Rörlighetsträning vid tonusproblematik

Transkript

1 Rörlighetsträning vid tonusproblematik Rutin för äldreomsorgen, funktionshinderverksamheten och socialpsykiatrin i Borås Stad Fastställt av: Dokumentet framtaget av: För revidering ansvarar: Dokumentet gäller till och med: 1

2 DELEGERING AV ARBETSUPPGIFTER INOM HÄLSO- OCH SJUKVÅRD (SOSF 1997:14) Delegering kan endast ges för enstaka arbetsuppgifter Delegering är alltid personlig Beslut om delegering kan gälla för enstaka tillfälle eller begränsad tid, högst ett år. Delegeringsbeslut kan inte utfärdas att gälla tills vidare Delegering av arbetsuppgift får inte ske mot någons vilja Undantag: Akut nödsituation då det kan bli nödvändigt att beordra någon att utföra viss arbetsuppgift. Betraktas inte som delegering. Den som delegerar (Arbetsterapeut/ Fysioterapeut) -har formell kompetens genom utbildning och/eller legitimation -måste förvissa sig om att den som delegeras kan utföra arbetsuppgiften/uppgifterna -ansvarar för sitt beslut om delegering -kan när som helst återkalla sitt beslut om delegering -omfattas av Patientsäkerhetslagen SFS 2010:659 Den som tar emot delegering (omvårdnadspersonal) -har reell kompetens via praktisk yrkeserfarenhet -måste innan delegering meddela den som delegerar om man anser sig sakna kunskap för att utföra arbetsuppgiften -ansvarar för sitt sätt att utföra arbetsuppgifterna -får inte vidaredelegera en arbetsuppgift -omfattas av Patientsäkerhetslagen SFS 2010:659 Uppföljning av delegering med samtal och kunskapstest bör utföras fortlöpande. Delegering upphör att gälla när den som mottagit delegering eller den som delegerat lämnar sin befattning 2

3 Patientsäkerhetslagen 2010:659 Lagen omfattar i princip alla som arbetar i offentlig och privat hälso- och sjukvård och som medverkar i vård av patienter. Lagen anger samhällets krav på hälso- och sjukvårdspersonal. Man är skyldig att: Utföra arbetet enligt vetenskaplig och beprövad erfarenhet. Ge patienten sakkunnig och omsorgsfull vård. Visa patienten omtanke och respekt. Avliden patient ska behandlas med respekt och de anhöriga med hänsyn och omtanke. Ge patienten individuellt anpassad information om hälsotillstånd och olika behandlingsmetoder. Följa Offentlighets- och sekretesslagen SFS 2009:400 bestämmelser. Uppgifter om patientens hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden är sekretessbelagda. Rapportera om patienten drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom. Särskilda blanketter för avvikelserapportering finns på varje enhet. Man ansvarar själv för hur man sköter sina arbetsuppgifter. För alla personalkategorier gäller: Om man som hälso-och sjukvårdspersonal gör ett allvarligt fel kan detta anmälas enligt bestämmelserna i Patientsäkerhetslagen SFS 2010:659. 3

4 Inledning Att utföra en aktivitet till exempel föra ett glas mot munnen är en ganska komplicerad muskelaktivitet. Musklerna behöver aktiveras i rätt ordning, med lagom kraft och lagom snabbt. De behöver också slappna av när de inte ska användas. Det är en fin avvägning mellan sinnen och muskler och något som vi normalt sett inte behöver tänka på. Vad är spasticitet? Tonus kommer från det grekiska ordet tonos som betyder spänning i muskelvävnad. Begreppet tonus innefattar funktionsnedsättningar som minskad muskeltonus, ökad muskeltonus och spasticitet. Spasticitet är en form av ökad tonus, vilket innebär en onormalt hög muskelspänning med ofrivilliga rörelser. Den ökade muskelspänningen förhindrar viljemässiga rörelser och gör det svårt att till exempel föra ett glas mot munnen. Man brukar säga att spasticitet är hastighetsberoende. Det betyder att muskelspänningen blir starkare vid snabba rörelser än vid långsamma. Spasticitet uppstår vid en skada/sjukdom i centrala nervsystemet, det vill säga i hjärna eller ryggmärg. Graden av spasticitet beror på olika saker till exempel var skadan sitter och skadans storlek. Spasticitet begränsar ofta ledrörlighet och kan leda till kontrakturer, trycksår och smärta. En kontraktur innebär att senor, muskler eller leder blivit förkortade och stela. Vid stelhet kan det bli svårt att komma åt att sköta sin hygien. Det kan också bli svårt att få till en bra sitt- eller liggställning. Dessutom kan spasticitet leda till inaktivitet eftersom det blir svårt och energikrävande att utföra även enkla aktiviteter. Allt som orsakar obehag (till exempel stress, smärta eller transport på ojämna underlag) kan öka spasticiteten. Därför ska man alltid när man ser en ökande spasticitet fundera på bakomliggande faktorer. Har patienten ont någonstans? Behöver patienten gå på toaletten? Är patienten trött? Är det stökig miljö? Infektion? Patienten kanske inte själv känner eller kan säga att något är obehagligt. Förhöjd tonus behöver inte alltid innebära problem. Till exempel kan det ge ökad stadga för kroppen vilket underlättar förflyttningar och möjligheten att stå eller gå. 4

5 Diagnoser Vanliga diagnoser där spasticitet uppstår är cerebral pares, multipel skleros (MS), ryggmärgsskada och stroke. Cerebral pares: är en skada på hjärnan i tidig ålder, och spasticitet är mycket vanligt. Signalsystemet från hjärna och ryggmärg fungerar inte som det ska och rörelserna lever sitt eget liv. Multipel skleros (MS): spasticiteten förändras under sjukdomsförloppet. Ofta dominerar sträckspasticitet i benen men så småningom kan böjspasticitet uppstå som kan vara smärtsamt och öka fallrisken. Spasticitet drabbar även armarna. Ryggmärgsskada: spasticitet uppstår vanligtvis en tid efter skadan. Den ökar efterhand och stabiliserar sig på en viss nivå. Stroke: spasticitet uppstår vanligtvis en tid efter skadan. Till en början är muskelspänningen onormalt låg men kan öka efterhand och bli besvärande. Vanligast är det med en böjspasticitet i armen och sträckspasticitet i benet. Behandling En av de viktigaste åtgärderna för att minska spasticitet är att bibehålla muskellängd och ledrörlighet. Detta gör man med: Aktiva rörelser (att patienten själv, eller med stöd, utför rörelsen) Passiva rörelser (att någon annan tar ut rörligheten) Långvarig töjning av muskulatur (görs med ortoser och vilopositioner) Patienten kan också efter läkarbedömning få: Botulinumtoxinbehandling (behandling lokalt, injektion i muskeln) Baklofen (tablett eller via pump, påverkar hela kroppen) Operation (förlänger senan) 5

6 Rörlighetsträning För att minska/förebygga spasticitet bör man dagligen utföra tonusinhiberande rörelser. Det innebär att man med vissa rörelser kan minska den alltför höga spänningen i muskulaturen. Bålrotationer, höftböjning och belastning av arm eller ben är rörelser som dämpar förhöjd tonus. Att stå upp och belasta benen dämpar förhöjd tonus även i armen. Det är viktigt att patienten gör rörelserna så aktivt som möjligt. Att hitta tillbaka till normal muskelaktivitet är det bästa sättet att minska spasticitet. Om patienten inte kan göra aktiva rörelser är det ändå viktigt att hålla på med passiva rörelser för att bevara muskellängd och ledrörlighet. Om patienten fått botulinumtoxinbehandling är det viktigt att börja rörelseträna direkt nästa dag för att botulinumtoxinen ska sprida sig i muskeln. Om patienten inte fått med sig ett träningsprogram hem och är inskriven i hemsjukvården ska patienten kontakta arbetsterapeut eller fysioterapeut i kommunen för att få ett träningsprogram. Om patienten behöver hjälp av personal görs en beställning av HSL-insats. Effekten av botulinumtoxin avtar efter cirka 3 månader. Hör av dig till ansvarig arbetsterapeut eller fysioterapeut om patienten inte vill träna, har svårighet att utföra träningen eller känner obehag eller ökad smärta vid träning. Återkoppla också om övningarna är för enkla för patienten. Handortos och fothylsor Ibland får patienten en handortos (handskena), fothylsa eller annan ortos för att få en långvarig töjning. Innan handortosen sätts på bör man ta ut rörligheten. För att få spasticiteten att släppa är det bäst att börja med rörlighetsträningen uppifrån axeln och fortsätta nedåt. Man kan till exempel börja med sittande bålrotation och en sågövning för axeln. Syftet är att minska spasticitet och få fingrarna att slappna av, vilket gör det lättare att få på handortosen. Det är lättare att sträcka ut fingrarna om handleden är böjd nedåt. Det beror på att musklerna och senorna sträcker sig från armbågen och ut till fingrarna. Musklerna får en kortare sträcka med böjd handled jämfört med en rak handled (bild 1). En annan metod som kan få spasticitet att släppa i fingrarna är att föra tummen utåt sidan (bild 2). 6

7 Bild 1 Bild 2 För att få spasticitet att släppa innan man tar på en fothylsa kan det hjälpa att först göra bålrotationer i liggande (se bild). Man kan också prova att sträcka eller böja tårna. Det är viktigt att få ner hälen ordentligt i fothylsan, samt att dra åt banden relativt hårt för att undvika skav och dålig passform. Det är också viktigt att se till att tårna inte ligger böjda. Ortoser och hylsor ska användas enligt instruktion. Ibland används de hela dagen, ibland bara vid vissa aktiviteter. Handortoser används ibland även nattetid. Standardortoser för händer kan förskrivas av arbetsterapeut i kommunen. Fothylsor och specialtillverkade ortoser för händer (även för andra leder) förskrivs av OTA (Ortopedteknisk avdelning) på sjukhuset. Behandlande handortoser för patienter med spasticitetsproblem tillverkas av arbetsterapeut på spasticitetsmottagningen. Alltså när man tror att handortosen kan åstadkomma förändring. Vid fel på en ortos ska patienten vända sig till förskrivaren. Axel Axelleden är speciellt ömtålig eftersom den hålls ihop av muskler och andra mjukdelar. När musklerna har en onormal muskelspänning, både låg och hög, hamnar leden i ett felaktigt läge. Detta kan orsaka smärta. Som personal måste man alltid vara försiktig med en förlamad arm. 7

8 Det viktigaste för att smärta i axeln inte ska uppkomma är stöd under armbågen. Det kan till exempel vara ett bord på rullstolen eller ett bra armstöd. Ibland får patienten en mjuk ortos för att hålla leden i rätt läge. Det är också viktigt att patienten bibehåller rörligheten i axeln. Bra rörelser i vardagen är att sitta med ett samlat grepp och luta sig framåt/nedåt och att lyfta armen utåt sidan när patienten tvättar armhålan. Det är viktigt att tänka på att föra axeln i det naturliga rörelsemönstret. När man exempelvis lägger upp händerna i handfatet böjer man normalt sett armbågen och för armen framåt. Men när man som personal står vid sidan om patienten är det lätt hänt att man lyfter armen utåt för att sedan lägga upp den i handfatet. Den sistnämnda rörelsen är mer onaturlig för axelleden och kan orsaka smärta. Vardagsrehabilitering En av de viktigaste formerna av rehabilitering är så kallad vardagsrehabilitering. Det innebär att patienten ges möjlighet att klara sina dagliga aktiviteter själv i den mån det går. Därför är det viktigt att all personal runt patienten uppmuntrar och motiverar patienten. Vid en hjärnskada är det mycket viktigt att tidigt få in vanor som stimulerar tonusinhiberingen. Bålrotation kan man starta med innan man går upp genom att ligga på rygg med böjda ben och fälla knäna från sida till sida. Andra exempel på hur man får in bålrotation i vardagen är att placera föremål på den svaga sidan så att patienten är tvungen att vrida sig åt det hållet för att nå dem till exempel vid påklädning. Att patienten själv låser rullstolen på den svaga sidan ger också bålrotation. Höftböjning gör man exempelvis när man sitter och böjer sig fram för att ta på sig strumpor eller skor. Man gör det även när man äter. För att sitta bekvämt och få bästa 8

9 förutsättningen att böja sig framåt över matbordet är det viktigt att sitta med båda fötterna stadigt på golvet. Belastning i stående är viktigt. Därför bör man alltid passa på att stå lite längre än nödvändigt vid alla förflyttningar. Det är viktigt att sträva efter symmetri i ståendet och att belasta både starka och svaga benet. Man kan till exempel diska stående, ta ner porslin stående eller helt enkelt stå en stund och läsa till exempel tidningen. Att stå på tippbräda kan också vara bra för att minska spasticitet. Vid stående får man bra töjning av vadmuskulaturen, vilket minskar risken för spetsfot. Det är också viktigt att få sträcka ut kroppen ordentligt varje gång man lägger sig. Ofta måste personalen se till att patienten får hjälp med detta. Tänk på att ta det lugnt och låt det ta tid om patienten är stel. För att få spasticitet att släppa måste patienten känna sig bekväm, till exempel kan det behövas kuddar som stöd. Om det är svårt för patienten att sträcka ut, ta kontakt med fysioterapeut eller arbetsterapeut för bedömning. Instruktioner, signeringslistor Det ska alltid finnas ett skriftligt träningsprogram, signeringslista och rehabplan. Eftersom det är beställd HSL-insats ska signeringslista alltid fyllas i efter utförd behandling. Man ska även fylla i om patienten inte har tränat och orsak till detta. Om träningen inte utförts ska avvikelse skrivas av den omvårdnadspersonal som upptäcker det. Samma rutin som vid missade läkemedel. Om skriftlig instruktion eller signeringslista saknas ska du säga till ansvarig arbetsterapeut/fysioterapeut. Vid vardagsrehabilitering behövs varken beställning av HSL insats eller signeringslista. Det är inget som hindrar att patienten gör sin egen signeringslista. 9