En klubb att trivas i

Transkript

1 50 år

2 En klubb att trivas i När Stockholms Maratonklubb bildades 1959 var huvudsyftet att skapa en möjlighet för något äldre långdistanslöpare att kunna fortsätta med sin löpning. Genom att bilda en kamratförening så skulle denna hobby kunna bedrivas under trivsamma och gemytliga former. Så skrev klubbstyrelsen 1984, när klubben funnits i 25 år. Då hade de flesta medlemmarna utövat långdistanslöpning på elitnivå eller strax därunder. Nu, efter ytterligare 25 år, har våra nya medlemmar en annan löparbakgrund. Fortfarande gäller att de flesta kan anses vara något äldre i alla fall jämfört med eliten, men vi har även yngre medlemmar som är på uppåtgående. Vi tycker alla om att träna och att springa långlopp. Tävlingsformen som gör att alla kan vinna är en trevlig idé. Den som bäst bedömer sin dagskapacitet vinner. Att klubben är en kamratklubb märks när resultatet läses upp. Alla lyssnar och gläds med den som gjort ett bra resultat. Fr v: Gunnar Blom, Lars Garbrand, Elis Hultgren, Erik Lundberg och Ernst Johansson som alla var med för 50 år sedan. Jag är glad att få vara med i klubben. Björn Porserud Ordförande 2 3

3 Farmor är så ung för hon springer, sa mitt lilla barnbarn Lova, 5 år, i somras. De orden är på något vis kännetecknande för medlemmarna i Stockholms Maratonklubb. Trots stigande genomsnittsålder i klubben 50 år har de flesta hunnit fylla så är det svårt att tro det. Eller så ser eller vill vi inte se det själva. Men den entusiasm och glädje som genomsyrar deltagarna, när vi står där på start linjen, vare sig det är en iskall vinterlördag eller en ljum vårkväll, har ingenting med ålder att göra och därför är den tidlös. Den bara finns där i denna kamrat klubb, som Björn Porserud skriver i sin inledning. Naturligtvis vill vi att även yngre löpare ska söka sig till oss. Vi måste sänka medelåldern i klubben, säger vi. Och mer och mer börjar ätteläggarna dyka upp. Lasse och Eva Ljungdahl var med tidigt med sin pappa Rulle och sen har Jonas, Monika och Håkan Ljung dykt upp och flitigt varit med de senaste åren. Jonas är son till Lena Skymne och Håkan är i sin tur son till Jonas och Monika. Så nu spring er son, sonson Rulle och Lasse Ljungdahl och farmor i samma klubb. Det vill jag kalla verklig gemen skap. Och en annan trotjänare, Stig Hellström, har nu lockat sin dotter Helena med man Richard till oss. Genom åren har också andra barn kommit och gått allt eftersom de bildar familj och får småbarn. Men de kommer kanske också tillbaka så småningom. Ibland springer vi bort oss på tävlingen. Detta beror kanske inte alltid på banläggarens snitsling utan kanske på att man löper på och drömmer sig bort och plötsligt finns det inga snitslar. Det hände mig vid Flatenbadet, en sen höstkväll då mörkret började falla och det var lite smågloppigt med snö i luften. Paniken stiger lite, vad gör man? Håkan, Jonas och Monika Ljung Jo, man ser sig om efter hjälp förstås och min hjälp kom i form av en dam i en bil som snällt och vänligt körde mig tillbaka till start-/målplatsen. En av våra andra medlemmar tog taxi tillbaka och jag tror att taxichauffören insåg att några pengar skulle han inte få förrän de kommit tillbaka till målet. Men han körde! Det gäller alltså att vara uppmärksam när banläggaren presenterar banan innan start. Många får vänner för livet i klubben. Sedan möts man naturligtvis i andra löparsamman hang eller kommer till klubben för att man mötts just på andra löpar tävlingar. Och så tycker man att detta är en sån opretentiös annorlunda form att få löpa i. Men ibland leder det också till att man träffas på födelsedags fester, nyårsfester med mera. Att springa på idealtid är ett idealiskt sätt att värva nya medlemmar på. När jag berättar för oinvigda om vår klubb möts jag alltid av intresserade ansikten. Menar du att ni slänger klockorna och att inte den som kommer först i mål vinner? Just så är det, svarar jag. Konkurrensen ligger mera i att känna sin kropp och veta vad den förmår just för dagen. Och det är ganska fantastiskt hur dessa, för det mesta inbitna löpare, känner sina kroppar. Det beror naturligtvis på åratals träning med att klocka sin tid på diverse olika banor men de vet ingenting om just dagens tävling mer än hur lång själva distansen är. De vet ingenting om hur vädret kommer att vara och de vet ingenting om det är asfalt eller skogsstig, om det är backigt eller flackt och ändå finns det de som nollar eller bara har några sekunder Stickan Hellström och Helena fel. Det är detta som också är en del av tjusningen. Men visst applåderar vi ibland också någon, i regel yngre löpare, som har presterat en alldeles otroligt bra tid. Att vara valberedare i klubben har hittills inte varit så svårt. I styrelsen sitter fem personer, en ordförande, en sekreterare, en kassör, en materiel förvaltare och en tävlingssekreterare/web-master. Ofta sitter de valda i många år. Hans Lundén var en härlig ordförande i 16 år, Stig Hellström sköter kassörssysslan med den äran sedan många år och på senare år har Lennart Nennedal tagit oss in i modern tid med en trevlig hemsida och e-post. Här läggs nyheter in fort och resultaten för deltävlingarna kommer in föredömligt snabbt. Banläggare kan ibland vara svårt att hitta. Men får medlemmarna bara en liten uppsträckare om att det ser tunt ut på den fronten så dröjer det inte länge innan anmälningarna kommer in. För alla vill ju springa och blir det ingen bana lagd så blir det heller ingen löpning. Och det vill ingen vara utan. Det är ju navet i klubben. Må Stockholms Maratonklubb leva vidare i 50 år till och må den behålla den entusiasm som präglar den. Marita Björklund 4 5

4 Ewert Skymne Ewert gick med i klubben På den tiden var de flesta av de som bildade klubben fortfarande med i verksam heten. Nu har många av de ursprungliga pionjärerna gått till de ändlösa loppens jaktmarker. Tidigare gjorde klubben rätt för sitt namn på ett helt annat vis; det var många som tränade för marathon, be rättar Ewert. Föreningens eget KM på 25 km var ett led i träningen inför långa distanser. Numera är det inte så mycket av den varan. Det är mest löpare vars bäst före-datum har passerats, som är med på klubbens månatliga lopp. Idén till klubben kommer ursprungligen från en klubb på västkusten, som kallades Göteborgs Marathonklubb. Men grundtanken i klubben har alltid varit densamma att medlemmarna ska springa på en tid efter egen förmåga och egen beräkning. Björn Larsson Jag hoppas att jag kan vara med på nästa stora jubileum om 25 år. Det skulle vara pricken över i:et. Så står att läsa i det som Björn skrev inför Stockholms Maratonklubbs 25 års-jubileum. Björn är den nu levande, som varit med längst i klubben och han är fortfarande klubben trogen. Han gick med redan under första sommaren 1959, då var han en yngling på 23 år. Han beskriver sitt första KM. Distansen var 25 km och loppet gick i september. Henry Hedlund eller Elis Hultgren var den som vann tävlingen den gången. Jag halkade mest omkring i modden. Vi fick springa i snö det var riktiga vintrar på den tiden. Nu för tiden springer han inte längre, men håller fortfarande igång kroppen. Som gammal snickare har kroppen fått ta en hel del stryk, det blir cykling och gång i stället. Sonen, som utbildat sig till massageterapeut, får ta hand om ryggen när den krånglar. Jag hann med tjugoen marathon, varav femton lopp under Jag har även åkt Vasaloppet en gång. Det var 1962 och jag var bland de femhundra bästa. På den tiden var jag vältränad. Jag har som bäst några sekunder över 31 minuter på Den dagen jag fyllde trettio år, sprang jag SM på 30 km. Jag kom 5:a på Vann gjorde Henry Nilsson. Såna tider kan man komma långt med i dagens löpar-sverige. Björn är sambo med Rose-Marie Löfqvist. De träffades i mitten av 70-talet och snart blev hon också medlem i klubben. De har hållit ihop sedan dess. Rose-Marie Löfqvist Började springa tack vare sin sambo, Björn Larsson (se ovan). Det var också han som introducerade henne i klubben Kurt Ohlsson Kurt har uppnått den aktningsvärda åldern av 77 år. Han är en av de gamla grabbarna och han har varit med sedan klubbens första år. Jag tror att nästan alla från den första tiden är borta nu. Även han tar upp de bistra vintrarna på 60- och 70-talet. Nu för tiden springer ju många inomhus. I Sätrahallen ser man ofta maratonlöpare träna intervaller. Jag minns när det var under tjugo minusgrader flera veckor i sträck. En enveten infektion i höstas har gjort att han inte har kunnat springa sedan dess, han går i stället för att ändå hålla igång. Men han har inte övergett klubben, utan är ibland på plats för att titta på. Vi gamlingar har ju lite svårt att springa så långt. Jag är en av dem som försökt övertala styrelsen att erbjuda två olika distanser till deltagarna. 6 7 Tidigare hade det varit en riktig herrklubb. Men jag var inte först, det var Inger Asplund (se nedan). Hon hade nog varit med något år innan jag kom med, men sedan var vi de enda tjejerna under en hel del år. De allra flesta karlarna var jättetrevliga, men det var några som tyckte att maratonlöpning inte var något för kvinnor. Men det var inget problem, vi trivdes mycket bra. Sen gick det ganska många år innan nästa kvinna gick med, fortsätter Rose-Marie Jag tror det var Lena Skymne. (Lena Skymne själv tror att hon gick med runt 1980) instiftades även ett KM för kvinnor både på 25 km och terräng. Jag sprang min första mara i samband med det första Stockholm Marathon. Då var vi nog ett sextiotal kvinnor. Inger Asplund var också med då. Rose-Marie har som bäst gjort 3.22 på maran, vilket var en mycket bra tid då. Hon springer ännu, men bara på egen hand och för motionens skull. Med viss längtan i rösten drar hon sig till minnes hur det gick till på tävlingarna som klubben hade på Tynningö (Nord Cup) hos Tage Bergström. När jag berättar om den stundande jubileumsfesten i höst, blir hon lite sugen att vara med.

5 När han berättar förstår man att löpningen var blodigt allvar för många av medlemmarna, även om klubbens egna tävlingar var gemytliga. Många la stor vikt vid både träning och tävling. Egentligen var medeldistans Kurts bästa gren. Han har gjort 1.52 på 800 m. Löpningen med de övriga medlemmarna i Stockholms Maratonklubb var en del av träningen. När det här med poängtävlingar kom, så tyckte jag från början att detta var lite pjoltigt. Men det är ju så alla vill ha det nu för tiden, det är bara så. Inger Asplund Inger var den första kvinnan i Stockholms Maratonklubb. Jag skilde mig på 70-talet och började att springa i samband med det. Det var ett sätt att hantera alla jobbiga känslor. Ungarna var i tonåren och det var skönt att komma hemifrån. Jag tog min lilla bil på morgonen och åkte ut och sprang; sedan var jag hemma igen innan de vaknade. Jag brukade springa i skogarna runt Hellasgården eftersom jag bodde i de trakterna och träffade några av gubbarna från klubben som också tränade där. De hade även sina träffar där på Hellasgården. Det gick rykten att jag hade ihop det med löparkillarna jag var ju nyskild och sprang med en massa karlar. Nu är väl många av dem borta, men Ewert Skymne var en av dem och han hänger väl ännu med. Det var killarna som tyckte jag skulle gå med i deras klubb gick Inger med i klubben. I övrigt tränade hon med Fredrikshof sprang hon Lidingöloppets 15 km på Var också med på första Stockholm Marathon (1979) och blev med 3.14 bästa kvinnliga hofvare. Samma år genomförde hon även En Svensk Klassiker. Jag åkte också utomlands och tävlade sprang både terräng och maraton. Var bland annat i Tyskland och på Nya Zeeland, men då blev jag dålig i magen och kom bara 4:a. Men det var dyrt att åka runt i världen och tävla. Jag var som bäst när jag var år faktiskt. Inger höll på att springa och tävla till hon var 67 år, men hon håller fortfarande kroppen i gång genom att promenera och åka skidor. Idag har jag varit ute och gått i två timmar. Hon är nu är 73 år och bor i Kungsör sedan 6 år tillbaka, men längtar ibland tillbaka till Stockholm till barn och barnbarn. 16 år som ordförande Jag kom med i Maratonklubben 1979, alltså för 30 år sedan. Under denna tid har jag varit ordförande i 16 år. Det har varit en mycket trevlig tid, mycket har hänt och jag har lärt känna väldigt många trevliga löparkolleger. Jag vill här peka på tre av alla viktiga insatser som gjorts under klubbens 50-åriga historia. Elis Klubben bildades av sju riktiga långlöpare av vilka Elis Hultgren var den drivande. Elis var mycket duktig på bland annat maraton och han vann vid något tillfälle sin åldersklass i Berlin Marathon. Elis berättade att på hans tid fanns det bara en vätskekontroll på maraton loppen, nämligen vid 30 kilometer. Men den allra första maran han sprang hade överhuvudtaget ingen vätskekontroll. Han ansåg också att i ett uppgjort träningsprogram är vilodagen den viktigaste. Hoppa aldrig över den var hans bestämda råd. Tage Det speciella med Maratonklubben idag är idealtidstävlingen. Idémakare till denna var Tage Bergström som kom med idén någon gång i mitten av 70-talet. Tävlingen har sedan under årens lopp förfinats och försetts med detaljerade regler. I början var man inte lika noga med reglerna som vi är idag. Tages idé har gjort att Maratonklubben har en egen profil och har möjlighet att leva vidare. Lennart Idag har klubben en mycket kvalificerad hemsida, framtagen av Lennart Nennedal. Även en klubb av Maratonklubbens storlek måste ha en väl fungerande hemsida om man siktar framåt i tiden. Med Tages idé som grund och med Lennarts hemsida som hjälpmedel, ja då finns det definitivt en framtid för Stockholms Maratonklubb. Hans Lundén De fem veteranerna intervjuades av Rebecka Gräsman 8 9

6 Standar & Diplom Standar och diplom kan tilldelas personer/föreningar som visat extra stort engagemang för klubben. Blandade löparminnen... Starten går! Standar 1 Elis Hultgren Lars Garbrand Erik Lundberg Ernst Johansson Gunnar Blom Göte Grönberg Erik Lundvall Tage Bergström Björn Larsson Torsten Ståle Stig Olsson Hans Lundén Sven-Arvid Johansson Kurt Ohlsson Stig Hellström Rudolf Ljungdahl Ewert Skymne Lars Gårdman Arne Gjersvold Marita Björklund Lennart Nennedal Lena Skymne Gunilla Wallin Tore Billman Rolf Nilsson 2008 Diplom 1 Ewert Skymne Älta IF Erik Lundberg Runo Edberg Tage Bergström Karin & Stig Olsson Mälarö SOK

7 50 50 Är det rätt tempo? Håller tiden? 12 13

8 80-talet Årsmöte års jubileum 1999 Säsongsavslutning 2008 Årsmöte 2005 Stort tack till alla fotografer som bidragit med bilder. Layout och produktion: Robert Karlsson. Arbetsgrupp: Marita Björklund och Björn Porserud

9