AVGÖRANDEN I VA-MÅL - DEL 1 26B:5

Transkript

1 26B:5 Kommun, som ej iakttagit föreskrivet prövningsförfarande i fråga om en av fastighetsägare påstått felvisande vattenmätare, har, när skälig anledning förelegat att ifrågasätta riktigheten av mätvärdena, inte ansetts berättigad att bestämma fastighetsägarens vattenavgifter efter avläst förbrukning utan i stället måst beräkna dessa på grundval av genomsnittsförbrukningen på fastigheten. Stadsfullmäktige i Nyköping antog reglemente för Nyköpings stads vattenoch avloppsverk. Reglementet innehöll bl a följande bestämmelser: "E. uppmätning av vattenleverans 19. Förbrukning av vatten hos fastighetsägare fastställes, om ej va-verket annat bestämmer, genom mätare, som tillhandahålles av verket och förbliver verkets egendom. Verket bestämmer antalet mätare och vilket slag av mätare, som skall användas Antages mätaren utvisa annan förbrukning än den verkliga eller icke ha fungerat, skall genom va-verkets försorg undersökning av mätaren göras, om verket finner sådan erforderlig eller fastighetsägaren begär det. Verket äger, om felets storlek icke kan utrönas eller mätaren icke fungerat, uppskatta förbrukningen. Åtnöjes fastighetsägaren ej med verkets beslut i anledning av undersökning eller om uppskattad förbrukning äger han inom 30 dagar från det beslutet delgavs honom påkalla prövning av frågan genom sakkunnig, som utses av länsstyrelsen. Fastighetsägaren skall bestrida alla kostnader för sådan av honom föranledd prövning dels om mätarens felvisning befinnes vara mindre än 5% vid halv nominell belastning, dels om den sakkunniges uppskattning av förbrukningen överensstämmer med eller ger större eller intill 5% mindre förbrukning än verkets uppskattning G. Fastighetsägarens betalningsskyldighet Allt renvatten, som enligt mätning eller på annat sätt befinnes förbrukat inom installationen, skall av fastighetsägaren betalas och således även renvatten, vilket icke tillgodogjorts till följd av fel i installationen eller anslutna apparater eller på grund av annan orsak Bostadsrättsföreningen Ingridsdal ägde en tomt i Nyköpings kommun. Fastigheten var ansluten till kommunens allmänna va-anläggning. Vattenleveranserna till föreningen uppmättes genom en i fastigheten uppsatt vattenmätare försedd med en huvud- och en sidomätare. Den utbyttes vattenmätaren mot en ny sådan. Avläsning av vattenmätaren vid nedan angivna tillfällen visade en genomsnittlig dygnsförbrukning under avläsningsperioden enligt följande: Avläsningsdag Dygnsförbrukning ,8 m ,2 m ,2 m ,2 m ,7 m ,5 m 3

2 ,3 m ,0 m ,6 m ,7 m ,9 m ,3 m ,8 m 3 Föreningen väckte vid Va-nämnden talan mot kommunen och anförde: Vid avläsningstillfällena , , och har fastighetens vattenmätare visat en högre förbrukning än den verkliga. Den genomsnittliga dygnsförbrukningen under de perioder som dessa avläsningar avsåg kan ej antas ha överstigit 49,5 m 3, motsvarande genomsnittsförbrukningen per dygn under de två närmast föregående och de tre närmast efterföljande avläsningsperioderna. Föreningen har emellertid påförts och betalt vattenavgifter i enlighet med den avlästa förbrukningen och har därför erlagt för hög vattenavgift med tillhopa kr 8 öre. På grund härav yrkar föreningen att Va-nämnden måtte förplikta kommunen att till föreningen återbetala nyssnämnda belopp jämte ränta. Kommunen bestred denna talan under invändning att vattenmätaren varit rättvisande och att föreningen därför erlagt avgifter endast för förbrukad vattenmängd. Föreningen anförde till närmare utveckling av sin talan: På föreningens fastighet finns tre bostadshus och en affärsbyggnad. Husen är byggda Bostadshusen innehåller sammanlagt 75 bostadslägenheter, en lokal för en frysfacksförening, 22 garage samt tre tvättstugor, vardera med en tvättmaskin. Lägenheterna håller normal standard. Frysfacksföreningens kylanläggning förbrukar i genomsnitt 0,6 m 3 vatten per dygn. Under den i målet aktuella tiden bodde huvudsakligen medelålders eller äldre personer i husen. Affärsbyggnaden innehåller en livsmedelsbutik. I butiken fanns under den aktuella tidsperioden två vattenkylda kyldiskar. Dessa förbrukade vardera 1,2 m 3 vatten per dygn vid normal gång. Vidare hade butiken fyra kombinerat vatten- och luftkylda kyldiskar. De förbrukade inte något vatten vid en lufttemperatur understigande + 32 C. Efter juli eller augusti 1970 har butiken kvar endast tre kyldiskar, varav endast en är rent vattenkyld. Föreningen besiktigar en gång om året varje lokal i husen. Några vattenskador har inte upptäckts. Av föreningens räkenskaper framgår att någon reparation av sådan skada som kunnat medföra ökad vattenförbrukning inte företagits av föreningen. Inte heller har någon sådan reparation av kyldiskarna i livsmedelsbutiken förekommit. Den ökning av vattenleveranserna som registrerats av vattenmätaren under tiden beror inte på ökad förbrukning inom fastigheten. Anledningen till de för högt uppmätt vattenmängderna måste ha varit tekniskt fel i vattenmätaren. Sådant fel kan ha uppkommit till följd av kalkavlagringar eller liknande i vattenmätaren. Vattnet strömmar in i vattenmätaren genom ett antal hål och sitter därvid ett vinghjul i rörelse. Vinghjulets hastighet registreras på ett räkneverk som anger vattenförbrukningen. Till följd av kalkavlagringar i hålen kan dessa ha fått minskad diameter, vilket i sin tur kan ha medfört att vattenstrålarna, som passerar hålen, med större kraft träffat vinghjulet och åstadkommit att detta roterat fortare. Härigenom har en högre vattenförbrukning än den verkliga kommit att registreras i räkneverket. I brev till kommunen

3 ifrågasatte föreningen vattenmätarens tillförlitlighet. Efter viss kontroll av mätaren och sedan kommunen utbytt denna mot en ny mätare, svarade kommunen föreningen att vattenmätaren fungerade fullt tillfredsställande. Sedan föreningen, som inte lät sig nöja härmed, i maj 1970 begärt återbetalning av för mycket erlagd vattenavgift och kommunen avslagit denna begäran, vände sig föreningen till länsstyrelsen och påkallade sådan prövning av frågan som avses i punkt E 22 i va-reglementet. Länsstyrelsen fann sig emellertid inte behörig att uppta frågan. Någon opartisk prövning kunde heller inte komma till stånd eftersom det senare visade sig att kommunen låtit skrota den gamla vattenmätaren. Till utveckling av grunderna för bestridandet anförde kommunen: Den i målet aktuella vattenmätaren, som var en kombinationsmätare av märket Bopp & Reuther, hade en huvudmätare för 30 m 3 och en sidomätare för 7 m 3. Vid vattenmängder upp till 7 m 3 i timmen strömmade allt vatten genom sidomätaren. Vid större vattenmängder strömmade merparten genom huvudmätaren och endast en mindre del genom sidomätaren. Huvudmätaren var försedd med torrlöpande räkneverk och sidomätaren med våtlöpande räkneverk. Sidomätaren var en s k mångstrålemätare, vilket innebär att vattnet strömmade in till mätarens vinghjul genom ett flertal hål. Eventuell kalkavlagring kunde därför inte medföra att vattenstrålarnas hastighet ökade. I vattenmätare av enstråletyp är däremot sådan effekt av kalkavlagringar möjlig. Huvudmätaren hade ett liggande så kallat woltmanhjul, som består av ett vinghjul med snedställda vingar. Detta hjul bringas att rotera genom vattnets flödverkan och inte genom dess strålverkan. Vattenmätaren installerades i fastigheten Kommunen har ytterligare mätare av samma slag uppsatta i andra fastigheter i Nyköping. Något fel i fråga om vattenuppmätning har inte förekommit i någon av dessa mätare. Enligt kommunens bevakningsrutin för vattenmätare tas mätare som suttit ute i fem år in för kontroll. Sedan bostadsrättsföreningen ifrågasatt vattenmätarens tillförlitlighet, utförde kommunen under vecka 16 år 1970 daglig avläsning av mätaren. Förbrukningen under denna tid varierade mellan 50 och 53 m 3 per dygn. Mätaren utbyttes därefter Avläsning för perioden visade en medelförbrukning av 49,3 m 3 per dygn. Eftersom föreningen godtagit detta mätresultat, kan den högre förbrukning som uppmätts för tiden inte ha berott på någon felaktighet i vattenmätaren. Denna kan nämligen inte av sig själv ha börjat fungera tillfredsställande. Den nya mätaren som installerades i fastigheten var av samma typ som den gamla fast med stående woltmanhjul. Även denna mätare avlästes dagligen under en veckas tid efter installationen. Avläsningarna visade en medelförbrukning varierande mellan 48 och 53 m 3 per dygn. Något protokoll över avläsningarna av den gamla och den nya mätaren upprättades inte. Den gamla mätaren provades efter nedmonteringen av kommunens mätarjusterare G.P. i vattenverkets lokaler. Provningsresultaten visade att mätaren höll sig inom godtagbara felmarginaler. Inte heller över denna provning upprättades något protokoll. Efter provningen lades mätaren på förråd. Den kom senare att skrotas. Eftersom något fel på vattenmätaren inte kunnat konstateras, måste den ökade vattenförbrukningen under tiden ha sin förklaring i något läckage eller annat fel inom fastigheten.

4 Va-nämnden yttrade: I målet är ostridigt att de föreningen påförda vattenavgifterna svarar mot av vattenmätare uppmätta vattenmängder. Mätarjusteraren G.P., vilken på kommunens begäran hörts inför Va-nämnden, har uppgivit att vattenmätaren, som tillhör en allmänt förekommande mätartyp, varit uppsatt i föreningens fastighet under cirka tre års tid, innan den nedmonterades i april G.P. har vidare bl a uppgivit: Med anledning av föreningens anmärkningar mot mätresultaten avläste han vattenmätaren dagligen under en veckas tid, innan den monterades ned. Så skedde också med den nya mätare som sattes in i den gamlas ställe. Dygnsförbrukningen höll sig omkring 50 m 3. Vid efterföljande bänkprovning av den gamla mätaren höll sig denna strikt inom de områden som den fick göra", d v s ± 2 % och, på lägre hastigheter, ± 5 %. Någon kalkavlagring eller igensättning fanns inte i mätaren. G.P. har i kommunens tjänst sysslat med vattenmätare sedan år Några kalkavlagringar från vattnet har inte förekommit i mätarna. Från föreningens sida har uppgivits att man under den tid, som vattenavgifterna avser, inte haft några reparationer av läckor eller andra fel på fastighetens vatteninstallation. Hos föreningen anställde fastighetsskötaren N.L.K. - har hörd inför Va-nämnden på föreningens begäran - i så måtto bekräftat denna uppgift att han förklarat, att andra fel än sådana som föranlett kranompackningar o d inte förekommit under den angivna tiden. N.L.K. har vidare uppgivit att fastighetens vatteninstallation är välskött och att endast ringa vattenmängd förbrukats för bevattningsändamål. Vad gäller vattenförbrukningen i affärslokalen har föreningen slutligen hänvisat till en av servicemontören F.F lämnad skriftlig uppgift av innebörd att under åren 1968 och 1969 åtgärdade fel på affärens kyldiskar inte varit av sådant slag att de kunnat leda till ökad vattenförbrukning. Anledning saknas att ifrågasätta riktigheten av de nu återgivna uppgifterna. Den i förhållande till omkringliggande tidsperioder förhöjda vattenmängd som vattenmätaren registrerat är emellertid inte större än att den - även med beaktande av nyss återgivna uppgifter - i och för sig kan förklaras av att en ökad mängd vatten tillgodogjorts inom fastigheten, att vattenavtappning skett till följd av läckage i vatteninstallationen med därtill anslutna anordningar eller att båda dessa faktorer medverkat till att vattenåtgången blivit större. Härtill kommer att utredningen i målet ej heller i övrigt ger tillräckligt stöd för antagande att vattenmätaren visat högre förbrukning än den som faktiskt förekommit. Vid nu angivna förhållanden finner Va-nämnden att föreningen ej visat fog för sin talan om återfående av erlagda vattenavgifter. Denna talan skall alltså ogillas. Som en följd härav skall även föreningens anspråk på kostnadsersättning lämnas utan bifall. Va-nämnden ogillade föreningens talan. Beslut: , BVA 9 Mål nr: VA 7/70

5 Föreningen vädjade mot beslutet och yrkade bifall till sin talan. Kommunen bestred ändring. I Vattenöverdomstolen förekom vittnesförhör med bl a mätarjusteraren B.K. och G.P. Vattenöverdomstolen yttrade: En sammanställning av mätresultaten för tiden juni februari 1973 visar att å mätarna angivits en tämligen konstant vattenmängd fram till avläsningstillfället , att mätvärdena vid de därefter följande fyra avläsningarna var onormalt höga i jämförelse med de tidigare uppmätta vattenmängderna samt att mätvärdet för tiden åter var normalt. Eftersom de avlästa värdena endast utgör medeltal för varje avläsningsperiod kan några slutsatser ej dras om den närmare tidpunkten för mätvärdenas uppgång och återgång. Det är dock sannolikt att stegringen inträffade vid årsskiftet och återgången vid årsskiftet Föreningen gör även i Vattenöverdomstolen gällande att den ökning av vattenmängden som registrerades av mätarna vid avläsningstillfällena , , och berodde på mätarfel. Kommunen hävdar att mätarna visade rätt och att ökningen måste bero på någon läcka eller annat fel på anläggningen eller på att mer vatten än vanligt förbrukades inom föreningens fastighet. Enligt reglementet för kommunens vatten- och avloppsverk skall fastighetsägaren betala allt renvatten, som enligt mätning befinnes förbrukat inom installationen, och således även renvatten vilket icke tillgodogjorts till följd av fel i installationen eller anslutna apparater eller av annan orsak. Normerande för omfattningen av föreningens skyldighet att erlägga vattenavgift är alltså, oavsett läckage eller annat fel i installationen, de vattenmängder som angivits av mätarna. Det måste därför ankomma på föreningen om den, i strid mot kommunens inställning, ej godtar de vattenmängder mätarna anger att visa att endast mindre mängd vatten passerat genom mätarna. I målet förebragt utredning, särskilt B.K:s vittnesmål, ger vid handen att i mätare av nu förevarande typ kan uppkomma fel som föranleder att huvudmätaren visar större vattenmängd än som passerat därigenom. Mätvärdet för den period som slutade ger emellertid ej stöd för antagande att mätaren då utvisade för hög vattenmängd. Genom G.P:s vittnesmål styrks vidare att den mätare som togs bort från föreningens fastighet vid dagliga avläsningar under veckan närmast dessförinnan visade normala värden samt att den vid omedelbart därefter företagen kontroll befanns fungera med allenast som tolerabla betraktade avvikelser. Om de av föreningens talan omfattade högre mätvärdena berott på felaktighet hos mätaren, skulle sålunda denna felaktighet utan ingrepp ha rättat till sig själv. Någon möjlighet att genom ytterligare undersökning i efterhand av mätaren utreda om den tidigare varit otillförlitlig kan därför knappast ha förelegat. Med hänsyn till vad som i målet förekommit rörande mätarens konstruktion och verkningssätt kan det visserligen ej anses uteslutet att en felaktighet hos mätaren rättat till sig själv, men denna möjlighet framstår som mindre sannolik. Även med beaktande av föreningens utredning till styrkande av att läckage, annat fel eller överförbrukning av vatten ej förekommit inom föreningens anläggningar kan vid angivna förhållanden föreningen ej anses ha visat fog för sitt påstående att mätaren varit behäftad med fel, som föranlett att den visat för höga vattenmängder. Föreningens vadetalan skall därför lämnas utan bifall.

6 Vattenöverdomstolen fastställde det slut, vartill Va-nämnden kommit. Dom: , avd. 1, DT 9 Mål nr: T 56/72 Föreningen ansökte om revision och yrkade i Högsta domstolen bifall till sin talan. Kommunen bestred ändring. Högsta domstolen yttrade: Sedan föreningen i brev den 9 april 1970 till kommunen ifrågasatt vattenmätarens tillförlitlighet, inledde kommunen undersökning av mätaren i enlighet med föreskrifterna i reglementets punkt 22. Genom kommunens försorg skedde under en veckas tid daglig avläsning av mätaren, varefter den avlägsnades och provades i provbänk på kommunens mätarverkstad. Närmare undersökning av mätaren företogs emellertid ej, och någon prövning genom sakkunnig i den ordning reglementet föreskrev kom icke till stånd. När fråga härom väcktes, hade mätaren blivit skrotad på mätarverkstaden. Vid det förhållandet att vattenmätaren efter skrotningen icke kunnat ställas till förfogande för opartisk, sakkunnig undersökning, kan vad mätaren angivit om vattenförbrukningen under den ifrågavarande tidsperioden icke utan vidare godtagas. Såsom Vattenöverdomstolen upptagit är genom G.P:s vittnesmål styrkt, att mätaren vid de dagliga avläsningarna under en vecka före utbytet visade en normal vattenförbrukning samt att den vid kontrollen i provbänk befanns fungera med allenast sådana avvikelser som låg inom godtagbara variationsgränser. Av B.K:s vittnesmål framgår emellertid, att i vattenmätare av ifrågavarande typ kan uppkomma fel som är av övergående beskaffenhet och under begränsad tid påverkar mätresultaten. Som exempel härpå har B.K. anfört, att främmande föremål såsom sandpartiklar eller lin från rörskarvar kan följa vattenströmmen och fastna i mätaren på sådant sätt att strålningseffekten mot mätarens vinghjul ökas och mätaren anger för höga värden samt att föremålet efter någon tid kan spolas vidare av vattenströmmen med påföljd att mätaren åter blir rättvisande. Även om fel av nu angivet slag eller av liknande beskaffenhet får anses vara förhållandevis ovanliga, kan möjligheten att i förevarande fall ett dylikt fel förelegat icke lämnas ur räkningen. Den av vattenmätaren utvisade vattenförbrukningen under den tid varom i målet är fråga är anmärkningsvärt hög i förhållande till den normala vattenåtgången inom fastigheten före och efter denna tid. Föreningen har i målet förebragt utredning till styrkande av att läckage, annat fel eller överförbrukning av vatten ej förekommit inom föreningens anläggning. Härvid har icke framkommit någon omständighet som kan anses innefatta en rimlig förklaring till en så betydande ökning av vattenåtgången under den aktuella tiden som den av vattenmätaren registrerade. Med hänsyn till nu anförda förhållanden måste skälig anledning anses föreligga att ifrågasätta riktigheten av de mätvärden som vattenmätaren angivit för den ifrågavarande tiden. Den kvarstående osäkerheten bör under förhandenvarande omständigheter gå ut över kommunen. Föreningens vattenavgifter för denna tid bör därför icke bestämmas efter den avlästa förbrukningen utan beräknas på grundval av genomsnittsförbrukningen på sätt som föreningen gjort gällande.

7 Högsta domstolen förpliktade kommunen att till föreningen utge kr jämte ränta. Dom: , DT 44 Mål nr: T 156/73