PROKURATORNS i KEJSERLIGA SENATEN FÖR FINLAND BERÄTTELSE LAGSK1FNINGEN OCH LAGARNES HA8DHAF7A1E I LANDET, AFGIFVEN TILL FINLANDS LANDTDAG ÅR 1908.

Transkript

1 PROKURATORNS i KEJSERLIGA SENATEN FÖR FINLAND BERÄTTELSE OM LAGSK1FNINGEN OCH LAGARNES HA8DHAF7A1E I LANDET, AFGIFVEN TILL FINLANDS LANDTDAG ÅR HELSINGFORS, KEJSERLIGA SENATENS TRYCKERI, 1908.

2 I likhet med hvad fallet plägat vara med tidigare till landtdagarna aflämnade prokuratorsberättelser sträckte sig ej heller den till 1907 års landtdag afgifna berättelsen till det år, som närmast föregick den landtdag, till hvilken berättelsen anämnades, utan afslutades med år Såsom i sagda berättelse äfven framhållits berodde detta förhållande därpå att för ändamålet erforderligt fullständigt material från det nästföregående året ej ännu fanns att tillgå, då berättelsen skolat affattas. Af enahanda orsak hänför sig förevarande berättelse endast till lagskipningen och lagarnas handhafvande i landet under år En följd af den nya landtdagsord n in gens bestämning att folkrepresentationen sammanträder årligen blir att prokuratorsberättelsema numera komma att omfatta allenast ett år, d. v. s. på grund af hvad ofvan anförts i fråga om det för berättelserna nödiga materialet ej det närmaste året före hvarje landtdag utan det år, som föregått det närmaste året. Den korta tid, till hvilken hvarje berättelse sålunda^kommer att hänföra sig, är egnad att påverka innehållet af de blifvande prokuratorsberättelsema bland annat i den riktning, att rättsstatistiska öfversikter af det slag, som meddelades i den senaste prokuratorsberättelsen, ej kunna ingå i hvarje berättelse, utan enligt sakens natur böra sammanställas för vissa längre tidsperioder, exempelvis för fem år i sänder, då de redan kunna erbjuda allmännare intresse. Denna berättelse innehåller med afseende härå icke en rättsstatistik af nyss antydt slag; men har jag, såsom komplettering af de uti den nästföregående berättelsen ingående detaljerade uppgifterna från kriminalstatistikens område, och för vinnande af en öfverskådlig och samlad bild af brottslighetens väx- Inledning.

3 2 INLEDNING. lande former under de senaste åren, låtit uppgöra ett antal ämnet belysande grafiska tabeller, hvilka såsom bilaga åtfölja berättelsen. Den tid förevarande berättelse omfattar har, hvad rättsvården och lagarnas handhafvande i Öfrigt beträffar, erhållit sin förnämsta prägel ur det sakförhållande, att genom utfärdandet af nådiga manifestet den 4 november 1905 de föregående årens abnorma förhållanden efterträdts af ett regeringssystem med den lagliga ordningens återställande såsom närmaste syftemål. De djupa spår af laglöshet, som den förflutna tiden lämnat i arf på samfundslifvets olika områden, i förening med utsikten att kunna få rättskränkningar och öfvergrepp, hvilka under denna tid tillskyndats den enskilde medborgaren från olika myndigheters sida, beifrade och godtgjorda, hafva haft till följd att antalet klagomål hos Prokuratorsembetet under år 1906 varit större än under något föregående år samt de fall, då klagomålen ledt till fiskaliska åtal, äfven talrika. Härvid må bringas i erinran, att efter utfärdandet af Kejserliga manifestet den 22 juli 1906 åtal för sådana tjänsteåtgärder, som i afvikelse från rättsgiltig lag vidtagits med stöd af de i nåd. manifestet af den 4 november 1905 upphäfda förordningar och lagstadganden eller på grund af föreskrifter, utfärdade i kraft af dessa påbud, icke vidare kunnat väckas eller ansvar för dylika tjänsteåtgärder ådömas, utan har i dessa fall endast ersättning för tillskyndad skada kunnat ifrågakomma. Jämte enskilda parters hos Prokuratorn anförda klagomål utgöra de emot domare samt andra embets- och tjänstemän utförda åtal för fel och försummelser i tjänsten ett viktigt material för bedömande af lagskipningen och rättsvårdens tillstånd. Med af seende härå har jag äfven i denna berättelse upptagit referat af ett antal fibkaliska mål, som ur en eller annan synpunkt ansetts er-

4 KLAGOMAL HOS PROKTJBATOBSEMBETET. 3 bjuda intresse. Eedogörelsen för nämnda rättsfall har denna gång hänförts till en särskild afdelning (Afd. H) af föreliggande berättelse, hvarigenom en öfverskådligare uppställning och en lämpligare fördelning af ämnet synts kunna vinnas. Den sida af Prokuratorns embetsverksamhet, som i regel ej haft sin upprinnelse i klagomål utan eljest af en eller annan anledning tagits i anspråk för lagarnas och det lagliga rättstillståndets upprätthållande och utredande, torde kunna på det sakenligaste sätt belysas genom att hithörande aktstycken af allmännare innebörd till innehållet återgifvas. I en annan afdelning (Afd. Hl) af denna berättelse ingår därför ett antal sådana vid Prokuratorsembetet under år 1906 tillkomna aktstycken. I det följande lämnas främst en allmän öfversikt af klagomålen hos Prokuratorn samt statistiska uppgifter om de fiskaliska aktionerna. Härefter har jag till behandling upptagit särskilda spörsmål från rättstillämpningens område samt framhållit några synpunkter i lagstiftningsfrågor, som ansetts förtjänta af uppmärksamhet. Enligt prolniratorsexpeditionens diarier hafva under år 1906 klagomål där blifvit anförda och åtal därifrån utgått på följande sätt: Klagomål hos Prokuratorsembetet. L Klagomål hos Prokuratorn 195 bland hvilka! 1) öfverlämnats till åtal genom advo- j fiskal: i a) emot länestyrelse 30 b) emot underrätt i 6

5 i KLAGOMÅL HOS PROKURATORSEMBETET. c) emot annan myndighet än länelänestyrelse, underrätt eller domkapitel vid underrätt 2) föranledt underdånig hemställan.. 3) föranledt framställning hos Ministerstatssekreteraren ) föranledt framställning hos Generalguvernören 5) föranledt framställning till Fångvårdsstvrelsen j... 6) till fullföljande hos guvernör eller underrätt hänvisats 7) på grund af nåd. pardonsplakatet af den 27 augusti 1904 icke kunnat beifras 8) men de öfriga, som ansetts icke föranleda till åtgärder, utgjort... 9! H. Från Kejserliga Senaten till Prokuratorn öfverlämnade mål 1) som utställts till åtal genom advokatfiskal a) emot länestyrelse b) emot underrätt c) emot annan myndighet än länestystyrelse, underrätt eller domkapitel 2) på grund af nåd. pardonsplakatet af den 27 augusti 1904 icke kunnat beifras \ UI. öfriga mål, som af Prokuratorn remitterats till åtal 4

6 FISKALISKA ÅTAL. 1) genom advokatfiskal a) emot länestyrelse b) emot underrätt c) emot annan myndighet än länestyrelse, underrätt eller domkapitel 2) vid underrätt IV. Af Prokuratom meddelade påminnelser för framtiden Det jämförelsevis största antalet klagomål hafva hänfört sig till ärenden, som ankommit å behandling af länestyrelserna, särskildt i Nylands och "WTborgs län. Medan sålunda denna grupp af klagomål varit betydligt talrikare än under normala förhållanden, kan däremot såsom ett allmänt omdöme uttalas att klagomål emot den egentliga lagskipningen ej i större antal än vanligt förekommit. De i hofrätternes fiskaliska förteckningar för år 1906 Fiskaliska åtal. förekommande angifvelser och åtal för tjänstefel, som hört till hofrätts omedelbara upptagande och pröfning, utfalla i fördelning på särskilda embets- och tjänstemän eller myndigheter på följande sätt:

7 6 FISKALISKA ÅTAL. TJnderdomare på landet... Stadsdomstolar och myndigheter Länestyrelser och vid dem anställda tjänstemän.... Andra embetsverk och tjänstemän Åbo hofrätt I wiborgs hofrätt. 1 Wasa hofrätt Summa ! Med afseende å beskaffenheten kunna de uti hofrätternes fiskaliska förteckningar anmärkta tjänstefel, angående hvilka hofrätterne under år 1906 meddelat yttrande, fördelas i följande kategorier: Fel vid processledningen eller i processförfarandet 27» vid utfärdandet af expedition... 3 * vid förvandling eller sammanläggning af straff Tillämpning af icke rättsgiltigt lagstadgande l Försummelser i tjänsten 45 öfriga tjänstefel.. 21 Summa 97 Hvad slutligen beträffar åtalens påföljder, kunna de i enlighet med hofrätternes fiskaliska förteckningar sammanföras under följande rubriker:

8 FISKALISKA ÅTAL. Fiskaliska åtal, som förfallit eller förkastats på grund af nådiga manifestet och pardonsplakatet af den 27 augusti på grund af annan orsak 10 som föranledt varning eller tillrättavisning 7 som blott medfört ålagd ersättningsskyldighet l som föranledt ådömande af böter under 20 mark 3 från och med 20 till 50 mark 36 > > > 50 > 100 > mark > > l' 1,123 > 20 p:i l som föranledt ådömande af fängelse: för 3 månader l» 3»15 dagar l Summa 109 Ofvanstående 1,123 mark 20 p:ni ådömdes borgmästaren L. i dagaböter för försummelse att till hofrätt insända lagfarts-, förmynderskaps- och äktenskapförordsprotokoll. I anledning af borgmästaren L:s besvär dömde Kejserliga Senaten L. att bota, i stället för sagda dagaböter, 100 mark. De fall åter, då hofrätterne ådömt fängelsestraff, äro följande: Genom utslag den 29 maj 1906 dömde Wiborgs hofrätt borgmästaren Gr. att för olaga häktning hållas 3 månader i fängelse. Senaten, hvarest borgmästaren G. anförde besvär öfver hofrättens utslag, frikände, på upptagna skäl, G. från ansvar i målet. Wasa hofrätt dömde genom utslag den l maj 1906 vicehäradshöfdingen L att för försnillning af innehafda medel till ett belopp af 29 mark 64 penni undergå fän-

9 8 FISKALISKA ÅTAL. gelsestraff i 3 månader 15 dagar, hvilket straff af Senaten nedsattes till l månads fängelse. En jämförelse med förhållandet under sjuårsperioden , för hvilken redogjorts i den till landtdagen år 1907 afgifna berättelsen, visar att antalet tjänsteförseelser, angående hvilka hofrätterne då meddelat yttrande, varit jämförelsevis lägre eller i medeltal endast 70 per år mot 97 under år Antalet af fel, begångna vid tillämpning af lag, har emellertid icke ökats, utan hänför sig ökningen till den med»försummelser i tjänsten» betecknade gruppen af tjänstefel, hvilka, från att under näst föregående sju år hafva utgjort 14 per år, under 1906 stigit till 45. Då af dessa försummelser i tjänsten mer än en tredjedel består i dröjsmål, hvilka en tjänsteman vid länestyrelsen i "Wiborgs län redan under år 1905 låtit komma sig till last, får orsaken till stegringen af antalet tjänsteförsummelser till icke obetydlig del sökas uti omständigheter, sammanhängande med den riktning i styrelsesättet, som i november 1905 fick sin afslutning. of riga till denna grupp hörande förseelser utgöras företrädesvis af stadsmyndigheters och ordförandes i egodelningrätt uraktlåtenhet att till vederbörande myndighet insända särskilda protokoll eller andra handlingar. För bedömandet af tjänstefelens mer eller mindre grofva beskaffenhet kunna de ådömda straffpåföljderna anses utgöra en ganska tillförlitlig, om också icke fullt exakt måttstock. Frånses förberörda två fängelsestraff och några meddelade varningar, bestå de under året utsatta straffpåföljderna i 69 särskilda bötesbelopp, utgörande, därest ofvanomförmälda dagaböter utelämnas, men förenämnda af Senaten i stället för desamma ådömda böter 100 mark medräknas, tillhopa 3,200 mark eller således hvarje bötesstraff i genomsnitt 46 mark. Då medelbeloppet af de under perioden ådömda bötesstraffen åter är 44 mark, gifver en med stöd af nästnämnda siffror gjord jämförelse vidhanden att, under förutsättning att straffutmätningen under de olika perio-

10 UTSÖKNINGSLAGENS TILLÄMPNING. 9 derna skett enligt ungefär samma grunder, de tjänstefel, för hvilka böter ådömts, under hvardera perioden med afseende å beskaffenheten icke förete nämnvärd olikhet. Sedan den l januari 1897 har Utsökningslagen för Utsökningsla- Storfurstendömet Finland varit i gällande kraft. Genom 9 ens tlllfimpdenna omfattande lag blefvo de knapphändiga och i många ning ' delar föråldrade bestämningarna i Utsökningsbalken af 1734 års lag och senare till ämnet hörande författningar ersatta med utförliga stadganden, som i allmänhet hvila på inhemsk grund. En af de betydelsefullaste förändringar i humanitär riktning, som Utsökningslagen medfört, utgjorde såsom bekant afskaffandet af personalexekution, nämligen bysättning och arbetstvång för gäld, hvilka exekutionsformer redan länge varit utdömda af det allmänna rättsmedvetandet i landet. En annan viktig förändring bildade upphäfvandet af rättigheten att för fordran vinna införsel i tjänstemåns lön. Däremot bibehöll Utsökningslagen den sedan 1600-talet i Finland bestående grundsatsen, att anordnandet af exekution ej ankommer å domstol utan å administrativ myndighet, nämligen guvernör och magistrat. Tillämpningen af Utsökningslagen synes i allmänhet ej hafva erbjudit myndigheterna i landet större svårigheter, ehuru, såsom naturligt är, i början en viss osäkerhet och olika åsikter rörande innebörden af flere stadganden i lagen gjorde sig gällande Några mera kännbara ölägenheter af bristande enhet i rättstillämpningen hafva dock veterligen ej försports, utan synes en skäligen enhetlig praxis jämförelsevis snart hafva utbildat sig i de flesta frågor, som gifvit upphof till meningsskiljaktighet. Ej heller det förhållande att hofrätt enligt kap. Utsökningslagen, i afvikelse från hvad tidigare gällde, utgör sista instansen i lagsökningsmål, medan däremot de öfriga utsökningsmålen få i besvärsväg dragas under Justitiedepartementets i Senaten pröfning, ~ har, såvidt jag

11 10 DOMSTOLS UTLÅTANDE OM UTMÄTNINGS GILTIGHET. kunnat finna, gifvit anledning till att vid lagsökningsmålens handläggning olikartad praxis inom de olika hofrätterne och dem underlydande exekutionssäten skulle på något i ögonenfallande sätt framträdt. I det följande skola några iakttagelser angående Utsökningslagens tillämpning meddelas. Huruvida dom- j^ fråg^ beträffande hvilken en stadgad uppfattning $ iåt B9 8r "" a^ Utsökningslagens ståndpunkt endast långsamt vunnit utmätnings ms teg i praktiken, utgör spörsmålet huruvida domstol, då giltighet, utmätningsman eller öfverexekutor i anledning af klagan öfver utmätning jämlikt 10 4 kap. Utsökningslagen hänvisat klaganden att sin talan efter stämning vid domstol utföra, eger uttala sig rörande utmätningens giltighet eller icke. Till en del har detta förhållande väl haft sin orsak i en viss knapphändighet i Utsökningslagens hithörande stadganden men också däri, att sagda lags ståndpunkt i ämnet afviker från hvad tidigare på grund af 3 7 kap. Utsökningsbalken i sådant afseende iakttagits. Ehuruväl rättspraxis fortfarande har att uppvisa domslut, i hvilka domstol utlåtit sig om utmätnings giltighet, torde den uppfattning dock numera kunna betecknas såsom den allmännast godkända, att domstol i fall af nu ifrågavarande slag endast har att yttra sig öfver det påstående, som af utmätningsklaganden lagts till grund för yrkandet på utmätningens inställande, men ej angående själfva utmätningen. För en sådan uppfattning kunna ock goda skäl anföras. Ordalydelsen af 10 4 kap. Utsökningslagen, enligt hvilket lagrum utmätningsman och öfverexekutor icke hafva att förvisa saken såsom tvistig till domstol, utan ega anvisa utmätningsklaganden att sin talan efter stämning utföra, synes med nödig tydlighet vidhandengifva att den talan tredje man, som vill freda det utmätta godset, vid domstol får utföra, utgör ett påstående om eganderätt till den utmätta egendomen, eller med andra ord en så kallad fastställelsetalan. öfver detta påstående skall rätten utlåta sig på grund af den utredning, som i saken förebragts. Men frågan om själfva utmätningen är ej föremål

12 FORUM I KVABSTADS- OCH FÖBBUDSMÅL. 11 för domstolens pröfning och påkallar således icke något utlåtande från dess sida. I detta likasom i andra fall måste följaktligen den allmänna regeln gälla, enligt hvilken det ankommer å de exekutiva myndigheterna att förordna om inställande af utmätning samt om dess slutförande eller upphäfvande; och eger den, som däraf har intresse, utverka utlåtande om utmätningen hos exekutor efter det frågan om eganderätten till det utmätta godset blifvit af domstolen af gjord. På enahanda grunder, som nyss blifvit anförda, synes vid rättstillämpningen i allmänhet hafva iakttagits att domstol äfven i andra fall, än det i 10 4 kap. Utsökningslagen nämnda, afhållit sig från att meddela utlåtande om beståndet af utmätning då klagan öfver densamma föranledt ett förfarande vid domstol, hvilket exempelvis kan ega rum om gäldenär vid verkställighet af dom, hvarigenom betalningsskyldighet ålagts honom, invänder att han icke inom tio år krafts för domen och på sådan grund påstår utmätningens ogillande, eller om, vid utmätning i oskiftadt bo, delegare, hvilken icke är ansvarig för gäld, som utsökes, vill undantaga egendom från utmätningen o. s. v. Emedan Utsökningslagen saknar bestämningar om 1 Forum i kvarstads- och förbudsmål m. m. forum i kvarstads- och förbudsmål gjorde sig i början! någon osäkerhet gällande därom, huruvida i sådana mål gäldenärens personliga forum eller den persons forum, hvilken förbudet träffar, vore härvid bestämmande. Likaså yppade sig olika åsikter, huruvida stadgandena i 2 10 kap. Rättegångsbalken därom att, ifall gäld kräfves efter den, som är död, sådant kraf skall väckas å den ort, där den döde bott eller sin tjänst haft, om ock arfvingarna bo å annan ort, egde analogisk tillämpning i lagsökningsmål eller icke. Detsamma var fallet i fråga om de i 6 och 7 samma kapitel ingående föreskrifterna om forum i mål rörande gemensam gäld samt då två eller flere personer eljest äro delaktiga i tvistemål. Hvad spörsmålet om forum i kvarstads- och förbudsmål beträffar, torde den uppfattning hafva stadgat sig att

13 12 FORUM i KVARSTADS OCH FÖRBUDSMÅL. det är gäldenärens personliga forum som är bestämmande för upptagande af ansökningar i dylika mål, eller med andra ord att det är öfverexekutor i gäldenärens boningsort som är därtill behörig. Härvid nar synbarligen kommit i betraktande att, ehuru en ansökning om förbud för viss person att fullgöra betalning eller utgifva egendom synes rikta sig emot den person, h vilken förbudet skall träffa, det likväl är gäldenären eller den, emot hvilken eganderättsanspråket göres, hvars rätt i verkligheten beröres af ansökningen och som således måste anses vara den <vederpart>, hvilken i 17 7 kap. Utsökningslagen afses. Den person, hvilken förbudet skall träffa, har ej något egentligt intresse af kvarstads- eller förbudsmålets utgång, emedan det för honom i regel är likgiltigt, hvem den egendom förbudet afser kommer att tillfalla. Med afseende härå och då ett sådant åt tredje man meddeladt förbud endast innefattar ett verkställande af den kvarstad eller det skingringsförbud, hvilket sökanden hos öfverexekutor utverkat, samt sökanden själf har att för ernående -af sagda verkställighet anmäla sig hos utmätningsmannen i den ort, där åtgärden bör vidtagas, hvilken ort vid tiden för ansökningens inlämnande till öfverexekutor icke ens behöft vara för sökanden känd, har tredje mannens boningsort ej ansetts kunna tillerkännas någon betydelse för bestämmande af forum i förbudsmålet. Vidkommande åter frågan om den analogiska tilllämpningen i lagsökningsmål af stadgandena i 2, 6 och 7 10 kap. Rättegångsbalken angående forum i där nämnda fall, synes den åsikt allmännast hafva gjort sig gällande, att en sådan tillämpning är utesluten. Tidigare torde väl de i Rättegångsbalken uttalade grundsatserna om forum hafva i allmänhet blifvit analogiskt tillämpade i lagsökningsmål, hvilket hade sin orsak i de knapphändiga stadganden i ämnet Utsökningsbalken i 1734 års lag innehöll. Men då Utsökningslagen i 3 2 kap. meddelar utförliga bestämningar om forum i lagsökningsmål, hvilka måste betraktas såsom af sedda att vara uttömmande, har

14 MANIFESTATIONSED. 13 en analogisk tillämpning af Rättegångsbalkens stadganden angående de för vissa fall gällande särskilda fora ej längre ansetts böra ifrågakomma. En viss tvekan har ock försports därom, huruvida vid utmätning för fordran på grund af dom, som icke vunnit laga kraft, gäldenären kan, då full tillgång till gäldande af skulden saknas, åläggas att enligt 33 3 kap. Utsökningslagen med ed styrka att han ej eger annan tillgång än den, som af honom uppgifvits. Såvidt jag funnit har detta spörsmål i rättstillämpningen besvarats j åkande. Därvid torde i hufvudsak den synpunkt gjort sig gällande, att ifrågavarande så kallade manifestationsed borde betraktas såsom ett tvångsmedel, egnadt att göra utmätningen tillräckligt verksam, och att nyss åberopade lagrum såsom förutsättning för sådan eds användning endast innehåller att vid utmätning full tillgång till skuldens gäldande saknas, utan att härvid någon skillnad göres mellan utmätning på grund af laga kraft egande dom eller dom, som ännu icke vunnit laga kraft. Då utmätning medför beaktansvärda fördelar för fordringsegaren, såsom i fråga om lösegendom förmånsrätt för hans fordran samt i hvarje händelse trygghet för att gäldenären ej kan afhända sig den utmätta egendomen, vare sig att utmätningen skett på grund af laga kraft åkommen ellei icke laga kraft vunnen dom, så har det synbarligen ansetts vara af vikt att utmätningen i hvartdera fallet blefve så verksam som möjligt. Däremot vore ett inskränkande ai manifestationseds användning endast till de fall, då utmätning eger rum på grund af laga kraft vunnen dom. egnadt att betaga fordringsegaren den förmån, som utmätning äfven på grund af icke laga kraft egande dom enligt lag borde för honom medföra. Enär i 2 2 kap. Utsökningslagen stadgas att, då fast egendom sökes i mät utan att peronlig asnsvarighet därvid åsyftas, lagsökningen bör > utföras emot fastighetens egare», yppades till en början olika åsikter därom, huruvidq, öfverexekutor vid handläggningen af ett sådant lag- Manifestationseds tillämplighet i visst fall. Pröffting af egarens åtkomst till fastighet, som sökes l mät.

15 Verkställighell af öfverexekutors utslag i växelmål. 14 YÄXELMAL. sökningsärende vore skyldig att fullständigt pröfva den uppgifne egarens åtkomst till fastigheten samt, om utredningen i någon mån bruste, icke upptaga ärendet. Yid rättstillämpningen synes detta spörsmål numera i allmänhet hafva besvarats i den riktning att en sådan pröfning oaktadt lagens ordalydelse kunde gifva stöd för en motsatt uppfattning ej kan åligga öfverexekutor, utan har det ansetts vara för ärendets behandling tillräckligt att utredning åstadkommes endast rörande hvem som innehar fastigheten såsom egare, i hvilket afseende bevis af vederbörande domare eller domstol öfver försiggången lagfart eller, där sådan ännu icke skett, afskrift af köpebref eller utdrag ur mantalslängd och dylikt godkänts. Då det vid en intecknad fastighets dömande i mät icke gäller att afgöra om eganderätten till fastigheten, hvarom utredning inhämtats redan då inteckningen fastställdes, utan endast huruvida exekution i fastighet för en däri pantförskrifven fordran kan meddelas, synes en fullständig utredning i antydt afseende så mycket mindre vara af nöden, som icke heller fastighetsegarens rätt med nödvändighet påkallar sådant, enär borgenären i alla fall uti panträtten eger en rätt, som är omedelbart riktad emot fastigheten. Huruvida å öfverexekutors utslag i vexelmål exekution kan meddelas i samma ordning som å domstols utslag i sådana mål, d. v. s. sålunda att verkställigheten oberoende af ändringssökande får slutföras utan att den vinnande behöfver ställa borgen i annan händelse än att han vill lyfta det utdömda har varit föremål för olika uppfattning på den grund att Utsökningslagen ej uttryckligen besvarar denna fråga. I praktiken torde öfverhufvud någon skillnad vid verkställigheten i dessa fall ej hafva gjorts, liksom äfven före Utsökningslagens utfärdande en af guvernör utdömd växel allmänt verkställdes i samma ordning som ett domstolsutslag i växelmål. Härvid har synbarligen det åskådningssätt gjort sig gällande, att den stränga exekutiva kraften är en hos växeln inneboende.egenskap och ej bör göras beroende däraf, hvilken myn-

16 dighet ålagt betalningsskyldigheten, eftersom myndigheten varit dertill behörig. Och då enligt 17 3 kap. Utsökningslagen om verkställighet af öfverexekutors utslag, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit någon ålagd, gäller hvad i fråga om underrätts dom i sådant fall är stadgadt, samt 11 i samma kapitel innehåller bestämning om att dom i växelmål må, utan hinder af ändringssökande, verkställas såsom därom är särskildt, d. v. s. i 87 af gällande växelstadga den 29 mars 1858, föreskrifvet, så har ock ur dessa stadganden ett medelbart stöd för sagda förfarande hämtats. Beträffande frågan, huruvida öfverexekutors utslag Ordningen för utfärdande af på sådan klagan af tredje man of ver utmätning, som i 10 öfverexekutors 4 kap. Utsökningslagen omförmäles, skall kungöras genom anslag eller delgifvas, har osäkerhet äfven förekommit. klagan af utslag på Grunden härtill har stått att söka i den säregna beskaffenheten af berörda klagan, som ej omedelbart beröres af öfver utmät- tredje man ning. stadgandena i 2 9 kap. sagda lag, hvilka hänföra sig till utmätningsklagan af gäldenär eller borgenär men ej till sådan klagan af tredje man. Emedan det påstående, som af tredje mannen göres gällande och är riktadt emot hvardera parten i utmätningsförfarandet, dock alltid till sin slutliga innebörd innefattar ett yrkande på att utmätningen ifråga skall återgå af den orsak, att den utmätta egendomen tillhör tredje mannen, synes sagda påstående oftast hafva betraktats såsom en utmätningsklagan, till följd hvaraf den i 3 10 kap. Utsökningslagen uttalade regeln, att öfverexekutors utslag på klagan öfver utmätning skall utgifvas efter anslag, ansetts böra gälla äfven nu ifrågavarande fall. Ett spörsmål, som enligt hvad jag funnit gifvit anledning till en viss osäkerhet och olika uppfattning hos af rysk dom- Verkställighet finska och ryska myndigheter, utgör frågan om rätta innebörden af bestämningarna rörande verkställigheten af sårande finsk stols utslag l brottmål rödana, utslag i brottmål, hvilka meddelas på grund af medborgare.

17 16 VERKSTÄLLIGHET AF RYSK DOMSTOLS UTSLAG. stadgandena i Kejserliga förordningen den 2 juni 1826 angå-' ende rättegångsordningen i mål, som röra förbrytelser, begångna af Finlands inbyggare i Ryssland eller af ryske guvernementernas invånare i Finland. Att hithörande föreskrifter i sagda förordning, hvilka såsom kändt jämlikt Kejserliga kungörelsen den 19 december 1889 förblifvit oberörda af den allmänna strafflagen, kunde vara tydligare affattade, låter ej förneka sig, hvarför det ock är förklarligt att olika åsikter om dessa föreskrifters innebörd kunnat framträda. För att ådagalägga den uppfattning, som uti nu ifrågavara af seende ej sällan gjort sig gällande inom Kejsardömet, må här närmare redogöras för en belysande skriftväxling i en verkställighetsfråga af antydd beskaffenhet, hvilken skriftväxling på samma gång ådagalägger den ståndpunkt vederbörande finska myndigheter intagit i föreliggande lagtolkningsfråga. Sedan rättstribunalet i S:t Petersburg genom utslag den 9 november 1872 dömt två finska infödingar att hvardera hållas två månader i fängelse och gemensamt bota etthundratjugu rubel tjugufem kopek, äfvensom fredsdomaren i 3:dje distriktet af Novoladoga kretsen medelst utslag den 3 november 1871 dömt en tredje finsk medborgare att bota trettiotvå rubel femtio kopek eller vid bristande tillgång hållas nio dagar i arrest, hade Justitieministeriet i Kejsardömet hos Statssekretariatet för Storfurstendömet Finland anhållit om dessa utslags befordrande till verkställighet här i landet. Därefter hade utredning inlupit om att de dömde saknat tillgångar till gäldande af omförinälda böter äfvensom från vederbörande finska myndigheters sida förklarats, att förenämnda bestraffningar af fängelse och arrest ej kunde inom Finland verkställas, emedan enligt ofvan åberopade förordning vid fall af ifrågavarande beskaffenhet verkställigheten af ådömda straff borde ega rum i det land, där domsluten fallit. I anledning häraf hade Justitieministern i Kejsardömet uti skrifvelse till Statssekretariatet för Finland an-

18 VERKSTÄLLIGHET AF RYSK DOMSTOLS UTSLAG. 17 fört: l:o att 1066 i XV tornen och 2:dra boken af Kejsardömets lagverk, motsvarande 16 i 1826 års förberörda förordning, bestämde viss rättegångsordning då en och samma person blifvit dömd för brott, som af honom föröfvats både i Ryssland och Finland, samt 2:o) att nästföljande 1067, motsvarande 17 i änsagda förordning, stadgade den regel att straff, hvartill någon i de uti 1066 afsedda fall blifvit dömd, skola verkställas i det land, där domen slutligen fallit; men som sistberörda regel ej kunde hänföras till det fall, då någon person begått blott en förbrytelse, för hvilken han tilltalats vid domstol antingen i Kejsardömet eller i Finland, såvida för sådan händelse funnes särskildt stadgadt i 1069, motsvarande 19 i oftanämnda förordning, att alla domar och utslag, som i laga ordning blifvit uti det ena landet meddelade angående det andras inbyggare, böra anses ega laga kraft och verkan samt till verkställighet befordras af vederbörande auktoriteter i ryska riket och Storfurstendömet Finland, hade Justitieministern, med afseende därå att ifrågavarande domslut fallit uteslutande vid domstolar inom Kejsardömet och därför borde enligt 1069 till verkställighet befordras, förnyat sin anhållan om åtgärd i sådant syfte, hvarefter handlingarna uti skrifvelse från Statssekretariatet öfverlämnats till Generalguvernören, som hänskjutit densamma till Prokuratorsembetets åtgärd. I afseende å den föreliggande principfrågan uttalade sig Prokuratorn sedermera i skrifvelse till Generalguvernören i hufvudsak på följande sätt. Ifrågavarande nåd. förordning af den 2 juni 1826 bestämmer rättegångssättet i mål, som röra förbrytelser, begångna af Finlands inbyggare i Ryssland eller af ryske guvernementernas invånare i Finland, samt innehåller vissa allmänna grundsatser, hvilka böra i sitt inbördes sammanhang betraktas och uppfattas. Den första af dessa grundsatser uttalas i l och 5 sålunda, att brottmål skola upptagas, ransakas och afdömas vid laga domstol i gärnings-

19 18 VERKSTÄLLIGKHET AP RYSK DOMSTOLS UTSLAG. orten. Modifikationer i denna grundsats bestämmas dels uti 6 och 8 för det fall, då flere än tio personer begått mindre svåra brott ocli förseelser i det ena landet, men äro bosatta inom det andra, i hvilken händelse domstol i det senare landet bör anställa undersökning och afgifva utlåtande, hvarefter domstol i gärningsorten slutligen afgör målet; dels äfven uti 10, 11, 12 och 13 för de f all j då samma person eller ock en menighet föröfvat brott i båda länderna, uti hvilka fall åter, enligt närmare stadgad ordning, domstol i det ena landet skall undersöka och afdöma samtliga angifvelserna i ett sammanhang. Den andra allmänna grundsatsen utsäges i 14 sålunda, att alla domar ocli utslag angående personer, som för brott och förseelser tilltalas, skola grundas å det lands lagar, där dom dem öfvergår. Härvid tillägges uti 15 och 16, i afseende å nödig kontroll öfver domsluten, att desamma i vissa fall af större vikt böra hemställas till Hans Kejserliga Majestäs nådiga pröfning eller ock till öfverrätts granskning. Den tredje allmänna grundsatsen är i 17 sålunda fastställd, att de straff, hvartill någon för brott angifven uti ofvan stadgad ordning domes, skola verkställas i det land, där målet slutligen blifvit afgjordt. Då nu detta slutliga afgörande, enligt ofvannämnda första grundsats och därtill hörande modifikationer, kan ega rum antingen i det land, där gärningsorten är belägen, eller ock undantagsvis i det andra landet, synes däraf följa att den i 17 uttalade regel bör hänföras icke blott till de i nästföregående 16 förutsedda fall, utan ock till dem, som i l, 5, 6, 8, 10, 11, 12 och 13 omförmälas. Den fjärde allmänna grundsatsen uttalar slutligen i 19 sålunda, att alla domar och utslag, som i laga ordning blifvit uti det ena landet meddelade angående det andras inbyggare, böra anses ega laga kraft och verkan samt titt verkställighet befordras af vederbörande auktoriteter i Ryska riket och Storfurstendömet Finland. När denna grundsats sammanställes med de föregående, synes densamma innebära, att verkställande myndigheter i Ryssland skola exe-

20 VERKSTÄLLIGHET ^P RYSK DOMSTOLS UTSLAG. 19 kvera straff, som af därvarande domstolar blifvit finske inbyggare ådömda, och tvärtom finska myndigheter sätta i verkställighet de straffdomar, hvilka inom Finland fallit öfver inbyggare från Kejsardömet. Ett inolirekt, men likväl ganska viktigt bevis till stöd för sin åsikt fann Prokuratorn ännu. kunna hämtas af olikheten emellan de lagbestämda straffarterna i Finland och Ryssland, hvilket i många fall omöjliggjorde en verkställighet inom det ena landet af utslag, fällda inom det andra. Häremot kunde enligt Prokuratorns tanke visserligen erinras, att sålunda den i det ena landet dömde förbrytaren skulle genom flykt till det andra lyckas undandraga sig exekution af utslaget, enär 1826 års förordning för dylikt fall ej stadgade något om den sakfälldes utleverering till undergående af straff i det land, där han blifvit dömd. Då likväl 3, 5 och 11 tydligen föreskrefvo, att för brott angifven person skall på domstolens rekvisition inställas för rätta från det andra landet, hvarest han sig uppehåller, syntes därmed ock sammanstämma att den, som blifvit i det ena landet sakfälld, borde till undergående af straffet kunna dit inställas från det andra landet, hvilken grundsats kunde finna uttryck i ett förklarande tillägg till 1826 års åberopade förordning, hvarå fastställelse borde utverkas hos Hans Kejserliga Majestät. I skrifvelse till Senaten föreslog sedermera Generalguvernören, jämte det Justitieministerns framställning om förenämnda utslags verkställighet öfverlämnades till Senatens vidare åtgärd, att Senaten ville, till afhjälpande för framtiden af omförmälda ej sällan försporda brist i gällande lagstiftning rörande dylika verkställighetsfrågor, hos Hans Kejserliga Majestät göra framställning om utfärdande af en förklaring uti det i förestående måtto af Prokuratoni antydda syfte. Vid behandlingen af detta ärende fann Senaten, lika med Prokuratorn samt på de af honom närmare utvecklade skäl, att förbemälda finska infödingar icke kunde här i landet befordras till undergående af ifrågavarande genom

21 20 ÅTGÄRDER FÖR ÅKLAGAREVÄSENDETS FÖRBÄTTRANDE. utslag af myndigheter inom Kejsardömet dem ådömda frihetsstraff, men ansåg dem däremot kunna i afseende å utslagens bringande till verkställighet på skeende rekvisition i vanlig ordning inställas hos den myndighet i Kejsardömet, på hvilken dylik verkställighet ankom. Den tolkning af ifrågavarande stadganden, som sålunda gjorts gällande af Prokuratorn och Senaten, har därefter veterligen allmänt upprätthållits från de finska myndigheternas sida, hvaremot uppfattningen, att ryska domstolars utslag i brottmål rörande finska medborgare, som vistas här i landet, borde inom Finland verkställas, gång efter annan framträdt hos Kejsardömets myndigheter. Åfven under den tid förevarande berättelse omfattar, har detta spörsmål förekommit till pröfning hos finska myndigheter, såsom äfven framgår af några i denna berättelse återgifna aktstycken. Därvid har den riktiga innebörden särskildt af stadgandet i 19 af 1826 års förordning därom, att alla domar och utslag, som i laga ordning blifvit uti det ena landet meddelade angående det andras inbyggare, böra anses ega laga kraft och verkan samt till verkställighet befordras af vederbörande auktoriteter i ryska riket och Storfurstendömet Finland, icke befunnits vara den att straffdom, meddelad i det ena landet angående det andras inbyggare borde i det sistnämnda landet verkställas, atan har stadgandet ansetts innebära att dylik dom bör sättas i verkställighet i det land, hvarest domen fallit, samt att det andra landets myndigheter ega lämna nödig handräckning för den dömdes inställande till det land, där verkställigheten skall ske, ifall han tagit sin tillflykt till det andra landet. Provisoriska åtgärder för åklagareväsendets törbättrande och förstärkande. Ett förhållande, som under de senaste åren ej kunnat undgå att trycka en särskild prägel på straffrättsskipningen i vårt land, utgör den stora mängd grofva och invecklade brottmål, hvilka varit föremål för domstolarnas handläggning. Genom beskaffenheten af dessa mål, de där ej sällan bragt i dagen brottsliga organisationer med vidt-

22 ÅTGÄRDER FÖR ÅKLAGAREVÄSENDETS FÖRBÄTTRANDE. 21 utgrenad verksamhet, hafva stora anspråk ställts på de i rättsvårdens tjänst stående myndigheternas energi och förmåga att kunna bebörigen fylla de kraf, som i dessa fall hvilat på dem. Ehuru å ena sidan en rättvis uppskattning af myndigheternas tillgöranden för brottslighetens uppdagande och bekämpande samt de skyldiges befordran till undergående af ransakning, dom och bestraffning icke synes jäfva omdömet att vederbörande polis-, åklagare-, domstols- och fängelsemyndigheter i allmänhet fullgjort sina åligganden på ett tillfredsställande sätt, hafva dock å andra sidan de i många afseenden exceptionella och kräfvande förhållanden, under hvilka den kriminella rättsvården de senaste åren handhafts, låtit ålderdomligheten af landets domstols- och åklagareväsen samt brottmålsförfarandet öfver hufvud framstå måhända tydligare än eljest. Härigenom har i sin mån den redan länge på dagordningen stående frågan om ombildning af vårt rättegångsväsen alltmera trädt i förgrunden såsom en af de lagstiftningsreformer, hvilka såvidt möjligt borde i den närmaste framtiden förverkligas. Emellertid ligger det i sakens natur att en så omfattande och svårlöst reform som den ifrågavarande äfven i lyckligaste fall måste förutses komma att taga åtskilliga år i anspråk innan densamma slutligen genomförts och den blifvande lagstiftningen i ämnet trädt i tillämpning. Vid sådant förhållande har det synts förtjäna komma under öfvervägande huruvida icke ofvanantydda omständigheter utgöra en särskild maning att utan dröjsmål genom partiella tillgöranden söka åstadkomma vissa förbättringar och framsteg på brottmålsprocessens område oberoende af den fullständiga rättegångsreformen samt såsom en förberedelse och öfvergång till denna. I detta af seende har jag ansett mig böra bringa i erinran några provisoriska åtgärder för åklagare väsendets förbättrande, hvilka tidigare blifvit af kommittén för revision af lagstiftningen rörande rättegångsväsendet föreslagna men tillsvidare lämnats hvilande. Den senaste

23 22 ÅTGÄRDER FÖB ÅKLAGAREVÄSENDETS FÖRBÄTTRANDE. tidens erfarenhet om den grofva och samhällsfarliga brottslighetens tillväxt i landet samt de därmed förbundna ökade anspråken på landets åklagare såväl i stad som å landsbygden synas kunna anföras till stöd för att nu till noggrannt begrundande upptaga fråga om provisoriska åtgärder för åklagare väsendets höjande i den af rättegångskommittén förordade riktningen. Dessa åtgärder, hvilkas behöflighet af sagda kommitté framhållits i en till Kejserliga Senaten inlämnad underdånig skrifvelse af den 3 maj 1895 och hvilka sedermera närmare utvecklats i tvänne författningsförslag af den 8 februari 1896, motiverades främst därmed att några genomgripande reformer i brottmålsförfarandet icke vore möjliga att åstadkomma utan att åklagareväsendet tillika väsentligen förbättrades. Men en sådan åtgärd påkallades enligt kommitténs tanke ock af det tillstånd, hvari landets gällande straffprocess befann sig. Denna led nämligen af den brist i organisativt hänseende, att de allmänna åklagarene öfverhufvud icke voro sina viktiga uppgifter vuxna. Och fastän denna olägenhet redan tidigare gjort sig gällande, hade den likväl i än högre grad blifvit kännbar sedan genom den nya strafflagen skapats ett straffsystem med vidsträckta latituder, hvilket för att kunna rätt tillämpas, förutsatte en noggrann pröfning från domstolens sida af alla de moment, hvilka.tillsamman s bilda brottets såväl objektiva som subjektiva karaktär. Det vore nämligen uppenbart att en sådan pröfning svårligen kunde af domstolen verkställas, såvida icke de faktiska omständigheter, hvilka utgöra förutsättningar för ett riktigt bedömande af dessa olika sidor af brottsligheten, blefve af kompetente personer samlade, framställda och styrkta, och det såväl från åtalets synpunkt som från försvarets. Till följd häraf behöfde vår straffprocess utbildas ej blott med hänsyn till organerna för åtalet utan äfven i fråga om den anklagades försvar, i hvilket sistnämnda afseende möjligheten af en förbättring väsentligen berodde af sakförareväsendets utveckling i enlighet med förslag till författningar, som i detta syfte af rättegångskommittén

24 ÅTGÄRDER FÖR IKLAGAREVÄSENDETS FÖRBÄTTRANDE. 23 särskildt utarbetats och. förty kunde uti ifrågavarande sammanhang förbigås. Hvad däremot åklagareväsendet beträffar fortfar kommittén är det uppenbart att om åklagaremyndighetema hos oss redan under närvarande förhållanden icke förmå fylla de anspråk, som med hänsyn till den nya strafflagen på dem måste ställas, så skola de ännu mindre vara sin uppgift vuxna, i händelse själfva förfarandet i brottmål i sammanhang med den förestående allmänna reformen af rättegångsväsendet underkastas nödiga förbättringar. Visserligen kan de b icke ännu med visshet förutses, huru långt gående reformer vår straffprocess kan komma att undergå. Men vare sig förändringarna blifva mer eller mindre omfattande, synes det likväl ej vara tvifvelaktigt, i hvilken riktning de komma att gå. Å ena sidan erkännes numera allmänt att en säker pröfning af den brottsliga handlingens verklighet och beskaffenhet ej är möjlig utan tillämpning af den s. k. omedelbarhetsprincipen, hvilken innebär att processmaterialet bör så fullständigt som möjligt föreläggas domstolen omedelbart innan denna företager saken till pröfning och afgörande. Och för att en sådan koncentrering af rättegången vid domstol skall kunna genomföras, måste denna föregås af en af fullt sakkunnig person ledd förberedande undersökning, vid hvilken bevismedlen böra samlas och bringas i det skick, att de sedan kunna på en gång föreläggas domstolen. Å andra sidan åter har man funnit att den s. k. inkvisitoriska principen för straffprocessen, hvilken gör domaren till åklagare och sålunda ålägger honom med hvarandra oförenliga uppgifter samt gifver den anklagade ställningen af ett mer eller mindre försvarslöst objekt för undersökningen, är från rättvisans synpunkt otillfredsställande och bor utbytas emot anklagelseprincipen, som, i det den åt åklagaren öfverlämnar att anskaffa bevisen för den tilltalades skuld och åt denne samt hans försvarare att sörja för bevisningen i motsatt riktning, gör hvardera till parter i rättegången och åt

25 24 ÅTGÄRDER FÖR IKLAÖAREVASENDETS FÖRBÄTTRANDE. domaren bevarar den öfver parterne upphöjda ställning honom i denna egenskap rätteligen tillkommer. Af det sagda fann rättegångskommittén framgå att en tillämpning af omedelbarhets- och anklagelseprincipernp, äfven om därvid skulle göras betydande inskränkningar och modifikationer, komme att ställa mycket höga fordringar på åklagaremyndigheterna samt att det icke kunde öfverlämnas åt de nuvarande åklagarene att anställa undersökningar och utföra åtal i gröfre brottmål, utan borde för detta ändamål anställas särskilda juridiskt bildade statstjänstemän, hvilka vore i tillfälle att egna sin verksamhet uteslutande åt denna uppgift. För att tillgodose det dubbla behof af ett förbättradt åklagareväsen, hvilket sålunda gjorde sig gällande dels med hänsyn till vår nuvarande straffprocess dels med afseende å den förestående rättegångsreformen, föreslog rättegångskommittén att regeringen skulle inrätta ett antal provisoriska åklagarebefattningar, hvilkas innehafvare skulle bland jurister ined goda insikter i straffrätt och straffprocess tillsättas på förordnande och emot tillräckligt arfvode samt icke helt och hållet träda i stället för nuvarande åklagare, utan endast ega åtala gröfre brott äfvensom såvidt möjligt tillika anställa förberedande undersökning beträffande sådana brott. Enligt kommitténs förslag skulle till en början sju tillförordnade statsåklagare tillsättas med verkningskrets i -sådana trakter, hvarest gröfre brottmål kunde antagas förekomma i större mängd på ett mera begränsadt område, d. v. s. i de större städerna med kringliggande landsbygd. Dessa åklagare, hvilkas verksamhetsområden sålunda icke komme att omfatta hela landet utan endast vissa delar af detsamma, skulle förordnas för en tid af tre år i sänder samt hafva till uppgift att inom området för sin tjänsteverksamhet anställa förberedande undersökningar angående brott, hvarå tukthus i tre år eller svårare straff kan följa, så ock rörande delaktighet i sådana brott, äfvensom att själf eller genom annan allmän åklagare vid underrätt åtala dylika förbrytelser. Med afseende å de föreslagna åklagare-

26 ÅTGÄRDER FÖR ÅKLAGARE VÄSENDETS FÖRBÄTTRANDE. 25 befattningarnas provisoriska natur kunde desamma enligt rättegångskommitténs tanke af regeringen bringas till stånd genom administrativa författningar utan ändring af allmän lag. Det är icke min afsikt att här ingå på vidare detaljer af of van till sina hufvuddrag skildrade förslag eller på en närmare granskning af detsamma i dess enskildheter, dels emedan syftemålet med förslagets omnämnande endast varit att bringa detsamma i erinran vid en tidpunkt, då till följd af flere samverkande omständigheter större fordringar än vanligt ställts och sannolikt än ytterligare komma att ställas på vårt åklagareväsende för att detta må kunna åt alla håll häfda och tillbörligen fullgöra sin viktiga uppgift i den kriminella rättsvårdens tjänst, dels emedan genom vidtagande af provisoriska åtgärder i den allmänna riktning, som omförmälda förslag innehåller, äfven om olika åsikter rörande en del detaljfrågor kunna hysas, afsevärda förbättringar med all sannolikhet skulle åstadkommas i fråga om förberedande undersökningar och åtal af grofva brott. Blott så mycket må beträffande enskildheterna i förslaget antydas att det måhända vore lämpligare för att den afsedda förstärkningen af åklagareväsendet komme landet i dess helhet tillgodo och ej framstode såsom en obillighet emot de med nämnda åtgärder ej gynnade delarna af detsamma att statsåklagarebefattningar blefve provisoriskt inrättade en för hvarje län med uppgift att inom samtliga domkretsar efter behof lägga hand vid undersökningar och åtal af de gröfsta och mest invecklade brottmålen, samt att ett eller två biträden anställdes hos hvarje statsåklagare på det att desses verksamhet kunde blifva tillräckligt effektiv, omfattande och fruktbringande. De med dessa åtgärders genomförande förbundna kostnaderna torde icke med skäl kunna anföras emot en reform, som ur många synpunkter icke längre synes böra undanskjutas.

27 26 UNDERDOMARES JÄFVTGHET.. Revision af En annan anordning från processens område, hvilken ordningen för om också icke af den allmänna innebörd som ofvanberörda provisoriska åtgärder på åkjagareväsendets gebit utverkande af förordnande för ojäfvig dock i sin nuvarande gestalt framstår såsom en obillighet, hvilken synes egnad att motivera partiella person att åtgärder handlägga mål, hvari underdomare är jäfvig. i syfte att åvägabringa en ändring af lagstiftningen i ämnet oberoende af en fullständig rättegångsreform, utgör sättet för utverkande af förordnande för ojäfvig person att handlägga mål, hvarmed underdomare på landet eller borgmästare i stad är jäfvig att taga befattning. I sådant afseende innehåller 3 13 kap. Rättegångsbalken, såsom sagda lagrum lyder i Kejserliga förordningen af den 27 april 1868, bestämningen att, ifall j af prof vas lagligt emot häradshöfding eller borgmästare i den stad, där ej mer än en borgmästare är, och rådstufvurätten utom honom ej finnes domför, då eger hofrätten förordna en annan i hans ställe, på kärandens begäran och kostnad; och skall kostnaden sedan stanna å den, som saken tappar. Emot detta stadgande kunna ur flere synpunkter berättigade anmärkningar göras. Detsamma är obilligt och betungande för den rättssökande på den grund att stadgandet åhvälfver käranden allena skyldigheten att, då domaren befinnes jäfvig, vidtaga åtgärd om utverkande af förordnande hos hofrätten för ojäfvig_person att handlägga målet, utan att domstolen, till hvilken saken blifvit instämd, eller dess ordförande ålägges någon förpliktelse i sådant afseende samt till och med desses behörighet att härutinnan tillhandagå parten är tvifvelaktig. Ty, såsom stadgandet oftast torde blifvit i praktiken tolkadt, har detsamma ansetts lägga hinder i vägen för hofrätt att till prof ning upptaga en af domstol eller dess jäfvig befunne ordförande, på anhållan af kärandepart, gjord framställning om förordnande för ojäfvig person att handlägga målet i den jäfvige domarens ställe. I detta sammanhang må dock erinras om innehållet af ett Götha Hofrätts bref af den 25 oktober 1757, hvilket hvilar på den förutsättningen att underdomare, då mål, som antingen rörer honom

28 UNDERDOMAEES JÄFVIGHET. 27 själf eller hans egendom eller ock hvari han är jäfvig, skall vid ting förekomma, eger på förhand hos hofrätten äska förordnande för särskild domare att målet handlägga. Men åberopade bref hänför sig icke uttryckligen till sådana fall, då j af emot domaren först vid ett måls företagande inför rätta framställes eller yppas. Följden af allmänna lagens ståndpunkt i ämnet är emellertid att mål, hvari domaren finnes jäfvig och hvarmed han således ej kan taga befattning, måste, när domstolen honom förutan ej är i saken doinför. lämnas beroende samt att målet endast kan på ny stämning af käranden åter anhängiggöras och fullföljas. Om jäfvet varit för käranden obekant hvilket ej sällan kan inträffa, exempelvis då den person, som blifrit förordnad att förrätta ting, tidigare af vederparten anlitats såsom fullmäktig eller rättegångsbiträde i saken har käranden saknat hvarje möjlighet att förekomma det afbrott och dröjsmål med sakens handläggning samt därmed måhända förbunden rättsförlust, som sålunda utan hans förskyllari förorsakats honom genom målets afskrifning för den gången. Men äfven om käranden på förhand egt kännedom om jäfvet och han följaktligen, genom att i god tid anmäla därom hos hofrätten samt utverka förordnande för ojäfvig person att handlägga saken, skulle hafva i sin makt att förekomma såväl dröjsmål med målets handläggning som ny stämning däri, så kvarstår likväl det förhållande att den jämförelsevis dryga kostnaden för förordnande af ojäfvig domare och dennes arfvode skall i första hand bestridas af käranden, oaktadt det ingalunda alltid är sagdt att han varit vållande till domarens jäf. År käranden medellös, kan det sålunda ställa sig mycket svårt för honom att komma till sin rätt, vore den än så uppenbar. Det låter sig sålunda icke förnekas att ifrågavarande lagföreskrift äfven ter sig såsom en obillighet emot den mindre bemedlade och jämväl ur denna synpunkt borde undergå ändring. Slutligen kan också berättigandet af bestämningen att kostnaden för förordnande af ojäfvig