t er NeobR bild text

Transkript

1 Robert ettarp När fotografen Robert Nettarp oväntat dog, endast 32 år gammal, var han redan en stjärna i modevärlden. Hans provokativa bildspråk ifrågasatte skönhetsidealen och rörde sig ofta i konstens gränsland. Nu visas hans fotografier retrospektivt i en stor utställning i Borås. bild robert nettarp text natalia kazmierska fotografisk tidskrift 20

2 Milk, 21 italienska no 6/2011 Amica

3 »Jag minns fortfarande skräcken och fascinationen som den där bilden väckte hos mig när jag såg den första gången.«en misshandlad flicka, hon ser inte ut att vara mer än år, med hålögd blick, blåtira och strypmärken runt halsen. Jag minns fortfarande skräcken och fascinationen som den där bilden väckte hos mig när jag såg den första gången i slutet på 1990-talet. I dag har Åse beautiful pain publicerats och ställts ut vid flera tillfällen, senast på Fotografiska Men den väcker lika starka känslor nu som för tio år sedan. På den tiden dök våldet och smärtan ofta upp i den unge fotografen Robert Nettarps foton. Modeller uppklämda mot glasrutor, kvinnor som hängdes på köttkrokar i slakthallar och män som kvävdes i genomskinlig plastfolie. Fångade och instängda, nästan som om de försökte ta sig ut ur sitt eget skinn. Att det egentligen inte var på riktigt, var en del av hela grejen. Fotot av den blåslagna tjejen är kanske ett av Nettarps mest kända verk, och på många sätt typiskt. Inte bara för att modellen var väldigt ung som de ofta också var utan för att bilden var hårt retuscherad. Den dök upp i ett modereportage med titeln»skikt«, som publicerades i den ambitiösa modetidningen Bibels näst sista nummer, kring millennieskiftet. Formgivaren Stefania Malmsten, som då var ad på Bibel, minns att Robert Nettarp var extremt entusiastisk inför jobbet. Han ringde mig flera gånger om dagen i veckor med olika idéer. Det var som att han hade miljoner bilder i huvudet som han hade svårt att uttrycka i ord. Han skulle ha alla de hetaste modellerna just då, det skulle bli många sidor. Han lade hela sitt arvode på att hyra en speciell van för att kunna plåta on location. Sedan gjordes alla bilderna i studio och framför allt i efterarbetet. Några av bilderna var fantastiska. Några valde vi att inte publicera, säger hon. Till slut bestämde Bibel i samråd med Robert och stylisten att publicera en variant av bilden UK passport no age. Två unga engelska modeller på vift, fotograferat för svenska Bibel. Om man tittar noga i deras pass kan man läsa att de bara var 14 år gamla. Bilden kom att lyftas fram som ett exempel på»pedofiltrenden«. Adina loves Lao, engelska Rank (motstående sida). där den retuscherade misshandeln var något mer dämpad. För flickan hade förstås inte fått spö i verkligheten. Blåmärkena målades dit i Photo shop. I dag passerar alla bilder en dator, oavsett om det är privata semesterfoton som läggs upp på Facebook, eller stylade scener i glansiga magasin. Men på den tiden var digital retusch inte något självklart, snarare ett statement, berättar Stefania Malmsten. Hon menar att det fanns två paralleller på 90-talet. Dels Heroin Chic, en sorts realism med osminkade modeller och gör-detsjälv-styling. Samtidigt kom de som började jobba med retusch och perfektion, som Inez van Lamsweerde och Vinoodh Matadin, och i Sverige Camilla Åkrans och Robert Nettarp. Kanske höll de på med samma sak ett ifrågasättande av vad skönhet är, säger hon. Flera av Robert Nettarps jobb för Bibel väckte starka reaktioner i svenska medier, till exempel ett som handlade om två unga engelska modeller på vift. På en av bilderna höll de upp sina pass mot kameran, och om man tittade noga kunde man läsa att de bara var 14 år gamla. Bilden kom att lyftas fram som ett exempel på»pedofiltrenden«i en debatt som rasade sommaren 1998, minns Stefania Malmsten. I efterhand kan jag se det som att det som var mest upprörande för våra kritiker var mode i sig. Och det tror jag Roberts bilder bidrog till. Hans starkaste bilder har det som de bästa modefoto- fotografisk tidskrift 22

4 23 no 6/2011

5 »Genom att själv posera kunde han få modellerna att göra absurda saker. Lägga sig på en kopierings apparat, stoppa råa ägg i uppspärrade munnar...«[från vänster] Naked head, lots of thoughts, svenska Bibel Horse, franska Vogue Shaking girl, svenska Bibel grafierna har, det som gör mode intressant. Ett spel med yta, någonting skamlöst och otydligt. Robert Nettarps tidiga bilder publicerades först i Nöjesguiden, i början av 90-talet. Då fotade han mycket svartvitt, ofta porträtt på unga människor. Genombrottet kom några år senare när han uppmärksammades för sin egendomliga, datamanipulerade surrealism. När Robert hastigt och oväntat gick bort 2002 hade han redan hunnit arbeta för internationella magasin som amerikanska Nylon, brittiska Sleaze Nation, till och med prestigefulla italienska Vogue, som av många modefotografer anses vara kronan på verket under en framgångsrik karriär. Dessutom hade han gjort reklamfilmer och kampanjer för märken som Hugo Boss och Diesel, samt belönats med flera fina utmärkelser. fotografisk tidskrift 24

6 Dödsfallet kom som en chock, för hans närstående, men också för den svenska modevärlden. Här hemma hade Robert Nettarp blivit omtalad som en rockstjärna, en vild och orädd naturbegåvning. Lena Gullberg, nu på byrån Camera Link blev hans agent vid 90-talets mitt och var med på många plåtningar. Hon beskriver honom som en gränsöverskridande kreatör, som kunde entusiasmera hela teamet. Genom att leva sig in i rollerna och själv posera kunde han få modellerna att göra absurda saker. Slicka på glasrutor, lägga sig på en kopieringsapparat, slita sitt hår, klättra på sjukhussängar, stoppa råa ägg i uppspärrade munnar Robert hade otroligt mycket energi. Ville han att modellerna skulle stå på knä så stod han också på knä. Han fick på så sätt folk att slappna av, tycka att det var helt okej och roligt att göra allt det där eftersom han också deltog. Det blev 25 no 6/2011 alltid bra stämning på plåtningarna, berättar Lena. Hon ger ett exempel på hur hans fantasi kunde fungera: vid ett tillfälle föreslog hon att han skulle prova att plåta ett stilleben med skor. Då gick han iväg och köpte de dyraste Armaniskorna han kunde hitta på NK. Sen tände han eld på dem, och plåtade av. Man skrattar nästan så man gråter när man tänker på det tanken var ju att man skulle sälja in skorna! Men det var så med honom, han tänkte alltid annorlunda och var aldrig rädd för att experimentera, säger Lena Gullberg. Det är därför det inte känns gammalt när man tittar på hans bilder idag. De funkar fortfarande, för Robert var så modern och före sin tid. I en minnestext som publicerades i Dagens Nyheter strax efter Robert Nettarps död (8/6 2002) beskrev journalisten Claes Britton hur den unga fotostjärnan även levde intensivt och rastlöst som människa, och drogs in i»spiralen av stress, press, fest, krav, resor, glamour, extravagans och till sist, en destruktivitet, som slogs med hans livsglädje och kärlek till hem och familj«. Robert hade precis fått barn, en liten son som hunnit bli sex månader, och flyttat ihop med flickvännen i en tvåa på Gärdet i Stockholm, när det hände. Som alltid när omsusade människor försvinner florerade många rykten om hans död. Men sanningen var att han avled ensam i soffan framför tv:n en kväll, just hemkommen från ett jobb i Paris, på grund av en långt gången lunginflammation. Agenten Lena Gullberg berättar att han hade varit jätteförkyld länge, men ändå jobbat hårt utomhus i Paris-kylan. Nej, missbruksproblem hade Robert inte, slår hon fast. Även om det förekom en hel del festande i modevärlden. Framför allt lyssnade han inte på sin kropp, han var inte den som stannade hemma från jobbet och vilade för att han hade ont i magen. Det var full fart hela tiden. Hur långt han hade kunnat gå om han levt vidare vet förstås ingen. Mycket tydde på att Robert Nettarp under de sista åren var på väg någon annanstans, mot ett friare skapande.»jag är ju i grunden modefotograf, men på senare tid har jag också börjat få idéer till konstbilder. De flesta konstfoton består i dag av lite trista stilleben eller installationer, men jag vill dra in människor i bilderna och utföra dem på ett sätt så att man irriterar sig på dem«sa han till exempel i en intervju, bara några månader innan han gick bort. De senare projekten lutade mycket riktigt åt det konsthållet. Ofta dök komplexa frågeställningar kring föräldraskap in i bilderna. I andra fall tog han upp kontroversiella ämnen, som i reportaget»plastic surgery«i tidningen Nylon, där han lät modellerna tänja ut skinnet i ansiktet med händerna, som en kommentar till vår tids plastikindustri. Med bilden på den mörbultade flickan i Bibel-reportaget ville han sätta fokus på kvinnovåld utan att någon egentligen skulle vara offer. I den stora retrospektiva utställningen som visas på Abecita konstmuseum i Borås i höst kan man även se hans första egna riktiga konstprojekt som bara visats offentligt vid ett tillfälle tidigare

7 »Det här måste vi smiska upp«, sa han alltid. Det betydde att bilden skulle förbättras digitalt.«hurt plastic boy, engelska Rank Åse Beautiul pain, svenska Bibel > bildserien Erskine, inspirerad av den berömda arkitekten. Här flyter människor omkring som akvariefiskar i vattenfyllda villor. Men varifrån kom egentligen dessa mörka, skruvade stämningar i Robert Nettarps verk? Bakom de fördragna rullgardinerna i en studio i Vasastan hittar jag den saknade pusselbiten. Här sitter nämligen Robert Nettarps egen retuschör Jenny Stigsdotter. Det var hon som bearbetade i stort sett alla hans bilder, ända fram till det sista Paris-jobbet som han lämnade ofärdigt efter sig. Jenny hade precis fått bilderna, som fotats för tidningen Elle. De bestämde med Robert att ses igen efter veckoslutet och diskutera retuscheringen. Samma helg gick han bort. Det sista jobbet han gjorde var faktiskt väldigt vackert. Det hade en ljusning i sig. Modellen gick omkring längs med Seine och dansade. Det var inte så mörkt och dystert, inte så»dark and twisted«som Robbans bilder ofta brukade vara, säger Jenny Stigsdotter. Något år efter hans död startade hon egna företaget La Machine, specialiserat på avancerad digital bildhantering, tillsammans med kollegan Matilda Persson. Deras lokal vid Vanadisplan är mörklagd för att inte störa det färg- och ljuskänsliga arbetet vid dataskärmarna. När Jenny och Robert träffades i slutet på 90-talet jobbade hon på en reprofirma på Södermalm. På den tiden var bildretuschering fortfarande ovanligt i Sverige. Utomlands hade det börjat bubbla kring den nya tekniken mac-datorerna, photoshop-verktyget och det be händiga ritbordet som gjorde det möjligt för vem som helst att manipulera bilder digitalt. Tidigare hade bara stora studios haft råd med specialutrustningar och otympliga Quantel-maskiner. Jenny minns att hon och Robert satt tillsammans framför hennes dator i timmar och experimenterade med extrema retuscher, försökte få fram den plastiga huden och de måleriska ljussättningarna det som sedan skulle bli den typiska»nettarp-stilen«. De gjorde något nytt, och radikalt. Många var fortfarande skeptiska till att behandla fotografi på det viset. Folk var till och med frågande när de levererade bilderna på en dvd man var ju van vid att få en färgkopia monterad på en pappskiva med plastfilm klistrad ovanpå. Det var få som förstod vad vi höll på med då.»retusch, det är väl att ta bort finnarna i pannan?«. Ungefär där stod Sverige när vi drog igång, berättar Jenny Stigsdotter. Just där och då hade jag inte heller någon aning om att vi gjorde något stort. Man satt i sin bubbla, och kände bara varför har alla så svårt att acceptera det här? Jag var hungrig, nyfiken, ville lära mig och hade tålamod nog att sitta still vid skärmen hur länge som helst. Och Robert hade enorma idéer och visioner.»det här måste vi smiska upp«sa han alltid. Smiska upp det betydde att de skulle göra bilden bättre digitalt. Jenny beskriver sig som en hantverkare som kunde realisera Roberts bildvärld. Han satt ofta bredvid henne vid datorn och tittade på när hon arbetade, gav lite direktiv. Vanligen pratade han i telefon under tiden, gjorde redan planer inför kommande projekt. Hon nämner ett tillfälle när han hade köpt en splitterny bmw, som han tänkte använda för att övningsköra. Efter några veckor fick han för sig att de skulle»smiska upp«bilen i ett modereportage för tidningen Rank. Han ville linda in den i plast, liksom mumi - fiera den. Det var typiskt honom. Det var som om han ville att saker alltid skulle brytas ner. Människor, vackra ting, lyxprodukter. Allt skulle liksom slås fotografisk tidskrift 26

8 27 no 6/2011

9 »Det fanns en dyster estetik i mig. Hur bra kunde man egentligen göra strypmärken? Det var bara intressant.«[från vänster] Kiara Haute Couture, italienska Amica Two boys undressed, svenska Plaza Robert Nettarp fotograferad av Mattias Edwall sönder. Det fina fick inte vara för fint, saker i djupet skulle tvingas upp till ytan. Ytan fick inte ta över, säger Jenny Stigsdotter. Många bilder fotades just bara för att de skulle retuscheras rejält i efterhand. Det var inte ens meningen att någon skulle se dem innan de jobbats igenom grundligt i datorn. Jenny tar fram sin laptop, där en stor del av deras verk sparats, och visar ett foto på en brinnande polisbil. Egentligen var det en vanlig tråkig Volvo som de tände eld på. I en annan bild, en av Roberts mest berömda, sprutar en halvnaken modell mjölk ur munnen. Fast från början blåste hon ut cigarettrök. Mjölken klipptes in efteråt. Den minderåriga, blåslagna»åse«från Bibelreportaget är ett annat exempel. Idén med blåmärkena kom de på först i arbetet med retuscheringen, berättar Jenny: fotografisk tidskrift 28

10 Vi provade oss fram hur skulle det vara om man la en blåtira här? I dag skulle jag aldrig göra så att en stackars 13-årig New Faces-modell såg misshandlad ut på bild. Men då kom jag från Konstfack och var en svartklädd människa som gillade att rita folk med avhugget huvud (skratt)! Det fanns en dyster estetik i mig, som gjorde att det inte var någon gräns att kliva över. Hur bra kunde man egentligen göra strypmärken? Det var bara intressant. De lät till och med en kollega slå sig själv på armen, så att Jenny skulle få se hur ett blåmärke egentligen såg ut. Nyfikenheten drev dem ständigt vidare. Helst visar retuschörer inte bilder»före«och»efter«, förklarar Jenny. Ser det bra ut så är det en bra bild oavsett hur den är gjord. Men jag får ändå se ett exempel, ett fotografi av en man som 29 no 6/2011 står med en bebis i famnen, i ett nedklottrat kök. Egentligen är bilden uppbyggd i flera lager, visar det sig. Jag blir faktiskt förvånad när jag ser att köksluckorna lyser rena och vita på originalet, alltså det som Robert egentligen fotade. Även tidigare manipulerade ju fotografer sina bilder, i mörkrummen. Att köra foton genom Photoshop sågs däremot länge som något fult i branschen. Än i dag är retuschering ett negativt laddat ord, ofta associerat till anorektiska smalhetsideal. Få tänker på hur mycket arbete det ligger bakom exempelvis färgtoner och ljussättning, menar Jenny. Men jag kan börja längta efter när man kan skita i att retuschera händerna. Folk tror att vi lägger tid på att göra modellerna smala de skulle veta hur mycket arbete det ligger bakom händerna. De ska vara helt perfekta idag, eleganta, som en sval handske. Jenny visar en av Roberts bilder, där några unga pojkar står mitt i en eldsvåda. Visst hade man kunnat göra lågorna snygga direkt i datorn men det hade inte blivit lika rått, förklarar hon. Istället tände de helt enkelt eld på en utskrift och fotade av den. Effekten blir trots allt en annan när något verkligen brinner på riktigt. För det svåra är inte att göra felfria bilder i Photoshop det konstnärliga ligger i att strunta att göra vissa saker, förklarar Jenny. Stoppa sig själv i tid, och lägga energin på rätt ställe. För Robban var inte fingrarna det viktiga. Att modellerna skulle se snygga och aptitliga ut, det var inte relevant överhuvudtaget. Jag kan titta på gamla bilder som vi gjorde och upptäcka att vi inte ens har brytt oss om händerna! Men vad händer i ansiktet? Jo, hon brinner upp. Eller biter på en isbit. Det var det viktiga, idén och tanken. I dag arbetar Jenny Stigsdotter med flera andra framstående modefotografer. Men hon saknar någon som vågar ta ut svängarna så mycket som Robert Nettarp gjorde. Rädslan för att gå miste om stora reklamkonton och förlora viktiga annonsörer på redaktionerna spelar förmodligen in. Den galna hängivenheten får stå tillbaka för det snygga. Bara de mest framstående fotograferna, som inte har något att förlora, vågar strunta i att retuschera armbågar, eller ta sig friheten att lämna modellernas händer fnasiga och röda. Borde inte hennes namn stå bredvid Robert Nettarps under de hyllade och nyskapande reportagen som de gjorde tillsammans för tio år sedan? undrar jag. Nej, på den punkten är Jenny Stigsdotter bestämd. Det var inte hon som skapade bilderna. Vem som målade väggarna på Moderna museet är inte viktigt det är ju arkitektens verk. På samma sätt känner hon inför modebilderna. Inte heller i tidningarnas modereportage brukar retuschörerna få en byline, fast deras jobb numera kan vara lika viktigt som stylistens, eller någon annan i teamet. Men det är först nu i efterhand som man har fått lite erkännande och respekt för det vi ändå åstadkom på den tiden. Folk kan säga»det var ju du och Robban som började jobba på det här sättet i Sverige«och det känns ju grymt. Fotnot: Utställningen med ett 60 tal av Robert Nettarps bilder visas på Abecita konstmuseum i Borås till den 29 januari 2012.