Kulturens årsbok 2017

Transkript

1

2

3

4

5 Kulturens Östarp levande kulturarv kulturen 2017

6 Kulturens Östarp levande kulturarv. Kulturen Copyright Kulturen 2017 Ansvarig utgivare: Anki Dahlin Redaktör: Karin Hindfelt Foto: Viveca Ohlsson (om ej annat angivits) Foto omslag: Viveca Ohlsson Formgivning & produktion: Maria Jörgel Andersson, Mediamonstret I redaktionen: Anki Dahlin, Karin Hindfelt, Viveca Ohlsson Typsnitt: Janson Text Tryck: Norra Skåne Offset 2017 Papper: Tom&Otto silk 130 g issn: isbn:

7 Innehåll Kulturens Östarp ett bidrag till framtiden anki dahlin Om Kulturens Östarp och kulturarvets mångtydighet en museologisk bakgrundsbild björn magnusson staaf Med vördnad och tacksamhet. Georg Karlin och Wilhelmina von Hallwyl anders jansson Ett nyskapande friluftsmuseum blir kulturreservat magnus berglund Herrskapet Lagercreutz på Karlsborg i Östarp gunilla gardelin Lera och andra byggnadsmaterial på Östarp carita melchert Gamlegård i Östarp, Everlövs socken karin hindfelt Arvet efter Hanna kristina bakran Östarps vilda flora och fauna krister larsson Färsingen och lantraserna på Kulturens Östarp emma johansson Östarps gästgivaregård johan hofvendahl summaries in english medverkande i årsboken 2017 fotografer och bildrättigheter i årsboken 2017 källor

8

9 Kulturens Östarp ett bidrag till framtiden anki dahlin Kulturens Östarp är inte bara en fantastiskt vacker plats att säga att det är ett pastoralt landskap är inte att ta till överord, det passar som beskrivning. De flesta besökare möts av den fina vyn med Gamlegård i centrum och det omgivande böljande landskapet med betande djur i förgrunden. Det är en plats som rymmer mycket kulturhistoria och stora naturvärden. Under flera år har vi arbetat för att Kulturens Östarp ska kunna utses till kulturreservat. Vattenkvarnen som byggdes 1705 låg från början några hundra meter norrut vid Röddebäcken och tillhörde gården Östarp 2. När Kulturens Östarp ställdes i ordning 1924 fick den sitt nuvarande läge. 5

10

11 En av Kulturens grundare, förgrundsgestalten och museets mångårige chef Georg Karlin, har beskrivits som en person som brann för Kulturen, hade ett stort engagemang och ett ibland mycket hetsigt humör. Men det viktigaste i detta sammanhang är att han var före sin tid och det ses ju inte alltid med blida ögon av samtiden. Karlin ville göra Östarp till något nytt, något som inte fanns då, på 1920-talet. Han ville göra Östarp till en förebild för hur kultur-, natur- och djurskydd kunde kombineras. Nu arbetar vi vidare med och utvecklar denna övergripande och framåtblickande tanke. Kulturhistoriska underlag och utredningar om det biologiska naturarvet har tagits fram av Länsstyrelsen Skåne, Regionmuseet Kristianstad och av Kulturens personal. I ett beslut om kulturreservatsbildning ingår alltid en skötselplan som beskriver målen för bevarandearbetet och vad som måste göras för att dessa mål ska uppnås. Kulturen har börjat arbeta i den riktning vi ser att dessa dokument och den kommande skötselplanen kräver. Ny kunskap om platsens biologiska mångfald, naturvärden och dess kulturhistoriska värden har lyfts fram. Särskilt intressant tyckte jag personligen att det var att läsa utredningen om de rödlistade solitärbin som finns på Östarp. Kulturen har länge arbetat tillsammans med Länsstyrelsen Skåne för att göra Kulturens Östarp till ett kulturreservat. Potentialen har vi sett och platsens förutsättningar har varit klara. Under flera år har vi inom Kulturen arbetat med att stärka organisationens kompetens inom områden som är viktiga med tanke på en kommande reservatsbildning. Jag tänker speciellt på att vi sedan ett antal år har utbildade trädgårdsmästare och byggnadsantikvarier inom organisationen. Dessutom är alla avdelningar ansvariga för en del av Kulturens verksamhet oavsett dess geografiska placering. Idag har Kulturen åtta besöksmål och alla är lika viktiga, men de har helt olika förutsättningar. Den avdelning som ansvarar för till exempel fastigheter, gör det inom hela Kulturens verksamhetsområde. På den sandiga platån vid Möllegården står en stolpkvarn från 1800-talets början. Ursprungligen stod den på Vipeholmsområdet i Lund. Efter att 1845 ha flyttats till Skönadal, öster om Villa Sunna i Lund, flyttades den till Kulturens Östarp anki dahlin 7

12 Kulturens hela verksamhet är idag mer professionell och effektiv. Dessa förutsättningar innebär att jag är övertygad om att Kulturens Östarp i Sjöbo kommun kan fortsätta att utvecklas och vara till stor glädje för besökare från såväl närområdet som andra delar av världen. Här finns en plats där elever i grund- och gymnasieskola liksom forskare kan lära mer om natur och kultur för en lång tid framöver. De ekonomiska förutsättningarna har förändrats under de 90 år som förflutit sedan Kulturen köpte gården, flyttade dit fler byggnader, byggde ett gästgiveri och Möllegården. Karlin ville visa upp ett gårdsbruk som inte förändrats eller rationaliserats under flera sekler. Tanken var inte bara att bevara äldre lantbruksmetoder på Östarp, där skulle även gamla kreatursraser hållas och nyttjas så som man gjort i forna tider. I Möllegården som byggdes 1924, skulle gårdsfogden bo så att Gamlegårds ursprungliga interiörer kunde visas för besökare. Ambitionsnivån var hög och tanken var att Östarp skulle bära sina egna kostnader. Men lantbrukets utveckling innebar att detta inte gick att förverkliga, utgifterna blev högre än intäkterna. Numera köper Kulturen in tjänsten som gårdsbrukare och i avtalet regleras bland annat vilka lantrasdjur som ska finnas på Kulturens Östarp under sommarsäsongens öppethållande. Byggnaderna kräver vård och omsorg och visst har vi önskat större resurser för att kunna hålla byggnaderna i ännu bättre skick, men det kan finnas fördelar med att inte ha obegränsat med pengar. Den lilla budgeten är ett av skälen till att vi bara lagt om delar av halmtaken nästan varje år, men att lägga om ett sti, det vill säga en bit i taget allt efter behov, är också det traditionella sättet. Att arbeta på detta sätt är dessutom en pedagogisk vinst då besökarna kan ta del av hur halmtaksläggning går till under flera säsonger och inte bara under ett år. överst: Blommande fruktträd i Gamlegårds trädgård. nederst: I och med bildandet av ett kulturreservat kommer utvidgade planer för markanvändning och skötsel av Kulturens Östarp att tas fram. 8 förord

13

14

15 Målet är att kulturreservatet ska spegla tiden och syftet är att bevara och levandegöra det kulturpräglade landskapet med byggnader. Kulturens Östarp består av två gårdar som man kan läsa om i artiklarna i denna bok. Fokus har under flera år varit riktat mot Gamlegård med omgivande trädgård och marker. Denna gård och dess omgivningar ska visa 1830-talets landskap medan de delar som hör till Alriksgården ska spegla 1930-talets gårdsbruk och landskap. Nästa stora utmaning på Östarp är att utveckla Alriksgården. Mangårdsbyggnaden från början av 1900-talet, med intressanta takoch väggmålningar utförda av målarmästare Nils Sjöberg år 1905, har stora vårdbehov som snarast måste åtgärdas. Alrik Jönsson var en av de tre bröder som gemensamt drev gården. Vad finns det för intressanta berättelser om dessa bröder? Det finns fortfarande människor som minns dem. Hur såg jordbruket ut på denna gård under 1900-talets första årtionden? Kan trädgårdens utseende rekonstrueras? Vilka djur hade man på gården? Hur levandegör vi landskapet? Det finns många möjligheter till ökad delaktighet från äldre som minns hur det var, och från nya svenskar som kanske alldeles nyligen lämnat ett ålderdomligt jordbruk i sitt hemland. Här finns möjligheter till nya spännande möten. Vi har många utmanande och roliga pedagogiska uppgifter framför oss. Jag hoppas att de intressanta artiklarna i denna bok lockar till både att läsa mer och att göra ett besök på Östarp inom kort. Jag ser fram emot att Länsstyrelsen kommer att fatta sitt beslut så att vi kan fira invigningen av Skånes andra kulturreservat under festliga former år Anki Dahlin museichef Varje årstid bjuder på nya upplevelser på Kulturens Östarp. Bilden överst till vänster fotograf Emma Johansson. nästa uppslag: När vitsippan (Anemone nemorosa) blommar och träden börjar slå ut är landskapet kring Kulturens Östarp kanske som allra vackrast. anki dahlin 11

16

17

18

19 Om Kulturens Östarp och kulturarvets mångtydighet en museologisk bakgrundsbild björn magnusson staaf Viktor Rydberg var ett av de största svenska författarnamnen under slutet av 1800-talet. Idag är han förmodligen främst berömd för dikten Tomten med de välbekanta raderna: Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken. Gamlegård och Hannas trädgård i vinterdvala. 15

20 Viktor Rydberg blev på 1880-talet professor i ämnet kulturhistoria vid Stockholms högskola. I en föreläsning om den tidiga medeltiden i Europa på vårterminen 1887 använde han sig av ordet kulturarv. Det var första gången som detta begrepp användes i det svenska språket, åtminstone om man skall lita på Svenska Akademins ordbok. Nuförtiden brukas kulturarvsbegreppet ofta för att beteckna särskilt definierade objekt, platser och miljöer, men Rydberg använde det med en annan betydelse. Med kulturarv avses i hans föreläsning en slags förståelse av det förflutna som möjliggör mottaglighet för nya kunskaper vilket i sin tur är ett villkor för en positiv samhällsutveckling. Kort sagt, uppfattningen om det som en gång varit lägger grunden för dynamisk förändring. Det förgångna och det kommande är sammantvinnat. Samma år som Rydberg höll sin föreläsning kunde Kulturhistoriska Föreningen för Södra Sverige, Kulturen, fira sitt femårsjubileum. Föreningens dynamiske ledargestalt, Georg Karlin, var då 28 år gammal och precis i begynnelsen av en synnerligen anmärkningsvärd museikarriär. Ett motto som skulle bli ledande både för Karlin och Kulturen bestod av de två orden forntid framtid. Det är lockande att i denna ordkombination läsa in en betydelse som ligger nära Rydbergs kulturarvsbegrepp. Tanken om att det var av vikt att skapa en förståelse för historia och transformation låg i tiden. Karlin levde i en tid av accelererande förändringar. Skåne var ett av de landskap i Sverige där industrialiseringen gick snabbast. Varje år flyttade tusentals människor till städerna för att hitta arbete i fabriker, i handel eller inom andra verksamheter. Staden lockade, fastän trångboddheten var stor, lönerna låga och livsbetingelserna inte sällan mycket osunda. I Lund byggdes också industrier och arbetarstadsdelar växte fram, men universitetet skapade särskilda betingelser för stadens tillväxt. Riksdagen hade vid mitten av 1800-talet beslutat att satsa överst: Östarp 2:3 köptes av Kulturen Gården kallas Alriksgården efter den sista ägaren Alrik Jönsson. nederst: Östarp 1 är det vi idag kallar för Gamlegård. Nuvarande gården byggdes kulturarvets mångtydighet

21

22 större summor på forskning och högre utbildning. Sverige var ett av de fattigare länderna i Europa. Med hjälp av kunskap skulle landet ta sig ur armodet och i denna strävan spelade Lund en viktig roll. 1882, samma år som Kulturhistoriska Föreningen bildades, invigdes det pampiga nya universitetshuset. Nya vetenskapliga institutionsbyggnader uppfördes och bidrog successivt till att den ålderdomliga stadsbilden förändrades. Allt färre ting tedde sig så som det gjorde förr. Mycket av det nya innebar givetvis även förbättringar, men det fanns samtidigt en framväxande otrygghet. Vart var världen på väg, varifrån kom man? Inflyttningen från landsbygden var stor. Rotlöshet och främlingskap skapade en känsla av vilsenhet i städerna, inte bara hos dem som levde i misär, utan även bland dem som höll på att skapa det nya. Kulturhistoriska Föreningen grundades av unga studenter. Samhällsomvandlingen omfattade dock inte bara städerna utan i lika hög grad landsbygden. Jordbruket ändrade teknik, byarnas sociala struktur stöptes om, traditioner som funnits i århundranden sjönk undan. Karlin växte upp i byn Huaröd på Linderödsåsen på 1860-talet. Redan då han tog studentexamen 1879 i Lund måste han ha varit väl medveten om att hans barndomsvärld och de skånska bygderna i sin helhet höll på att förvandlas. Kulturhistoriska Föreningen hade redan från begynnelsen sett kulturhistoriskt samlande och dokumentation som en av sina huvuduppgifter. I början skedde detta i blygsam skala genom insamling av diverse olika föremål som ansågs vara av historiskt värde. Åtskilliga av dessa var bruksföremål med koppling till bondesamhället. Målet med samlandet var att bevara åtminstone delar av det som höll på att försvinna. Samtidigt ville man också bygga upp kunskapen om det som varit. Sett utifrån vår tids vetenskapshorisont fokuserade amanuenserna och intendenterna kanske i alltför hög grad på föremålen och för lite på berättelserna. Vetenskapsideal är emellertid inte statiska, utan är stadda i ständig förändring. Detta var en tid då den På Gamlegård hålls lantraser som Linderödssvin och Blommehöns och i Hannas trädgård blommar Kungsängsliljan (Fritellaria meleagris) under senvåren. Bilden överst till höger fotograf Jessica Ljung. 18 kulturarvets mångtydighet

23

24 så kallade folklivsforskningen höll på att byggas upp, ett ämne som idag kallas etnologi. Dagens universitetsämnen etnologi, konstvetenskap och arkeologi har sina rötter i den museiverksamhet som utvecklades under 1800-talet. Det var inte bara bevarande och forskning som stod på Kulturhistoriska Föreningens agenda utan i minst lika hög grad en publik verksamhet. Faktum är att både föreningen och samlandet utvecklats ur ett studentteaterprojekt. Karlin skrev, regisserade och uppträdde med entusiasm i bondlustspel och för att förhöja realismen sökte studenterna efter rekvisita på bondgårdar. I Karlin förenades en musei- och teatermänniska på ett högst fascinerande och originellt sätt. En innovation som utvecklades inom utställningstekniken under andra halvan av 1800-talet var det så kallade dioramat. Dioramat var en iscensättning av föremål som rekonstruerade en miljö. Det gav förenklat uttryckt museibesökarna möjlighet att betrakta miljöer från andra platser i världen, eller andra tider i historien. Dioramorna stod i kontrast till de mer traditionella monterutställningarna där föremål exponerades sorterade efter funktion eller kronologisk ordning. I de nordiska länderna utvecklades diorama-idén på ett nytt radikalt sätt under 1890-talet friluftsmuseer började anläggas. Istället för att iscensätta bara en enstaka miljö eller interiör, återuppbyggdes nu hela hus med återskapade omgivningar. Besökarna var inte längre bara betraktare, utan de kunde verkligen gå in i det som museet berättade om och få en fysisk upplevelse som talade till fler sinnen än bara synen. Man kunde känna på de bilade bjälkarna, sätta sig på en nött bänk och andas in tjärdoften från träet i timmerhusen. Det var en utställningsform som helt stämde med Karlins museivision. Han skulle också påstå att idéen var hans. Karlin var förvisso en betydande innovatör inom museisektorn och Kulturens museum var, då det slog upp sina portar för allmänheten 1892, det andra friluftsmuseet i Sverige, efter Skansen i Stockholm, men det är tveksamt om man kan tillskriva idén om friluftsmuseer en enskild individ. Artur Hazelius, Nordiska Museets och Skansens Två exempel på så kallade dioramor, iscensättning av föremål som rekonstruerar en miljö. Interiörer från Kulturen i Lund omkring år Fotograf övre bilden: Lina Jonn. Den nedre okänd fotograf. 20 kulturarvets mångtydighet

25

26

27 skapare, samt Bernhard Olesen, Frilandsmuseets grundare i Köpenhamn är exempel på andra museipersoner från denna tid vars idéer kommit att få stort inflytande. Friluftsmuseet var snarare en tanke som låg i tiden och de tidigaste hade alla sina specifika särdrag. Karaktäristiskt för Kulturens friluftsmuseum var dess fokus på de fyra stånden, präster, adel, borgare och bönder. Den svenska ståndsriksdagen hade avskaffats 1866, bara sexton år innan Kulturhistoriska Föreningen bildades. I modernt museologiskt språkbruk skulle man säga att det var samhällets sociala strukturer som stod i fokus för friluftsmuseets berättande. Det fanns ett emanciperande drag i denna berättelse. Böndernas historia hade under lång tid fått stå i skuggan, nu gavs den samma uppmärksamhet som adelns. Den relativt nära samtidshistorien i 1800-talet togs också upp i museets samlingar och berättande. Bondlustspelen som Karlin skrev drev förvisso till viss del med livet på landet. Det måste samtidigt sägas att det var en drift gjord med kärlek. Karlins museigärning tyder tämligen entydigt på att han hyste djup respekt för bönders arbete och liv. Han var son till kyrkoherden i Huaröd och kom trots allt själv från landsbygden. Det kan på ett sätt synas märkligt att det främst är en timrad gård från Blekinge som får representera bondeståndet på Kulturen och inte en fyrlängad korsvirkesgård. En bidragande orsak till detta är antikvariskt praktisk. Trähus lämpar sig betydligt bättre för flyttning än byggnader som är konstruerade av sten, tegel eller lerklining. En annan orsak är utrymmesmässig. Karlin hade initialt för avsikt att återuppföra en fyrlängad gård på Kulturens friluftsmuseum i Lund, men det var trångt om plats även om kvarteret var stort till ytan. Det fanns också en ekonomisk aspekt som bör vägas in minst lika mycket som de övriga. Lämpliga korsvirkesgårdar var inte billiga och att återuppbygga en sådan var också dyrt. En korsvirkesgård som Karlin varit intresserad av hade köpts till Skansen av Hazelius som hade större resurser än Kulturen. I museologisk historieskrivning får det praktiskt-tekniska och ekonomiska Den pedagogiska verksamheten på Kulturens Östarp erbjuder bland annat program för skolklasser i olika årskurser. björn magnusson staaf 23

28 ramverket inte glömmas bort. Dessa villkor har i hög grad varit styrande för museernas utveckling och är så än i dag. Den viktigaste orsaken till att det inte finns en fyrlängad korsvirkesgård på Kulturen idag står dock främst att finna i att Karlin redan under de första åren på 1900-talet började utveckla en alltmer kritisk syn på den museiform han själv varit med om att utveckla. Hus var en produkt av sin miljö och att flytta hus från sin ursprungliga plats var att beröva både byggnaden och omgivningarna dess själ menade Karlin. Dessa för sin tid radikala tankegångar utvecklade Karlin i samband med en bevarandestrid om det medeltida Dekanhuset i Lund. Dekanhuset återuppbyggdes visserligen på Kulturen 1908, men det var ur Karlins perspektiv ett betydligt sämre alternativ än bevarande på plats. Inom ramarna för detta tänkesätt skulle så småningom ett helt nytt museikoncept komma att utvecklas det som vi idag kan se på Östarp. Grevinnan Wilhelmina von Hallwyl var en av Sveriges rikaste kvinnor i början på seklet och tillika en av landets mest engagerade och originella kulturhistoriska samlare. Hon finansierade Kulturens köp av gården Östarp nr 1 år Om Karlins samverkan med grevinnan von Hallwyl, berättas i en annan artikel i denna bok. På Östarp fanns en närmast arketypisk fyrlängad korsvirkesgård, men dess natursköna belägenhet gjorde att Karlin bestämde sig för att realisera en annan revolutionerande museivision. Det var återigen böndernas liv på landet som stod i fokus. Istället för att bege sig till städerna för att kunna få ta del av böndernas historia, var det väl rimligare att tänka sig att denna faktiskt berättades på landet? Åkrarna, ängarna och betesfälten var inte något som kunde pressas in i en monter eller återges i form av en rabatt. Den agrara miljön borde i lika hög grad som själva byggnaderna ha en huvudroll i museiberättelsen om de skånska bönderna, menade Karlin. Kanske såg han i sitt inre på Östarp en miljö snarlik den han upplevt i sin barndom? Säkert är att många av dem som besökte Östarp på 1920-talet blev nostalgiska. Det slags förmoderna jordbruk som de mötte där låg inte långt tillbaka i tiden. På flera håll i Skåne kunde man då faktiskt Skördelycka i Gamlegårds köksträdgård. 24 kulturarvets mångtydighet

29

30 fortfarande uppleva liknande sorters jordbruk, fast då inte utövat i museimiljö, utan som vardag. Karlin visste dock att klockan klämtade för denna ålderdomliga livsstil. Den 2 augusti 1924 kunde Kulturen på Östarp invigas av kronprins Gustav Adolf, kung Gustav V kunde visserligen inte komma, men kronprinsen var tillika hertig av Skåne. Den historieintresserade kronprinsen bör ha varit vederbörligen imponerad när han anlände. Trots att syftet med Östarp var att levandegöra det förflutna, så var det en mycket modern anläggning i sitt upplägg. Det museum som Karlin och Kulturen skapade på Östarp under 1920-talet och tiden före andra världskriget, kan beskrivas som första föregångare till dagens kulturreservat. Egentligen var man vid denna tid kanske ännu radikalare i tänkandet om anläggningen än vad vi är idag. Det skulle under loppet av 1900-talet växa fram föreställningar om skillnader mellan natur och kultur, något som inte minst präglat offentlig förvaltning. Frågor om så kallad naturmiljö hanteras i 2000-talets Sverige först och främst av Naturvårdsverket, kulturmiljöfrågor av Riksantikvarieämbetet. En uppdelning som kan tyckas ganska konstlad, kultur och natur betingar varandra. På Östarp gjordes ingen distinktion mellan natur och kultur. Besökaren upplevde då och upplever än idag odlingslandskapet som en helhet med hela kroppen och alla sinnen. År 1924, liksom år 2017, kunde man se byggnader med ålderdomliga funktioner, höra fåglar kvittra och hästar gnägga, känna i musklerna hur det tar emot i uppförsbackarna, dofta blommor och gödsel. På Östarp hade till och med en rekonstruerad gästgivargård uppförts så att man kunde känna smaken av den skånska livsmedelsproduktionen, särskilt ölen förefaller ha varit populär. Förebilden till rekonstruktionen var gästgivargården Kallinan från 1700-talet, belägen i Arlöv på vägen mellan Malmö och Lund. överst: Kronprins Gustav Adolf, hertig av Skåne och kronprinsessan Louise i den urgamla skånska dräkten som hon fått i gåva av Kulturen. Okänd fotograf. nederst: Kulturens chef Georg Karlin framför gästgiveriet på invigningsdagen. Okänd fotograf. 26 kulturarvets mångtydighet

31

32 Det var på slutet av 1700-talet och i början på 1800-talet som det kulturlandskap vi idag förknippar med Skåne började konstrueras genom enskiftets jordreformer. På Östarp kan man tycka sig uppleva själva essensen av det urskånska, som om det alltid funnits där. Det är dock en miljö där flera av de viktigaste elementen är något mer än 200 år. Karlin lät uppföra nya byggnader med äldre byggnadsteknik på Östarp, förutom gästgivargården, även Möllegården och brytestugan. Andra hus flyttades till Östarp på traditionellt friluftsmuseimanér från andra platser i Skåne, till exempel malttorkan, vattenmöllan och väderkvarnen. Östarp blev därigenom en skånskare plats än den någonsin varit tidigare, en anläggning som på ett högst påtagligt vis signalerade regional identitet. Denna identitetsskapande aspekt har stått minst lika mycket i centrum för verksamheten som den jordbrukshistoriska under 1900-talet uppfördes till exempel en ny museihall ritad av lundaarkitekten Klas Anshelm. Museihallen anknyter i sitt formspråk på ett väldigt tydligt sätt till äldre skånsk byggnadstradition och korsvirke, även om den är byggd med modern teknik. Nämnas bör att Anshelm höll på att rita de modernistiska byggnaderna till Lunds tekniska högskola, då han formgav museihallen på Östarp. Östarp är och har varit en museianläggning som varit en projektionsyta för olika drömmar, drömmen om traditionellt liv på landet, drömmen om det skånska och drömmen om ett ålderdomligt landskap. På 1990-talet blev Östarp också en plats för drömmen om det hållbara samhället. Under flera år och in på 2000-talet bedrevs ett samarbete mellan humanekologiska forskare vid Lunds universitet och Kulturen på Östarp. Genom experimentell agrarhistoria försökte man utveckla kunskaper som bland annat skulle kunna användas vid utvecklingen av modernt hållbart jordbruk. Resultaten var intressanta, men för att kunskaperna skall kunna omsättas med större framgång måste de nog testas på fetare jordar. Markerna vid Östarp är extremt magra och inte alls så feta som på många andra platser i Skåne. Boskapsskötsel och smörproduktion var istället det som gav en Det finns mycket att upptäcka för så väl stora som små i Östarps kulturlandskap. 28 kulturarvets mångtydighet

33

34

35 lönsamhet, om än blygsam, åt jordbruket på Östarp under och 1900-talet. Det agrarhistoriska experimentet kan i sitt upplägg dock sägas knyta an till den förståelse av begreppet kulturarv som Rydberg hade något mer än 100 år tidigare. Genom kunskap om det förflutna, kan vi utveckla olika konstruktiva förhållningssätt inför framtiden. Kulturarvsbegreppet fick en renässans under 1990-talet och har fått en allt vidare användning sedan dess. Frågorna om kulturarv har vunnit större politisk dignitet. Sveriges kulturminister presenterade hösten 2016 en lagremiss om kulturarv. Östarp är en museianläggning som samtidigt rymmer många olika kulturarvsdimensioner, med status som kulturreservat läggs ytterligare ett lager till dess fascinerande museologiska historia. Riksantikvarieämbetet definierar kulturarv som alla materiella och immateriella uttryck för mänsklig påverkan, det vill säga spår, lämningar, föremål, konstruktioner, miljöer, system, strukturer, verksamheter, traditioner, namnskick, kunskaper med mera. Kanske kan det också förstås som en slags frågande undran? När jag för några år sedan en decemberkväll kom ut från ett glatt julbord på Östarps gästgivargård hade snön lagt sig på fälten därute. Lite dumdristigt med tanke på halkan gick jag bort mot Gamlegård som ändå syntes ganska väl i mörkret. Väl framme såg jag hur flingorna singlade ner över halmtaket, snön lyste upp det tysta landskapet. Mer drömskt har jag nog aldrig sett Östarp och så nära har jag aldrig känt mig en av stroferna ur Rydbergs dikt Tomten. Tomten lyssnar och, halvt i dröm tycker sig höra tidens ström, undrar, varthän den skall fara, undrar, var källan må vara. Östarp är och har sedan 1924 varit en museianläggning som utgjort en projektionsyta för olika drömmar. Drömmen om traditionellt liv på landet, drömmen om det urskånska och drömmen om ett ålderdomligt landskap. björn magnusson staaf 31

36

37 Med vördnad och tacksamhet. Georg Karlin och Wilhelmina von Hallwyl anders jansson På Kulturen finns en imponerande tavla med namnen på museets främsta donatorer. Tavlan sattes upp 1892 i det nyöppnade friluftsmuseets huvudbyggnad, Herrehuset. Museets chef, Georg Karlin, var en framsynt man. Tavlan hade gott om plats för goda givare. Fyrtio år senare, 1932, fanns det 47 namn i tre spalter. Utan dessa givare hade Kulturen inte existerat. I festskriften till jubileet samma år framhåller Karlin att många av givarna är kvinnor och han poängterar deras stora betydelse. De kallas lite raljant för Kulturens väninnor. En av dessa var Wilhelmina von Hallwyl. Ovanför den öppna spisen i rökrummet i Hallwylska palatset hänger detta porträtt föreställande Wilhelmina von Hallwyl. Tavlan är målad 1895 av Julius Kronberg. Hallwylska museet inventarienummer xxxi:c.a

38 Wilhelmina von Hallwyl föddes 1844 i Stockholm, dotter till träpatronen Wilhelm Kempe och hans hustru Johanna. Wilhelmina kom att bli deras enda barn gifte hon sig med den schweiziske greven Walther von Hallwyl, som flyttar till Sverige. Vid faderns död ärver hon en enorm förmögenhet. I Schweiz finns familjen von Hallwyls gods, Schloss Hallwyl, och det är här hennes intresse för museiarbete väcks när hon ordnar och katalogiserar slottsarkivet. Nästa projekt är en arkeologisk utgrävning av vallgravarna. När hon sommaren 1910 vistas på sommarslottet Hildesborg i Skåne frågar hon en av sina vänner, operasångaren Gustaf Sjöberg, till råds om hur hon hittar en duktig arkeolog. Sjöberg menar att det skall vara en svensk eller dansk, enligt honom är det bland dem man finner de bästa arkeologerna, och han föreslår sin vän Nils Lithberg. Vid den här tiden är Kulturen en institution att räkna med. Från de relativt osäkra åren i slutet av 1800-talet har museet nu vuxit sig stort, både nationellt och internationellt. Georg Karlin har under början av 1900-talet anställt unga, vetenskapligt skolade amanuenser. En av dessa är just Nils Lithberg, anställd Det är nu Karlin möter Wilhelmina von Hallwyl för första gången. Karlin kan mycket väl tänka sig att låna ut Lithberg, men mot ersättning till Kulturen. Senare får Karlin en inbjudan att besöka utgrävningen. Grevinnan betalar allt. Karlin berättar själv om hur hon skickat pengar för resan och hur han returnerade de medel som han inte använt. Enligt honom väckte det förvåning, men Karlins redlighet blev som han skriver, omedveten sådd till skörd. Lithberg avslutar sin anställning på Kulturen 1912, och Karlin har nu god kontakt med Wilhelmina von Hallwyl. I brevböcker och ekonomiska handlingar kan man följa hur hon årligen ger bidrag med hundratals kronor. Vissa år redovisar Karlin vad han köpt för hennes överst: 1908 köpte Wilhelmina och Walther von Hallwyl egendomen Hildesborg strax norr om Landskrona. Här syns de båda tillsammans med familjemedlemmar och gäster framför boningshuset. Hallwylska bildarkivet lxiv:i:l.a.f.b.114. nederst: Omslaget till Kulturhistoriska museets Östarp. Dess natur, historia och ändamål. Fästskrift till invigningen den 2 augusti georg karlin och wilhelmina von hallwyl

39

40

41 gåvomedel och i museets huvudliggare antecknar man noga att det är hon som bekostat inköpen. I senare tid har dessa uppgifter misstolkats som att hon gjort inköpen eller ägt föremålen. Så är inte fallet, hon har donerat medel som Karlin sedan använt till inköp vid auktioner eller från antikvitetshandlare. Bland föremålen finns egyptiska textilier, keramik och silverföremål. Under 1920-talets början letar Kulturen efter en skånegård till friluftsmuseet. Grevinnan von Hallwyl har lovat att bekosta köpet, men det gällde då en gård som skulle flyttas in till museet i Lund. Museets personal reser på utflykt. Intressanta gårdar mäts upp och man får också erbjudanden från privatpersoner. När man så hittar gården i Östarp skickar Kulturens styrelse ett jublande telegram, som Karlin i efterhand beskriver som något impulsivt. Att flytta gården beskrivs dock som ett helgerån och grevinnan går med på att låta gården finnas kvar på ursprunglig plats. Hon donerar kronor, i dagens penningvärde Östarp omtalas som grevinnans gård. I juli 1923 besöker Wilhelmina von Hallwyl gården, ett år före invigningen. Festskriften som publiceras till öppnandet 1924 dedicerades till henne, men i själva invigningsceremonin deltar hon inte. Under hela 1920-talet fortsätter Wilhelmina von Hallwyl att ge årliga bidrag till Kulturen, det sista tycks vara Några år tidigare har hon fått låna museets konservator, Anders Gräns, för att laga föremål i grevinnans egna samlingar. Men hon fick betala för det! Att hon inte var helt nöjd med arrangemanget framgår av hennes kommentar: För att få nåden att låna honom måste jag betala Museet kronor per månad och dessutom hans avlöning och ändock har jag skänkt Museet hela Östarp På mig skola alla suga, men erkänna att jag gjort något, överst: Musealt arbete i Hallwylska palatset, Wilhelmina von Hallwyl tillsammans med Bengt Claudelin. Hallwylska bildarkivet lxiv:i:l.a.f.b.129. nederst: Wilhelmina von Hallwyl övervakar katalogisering av samlingarna i ett gästrum i Hallwylska palatset. Hallwylska bildarkivet lxiv:i:l.a.f.b.126. nästa uppslag: Exempel på föremål ur Kulturens samlingar som förvärvats tack vare medel donerade av Wilhelmina von Hallwyl. Från vänster: km 28742, km 28741, km 34881, km 29124, km 34882, km samt km anders jansson 37

42

43

44 gör ingen av herrarna, så är det, otack är världens lön. Sommaren 1929 besöker hon Kulturen för sista gången. Hon dör året efter, 85 år gammal. Redan före sin död skänkte Wilhelmina von Hallwyl och hennes make bort samlingarna samt det Hallwylska palatset på Hamngatan 4 till staten. Efter makens död 1921 bodde Wilhelmina kvar till sin död och Hallwylska museet öppnades först När man läser och hör berättas om Wilhelmina von Hallwyl och Georg Karlin framställs hon ofta som en rik, äldre kvinna som charmerats av Karlin. Jag tror man måste nyansera bilden. Visserligen var Karlin en kvinnokarl, men grevinnan von Hallwyl var inte en tyst, underdånig kvinna som sysslade med välgörenhet. Såväl hon som Karlin var stora samlare och båda fick med tiden var sitt museum. Wilhelmina von Hallwyls intresse för historia och föremål tog på allvar fart i Schloss Hallwyl. I hemmet i Stockholm, Hallwylska palatset, bygger hon upp en omfattande samling av silver, keramik och konst. De sista 30 åren av sitt liv katalogiserar och registrerar hon hängivet sina samlingar, men också alla föremål som använts i familjen. Katalogen publiceras i ett omfattande praktverk i 78 band som trycktes i 110 exemplar. Man kan föreställa sig att Wilhelmina von Hallwyl och Georg Karlin hade mer att tala om än pengar. Särskilt keramik var ett gemensamt intresse, men även katalogiserings- och systematiseringsfrågor. Det var två eldsjälar som möttes. Wilhelmina von Hallwyl och hennes sällskapsdam Ida Uhse gymnastiserar under ledning av Ida Westman i Hallwylska palatsets gymnastiksal. Hallwylska bildarkivet lxiv:i:l.a.f.b georg karlin och wilhelmina von hallwyl

45

46

47 Ett nyskapande friluftsmuseum blir kulturreservat magnus berglund När miljöbalken infördes 1999 tillkom ett nytt områdesskydd i svensk lagstiftning, en kulturmiljövårdens motsvarighet till naturvårdens naturreservat. Med skyddsinstrumentet kulturreservat ges nya möjligheter att skydda värdefulla kulturpräglade landskap som det heter i miljöbalken områden formade av mänsklig verksamhet där marker, byggnader och olika typer av lämningar bildar en kulturhistoriskt intressant helhetsmiljö. Fuktängen söder om gästgiveriet var tidigare slåttermark men är numera betesmark. Fotograf Magnus Berglund. 43

48 Hittills har bara 43 kulturreservat inrättats i landet. Det kan jämföras med drygt tre hundra naturreservat enbart i Skåne. De flesta av kulturreservaten är äldre jordbruksmiljöer, men även bruks- och industrimiljöer, parker och andra typer av anläggningar förekommer. I Skåne är skogshemmanet Örnanäs, tre mil norr om Kristianstad, kulturreservat sedan Nu är även Kulturens Östarp aktuellt för detta exklusiva skydd. Östarp är en av många byar och ensamgårdar som etablerades på Vombsänkans lätta jordar under yngre järnålder och medeltid. Just de sandiga jordarna satte länge stark prägel på området och styrde både hur markerna brukades och hur de olika markslagen (åker, äng, betesmark och skog) fördelades. Innan konstgödsel började användas krävde den magra jorden långa perioder av träda mellan odlingsperioderna. I Östarp trädades åkrarna i upp till 18 år på 1700-talet och medan jorden fick vila nyttjades den för bete och slåtter. Resultatet blev en markanvändning som karakteriserades av stor dynamik där åker, äng, skog och betesmark både lånade drag av och växelvis övergick i varandra. Det lågintensiva åkerbruket innebar att behovet av odlingsbar mark var stort och de skogsklädda utmarkerna odlades upp redan på 1700-talet, innan den agrara revolutionen hade slagit igenom. Det kunde också förekomma träd på åkrarna, vilket åtminstone delvis torde bero på problem med flygsand. Andelen odlingsmark var anmärkningsvärt stor och redan 1705 hade Östarps två gårdar hela 68 hektar åker vilket är exceptionellt mycket, i synnerhet som området räknades till skogsbygden. De långa trädesperioderna innebar dock att endast en bråkdel av åkermarken odlades varje enskilt år. De magra, sandiga jordarna är en nyckel till förståelsen av Östarps agrara utveckling men de geologiska förutsättningarna har också inneburit att det äldre jordbruket gjort ett blygsamt avtryck i dagens landskap. Avsaknaden av sten i kombination med den rörliga sanden och den höga uppodlingsgraden in i modern tid har resulterat i en stor brist De sandiga markvägarna har ett högt kulturhistoriskt värde och är mycket viktiga för det rika insektslivet. I bakgrunden Möllegården, byggd 1924 och tänkt som bostad för gårdsfogden. Fotograf Magnus Berglund. 44 friluftsmuseum blir kulturreservat

49

50

51 på bevarade strukturer som kan berätta om den historiska utvecklingen. Förutom att det saknas kulturspår som odlingsrösen, hägnader och andra konstruktioner av sten är det kända fornlämningsmaterialet magert. Det är därför svårt att exempelvis avläsa uppodlingens olika faser eller att följa bebyggelsens förflyttningar direkt i fält. Det är således inte landskapets historiska innehåll som ger skäl att skydda Östarp som kulturreservat. Det finns knappast heller anledning att lyfta fram området som en autentisk agrar miljö eftersom Östarps utveckling har styrts av att det varit museum i över 90 år. Istället är det just friluftsmuseet och grundaren Georg Karlins visionära idéer som gör Kulturens Östarp så unikt att reservatsinstrumentet nu är aktuellt. Kulturens Östarp kan vara världens äldsta friluftsmuseum i sitt slag och det skapades med utgångspunkt i idéer som är aktuella än idag. Nyckeln är att Karlin lät Gamlegård stå kvar på ursprunglig plats istället för att flytta gården till Lund som var tänkt. I sin festskrift till museets öppnande 1924 beskriver Karlin själv hur det gick till när han och Axel Andersson i sitt sökande efter en urskånsk gård nådde Östarp nr 1. Vi sågo utanför gården ängarna i prunkande blomsterskrud, de skogsklädda åsarna, de rinnande bäckarna, den mystiska håldalen vid Hålabäck och mycken annan härlighet, och vi erforo, att allt detta kunde förvärvas. Men vi kände båda, att den gården fick icke flyttas, att den måste leva kvar sitt liv tillsammans med buxbomen, alarna, bokarna, ängarna, bäckarna och åsarna. Gamlegård fick därför ligga kvar på den gamla bytomten i Östarp och gården blev stommen i en helt ny typ av anläggning. Med ett museijordbruk som grund kunde Karlin skapa ett levande museum i sin rätta miljö och komma bort från det konventionella samlandet av döda föremål som han uttryckte det. Genom att bedriva ett aktivt jordbruk kunde även livets dagliga gärning på en skånsk gård skildras, vilket var När laga skifteskartan upprättades 1831 låg det tre gårdar längs med bygatan i Östarp. Den västligaste av dem, idag kallad Gamlegård, är nu den enda som finns kvar på ursprunglig plats. Lägg märke till humlestörarna i den nedre bilden. Där de stod ligger idag Gamlegårds köksträdgård. Nedersta bilden okänd fotograf. magnus berglund 47

52

53 svårt att åstadkomma vid mer traditionella friluftsmuseer. Karlin själv var väl medveten om att han bidrog med något nytt genom Kulturens Östarp. I ett telegram till Kulturens välgörare Wilhelmina von Hallwyl skrev han i oktober 1922: Kulturhistoriska museets styrelse har efter långt sökande i Östarp Everlöv funnit en gammal skånsk bondgård motsvarande högt ställda krav dock så underbart belägen att dess förflyttning skulle innebära ett helgerån. Med edert starka stöd hoppas vi emellertid kunna bevara den i orubbat läge och därmed genom tiderna rädda ett stycke bygdekultur och natur som ingenstädes förut skett. På Östarp nr 1 kom Karlin att skapa en museianläggning som omfattade en agrar helhetsmiljö. Han förbättrade också de pedagogiska förutsättningarna genom att flytta jordbruksbyggnader som kvarnar och malttorka till platsen. Dessutom uppfördes flera helt nya byggnader, bland annat gästgiveriet och Möllegården. Ambitionerna var emellertid inte bara kulturhistoriska utan handlade i lika hög grad om att skydda ett stycke storslagen natur och att rädda de skånska lantraser som var på väg att försvinna. Karlin framhåller i sin festskrift att han alltid haft betänkligheter vid flyttning av äldre byggnader. När han nu inte förmådde sig att utföra det helgerån det skulle innebära att flytta Gamlegård till Lunds stadskärna lades också grunden för att vidga perspektiven och arbeta med flera olika målsättningar i en och samma anläggning. Tanken var att göra Östarp till en nationell förebild genom att på ett nytänkande sätt kombinera kultur-, natur- och djurskydd. Denna helhetssyn på landskapet och dess bevarande är en förebild än idag när natur- respektive kulturmiljövårdande myndigheter alltför ofta inskränker arbetet till att uteslutande bevaka det egna intresset i snävaste bemärkelse. Det holistiska perspektiv som Karlin ger uttryck för pekar också framåt mot ett områdesskydd som trekvarts sekel senare skulle införas med beteckningen kulturreservat. Karlins innovativa museum är alltså helt avgörande för att Kulturens Östarp snart ska kunna sälla sig till den exklusiva skaran av statligt Landskapet på Kulturens Östarp är mycket skiftande, på sina ställen är människans påverkan uppenbar på andra platser känns naturen mer vild. magnus berglund 49

54 bildade kulturreservat. Men Östarp har förstås många andra kvaliteter som bidrar till att göra området till en skyddsvärd och intressant helhetsmiljö. Det gäller inte minst det biologiska kulturarvet, det vill säga naturvärden som gynnas av människans nyttjande av markerna. Till det viktigaste och kanske lite oväntade i Östarp hör områdets högklassiga insektsfauna, speciellt vad gäller solitära bin, vilket berörs ingående i Krister Larssons artikel i denna årsbok. Grunden för det rika insektslivet är de sandiga jordarna i kombination med den örtrika vegetationen, vilket bland annat magra åkerträdor bidrar till. Den goda tillgången på ogödslade ängs- och betesmarker är en annan avgörande faktor för den artrika floran i området. Mångfalden av hävdgynnade växter är intressant i sig men gynnar alltså också insekterna. Den magra marken i området bidrar till att en rik och hävdberoende flora kan klara perioder av minskad eller utebliven skötsel, speciellt i torra delar. De känsliga arterna överlever dock inte sådana förhållanden under en länge tid och framöver kan naturvårdsbränning bli ett användbart komplement till bete och slåtter för att säkra hävden av så stora arealer som möjligt. Ytterligare en aspekt av det biologiska kulturarvet är de gamla träden. Runt om på Östarps marker står grova solitära ekar och bokar med stora kronor som berättar om tidigare markanvändning samtidigt som de ger karaktär åt landskapet och bidrar till den biologiska mångfalden. Det är knappast heller möjligt att avhandla det blivande kulturreservatet utan att komma in på bebyggelsen. I centrum av anläggningen står fortfarande den fyrlängade Gamlegård som uppfördes på 1810-talet i korsvirkesteknik med halmtak. Till invigningen av museet 1924 anlades sedan Möllegården för att tjänstgöra som bostad och gårdscentrum för brukaren av markerna. På så sätt kunde Gamlegård få en rent museal funktion utan att behöva anpassas till pågående jordbruksdrift. Så sent som 1996 köpte Kulturen även in grannfastigheten Alriksgården i öster, överst: Naturvårdsbränning på Kulturens Östarp den 4 april Fotograf Magnus Berglund. nederst: Marker som inte betats eller brukats på länge måste rensas från sly. Den sandiga magra jorden krävde långa perioder av träda för att ge avkastning. Fotograf Magnus Berglund. 50 friluftsmuseum blir kulturreservat

55

56 vars byggnader till stor del präglas av det tidiga 1900-talet. Med detta förvärv kom Östarps äldsta åkermark invid Gamlegård att ingå i museet samtidigt som det innebar möjligheter att vidga det historiska perspektivet och även visa upp det tidiga 1900-talets jordbruk. Fram till köpet av Alriksgården hade 1800-talet legat i fokus för museets verksamhet och det är naturligt att på Gamlegårds marker även fortsättningsvis åskådliggöra 1800-talets jordbruk medan det tidiga 1900-talet får prägla Alriksgården. Det blir en spännande utmaning framöver att i verksamheten utnyttja skillnaderna mellan de båda gårdarna på ett pedagogiskt sätt. Det är också angeläget att göra den lite avlägset belägna Alriksgården till en integrerad del av museet. Inrättandet av kulturreservatet kommer rimligen innebära en stärkt position för Kulturens Östarp. Det ger också tillfälle att utveckla verksamheten ytterligare. Att göra såväl den rika miljön som områdets historia begriplig och intressant för besökarna är en stor och viktig uppgift. Några tänkbara aspekter att lyfta fram ytterligare framöver kan exempelvis följande vara: Det nyskapande museet i sig. Att Kulturens Östarp förmodligen är världens äldsta museum i sitt slag och utgör grunden för att området skyddas som kulturreservat är också något att framhålla både i marknadsföring och för besökare på plats. Sandens betydelse för områdets markanvändning och agrara utveckling generellt. Nära förknippat med detta är områdets biologiska mångfald och vikten av att fortsätta med det giftfria jordbruket och begränsad gödsling. Det finns också mängder av intressanta berättelser i Östarps brokiga historia att lyfta fram. Livet på 1700-talets Karlsborg, konflikten mellan bönderna och kronolänsman Krok som slutade med att den herrgårdslika anläggningen brann ner 1810, böndernas återtåg manifesterat i tre nyuppförda gårdar på 1810-talet och syskonbrukets hierarkiska organisation på Alriksgården under 1900-talet är bara ett par exempel. När det gäller att levandegöra historien i det fysiska landskapet bör dock Inrättandet av ett kulturreservat på Östarp kommer att innebära nya spännande pedagogiska utmaningar. 52 friluftsmuseum blir kulturreservat

57

58

59 ambitionerna avgränsas till perioden Denna hundraårsperiod täcker in såväl områdets bebyggelsestruktur och landskap som Karlins tankar med museet. Kulturreservatens formella struktur är den samma som naturreservatens. Ett beslutsdokument tar upp vilka förhållningsregler som gäller för markägare och besökare i reservatet i form av ett antal föreskrifter, och en skötselplan beskriver vilka åtgärder som krävs för att tillvarata dess olika kvaliteter. Hur syftet med reservatet formuleras utgör grunden för skyddet av området då de förbud som tas upp i föreskrifterna inte får vara mer långtgående än som motiveras av syftet. För Östarps del blir det huvudsakliga syftet med kulturreservatet att bevara och levandegöra ett kulturpräglat landskapsavsnitt med byggnader och tillhörande marker samt att bevara och utveckla friluftsmuseet Kulturens Östarp med utgångspunkt i de idéer som Georg Karlin lanserade på 1920-talet. Med dagens strama budgetar för kulturmiljövård kan det tyckas som en ofattbart stor satsning att köpa in en äldre gård, flytta ett antal byggnader till fastigheten, uppföra både en ny bondgård och ett gästgiveri för att långt ute på landsbygden starta ett friluftsmuseum. Till det kommer kostnader för den löpande driften av museum och jordbruk. Det krävdes stor beslutsamhet och en väldigt stark tro på en museiidé som inte hade testats tidigare. Dessutom gick det anmärkningsvärt snabbt bara två år från köpet av Östarp nr 1 till dess att museet med alla nya byggnader kunde invigas av kronprinsen Att denna anläggning, som på så många sätt pekade framåt, fortfarande lever i all välmåga och nu, nästan 100 år senare, kan skyddas som kulturreservat måste ses som en seger för Georg Karlin och hans museikoncept. Och jag är övertygad om att Karlin själv skulle vara mycket belåten med denna utveckling. Artikeln får avslutas med huvudpersonens egna ord om Kulturens Östarp, en plats där hans ande i allra högsta grad ännu lever kvar. Livet har således icke upphört, det fortgår och pulserar om också sakta och icke längre såsom en insats i den moderna utvecklingens rastlösa jäktande efter nytt. Kulturens Östarp är öppet för besök året runt men Gamlegård är endast öppen för besök under maj till augusti. magnus berglund 55

60 Mölledammen

61 Herrskapet Lagercreutz på Karlsborg i Östarp gunilla gardelin Spåren från perioden 1730 fram till 1810, då Karlsborg brinner, är idag få och det är svårt att föreställa sig det liv som levdes där. Trädgården som en gång fanns här var till både nytta och nöje med fruktträd och andra nyttoväxter. I såväl Mölledammen som i den anlagda, mindre dammen i den dåtida trädgården kan det ha funnits inplanterad karpfisk. Några av de komponenter som en gård i adlig ägo borde ha fanns här i Östarp under 1700-talet, om än i en begränsad skala. Högt ovanför den plats där den stora Mölledammen en gång i tiden låg, ligger idag Gamlegård som byggdes strax väster om den plats där Karlsborg tidigare legat. 57

62 Jakob Lagercreutz köper 1730 Östarp av professorn i grekiska vid Lunds universitet, Peter Estenberg, som var ägare till de två bondgårdar som byn då bestod av. Lagercreutz rev de befintliga byggnaderna och uppförde ett herrgårdsliknande komplex som han gav namnet Karlsborg. Jakob hette från början Lang i efternamn, men genom faderns insatser tilldelades familjen en adelstitel den 28 januari Under stormaktstiden växte en byråkratiadel fram. Den kraftigt växande byråkratin innebar ett ökat behov av ämbetsmän vilka hämtades ur adeln. För att möta behovet var det många som adlades under 1600-talet. Jakob var en av dem och fick sin adelstitel i stormaktstidens slutskede. Sin utbildning fick han i Dorpat, eller Tartu som vi skulle säga idag. Tartu var en universitetsstad i Livland, som då tillhörde Sverige, men som numera ligger i sydöstra Estland. Jakob kom 1701 till Uppsala för ytterligare studier. Han blev därefter utnämnd till krigsfiskal, vilket innebar tjänstgöring som åklagare vid en krigsrätt. Bland annat genomförde han förhör i samband med en incident efter ett danskt angrepp 1716 mot den skånska kusten vid Hittarp och Pålsköp norr om Helsingborg, under det som brukar kallas det stora nordiska kriget. Jakob förhörde sjutton meniga och två korpraler om vad som hände natten mellan den 14 och 15 mars 1716, då strandposterna flydde sina posteringar efter att ha överrumplats av danskarna. Troligen skötte Jakob sina plikter väl för han steg i graderna inom den militärrättsliga organisationen och blev överauditör vid skånska fältstaten 1719 samt generalauditör Auditören var en juridiskt utbildad militär ämbetsman och ledamot av den krigsrätt som fanns vid varje regemente. Till arbetsuppgifterna kunde höra att sammankalla inblandade parter och föra protokoll, men också besiktning av militärboställen. Jakob gifte sig den 3 december 1725 med Maria Rosensparre på hennes födelsegård Rosenlund i Mörarp utanför Helsingborg. Hon gick bort tidigt och redan ett år efter köpet av Östarp gifte Jakob om sig med Inga Maria Hallenborg från Malmö. Inte heller hon levde särskilt länge då hon dog den 12 juni Jakob levde vidare på Karlsborg fram till den års enskifteskarta. Öster om Mölledammen syns Karlsborg. Det fanns också bebyggelse nära där Möllegården ligger idag liksom på fälten längre västerut. 58 herrskapet lagercreutz

63

64

65 7 april 1756 då också han gick bort. Familjegraven finns på Everlövs kyrkogård, där gravstenen finns bevarad. På den har Jakob avbildats stående i mitten, han bär lockig peruk och är klädd enligt tidens mode. På ömse sida om honom står hans första respektive andra hustru. Alla tre håller blommor i händerna. Inom första äktenskapet fick Jakob och Maria sonen Jakob, som dog som barn, samt dottern Maria Beata. I sitt andra äktenskap fick han och Inga Maria barnen Carl och Anna Maria. Hur såg då livet ut på Karlsborg under familjen Lagercreutz tid? På en historisk karta upprättad 1800 över Östarp kan man identifiera gården som Jakob Lagercreutz byggde. Hur den sett ut eller vilka byggnadsmaterial som använts är okänt. I beskrivningar av herresäten i Skåne kan man utläsa att de mindre herrgårdarna på 1700-talet många gånger var byggda i samma material som allmogens byggnader. Det omtalas bland annat att i slättbygden var korsvirke vanligt och i skogsbygden timrade hus. Det är därmed sannolikt att den gård som Jakob bygger på 1730-talet uppförs i korsvirke, som var det traditionella byggnadssättet i trakten. Av samma karta framgår att det funnits en fristående bostadslänga i söder, och norr om denna tre sammanbyggda längor runt en gårdsplan. Husen har legat precis öster om den nu befintliga Gamlegård. Norra längan med inkörsporten har legat ut mot en väg. Rektangulära byggnader anslöt mot längans östra respektive västra gavel och de kan ha varit försedda med pyramidtak, vilket markeringar i form av kryss på kartan talar för. Dessa markeringar indikerar att fyra takfall möts i en spets likt en pyramid. Det är vanligt med den här typen av tak på torn, men det förekommer också på låga byggnader. Kanske har fasaden ut mot vägen varit viktig att markera med flankerande byggnader som kan ha varit högre än längorna i övrigt. Lantmätaren Johan Lorents Gillberg gör under 1700-talet beskrivningar över säterier i Skåne. Ett säteri eller sätesgård var en överst: Herrskapet Lagercreutz gravsten. I mitten Jakob i lockig peruk och klädd enligt tidens mode. nederst: Rekonstruktion över Karlsborg under 1700-talet. gunilla gardelin 61

66 gård ägd av en adelsperson och dessa gårdar var befriade från skatt fram till 1810 då systemet avskaffades. I Gillbergs uppteckning är Östarp endast upptaget som ett skattehemman som innehas av professor Bring (adlad Lagerbring), Jakob Lagercreutz svärson. Det närbelägna Åkarps säteri i Blentarps socken finns däremot beskrivet och dess byggnader anges vara av korsvirke. Trädgården på Åkarps säteri ansågs av Gillberg vara väl indelad och försedd med goda fruktträd och buxbomsritningar, med vilket han avser de mönster och strukturer som skapades med planteringar av buxbom. Denna beskrivning av Åkarps säteri kan ses som ett exempel på hur gården Karlsborg i Östarp kan ha sett ut vid den här tiden. Georg Karlin menade att en del av den buxbom som växte i trädgården intill Gamlegårds boningshus på Östarp under 1920-talet var så pass gammal att den mycket väl kunde härstamma från 1700-talet. På den historiska kartan från 1705 finns, väster om den dåtida bebyggelsen, en yta markerad med grön färg som kan vara en markering för någon form av trädgård eller hage. Karlsborg uppförs också på samma plats som tidigare bebyggelse, öster om denna grönyta. När sedan Gamlegård byggs 1812 väljer man att placera byggnaderna på den plats som på kartan från 1705 är markerad med grönt. Det är dock möjligt att delar av en äldre trädgårdsanläggning kan ha sparats, som den kraftiga buxbomshäck vid södra gårdsfasaden som syns på gamla svartvita fotografier. Den gamla buxbomshäcken har med tiden antagligen ersatts med nya plantor, kanske med sticklingar tagna från den gamla häcken talsträdgården på Karlsborg kan ha bestått av kvarter inramade av buxbom och på den aktuella ytan kan två parallella rader med tre buxbomskvarter vardera ha fått plats. De historiska kartorna ger ytterligare uppgifter om hur grönytorna runt byggnaderna har sett ut. Till 1705 års karta finns en beskrivning där det uppges ha funnits både frukthage och humlehage. Vid en besiktning av gårdarna i Östarp 1831 utförd av kommissionslantmätaren inför planläggning och ägobyte, anges att där finns större trädgård med många Fotografiet är taget året innan Kulturen köpte Gamlegård. Invid boningshuset syns den välväxta buxbomshäcken som Georg Karlin menade delvis kunde ha sitt ursprung i 1700-talet. Okänd fotograf. 62 herrskapet lagercreutz

67

68 fruktbärande och vilda träd. De vilda träd som omnämns 1831 kan bland annat härröra från de områden på 1705 års karta som omnämns som Biörke Backe och Kalfhagen där träd finns utritade. Det verkar troligt att trädgården på Karlsborg har haft en striktare del närmast huset och en mer naturlig, otuktad del mot söder. Ytorna omkring gården Karlsborg är på 1800 års karta färgade med grönt och avser ängsmark. Väster om husen låg den utvidgade bäckfåran som bildade en kvarndamm. Söder om gården har funnits en rektangulär, mindre damm, av annan karaktär än den vid Orehusbäcken. Den dammen finns inte med på den tidigare kartan från 1705, utan då verkar samma område ha varit bevuxet med träd. På kartan har dammen inte någon tydlig sammankoppling med Orehusbäcken, men vattnet måste ha kommit därifrån. Den rektangulära dammen finns kvar än idag och förutom att den östra delen lagts igen har den i stort sett sin form bevarad. Dammen ramas in av träd som ek, lönn och bok, vilka både kan ha planterats eller sparats efter självsådd. Den ligger nedanför en kraftig slänt som kan vara rester av en äldre bäckravin vilket var en lämplig plats att anlägga en fiskdamm. Allt sedan medeltiden hade adeln ägnat sig åt att skapa dammar för fiskodling. Fisken ingick i deras mathållning, inte minst under de olika fastetiderna. Under 1600-talet och början av 1700-talet fick fiskodlingen ett uppsving. Detta kan höra samman med de många krigen under 1600-talet vilka försvårade transporter av färsk fisk via landvägarna och att godsen därför ville bli självförsörjande på fisk. Att fiska kunde också vara en förströelse för adeln, precis som jakten. Botanikern Carl von Linné reste runt i Skåne under sommaren 1749 och uppmärksammade då odlingar av karp och ruda som han såg vid slotten, till exempel på Lärkesholm och Marsvinsholm. Det var i Skåne mycket vanligt att även herrgårdarna hade anlagda fiskdammar med inplanterad fisk. Inte sällan var dessa dammar sammankopplade med en bäck och kanske med en vattenkvarn, eller så var de förbundna med en Den anlagda dammen finns inte med på kartan från 1705, utan då verkar området ha varit bevuxet med träd. Idag reser sig träden höga runt dammen och ger en påtaglig känsla av rumslighet. 64 herrskapet lagercreutz

69

70 vallgrav allt efter platsens förutsättningar. I kvarndammen, väster om gården i Östarp, anges i handlingarna till 1705 års karta finnas Caruser, Foreller och Sutare. Med caruser avses ruda inom familjen karpfiskar. En annan art inom samma familj är sutare. Samma typer av karpfiskar kan ha funnits i den anlagda dammen i trädgården. År 1755 utkom Cajsa Warg med boken Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber. I den finns exempel på hur fisk som karp och ruda kunde tillredas. Om att stuva rudor skriver hon Rudorna fjällas, tagas utur, men ej gallsprängas, och skårras fint; äro de stora, så skäras de tvärt av eller i lagom stycken; lägg dem sedan varvtals uti en stor kastrull med smör, rivit bröd, litet muskotblomma, peppar, salt, litet fint hackad gräslök, persilja, förvällda murklor, som äro uppfrästa i smör, samt några citronskivor; slå då lite vin och vatten därpå, så mycket att de få tillräckelig sås, och låt dem på jämn eld stå att sakta koka med lock, till dess de bliva fullkokade; när de anrättas rives muskot över. Kanske var det rätter som denna som ibland serverades i det Lagercreutzka hemmet. Jakob Lagercreutz hade som husfader på gården ansvar för gårdsbruket och hans fru Inga Maria Hallenborg ansvarade för hushållningen. Till sin hjälp hade de som brukligt var tjänstefolk av olika slag. Husmodern kunde vid mannens frånvaro få ta ett större ansvar även för de traditionellt manliga sysslorna. Barnen inom adeln uppfostrades under 1700-talet olika beroende på kön och den framtid de förväntades få. Jakob hade från sina två äktenskap tre barn som bodde på Karlsborg. Äldsta dottern Maria Beata, sonen Carl och dottern Anna Maria. Som son till en adelsman ingick det i förberedelserna för vuxenlivet att få insikt i de göromål som fanns på en gård. Även om man inte förväntades fysiskt delta i exempelvis skördearbete, så skulle man veta hur det gick till. För en ung adelsman var sysslor som jakt, skrivande och studier viktigt. Döttrarna förväntades gifta sig gott och i förberedelserna överst: Spegelkarp, ibland kallad Kungskarp, är den mest kända formen av den odlade karpfisken. Färglagd gravyr av J. Pass daterad nederst: Den vanliga karpen (Cyprinus carpio) ur Ichthyologie; ou, Histoire naturelle des poissons från Verket innehåller 216 färglagda planscher av Marcus Elieser Bloch. 66 herrskapet lagercreutz

71

72 inför äktenskapet ingick att tillgodogöra sig kunskap om hushållets sysslor, handarbete och klädsömnad. Flickorna fick inte möjlighet att utbilda sig vid universitet, men kunde ha tillgång till böcker, studera och skriva brev. Hade familjen råd kunde en informator anställas, men det fanns också undervisning vid så kallade pensioner, ett slags internat. Dessa var oftast riktade mot borgarklassens barn, men också mindre bemedlade adelsflickor kunde få sin bildning där. Johanna Ilmakunnas, professor i finsk historia vid Åbo universitet, har studerat en ung adelsman, Johan Gabriel Oxenstiernas, och en ung adelsfröken, Jacobina Charlotta Munsterhjelms dagböcker och därigenom fått inblick i hur deras vardag såg ut. Under 1700-talet fanns ett stort intresse för växter och odling vilket märks i de unga dagbokskrivarnas texter. Johan Gabriel utvecklade som 16-åring ett stort intresse för odling av krukväxter som amaryllis och hyacinter. Av Jacobina Charlottas dagböcker framgår att hon och hennes syster ofta plockar bär, svamp och nötter tillsammans med gårdens pigor och att de äter jordgubbar och körsbär, allt efter säsong. I uppfostringssyfte får systrarna på faderns initiativ också arbeta i trädgårdsland med nyttoväxter som sockerärtor, bönor, morötter och rädisor. Kanske innebar uppfostran av Jakob Lagercreutz barn att de också tillbringade tid i trädgården på Karlsborg, inte bara för att njuta av dess frukter, men också för att lära sig något om odling. Sonen Carl Lagercreutz studerade i Lund och gick sedan i faderns fotspår med tjänst inom rättsväsendet. Vi kan förmoda att han under sin ungdomstid fick tillfälle att studera skötseln av Karlsborg, något som säkert var till nytta då han ärvde gården efter faderns bortgång Carls syster, Maria Beata, blev redan som sextonåring år 1745 gift med den då trettioåtta-årige Sven Bring (1769 adlad Lagerbring), professor i historia vid Lunds universitet. Vad hon fått lära sig under de år hon bodde på Karlsborg kan vi endast gissa oss till. Vi vet att fadern önskade henne gift med Sven Bring, men att mormodern Anna Tigh var emot äktenskapet eftersom Bring inte var adlig och därför gjorde flickan arvlös. En samtida journalist, Johan Christopher Barfod, skriver om Sven Lagerbring och Maria Beata Lagercreutz: 68 herrskapet lagercreutz

73 Så länge han levde, levde han glad, fastän han ej saknat sorger oaktat all de lyckliga förmåner, varöver han kunde fägna sig. Utom en syssla, som meddelade honom en belöning värdig hans förtjänst, hade han även lyckan att göra ett ganska ansenligt gifte med den enda dottern av generalauditören Lagercreutz, som besatt en tämlig förmögenhet och ansåg sin dotter göra lycka med en sådan man. Han blev därför verkligen bekymrad, då fästmön råkade ut för elaka koppor, vilka gjorde henne nog förändrad, så att hon knappast vågade visa sig för den ankommande fästmannen som med den honom egna munterheten sade att denna olycka blott verkat ett nogare äktenskapstycke dem emellan. Barfod omnämner Jakob Lagercreutz enda dotter Maria Beata, men han hade också en yngre dotter Anna Maria. Hennes levnadsöde vet vi mycket lite om. Hon verkar aldrig ha blivit gift och dör 18 år gammal 1753 i Lund, tre år före sin far. Kanske bodde hon de sista åren hos sin syster Maria Beata och professor Bring i korsvirkesgården i hörnet Winstrupsgatan och S:t Petri kyrkogata i Lund. Anna Maria begravdes liksom sina föräldrar i Everlövs kyrka. När Jakob Lagercreutz dör 1756 ärver sonen Carl egendomen i Östarp. Carls äldre syster Maria Beata avlider 1760 och därför blir det svågern Sven Lagerbring som blir ny ägare till Karlsborg då Carl, som är barnlös, dör året efter sin syster. Lagerbring lär främst ha nyttjat Karlsborg för ferievistelser, kanske såg de tre barn som överlevde småbarnsåren, Ebba Maria, Carl och Abela Charlotta, fram emot vistelserna där. Vid sjuttiofyra års ålder säljer så Sven Lagerbring Karlsborg till inspektor Rasmus Åkerberg som tillsammans med sin svärson Johan Magnus Krok påbörjar processen att genomföra ett enskifte av Östarp. Huruvida konflikterna kring denna process har något att göra med den brand som utbröt 1810 då Karlsborg blev lågornas rov, lär aldrig bli klarlagt. Den adliga närvaron i Östarps långa historia från medeltid fram till idag, kan kännas ganska kort och flyktig. Vi måste granska landskapet noga för att kunna se de få spår som finns kvar. Området runt dammen har idag röjts upp och nu kan man åter njuta av platsen och försöka föreställa sig hur familjen Lagercreutz herrskapsliv på Karlsborg i Östarp såg ut. gunilla gardelin 69

74

75 Lera och andra byggnadsmaterial på Östarp carita melchert De äldsta tillgängliga källorna om byggnader och byggnadsskick på Östarp är en geometrisk avmätning upprättad 1705 och en specifikation på rusthållet Östarp från Rusthållare var benämningen på ägaren till den gård som mot skattebefrielse åtagit sig att för kavalleriets räkning hålla med ryttare, häst och utrustning. Sedan 1800-talet finns inga av dessa äldsta byggnader kvar på Östarp, men i markerna kan man avläsa subtila spår och tillsammans med arkivhandlingar får vi vissa indikationer om hur några av 1700-talets Östarpsgårdar var byggda. I den så kallade risbygden, dit Östarp hör, uppfördes hus ofta i korsvirke med lerfyllningar för att spara på virket. 71

76 Byggnadsmaterial hämtades till största del från de egna markerna vilket generellt medfört att hus byggts i olika lokala material. Det är allmänt vedertaget att byggnader i det landskap som karaktäriseras som risbygden, dit Östarp kan räknas, uppförts i virkesbesparande tekniker som korsvirke med lerfyllningar, lergolv och stråtak. Källorna indikerar inte heller något annat men ger en inblick i var byggnadsmaterialen införskaffats, bearbetats och använts. I Norden går det arkeologiskt att påvisa att lera använts vid byggnation åtminstone sedan bondestenålder. Carl von Linné beskriver korsvirkeshus, eller korsverk, på sin skånska resa Några av Linnés benämningar, träslag och mått kan man följa vidare i Östarp i skriftliga källor och se i Gamlegård idag. Under 1700-talets början bestod Östarps by av två gårdar, en vattenkvarn och invid den norra bygränsen fanns tre gatehus. I gatehusen bodde husmän som inte hade tillräckligt med jord för sitt uppehälle, men som fyllde viktiga funktioner i byn och utgjorde en ökad tillgång på arbetskraft. Östarps åker och äng låg i två olika vångar: Wästre och Östre Vång. På utmarken och i en skogslott bevuxen med bok hämtade man ved och ris och i någon mån byggnadsmaterial. Det kan ha rört sig om delar till taktäckning så som dubb, ravel av al (ravel läggs som läkt) samt raft av hassel och vidjor av pil till takhalmens bindning. Andra material var troligen stavar (ribbor) kluvna av al eller bok till lerklinade väggar och ris till flätverk i klineväggar och husgavlar, kanske även ryggaträn till taknocken. Men byggnadstimmer av ek och fur, det vill säga själva timran i en korsvirkesbyggnad, fick köpas och hämtas från andra orter. överst: Gamlegårds gårdsplan. Till höger i bild syns det att inkörsporten och en del av fasaden är klädda med brädor, ett sätt att skydda väggarna från slitage. Väggarna, liksom timran och brädklädseln är vittade, målade med kalk, något som är belagt att man gjort sedan 1700-talet. Okänd fotograf. nederst: I denna illustration till Carl von Linnés beskrivning av korsvirkeshus syns konstruktionen tydligt. nästa uppslag: Karta från Platsen Leergrafs åker betecknade l2 och m1, på ungefär samma ställe finns det än idag en lergrav. 72 lera och andra byggnadsmaterial

77

78

79

80 På den västra vången hade de båda gårdarna varsitt markområde benämnda Leergrafs åker och Leergrafs Eng, vilket låter förstå att det fanns lertäkter där byborna hämtade lera. Det verkar rimligt att byns gemensamma lergrav fanns på platsen Leergrafs åker betecknade l2 och m1 på kartan från 1705, då det på ungefär samma ställe än idag finns en lergrav. Leran kunde användas till lergolv, klineväggar, soltorkad lersten, tätning, trossbotten och som brandskydd i vindsbjälklag. Att hämta lera var inte heller en engångsföreteelse i samband med att huset byggdes. Det krävdes ett kontinuerligt underhåll med påförande av ytterligare lera i lagningar. Vid laga skifte 1831 bestämdes att vägen till det gemensamma lertaget skulle utstakas så bred att tvenne körande kunde mötas på den. Kartmarkeringarna avseende lergrav kan man följa på kartorna fram till 1800-talets mitt, efter det nämns de inte längre. Det antyder att lera var ett viktigt byggnadsmaterial fram till slutet av 1800-talet då bränt tegel och massproducerade sågade produkter som panel och golvbrädor genom industrialiseringen blev tillgängliga för fler. År 1725, inför professor Peter Estenbergs köp av de båda gårdarna i Östarp, upprättades en specifikation på rusthållet Östarp och dess befintliga Invetarie Pärsedlar. Rusthållet han köper beskrivs då bestå av huus, skoog, mark och annan ägendomb, med trenne gatuhuus, jämte et som skal upbyggas. Förutom djur och redskap uppräknas: 1 stoor wedsåg at såga träd, en yxa, 4 järnwiggar [järnkilar] t. skogning, 4 st stora bår, 2 lior, 20 lass halm, 21 trafwar råghalm samt Timber till femb binningahuus samt hyflade fuhrubräder till läkt. Här ges en inblick i byggnadsmaterial och redskap till byggnation i Östarp på 1700-talet, som också kan jämföras med Linnés beskrivning: Först timras hela huset, så mycket som är af trä, och hugges til på marken, at sedermera på en gång upresas. Syllerne som äro merendels af ek, kallas fotträ och äro fyrkantiga [ ] Härpå uprättas stolpar, äfwen fyrkantiga, 10 kvarter ifrån hwarandra, så att hwart wäggrum blifwer 3 alnar. Här ofwanpå läggas läjden (Eljest öfverträd), som äro af fur, [ ]. Vägg i utställningen ByggnadsKulturen på Kulturen i Lund som visar soltorkad lersten, sprödavägg med lerklining och korsvirke. 76 lera och andra byggnadsmaterial

81

82

83 Hwart wäggrum afdelas och hophäftas midt uppå med löshult a.a. [ ] Stafrar eller störar, tjocka som smala armar, klufna af bokwed eller al, fördela wäggrummen perpendikulairt, öfwantil inborrade i läjden och löshultet och nedantil fästade med en ränna uti fotträdet. Enligt enskifteskartan upprättad hade ett fjärde gathus byggts i norra bygränsen. Kanske var det just det i ovannämnda specifikation femb binningahuuset som uppförts. En binning kan förklaras som två stolpar förenade av en bjälke i en korsvirkeskonstruktion. Ett hus på fem binningar består således av fyra fack, även kallat väggrum. Benämningen kan alltså tolkas som ett hus med fem stolpar och fyra väggrum på var långsida, vilket också är rimligt för ett litet gatehus eller en tillbyggnad. Idag finns inga spår kvar av dessa hus ovan mark men många av väggrummen på Östarps Gamlegård är idag tillsammans med en stolpe tre alnar breda, cirka 1,80 meter. I återanvänt virke ser man också hålen för lerväggens stavar eller störar som Linné beskriver. I enskifteshandlingarna beskrivs Östarps marker som fattiga på sten och de lämnade därmed inte material varken till stengärden eller byggnader. Kulturens Gamlegård har i dag sten endast i sockeln, samtidigt som man i närliggande byar ser hela längor uppförda av fältsten. Betet var nödtorftigt och ängarna lämnade omkring sextio lass hö. Med hjälp av halm gick det att hålla fäkreatur och hästar, likväl skulle halmen också räcka till taktäckning. På Östarps sandiga marker hade man åtminstone sedan 1700-talet odlat bland annat råg, som var mer lämpat för sandmarker än korn. De tjugoen travarna råghalm som nämns i förteckningen ovan är högst sannolikt material för taktäckning. En trave är beräknat till tjugo knippen, tio knippen räcker till ungefär en kvadratmeter. Det innebär att halmen borde räcka till cirka fyrtiotvå kvadratmeter tak, vilket stämmer överens med ett hus med fem binningar. Byggnadsmaterial som sten och lera hämtades från de egna markerna, råghalm till taktäckning odlades på åkrarna och ofta återanvändes timran. carita melchert 79

84 De hyflade fuhrubräder till läkt som nämns i specifikationen behöver inte avse brädor som hyvlats släta. Det verkar som att man vid den tiden tillverkat läkt genom att använda ploghyvel, även kallad nothyvel, på bredare brädor istället för såg eller klyvning. I en beskrivning från 1700-talet förespråkar Christoffer Polhem ploghyvel i stället för användande av såg eller klyvning. I samband med takunderhåll har ett litet antal läkt av denna typ hittats i Sverige under de senaste åren. År 1810 brann den stora gårdsanläggningen Karlsborg i Östarp ned varefter tre gårdar uppfördes genomfördes laga skifte och endast nuvarande Gamlegård blev kvar på sin ursprungliga plats. Husmännen vars byggnader på skifteskartan syns dels väster om byplatsen, dels i byns norra ände där gatehusmän bodde redan 1704, fick mot arrende bo kvar under sin livstid. Efter det har husen rivits eller flyttats och idag finns inga spår kvar ovan mark. Det var inte ovanligt att byggnadstimmer i samband med skiften köptes upp för att återanvändas i andra hus, till och med i städerna, så kanske finns det ännu kvar delar av dessa gamla hus någonstans i Skåne. Gamlegård brukades av tre generationer, varav Hanna och Jöns Persson var de sista, fram till 1923 när Kulturen tog över. Gårdsbrukarna renoverade och moderniserade husen under sin livstid och använde sannolikt länge material från ägorna och den gemensamma lergraven. I en intervju som skildrar livet och byggnaderna på Östarp kring sekelskiftet 1900 berättas att all råghalm till taken producerades på gården. Vidare får vi veta att rummen är tapetserade och har brädgolv. Undantaget utgjordes av köket som hade vita väggar och tegelgolv. I Kulturens Östarpsarkiv finns ett kvitto från 1858 över inköpta byggnadsmaterial: två fönster, brädor och spik. Kanske var detta första gången gårdsbrukarna köpte denna typ av byggnadsmaterial, möjligen för att ersätta de nu gamla lergolven med brädgolv och klä vissa korsvirkesväggar med utvändig skyddande panel. Kvitto på byggnadsmaterial inköpt till Gamlegård Bland annat köptes två fönster. Kvittot finns i Kulturens Östarpsarkiv. 80 lera och andra byggnadsmaterial

85

86

87 När Kulturen övertog Gamlegård återställdes byggnaderna delvis till ett äldre skick. En av åtgärderna var att ersätta brädgolven i dagligrespektive sommarstugan i den södra längan med lergolv. Det är möjligt att det långt tidigare funnits lergolv i något rum i bostadslängorna som nu efterliknades. Ett lergolv som kan vara samtida med husens uppförande finns i den västra längans loge. Bostadslängans lergolv ersattes längre fram av gjuten cement och år 2006 lades så ett nytt brädgolv in. Brädgolvet skadades dock snart av hussvamp och togs bort varefter rummen stått omöblerade. Hösten 2016 genomfördes ett lerseminarium på Östarp med inslag av praktiska moment som att lägga in lergolv i kammaren i östra längan och slå ett antal lersten. För att hitta råmaterial fick vi gå till de gamla kartorna och fann lertäkten på åkern en bit sydost om Gamlegård. Leran ligger ytligt i ett grunt lager i den i övrigt sandiga marken. Östarpsleran är av god kvalitet för husbygge och man behöver endast tillsätta en liten mängd sand, cirka 1/3 sand till 2/3 delar lera. Leran grävdes upp och ältades med moderna maskiner, istället för som förr med hjälp av hästar eller oxar, eller med människokraft och lerklubba i lave (en grund trälåda som placeras på marken). Därefter lades leran in i ett cirka åtta centimeter tjockt lager. Leran bars in i spannar, slängdes med kraft ner på marken, stampades med korta brädor som spikats fast under ett par trätofflor och drogs sen jämn med en rätbräda. Därefter bearbetades leran med handverktyg till ett fast golv. När leran har satt sig och börjat torka uppstår alltid torrsprickor och därför bearbetas hela golvet efter hand med lerpiska eller klappträ så att alla sprickor blir utjämnade och till sist glättas golvet. Leran packas också mot fotträna, torr lera skadar inte träet. Nu återstår den tid det tar för leran att torka och sedan ska rummet åter möbleras. I september 2016 anordnades ett seminarium om lera som byggnadsmaterial tillsammans med föreningarna Hållbart Byggande i Syd och BEVIS Byggnadsvård i Skåne. carita melchert 83

88

89 Gamlegård i Östarp, Everlövs socken karin hindfelt När vi idag närmar oss Kulturens Östarp längs vägen mellan Veberöd och Blentarp ter sig delar av det som en gång utgjorde stora delar av Everlövs socken som utposter i utmarken. Det är lätt att tro att området förr varit mycket isolerat, men så är inte fallet. Vägen som passerar öster om Kulturens Östarp och tidigare svängde genom Everlövs by, var förr en viktig transportväg mellan Lund och Ystad, som genom sin hamn hade livliga förbindelser med kontinenten. En flamskvävd åkdyna. Denna visar tydligt släktskap med en vävnad av Margareta Larsdotter som visas överst på sidan 95, och pryds liksom den av en praktfull Tornakruka i mitten. Åkdynan är signerad B I D. Vem som vävt den vet vi dock inte. km

90 Förutom Everlövs by bestod socknen av byarna Östarp, Hemmestorp, Kumlatofta, Lilla Rödde och Stora Rödde och var en av de trettiotvå socknar och sockendelar som ingick i Torna härad. Kyrkbyn Everlöv var den största av byarna. Här fanns vid 1700-talets slut fjorton gårdar och åtta gatuhus. Vid mitten av 1800-talet fanns sju kvarnar i socknen och antalet gatuhus var då så många som sextiofyra. Socknen dominerades av självägande bönder, men det fanns också ett omfattande inslag av personer som inte ägde någon egendom. År 1805 var invånarantalet i socknen 578 personer, drygt 100 år senare nästan 850 personer och många av dessa var släkt med varandra. Som Gertrud Ingers skriver i sin bok Gästgivardöttrarna i Everlöv: Alla är släkt med alla, kusingifte mer regel än undantag och giftermål sker i ren skytteltrafik mellan byar och gårdar, mellan Everlöv Hemmestorp Kumlatofta Östarp Veberöd med flera orter och med namnlikheter som är totalt förvirrande. Många av socknens invånare hade på olika sätt släktband till gästgiveriet i kyrkbyn där resande mellan Lund och Ystad kunde ta in. Det var i denna gård som de berömda gästgivardöttrarna hade sina rötter. Arvet efter dem och deras ättlingar har länge präglat den textila slöjden i trakten och gjort framför allt flamskvävnaderna härifrån berömda. Sedan ett par år tillbaka är flera av rummen i Gamlegård på Kulturens Östarp tomma och ekar öde. Möbler och textilier har packats ihop och tagits till magasin i väntan på nya golv. När kammaren, dagligstugan, sommarstugan och kistkammaren i undantagsstugan på Gamlegård är stängda kan det vara svårt att föreställa sig hur rummen en gång har tett sig. Problem med fukt och hussvamp under golven har tagit tid att få bukt med och därför har golvläggning och återmöblering av rummen dröjt. Dräneringsarbeten vid södra boningslängan är gjorda och förhoppningen är att nya golv snart ska kunna läggas i de tomma rummen i södra längan. I kistkammaren i den östra bostadslängan, det så kallade undantaget, har ett lergolv lagts på traditionellt vis i samband med ett seminarium om lera som traditionellt byggnadsmaterial som hölls på Kulturens Östarp under hösten Med tanke på att gården Med lite fantasi och ålderdomliga kläder är det inte svårt att tänka sig in i hur livet förr tedde sig på Gamlegård. 86 gamlegård i östarp, everlövs socken

91

92 Östarp nr 1 (nuvarande Gamlegård) är mer än 200 år gammal är det inte första gången en renovering sker men till skillnad från de flesta hus med samma ålder verkar Gamlegård inte ha moderniserats i någon större utsträckning. Delvis beror detta på att gården återställdes till ett äldre skick efter det att egendomen köptes av Kulturen. Rumsindelning och material är de samma nu som när gården en gång byggdes Anders Pålsson var den som lät bygga det vi idag kallar för Gamlegård efter det att Karlsborg brann ned Karlsborgs siste ägare, Johan Magnus Krok, låg i konflikt med ägarna till grannfastigheten, Jöns Swensson, Nils Heljasson och Nils Mattesson, rörande enskifte av ägorna, något Krok önskade men de övriga motsatte sig. Huruvida branden var ett resultat av dessa konflikter kan vi bara spekulera i, men vi vet att dessa grannar inte var de enda personer Krok gjort sig ovän med. Georg Karlin skriver om Krok i sin festskrift till invigningen av Östarp 1924, att han hade ett hetsigt temperament. Krok hade åtalats vid tinget i Dalby för att ha försökt pressa en student att erkänna falskmynteri och på hösten år 1804 var Johan Magnus Krok också inblandad i ett så kallat lägersmål. Elna Nilsdotter, tidigare tjänstepiga på Karlsborg, utpekade honom som far till sitt oäkta barn. Den före detta kronolänsmannen Krok uteblev från rättegången där flera personer vittnade till Elnas fördel. Det blev många juridiska turer innan Krok dömdes till så kallad värjemålsed vilket innebar att han fick välja mellan att antingen erkänna sitt brott eller svära sig fri under ed. Ett brott som vid det laget innebar dels att erkänna sig som far till barnet, dels att erkänna att han mutat Elna att ta tillbaka anklagelsen. Krok var inte villig att erkänna men tydligen ville han inte heller vittna överst: År 1872 målade Anders Montan ( ) denna interiör från Per Dahlbergs stuga i sin egen födelseby, Bröddarp på Söderslätt. Lägg märke till karmstolen till höger om golvuret, typen kallas ibland för Tornastol då de var vanligt förekommande i Torna härad. km nederst: Den viktiga sättugnen värmde upp dagligstugan under vinterhalvåret. Till vänster om ugnen står mors stol som tillhört Bengta Nilsdotter. km nästa uppslag: Interiör från Torna härad, målning av Jakob Kulle, daterad km gamlegård i östarp, everlövs socken

93

94

95

96 falskt utan istället överklagade han till Göta hovrätt. Resultatet där blev dock att häradsrättens dom fastställdes och då valde den före detta kronolänsmannen att värja sig med ed. Han svor på att han inte begått de brott han anklagades för och därmed friades han från allt ansvar. Efter branden sålde Krok en tredjedels mantal av fastigheten till lantbrukaren Anders Pålsson från Värby, vilket ligger precis söder om nuvarande Bara tätort. Den resterande delen av fastigheten köptes av en av ägarna till grannfastigheten, Helje Nilsson. Grannfastigheten verkar vid tiden för branden att ha varit obebyggd då de tre fastighetsägarna alla var bosatta på olika gårdar i Everlöv. Helje Nilsson var son till Nils Heljasson och den äldsta av de berömda gästgivardöttrarna, Elna Persdotter, som var bosatta på Everlöv 8. Helje var gift med sin kusin, Bolla Jönsdotter, även hon barn till en av gästgivardöttrarna, närmare bestämt Bengta. Per Nilsson, som också var delägare i fastigheten, var son till den näst äldsta av dessa döttrar, Karna, och han var precis som sin morfar gästgivare i Everlöv. Hans morbror Anders Persson hade tagit över efter sin far och när Anders själv dog gifte sig Per med mostern Anna Hansdotter och flyttade in på gästgivargården Everlöv 3. Det brukar anges att Gamlegård uppfördes år 1812 men exakt hur många år efter branden som de sammanlagt tre nybyggda korsvirkesgårdarna i Östarps by står färdiga vet vi inte. Det vi kan vara säkra på var att de stod på plats innan 1831 då den laga skifteskartan upprättas och besiktning av gårdarna görs. Alla tre gårdarna, som ju är relativt nyligen uppförda, bedöms då vara i gott skick. Helje Nilssons gård, som låg mellan de övriga två, var utflyttningsskyldig och innan skiftet avslutades år 1843 flyttades även Per Nilssons gård ut. Per Nilssons och Anna Hansdotters son Nils Persson (som gifte sig med en kusin på sin fars, alltså gästgivarfamiljens sida) tog som vuxen över efter sin far. Gården kallas numera Alriksgården efter Nils Perssons barnbarns barn Alrik Jönsson, den siste brukaren av gården innan den köptes av Kulturen Sängen i sommarstugan har målade blommor i rött, grönt, vitt och svart. På ena långsidan finns ägarinitialerna B A S (Bengt Andersson) och B N D (Bengta Nilsdotter) samt årtalet km gamlegård i östarp, everlövs socken

97 Kulturens Östarp. karin hindfelt 93

98 Som man kan förstå av de ingångna äktenskapen var giftermål inget man tog lätt på utan de planerades noggrant av de inblandade familjerna. Mark och andra tillgångar skulle hållas samlade, döttrar skulle giftas till bra gårdar och söner få dugliga hustrur med bra hemgifter. När föräldragenerationen drog sig tillbaka och den yngre generationen tog över gården kunde de äldre flytta in i undantaget. De hade inte längre huvudansvaret för gården men bodde kvar och hjälpte till med de arbetsuppgifter de orkade utföra. Då gällde det också att komma väl överens med svärdottern annars kunde tillvaron bli besvärlig. På Gamlegård är undantagsbostaden väl utrustad med egen förstuga, spiskammare, spis, dagligstuga, kammare och kistkammare. Dit in flyttade Anders Pålsson och hans hustru Bengta Jönsdotter Deras son Bengt gifte sig med Bengta Nilsdotter och i samband med detta tog han över gården efter föräldrarna. Bengta Nilsdotter kom från en av granngårdarna, Stampen (Stora Rödde 2), strax söder om Östarp. Bland de tidiga möblerna från Gamlegård finns en kista daterad 10 januari 1807 som tillhört Bengt Anderssons mor Bengta. Den ingick antagligen i hennes hemgift då 1807 var det år hon gifte sig. Tjugofem år senare är Bengt 24 år gammal och han får då en blågrå kista. På locket är den dekorerad med ett stiliserat blomstermotiv och på framsidan med blommor och fåglar som inramar initialerna B A S och årtalet Kistan är enligt etnologen och textilforskaren Anne Marie Franzén (författare till boken Målade kistor och skåp) dekorerad av en målare Stenström som var verksam kring åren Han lär en tid ha bott på gården Nevishög 8 i Bara härad och hans arbeten återfinns inom ett väl avgränsat område i Torna och Bara härader. På Gamlegård fanns förr ett litet drängskåp ur Kulturens samlingar. Det är dekorerat med den blomsterranka som är typisk för denne målare, daterat 1842 och överst: Flamskvävd åkdyna, ursprungligen en bänklängd som vid något tillfälle kortats av. Den är signerad M L D 1791 och tillskrivs Margareta Larsdotter ( ) som vävt den strax före sitt bröllop med Anders Persson, bror till de berömda gästgivardöttrarna i Everlöv, som tog över som gästgivare efter sin far. km nederst: Kistan med ägarinitialerna A O D är daterad 1841 och köptes av Kulturen på auktion efter Kersti Trulsson i Hemmestorp, Everlövs socken, år km gamlegård i östarp, everlövs socken

99

100 96 lera och andra byggnadsmaterial

101 med ägarinitialerna O A S. Skåpet kommer dock inte ursprungligen från Östarp, utan skänktes till Kulturen mer än 10 år före köpet av Gamlegård. Var skåpet ursprungligen kommer ifrån vet vi inte. En kista av samma målare ingår också i Kulturens samlingar. Den är daterad 1821 och bär initalerna B A D och köptes på auktion 1912 i Hemmestorp i Everlövs socken. Ett stort skåp med målade blombuketter på ömse sidor om texten: B N D Åhr 1839 (alltså Bengta Nilsdotters initialer) anses vara målat av Lars Kopp, ursprungligen från Göteborg men verksam i bland annat Everlövs och Slimminge socknar under åren Slimminge ligger ungefär en mil söder om Östarp och familjebanden mellan Everlöv och Slimminge socknar var genom giftermål starka. Omkring 1850 har Bengt Andersson och Bengta Nilsdotter införskaffat diverse möbler som målats av en och samma person. Flera av möblerna är målade med ägarinitialerna B A S - B N D, och utsmyckade med blommor med vita penseldrag på både blommor och blad. Anne Marie Franzén kallar i sin bok upphovsmannen för Everlövsmästaren. Dock ska vederbörande inte förväxlas med kyrkomålaren som också kallas så, men som levde runt 350 år tidigare. Möbelmålaren var verksam åren Bland möblerna av hans hand från Gamlegård finns ett ståndskåp daterat 15/ , ett par sängar och en bordändesbänk. Kanske är även ett mindre hängskåp och flera stolar också målade av samma person? Det menade i alla fall både Georg Karlin och Anne Marie Franzén. Möblerna har en enhetlig prägel och det är inte bara det större skåpet som är daterat Precis som namnet antyder var denne målare verksam i Torna härad och i synnerhet då i Everlövs socken. Av de 10 olika föremål som Anne Marie Franzén i sin bok menar är målade av denna person, finns alltså en inte oansenlig del på Gamlegård. Det är inte alls omöjligt att fler föremål finns i privata hem, kanske bland ättlingar till gästgivarsläkten, men inte sällan har de målade möbler som förblivit i släktens ägo blivit så hårt renoverade att det är svårt att veta vem som egentligen målade dem från början. Denna vackra blomsterdekor målad av en okänd mästare, pryder en säng som tillhör de äldre möblerna från Gamlegård. km karin hindfelt 97

102 Så länge man bodde kvar i samma boningshus ändrades möbleringen väldigt långsamt eller nästan inte alls. Äldre möbler kunde kompletteras med nya när behov uppstod eller när nya typer av möbler blev moderna. Dagligstugan var tillsammans med köket husets viktigaste rum. Det var här man åt, sov, tog emot gäster och tillbringade stora delar av den tid man var inomhus. Möbleringen av dagligstugan följde under långa tider i stort sett samma mönster. En väggfast bänk, långbänk och bordändesbänk stod vid rummets ena sida och med ett bord framför. Många gånger var bordets skiva av kalksten, så kallad Komstadsten efter en av byarna på Österlen där stenen bröts. I hörnet över bordändesbänken fanns ofta ett vråskåp avsett för brännvinsflaska och glas. Bredvid dörren till grovköket eller sterset som det kallades, stod en sättugn som eldades från den stora köksspisen vägg i vägg. På så sätt värmdes dagligstugan upp utan att någon rök kom in i rummet. Ovanför sättugnen kunde saker hängas på tork i en ställning av trä. När stugan drogs inför högtidliga tillfällen hängdes så kallade drättar, vita bonader med vävda mönsterbårder vanligen i blått, över stängerna. Under vintern var dagligstugan det enda boningsrum som kunde hållas någorlunda varmt. Ju färre eldstäder det fanns i huset desto mindre var risken för bränder. I hörnet vid ugnen stod en kakelugnsbänk som användes som säng och på andra sidan ugnen mors stol, en karmstol märkt med hustruns namn. En sådan som tillhört Bengta Nilsdotter, med krönt rygg, målad blågrön med blommor och initialerna B N D samt årtalet 1843 ingick i köpet av Kulturens Östarp. Husbondfolkets stolpsäng stod i hörnet diagonalt mot bänkar och bord. Sängen bäddades högt för att visa på mängden sängkläder. Överst lades ett prydnadstäcke, praktfullt i flamskvävnad som de sex berömda täckena från gästgivardöttrarna i Everlöv, eller i upphämta eller munkabälte. Överst på sängen lades överst: I Gamlegårds dagligstuga reflekteras ljuset från fönsterna i bordsskivan av Komstadsten från Österlen. nederst: Bakom förhängena syns den högt uppbäddade sängen med ett färggrant vävt täcke. Även denna interiör från Håslöv är målad av Anders Montan. km gamlegård i östarp, everlövs socken

103

104 hårt stoppade dynor med vackra prydnadsörngott så att alla besökare kunde beundra de broderier och spetsar örngotten pryddes med. En vagga utgjorde sovplatsen för familjens yngsta. Äldre barn sov antingen nedbäddade mellan föräldrarna i himlingasängen eller i kakelugnsbänken. Det lilla rummet innanför dagligstugan på Gamlegård kallas för kammare eller kammers. Rummet ligger vägg i vägg med förstugan, sommarstugan och dagligstugan dit rummets enda dörr går. Vi vet egentligen inte mycket om hur detta rum ursprungligen användes. Det kan från början ha varit en mindre kistkammare, ett förvaringsutrymme för de ägodelar som man ville ha inom nära räckhåll då man för att komma till husets verkliga kistkammare var tvungen att gå genom förstuga, sommarstuga och vävkammare. Sommarstugan användes som namnet antyder främst under den varma årstiden då man inte var beroende av en eldstad, ugn eller annat för att kunna värma upp rummet. Rummet är i Gamlegård lika stort som dagligstugan, men mer sparsamt möblerat och har en dörr som leder ut till trädgården i söder. Här fanns det fler sängplatser och dessutom förvaringsutrymme i både skåp och kista. Rummet tjänade ofta som utrymme för gillen, fester och sammankomster. En sorts motsvarighet till senare tiders finrum. Det var här nya moderna möbler först placerades. Många gårdar moderniserades från slutet av 1800-talet och framöver. Inte sällan flyttades då äldre möbler in i en mindre kammare. När matrumsmöblemang med stora runda eller fyrkantiga bord kom i ropet så placerades dessa oftast mitt på golvet i den forna sommarstugan som allt oftare kom att kallas för salen av dem som ville framstå som moderna. Ibland täcktes bordet med en duk, vilken ursprungligen varit ett sängtäcke vävt i munkabälte eller upphämta. Det händer numera ibland att dessa kallas för bordstäcken vilket med tanke på det ursprungliga användningsområdet är mer korrekt än stenbordsduk vilket också förekommer. Fotogenlampa ovanför stenbordet i Gamlegårds dagligstuga. Fotogenlampor anses ha kommit till Sverige på 1860-talet. Den här modellen är från 1880-talet och tillverkas fortfarande. 100 gamlegård i östarp, everlövs socken

105

106 I pig- och drängkammare förekom det sällan någon uppvärmning. Var pigorna på Östarp sov i äldre dagar vet vi inte säkert. Från 1910-talet finns det däremot uppgifter om att den yngsta jungfrun sov i rummet mellan köket och undantaget, och att husföreståndarinnan Elise sov i soffan i undantagets kök. Drängkammaren ligger i den östra delen av gården, alldeles intill stall och fölhus. Dörren dit är en halvdörr vilket var vanligt. Det berättas att den övre halvan sällan eller aldrig stängdes oavsett väder, och därför hände det att drängarna vaknade med snö på golvet innan de skulle börja arbetsdagen vid femtiden på morgonen med att ta hand om hästarna. När Kulturen köpte Gamlegård såg gården naturligtvis inte längre ut som den gjort under Hanna Bengtsdotters föräldrars och farföräldrars tid. Såväl interiör som exteriör hade förändrats sedan gården uppfördes. Väggarna var tapetserade, möblerna moderna och gardinerna hängde framför fönster som var större än de ursprungliga. Men den ursprungliga inredningen fanns till stora delar kvar på gården, om än undanställd i andra utrymmen. Säljare var änklingen Jöns Persson. Han hade varit gift med Anders Pålssons sondotter Hanna som alltså var tredje generationen på Gamlegård. Det kan tyckas märkligt att det var yngsta barnet, tillika dottern Hanna, född 1850, som tog över efter sina föräldrar, men det finns flera skäl till detta. När Hanna var 23 år gammal dog hennes äldste bror Pål av lunginflammation, 33 år gammal. Han efterlämnade en hustru och en 10-årig dotter, båda med namnet Hanna. När Pål dog flyttade mor och dotter till moderns barndomshem, gården Henriksdal, Everlöv nr 12. Den näst äldste sonen på Östarp, som precis som sin blivande svåger hette Jöns, hade redan innan Pål dog gift sig och tagit över morfaderns gård Stampen, där deras mor växt upp. Kvar på Östarp tillsammans med föräldrarna var den äldsta dottern Bengta (född 1845) och lillasyster Hanna. Deras mor Bengta Nilsdotter hade rykte om sig att vara en otroligt duglig kvinna, Karlin kallar henne överst: Genom halvdörrarna som sällan stängdes helt kunde det både regna och snöa in. nederst: Livstycken som tillhört Hanna och hennes mor Bengta Nilsdotter. Vinklarna på ryggen som dekorerats med band eller broderi kallas för sjuor. Ursprungligen har livstyckena varit fastsydda på kjolar. km t.o.m. km gamlegård i östarp, everlövs socken

107

108 till och med för en dunders kvinna, och dottern Hanna var säkert inte sämre, henne omnämner Karlin som en ovanligt viljestark och duktig kvinna, en äkta skånsk mora. Kunskap om och intresse för textil slöjd levde vidare hos Hanna. Om detta vittnar både de diplom Hanna fick för sina textilier och berättelser från efterlevande släktingar. Hannas äldre syster Bengta var sjuklig och när föräldrarna gått bort överlät Bengta sin arvslott till Hanna och bodde kvar på gården till dess att hon själv gick bort i september 1895, två månader efter moderns död. Fem månader senare gifter sig Hanna med Jöns som kom som dräng till gården sexton år tidigare. Jöns kom från gården Stora Rödde nr 1 och hans mor var född nästgårds i Lilla Rödde. Åtskilliga historier finns bevarade om livet på Östarp under Hannas och Jöns dagar. Som historien om Jöns brorson Valdemar som också tjänat som dräng på gården och vars egen far en gång ska ha sålt honom som dräng över en kaffegök. Om hans vän Elise som fick amputera ena benet efter att ha försökt läka ett sår med hjälp av kamomill. Om Jöns ögonstenar, de fyra hästarna, och om den stora Sankt Bernhardshunden som släpptes ut på gårdsplanen för att hålla vakt om nätterna. Några av dem får du dig kanske till livs när du besöker Gamlegård nästa gång! Everlövs socken där Östarp ligger är känt för sina rika textila traditioner. Här några exempel på olika tekniker bland jynnen, vaggtäcken, bänklängder och åkdynor som ingick i köpet av Gamlegård. km 28946, km 28962, km 28964, km 28966, km 28945, km gamlegård i östarp, everlövs socken

109

110

111 Arvet efter Hanna kristina bakran Hanna Bengtsdotter föddes på Gamlegård den 10 mars 1850 som det yngsta syskonet i en skara av fyra. Fram till sin död den 22 mars 1922 tycks hon ha levt på samma plats. Från början kunde nog ingen gissa att hon skulle bli den av syskonen som skulle få ta över gården efter föräldrarna. Men så blev det. Sensommarprakt i Hannas trädgård, i bakgrunden stockrosor (Alcea rosea) och framför dem trädgårdssolbrud Moerheim Beauty (Helenium autumnale). 107

112 Hanna gifte sig med Jöns Persson Jöns hade tidvis arbetat på gården som dräng. Han var 11 år yngre och omtalad som en stor djurvän som ömsint skötte om gårdens kreatur. Eftersom de gifte sig på äldre dar fick de inga barn, kanske var det därför som Hanna hade tid över till att både skapa vackra textilier och en ovanligt innehållsrik trädgård. Vi vet idag alltför lite om hur trädgården såg ut när Hanna tog över vid moderns bortgång 1895, samma år som även hennes äldre syster går bort. De fotografier som museet har i arkiven visar några få delar av trädgården och är bland annat tagna av Georg Karlin, Kulturens grundare, vid ett besök Gården är till salu och museimännen från Lund besöker platsen för att se om de äntligen kan ha hittat den skånska gård de så länge har sökt. Det är spännande att på gamla svartvita fotografier se hur strukturerna stämmer överens med vad vi ser idag, men att mycket givetvis också har förändrats. En trädgård kan aldrig frysas och bevaras för evigt. Växter dör och nya planteras, och Kulturen har givetvis satt sin prägel genom åren som gått. Anläggningen har till exempel fått buxbomshäckar runt de flesta rabatter medan de enormt höga partierna av buxbom närmast huslängan frös bort under de kalla krigsvintrarna 1941 och Att bevara dessa gröna kulturarv är av stor vikt, men om växterna inte trivs på grund av sjukdomar eller ändrade markförhållanden, måste förändringar göras. Idag ska trädgården också vara tillgänglig för besökare med olika behov, att i största möjliga utsträckning tillmötesgå dessa och samtidigt bevara trädgården är en utmaning. Vad är det då för trädgård som man möter på Gamlegård? Det är en ganska avlång anläggning som är ungefär 60 meter lång och 45 meter bred, på västra och södra sidan bitvis inramad av en häck av rundhagtorn, Ritning över Hannas trädgård. A. Rundhagtorn. B. Solrundningen. C. Halvmånen. D. Kryddrabatten. E. Stenparti. F. Kaffegrotta. G. Smultronland. H. Jordkällare. I. Äldsta äppelträdet, Gravensteiner. J. Silvergran. K. Kaskadgran. L. Douglasgran. M. Bikupa. nästa uppslag: Våren har kommit till trädgården. I förgrunden rosenrabatten med kantnepeta, (Nepeta x faassenii) Six Hills Giant och Allium Gladiator. På Gamlegård syns det tydligt att halmtaket lagts i olika omgångar i så kallade stin. 108 arvet efter hanna

113

114

115

116

117 Crataegus laevigata, på västra och södra sidan. Gamlegårds trädgård innehåller tydliga delar där rabatterna har olika namn: solrundningen, halvmånen eller kryddrabatten. Där finns även ett vackert litet runt stenparti med en så kallad hattsten överst, det vill säga en märkligt formad sten av stelnad lava som givetvis liknar en hatt. Till trädgården, som med sina stora träd och lummiga grönska har drag av en engelsk park, hör en fruktträdgård och flera olika sittplatser, bland annat en så kallad kaffegrotta. En besökare berättade att i hennes hemtrakt kallades den för mågfällan eftersom det hände att man satt där när en friare skulle be fadern om dotterns hand. På östra sidan finns ett smultronland intill en stor jordkällare, där står också ett av trädgårdens äldsta äppleträd. Det är ett ihåligt Gravensteiner, Malus domestica, som Hanna troligtvis planterade i början av 1900-talet. I Kulturens arkiv finns ett fotografi föreställande detta träd som en späd liten planta. Från detta Gravensteiner har tagits ympar som nu förhoppningsvis ska bli till ett par nya träd. På västra sidan av gårdens bostadslänga finns en plommonlund och vid den nyanlagda köksträdgården står några humlestänger som får symbolisera den omfattande odling av humle som förekom på Östarp redan på 1700-talet. I trädgården finns några få stora träd kvar, kanske är det Hanna som planterat några av dem? Det är bland annat en silvergran, Abies alba, som väcker stor förundran hos många besökare. Den är enorm både på höjden och i sitt omfång. Tidigare fanns även en kaskadgran, Abies nobilis samt en lika pampig douglasgran, Pseudotsuga menziesii. Trädgården var överhuvudtaget tätare under Hannas levnad med fler barrväxter som ädelcypresser och granar. Bland annat hade Hanna en formklippt gran i fem våningar strax intill bakugnen som finns på trädgårdssidan. Men det fanns även stora exemplar av skogsek, överst: Med de formklippta buxbomshäckarna inbäddade i snö framträder prydnadsträdgårdens former tydligt. nederst: På Hannas tid fanns det fler barrväxter i trädgården. Till höger i bild syns en formklippt gran. Oljemålning av Folke Sinclair ( ) år Konstnärens skänkte tavlan till Kulturen samma år. km kristina bakran 113

118 Quercus robur, rödek, Quercus rubra, skogslönn, Acer platanoides och robinia Robinia pseudoacacia. Alla dessa är inte försvunna, de har själva återplanterat sig eller står i trädgårdens yttre kanter. Hannas bin var viktiga medhjälpare i trädgården och bidrog också i hög grad till hushållet. Än idag står det bikupor av halm i en av de rabatter där Hanna själv höll bin. Det finns också en större och modernare bikupa, men den har vi för både besökarnas och binas skull placerat lite längre bort, i fruktträdgården. I gårdens halmtak lever nämligen solitärbin som alltför talrikt förekommande honungsbin skulle kunna riskera att konkurrera ut. I trädgården fanns inte något köksland med grönsaker, även om det fanns många nyttoväxter som kryddor, bärbuskar, fruktträd och nötbuskar. I Kulturens årsbok från 1962 berättar Hannas svåger Pål Persson: Hon har ordnat hela anläggningen. Hon var så glad för sin trädgård. Gick där ute och putsade i sin frihet. Hon visste precis hur hon ville ha det. Där skulle det trädet stå och där skulle den busken stå. När hon någonstans fick syn på en blomma så nog skulle hon ha en sådan i sin trädgård. Men nog fanns det ett köksland, Pål Persson mindes även det: Grönsaker fick inte stå i trädgården. De växte i ett särskilt litet land för sig på andra sidan vägen, som går upp mot gården. Där på slänten neråt ängen växte kål och bruna bönor. En ny köksträdgård har anlagts på andra sidan vägen, mitt emot gården. Det är inte säkert att det var just där Hannas köksträdgård en gång låg, men placeringen är vald utifrån ett gammalt vykort från friluftsmuseets tidiga år där man på denna plats skymtar några humlestänger. I början av 1700-talet mätte lantmätare Olof Naering upp en humlegård i Östarps by som var cirka 470 kvadratmeter stor och rymde mellan stänger. Nu har det åter planterats humleplantor överst: I rabatten närmast boningshuset hade Hanna och Jöns bikupor. Här växer bland annat blå riddarsporre Delphinium Belladonna-hybrid. nederst: Trots avsaknad av bevattning frodas köksträdgården norr om Gamlegård. Här blommar sommarrudbeckia, Rudbeckia hirta, bland kål, morötter och pumpor. 114 arvet efter hanna

119

120 men i dagsläget i betydligt blygsammare antal. Efterfrågan på ekologiskt odlad humle ökar. Kanske kan större mängder humle återigen komma att odlas på Östarp i framtiden? När man går runt i Hannas trädgård och ser och upplever allt som hon lämnat efter sig förstår man att hon hade ett öga för skönhet, att hon var en växtsamlare som var nyfiken på det som var nytt och spännande. Trädgården har strukturer och inslag från många olika stilar och trädgårdsideal, men den är också en nyttoträdgård med odling för husbehov. Om Hanna hade levt idag så kanske det även hade funnits en liten japanskinspirerad del i en hörna någonstans i trädgården. Även om Hanna bodde på landet tror jag att hon var medveten om vad som var nytt och modernt i trädgårdsvärlden. Hon älskade sin trädgård och ville ständigt utveckla den med de medel hon hade. Kanske är den kärlek och omsorg Hanna visade sin trädgård en del av anledningen till att så många besökare gärna dröjer sig kvar i trädgården och ofta berättar om den sinnesfrid de kan uppleva där. Denna kärlek och omsorg är lika viktig för oss som arbetar i trädgården idag för att arvet efter Hanna ska leva vidare. överst till vänster: I trädgården finns många platser som inbjuder till att slå sig ned och bara vara en stund. överst till höger: Carl von Linné skrev 1749 om humle, Humulus Lupus, att Somliga äta stjälkarna, första wåren, såsom Sparis. nederst till vänster: En av Kulturens trädgårdsmästare i Hannas trädgård. nederst till höger. Höstmarknad med växtförsäljning och visning av trädgården. 116 arvet efter hanna

121

122

123 Östarps vilda flora och fauna krister larsson Östarp har ett mångformigt kulturlandskap där samspelet mellan människa och natur är tydligt. Många av de växter och djur som finns i markerna kan ses som ett biologiskt kulturarv som harmonierar med byggnaderna och för tankarna till det gamla bondelandskapet före 1800-talets agrara revolution. Här förekommer idag många arter som inte trivs i det moderna jordbrukslandskapet och som på senare tid har minskat så starkt att de nu finns bland de rödlistade arter som Naturvårdsverket fastställer och reviderar med fem års intervall. Smörbollar (Trollius europaeus), en art i familjen ranunkelväxter som trivs på den fuktiga ängen. Fotograf Krister Larsson. 119

124 Östarp ligger i kanten av Vombsänkan, nära Romeleåsens östra sluttning, och markerna präglas starkt av de mäktiga sandavlagringar som avsattes vid den stora issjö som fanns i Vombsänkan i slutskedet av den senaste nedisningen för nästan år sedan. Torra och magra sandjordar dominerar och flygsanden som yrde in över åkrar och ängar för ett par hundra år sedan är en del av Östarps historia. När det blåste hårda vindar från väster eller norr var luften full av flygande sand som piskade mot husens väggar. Grannbyn Hemmestorp i nordväst tillhörde de byar på Vombslätten som var mest drabbade av flygsanden under 1700-talet. Landskapet var då mer öppet och byns flygsandfält gränsar till Östarps marker i väster. Vägen från Veberöd till Östarp går över denna stora sandmark, numera kallad Hemmestorps fure, strax innan avtagsvägen till Östarp. Här gjordes stora tallplanteringar för att binda flygsanden och i boken Det skånska kulturlandskapet skildras hur Per Persson vid 1800-talets början inledde dessa tallplanteringar. Han fick då öknamnet Furu-Per och mötte så stort lokalt motstånd att han uteslöts ur byastämman eftersom man tyckte att det var fel att sätta skog på den mark som skulle ge mat åt djur och människor. Det hela slutade dock med att han fick ta emot Kungliga Patriotiska Sällskapets guldmedalj ur Karl XIV Johans hand, och att han sedan återfick sin plats i bystämman med det nya smeknamnet Konga-Per. Idag är Revingefältet och flera andra sandmarker i Vombsänkan välkända bland biologer. Här finns ett unikt växt- och djurliv knutet till öppna sandmarker och det är många arter som bara finns här eller på ytterligare några få sandområden i Sverige. Flygsanden har med andra ord bidragit till att skapa en unik natur i Vombsänkan. Östarp var tidigare relativt okänt när det gäller naturvärdena och det var därför med stor spänning jag besökte området första gången i juni Jag hade då fått i uppdrag av Länsstyrelsen Skåne att göra en naturvårdsinventering överst till vänster: Småfibblebi, sovande hane. Fotograf Krister Larsson. överst till höger: Sexfläckig bastardsvärmare. Fotograf Krister Larsson. nederst till vänster: Vändsandbi, hona. Fotograf Krister Larsson. nederst till höger: Slåttersandbi. Roger Tidman/IBL bildbyrå östarps vilda flora och fauna

125

126 av markerna och hade precis läst historien om Furu-Per. En av frågorna inför besöket var om det fanns värdefulla sandmarker även i Östarp. Och redan vid första besöket visade det sig att så var fallet och att det är just dessa sandmarker som hyser det mest unika växt- och djurlivet. Med den bakgrunden ger vi oss ut på en vandring i Östarps marker en vacker sommardag med biologens glasögon på. I den soliga slänten nedanför gästgiveriet och parkeringen går en upptrampad sandig stig och med blicken riktad mot marken ser vi här en mängd utgrävda hål i sanden som visar att stigen är en barnkammare för marklevande insekter. På den varma sanden springer brunvioletta skalbaggar med vita fläckar på täckvingarna och de flyger snabbt iväg ett stycke utmed stigen när de blir störda. Det är brun sandjägare, vars larver lever i utgrävda hål i sanden, och både den vuxna skalbaggen och larven lever som rovdjur på myror och andra marklevande insekter. På fibblor och andra blommor utmed stigen samlar flera olika vilda bin pollen åt sina larver som också finns i hål i sanden utmed stigen. Ett av de många vildbin som bor här är det hotade slåttersandbiet som snabbt försvinner ner i sin bohåla med stora klumpar av gult fibblepollen på bakbenen. Slåttersandbiet är bara känt från ett femtontal platser i landet och i Östarp finns ett av de större bestånden. Lågt över marken flyger små bin med blodröd bakkropp i cirklar, det är flera olika arter blodbin. De samlar inte själva något pollen till sin larv i marken utan lever i stället som boparasiter på andra bin och smiter snabbt ner i värdbiets bohåla när denna har flugit ut och lägger då sitt ägg på dess pollenförråd. När blodbiets larv kläcks äter den upp ägget (eller larven) av värdbiet och livnär sig på pollenförrådet i dess larvkammare. Bredvid den sandiga stigen som skapats av besökarnas tramp går en anlagd stig med ett tjockt lager krossgrus på, och denna stig är helt tom på bohål. Krossgruset skapar en steril miljö där inga överst: Östarp ligger i södra kanten av Vombsänkan. De magra sandiga markerna hyser ett unikt växt- och djurliv. Fotograf Krister Larsson. nederst: Myllrande smörblommebin. De är solitärbin vilket innebär att varje hona har ett eget bo. Här samlar de sand som ska användas till boets mellanväggar. De bygger bo i halmstrån i byggnadernas tak eller i håligheter i väggarna. Fotograf Krister Larsson. 122 östarps vilda flora och fauna

127

128 insekter kan gräva ut sina bon. En uppmaning till er som besöker Östarp är därför att gärna använda de naturliga sandiga stigarna i stället under strövtågen i markerna, då gör vi en naturvårdsinsats genom att hjälpa till att underhålla en lämplig bomiljö för många insekter. Utan besökarnas slitage växer stigarna igen och många insekter blir husvilla. Insekterna gräver så djupa bohål i sanden att de inte störs av trampet, tvärtom så gynnas de av att stigarna används. Från den äldre bokskogen i sluttningen strax intill hörs skogsduvans dova tutande och grönsångarens typiska ringande sång. Skogsduvan häckar här i en ihålig bok, kanske i ett hål som spillkråkan tidigare hackat fram och fött upp sina ungar i. Och från alsumpskogarna utmed bäcken i svackan, hörs en mångstämmig kör av gulsångare, trädgårdssångare och andra sångfåglar. Klibbalarna växer här i buketter med flera stammar på varje stubbe, något som minner om markernas tidigare historia som stubbskottsäng. Då skördade man ved och annat virke från albuketterna och på marken mellan stubbarna hö som vinterfoder åt kreaturen. Vi fortsätter ner till svackan där stigen omges av en fuktig betesmark på vänstra sidan och en härligt blommande fuktäng på andra sidan. Fuktängen slås under sensommaren och innan dess kan besökarna njuta av en härlig blomsterprakt med orkidéerna majnycklar och Jungfru Marie nycklar, smörbollar, gökblomster med flera. Så går vandringen uppåt igen och vägen kantas av en rad med gamla, grova bokar och sist i raden, precis innan de första museibyggnaderna, finns en grov bokstubbe som är full av skalbaggshål. När solen värmer kan man få se den stora bokoxen, en nära släkting till ekoxe, solbada på stubben. Inne i den murkna stubben lever bokoxens larver ett undanskymt liv under tre år, medan den vuxna skalbaggen bara lever överst: I murkna stubbar och hålor i jorden myllrar det av olika insekter. Fotograf Krister Larsson. nederst: Bokoxen är en mellan 20 och 30 millimeter lång skalbagge, nära släkt med den större ekoxen. Till skillnad från ekoxen är den dock alltid sotsvart. Fotograf Krister Larsson. 124 östarps vilda flora och fauna

129

130

131 någon månad. Här kan man också få se andra sällsynta, vedlevande skalbaggar som knäpparen barkrödrock med lysande röda täckvingar och stor plattnosbagge som har ett särpräglat utseende med huvudet förlängt till ett brett och långt snyte och med brun-vit och svartbrokigt tecknad kropp. Efter bokstubben kommer sedan den första av de äldre byggnaderna, det är malttorkan som det myllrar av liv på och omkring. Äldre byggnader med halmtak, väggar av korsvirke och lera med mera, har under senare år uppmärksammats alltmer för att de kan hysa ett myllrande liv av insekter och jag tänker då inte på husbock och vägglöss, utan på mer harmlösa varelser som inte skadar byggnaderna, utan enbart kan ses som fascinerande grannar. Byggnaderna i Östarp har inte undersökts närmare på sitt biologiska innehåll, men det räcker att besöka området en varm sommardag och att titta på det myller av insekter som då far runt kring de varmaste och mest solbelysta halmtaken för att förstå att det finns tusentals små hyresgäster. Allra mest myllrar det kring halmtaket på malttorkan, men även Gamlegårds halmtak är fulla av liv. Det finns många arter solitära bin och andra steklar, småfjärilar, spindlar med mera bland invånarna och en av de talrikaste under försommaren är smörblommebiet. Man kan också se flera arter citronbin, små svarta bin med gula eller vita teckningar i ansiktet och som utsöndrar en tydlig citrondoft om man försiktigt håller dem mellan fingrarna. Smörblommebiet är ett centimeterstort, långsmalt bi och honan har en tät matta av vita hår på undersidan av bakkroppen där hon samlar gult pollen från smörblommor. Den långsmala kroppsformen gör den väl anpassad till att anlägga sitt bo i halmstrån och andra små håligheter i byggnader. Det är ett ensamlevande (solitärt) bi och varje hona har sitt eget bo, men de bor ofta i täta kolonier. Honorna av alla solitära På fuktängen blommar Jungfru Marie nycklar (Dactylorhiza maculata) i juni juli. Den är Sveriges kanske vanligaste orkidé och kan bli nästan en halv meter hög. Som alla andra orkidéer i Sverige är den fridlyst. Fotograf Magnus Berglund. nästa uppslag: De magra sandiga jordarna krävde långa perioder av träda. För att binda flygsanden planterades tallskog i området. krister larsson 127

132

133 krister larsson 129

134 bin har gadd, men de försvarar inte boet som de sociala honungsbina och humlorna gör. Det finns därför inte någon risk att bli stucken om man vill titta närmare på bina som myllrar kring malttorkans tak eller utmed de sandiga stigarna. Gadden används enbart till att försvara boet mot parasiter och andra insekter som försöker ta sig in, och människor upplevs inte som något sådant hot. I halmstråna läggs en pollenklump som är lagom stor för att vara föda åt en larv och så läggs ett ägg på pollenklumpen innan larvkammaren stängs igen och nästa påbörjas. Larvkamrarna ligger på rad i halmstrået, så många som ryms i hålets längd. Mellan varje larvcell murar biet en vägg av lera eller fin sand blandad med ett sammanhållande sekret som biet utsöndrar. Materialet till cellväggarna hämtar smörblommebina från den blottade sanden i de upptrampade stigarna i slänten bakom malttorkan mot väderkvarnen. Utmed dessa stigar kan det vissa dagar myllra av smörblommebin som gräver fram sand för att få material till boet i halmstråna. Vandringen går vidare upp på toppen av höjdryggen där det går sandiga markvägar åt båda hållen och vi viker av åt vänster och fortsätter vägen förbi Gamlegård. Vägen omges av sandiga åkerträdor som på de magraste ställena har en rik örtflora med hedblomster, sandvita, blåmunkar, liten blåklocka, åkervädd, rotfibbla och getväppling. Utmed vägen flyger de vackra fjärilarna mindre blåvinge och ängsnätfjäril ovanligt talrikt. Båda har minskat starkt i antal under senare år och också helt försvunnit från många trakter i takt med att de blomsterrika ängarna har gått förlorade, men här i Östarp lever de kvar som i gamla tider. Larven av mindre blåvinge lever på getväppling medan ängsnätfjärilens larver livnär sig på svartkämpar, en grobladsväxt. De vuxna fjärilarna kan ses dricka nektar med den långa sugsnabeln på många olika sorters blommor där man också kan se den vackra skalbaggen smaragdgrön fallbagge. överst: Åkerväddsantennmal. Att det är en hane syns på det rostbruna huvudet, honornas huvuden är blekare. Arten är kraftigt missgynnad av modernt lantbruk och kategoriserades som sårbar vid rödlistningen Fotograf Krister Larsson. nederst: Ängsmetallvingens metalliska glans avtar mer ju äldre den blir. Hanens antenner påminner lite om fjädrar. Fotograf Krister Larsson. 130 östarps vilda flora och fauna

135 krister larsson 131

136

137 Hussvalor och tornseglare flyger högt över åkerträdorna och fångar insekter åt ungarna som väntar i boet på någon av byggnaderna. Under perioder med kyligt sommarväder slutar tornseglaren att mata sina ungar som då sänker kroppstemperaturen och går i dvala i väntan på nästa värmeperiod när luften åter fylls av flygande insekter som föräldrarna kan jaga åt dem. Ungarnas tid i boet kan därför variera kraftigt (mellan 5 och 8 veckor) från sommar till sommar, beroende på vädret. Stararna håller gärna till i betesmarker med kortare gräs, där de perforerar marken med sina vassa näbbar i jakt på larver av harkrankar, trädgårdsborrar och andra marklevande insekter. Boet finns ofta i en ihålig björk eller ek i nära anslutning till de öppna markerna. Sånglärkans vackra sång ljuder över de öppna fälten medan den står stilla högt upp i luften med fladdrande vingar under långa stunder, som om den hängde i ett snöre. Ängspiplärkan är en annan fågel man kan få se och höra i de öppna markerna vid Östarp och där det finns lite buskar i de öppna markerna sitter gärna buskskvättan och sjunger. Alla de nämnda fåglarna är exempel på arter som fortfarande är ganska vanliga, men som på senare tid har minskat så starkt i det moderna jordbrukslandskapet att de finns med på listorna över rödlistade arter. En fågel som däremot har ökat kraftigt är gladan med sin typiskt kluvna stjärt. Den ses här ofta flyga över de öppna markerna på sin jakt efter sorkar, grodor eller småfåglar. Den tillhör också naturens renhållningsarbetare och smörjer gärna kråset om den hittar någon död hare eller kanin i markerna. Gladan drabbades hårt av användningen av DDT och kvicksilver som bekämpningsmedel i jordbruket men efter att dessa ämnen förbjudits har den åter ökat. Gladan var dessutom, liksom många andra rovfåglar, tidigare hårt drabbad av jakt och förföljelse på grund av att den sågs som en oönskad konkurrent om det jaktbara överst: Gladan känns lättast igen på sin långa kluvna stjärt. Den anses numera glädjande nog som allmän i Skåne där det 2012 fanns omkring 1900 häckande par. Don Hadden / IBL bildbyrå. nederst: Sånglärkans drillande är ett välkommet vårtecken. Hanen kan resa en trubbig liten tofs på huvudet. Fågeln hotas av både upphört jordbruk och intensivt modernt jordbruk. Bill Coster / IBL Bildbyrå. krister larsson 133

138 småviltet, och dessutom tog den säkert en och annan lösspringande kyckling vid gårdarna också. Idag är inställningen till rovfåglar mer positiv och gladan får leva ett fredat liv, till glädje för alla oss som njuter av att få se denna vackra fågel sväva fram över markerna. När vi kommit fram till stället där den sandiga vägen delar sig för att åt höger gå ner mot Alrik Jönssons gård är det dags att sänka blicken mot marken igen. Här är vägen på sina ställen helt perforerad av hål i olika storlekar och om man lugnt och stilla dröjer sig kvar så visar hålens invånare sig snart. Flera kolsvarta bin med stora gula pollenklumpar på bakbenen landar i sanden och försvinner ner sina bohål och det är det rödlistade storfibblebiet som här har sin kanske största bokoloni i hela landet. Över deras bohål cirklar också flera mindre bin med rödbrun bakkropp. Det är det sällsynta ölandsgökbiet som lever som boparasit på storfibblebi. På åkervädden i vägkanten samlar väddsandbiet violetta klumpar med pollen på bakbenen. Det hotade väddgökbiet håller också gärna till på åkervädden, men samlar inte något pollen. Den är mest intresserad av att försöka lista ut var väddsandbiet har grävt ut sin bohåla i marken eftersom den lever som boparasit på detta bi och vill slinka ner där och lägga sitt ägg när det inte är någon hemma. Väl tillbaka vid parkeringsplatsen finns möjligheter till en favorit i repris när det gäller insekterna eftersom den stora sandplanen, som används som aktivitetsyta och uppställningsplats för bussar, också myllrar av liv. Här finns en lågvuxen vegetation med många blommor som ger nektar och pollen, och här finns många fläckar med öppen sand där bohålen ligger tätt. Ännu en vittnesbörd om det fina samspelet mellan människa och natur i Östarp och att den markstörning som alla besökare åstadkommer i högsta grad bidrar till Östarps höga naturvärden. På den sandiga planen kan ölandsgökbi, storfibblebi och praktbyxbi ses vid sina boplatser och på åkervädden sitter gärna den vackert guldglänsande fjärilen åkerväddsantennmal med sina långa svarta och vita antenner, dess larv lever på åkervädden. På lövbuskarna i kanten mot bokskogen i sluttningen kan en annan vacker antennmal ses, nämligen lövskogsantennmal. Berättelsen om Östarps vilda flora och fauna kan göras mycket längre och många arter får inte plats här, men de finns där ute i markerna och väntar på att bli upptäckta av intresserade besökare. 134 östarps vilda flora och fauna

139 Det är av många skäl angeläget att bevara Östarp som ett levande museum för framtiden där det biologiska kulturarvet ingår som en viktig del av helheten tillsammans med byggnader, äldre lantraser av tamdjur och ett traditionellt skött kulturlandskap. För oss som arbetar med att bevara värdefull natur och hotade arter är det dessutom av största vikt att det finns den typen av titthål in i historien som Östarp och liknande miljöer erbjuder. Här kan vi se och förstå hur markerna såg ut förr i tiden när många av de bin och andra arter som idag är hotade fanns i större antal och vilka speciella miljökrav de har för att kunna leva kvar i livskraftiga bestånd. Detta är kunskaper som är nödvändiga för att kunna göra ändamålsenliga bevarandeåtgärder även i det moderna kulturlandskap som omger oss. Listan över vilda bin som kan ses i Östarp blir lång och även den rika fjärilsfaunan är unik. Den brist på pollinerande insekter i jordbrukslandskapet som man ofta kan läsa om i massmedia idag gäller inte för dessa marker. I Sverige finns nästan tre hundra arter vilda bin och ungefär en tredjedel finns med på listorna över rödlistade arter. Östarp tillhör idag de mest värdefulla lokalerna för rödlistade bin i Sverige och det är de sandiga markvägarna och stigarna tillsammans med den rika örtfloran i vägkanterna och på de sandiga åkerträdorna som utgör grunden för dessa höga naturvärden. krister larsson 135

140

141 Färsingen och lantraserna på Kulturens Östarp emma johansson Liksom många av oss idag, blev en av Kulturens grundare och tillika museets förste chef, Georg Karlin, betagen av kulturlandskapet kring Östarps Gamlegård. Detta var anledningen till att han inte lät flytta gården till Lund som det från början var tänkt, utan lät den stå kvar och bli ett friluftsmuseum på ursprunglig plats i sin rätta miljö. I denna bemärkelse var Karlin mycket framsynt. Han var också före sin tid när det gällde att inse värdet av de gamla husdjursraserna som bland annat hjälpte till att hålla kulturlandskapet öppet. Gotlandsrusset Uno tillsammans med gårdsbrukaren Emma Johansson på väg mot Möllegården. 137

142

143 Under Karlins samtid byttes dessa lantraser alltmer ut mot europeiska högproducerande raser vilket han insåg var en stor förlust. Den Östarpspolitik han bedrev och som han beskriver i festskriften Kulturhistoriska museets Östarp, Dess natur, historia och ändamål, gick inte bara ut på att rädda och återställa gården, miljön och markerna utan också: söka återföra kreatursbesättningen till de gamla lantraser, som funnos före det moderna, rationella jordbrukets tid och på dem söka bygga en renässans passande för förhållanden, där en okänslig och skematisk [sic!] jordbruksrationalism icke alltid varit av det goda. Det är tack vare Karlins visioner som dagens besökare på Kulturens Östarp kan uppleva 1800-talets Gamlegård, kulturlandskapet och lantraserna. Flera lokala skånska lantraser hålls här återigen som på Karlins tid, medan andra tyvärr korsats bort och försvunnit. Färsingen, den skånska arbetshästen, tillhör tyvärr dem, tragiskt inte minst då det var den lantras Karlin särskilt kämpade för att bevara. Vad är det då för egenskaper lantraserna besitter som gör dem så intressanta och värda att bevara? Före 1850 var i princip alla husdjur man höll av lantras, äldre typer av dagens produktions- och husdjur men med härdiga egenskaper, mer ursprungligt utseende och ofta mindre i storlek. Lantraserna har varit i människans tjänst i hundratals, eller i vissa fall tusentals, år. Under alla år har dessa djur överlevt genom att klara av att reproducera sig i en miljö som inneburit utmaningar som hårt klimat och magert med foder. Dessa överlevare har också påfallande ofta haft många goda egenskaper, varit goda mödrar och lätta att hantera. Skiftande förhållanden och utmaningar i olika delar av landet har inneburit lokala anpassningar av lantraserna. Idag återstår endast en bråkdel av den mångfald av olika lantraser som funnits spridda i olika landskap och miljöer i Sverige. Genom den agrara och industriella revolutionen skulle jordbruket rationaliseras och landsbygden föda en växande stadsbefolkning. Europeiska, mer högproducerande husdjursraser togs in för att användas i aveln, en utveckling som eskalerade under 1900-talets första hälft. Skånska blommehöns i Hannas trädgård. Denna lantras fick genbanksstatus av Jordbruksverket år Fotograf Jessica Ljung. emma johansson 139

144 Dessa raser producerade mer, men de krävde också mer foder och var inte heller alltid så tåliga i vårt klimat. Man avlade också specifikt för vissa särskilda egenskaper som större mjölk-, kött- och äggproduktion på bekostnad av naturliga beteenden och djurens livslängd. En bonde utanför Hörby skrev till exempel 1947: Skobbosvinen som de kallade de gamla raserna för, var naturliga svin. Aldrig bendåliga som de förädlade raserna, alltid blev det gott resultat när suggorna grisa. Men långt in på 1900-talet ansågs ändå lantraserna otillräckliga och lågproducerande. Tack vare några envisa bönder som höll fast vid sina gamla trotjänare så har vi idag kvar vissa lantraser. Håkan Hallander, biolog och författare, tillägnar sitt kända och banbrytande verk Svenska Lantraser just alla dessa människor. Han har, ofta citerad, fått avgränsa lantrasbegreppet: En lantras kan definieras som en population som levt tillräckligt länge i ett område för att ha hunnit anpassa sig till områdets olika förhållanden. Detta beroende av och anpassningen till hemområdet, torvan, är lantrasens främsta egenskap. Hallander etablerade också idén att stärka lantrasernas fortlevnad genom att registrera dem i genbanker. Den idag över 80 år gamle författaren besökte Kulturens Östarp 2016 under Svenska Lanthönsklubbens 25-års jubileum och berättade då om hur han som ung biolog fått vara med och ta fram bevis för lantrasernas duglighet. De visade sig inte vara så lågproducerande som påståtts. Lantraserna är lättfödda, vanligtvis behöver de varken särskilt mycket eller speciellt kraftigt foder, utan de är väl anpassade att klara sig överst till vänster: Den skånska gåsen standardiserades på 1920-talet men redan i slutet av 1800-talet samlade Mårten Olsson in gäss av äldre typ i de skånska byarna Hunneberga och Vomb. överst till höger: Mellerudskaninen blev en officiellt godkänd lantras år Ursprungligen kommer de från en besättning med lantraskaniner hos Edith Johansson i Dalsland. nederst till vänster: Getter är förtjusta i lövsly och är bra landskapsvårdare. Göingegetterna härstammar från getter tillvaratagna i Tyringe och Olofström. nederst till höger: I mitten av 1900-talet sökte Skånes djurpark svin av ålderdomlig typ. Hos en äldre lantbrukare på Linderödsåsen fanns en sugga som födde brokiga grisar och troligen fanns rester av det gamla skogssvinet i denna stam. 140 färsingen och lantraserna

145

146

147

148 naturligt i den egna närmiljön. Tror man inte på lantraser så tror man heller inte på Darwins teorier om naturligt urval, enligt Hallander. Lika viktiga som dessa envisa bönder och Håkan Hallander har varit för lantrasernas fortlevnad, är de olika lantrasföreningarna. Ett mål för dessa ideella föreningar är att tack vare ett stort antal medlemmar kunna upprätthålla många spridda besättningar för att på så sätt säkra rasernas överlevnad och fungera som en försäkring mot en alltför hårt styrd avel. De flesta medlemmarna i lantrasföreningarna registrerar sina djur i en genbank och skriver på ett kontrakt där man förbinder sig att avla på friskhet, naturliga beteenden och så brett som möjligt, utan preferenser gällande specifikt utseende eller egenskap. Olika lantrasindivider kan därför variera i färg, storlek och utseende i övrigt. Varje förenings avelsplan är godkänd av Jordbruksverket. I och med konventionen om biologisk mångfald som Sverige undertecknade 1992, har staten ett ansvar i arbetet med naturvård och artskydd. Att lantraserna är en del av ett levande kulturarv och att vi i Sverige, genom att underteckna ovanstående konvention, är skyldiga att bevara dem, är inte de enda anledningarna till att slå vakt om lantraserna. Åtskilliga med intresse för självhushållning har länge känt till och uppskattat lantrasernas goda egenskaper; djuren är lättfödda, friska och klarar sig bra utan både kraftfoder och antibiotika. Dessutom är de oftast sociala och lätthanterliga och därmed också trevliga sällskapsdjur. När en lantras försvinner är den borta för alltid och oersättligt genetiskt material går förlorat. Vi vet inte vilka utmaningar som väntar i framtiden, men redan nu frågar sig forskare hur världens växande Älling av Blekingeanka i gårdsbrukaren Emmas varsamma händer. I Sverige finns idag fyra lant raser: Myskanka, Blekingeanka, Svensk gul anka och Svensk blå. Alla är de utrotningshotade. föregående uppslag: Kvigorna som betade på Östarp 2016 härstammar från de två hotade linjerna Ragnarödsko (Skånsk röd) och Granemålako som ingår i den äldre allmogerasen Ringamålako. Granemålakon räddades så sent som 2004, då en spillra av en gammal kobesättning upptäcktes i Granemåla socken, Blekinge. De är främst svarta till färgen. Skånsk röd har många likheter med Skånsk herrgårdsko, som var vanlig i Skåne på 1700-talet. En gammal besättning räddades utanför Ljungbyhed färsingen och lantraserna

149

150 befolkning ska kunna mättas på ett hållbart sätt. Kanske kommer härdiga, välanpassade små lantraser och deras unika genuppsättningar återigen att få större betydelse? Det är inte längre sedan den skånska lantrasen och arbetshästen Färsingen fanns på Östarp, än att Håkan Hallander minns de sista exemplaren. Namnet Färsing fick den för att den härstammade från Färs, ett av de härader som gränsar till Torna där Östarp ligger. Karlin beskriver hästen som Tornabondens A och O. De magra sandmarkerna var lättodlade men gav inte mycket i avkastning, stora delar av markerna och skogen lämpade sig bättre för hästuppfödning. De halvvilda Färsingarna var så kallade utegångsök de gick ute året om och fick i princip föda sig själva, likt dagens Gotlandsruss på Lojsta hed. De djur som sedan skulle användas eller säljas som kör- och arbetshästar, fångades in och tämjdes. Extensiv hästhållning på skogen var det vanligaste och enklaste sättet att föda upp hästar innan laga skiftet i södra Sverige (i Östarp genomfördes laga skifte ). Hästen var inte en lika stark dragare som oxen som användes mer längre norrut i landet, men den var flexiblare och användes mycket till körning och transporter, även i det militära. I förhållande till sin ringa storlek var dessa hästar starka och snabba. På Gamlegård, som tidigare varit rusthåll, finns sex hästspiltor och ett rum för sto och föl, vilket anses mycket för en gård av denna storlek, men hästuppfödning utgjorde förr en del av traktens levebröd. I beskrivningen till Skånska rekognosceringskartan anges att det i Everlövs socken, där Östarp ligger, år 1815 fanns ungefär 250 hästar, 90 oxar, 150 kor, 150 ungboskap och 140 får. De till färgen ofta svarta eller brunsvarta Färsingarna var lättfödda, småvuxna och sega. Det finns många vittnesmål om deras styrka och tålighet. Karlin berättar i ovan nämnda festskrift att han som pojke ofta fått höra om Färsingens goda egenskaper:... han är hår, d. v. s. han kunde arbeta och slita ont, nöja sig med vad bete som helst samt framförallt icke åldras i förtid. Vidare berättar han att dessa hästar kunde överst: En av de lantraser Georg Karlin var mest intresserad av att skydda var Färsingehästen. Här hingsten Taman på Gamlegårds innergård. Okänd fotograf. nederst: Gotlandsrusshingsten Uno på samma plats nästan ett sekel senare. 146 färsingen och lantraserna

151

152 vara arbetsföra uppemot 30 års ålder. Det är Färsingen Karlin främst ger sig ut för att rädda till Kulturens Östarp. Han lyckas över förväntan när han hittar prakthingsten Taman och två ston, Lotta och Perla, som båda lyckas bli med föl. Karlin talar upprymt om att åter befästa den skånska hästdynastien [sic!] på Östarp. Bara några årtionden senare, då Karlin själv är borta, är Färsingen tyvärr försvunnen som ras. De få individer som funnits kvar hade korsats bort med andra raser eller dött ut. Varför vet vi idag tyvärr inte. Vi får idag istället vända oss till Sveriges äldsta hästras för att hitta en liknande häst som på Kulturens Östarp kan symbolisera Färsingen och arbetshästen före 1800-talets mitt, Gotlandsrusset. Humanekologiska avdelningen vid Lunds universitet påbörjade 1998 ett intressant forskningsprojekt kring agrarhistorien på Östarp (se Friluftsmuseet, Kulturens årsbok 2001). Projektet behandlade både 1930-talets jordbruk på Alriksgården och 1830-talets på Gamlegård. Docent Pernille Gooch fick huvudansvaret för rekonstruktionen av de tidsenliga djurbesättningarna och tittade då först på de lantraser som hållits kring Gamlegård. Hon fann att Gotlandsrusset inte bara till storleken stämmer väl överens med Färsingen i mankhöjd, cirka 130 cm, utan att russet som vi idag betraktar som en ponny och fritidshäst, verkligen är den sista och äldsta representanten för de små brukshästar bönderna i södra Sverige använde fram till mitten av 1800-talet. Om man tänker sig en bild av en arbetshäst från förr ser nog många en stor och muskulös ardenner framför sig, men dessa kom inte till Sverige förrän på 1870-talet och passar därför istället in på Alriksgårdens talsbruk. Humanekologerna lyckades på Gamlegårds marker i början av 2000-talet till stor del återskapa 1930-talets jordbruk som det bedrevs på Alriksgården, före användandet av traktorer. I forskningsprojektet brukades Östarps marker med hjälp av ardenner och nordsvensk häst, erfaret körda av det dåvarande gårdsbrukarparet Göransson. överst: Möllegården var ursprungligen tänkt som bostad för Östarps gårdsfogde. Ungefär på samma plats låg vid sekelskiftet 1800 ett av de sex torp och gathus som tidigare funnits i Östarp. nederst: Skånegäss väger mellan sex och tio kilo och en hona kan lägga mellan 20 och 30 ägg per år. 148 färsingen och lantraserna

153

154

155 Det över år gamla Gotlandsrusset finns kvar än idag tack vare intresset för ponnytrav och för att den är en lagom stor barnponny. Pernille Gooch understryker vikten av att bevara Gotlandsrusset för dess genetiska värde men också för att den är en viktig del av vårt kulturarv som en mycket duglig och seg liten kör- och arbetshäst, den sista av sitt slag i Sverige. Valet att idag hålla Gotlandsruss på Östarp faller sig således naturligt. De lantraser vi tidigast i historien hör talas om i samband med Östarp är tamsvinen, där en typ förr kallades ollonsvin då de hölls på bokskogarna om hösten. Det var ingen mindre än Tycho Brahes mor, Beate Bille, som på 1500-talet omnämns hålla sextio ollonsvin på Östarp. Idag har vi Linderödsgrisar vid Gamlegård. Det är det enda lantrassvin som överlevt till våra dagar, detta tack vare en envis bonde på Linderödsåsen och en räddningsinsats från Skånes djurpark. Ibland undrar små besökare vad som är fel med dessa grisar då de är prickiga. Men det är inte omöjligt att griseknoen hos Emil i Lönneberga kring sekelskiftet 1900, inte alls var den ljusrosa gris vi tänker oss, utan en fläckig. För bara några generationer sedan var det denna typ av gris som var den vanliga. Vi är glada och stolta över att på Östarp kunna visa upp exemplar från den enda linjen av lantrasko med skånskt ursprung som finns bevarad. Den kallas Rögnaröd eller skånsk röd, och räddades för bara några år sedan. Karlin beskriver grundfärgen på den gamla skånska kon som mörkröd och han berättar att de kallades rössor. Han skriver också i festskriften att han på Östarp håller ett intressant kuriosum, urkon. Det var en ko från Hallandsåsen med slående drag av den utdöda uroxen, varifrån alla våra tamkor härstammar. En annan ko, som likt Rögnaröd också sorterar under rasen Ringamålako, är den svarta Granemålakon. överst: Bland korna som Georg Karlin skaffade till Östarp fanns en han kallade för urko. Den hade vita framåtriktade horn, var mörkbrun, tigerstrimmig, med ovanligt hög manke försedd med man. Numera är det olika så kallade allmogekor som betar här. nederst: Gotlandsrusset är den sista representanten för de små hästar bönderna i södra Sverige använde till 1800-talets mitt. Russet är numera en populär barnponny. emma johansson 151

156 Även den betar idag på Östarp. Denna raslinje räddades så sent som 2004 av Johan Widing på Bokeslundsgården som Kulturens Östarp samarbetat med under flera år. Då den gård vi idag kallar Gamlegård var en rik bondgård, hade man nog inte där direkt behov av fattigmanskor, det vill säga getter. Däremot höll man säkert får för den viktiga ullens skull. Idag har vi dock Göingegetter på friluftsmuseet, dels för att visa upp denna skånska lantras, dels för att getter också är bra landskapsvårdare, särskilt i buskoch slyrika landskap. Det är även viktigt att ha i åtanke att det tidigare fanns fattigare hushåll, ofta benämnda gatehus, på Östarp. Där kan getter mycket väl ha haft ett stort värde. Gamlegård står kvar men av de mindre besuttnas boningar ser vi idag ringa spår. Ett djur vi förknippar med Skåne är gåsen. Orter som Vomb, Harlösa och Veberöd, alla i närheten av Östarp, associeras med de besättningar Skånegäss som räddats till eftervärlden. Karlin var också mån om att gässen skulle få sin plats på Östarp. Gåsen har varit i människans tjänst ända sedan bronsåldern. Den gav inte bara ägg, kött, dun och fjäderpennor till att skriva med eller använda som styrfjädrar på pilar, utan kunde också ersätta vakthundar. När gässen låg på ägg kunde de förr få bo i gåsabänken i dagligstugan tillsammans med gårdsfolket. Människan och alla husdjuren levde förr i varandras närhet och på Gamlegård hade alla sin givna plats. På Kulturens Östarp håller vi också den skånska blommehönan. Namnet kommer av att hönsen är blommiga, det vill säga att de har vita prickar på mörk botten. Dagens blommehöns härstammar bland annat från Östarps grannby Vomb, där de uppmärksammades på 1970-talet, men också gårdsflockar från byarna Esarp och Tofta har bidragit till stammen. Skånsk blommehöna är den till storleken största lantrasen av höns i Sverige och är anpassad till den rika sydskånska slättbygden medan den mindre lantrassläktingen Åsbohönan utvecklats i norra Skånes överst: I gåsabänken kunde gässen få ruva ostört inomhus. I Gärdsstugan i Allmogehallen på Kulturen i Lund finns denna gåsabänk. nederst: Skånska blommehöns anses vara en mycket lättskött och sund hönsras som kan vara lämplig att börja med om man vill prova på att hålla höns. Fotograf Jessica Ljung. 152 färsingen och lantraserna

157

158 154 förord

159 magrare skogsbygder. Karlin skriver att inkomsten av fylet, höns och gäss, i regel var husmoderns, om inte hennes man var snål, eller en gnue som Karlin uttrycker det. Av de lantraser som idag hålls på Kulturens Östarp är det inte alla som har sitt ursprung i Skåne. En av dessa hotade lantraser är Blekingeankan. Det är den mest ursprungliga av våra ankor vilket syns på den gräsandslika teckningen. Änder har hållits tama sedan medeltiden och idag hjälper Blekingeankorna på Östarp oss att hålla en öppen vattenspegel på Mölledammen genom att flitigt muddra botten med rumporna i vädret. Ankorna är tacksamma att använda i våra pedagogiska program, de är lätta att prägla på människor och dessutom väldigt charmiga. Sist och nästan minst bland de åtta lantraserna på Kulturens Östarp är Mellerudskaninen, en mycket hotad ras som upptäcktes i Västergötland år Denna utgör tillsammans med Gotlandskaninen de enda kvarvarande lantraskaninerna i Sverige. Mellerudskaninen har, precis som alla andra tamkaniner, hållits som sällskap men också för köttets och pälsens skull. Tamkaniner har man hållit sen 1500-talet i Sverige och köttet blev ett viktigt tillskott i kosthållet under världskrigen. Östarps Mellerudskaniner tilltalar ofta de yngsta besökarna allra mest. Många fascineras och roas av de representanter av olika lantraser som hålls på Kulturens Östarp. Betesdjuren är ypperliga naturvårdare som håller kulturlandskapet öppet. Som gårdsbrukare på Kulturens Östarp arbetar man i ett sagolikt natur- och kulturlandskap med värdefulla och trevliga lantrasdjur som arbetskamrater. En viktig del av arbetet är mötet med besökarna. Då ges inte bara möjlighet att presentera djuren, utan också tillfälle att få människor att fundera över vår hushållning idag och de möjligheter vi har att göra val som både direkt och indirekt påverkar djur och natur. Och visst infinner sig även både lite stolthet och vördnad över att få vara en del av bevarandearbetet för de särskilda natur- och kulturvärden som Karlin så framsynt uppmärksammade på Östarp för snart 100 år sedan. Förtjusta skolbarn möter Blekingeankor som är på väg till dammen. Liksom gässlingar präglas ällingar (ankungar) på det första som rör sig i deras närhet. emma johansson 155

160

161 Östarps gästgivaregård johan hofvendahl I denna vackra anläggning uppförd i tegel och korsvirke, har det tillagats och serverats mat med skånsk prägel sedan sensommaren Endast några år under andra världskriget var det uppehåll och gästgiveriet användes då som militärförläggning. Tusentals gäster har bland annat avnjutit gästgiveriets skånska äggakaga som är vida berömd och utsetts av tidningen Gourmet till Sveriges godaste. Otaliga släktträffar, bröllop och dop har firats på gästgiveriet, Anita Ekberg höll en släktträff här Gästgivaregårdens historia är spännande och här följer några intressanta nedslag. Nöjda gäster utanför Östarps gästgivaregård Okänd fotograf. 157

162

163 Den så kallade Östarpspolitiken är en programförklaring som anger vad Kulturens grundare Georg Karlin ville uppnå med Östarp. I en festskrift publicerad invigningsåret 1924 beskriver Karlin vad denna politik går ut på. Det handlar om att rädda och [ ] helt återställa den gamla gården sådan den stod och att bygga en renässans passande för förhållanden. Det handlar också om att skapa en förebild för det övriga Sverige att söka skaffa liknande centrala förbindelser av kultur-, natur- och djurskydd. När programförklaringen formulerades har man bevisligen även haft trötta och hungriga pilgrimer i åtanke. För dessa kultur- och naturdyrkare ska man bereda vila och vederkvickelse i den efter gammal förebild uppförda gästgivaregården. Kostnaderna för uppförandet täcktes genom frivilliga bidrag, framför allt från Lunds bryggeri och Apotekarnes mineralvattenfabrik AB. Östarps gästgivaregård lär vara Skånes yngsta, men det är bara till namnet den kan räknas som sådan. Det är meningen att Gästgivaregården skall tjänstgöra som verklig sådan, står det i en tidningsartikel publicerad i Arbetet den 31 maj Med verklig sådan avses egentligen enbart själva restaurangverksamheten, inte möjlighet till hästbyte, skjuts och inkvartering som i traditionell gästgiveriverksamhet. Sådan verksamhet har på olika sätt varit reglerad från 1500-talet fram till 1933 då gästgiveristadgan avskaffades. Gästgivargårdar låg placerade utmed landsvägarna med som mest två mils avstånd. Någon möjlighet till skjuts och inkvartering har aldrig funnits på Östarps gästgivaregård, även om det möjligen kan ha legat ett mindre stall i närheten av byggnaden för de besökare som kom resande till platsen med häst. Sålunda uppförs gästgivaregården strax norr om Gamlegård på en ås kallad Tingsvallen. Gästgiveriet har fått ett mycket vackert läge, med en vidsträckt äng åt ena sidan, där utrymme nog gives för stora folkfester med ryttarlekar och allt vad därtill hörer. På en skogssluttning åt andra hållet är terrängen som gjord för en friluftsservering. skriver Sydsvenska Dagbladet den 28 juni Själva byggnaden ritades av Kulturens amanuens Pär Axel Olsson. Förlagan till Östarps gästgivaregård är det Uppe på Tingsvallen ligger Östarps gästgivargård med vackra vyer över kulturlandskapet. johan hofvendahl 159

164 gamla värdshuset Kalinan (ibland skrivet med två l), som låg i Arlöv vid landsvägen mellan Lund och Malmö. Verksamheten drevs under nästan tvåhundra år från början av 1700-talet fram till Den nuvarande byggnaden, där det idag bedrivs förskoleverksamhet, är varken särskilt gammal eller lik sin föregångare då den ursprungliga korsvirkesbyggnaden brann ned Värdshusets namn Kalinan (eller Collinan ) kommer från ryttaränkan Collin som ägde gården på 1700-talet. Det förekommer ibland en annan förklaring till namnet nämligen att det skulle komma från uppmaningen Kall in han!. Även om Georg Karlin och flera andra personer påstår att det är så namnet har uppstått, så får det nog snarast betraktas som en efterhandskonstruktion. På grund av ren missuppfattning förekom under ett antal år även namnet Carolinan. Östarps gästgivaregård, och hela friluftsmuseet Kulturens Östarp, invigdes den 2 augusti Det var förmodligen bråda dagar inför invigningen. I maj månad beslöt kommunalstämman i Everlöv att tillstyrka försäljning av spritdrycker, öl och vin. Kontraktet med gästgivaregårdens första källarmästare, Carl August Broman, tecknades i juli. Carl Broman var också källarmästare på Dalby gästgivaregård sedan 1920, men det var hans hustru Hulda Wendela Broman, som förestod själva restaurangverksamheten, både i Dalby och på Östarp. Den före detta skräddargesällen Carl Broman var för övrigt farbror till den kände musikprofilen Sten Broman, som angående sin släkt har sagt att Inte bara musiken utan också intresset för klädkultur och gastronomi har tydligen ingått i arvet. Gertie Vollmer började arbeta på Östarps gästgivaregård 1950 när hon var arton år gammal. Hon har mycket att berätta, bland annat om Sten Broman som ofta besökte Östarps gästgivaregård tillsammans med sina vänner från Lund. Vid dessa besök var det alltid någon ny delikatess som skulle serveras. Kulturens Östarp och Östarps gästgivaregård fick en invigning som måste ha varit något alldeles extra. Den största skånska folkfesten i överst: Värdshuset Kalinan i Arlöv, akvarell målad av J.J. Wahlgren km nederst: Det nybyggda gästgiveriet i Östarp presenterades så här i tidningen Arbetet den 31 maj Okänd illustratör. 160 östarps gästgivaregård

165

166 mannaminne, skriver Skånska Dagbladet (4 aug 1924). Den största bilpark, som någonsin setts i Skåne, står det i en annan artikel från okänd tidning, och samma källa skriver vidare Inalles anslogs antalet bilar till omkring 1,000. Antalet häståkdon var säkerligen lika stort, vartill givetvis kommo hundratals cyklar. På planen framför gästgivaregården spelades fosterländska musikstycken av dragonregementets musikkår. Kronprinsparet var på plats, det vill säga blivande kung Gustaf VI Adolf, hertig av Skåne, och hans hustru, kronprinsessan Louise, född Mountbatten. Den sistnämnda för dagen skrudad i Georg Karlins tolkning av den urgamla skånska dräkten, en gåva till kronprinsessan som till stora delar bekostats av Kulturens väninnor. Bland de allra första restauranggästerna räknas utöver kronprinsparet en del särskilt inbjudna personer, däribland stats- och ecklesiastikministrarna, biskop Billing, riksantikvarien och tre landshövdingar. Efter lunch hissades under musik utanför gästgivaregården en gigantisk flagga donerad av Everlövs kommun, på en osedvanligt hög stång skänkt av grosshandlare Frantz i Veberöd. Det första Skånetinget öppnades med ett tal av landshövding greve Robert De la Gardie händer något som får Hulda Broman att säga upp arrendekontraktet efter att ha drivit Östarps gästgiveri under femton år. Att det inte var ett ömsesidigt beslut framgår av ett protokoll från den 24 augusti samma år där det står: Beslöt utskottet att inte uppsäga kontraktet med fru Broman rörande gästgiveriet på Östarp. Bara en vecka senare inleds andra världskriget när Tyskland anfaller Polen den 1 september, vilket får Storbritannien och Frankrike att förklara krig mot Tyskland två dagar senare. Men uppsägningen tycks inte ha haft med kriget att göra. I ett brev till Kulturen daterat den 25 september överst: Pär Axel Olsson, amanuens på Kulturen , var mannen bakom ritningarna till gästgivaregården. Här ses han vid sitt skrivbord, troligen i Locus Peccatorum på Kulturen i Lund. Okänd fotograf. nederst: I bild syns trötta och hungriga pilgrimer som läska sig med Östarps hembryggda öl, smaka på Östarpsostarna och f.ö. stilla hungern med vad gården förmår. (Skånska Dagbladet 4 augusti 1924). Bilden tagen samma år. Okänd fotograf. 162 östarps gästgivaregård

167

168 skriver Hulda Broman: Såvida Kulturhistoriska föreningens styrelse fortfarande önskar behålla mig som föreståndare för gästgiveriet ber jag härmed vördsamt få framställa följande önskemål, och så listar hon fem punkter, bland annat att det bör installeras en mathiss mellan kök och källare, att den årliga hyrestiden ska förkortas (gästgiveriet hade inte öppet året runt) och att det bör byggas en dansbana inomhus. Det sista ett önskemål eftersom det visat sig under den sistförflutna säsongen, att jag måst avslå ett par större beställningar just för att restauranten saknade danssal. Det framgår inte av bevarade dokument hur Kulturens styrelse ställde sig till dessa önskemål, men av ett nytt protokoll från den 6 oktober samma år framgår det hur det slutade: Meddelades att fru Broman uppsagt kontraktet. Kriget hade brutit ut och det var av förklarliga skäl svårt att hitta en ny arrendator. I början av 1940 framgår det att ett par reflektanter har anmält sitt intresse men varken dessa eller andra kontakter ledde till att kontrakt skrevs. I revisionsberättelsen för 1941 står det: Gästgiveriet på Östarp har, sedan det gamla kontraktet utgått, legat nere, då det icke lyckats föreningen att erhålla ny gästgivare. Året därpå framgår det av ett styrelseprotokoll att Östarps gästgivaregård sedan den 22 februari används som militärförläggning. I slutet av januari 1942 hade förvisso chefen för Grand Hotel i Jönköping, Sven Bylander, som då förhandlade om att överta Dalby gästgivaregård, meddelat sin önskan att få överta även Östarps gästgivaregård. Av utfallet att döma kom Sven Bylanders erbjudande för sent; en överenskommelse med militären hade förmodligen redan nåtts. Den 8 maj 1945 kom freden till Europa och Östarps gästgivaregård behövde inte längre tjäna som militärförläggning. Kulturen började genast leta efter en ny arrendator. Ur arbetsutskottets protokoll från ett möte den 26 maj: Fick intendenten i uppdrag att så snart överst: Gästgiveriets förste källarmästare Carl Broman har slagit sig ned vid ett bord i matsalen. Året är Okänd fotograf. nederst: Hästen Hasard, född 1897, tjänstgjorde i nära 25 år vid Skånska dragonregementet i Ystad. Han levde sina sista tre år på det gamla rusthållet i Östarp. Här ses Hasard framför gästgivargården på invigningsdagen. Okänd fotograf. 164 östarps gästgivaregård

169

170 omständigheterna medgåve söka utarrendera Gästgivaregården vid Östarp samt låta verkställa nödiga reparationer. Det hade nu gått nästan sex år sedan Hulda Broman sade upp sitt kontrakt och fast freden äntligen hade kommit verkade det svårt att hitta en ny arrendator. I november 1945 gjorde intendenten och militär gemensam slutsyn på gästgivaregården då man upprättade en lista över de reparationer som skulle utföras. I januari året därpå antogs det sista anbudet i reparationsarbetet och samma månad Beslöts att arrendet av gästgiveriet omedelbart skulle utannonseras. Kulturen fick in fyra anbud, bland annat från fru Bertha Vollmer i Dalby. I sitt anbud skriver hon att det förmodligen behövs en hel del reklam för att få tillbaka gästerna igen efter att verksamheten varit nedlagd under flera år. Ett bekant namn, Hulda Broman, anges av Bertha Vollmer som en av sina referenser: Jag innehar f.n. Norra Ugglarps Restaurang, Björnstorp, och referenser lämnas av fru Hulda Broman, Dalby, och grosshandl. Ernst Bengtsson, Dalby. I redogörelsen för Kulturens verksamhet år 1946 kan man läsa Gästgivaregården har undergått en genomgripande reparation och spåren efter krigstidens militärförläggning helt avlägsnats. Rörelsen, som åter öppnades valborgsmässoaftonen, är utarrenderad till fru Bertha Vollmer, Dalby. Vad var det då som gjorde att just Bertha Vollmer valdes att förestå Östarps gästgivaregård? Självklart måste hon ha ansetts driftig och kunnig hon drev Norra Ugglarps Restaurang och hade säkert många önskvärda erfarenheter därifrån. Berthas svärdotter, ovannämnda Gertie, berättar i en intervju att Bertha lyckades anlita en mycket duktig kokerska, Gertrud Danielsson, tant Gertrud. Hon hade under många år arbetat för ett flertal professorer i Lund. Att Bertha lyckades locka tant Gertrud till Östarps gästgivaregård, kan det ha varit det som blev esset i rockärmen? Under åren bodde Berthas son Bertil och hans fru Gertie på Östarps gästgivaregård, i en lägenhet på huvudbyggnadens ovanvåning. Under dessa år föddes deras tre söner Jörgen, Lennart och Micael. Bertha Vollmer ser till att det blir rätt antal centiliter i glasen. Bilden är tagen Okänd fotograf. 166 östarps gästgivaregård

171

172

173 Det är fortfarande samma gamla tapet i vårt sovrum, berättar Lennart Vollmer i en intervju och skrattar. Sedan Bertha tog över 1946 har Östarps gästgivaregård drivits av familjen Vollmer i tre generationer och 2016 firade de nuvarande arrendatorerna, Lennart och Gunilla, familjens 70-årsjubileum som gästgivare på Östarp. Den 14 mars 1952 inträffade en katastrof, den i särklass största dramatiska händelsen i Östarps gästgivaregårds historia, berättar Lennart. Vid 13:30-tiden utbröt en eldsvåda. Medan några sällskap i godan ro intog sin lunch kom en son till arrendatorn, fru Bertha Vollmer in och ropade Ut, ut, det brinner! rapporterade Sydsvenska Dagbladet den 15 mars Gäster och personal började omedelbart försöka rädda så mycket som möjligt av de värdefulla inventarierna. Man lyckades få ut en hel del gamla skånska bonader och möbler i gammal skånsk stil. Restaurangen hade några dagar tidigare fått hem ett större spritparti som nu blev helt förstört, och samma öde rönte det mesta av silvret och porslinet. Brandkårerna i Stenberget och Veberöd alarmerades, men innan de hann anlända hade elden hunnit få ordentligt fäste i halmtaket. Byggnaden hade varit brandförsäkrad för kronor, men bara några dagar innan branden hade Kulturen vid ett sammanträde med Brandstodsbolagets styrelse kommit överens om att höja summan till kronor. Av allt att döma började branden på vinden. Skorstenen var visserligen försedd med gnistsläckare men trots det hade gnistor trängt ut och antänt halmtaket. Planer på återuppbyggnad tog vid omgående och byggnationen skedde med berömvärd snabbhet redan den 16 december samma år kunde gästgivaregården återinvigas. Det tidigare halmtaket ersattes med modernaste möjliga material, lättbetong. Stora Siporexplattor gjutna i sjok på fem ton vardera och ställda i vinkel mot varandra utan överst till vänster: Branden den 14 mars 1952 uppstod då gnistor antände halmtaket. Okänd fotograf. överst till höger: Precis som 1924 dekorerade Gustaf Hagström, målarmästare från grannbyn Rödde, matsalen inför öppnandet i december Okänd fotograf. nederst till vänster: Gustaf Hagströms blomstermålerier pryder än idag väggarna. nederst till höger: Gunilla och Lennart Vollmer firar jubileet den första maj johan hofvendahl 169

174

175 bjälkunderlag. Det nya taket väger totalt sextiotvå ton, men har inte en enda takbjälke. I och med återuppbyggnaden blev det bättre plats för festerna också. Stora matsalen förlängdes några meter och blev något högre, utan att den gamla stilen gått förlorad för det enligt Kvällsposten den 6 december Entrén flyttades en aning så att man istället går in i en ny rymlig entré med garderob och anslutande bekvämligheter. Köket och kallskänken flyttades till en utbyggnad som gjordes möjlig genom att huset gjordes bredare. Även den lilla matsalen, Stensalen byggdes ut och blev en halv gång till så stor. Matsalarna dekorerades av målarmästare Gustaf Hagström i Rödde som redan 1924 engagerats av Karlin för utsmyckningen när gästgiveriet var nytt. Även nu försåg han panelerna med slingor och blomstermönster. Nu kan man fara ut till Östarp igen, när man vill, promenera i den vackra naturen, titta på det mer museala och njuta av en skånsk gästgivargårds goda bord, skriver Sydsvenska Dagbladet den 17 december Det blev en högtidlig återinvigning med många prominenta gäster på plats. Det var en ansenlig skara lundabor, som på eftermiddagen samlades på Kraftstorg för att i buss på vintriga vägar föras till Kulturens Östarp, där flammande marschaller hälsade de över 100-talet gästerna välkomna. (Lunds Dagblad den 17 december 1952). I Kulturens arkiv finns åtskilliga dokument från återinvigningen, däribland det sånghäfte som användes. Såhär lyder en av verserna till melodin Vintern rasat : Ut till Östarp därför nu vi farit, sorgerna är lagda i en säck! Vem kan minnas nu att här har varit brand och fasa, rivna murar, skräck? Nej, som Fågel Fenix pånyttfödder står vår gamla glada gillesgård Varje man kan här med fart bli gödder tills hans korpus kräver läkarvård. När vintern rasat ut strömmar besökarna till betessläpp på Kulturens Östarp den 1 maj. johan hofvendahl 171

176 Summaries in English Kulturen s Östarp. A contribution to the future ANKI DAHLIN For several years Kulturen has collaborated with the County Administrative Board in Scania to have Kulturen s Östarp declared a cultural reserve. Within Kulturen we have aimed to strengthen the organization s expertise in areas that are of importance for the future cultural reserve. Today, Kulturen has eight visitor destinations of equal importance, but with completely different circumstances. By becoming a cultural reserve Kulturen s Östarp will continue to evolve and be of great joy to local as well as foreign visitors for a long time to come. There are lots to discover at Kulturen s Östarp for students of all ages as well as research opportunities for scientists, and of course the possibility for all our visitors to learn about nature and culture. Kulturen s Östarp and the ambiguity of cultural heritage. A museological background BJÖRN MAGNUSSON STAAF Kulturen s Östarp embodies many different dimensions of cultural heritage. The museum created by Georg Karlin and Kulturen at Östarp can be described as a precursor to the cultural reserve. With time Karlin came to the conclusion that moving buildings from their original location meant depriving both the buildings and the surroundings of their soul. These ideas, radical for their time, came to evolve into a completely new museum concept which we can still see today at Östarp. During the 20th century the concept that nature and culture were distinctly separate and different from each other evolved. A distinction that may seem artificial as culture and nature are interdependent. No such division was made at Kulturen s Östarp. Over the years visitors have experienced the agricultural landscape at Östarp as an entity. With reverence and gratitude. Georg Karlin and Wilhelmina von Hallwyl ANDERS JANSSON Without its many benevolent donors Kulturen would not exist. One of these donors was Countess Wilhelmina von Hallwyl who among many other donations also funded the purchase of Gamlegård in Östarp. Right up until the year before her death in 1930, she donated funds that Kulturen s first Museum Director Georg Karlin used to pay for purchases at auctions or from antique dealers. Among the objects she funded are Egyptian textiles, ceramics and silverware. At the time of her death, Wilhelmina von Hallwyl had spent the last 30 years documenting and cataloging her own collections in her home at the Hallwyl Palace in Stockholm. Wilhelmina von Hallwyl and her husband bequeathed the collections and the Hallwyl Palace to the Swedish state and the Hallwyl Palace was opened as a museum in summaries in english

177 Möllegården was built by Kulturen in It is not open to the public. An innovative museum becomes a cultural reserve MAGNUS BERGLUND Cultural reserves protect valuable and unique cultural landscapes. These are areas shaped by human activity, where land, buildings and various remnants of human activity form an environmental entity of historical interest. Georg Karlin s visionary ideas to let Gamlegård remain at the original location instead of moving the farm to Lund as originally intended, make Kulturen s Östarp so unique that it will be protected as a cultural reserve. Establishing a cultural reserve means a strengthening of Kulturen s Östarp s position and also provides an opportunity to further develop activities at the open-air museum. The pedagogical challenges include making both the environment and the area s history understandable and interesting to visitors, a great and important task. summaries in english 173

178 The gentry at Karlsborg in Östarp GUNILLA GARDELIN The presence of nobility in Östarp s long history from the Middle Ages until today may seem short and fleeting. We need to closely examine both the landscape and historical maps to be able to interpret the few remaining traces. Jakob Lagercreutz bought Östarp in 1730, tore down the existing buildings and built a mansionlike complex named Karlsborg. We don t have any firsthand information of what the buildings and the garden looked like, nor what life was like for those who lived there. But with the help of historical sources such as descriptions of contemporary buildings and gardens and diaries written by the landed gentry, we can form an idea of the layout of Karlsborg and what life there might have been like before the buildings were destroyed in a fire in Clay and other building materials used at Östarp CARITA MELCHERT The oldest sources regarding buildings and their construction at Östarp are a geometric survey done in 1705 and a specification from 1725 with reference to the obligations of the homestead Östarp to maintain a horse and rider on behalf of the Crown. The era was characterized by smallscale construction and rural buildings were built by the peasants themselves. Materials were sourced locally, to a large extent from the own land. Buildings in locations with the same natural surroundings as Östarp were half-timbered with wattle and daub fillings, had earthen floors made from clay and thatched roofs. In preparations for a seminar on clay as a building material, which was held at Kulturen s Östarp in 2016, local clay pits were identified by studying historical maps of the area. During the seminar clay from one of these pits was used to lay an earthen floor at Gamlegård and to make mudbricks. Gamlegård in Östarp, Everlöv s parish KARIN HINDFELT Karlsborg burned in 1810 and two years later the farm that is now known as Gamlegård was built. At the time of the Swedish agricultural reform called laga skifte which at Östarp took place between 1831 and 1843, the two other farms were moved to other locations. Before Kulturen bought Gamlegård it was farmed by three generations, Anders Pålsson who had the farm built, his son Bengt Andersson and Bengt s youngest daughter Hanna Bengtsdotter. Today the farm seems very archaic, in part because it was restored to what it looked like in earlier times after it was bought by Kulturen. The floorplan and the materials used today are the same as when the farm was new. The article describes the traditional décor, how the different rooms were used and furnished with decorative painted furniture. Hanna s legacy KRISTINA BAKRAN Hanna Bengtsdotter was born in 1850 and she and her husband Jöns Persson owned the farm before it was bought by Kulturen. They married when they were middle-aged and never had any children, maybe that was why Hanna had time to create both beautiful textiles and an extraordinarily ample garden. To preserve Hanna s garden at Gamlegård is of course important, but plants die, new ones are planted and naturally the fact that the 174 summaries in english

179 farm has been a museum since 1924 has made its mark also in regards to the garden. This article describes some of the changes made over the years, what plants used to be grown and those existing today. Nowadays the garden must also be accessible to visitors with different needs and to try to accommodate these wishes to the greatest extent and at the same time preserve the garden is a challenge. Flora and fauna at Östarp KRISTER LARSSON The polymorphic cultural landscape at Östarp clearly shows the interface between man and nature. The many different species found here can be regarded as a biological heritage in harmony with the buildings, as they also are reminiscent of the rural landscape before the Agricultural Revolution of the 19th century. Many of these species do not fare well in a modern agricultural landscape, but thrive at Östarp. Several of them are so rare that they have been listed by the Swedish Environmental Protection Agency as highly endangered species. Kulturen s Östarp is among the most valuable locales in regards to several species of endangered bees. Crucial to Östarp s great worth as a habitat for these bees are the sandy dirt roads and paths, together with the rich herbaceous flora that grows along these and also on the sandy fallows. The Färsinge horse and the heritage livestock breeds at Östarp EMMA JOHANSSON Georg Karlin early on recognized the importance of the heritage livestock breeds. During his day these breeds were increasingly replaced by more productive European livestock breeds. A heritage breed is a population traditionally existing in an area or region long enough to have adapted to the natural conditions of the land. Several local heritage breeds from Scania are today held at Kulturen s Östarp while others unfortunately have been lost through crossbreeding and extinction, among them the Färsinge horse. Before the mid-1800 s almost all livestock was of what we today would call heritage breeds, older types of today s highly productive livestock. These older types were hardier and often smaller in size. Over the years these breeds survived by being able to thrive and reproduce despite challenges such as rough climatic conditions and very lean forage. The Inn at Östarp JOHAN HOFVENDAHL Opened in 1924, the inn at Östarp is supposedly the newest in Scania, but since it only offers dining and no possibility to change horses, catch rides or lodge, it is an inn by name only. The operation of inns in Sweden has in different ways been governed by law from the 16th century until 1933 when the Inn Ordinance was abolished. Traditionally these establishments were located along the main roads, no further than 20 kilometers apart. The inn at Östarp was modelled on the old Kalinan Inn located in Arlöv between Lund and Malmö. A devastating fire in March of 1952 burnt the inn at Östarp more or less to the ground, but it was reopened already in December the same year. Since 1946 the inn has been run by three generations of the Vollmer family. In 2016 the current innkeepers celebrated the family s 70th year anniversary at Östarp. summaries in english 175

180

181 Medverkande i årsboken 2017 Kristina Bakran är trädgårdsmästare och pedagog på Kulturen. Magnus Berglund är naturvårdshandläggare på Länsstyrelsen Skåne. Anki Dahlin är museichef på Kulturen. Gunilla Gardelin är kulturmiljöutvecklare på Kulturen. Karin Hindfelt är redaktör för denna årsbok och intendent på Kulturen. Johan Hofvendahl är marknadskommunikatör på Kulturen. Anders Jansson är intendent och registrator på Kulturen. Emma Johansson är gårdsbrukare på Kulturens Östarp, pedagog och humanekolog. Krister Larsson är biolog på ALLMA Natur och Kultur. Björn Magnusson Staaf är fil dr, lektor och ämnesansvarig för museologi, institutionen för kulturvetenskaper vid Lunds universitet. Carita Melchert har tidigare arbetat som bebyggelseantikvarie på Kulturen. Viveca Ohlsson är fotograf på Kulturen. medverkande 177

182 Fotografer och bildrättigheter i årsboken 2017 s. 10 överst till vänster Emma Johansson s. 10 nederst till höger Kristina Bakran, Kulturen s. 14 Kristina Bakran, Kulturen s. 19 överst till höger Jessica Ljung s. 21 överst Lina Jonn s. 32 Hallwylska museet CC PD Public Domain s. 35 överst Hallwylska museet CC PD Public Domain s. 36 båda bilderna Hallwylska museet CC PD Public Domain s. 41 Hallwylska museet CC PD Public Domain s. 42 Magnus Berglund s. 45 Magnus Berglund s. 48 nederst till vänster Karin Hindfelt, Kulturen s. 51 nederst Magnus Berglund s. 67 överst Wellcome Library London, CC 4.0 s. 67 nederst Biodiversity Heritage Library, Harvard University, Ernst Mayr Library, CC fotografer

183 s. 112 överst Kristina Bakran, Kulturen s. 118 Krister Larsson s. 121 nederst till höger Roger Tidman / IBL Bildbyrå, övriga bilder Krister Larsson s. 123 båda bilderna Krister Larsson s. 125 båda bilderna Krister Larsson s. 126 Magnus Berglund s. 131 båda bilderna Krister Larsson s. 132 överst Don Hadden / IBL Bildbyrå s. 132 nederst Bill Coster / IBL Bildbyrå s. 138 Jessica Ljung s. 153 nederst Jessica Ljung Övriga fotografier Viveca Ohlsson, Kulturen Övriga bildkällor: Kulturens arkiv: s. 21 båda bilderna, s. 27 båda bilderna, s. 46 underst, s. 63, s. 73 överst, s. 147 överst, s. 156, s. 161 underst, s. 163 båda bilderna, s. 165 båda bilderna, s.167, s.168 överst till vänster, överst till höger. Kulturens bibliotek: s. 73 nederst, hämtad ur Carl von Linnés Skånska Resa, Lund, Lantmäteriet: s. 59, s Wikimedia Commons: s. 67 överst och underst. Övriga bildrättigheter: Kulturen. fotografer 179

184 180 källor

185 Källor Med vördnad och tacksamhet. Georg Karlin och Wilhelmina von Hallwyl Rehnberg, Mats Wilhelmina von Hallwyl och Nils Lithberg. I RIG 1989/1. Bringéus, Nils-Arvid Karlin och Kulturen. Kulturens årsbok Lund. Karlin, Georg J:son Kulturhistorisk förening och museum Malmö. Otryckta källor Kulturens arkiv Ett nyskapande friluftsmuseum blir kulturreservat Karlin, Georg J:son Kulturhistoriska museets Östarp. Dess natur, historia och ändamål. Fästskrift till invigningen den 2 augusti Lund. Länsstyrelsen Skåne, Berglund Magnus Kulturens Östarp kulturhistorisk utredning inför bildandet av kulturreservat. Malmö. Herrskapet Lagercreutz på Karlsborg i Östarp Warg, Cajsa. Cajsa Wargs Kokbok. Man tager vad man haver. Stockholm. Klassikerförlaget Stockholm. Fernlund, Siegrun Aristokratins landskap mark, park och trädgård i 1800-talets skånska godsmiljö. I Bebyggelsehistorisk tidskrift. Trädgårdar och parker: Historia, dagsläge. Nr Gillberg, J. Lorents. 1765, Historisk, Oeconomisk och Geografisk Beskrifning öfwer Malmöhus Lähn uti hertigdömmet Skåne. Lund. Ilmakunnas, Johanna Ett ståndsmässigt liv. Familjen von Fersens livsstil på 1700-talet. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors. Bokförlaget Atlantis, Stockholm. Ilmakunnas, Johanna Adelns arbete och vardag på 1700-talets svenska herrgårdar; Johan Gabriel Oxenstiernas och Jacobina Charlotta Munsterhjelms dagböcker. Historisk tidskrift för Finland 2013/2 (årgång 98). källor 181

186 Karlin, Georg J:son Kulturhistoriska museets Östarp. Dess natur, historia och ändamål. Fästskrift till invigningen den 2 augusti Lund. Mårtensson, Marianne Bondens trädgård. Kulturens årsbok Lund. Perlestam, Magnus Lydnad i karolinernas tid. Nordic Academic Press. Lund. Schwerin, Hans Hugold Julius von Skånska herrgårdar efter Roskildefreden. En konsthistorisk undersökning av den skånska herrgårdsarkitekturens utveckling efter provinsens övergång till Sverige och fram till det nittonde seklets inbrott. Lund. Lera och andra byggnadsmaterial på Östarp Bengtsson, Bengt Östarp som turistmål. Kulturens årsbok Lund. Dahl, Sven Torna och Bara: studier i Skånes bebyggelse- och näringsgeografi före Lund. Wester, Ethel Östarp under äldre tider. Kulturens årsbok Lund. Otryckta källor Melin, Karl-Magnus Hantverkskunskap rörande skånsk byggnation med lera på landet Kulturens Östarpsarkiv Kulturen, topografiska arkivet Bara härad Lantmäteriet, historiska kartor Gamlegård i Östarp, Everlövs socken Bengtsson, Bengt Östarp som turistmål. Kulturens årsbok Lund. Fischer, Ernst Flamskvävnader i Skåne. Bokförlaget Corona. Lund. Franzén, Anne Marie Målade kistor och skåp. Bokförlaget Corona. Lund. Ingers, Gertrud Gästgivardöttrarna i Everlöv. Slöjd och bohag i en bondesläkt under 200 år. LTs förlag. Stockholm. Karlin, Georg J:son Kulturhistoriska museets Östarp. Dess natur, historia och ändamål. Fästskrift till invigningen den 2 augusti Lund. Lindstedt Cronberg, Marie Synd och Skam. Ogifta mödrar på svensk landsbygd Cronberg publishing. Tygelsjö. Länsstyrelsen Skåne, Berglund, Magnus Kulturens Östarp kulturhistorisk utredning inför bildandet av kulturreservat. Malmö. Wester, Ethel Östarp under äldre tider. Kulturens årsbok Lund. Otryckta källor Kulturens Östarpsarkiv Folklivsarkivet Lund 182 källor

187 Arvet efter Hanna Mårtensson, Marianne Bondens trädgård. Kulturens årsbok Lund. Hansson, Marie och Björn Köksträdgårdens historia. Norstedts. Stockholm Östarps vilda flora och fauna Det skånska kulturlandskapet. Årsbok för Naturskyddsföreningen i Skåne Lund. Färsingen och lantraserna på Kulturens Östarp Gadd, Carl-Johan Det svenska jordbrukets historia III. Den agrara revolutionen: Natur och Kultur/LTs Förlag. Stockholm. Gooch, Pernille En brukshäst med gamla anor. I Moderna hästkrafter, nr 1, Årgång 9. Hallander, Håkan Svenska lantraser. Bokförlaget Blå Ankan. Veberöd. Hallander, Håkan Husdjur till husbehov. Dejavu. Stockholm. Jordbruksverket, Ek Tove. 2007: Lantraser i genbank. Jönköping. Karlin, Georg J:son Kulturhistoriska museets Östarp. Dess natur, historia och ändamål. Fästskrift till invigningen den 2 augusti Lund. Kulturens årsbok 2001: Friluftsmuseet Länsstyrelsen Skåne, Berglund, Magnus Kulturens Östarp kulturhistorisk utredning inför bildandet av kulturreservat. Malmö. För vidare fördjupning: Föreningen Allmogegeten (allmogeten.se) Föreningen Allmogekon (allmogekon.se) Föreningen Gotlandskaninen (gotlandskaninen.webnode.se) Föreningen Landtsvinet (landtsvinet.se) Svenska Lanthönsklubben (kackel.se) Skånes Russavelsförening (skanesrussavelsforening.se) Östarps gästgivaregård Larsén Carlhåkan Sten Broman en man med många kostymer. Historiska Media. Lund. Hammar Britta Georg Karlin och den skånska folkdräkten tal. Kulturens årsbok Lund. Karlin, Georg J:son Kulturhistoriska museets Östarp. Dess natur, historia och ändamål. Fästskrift till invigningen den 2 augusti Lund. Karlsson William Kalinan. Kulturens årsbok Lund. Otryckta källor Kulturens arkiv källor 183

188

189

190

191

192