Magrare och magrare plånbok Ska vi klara det?

Transkript

1 Loggbok nr 54 Vi klarade inte av att ankra innan vi kom till Fort Lauderdale. Det var alldeles för grunt och vi fastnade lite lätt när vi skulle in på ankarplatsen, som skulle, enligt vår seglingsbeskrivning, ha tillräckligt djup. Men kanaler slammar ju alltid igen, för här går både bogserare och annan nyttotrafik som, med stora propellrar och kraftiga motorer, rör om i gyttjan. Vi fick alltså fortsätta till USA s seglarmetropol, Fort Lauderdale. Här var det verkligen liv och rörelse och mitt i allt höll man på att bygga en ny öppningsbar bro, fast höjden var 18 meter. Här tar man hänsyn till höga segelbåtsmaster och skyr tydligen inte de stora kostnader det för med sig att bygga en öppningsbar bro med nästan tre filer och två körbanor. Vi vågade oss inte in i Lake Sylvia, då det såg verkligen grunt ut. Där är en gratis ankarplats för 24 timmar. Vi hade läst att man även kunde ankra vid Las Olas bro, men att där var trångt, för staden hade lagt ut bojar. Vi fortsatte dit och kunde sätta ankaret på en av de få platser som fanns tillgängliga. Även här var det en gräns på 24 timmar. Ström och vind stämde inte överens och båtarna betedde sig lite konstigt. Det är alltid lite spännande att ankra när man ligger tätt inpå varandra och båtarna svänger olika. En djup och långkölad båt följer ju mer vattenströmmens riktning, medan en katamaran, som flyter ovanpå, ställer in sig efter vinden. Dagen efter pratade vi med en kanadensare, som låg på boj. Han berättade att stan för närvarande inte hade så stor kontroll på bojliggare, men att det skulle kosta 20 dollar per natt. Han hade dock inte sett någon som tog upp betalning, varför vi satsade på en boj, så fort en blev ledig. Magrare och magrare plånbok I Fort Lauderdale finns mycket att köpa. Vi hade ett uppdämt behov av seglingsguider för kommande områden. Här finns en mycket stor affär som heter Blue Water och har både sjökort och seglingsbeskrivningar från alla jorden hörn. I denna affär gick det lätt att lätta plånboken och tynga ner båten ändå mer. Det är otroligt hur mycket böcker väger. Sailorman är en annan butik, som handlar med begagnade båtprylar. Ett riktigt skrotupplag, men med både skräp och bra saker. Vi hade tidigare bestämt oss för att köpa ett nytt ankare. Ett 30 kg Bruze-ankare stod på önskelistan. Döm om vår förvåning, vi hittade ett högglanspolerat i rostfritt. Ögonen höll på att trilla ur hålorna, men priset på 7000 svenska kronor, gjorde att de kom på plats igen. Vi pratade mycket om detta ankare, och till slut bestämde kamreren att vi skulle inhandla detta underverk. Vi laddade med pengar och vår transportkärra, det var nämligen 4 km till affären, och drog iväg. Vi kände och vi gned på det blanka ankaret, för jag kunde inte bestämma mig. Smålänningen i mig sa blankt stopp. Vi tittar på ett Deltaankare, föreslog jag. Det är faktiskt ett ankare som fått mycket bra kritik, och när affärsinnehavaren kom och talade om att han hade seglat jorden runt två gånger och haft med sig 6 ankare, men aldrig använt annat än ett Deltaankare, ja då övertygades kamreren också, och vi gick därifrån bara hälften så fattiga, dragande på ett 25 kg galvaniserat Deltaankare. Det passade till och med i vår ankarrulle på båten. Vi behöver bara justera en rulle, men det fungerar i alla fall. Ska vi klara det? Vi låg på bojen i 12 dagar, och varje gång vi kom med jollen hade vi hjärtat i halsgropen. Har de varit här och kollat? Nej! Till slut tyckte vi att vi skulle dra vidare, och när vädret såg

2 ut att bli bra, bestämdes att vi skulle ta ett hopp till Cape Canaveral. För att komma fram under dagsljus, konstaterades det att vi skulle avsegla klockan 24. Vi sov några timmar innan vi släppte bojen, och i stadens nattljus styrde vi genom den vindlande kanalen och ut till havs. Med omväxlande motorsegling och segling gungade vi fram i Golfströmmen. Även då det var mycket svag vind hade vi en obehaglig sjö och det är otroligt att det kan bli så, när det knappt blåser något. Andra natten fick vi dock en fin sydvästlig vind och kunde i behagligt tempo ta oss mot målet. Vi hade gott om tid och fick minska seglen för att reducera farten. Vår navigator talade om att vi skulle komma fram till inloppet innan dagningen. Just när solskivan reste sig ur havet var vi framme vid inseglingsbojarna och kunde smidigt styra in i hamnen. Titusville Från inloppet i Cape Canaveral går det en kanal, som via en sluss för oss in i Indian River. Indian River är nog ingen riktig flod. Det är ett utdikat sumpområde, som sträcker sig utmed Atlantkusten innanför en vall. Det är saltvatten i området, så det talar för att det inte, just där vi är, är en flod. Djurlivet har i alla fall mycket fina förutsättningar att trivas. Vi ser massor av olika sjöfåglar, örnar, fiskljuse, delfiner, sjökor mm. Området är ganska tättbefolkat också, men djuren verkar ha vant sig vid mycket folk, bullrande motorer, massor av bilar. Man kan ankra precis utanför Titusville Municipal Marina och använda alla faciliteter marinan erbjuder. Det enda de tar betalt för är dusch. Det kostar 5 dollar, men då får man duscha hela båtens besättning. Jollen kan man också lägga gratis i marinan. Det märks sannerligen att vi kommit en bit ifrån den dyra sydliga delen av Florida. Black Point Vi har satt igång våra cyklar och gör nu den ena utflykten efter den andra. Vi hade fått tips om att ute på Merritt Island fanns ett naturreservat med mycket fåglar och andra djur. Vi lastade ryggsäckarna med kaffe, kameror och film och cyklade iväg den nästan 1.5 mil långa vägen. Som vanligt, när man startar cykelsäsongen, får vi otroligt ont i ändan. Vi var halvt invalidiserade när vi kom fram till en naturstig, som bara den var en mil lång. Det började mycket bra, den första fågeln vi såg var en vithuvad örn, som satt på bokanten och matade en unge. Vidare såg vi en skär skedstork, litet sköldpadda, massor av vadarfåglar, alligatorer, därav en stor hona som låg och vaktade sina ägg och bo. Vi sneglade verkligen på henne och konstaterade att hon låg kvar innan vi snabbt cyklade vidare. Att kaffe och god kaka satt bättre än vi satt, kan ju bara konstateras. Astronaut Hall of Fame Vi hade knappt kommit hem förrän vi utökade reviret. Nu skulle vi söderut, och till första utställningen. Vi befinner ju oss i centrat av USA s rymduppskjutningsplats. Alla är verkligen stolta över sitt rymdprogram, och det finns parker, minnesplatser, promenadväg mm i Titusville, som för tankarna till rymdprogrammet och även de olyckor som drabbat de astronauter som fått offra sina liv. På vägen ut mot Kennedy Space Center, vilket är den största anläggningen, ligger Astronaut Hall of Fame. Det märks att vi är i Amerika. Allt är jättestort, och den stora rymdfärjan som stod framför byggnaden blev ganska liten. Här fanns träningsutrustning, simulatorer, utställning av astronauternas personliga saker. Rymdkapslar för 1 och två män, kommandomoduler som använts vid månlandningar, dessutom mängder av tv-monitorer som visade olika skeden och uppskjutningar. Det som snurrade, slungades runt, hoppade och skakade kunde vi vara utan. De upplevelserna får vi ju ganska ofta i vår båt. Däremot kostade jag USA en hel del!! Jag kraschade nämligen en rymdfärja tre

3 gånger under landning. Vid tredje försöket hamnade jag dock på landningsbanan. Jag tror inte de har mer än fyra rymdfärjor, Discovery, Endeavour, Atlantis och Colombia. Så för att inte radera ut beståndet helt, blev det ingen fjärde gång som kunde äventyra hela rymdprogrammet! Motvind hem, så nästa dag blev en vilodag innan vi skulle cykla till Kennedy Space Center, som det var dubbelt så långt till. Kennedy Space Center En enorm anläggning. På gården har de en hel svärm med olika raketer. Liggande den största av dem alla, en Saturnus. Mycket folk stod i kö för att komma in och se. 25 dollar (250 kr/per.) kostade det. Allt som är gjort för besökaren har bekostats av inträdet, och har således inte kostat skattebetalarna något. Nackdelen med cykling är att det tar en hel del tid. Att cykla de 2.5 milen på minicyklar gjorde att vi inte fick tid att se de två filmerna på 40 minuter vardera, som egentligen startade sejouren. Således fick vi hoppa över filmerna, men istället hoppa in i de bussar som transporterar alla besökarna mellan sevärdheterna. Den enklaste biljetten, den vi hade, tillät oss att besöka tre platser. Första platsen var en besöksplattform där vi kunde på nära håll se den raket som skall starta den 19 april. Den stod redan på plats och färdigladdad med både raketer och rymdfärjan, som hade all last ombord. Tre dagar före uppskjutning gås allt igenom till 100%. Alla skruvar, plåtar, brickor, datorer, instrument, ja, allt kontrolleras och kontrolleras igen. Inget får ju gå snett. Det hände ju en tragisk olycka då 7 astronauter omkom, då allt exploderade någon minut efter starten. Det får inte upprepas. Lite tekniska data för den som är intresserad: Huvudmotorn väger 1/7 del så mycket som motorn i ett lokomotiv, men den levererar 39 gånger mer effekt. Eller de två raketmotorerna utvecklar mer effekt än 35 jumbojetplan när de startar. (Det skulle man haft i cykeln på vägen hem.) Saturnusprojektet Nästa stopp var Saturnusprojektet. Vilken enorm raket. Att den var så stor hade jag inte kunnat drömma om. Visserligen såg vi uppskjutningen i TV och vi tyckte aldrig raketen tog slut när den rusade förbi TV-rutan. Nu såg vi den i verkligheten. Bara motorerna vägde 10 ton. Resten av raketen fyllde en verkligt stor hall. Att det gick åt kraft för att sända iväg både månbilar och människor till månen förstår vi nu. En teater visade autentiska bilder från färden och månlandningen. Att det var så dramatiskt kom jag inte ihåg. Datorfel och det två gånger på vägen ner. Att de fick styra den 15 ton tunga farkosten för hand sista biten, måste varit en prestation i den högre skolan. Resultatet var i alla fall bättre än mina försök att landa rymdfärjan. Man måste ju beundra Amerikanarna för deras öppenhet. Man visar även misslyckanden som varit under åren. Space Lab I sista hallen fick vi beskåda de pågående projekten. Där är till och med Sverige med på ett hörn. Det handlar om nästa rymdstation som håller på att byggas. Många av modulerna visades i hallen och man kunde se hur astronauterna skulle leva och bo. Toaletten var ett kapitel för sig. Den hade kostat 3 miljoner dollar = ca 30 miljoner svenska kronor för en skitsak. Vi träffade en kille som visste lite om detta med att gå på toaletten i rymden. Det är lätt att före-

4 ställa sig alla besvär vid toalettbestyr, när allt är tyngdlöst. Det lättaste var att kissa, då hade de en anordning som kallades snörper. Allt detta är nu löst för 30 miljoner. Allt tar man i alla fall med sig tillbaka ner till jorden, så det är inget fritt utsläpp i rymden. Vi fick även ta en titt när de monterar och kontrollerar allt som skall med. Den hallen kunde man se genom präktiga fönster, för innanför var det renlighet som gällde. Man hade krav på mindre än 1 ppm på luftens renhet. De som jobbade med delarna, som fraktats hit från olika länder, hade både mössa och vantar. Vid vårt besök höll man på med en modul som var byggd i Italien. Hur gör man när man kollar alla mått? USA använder ju fortfarande tum och fot, medan nästan alla andra använder metersystemet. Det måste bli många kollisioner, När vi cyklande var på väg hem, kom vi ifatt en polis som stoppat en fartsyndare. Han vinkade in oss och höll ett litet förmaningstal om att cykla på denna trafikerade väg. Ja, svarade jag, vi har inget annat val för detta är ju enda vägen. Jag vet, svarade han. Det är emot reglementet, men om ni tittar på andra sidan är det ju knappast någon trafik åt andra hållet. Ingen kommer att besvära er om ni cyklar där. Vi tackade för omtanken och han sa, ingen orsak. Jag får bara en massa skriverier om de kör över er, sa han med ett smile. Till mars Lördagen den 7 april startar en raket upp mot mars. Den skall studera om det finns vatten och liv på planeten mars. Det blir en försmak av den stora uppskjutningen den 19 april, om den inte blir uppskjuten. Titusville har den bästa utsikten och stränderna kantas av åskådare. Allt stannar av när en uppskjutning skall äga rum. Lokalradion ägnar sig åt information och även vidaresänder nedräkningen. Det finns 8000 hotellbäddar här plus ett stort antal platser för husbilar och husvagnar. Har man ett tält kan även det användas. På en del parkeringsskyltar kan vi läsa Övernattning förbjuden, gäller ej vid raketuppskjutning 24 timmar före och 12 timmar efter. Manateer eller sjökor Vi ligger nu i Titusville Municipal Marina och gottar oss åt obegränsat med vatten och varma härliga duschar samt ett rikt djurliv. På belysningsstolparna bygger fiskljusar sina bo och vi kan sitta på första parkett och studera hur de matar sina ungar med fisk. Fisken fångas med klorna och den hänger i en klo när de kommer inflygande mot boet. Titta man nedåt, ja då ser man ofta sjökor här inne bland båtarna. Vi både klappade dem, gav dem vatten innan vi upptäckte att det var vid vite förbjudet att göra detta. Som tur var upptäckte ingen vårt tilltag utom sjökorna. De kom simmande från alla håll när det vankades sötvatten. De trängde undan varandra för att få mesta möjliga av vattenstrålen. Vi hoppas att Gun-Britt fick en riktigt bra diabild på händelsen, då den ej skall upprepas. Grund Kanal Vår vidare färd var ämnad att gå inomskärs i Intracostal Waterway, men många har skakat på huvudena när vi talat om att vi går 6.5 fot djup. Köp en bärgningsförsäkring rådde en Kanadensare oss till. Jag går bara 5.5 for och dånade på mitt i kanalen norr om Titusville. Vi har ännu inte bestämt oss. Det bjuder lite emot att behöva gå 25 distansminuter söderut bara för att komma ut i Atlanten, när ett annat utlopp ligger 35 distansminuter norr om oss, fast med osäkert vattendjup mellan. Men innan dess skall det hända intressanta saker. Vi har både Orlando och Sea World förutom raketer att se fram emot. Nu har väl våren etablerat sig där hemma och båtjobben börjat. Snart är det sjösättning!

5 Gun-Britt och Ingmar