SPF OVANSJÖBYGDEN Medlemsblad 5 maj Ansvarig utgivare: Ruth Grundin Årgång 15

Transkript

1 SPF OVANSJÖBYGDEN Medlemsblad 5 maj Ansvarig utgivare: Ruth Grundin Årgång 15 MÅNADENS DIKT TYCK OM DIN DAG Tyck om din dag och gör den meningsfull var rädd om den för plötsligt blir det afton och allt blir mull. Tyck om de människor du möter i din vardag år efter år och gör dem ej illa med tanklösa ord - tanklösa ord kan ge sår. För sårbara är vi och vill inte visa vår hunger efter ett vänligt ord - vänliga ord kan ge lindring och lisa. Märta Peterson Grattis till födelsedagsbarnen: Lizzie Thorslund Gunvor Persson 92 år 28 juni 85 år 12 juni Göran Wikenius 70 år 4 juli Märta Peterson 85 år 17 augusti Ulla Hedlund 75 år 5 augusti AnnMari Eriksson 70 år 5 augusti Om äldre och söta flickor. Det var roligt att läsa om Mats Isbergs vårkänslor. Välkommen bland oss! Ja, man kan ibland behöva insikt om sin ålder. En av mina bekanta, vi kan kalla honom Verner, berättade följande: När han var i 30-årsåldern, hade han tagit in två liftsökande flickor i bilen. Då hände det tragiska. En av flickorna plockade fram en cigarett och frågade: Har farbror en tändsticka? Farbror? En adrenalinchock sköljde genom Verner. Farbror, jag? Medan han fumlade fram en tändare lyckades han hålla bilen på vägen och lugna sina upprörda känslor. Släppte av flickorna med en känsla av att ha blivit 10 år äldre och bestämde sig för att aldrig ta upp liftare mera! Så hårdhänt kan man i värsta fall bli påmind om sin ålder. Lycka till Mats med att känna vårkänslor! Hela året! Gösta Pernlund Gudrun Karlsson Sven-Olof Östberg 85 år 24 juni 80 år 27 juni 70 år 3 juni Rolf Larsson *********************************** Datorns intåg i mitt liv. Inga Jansson 92 år 15 juli Olof Hammarberg 90 år 4 juli Anneliss Larsson 80 år 22 juli I början av 1970-talet gjorde datorn intåg på min arbetsplats. Den var en Burroughs som stod på golvet. Jag skulle köra ut 700 löneutbetalningar, så det gällde att förstå hur jag skulle handskas med den. Numera

2 tror jag ingen försöker förstå dator från grunden, våra barn och barnbarn knappar på och lär sig allt som behövs. Till en början fanns ett visst motstånd och rädsla, men när jag började använda datorn till det jag behövde, insåg jag hur mycket mitt arbete underlättades. Så kom den stora revolutionen INTERNET. Det var mycket prat om det fantastiska nät alla skulle få tillgång till. Vi undrade hur det skulle gå till. Vem skulle betala det som lades ut på nätet? Men ganska snart blev det verkligen en revolution. För den yngre genrationen är det här nästan obegripligt. Har det funnits en tid utan dator! Har nästan glömt bort hur det var att spara på cd-skivor, nu sparar jag allt på ett pyttelitet USB-minne. Utvecklingen rusar framåt med raketfart. Tror inte jag skulle kunna vara utan min fantastiska dator. Kan dagligen ha kontakt med släkt och vänner via e-post. Jag funderar på att börja släktforska, det skulle vara spännande och se vad man hittar. Min dator öppnar hela världen för mig! Ruth Succé för strokekampanj Den kampanj som regioner och landsting driver för att uppmärksamma stroke har efter ett år blivit en succé. Åtta av tio svenskar har uppmärksammat kampanjen och 80 procent av dem anser att de numera känner till symptomen på stroke. Praktiskt taget samtliga av dem skulle larma 112 om de såg en person med symptom på stroke. Varje år drabbas svenskar av stroke och avlider i sjukdomen, som är ett samlingsnamn för blodpropp i hjärnan (hjärninfarkt) och blödning i hjärnan (hjärnblödning). För att lära allmänheten att känna igen symptomen på stroke och larma 112, startade landstinget och regioner 2011 den treåriga nationella strokekampanjen, som alltså redan blivit en framgång. Syftet med kampanjen är att med hjälp av AKUT- testet lära allmänheten känna igen symptomen på stroke och larma 112. AKUT-testet lanserades först av Hjärt-Lungfonden och har nu blivit ett vedertaget instrument i ansträngningarna att få allmänheten att känna igen symptomen på stroke. Professor Nils Wahlgren säger: Vid stroke handlar allt om att så fort som möjligt rädda hjärnan från skador. En propp i hjärnan är oerhört dramatiskt - det är som en elefant i en fin porslinsbutik. Som forskare är det vårt jobb att snabbt lyfta ut elefanten för att få stopp på skadegörelsen. xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx Alice och Nils ett liv i svenska folkhemmet. Detta har jag skrivit av ur Icakuriren. Alice växte upp med fem syskon på bruksorten Gästrike-Hammarby sydväst om Gävle. Där fanns en sulfitfabrik, en bruksorkester, Folkets Hus, Konsum, en fotbollsplan. Allt kretsade kring fabriken. Tonårsflickorna i Gästrike-Hammarby hade ett fotbollslag och Alice spelade högerback. Ibland fick hon spela center i anfallet. Hon och hennes familj bodde i en av arbetarbostäderna. I Ettan och fadern arbetade på fabriken. Han föll mitt i livet, på väg hem när ångvisslan ljöd. En hjärtinfarkt tog hans liv. Så småningom fick Alice arbete som hembiträde en halvmil hemifrån, i Storvik, som då var en av Sveriges viktigaste järnvägsknutar. Det stora stationshuset var en rosa, pampig sak i två våningar och perrongen var den längsta i Europa. I Storvik möttes Alice och Nils en sommardag. Nils hade lämnat Boden och steg av taget i Alice hemtrakter. Nils kom från lilla Askeröd i det inre av Skåne. Där växte han upp med sin mor och tog så småningom värvning i armén. Det var ett säkert sätt att få jobb och försörjning för den som var ung i en tid präglad av oro, arbetslöshet och fattigdom. Under kriget blev Nils placerad vid regementet A8 i Boden. Han hade aldrig sett snö, aldrig stått på skidor och fick uppleva en vinterkyla som varken han eller andra svenskar någonsin fått känna på. När de var ute i fält höll de liv i elden för att de själva och hästarna skulle

3 överleva. På A8 kunde Nils också ta körkort utan att det kostade något, och han lärde sig backa genom att köra runt regementets dasslänga. Nils lämnade Boden och på sin väg söderut steg han av tåget i Storvik. Av en slump, så som livet ofta ter sig, mötte han Alice gifte sig Nils Jönsson med Alice Söderström. På hösten 1949 blev de en liten familj. De fick en son, Arne, och efter några år kunde de flytta in i en ny, modern lägenhet. På Brynäs i Gävle hade kommunen byggt ett nytt bostadsområde, trevåningslimpor med varmvatten, kaklade badrum, kylskåp och sopnedkast. Familjen flyttade in högst upp i två rum och kök. Nils slutade i försvaret men stannade kvar som reservofficer. 50- talet präglades av det kalla kriget, rysskräcken och kommunistskräcken, och skriften Om kriget kommer fanns i varje svenskt hushåll. Försvaret behövde sina reservare. Jag minns att pappa hade sin gröna resväska och sin uniform med koppel och pistolhölster i källaren. Ett par gånger om året reste han på övningar och var borta ganska länge. I källaren fanns också ett skyddsrum bakom en tung järndörr. Där stod tunnar i tunn plywood, fyllda med sand. De skulle användas som toaletter om kriget kom. Nils arbetade nu på Posten, på järnvägsposten, och åkte land och rike runt. Statens kaka var liten men säker, sa man på den tiden. Nils fick dessutom ersättning som reservofficer. I början av 60-talet fick också Alice arbete som biträde på Posten och familjen fick det allt bättre. När de investerade i något handlade de alltid kontant, aldrig på avbetalning. De hade en modern liten lägenhet och två månadslöner. Ett barn, det var nog. Inga utsvävningar. Trygghet framför allt. De formade sitt liv samtidigt som det svenska folkhemmet byggdes upp. En dag blev Alice rent bestört. Året var 1955 och det ringde på dörren. Utanför stod en man från Televerket i uniform och med blixtar i mössan. Det var telefon beställt här! I famnen höll han en stor svart sak med tygsladd och nummer skiva. Nej, nej, vi har inte beställt någon telefon, sa Alice. Men det var Nils som ville överraska Alice och Arne. Apparaten placerades på ett litet bord i hallen. Den första de ringde var Alices syster i Gästrike Hammarby. Hon bodde i ett hus som arkitekten Ralph Erskine hade byggt när förvaltaren på bruket bestämt sig för att förbättra arbetarnas bostäder. Han formade det som kallats Drömbyn. Två år senare överraskade Nils återigen sin lilla familj. Utanför på gatan parkerade han en sprillande ny folkvagnsbubbla. Han hade sparat länge och beställt bilen hos Bil och Buss i Gävle. Den var polargrå, för att inte smutsen skulle synas, hade oval bakruta, rund gaspedal och körriktningsvisare som fälldes ut. Den kostade kronor. Pappa grämde sig tills bilen var skrotfärdig att han inte väntade ett år med köpet, berättar Arne. Ett år senare kom en ny modell med större bakruta, blinkers och en gaspedal som inte var rund. Alice sydde en bilkudde, som det stod tut,tut på och Nils inhandlade campingbord med fyra stolar, ett spritkök och ett plåtskrin som de kunde förvara torrvaror i på sina resor. Två luftmadrasser att ligga på i tältet, två räckte, tyckte han. Arne var ju liten och tunn. Han köpte en svart innerslang från ett bildäck, som blev badring, och ett badmintonset i en avlång pappväska. En hink i smärting att bära vatten i och en tung transistorradio med fodral i brun galon. Från och med nu åkte familjen Jönsson varje sommar på BILSEMESTER. Första resan gick till farmor Betty i Skåne, och vi tog god tid på oss, berättar Arne. Vi åkte också ner till Falsterbo, där Posten hade ett sommarhem och mamma njöt av att slipa laga mat. Vi reste runt bland slotten i Skåne och mamma var fascinerad av hur le levt och levde. Det var ju som att få kika in i en annan samhällsklass. Det hörde till att pappa tog oss till fina Falsterbohus en kväll under resan. Vi pt middag bland gästerna som bodde där hela somrarna och mamma och pappa var rädda att bete sig fel. Men istället fick de se hur en av de fina gubbarna efter middagen snöt sig i linneservetten. Mamma glömde aldrig det.

4 På Brynäs hemma i Gävle åkte ungarna skridskor på vintern. Kommunen kom med traktor och vattentank och spolade den stora öppna planen mellan husen. Hockeyn var gemenskap och det skulle börjas i tid. Brynäs hockeyklubb var ju en stolthet som förpliktade Brynäs IF klättrade upp i eliten och hela Sverige visste så småningom vilka Håkan Dahllöf, Lennart Tigern Johansson och bröderna Salming var. I början av 60-talet kunde Alice och Nils förverkliga en dröm. De fick en tomt på norrlandet, en dryg mil från Gävle. Området kring Bönans Fiskeläge hade fram till varit grosshandlarnas sommarviste. Men nu hade kommunen bestämt att stycka av tomterna även åt andra. Vår tomt bestod av fyra pinnar i skogen. Kommunen kom och fällde de träd vi ville ha ner. Pappa lånade den stubbrytare. Han sågade, bröt, drog. De spikade dass, göt plintar och satte upp det monteringsfärdiga huset.. De planterade blommor och växter och Nils formade de små björkarna utanför verandan till runda bollar. En hammock skaffades och de kunde njuta av solen från morgon till kväll i sitt paradis. Pappa köpte en båt med fyra hästars Mercury och vi åkte ut på havet, berättar Arne. Från havet syntes de stora villorna och mamma rabblade namnen på alla rika som ägde dem. De plockade blåbär, lingon, vildhallon och nypon, som torkades i ugnen. Allt som naturen bjöd skulle tas om hand och förvandlades till saft på flaska och sylt under lock av parafin. Alice sydde det mesta av familjens kläder, stickade strumpor, mössor och sockor. Det var 60-tal och utbildning låg inom räckhåll för arbetarnas barn. Nils ville att Arne skulle bli ingenjör men Arne ville jag bli fotograf. Som 15-åring började jag sommarjobba i mörkrummet på Arbetarbladet, jag visste jag ville bli fotograf. Arne har arbetat som fotograf och fotochef på Dagens Nyheter i 42 år. Nils var elva år äldre än Alice och när han gick i pension hade hon många år kvar på posten. År 2003 fyllde Nils 90 år. Han hade haft en del krämpor men huvudet var glasklart. Ett par månader innan han fyllde 91 gick han uppför trappan i radhuset och segnade ner på övervåningen. Nu var Alice ensam därhemma. Hon levde som hon alltid hade gjort. Ibland sa hon att hon kände sig ensam. Jag har det ju så bra, inget att klaga på sa hon. Några år efter Nils död fick Alice veta att hon hade Alzheimers sjukdom och till en början märktes knappt hennes demens. Men när hon fyllt 85 år fick hon allt svårare att klara sig själv. En sen sommarkväll hörde en ung man av sig till Arne. Han hade sett Alice på Brynäs med sin rollator, frågat vart hon skulle. Hon skulle hem, sa hon. Hon var då helt nära familjens gamla lägenhet. Den unge mannen fick titta i hennes plånbok och fann hennes riktiga adress, skjutsade hem henne och larmade hemtjänsten. Någon månad senare, en mörk höstkväll, besökte vi Alice i Gävle. Ytterdörren var olåst, radion stod på högsta volym och Alice var inte hemma. Efter en stund kom hon gående med sin rollator och i korgen skramlade en liten burk köttsoppa. Hon var för tunt klädd, det var hål på strumporna och kaffebryggaren hade smält ner. För drygt ett år sedan fick Alice plats på ett demensboende på Brynäs, och nu fick sjukdomen ett allt snabbare förlopp. I dag lever hon i sin egen värld, säger att hon är ute och går, att hon fikar på stan, är i stugan bland blommor och när vi hälsar på henne frågor hon: Hur är det på Hammarby då? Hon säger att hon mår bra, att hon har det bra. Alla här är så snälla. Hennes kropp är fågellik och fingrarna smala och svala Det känns så konstigt när jag ser mamma sitta i sitt rum på demensboendet, säger Arne. När de stod där unga med cyklarna var de på väg ut i livet. De ville något och de gjorde något. Idag kommer mamma inte ihåg vem pappa var och snart är det bara jag kvar. Så mina barn förstås, som hänger på en bild ovanför mammas säng. Och deras barn. Skrivet av Christina Kellberg Nu blir det sommarlov! Sol, värme och lagom med regn. Nästa medlemsträff blir den 27 juli då vi ses i Herrgårdsparken för den årliga sommarfesten. Ha det så skönt tills dess!

5