta till dem från Malmö. När jag är ute i samhället och träffar äldre sandbybor så är det en av de då anställda som alla för på tal, Malte Svedberg. Han var företagets allt i allo, han var maskinsättare, korrekturläsare och chaufför. Men vad alla kommer ihåg honom för var som eldslukaren Drakma, sedan han gift sig kom också fru Drakma med i bilden. Drakma är ett gammalt grekiskt mynt. Han hade förmodligen inspirerats till detta namn under tiden som företagets maskinsättare, när han satte Homeros båda sånger Iliaden och Odysseen. På bilden av personalen detta år finns också företagets första bil med, en Whippet från Denna får betraktas som en förutsättning för etableringen i Södra Sandby på den tiden. I bilen transporterades pappersbalar, maskinsats i bly från Malmö, korrektur och manuskript till och från Lund. Trots mycket begränsade resurser lyckades man producera en hel del böcker. Tryckeriet fick också utöka med ytterligare en boktryckspress. Det var besvärande att man inte hade någon egen sättmaskin utan måste köpa maskinsats från ett sätteri i Malmö. På ett foto från 1938 kan man konstatera att personalstyrkan utökats till nio man inklusive pojkarna. Detta år köpte företaget också sin första sättmaskin, en ny Mergentaler Personalen 1936 vid företagets första bil. Sittande fr. vä: Malte Svedberg, Gösta Ekstrand, Erik Ahlfors. Stående: Sture Jönsson, Hans Pålsson, Erik Ekstrand 25

26 radgjutningsmaskin. Jag minns att när denna maskin skulle levereras på lastbil, var den stora frågan om bron över ån, en gammal träbro, skulle hålla för lasten. Det hela gick bra och det kom också en montör som monterade upp maskinen. Ett år senare, 1939 den 1:e september, pågick en stor fest på torget bakom hotellparken, det var väl barnensdagsfest. Pojkarna var engagerade i festligheterna och så även eldslukarna Drakma och mrs Drakma. Det var en söndag och festligheterna gick mot sitt slut, då det meddelades genom högtalarna att det förväntade tyska anfallet på Polen hade inletts, 2:a världskriget var ett faktum. Eftersom England och Frankrike hade förklarat sig som skyddsmakter för Polen, förklarade de Tyskland krig. Malte Svedberg vid sättmaskinen 26

27 Världskriget satte spår i verksamheten 1940 Både pojkarna och min bror Walter blev i olika omgångar inkallade till värnpliktstjänstgöring, vilket naturligtvis ställde till problem för både företaget och mina bröder. Jag minns att den 9 april 1940, den dag tyskarna anföll Danmark och Norge, blev vi skolbarn hemsända från skolan för att i hemmet avvakta utvecklingen till nästa dag. Som jag minns det var det fråga om ifall vi skulle evakueras, eftersom vi bodde i Malmö, som förmodades kunna bli mål för ett anfall. Detta var naturligtvis skrämmande för en 12-åring men ännu värre var det när jag kom hem till mina föräldrar. Tidigare på morgonen hade en motorcykelordonnans sökt min bror Walter för att överlämna en inkallelseorder, som det senare visade sig, om omedelbar inställelse enligt krigsplaceringen. Han var underofficer och hade som uppgift att förbereda mottagandet av det förband han tillhörde. Walter hade emellertid gift sig ett år tidigare, så han bodde nu på annat håll i Malmö. All denna dramatik oroade vår mor som satt vid köksbordet och grät när jag kom hem från skolan. Pojkarna som båda var infanterister, blev senare också inkallade, men det ordnades med hjälp av kommunens dåtida starke män Malte Hillbertz och dåvarande bankkamreren Axel Andersson så, att de inte behövde vara inkallade samtidigt. I allmänhet var det väl Gösta, som sökte uppskov för att kunna fortsätta arbeta i företaget. Vad jag minns var att vår mor hade ett evigt snärj med att baka bullar att skicka till Gösta när han var inkallad, eftersom han var ogift. Erik däremot hade gift sig 1939, så hans fru klarade säkert den detaljen för hans del. Verksamheten vid tryckeriet, som nu omfattade nio personer, hämmades nu av kriget i vår omvärld, dels genom inkallelserna som drabbade både anställda och pojkarna, dels för att tillgången på flera varor för grafisk verksamhet var begränsad. Mina kontakter med tryckeriet under kriget och faktiskt ända till 1949, när jag ryckte in i militärtjänsten på Revingehed, var mycket sporadiska. Jag var fortfarande skriven hos våra föräldrar och träffade syskonen bara vid familjesammankomster och naturligtvis var det mycket prat om tryckeriet vid dessa träffar, men ändå inte på ett sådant sätt att jag kan sammanfatta det i någon historik. Under den tid av militärtjänsten jag var placerad i Revinge kunde jag ibland ta mig till Sandby på min militära tjänstecykel. 27

28 Båda pojkarna var nu gifta, Erik och hans fru Rut bodde kvar i Södra Sandby medan Gösta och hans fru Margit, som just gifte sig 1949, bodde i Lund. Samarbetet med Gleerups Förlag utvecklades bra och eftersom Förlaget höll papper till sina egna böcker byggde man ett papperslager i anslutning till tryckeriet på deras mark. Det var byggnaden som nu kallas trälagret. Första offsetpressen Under denna tid fick den gamla stentryckspressen skatta åt förgängelsen och ersättas av tryckeriets första offsetpress, som var en svenskbyggd maskin som tillverkades av Printing Equipment och av någon anledning kalllades Chief Solna, en liten enfärgspress för tryckning av bokomslag men också andra trycksaker som reklam. Ungefär samtidigt anskaffades också ytterligare en begagnad större fransk offsetpress fabrikat Marinoni. Denna maskin betjänades av en tryckare och ett biträde. Den senare en sandbypojke, som hette Nils-Erik Olsson och kallades bland vännerna Skorpan. Denne unge man hade en fallenhet för att spela hasard, med den egna lekamen som insats. I stativet till maskinen fanns ett litet hål, ändamålet är för mig okänt, men på insidan av stativet roterade en kurva som en gång för varje varv täckte hålet och detta förhållandet lämnade Skorpan ingen ro. Han började sticka in ett finger i hålet och drog snabbt ut det igen för att undvika kurvan. Vid ett tillfälle missbedömde han sin strategi och drog ut fingret en led kortare än tidigare. Han går ännu idag omkring med ett avkortat finger. När jag började på tryckeriet hade Skorpan redan slutat och börjat, om jag minns rätt, med egen verksamhet som biodlare. Jag träffade honom några gånger för han bodde kvar i Sandby när jag kom hit. I Marinonipressen trycktes bl. a. psalmböcker åt Gleerups förlag. En annan medarbetare med minnen från tryckning av psalmböcker i Marinonipressen är Torsten Bengtsson, som började sin anställning på tryckeriet 1951 omedelbart efter skolan, förmodligen 14 år gammal Psalmböckerna trycktes på mycket tunt papper som medförde att när arken lades ut i arkavläggaren föll de ofta inte som var tänkt i en jämn fin stapel utan ganska oordnat, vilket innebar att man för hand måste lägga om arken. Detta utfördes av tre damer som fanns på andra våningen i osthuset. Torstens första uppgift blev därför att från avläggaren bära upp arken till 28

29 damerna. Han var till skillnad från dagens 14 åringar något blyg av sig, vilket uppmärksammats av de äldre och mera avancerade damerna, som fann ett nöje i att göra honom generad. Som han berättade för mig, var det det värsta han visste att gå upp till damerna, han svettades och rodnade varje gång han var där uppe och ju mer avancerade blev naturligtvis damernas skämt. Torsten kommer vi att möta längre fram i berättelsen, för han var kvar i företaget hela tiden jag hade hand om det och faktiskt också min efterträdare, så länge han var kvar i Södra Sandby. Båda pojkarna deltog själv i arbetet under denna tid, Gösta som offsettryckare och Erik som sättare, men av naturliga skäl måste arbetsplanering och administration ta efter hand en allt större del av deras tid i anspråk. 50-talet ett händelserikt decennium De flesta av oss som idag är 67 år eller äldre har förmodligen intagit sina första lärospån i den gamla folkskolan men efter 50-talets första år började man experimentera med en skolform som till att börja med kallades Enhetsskolan, som innebar en sammanslagning av folkskolan och realskolan till en nioårig skola. Enhetsskolan ersattes efter ett antal år med vad som nu kallas Grundskola. Grundskolereformen krävde anpassade läromedel Dessa ändringar av skolformerna skulle det senare visa sig få stora konsekvenser för tryckeriets del. Till den nya skolan krävdes bättre anpassade läromedel, som måste tas fram och detta pågick sedan hela 50-och 60-talet eftersom Grundskolereformen måste bearbetas och putsas i många repriser. Detta arbete pågår, efter vad jag kan förstå, ännu denna dag. Många böcker byggde naturligtvis på tidigare folkskole- och realskoleböcker men de skulle omarbetas och det tog väl några år innan de nya och anpassade böckerna var färdiga, och kunde godkännas av läroboksnämnden, för tryckning. Nu hade skolpolitikerna fått blodad tand och redan på 60-talet påbörjades reformeringen av gymnasieskolan, som nu inte bara omfattar utbildningarna som ger tillträde till högskolor och universitet utan också yrkesutbildningarna, som tidigare bedrevs som lärlingsutbildningar i företagen, ofta men 29

30 inte alltid, kompletterad med viss teoretisk utbildning på våra yrkesskolor. Två tillbyggnader i rask takt Jag är osäker på om pojkarna insåg betydelsen och möjligheterna för tryckeriet av reformeringen av skolformerna men förmodligen diskuterades det, för nu vidtog en mer än 20-årig period av omfattande investeringar i såväl byggnader som utrustning. När jag nu ser tillbaka på 50-talet frågar jag mig hur man ekonomiskt kunde gå i land med allt. Jag är övertygad om att en stor insats gjordes av dåvarande bankkamreren på Lundabygdens Sparbank Axel Andersson och hans chef direktör Erik Gustaf Cavallin, som med sina erfarenheter och välvilja bistod. Två tillbyggnader gjordes i rask takt dels en tillbyggnad i väster som fick inrymma maskin- och handsätteri och dels den byggnad i öster, där Byahuset nu har sitt kafé, som jag med säkerhet kan datera till Byggnaden i öster fick inrymma ett antal småpressar för tryckning av accidenstrycksaker (tillfällighetstryck), reklam och bokomslag. Vid sidan om sin anställning på Gleerups Förlag läste min bror Walter också in en jur. kandexamen på Lunds Universitet. Tidpunkten för examen bör ha varit något av de första åren på 50-talet. Ett par år senare fick den dåvarande verkställande direktören för förlaget en ny tjänst som professor på Universitetet, till hans efterträdare utsågs då Walter som verkställande direktör. Ny personal till nya maskiner Produktion i grafisk industri kräver inte bara lokaler och maskiner, någon skall också göra arbetet och det fanns vid denna tid förutom pojkarna också ett antal medarbetare, som kanske uppgick till ett tiotal man. Jag minns snällpresstryckaren Johansson och jag minns också Evert Salomonsson, som då bodde med sina föräldrar i huset på Thor Nilssons hörna. Han började som lärling i handsätteriet, men utvecklade ett intresse för fotografi och hade redan på den tiden en egen filmprojektor. Åldersskillnaden mellan Evert och mig var inte större än att han tog mig med sig hem och visade film. Everts intresse för fotografi ledde till att han tillsammans med min bror Gösta och en akademiker i Lund, som jag beklagligtvis glömt namnet på, startade en reproanstalt i Lund. 30

31 Södra Sandby socken hade vid denna tid 1954 ca 1800 invånare. Storkommunen Södra Sandby som omfattade förutom Sandby också Revinge och Hardeberga hade 2900 invånare. Det säger sig självt att i detta närområdet fanns det på den tiden inte många typografer och litografer, så personalförstärkningar måste sökas i den närbelägna staden Lund eller rent av i Malmö och branschens yrkesmän växte inte på träd ens i städerna. För många kunde det naturligtvis också verka avskräckande att söka arbete på en ort som man kanske inte ens kände till var den låg på kartan, än mindre i verkligheten. Det fanns inte mycket att locka med i Sandby. Det fanns ett hotell, en biograf och faktiskt fler dagligvarubutiker än idag. Just året 1954 hade man kommit igång med viss bebyggelse och med tanke på bostadssituationen i de båda nämnda städerna kunde det vara ett argument, att företaget från tid till annan kunde skaffa bostäder till sina anställda. Avtalen då likaväl som nu angav inga fasta löner utan endast minimilöner, vilket innebar att när man skulle anställa en person, så blev lönen föremål för diskussion mellan sökande och chefen och i flertalet fall var det chefen som drog det kortaste strået. Den sökande hade för många ess på hand på en ort som Sandby för att chefen skulle kunna förebygga en smygande löneinflation. Arbete och bostad i Södra Sandby När den först anställde tryckaren på den tidigare nämnda Marinoni-pressen slutade någon gång omkring , anställdes Jan Jönsson, med uppgift att trycka psalmböcker åt Gleerups och etiketter åt Harlösa Mjölkindustri. Jan hade tidigare arbetat på Skånska Litografen i Malmö men bodde i Lund. I Jans fall kan jag tänka mig att utsikten till en bostad i en nybyggd villa kan ha varit en lockelse. När man 1954 fick färdigt ett antal villor i kvarteret mellan Skolvägen och Klockarevägen slumpade det sig så att en hel rad villor d.v.s. fyra stycken hus köptes av personal med anknytning till tryckeriet. Min bror Gösta köpte huset närmast Skolvägen, norr om honom bodde stilgjutaren Helander, granne till honom blev linotypesättaren Kurt Andersson och sist i raden närmast Klockarevägen bodde nämnde offsettryckaren Jan Jönsson. Ett par år efter Jan anställdes också Bo Hillbertz, yngste sonen till den tidigare nämnde Malte Hillbertz, som ägde fastigheten norr om tryckeriet 31

32 och således var granne till företaget. Bo blev lärling på en av chiefpressarna med Jan Jönsson som lärlingsutbildare. De båda sättmaskinerna gick vid den här tiden för fullt t.o.m. på skift om det fanns personal tillräckligt. Det krävdes personal även för korrekturläsning och jag skulle tro att uppgiften nu anförtroddes den tidigare omtalade vännen och medarbetaren Malte Svedberg (Drakma). Även Erik fick hoppa in på denna uppgift. Det fanns i handsätteriet ett par ynglingar, som var infödda sandbypojkar, varav den nämnde Evert var den ene, den andre hette Tore Persson. Tore, som bodde på mossen, hade börjat redan 1945 på tryckeriet. Han slutade 1954 för uppgifter på annat håll för att bredda sina kunskaper i yrket. Efter gesällvandring på flera arbetsplatser i landet kände Tore sig manad till vidare utbildning på Grafiska Institutet, en utbildning som bland annat förde honom till en anställning på Wezäta-Melins AB i Göteborg, ett stort grafiskt företag i Esselte koncernen. Tore flyttade tillbaka till Sandby 1973 efter faderns frånfälle och bosatte sig i föräldrahemmet och han gav sig till känna i annat ärende men anställdes som faktor med ansvar för beställningar och kalkylering. Ytterligare en anställd från denna tid som finns anledning att nämna några ord om hette Alexander Möttus. Alexander kom till Sverige från Estland som flykting, förmodligen redan under slutet av kriget. Innan han kom till Sandby i tidigt 50-tal hade han haft en anställning, i Hörby. Han var en mycket plikttrogen och skötsam tryckare, som jag vet stod min bror Gösta mycket nära på grund av sin kunnighet och stora flit. I och med att företaget investerade i en Monotypeanläggning måste man också anställa personal med erfarenhet från dessa anläggningar, så i mitten av 50-talet anställdes två man med dessa erfarenheter. Jag vet inte varifrån de kom men jag misstänker att konkurrenten Berlings i Lund kanske dränerades på en eller annan yrkesman. Som operatör på skrivbordet anställdes en man som hette Edgar Larsson, som var en mycket kunnig yrkesman. Om han vid anställningen fick någon officiell arbetsledarroll över stilgjutaren Helander vet jag inte, men när jag kom till företaget ca fem år senare framstod han som ledaren. Man köpte senare också från Hemmets Journal en hydraulisk press och övrig utrustning för att pressa matriser från blysatsen och från dessa pressa plaststereotyper. Avsikten med detta var att överföra blysatsen för biblar och psalmböcker till plaststereotyper, eftersom det 32

33 i allmänhet förflyter ett sekel eller mer mellan revisionerna. Man frigör på så vis mycket bly för andra objekt. Olyckligtvis blev det så att tryckningen av de båda böckerna upphörde och projektet lades ner I mitten på 50-talet blev pojkarna helt sysselsatta med administrativa uppgifter och man hade inrättat kontor på andra våningen i osthuset där också två damer arbetade. Erik och Gösta hade ett kontor tillsammans och de båda damerna ett annat. Gösta arbetade huvudsakligen med kalkylering och offertgivning men också med efterkalkylering och fakturering. Eriks arbete omfattade ordermottagning och arbetsledning. Detta är naturligtvis en mycket förenklad beskrivning av deras respektive arbetsuppgifter. Man kan fråga sig, vem skötte inköp av papper och färg och andra förbrukningsmaterial, vem förde löneförhandlingar? Jag vet inte, men många uppgifter var naturligtvis inte så formaliserade utan utfördes av den som för tillfället var mest insatt i frågan och hade bäst tid. Vår fader Magnus Ekstrand hade varit polis i Malmö och han hade ett skarpt temperament och detta har uppenbarligen gått i arv till en del av oss barn bland annat Gösta, som från fall till fall kunde höja rösten. Han tänkte väl som prästen i sitt manus till söndagens predikan som skrivit in argumenteringen svag, höj rösten. Även jag själv kan hemfalla åt samma svaghet. Erik däremot var mera blygsam i sitt uttrycksätt, Walter kunde på sin höjd sträcka sig till sjutton också när han använde kraftuttryck. Men så var han också latinare och hade kanske ett större och mera vårdat ordförråd. Vi återgår till tryckeriet i mitten av 50-talet. Jag nämnde tidigare att det fanns ett kontor, som två damer behärskade. En av dem var Göstas fru Margit, som svarade för avlöningsuträkningarna och telefonväxeln. Den andra damen var en syster till Bo Hillbertz som hette Kerstin, som svarade för viss produktionsstatistik och all maskinskrivning av brev, fakturor mm. Bokföringen sköttes av Walters fru Greta, som utförde detta i hemmet. Den här beskrivningen är som att betrakta kontoret genom ett nyckelhål. Man får en uppfattning om att även kontorsarbete krävdes i det lilla företaget men man ser inte allt. 33

34 Kundkretsen växer Hur såg kundkretsen ut i nuläget? Gleerups Förlag var den största kunden och deras beställningar utgjordes till stor del av läromedel och i någon mån av livsåskådningslitteratur.den skönlitterära utgivningen var begränsad. Det fanns ett annat gleerupföretag, som hette Hultmans Pappershandel på Stora Södergatan i Lund, som hade en mycket duktig säljare som föreståndare, vars namn var Levén. Draco hade just startat sin verksamhet i Lund och bestod av fyra man. Levén hade, som jag kan förstå, påpassligt erbjudit sina tjänster, kontorsmaterial och reklammaterial i form av pennor och andra reklamartiklar, som han förstod kunden kunde vara intresserad av för sina reklamutskick. Levén hade sedan någon tid också kontakt med Nya Litografen, kanske framför allt för att sälja kontorsartiklar och kontorsmaskiner. Nu såg han här sin chans till ytterligare affärer men i en ny vändning. Han kunde intressera Draco för att lägga sina reklamtrycksaker i hans nära förbundna tryckeri Nya Litografen. Så blev också fallet, Draco lade sina beställningar av reklam hos Nya Litografen och eftersom Draco var nystartat hade man också stort behov av reklamtrycksaker för sina preparat. Vid ett tillfälle hade Levén också en tjänsteman från kunden, Sten Norbjer, med sig ut till tryckeriet och det visade sig då att denna var en kurskamrat till mig från Tekniska Läroverket.. Han blev efter någon tid förflyttad till Dracos moderbolag Astra och i det sammanhanget fick jag flera gånger kontakt med honom. Vi återgår till Dracos trycksaker. Jag minns vid ett tillfälle jag besökte tryckeriet att det luktade mycket intensivt av hallon och jag undrade över orsaken. Man berättade att man hade tryckt reklam för något medel som just smakade hallon förmodligen för att det skulle vara smakligare att inta. För att ge mottagarna av reklamen d.v.s. läkarna ett intryck av hallon när man läste reklamen, hade man haft önskemål om att färgen skulle tillsättas med hallonsmak, det vill säga om jag inte missminner mig, etylacetat eller någon liknande ester. Harlösa Mjölkindustri var antagligen fortfarande en återkommande kund eftersom de fanns kvar i Harlösa men nu under ny ägare. Övriga trycksaker utgjordes av accidenstryck d.v.s. tillfällighetstryck. Företagen i Sandby hade behov av blanketter och ibland också reklam, vilket var fallet med Sandbymaskiner, som gjorde beställningar på reklam för sina lantbruksmaskiner och maskiner för byggnadsindustrin. 34

35 Andra hälften av 50-talet en expansiv period Under andra halvan av 50-talet påbörjades en ny expansiv period i företagets historia. Företagets förste anställde faktor Carl Nordqvist anställdes 1956 och blev chef för tryckeriet. Nordqvist var född och uppvuxen i Billesholm men flyttade som vuxen till Malmö och skaffade sig en bred erfarenhet av arbetslivet och hade gott handlag med att leda yrkesmännen i tryckeriet. Något år senare anställdes ytterligare en man med rötter i Billesholm, det var företagets nye korrekturläsare Sven Wetterhall, som fick efterträda Malte Svedberg (Drakma). Sven var en man med mycket breda kunskaper, dels studentexamen och påbörjade studier på universitetet, som dock aldrig ledde till någon examen. Det var vår bror Walter som kommit i kontakt med honom vid något militärt möte och då lagt märke till hans fallenhet för att läsa. Vanligtvis, sa Walter, såg man honom sitta med korslagda ben under sig, ungefär som en Buddha lutad mot någon barackvägg och läsande en bok i vårsolen. Denna bild av Sven var det som hade väckt Walters intresse, när han flera år senare talade med pojkarna om ny korrekturläsare till tryckeriet. Han kontaktade Sven, berättade sitt ärende och vad jag kan förstå visade han sig omedelbart intresserad. Under senare tid hade Sven efterträtt sina föräldrar som krögare på Billesholm hotell och när hotellet senare upphörde, fick Sven ge sig på andra arbeten.för mig berättade han att någon på universitetet hade erbjudit honom en uppgift att på en Facit räknemaskin räkna fram tabellverk, datorer för allmänt bruk skulle inte på länge komma i var mans ägo. Han började sin uppgift på tryckeriet och efter hand som han blev varm i kläderna fick han många av företagets kunder att beundra hans säkerhet och kunnande. Han blev med andra ord en tillgång för företaget. Samma år, 1958, gjorde företaget sin hittills största investering. Man köpte en ny 2-färgs offsetpress av märket Roland, alltså en modern stor maskin för maximalt pappersformat 89 x 124 cm. Som jag ser det nu måste denna investering då ha betraktats som ett riskprojekt. Ungefär samtidigt med pressens entré på arenan gjorde en ny kund entré, Felix i Eslöv. Vilken som kom först kan jag inte svara på, men Carl Nordqvist berättade för mig att det var han som tog upp kontakten med Felix.. Hur som helst, Felix kom under många år framåt att bli den stora avnämaren av produkter från företagets nya offsetpress. Den mest erfarne offsettryckaren, Jan Jönsson fick förtroendet att tillsammans med sin lärling Bo Hillbertz starta upp ma- 35

36 skinen. Tryckeriet fick nu möjligheten att trycka kvalificerade 2-och 4-färgs tryck och efterhand vidgades kundkretsen ordentligt. Bröderna Ekstrands Tryckeri AB 1960 Den 10 januari 1959 fyllde företagets grundare Gösta Ekstrand 50 år och han såg väl framåt att kunna ta det lite lugnare, så under den närmaste tiden tog han flera gånger upp frågan med mig om att flytta till Sandby och ta anställning på tryckeriet. Under året blev planerna mer konkreta och jag förstod också att Gösta inte talat med mina andra båda bröder om saken. Så jag tog upp det med dem och de hade den invändningen att den fråga som var mest angelägen för dem båda var att bolagsbildningen skulle ordnas, innan jag började någon anställning. Företaget drevs sedan starten 1929 som Gösta Ekstrand, företagets grundare enskild firma med Gösta som ägare och det får betraktas som orimligt att Erik och Walter, som lagt ner mycket arbete för företagets utveckling, skulle stå utanför ägarskapet i bolaget. Jag tog upp deras begäran med Gösta och efter en kort tid kom han till mig med ett förslag till aktiefördelning, som innebar att han själv skulle ha mindre än 50 % av aktierna och Erik och Walter tillsammans också mindre än 50 %. Jag skulle också vara med på en mindre del, som medförde att jag blev vågmästare i bolagsstämman mellan Gösta och de andra båda bröderna. Jag lade fram Göstas mycket rimliga förslag för Erik och Walter, som efter vad jag kan förstå godkände det utan erinringar. Samtidigt beslöt också bröderna vid ett sammanträde att vidtaga vissa åtgärder, som förberedelser för bolagsbildningen. Vi var nu inne på hösten 1959 och jag lämnade in min uppsägning i Perstorp och sade upp min hyreslägenhet. Några av de allra sista dagarna i januari 1960 började jag på tryckeriet. Du får sitta där, sa Gösta och pekade på skrivbordet mitt för hans eget 36

37 och så får du plocka till dig lite material som du kan behöva. Det var väl ungefär de anvisningar som gavs. Jag fick hugga tag i Erik så jag fick honom att gå runt med mig och hälsa på personalen. Med början 1960 blev det fråga om stora investeringar. Innan jag började hade man redan satt igång ritningsarbetet på byggnaden, som skulle bli hemvist för företagets kontor på andra våningen och handsätteri och monotypeskrivning på första våningen. Byggnadsarbetet kom igång något senare på året och byggnaden stod klar för inflyttning på våren Vid denna tid måste vi också montera ner vår gamle trotjänare Marinonipressen och lägga den på lager som bra att ha. Den låg länge, mycket länge, på lagret och den gick till slut till skrot. Att pressen monterades ner berodde på att en ny engelsk snällpress var beställd och skulle monteras på Marinonis plats. Denna engelska L&M-press fick redan 1963 en kopia. Vi hade beställt den tidigare men byggnadsarbetena hann inte riktigt med, så monteringen av den andra pressen fick vänta till slutet av Byggnaderna som fanns nu bildade en U-form med en stor gård inne i U:et och det var denna gård, som nu skulle bli expansionens rov. Till att börja med byggdes ungefär halva gården ut för en utökning av högtryckets pressutrymme med plats till att börja med för den redan omtalade kopian. BETA vårt nya företagsnamn Medan allt detta pågick genomfördes också bolagsbildningen. Revisor Ragnar Sjölin, en av revisorerna i Förenade Revisorer i Malmö engagerades av Walter, som kände honom sedan tidigare och han åtog sig uppdraget som revisor i bolaget och hjälpte också till med uppgifter för bolagsbildningen. Ytterligare en person utanför familjekretsen engagerades av Walter, som förhörde sig med huvudägaren i Gleerups Förlag, professor Algot Werin, om han var intresserad av att träda in som ordförande i styrelsen tillsammans med Gösta, Erik och Walter och med mig själv som suppleant. Professor Werin åtog sig uppdraget och styrelsen kunde konstituera sig. Jag skall erkänna att här har jag gjort mig skyldig till kronologiska hopp eftersom bolagsbildningen skedde redan Familjens jurist Walter åtog sig också att sköta de formella åtgärderna, som annonsering om bolagsbildningen i Post & Inrikes tidning jämte en dagstidning på orten samt anmälan av bo- 37

38 lagsbildningen till Patent- och Registreringsverket. Mitt eget bidrag till det nya bolaget blev namnfrågan, jag föreslog Bröderna Ekstrands Tryckeri Aktiebolag. Ett långt och tungt namn men just denna kombination erbjöd flera möjligheter till meningsfulla kombinationer. Begynnelsebokstäverna till de fyra orden bildar ordet BETA, som är andra bokstaven i det grekiska alfabetet och som på grekiska skrivs ß. Alla möjligheterna kom under årens lopp till användning i olika sammanhang. Sedan företaget investerat i Monotypeanläggningen skaffade man också matriser för att skriva grekisk text och det blev några böcker på grekiska för Gleerups, men det trycktes också böcker till andra förlag. Jag kommer särskilt ihåg en bok som vi skulle trycka åt Rabén & Sjögren av en författare, som väl funnit för gott att lämna hemlandet i samband med oroligheterna på 70-talet. När monotypeskrivaren Edgar Larsson skrivit en del av manuset kunde han konstatera att det helt saknade skiljetecken och Sven Wetterhall, korrekturläsaren, tittade igenom det och konstaterade att det måste vara helt galet, vilket han meddelade redaktören på förlaget, som undrade om vi kände någon som kunde läsa igenom manus. Vi kände författare som vi tidigare gjort böcker åt och en av dessa åtog sig att läsa igenom manus och ställa det i ordning. Förlaget godkände att vi skrev om texten och tryckte boken. Vi avslutar här bolagsbildningen och återgår till utbyggnaden av tryckeriet. Resterande del av gården i U:et bebyggdes i direkt följd med den tidigare nämnda delen. Denna senare del blev hemvist för offsetpressarna, som nu hade utökats med ytterligare en Rolandpress lika den tidigare nämnda men en enfärgsmaskin. Expansion på kundsidan Expansionen vid denna tid får till en del tillskrivas reformerna på utbildningssidan, som naturligtvis påverkade Gleerups Förlag och därmed i andra hand tryckeriet. Men även andra kunder tillkom löpande, en av de nya var en annonsbyrå i Stockholm med kontor i Malmö som hette Ervaco. Kunden förmedlades av Calle Nordqvist, som hade kontakt med beställningsfaktorn på företaget. Senare fick vi också Astra i Södertälje som kund och jag kunde återknyta kontakten med min gamle kurskamrat Sten Norbjer, som 38

39 nu förflyttats från Draco i Lund till marknadschef för Sverige på Astra i Södertälje. Det blev produktion av deras läkemedelskatalog under ett par år tills läkemedelsindustrin började producera Fasskatalogen, en gemensam katalog för hela läkemedelsindustrin. Vi var naturligtvis intresserade av att producera även denna katalog och hade också diskussioner om det med folket på Astra men där fick vi bita i gräset för konkurrenten Almqvist & Wiksells i Uppsala med bredare kontakter i läkemedelsbranschen än vi. Kontakterna med Astra fortsatte och nu blev det symposieböcker och doktorsavhandlingar som redigerades och finansierades av Astra. Rekord i färger Tre Tryckare i Göteborg var en ny kund vi fick vid denna tid. Man hade ett eget tryckeri med begränsade resurser, så man beställde i huvudsak sina egna produkter från andra tryckerier. Företaget hade en väl utvecklad konstnärlig ateljé och kontakter med copywriters som åtog sig uppdrag att skriva texter till deras alster. Man utvecklade bokidéer, som till exempel en bok om vikingarna och en bok som vi tryckte om samerna De åtta årstidernas folk av Ernst Manker. Man utvecklade också planscher dels som företagsreklam dels om historiska företeelser. Det blev med tiden många sådana planscher av vilka jag minns några t ex Bilplanschen som visade bilens utveckling från begynnelsen i slutet av 1800-talet till våra dagar. En annan var Segelfartyg och kanske den mest spännande Americas Cup. Vid framställningen av sina produkter använde man aldrig foto utan tecknarna ritade alla bilder även om det gällde porträtt. För att få djup i bilderna sparade man inte på antalet färger utan byggde upp bilderna med många olika färgskikt. Det blir på detta sätt väldigt trevliga planscher men ack så många färger man måste använda för tryckningen. I vanliga fall använde vi 6-8 färger. Rekordet slogs i en plansch för färgfabriken Becker, som trycktes i 14 färger. Att trycka många olika färger på ett papper innebär problem. Ta som exempel Becker- planschen, som trycktes i vår 2-färgs Roland och gick igenom pressen 7 gånger och för varje genomgång överföres också något lite fuktvatten till papperet, som då sträcker sig lite, som i den följande tryckningen måste kompenseras så att inte misspassning uppstår i bilden. 39

40 Tre personalgrupper För många läsare, som inte är bevandrade i yrkesuppdelningen i grafiska branschen från denna tid,vill jag berätta att det fanns minst tre yrkesgrupper på civilsidan, nämligen litografer, typografer och bokbindare. Dessa grupper hade sina motsvarigheter på tidningssidan men fackligt sett skildes det noga mellan civiltryckerier och tidningstryckerier. Jag återkommer längre fram till det fackliga arbetet. Under de senaste åren hade en hel del människor anställts för att tillgodose behovet av arbetskraft. Leif Sjöholm, en ung pojke från Revinge började som handsättare Han skulle under de kommande åren få arbeta med många kvalificerade böcker i matematik och teknik, ett arbete som ställde stora krav på noggrannhet och kunskap om hur formelskrivning i manus skall se ut i tryckt form. När jag i samband med att jag skrev det här kapitlet talade med honom om de böckerna han färdigställde, nämnde han bland annat Gustavssons böcker. Jag tog fram författarens bok i Differential Integralkalkyl och fick se att den var utgiven på C E Fritzes Bokförlag. Då ringde en väckarklocka i mitt öra, sedan några år tillbaka ägdes detta förlag av Gleerups Förlag. Den nämnda boken jämte ett antal andra i matematik och fysik var alltså Leifs arbetsuppgifter under flera år tillsammans med böcker i matematik för universitets kurser i Analys 1 och Analys 2. Den här serien omfattade flera böcker och de sista trycktes tydligen inte förrän En annan sandbypojke, som började några år senare som lärling i handsätteriet var Bertil Hermansson, som efter några år gick över till maskinsätteriet för att också lära sig detta yrke. Jag tror det var han som fick sätta Henrik Schartaus otryckta tal och predikningar, som jag senare fick under ögonen och de slöt sig snabbt. En tredje man som anställdes i sätteriet hette Anton Berg och var till skillnad från de andra båda en äldre typograf, väl bevandrad i yrket. Berg blev bas i handsätteriet, men hamnade i en svår situation eftersom Erik, som under många år också var chef för såväl handsätteri som maskinsätteri, många gånger obetänksamt gick in och gav order till handsättarna och på så sätt satte Berg på mellanhand. Det anställdes säkert fler på handsätteriet, som jag nu ej längre kan sätta namn till, så vi går över till tryckarna, för även bland dem skedde förändringar. 40

41 Smens påg Sten-Åke Henningsson hade börjat som tryckarlärling någon gång i slutet av 50-talet och när jag kom till tryckeriet 1960, var han redan tryckare på en av de stora högtryckspressarna. Efter några år som tryckare slutade han och gick till att börja med som lärling hos fadern Henning Jönsson i hans smedja och efter någon tid tog han helt över smedjan och drev den på egen hand till lantbrukarnas välsignelse. Det fanns också en bokbindare i företaget Kjell Andersson. Vi hade emellertid inget bokbinderi men en skärmaskin och Kjells uppgift var att svara för tillskärning av papper och kartong till de olika arbetena. Sedan den senaste Rolandpressen installerats fick Bo Hillbertz gå över som tryckare på denna press, men 1963 eller 1964 startade Jan Jönsson ett eget tryckeri och något år senare plockade han med sig Bo Hillbertz till det nya företaget. Nu behövdes nya offsettryckare och en av efterträdarna blev en äldre tryckare från Malmö vid namn Emil Nilsson, som tydligen var en bekant till Gösta från tidigare år. Ytterligare två tryckare anställdes, varav en kom från Lunds Offsettryckeri, den andre kom från Rausing i Lund. På högtryckssidan anställdes redan 1961 en tryckare från Malmö som hette Sune Gustavsson. Efter några år köpte han hus på Östervång i Sandby. Sune arbetade till en början på Miehlepressarna och de båda vingarna d.v.s. Heidelbergmaskiner. De senare användes för enklare accidenstrycksaker, som brevpapper, kuvert, föreningstryck och familjetryck. Redan tidigare fanns också en tryckare som hette Gunnar Hagnäs och var bosatt i Kävlinge. Hagnäs tryckte i en ganska nyinköpt Heidelbergmaskin, så kallad cylinderautomat för pappersformat 50 x 70 cm. En snabb maskin för krävande trycksaker. Hagnäs slutade förmodligen 1965 och startade ett eget tryckeri på hemorten. En ersättare för Hagnäs anställdes, en erfaren tryckare som hette Bertil Andersson och kom från Malmö. Bertil var en mycket användbar yrkesman som kom att placeras på flera olika maskiner under årens lopp och till slut flyttades över till offsetsidan. Leif Andersson placerades som tryckare på den andra L&M-pressen. Leif bodde i Revinge och hade fullgjort sin lärlingstid hos oss. Kontoret hade också förändrats sedan den nya byggnaden blev klar. Som jag nämnt tidigare övertog tryckeriet bokföringen efter vår svägerska och 41

42 en ung dam, som varit anställd redan på gamla kontorets tid fick åtaga sig bokföringen under någon tid. Damen i fråga hette Barbro Jörgel men i samband med att hon fick sitt första barn slutade hon på tryckeriet. I det sammanhanget inköptes en bokföringsmaskin och kontoplanen gjordes om, så att vi fick en redovisning av varje avdelning för sig på kostnadssidan. Intäktssidan däremot redovisade högtryck för sig och plantryck för sig. Som ersättare för Barbro anställdes en äldre man vid namn Folke Rosvall, som kom från MAB & MYA i Malmö. Vi hade också anställt en kvinna Ella-Stina Thulin, som hjälpte Gösta och mig med efterkalkyler och fakturering. Den tidigare nämnda Folke Rosvall slutade sin anställning redan efter några år och i det sammanhanget fick Ella-Stina överta bokföringen och blev därmed företagets kassörska. Hon hade tidigare arbetat på bank och var väl lämpad för arbetet, eftersom hon också var mycket noggrann. Ella Stinas man Ingvar Thulin arbetade på Flyinge men i samband med att Flyinge Hingstdepå övergick från att vara en statlig institution till att bli en stiftelse, föredrog Ingvar tillsammans med några andra att antaga ett pensionserbjudande och komplettera detta med en anställning på annat håll. I Ingvars fall blev det en anställning på tryckeriet som chaufför kombinerat med ansvar för lager. När man nu tänker tillbaka på alla människor man samarbetat med genom åren kan man konstatera att en del som slutat själv har blivit företagare i branschen, Jan Jönsson har jag redan nämnt och just nu kommer jag på ännu en, Göran Tenggren, som fick sina första lärospån som 14-åring hos oss. Han började som lärling i accidenspressarna och blev efter de sedvanliga fyra lärlingsåren tryckare med eget ansvar på de pressar han tidigare varit lärling. För att vidga sina vyer slutade han 1967 och började på Skånska Brand och flyttade sedan runt till några andra företag och återkom till vårt tryckeri i början av 70-talet under några år. Nu kan man säga att cirkeln på ett sätt är sluten. Detta kapitel, som jag nu sliter med, skall när jag blir färdig tryckas av Göran Tenggrens tre söner, som övertagit sin fars tryckeri. Jag har också nämnt Gunnar Hagnäs som startade tryckeri på hemorten, Kävlinge. I detta sammanhang vill jag också nämna Sune Gustavsson som efter han slutade på tryckeriet 1981 köpte ett tryckeri i Malmö, som han driver än idag trots att han sedan någon tid egentligen tillhör pensionärerna. 42

43 Det spretade i familjebanden I slutet på 50-talet hade Gösta, i samband med att mjölkcentralen i Malmö köpte upp småmejerierna, passat på att köpa mejeriet i Dalby för en billig peng. Avsikten var att han skulle driva en liten rörelse, som skulle komplettera tryckeriets verksamhet med efterbearbetning av reklammaterial, som stansning, kaschering mm., d.v.s. efterbearbetning av reklammaterial som trycktes på BETA. Han anställde en man, Gunnar Davidsson som tillsammans med två damer Clary och Cyrene skulle svara för denna verksamhet. Jag tror att Gösta hade svårigheter att inordna sitt liv i en verksamhet där han inte själv kunde fatta alla beslut utan att i förhand meddela sig med oss andra. Vi diskuterade detta med honom och kom fram till att det vore bättre att BETA hyrde mejeriet i Dalby av Gösta och verksamheten drevs i BETA:s regi. Verksamheten utökades då också med viss kartongtillverkning och med högglanslackering. I mitten på 60-talet tänkte Walter också på liknande sätt som Gösta. Han önskade parallellt med sitt chefsarbete på Gleerups ha en egen verksamhet. Han köpte en ny sättmaskin som var remsstyrd d.v.s. man skrev inte på maskinens klaviatur utan skrivningen skedde på separata stansmaskiner som lämnade en 6- kanals hålremsa som resultat och denna remsa styrde maskinen. Maskinen ställdes upp i en förhyrd lokal i Lund och personal anställdes, dels en maskinsättare som skulle sköta sättmaskinen, dels 2 kvinnor som skulle göra inskrivningen på hålremsor. Tanken var nog god, sättmaskinen styrd från remsan producerade ungefär dubbelt så många rader per tidsenhet, som en klaviaturstyrd maskin. Ganska snart slutade typografen som skulle köra maskinen och så också en av damerna, så efter ett tag bad Walter oss om hjälp, han insåg att han hade svårt hantera detta, bl a av tidsbrist. Styrelsen beslutade därför att tryckeriet skulle inköpa hans företag Lunds Maskinsätteri AB och därmed överta förpliktelserna med detta. Vi sökte genom typografförbundet en erfaren maskinsättare och fick ganska snart en välkänd sökande från Malmö som hette Kjell Löfgren. Kjell var väl mest känd under namnet Sutte Löfgren d.v.s. orkesterledaren för dansorkestern på Södran i Lund. Var namnet Sutte kom från vet jag inte. Under en tid lät vi verksamheten förbli i Lund men i långa loppet var detta orationellt, vi sa upp hyreskontraktet i Lund och överförde maskinen till Sandby. Med 43

44 maskinen följde också Kjell Löfgren. Vi hade redan tidigare två linotype sättmaskiner men den äldsta inköptes redan 1939 och fick betraktas som sliten och föråldrad, varför den skrotades. Kapacitetsökning på sätteriet Nu hade vi två maskinsättare Bertil Hermansson och Kjell Löfgren. Kjell körde den nya sättmaskinen och Bertil den som redan fanns på företaget. Vi hade behov av ytterligare kapacitet och därför anställdes en ny maskinsättare Sven Wessberg, som kom från konkurrenten Berlings i Lund. För inskrivningen av texterna på hålremsa anställdes två damer, Lisa Hansson och min fru. Båda hade småbarn och därför kunde de erbjudas att arbeta i hemmet. Med tre sättare och två maskiner gjordes en överenskommelse att Kjell skulle få arbeta på dagtid eftersom han bodde i Malmö. Han fick fortsätta på den nya maskinen, medan de andra båda som arbetade i skift fick den som arbetade på dagen köra den gamla maskinen och på kvällsskiftet köra den remsstyrda maskinen. Det innebar en bra ökning av kapaciteten, som vi var i stort behov av. Gleerups Förlag hade sedan flera år tillbaka en serie böcker i litteratur för gymnasiet i tre band som hette Dikt och tanke och sedan något år tillbaka höll man på med ett projekt som skulle komma att få namnet Dikt och bild. Den här boken skulle uppenbarligen komma att bli en mycket exklusiv bok med, som titeln anger mycket bilder i såväl svart som färg. När vi diskuterade tryckningen av den boken var Carl Nordqvist av den bestämda uppfattningen att vi för att klara tryckningen av den måste skaffa en press med större tryckkraft än de vi hade. Den press han tänkte på var en svensk press med erkänt goda egenskaper som tillverkades av Grafiska Maskin AB som tillhörde Volvo Flygmotor. För att få en uppfattning om maskinen och villkoren för ett köp åkte Calle, som han allmänt kallades, och jag upp till Flygmotor och fick en ingående genomgång av maskinen och dess fördelar. Jag minns inte om vi fick priset vid besöket men jag minns att vi fick en fin supé med förmodligen Svart Renault till kaffet. Vi fick i alla fall en skriftlig offert med erbjudande om ett mycket fördelaktigt avbetalningsköp med en ränta som vi inte kunde motstå. Vår bedömning var, att Volvo i det här läget hade en mycket god ekonomi och utnyttjade detta för att slå ut konkurrensen från utländska tillverkare. Vi beställde maskinen och när den var mon- 44

45 terad var det vår vän Torsten Bengtsson, som nu i flera år varit utlärd tryckare och arbetat i de flesta av våra högtryckspressar, som fick förtroendet att köra pressen. Boken Dikt och bild blev nu också färdig för tryckning från sätteriet och med Calles goda anvisningar och Torstens omsorg blev det en fin bok, som kom att tryckas i två upplagor om jag minns rätt. Boken blev ju aldrig en bok som varje elev ägde utan kommunerna köpte inte fler exemplar än att eleverna fick låna dem från skolbiblioteken. Ackordsarbete ny inställning hos typograferna Typografiska fackföreningen hade under senaste åren accepterat att ackord infördes på deras yrkesområden, vilket tidigare ej tilläts. Litograferna däremot godkände fortfarande inte en sådan utveckling, även om det skulle vara betydligt enklare att på offsetmaskinerna beräkna och kontrollera ett ackord. Vi hade ju ganska många högtryckspressar i drift och insåg att införandet av ackord på dessa skulle kunna resultera i en inte oväsentlig kapacitetsökning. Vi anlitade därför ett av de konsultföretagen, som arbetade i branschen, att göra studier på våra högtryckpressar. Studierna blev ganska omfattande men till slut kom man med ett förslag, som studerades av Gösta, Calle och mig tillsammans med konsulten. Förslaget lämnades sedan till berörd personal, som också fick studera det tillsammans med konsulten. Till slut blev det förhandling med representanter för personal och en ombudsman från Typografförbundet i Stockholm. Det kom på Calles lott att administrera detta ackordsarbete och införandet kunde ibland leda till osämja mellan tryckarna, Calle och mig, men slitningarna upphörde ganska snart sedan vi blivit överens om hur olika förhållande i ackordet skulle tolkas. Effekten av ackordet blev att lönerna steg och produktionen ökade och detta var precis den effekt vi eftersträvade. Gösta, som kanske inte förväntade sig denna effekt på lönerna, kom varje gång han fick lönelistorna under den första tiden in till mig och besvärade sig över de höga lönerna. Han kunde inte lika enkelt avläsa produktionsresultatet. Det blev många förhandlingar om lönerna, dels när de centralt avtalade höjningarna skulle verkställas, dels en förhandling, som det lokala facket krävde på höstarna, något jag ej upplevt tidigare och därför gjorde mig frustrerad. Både det lokala facket och jag hade olika uppfattning om det här, så ofta fick det därför gå till central förhandling under medverkan av en 45

46 ombudsman från Arbetsgivareföreningen och en från motparten Grafiska Förbundet i Stockholm. Sedan man gått igenom löneläget för respektive yrkesgrupper och kommit överens om hur mycket lönerna skulle höjas avslutades i allmänhet förhandlingarna i gott samspråk över en kopp kaffe. I slutet av 60-talet var jag inkallad till en kort befälsövning på Kungsängen i Stockholm och när jag kom tillbaka till tryckeriet märkte jag att en viss sordin lagt sig över företaget och kunde konstatera att det saknades folk på offsetavdelningen.när jag förhörde mig med Gösta om förhållandet fick jag reda på att han haft en dispyt med Emil Nilsson om färghållningen på ett arbete, som resulterat i att Emil sagt upp sig och slutat och omedelbart lämnat företaget med följd att hans litografiska kolleger följt efter. Jag betraktade det hela som överilat och hade samtal med ordföranden för Litografförbundet i Lund och fick beskedet att Gösta måste avhålla sig från att verka som arbetsledare i offsettryckeriet.när jag återkom till Gösta undrade han naturligtvis vad man sagt på Litografförbundet och jag refererade samtalet och han konstaterade då dom förbjuder mig att verka i offsetavdelningen. Det gick en tid när vi stod stilla i offsettryckeriet men en vacker dag kom spontant en erfaren offsettryckare Brixland och hans yngre bror och sökte jobb. Isen var tydligen bruten och bröderna anställdes omedelbart. Vad var anledningen till att Gösta reagerade som han gjorde? När jag senare träffade kunden, tog han upp en diskussion om felet på trycksaken och ansåg att den kanske inte var så farlig och själv var jag benägen att hålla med honom. Den tidigare tryckaren på Emils plats, Jan Jönsson, brukade alltid, när det gällde 4-färgsarbeten gå upp till Gösta med ett tryckark, sedan alla inställningar var gjorda, för att inhämta hans godkännande, innan han påbörjade den egentliga upplagan. Förmodligen hade inte Emil denna rutin från tidigare anställningar, så när Gösta kom ner i tryckeriet och fick se att tryckningen var i full gång utan hans godkännande gick han i taket. Det var kanske en ordningsfråga, som inte meddelats Emil vid anställningen. 46

47 En uppförsbacke börjar förnimmas 1970 Ett problem med att trycka stora mängder text i offset utan att ha tillgång till fotosättning, var att all sättningen gjordes i bly och på denna blysats måste man göra barytavdrag d.v.s. John Nordström, korrekturavdragaren, måste göra avdrag på blysatsen på barytpapper, som sedan fotograferades och monterades på reproanstalten. Med fotosättning vinner man fördelen att man får fram texten från framkallaren direkt på papper eller film. Texten blir dessutom skarpare. Vi hade sedan något år studerat de utrustningar för fotosättning som fanns tillgängliga för vår division. Det fanns nämligen anläggningar avsedda för mycket större behov än vårt och de kostade också mer än vi var beredda att satsa. Det hade kommit fram maskiner för vår division också, men jag var inte beredd att satsa på dem, eftersom de inte hade någon tilltalande konstruktion. Jag var runt i både Berlin och Oslo, jag var till och med på Esselte i Stockholm och tog del av deras erfarenheter av fotosättning, som jag inom parentes sagt fann omständig. Vad jag väntat på kom 1971, då Linotype introducerade en ny maskin kallad Linotype Vip, som hade kapacitet motsvarande vårt behov, ca tecken i timmen, och kunde hantera tillräckligt många stilar samtidigt. Maskinen styrdes av en processdator, vilket innebar att många moment i sättningen kunde med koder styras från inskrivningsbordet, operatören på sättmaskinen kunde också i vissa fall programmera för att bryta om texten till sidor direkt i samband med exponeringen. Att korrigera texten var till en början besvärligt, man fick skära ut korrigeringsrader och klistra in dem på originalsidan. Efter något år fick vi en korrigeringsterminal som bestod av en bildskärm med tangentbord, här kunde sättaren få upp texten på skärmen på samma sätt som vi idag arbetar på PC. Arbetsprogrammen var dock inte så avancerade som i dagens PC. Efter korrigeringen på bildskärmen kördes hela texten ut ännu en gång. Vid denna tid d.v.s. de första åren på 70-talet kunde man skymta slutet för högtrycket och Gutenbergs femhundraåriga idé. För vår egen del var det inte meningsfullt att satsa mer pengar på denna del av verksamheten utan framtida investeringar fick ske på fotosättning, reproduktion och offsetpressar. Jag kommer ihåg att när vi köpte Lunds Maskinsätteri och måste göra oss av med den äldsta sättmaskinen, frågade jag servicemannen för Lino- 47

48 types sättmaskiner om han kände till någon som kunde vara intresserad av maskinen. Men han kunde inte ge något tips, man gick allmänt över till fotosättning i en eller annan form. Men innan vi tänkte på mer maskiner i produktionen började jag att se mig om efter en dator för vårt behov. PC:n hade än så länge inte sett dagens ljus men det fanns andra maskiner som kunde passa för vårt ändamål. En sådan var en maskin som såldes av företaget Burroughs och maskinen hade beteckningen L Maskinen programmerades med COBOL, som var ett program upplagt för administrativa rutiner. Det fanns inga standardprogram till maskinen utan jag och säljaren fick själva knåpa ihop vad vi ville ha och hur vi skulle kunna tänka oss att det borde utföras. I vår förfrågan hade vi angett vilka rutiner som skulle datoriseras och det var bokföring, orderrutin med utskrift av order, efterkalkylering och fakturering. Det blev ganska mycket arbete för både Haraldsson, säljaren, och mig. Vår intuition skulle ju av Haraldsson överföras till deras programmerare och sedan skulle vi kontrollköra de program som kommit fram och det blev åtskilliga turer innan vi var nöjda och kunde godkänna programmen. Väl godkända kunde vi glädja oss åt fina lättlästa rapporter. En dag 1971 blev jag uppringd av säljaren hos Printing Equipment. Man hade just haft en utställning i Göteborg av grafisk utrustning. Utställningen skulle avslutas denna dag och i utställningen hade man bland annat en 2- färgs chief offsetpress. Nu undrade han om vi kunde vara intresserade av att köpa denna maskin, så slapp de att ta hem den till lagret. Han erbjöd maskinen till ett mycket förmånligt pris. Jag bad om en timmes betänketid för att tala med Gösta och Erik, vilket överenskoms. Maskinen passade precis för tryckning bl.a. av alla bokomslag, som producerades i 2 färger eller mer och dessutom hade vi reklamtrycksaker från såväl Draco, som Felix och Ervaco. Erik och Gösta gav sitt klartecken för köpet på eftermiddagen och när försäljaren Svensson senare ringde meddelade jag att han kunde sätta maskinen på en bil och köra ner den till oss. Jag hade bara ett tillläggsyrkande, att man skulle hjälpa oss att omskola en av våra tryckare från högtrycket till offsettryckare på deras utbildning i Solna. Överenskommet alltså och på morgonen dagen därpå stod en lastbil på gården och väntade på att personalen skulle komma och lasta av maskinen. Vi hade en tryckare från högtrycket, Sune Gustavsson, som var som klippt och skuren för job- 48

49 bet och han sändes omedelbart till Solna för omskolning. Med maskinen kom också en montör som ställde maskinen på plats och gjorde slutjusteringen av den. Vi hade nu behov att köra Roland 2-färg i skift och vi provade ännu en gång att omskola en tryckare från högtrycket till offsettryckare och denna gång blev det Bertil Anderssons tur att uppdateras för detta jobb. Som biträde fick han en avsutten sjöman, Hans Lundqvist, som en gång tidigare i sitt liv arbetat som biträde på Åkerlund & Rausing. Pojkarna börjar vid denna tid bli gamla, 1972 blev Erik 65 år och gick i pension, men det är klart att han även fortsättningsvis besökte oss, som skulle fortsätta vandringen i hans spår. Erik hade ganska lätt att dra sig tillbaka. Han ägnade sig som pensionär dels åt att fortsätta i matklubben Marmiterna, som han en gång hade varit initiativtagare till, dels ägnade han tid åt Druidordens loge Ad Astra. Erik lade ner mycket arbete på att rekrytera medlemmar till Logen, t ex engagerades flera anställda på företaget. Professor Werin, styrelsens ordförande, som var omkring 80 år bad också om entledigande i den här vevan, vilket innebar att Gösta fick överta ordförandeskapet i styrelsen. Gösta hade ännu två år kvar till pensionen. Något år senare bestämde sig professor Werin för att sälja Gleerups Förlag. Walter var naturligtvis intresserad av att ta över och han talade med pojkarna om saken och man beslutade sig för att hjälpa honom genom att hos banken ställa tryckeriet som säkerhet för det lån han behövde för sitt bud till Werin. Han fick emellertid en övermäktig konkurrent om köpet, statliga bokförlaget Liber, som bestod av Statens Reproduktionsanstalt, Raben & Sjögrens läromedelsförlag och ytterligare ett läromedelsförlag i statens ägo, lade ett bud som låg mer än dubbelt så högt som Walters. I samma veva köpte man också in Hermods Korrespondensinstitut. Namnet på Erik Ekstrand på kontoret 49

50 det nya förlaget blev Liber Läromedel och chef för förlaget blev en man vid namn Swederus. Det nya företaget skulle också ta hand om utgivning av statligt tryck som krigsmaktens soldatinstruktioner, Statistisk årsbok och Industristatistiken mm. För denna utgivning startades ett separat förlag, som fick namnet Allmänna Förlaget. I den nya organisationen fick min bror Walter tjänsten som chef för läromedelsutgivningen. Eftersom Liber Läromedel fanns både i Malmö, Lund och Stockholm, blev det mycket resor för Walter, allra helst som han inte gärna flög utan anlitade SJ. Vi återgår till BETA, som insåg att den nya ställningen i Gleerups Förlag i långa loppet kunde innebära förändringar, eftersom Statens reproduktionsanstalt, en stor grafisk industri ingick i samma koncern. I det korta perspektivet skulle det väl inte komma att innebära några förändringar. Ytterligare rationaliseringar För att hänga med krävdes ytterligare rationaliseringar. I det här läget omkring 1972 satte vi igång med att ackordstudera även sätteriet med hjälp av samma konsultföretag, som tidigare studerat vårt tryckeri. När deras arbete var färdigt och låg på bordet, fick vi av dem reda på att ackordslistan hade kärva inslag och vi fick bereda oss på mycket petande på detaljer i förslaget, så det kunde finnas motiv för ett relativt generöst pris för att underlätta förhandlingen. Med denna insidesinformation satte vi oss vid förhandlingsbordet. Konsultens antagande visade sig helt riktigt. Motparten började med en hel räcka punkter som man ville ha justerade och vid ett enskilt samtal mellan oss representanter för BETA, bestämde vi oss för ett högre pris för hela paketet än som var tänkt från början, för att slippa långdragna förhandlingar om varje enskild punkt i paketet och se det accepterades utan vidare förhandling. Liksom tidigare åkte lönerna naturligtvis upp och Gösta kom som vanligt in till mig och beskärmade sig över de höga lönerna i sätteriet. Jag fick som vanligt försvara mig med att vi får lugna oss och se lönerna i förhållande till produktionsresultatet. I och med att Erik gick i pension behövde vi någon som kunde ta över hans arbete som arbetsledare i sätteriet, särskilt nu när arbetsledaren också skulle ha hand om utskrivning och uträkning av ackordskorten. Kjell Löfgren hade länge bönat för jobbet och han var också den äldste på avdelningen, så han fick jobbet. 50

51 Sedan flera år hade vi också en del förlag med skönlitterär utgivning som kunder, men på detta område var priserna mera pressade framför allt på grund av att fraktkostnaden skulle ingå i priset. Eftersom förlagen i allmänhet låg i Stockholm blev det för oss en fraktkostnad kr pr order. Med den kapacitet vi nu hade var det trots allt nödvändigt att ta in dessa order som utjämning mellan toppar och bottnar hos övriga kunder. Bland dessa förlagen fanns Bonniers, Forum, Natur & Kultur och Rabén & Sjögren. VD-skifte 1975 Åldern hann i kapp grundaren, den 10 januari 1974 fyllde Gösta Ekstrand 65 år och nu fortsatte han ett år i taget. Ett år senare avgår han dock som vd och överlämnar stafetten till mig. Han fanns kvar i företaget och kom fortfarande troget till arbetet varje dag. Det enda synliga beviset på en förändring var att han bytte till ett mindre kontorsrum, samtidigt som jag övertog hans gamla kontor. Under senare år hade det blivit populärt att köpa pressar som kunde trycka antingen 2 alternativt 4 färger på en sida av arket eller 1 alternativt 2 färger på båda sidor av Företagets sista VD, Bertil Ekstrand arket vid en och samma genomgång i maskinen. Pressarna som köps här i Europa är anpassade för pappersformat 70 x 100 cm. Det fanns emellertid större pressar som för vår del skulle vara bättre. Med denna större press skulle man kunna trycka 64 sidor på en gång i en färg och detta skulle naturligtvis vara mycket fördelaktigt för dem som i stor utsträckning trycker böcker i svart. Tänka sig att trycka 264 sidor i bokformat 175 x 240 mm i 4 ark om vardera 64 sidor. Beroende på upplagan skulle detta betyda en boktitel på 1 á 2 dagar. Jag begärde pris på maskinen och var tillsammans med försäljaren och besåg en sådan maskin i Danmark. Allt tycktes vara som jag tänkt mig, så jag fick åka hem och räkna och tala med tryckarna. Jag föreställde 51

52 mig från början att vi skulle få bygga en ny lokal för ändamålet och det skulle bli dyrt och ta tid. Det fanns två personer som hade ett annat och likalydande förslag, Calle Nordqvist och Bertil Andersson. Deras förslag gick ut på att placera pressen i den lokalen vi nu hade papperslager. Det skulle naturligtvis gå fortare och och bli billigare. När vi skulle tala med säljaren om närmare villkor för ett köp visade det sig att man hade varit mycket förutseende, maskinen fanns redan i landet och för deras del var leveranstiden inget problem. Det var snarare så att vi behövde en viss tid för att ställa lokalen i ordning för dess nya ändamål. Eftersom lokalen tidigare varit papperslager, fanns det många ändringar som måste göras och bland de större var att sätta in fönster.hela takstolen måste förstärkas för att bära en ny ventilationsanläggning med en ventilationstrumma i taket som skulle gå genom hela lokalen och på taket skulle ställas upp två stycken stora utsugningsfläktar.golvet var ej heller gjort för den stora punktlast som maskinen innebar, så vi fick gräva upp ett mer än en meter djupt hål i golvet lika stort som maskinens yta och fylla detta med betong och avjämna till golvets nivå i övrigt.maskinen levererades och monterades upp och det var en bjässe, den största maskinen vi hade. Vi skriver nu 1977 och ett nytt projekt dyker upp. Den reproanstalt vi huvudsakligen anlitade för reproduktion av böcker, Lundakliché, skulle upphöra. Företaget hyrde lokaler i ett kommunägt hus på Lilla Södergatan och huset skulle rivas för att ge plats åt ett nybygge. Ägaren Rune Eklund Fastigheten på Lundavägen

53 frågade oss om vi ville överta rörelsen och vi hade naturligtvis inget val. Alternativet kunde blivit att något annat tryckeri genom köp av företaget skulle komma över våra montage.var skulle vi nu få utrymme för denna reproanstalt? Vi hade en lokal där två av våra högtryckspressar stod och i ett rum bredvid stod de båda gjutmaskinerna till monotype, som ej längre användes.vi åkallade vår hovbyggmästare Aug. Lundberg Byggnads AB, som allt sedan tidernas början hade svarat för vårt behov av byggnadsarbete. Man ordnade snabbt ritningar och kalkyl på arbetet och satte igång. Fastighetschefen i Lund, Rune Linder, var angelägen att så snart som möjligt få välta huset för att komma igång med nybygget, men vi fick en rimlig respit, som jag ansåg vi skulle klara att göra byggnadsarbetena på och tömma Lundaklichés lokaler. I uppgörelsen med Rune Eklund ingick att han skulle ingå i affären. Så hade vi också en egen reproanstalt. Vår formatpåläggare i högtrycket Stig Nimlin omskolades till repromontör i Helsingborg, vilket innebar att personalstyrkan i högtrycket nu hade decimerats starkt genom omskolningar till litografsidan. Gleerups förlag överföres till Hermods i Malmö Koncernchefen för Liber Karl Axel Swederus skulle nu lösgöra medel för köpeskillingen av Gleerups och ville därför föra över Gleerups Förlags verksamhet till Hermods och sälja fastigheten på Öresundsvägen i Lund. Förlaget hade eget bokbinderi och detta ville han att vi skulle ta över. Det var långa diskussioner om saken, som till slut stupade på att varken han eller vi kunde hålla oss till en ursprunglig uppgörelse. Vi märkte nu att order på nya förlag blev mer och mer sällsynta, medan vi fortfarande fick tilltryckningar på förlag som vi tryckt åt tidigare.inom Hermods hade man sedan tidigare ett eget sätteri och man skaffade sig också vid den här tiden en ny fotosättningsanläggning, vilket innebar att man kunde göra original inte bara för Hermods utan också för de förlag som ursprungligen kom från Gleerups. Detta påverkade efterfrågan på vårt sätteri negativt. Vi fick nu förlita oss mer på stockholmsförlagen för att hålla igång verksamheten, även om den egna ekonomin blev störd. 53

54 Endast konkurs återstod När vi närmade oss årsskiftet 1983 kunde vi beklagtvis konstatera att en kund inte skulle komma att betala sin skuld till oss. Detta kom som ett dråpslag just nu när vår ekonomi redan var i nedan. Vi gick till Smedberg på Ackordcentralen i Malmö och diskuterade vår situation och han lade ner mycket möda på att undersöka möjligheterna att undvika konkurs genom ett ackordsförfarande.till slut fick vi inse att konkurs var det enda som återstod. BETA gick i graven. Företaget rekonstruerades i början av 1984 med mig själv och en finansiär som aktieägare. Men detta är ett helt annat företag, så vi får sluta här vid BETA:s fall. 54

55 55

56 Rövarskatten som rövades bort från Sandby Av Inge Larsson 56

57 Bild 1 Karta över Södra Sandby från Observera vägens dragning vid kyrkan. 57

58 Rövarskatten som rövades bort från Sandby Denna rubrik hade Sydsvenskan den 10 februari 2004 över artikeln som handlade om den så kallade silverskatten som en gång hittades vid Södra Sandby kyrka. Historien är i korthet följande: Den 2 maj 1882 gräver Hans Tykasson från Sandby 21 i marken cirka 50 alnar (cirka 30 meter) från kyrkogårdsmuren för att som man skriver utvidga begravningsplatsen västerut. Hans uppgift är att forsla bort jord från området, och när han sätter spaden i jorden strax intill det hus som kallades kyrkstugan, stöter han på något en halv meter ner i jorden. Detta visade sig vara en silverskatt som troligen hade grävts ner på platsen under vikingatiden. Fyndplats Efter studium av gamla kartor var det troligtvis så att i samband med utvidgningen av kyrkogården rätades vägen, nuvarande Flyingevägen, eftersom den vid den tiden gjorde en sväng mot öster strax efter kyrkan. (Se bild 1). Platsen som anges som fyndplats ligger idag inne på prästgårdens gräsmatta i en rät linje västerut längs kyrkans södervägg omedelbart innanför den häck som växer längs med vägen.(se bild 2). Lån och visning av skatten Skatten visade sig innehålla både mynt och andra silverföremål och Bild 2 på den tiden ansåg man att alla Modern karta med gårdarnas placering inlagd. fynd av denna sort skulle förvaras Krysset visar fyndplatsen för silverskatten. 58

59 i Stockholm för att de skulle vara tillgängliga för forskarna. Därför skickades mynten till Myntkabinettet och silverföremålen till Statens historiska museum och där har de funnits sedan dess. Hembygdsföreningen tog kontakt med Ulla Wothran Silvegren på Historiska museet i Lund i slutet av 2002 för att undersöka möjligheterna att tillfälligt få låna föremålen och visa upp för föreningens medlemmar. Efter många samtal och mycket envishet lyckades Ulla övertyga sina kollegor i Stockholm om att hon skulle kunna ta hand om skatten på ett säkert sätt. Någon allmän visning fick dock inte göras utan bara för hembygdsföreningens medlemmar och under två veckor. De första visningarna blev snabbt fulltecknade. Man kunde av utrymmesskäl bara ta emot trettio personer per gång, men genom tillmötesgående från Historiska museet kunde vi arrangera ett par extra visningar på dagtid. Alla som hade möjlighet att besöka museet och titta på vår skatt var överens om att det var fascinerande att på ett så påtagligt sätt ta del av vår historia. Beskrivning av skatten Totalt består skatten av 143 mynt med en vikt av 121 gram, 1 halsring, 3 armringar, 1 liten ring, 2 örhängen, ett föreställande en Tors-hammare och ett format som en sköld, en kula och 134 st. avklippta bitar av silver med en sammanlagd vikt av 559 gram. Eftersom flera av mynten var av arabiskt ursprung, måste de ha kommit till Sandby via handelsplatser i exempelvis Tyskland där man hade handel med bl. a. köpmän från nuvarande mellersta östern. Närbild på ett av mynten Foto: Ingemar D. Kristiansen Sydsvenskan Bild Malmö De arabiska mynten härstammar från dåvarande Teheran och Bagdad men också från Samarkand. Det är väl bara fantasin som sätter 59

60 gränser om man vill spekulera i hur, var och av vem dessa mynt har använts en gång. På basarerna i Samarkand och Izmir, längs handelsvägarna i mellersta östern och Europa, i Tyskland och södra Danmark har mynten bytt ägare som betalning för varor och tjänster. Man har skurit i mynten för att kontrollera att de verkligen var av silver, man har delat några och använt som växelpengar och man har gömt och skyddat sina mynt från rövare och tjuvar. Men en dag slog en rövare till någonstans och lade beslag på det hela! Kan det ha varit en viking från Södra Sandby? Hur kom skatten hit? En teori är att skatten är en vikings byte efter ett plundringståg någonstans på gränsen mellan Tyskland och Danmark. På något sätt kom mynten hit och grävdes ner, på den tiden fanns ju ingen bank som man kunde sätta in sina besparingar på. Storleken på skatten är enligt Ulla Wothran Silvegren svår att uppskatta, men den bör i dåtidens värde motsvara en hantverkares årslön, d.v.s. en ganska stor summa. Detta kan naturligtvis stödja teorin om att det är ett rövarbyte, men det kan ju annars vara hederligt intjänade mynt och silversmycken! Kanske hade den här sandbybon jobbat utomlands några år och tjänat mycket pengar, pengar som han sedan tog hem till Sandby för att leva av, när han inte kunde arbeta mer. En sak som förbryllar, är att de skandinaviska mynten är i så bra skick att de verkar oanvända. Har rövaren överfallit myntpräglaren i hans verkstad? Om denna senare teori är riktig, bör detta ha skett under tiden till vilken tidsrymd dessa mynt är daterade. De arabiska mynten är från 867, d v s de är cirka 100 år äldre. Man kan ju också spekulera i om mynt och silversmycken rövades vid samma tillfälle, eller det var rövarens samlade förmögenhet som grävdes ner för att den skulle vara skyddad mot andra tjuvar och rövare. Silversmyckena Tyvärr fanns det ingen möjlighet att också visa de smycken och andra sil- 60

61 verföremål som ingår i det totala fyndet. Vi hoppas att detta skall kunna ske vid ett senare tillfälle. Foto: Thomas Löfqvist Sydsvenskan Bild Malmö Tre medlemmar i Hembygdsföreningen, Ingela Nilenheim, Charlotte Brattström och Clary Nykvist Persson studerar mynten i silverskatten. 61