Prosolvia skadestånd på grund av revision

Transkript

1 Prosolvia skadestånd på grund av revision F.d. Justitierådet Ett tvistemål som pågick i 13 år slutade med att Hovrätten för Västra Sverige i augusti 2013 ålade revisionsföretaget Öhrlings PricewaterhouseCoopers att betala 980 milj. kr i skadestånd till konkursboet efter det börsnoterade aktiebolaget Prosolvia. Kärnfrågan var om 128 milj. kr i intäkter från 15 affärshändelser rörande försäljning av s.k. Competence Centers skulle tas 1997 eller Hovrätten fann att revisorn borde ha anmärkt på periodiseringen av dessa intäkter. Hans underlåtenhet ansågs ha orsakat Prosolvias konkurs Hovrättens dom har blivit mycket omdiskuterad i Sverige. I denna artikel kritiserar f.d. justitierådet domen i flera avseenden. 1. Inledning I augusti 2013 ålade Hovrätten för Västra Sverige revisionsföretaget Öhrlings PricewaterhouseCoopers och den huvudansvarige revisorn (i det följande Öhrlings) att betala 980 milj. kr i skadestånd till konkursboet efter det börsnoterade aktiebolaget Prosolvia. Med dröjsmålsränta rättegången hade pågått i 13 år uppgick skadeståndet till 2 miljarder kr och beloppet ökade med kr om dagen. Detta är ett av de högsta skadestånd som har utdömts av en svensk domstol i modern tid. Om man inte vet mer om målet än detta är den första tanken att Prosolvia måste ha fallit offer för någon form av ekonomisk kriminalitet som inneburit att bolaget lagstridigt frånhänts så stora belopp att det blivit insolvent och att revisorn inte i tid slagit larm om vad som höll på att ske. Så var det emellertid inte i detta fall. Bolaget blev inte plundrat; ingen blev rik genom att beröva Prosolvia tillgångar. När ett bolag går under beror det som regel på att bolagets intäkter är för små i förhållande till bolagets kostnader. Bolaget går då med förlust. När bolaget inte längre kan betala sina skulder efter hand som de förfaller, går det i konkurs på begäran av en NTS 2014:2 23

2 borgenär eller på egen ansökan. Så var det i Prosolvias fall. Bolaget ansökte själv om konkurs i december Men hur kommer det sig att revisorn ålades att betala skadestånd på grund av Prosolvias konkurs? En revisor har ju inte något ansvar för affärsverksamheten och kan normalt inte lastas om bolagsledningen driver det reviderade företaget med förlust. 2. Konkursboets talan Prosolvias konkursbo påstod att revisorn och hans medhjälpare varit oaktsamma. Oaktsamheten bestod i att revisorn och hans medhjälpare vid granskningen av räkenskaperna, delårsrapporterna för andra och tredje kvartalet, bokslutet och årsredovisningen för räkenskapsåret 1997 inte uppmärksammat eller i allt fall inte på det sätt som ålegat dem rapporterat att räkenskaperna, delårsrapporterna, bokslutet och årsredovisningen i väsentliga avseenden avvek från lag och god redovisningssed. Den totala avvikelsen från god redovisningssed i koncernredovisningen, bokslutet och årsredovisningen i Prosolvia för 1997 uppgick enligt konkursboet till 128 milj. kr. Konkursboet illustrerade Prosolvias väg till konkursen med bildere ovan. Enligt konkursboet hade Öhrlings genomfört en oaktsam granskning av Prosolvias redovisning och förvaltning och inte uppmärksammat att bolaget begått fel i informationsgivningen och räkenskaperna. Det hade därför blivit fel i bolagets bokslut för år 1997, något som uppmärksammades av Dagens industri och ledde till omfattande medieskriverier. Den massmediala uppmärksamheten föranledde Börsen att dels tidigarelägga den uppföljning av bolaget som var planerad att ske ett år räknat från börsintroduktionen, dels placera bolaget på börsens observationslista. Därmed fick Prosolvia problem i tre olika hänseenden: Rörelsefinansiering blev omöjlig, kunder och samarbetspartners blev negativa och det blev omöjligt att genomföra en nyemission. Till följd härav blev Prosolvia oförmöget att betala sina skulder efter hand som de förföll till betalning och tvingades ansöka om konkurs. Mot detta invände Öhrlings bland annat att Prosolvias programvaror och övriga produkter och tjänster inte gick att sälja i tillräcklig omfattning vilket ledde till konkursen. Det fel i Prosolvias bokslut som konkursboet åberopade gällde framför allt redovisningen av 15 affärshändelser rörande försäljning av Competence Centers. Parterna tvistade om huruvida intäkterna från dessa affärshändelser, totalt 128 milj. kr, skulle tas 1997 eller Frågan var om revisorn borde ha anmärkt på periodise- 24

3 ringen av dessa intäkter och om hans underlåtenhet i detta avseende orsakat Prosolvias konkurs Konkursboet gjorde gällande att om revisorn hade anmärkt på periodiseringen av centerintäkterna så skulle Prosolvia ha överlevt och beskrev i ett hypotetiskt händelseförlopp hur det skulle ha gått till. Detta hypotetiska händelseförlopp jämfördes med det faktiska händelseförloppet som slutade med att Prosolvia gick i konkurs. 3. Jämförelseperioden Revisorn hade granskat också Prosolvias delårsrapporter för andra och tredje kvartalet 1997 och i det sammanhanget godtagit att centeraffärerna redovisats som licensupplåtelser år Granskningen av delårsrapporterna åberopades emellertid inte av konkursboet som självständig grund eftersom den inte ensam hade lett till skada, utan åberopades av konkursboet endast i förening med oaktsamheten vid granskningen av bokslutet och årsredovisningen. Som självständig grund för skadan gjorde konkursboet endast gällande den vårdslösa revisionen av bokslutet och årsredovisningen. Konkursboet utgick vid sin skadeberäkning från det hypotetiska värdet på rörelserna och aktierna den 1 januari Hovrätten prövade därför frågan om det fanns ett tillräckligt orsakssamband utifrån ett scenario där det hypotetiska händelseförloppet började löpa vid revisorernas granskning av bokslutet i slutet av februari 1998 och slutade med konkursen i december samma år. I förhållande till bolaget var emellertid revisionen inte avslutad förrän revisionsberättelsen var undertecknad och överlämnad till styrelsen. Om revisorn i revisionsberättelsen hade påpekat felaktigheter i delårsrapporterna eller bokslutet måste han gå fri från skadeståndsansvar gentemot bolaget på grund av oaktsam revision av dessa handlingar. Jag menar därför att det är den 3 april 1998, den dag då revisionsberättelsen undertecknades och överlämnades, som bör vara den avgörande tidpunkten när frågan om revisorns ansvar för Prosolvias konkurs prövas. 4. Programlicenser eller systemleveranser? Konkursboet påstod att Öhrlings inte uppmärksammat att Prosolvia begått fel i informationsgivningen och räkenskaperna. Därmed avses att Prosolvias affärer med 15 s.k. Competence Centers redovisades som försäljningar av programlicenser under räkenskapsåret Såväl tingsrätten som hovrätten har funnit att dessa affärer rätteligen borde ha redovisats som systemleveranser och att centerintäkterna borde ha tagits tidigast Jag har ingen annan uppfattning än domstolarna i denna redovisningsfråga. 5. En periodiseringsfråga Det är värt att notera att saken ytterst gällde en periodiseringsfråga. Intäkterna av centeraffärerna skulle tas antingen 1997 eller 1998 och det var inte fråga om att Prosolvia i slutändan skulle gå miste om några intäkter, om försäljningarna redovisades på det ena eller andra sättet. Allt annat lika skulle bolagets ställning vid utgången av 1998 vara densamma oavsett vilken redovisningsmetod som använts för centeraffärerna. Redan här inställer sig frågan om en så begränsad redovisningsteknisk fråga kan ha orsakat Prosolvias konkurs och om revisorn i så fall kunde ha förutsett detta, dvs. om konkursen var en adekvat följd av den fel- NTS 2014:2 25

4 aktiga periodiseringen av intäkterna på centeraffärerna. 6. Det faktiska händelseförloppet Prosolvia startade som ett fåmansbolag år Tongivande personer var alltsedan starten Dan Lejerskär, koncernchef och verkställande direktör i Prosolvia, och Morgan Herou, verkställande direktör i ett av Prosolvias helägda dotterbolag Systems. Prosolvias aktie introducerades den 18 juni 1997 på Stockholms fondbörs O-lista. I samband med börsintroduktionen genomfördes en nyemission samtidigt som Dan Lejerskär och Morgan Herou sålde aktier. Dan Lejerskär och Morgan Herou kvarstod efter börsintroduktionen som Prosolvias huvudägare med en gemensam ägarandel om 70 procent. Prosolvias aktie blev framgångrik på börsen. Bolaget hade vid börsintroduktionen ett börsvärde om ca 1,4 miljarder kr. Vid årsskifter 1997/98 hade börsvärdet stigit till ca 4 miljarder kr och i mars 1998 uppnåddes rekordnoteringen ca 4,8 miljarder kr. Kursen hade då gått upp med 237 procent sedan börsintroduktionen samtidigt som generalindex på Stockholmsbörsen hade gått upp endast marginellt. Börskursen speglade bolagets utveckling. Tillväxten i omsättning under 1997 var över 100 procent och antalet anställda ökade från 290 personer den 30 juni 1997 till 450 personer sex månader senare, vid årsskifter 1997/98. Prosolvia var ursprungligen ett konsultföretag som erbjöd tjänster inom datorstödd interaktiv visuell simulering. Under talet började Prosolvia utveckla egna programvaror, till att börja med mindre applikationsprogram till de stora program som hade utvecklats av andra och som Prosolvia installerade hos slutanvändarna. Konsultverksamheten kombinerades med försäljning av programvaror, egna och andras. Omkring 1996 beslutade Prosolvia att gå vidare och utveckla sådana stora program som bolaget hittills köpt av andra och sälja och installera sina egna program hos slutanvändarna. Prosolvia skulle alltså konkurrera med de väletablerade utländska företag som man dittills hade varit kund hos. Utvecklingen av den egna mjukvaran skedde i dotterbolagen Clarus och Systems. Den nya affärsplanen krävde mycket kapital. Det skaffades till att börja med genom den nämnda börsintroduktionen kombinerad med en nyemission. Vidare skulle Prosolvia använda sig av leasing på så sätt att bolaget sålde programvaror och utrustning till Handelsbanken Finans som leasade egendomen till slutanvändaren, dvs. Prosolvias kund. Leasingmöjligheten stängdes emellertid redan hösten 1997 genom att Handelsbanken ställde krav på att Prosolvia skulle ställa full säkerhet för leasingaffärerna. I juni 1997 kom Prosolvia överens med Industrifonden om att fonden skulle gå in som delägare till 49,5 procent i ett bolag, IVS, som skulle äga de nedan beskrivna VR-centren. Industrifonden betalade 25 milj. kr i aktiekapital till IVS. Resten av aktierna i IVS skulle ägas av Prosolvia. Eftersom Prosolvia inte ville konsolidera IVS som ett dotterbolag beslöt parterna bilda en ideell förening som skulle överta en procent av aktierna i IVS från Prosolvia. Föreningens medlemmar skulle utgöras av de olika VR-centerbolagen och deras lokala partners. Föreningen bildades först den 9 april 1998 då en procent av aktierna överläts. Vid årsskiftet 1997/98 ägde Prosolvia således 50,5 procent av IVS, som därmed enligt huvudregeln i årsredovisningslagen var att betrakta som ett koncernbolag. IVS konsoliderades emellertid inte i årsredovisningen utan behandlades som ett intressebolag ef- 26

5 tersom bolaget innehades tillfälligt och skulle säljas vidare. Därmed ökade Prosolvias resultat med 51 milj. kr. Prosolvias expansion skulle i övrigt finansieras genom överskott som rörelsen genererade. Eftersom bolaget skulle börja utveckla en ny typ av program räknade man med att det skulle ta tid innan programmen blev klara, försäljningen kom igång och kunderna började betala. I Prosolvias affärsplan ingick att under 1997 tillsammans med lokala samarbetspartners runt om i världen starta l5 Competence Centers inom tre olika områden, industri, universitet och medicin. Den lokala samarbetsparten skulle svara för kontakter med universitet och lokal industri, och affärsidén var att skapa försäljningskanaler för Prosolvias produkter och att etablera Prosolvias teknologi. Centren skulle fungera som utställningslokaler för Prosolvias programvaror och som utbildningsenheter samt som produktionsoch applikationsutvecklare. I Clarus kallades dessa Virtual Reality Centers (härefter VR-center/VRC) och i Systems Centers of Excelence (härefter CoE). Prosolvia tecknade genom sina dotterbolag Clarus och Systems avtal med dessa center och rubricerade varje sådan affärshändelse som licensupplåtelse av program och följde upp detta genom att ta hela intäkten omedelbart i samband med att programvarorna levererades. Priset för ett VR-center var ca 2 milj. USD och för ett CoE-center ca 11,7 milj. kr. På så sätt kunde Prosolvia redovisa intäkter under år 1997 med ett 128 miljoner kronor högre belopp än om affärerna hade behandlats som systemleveranser och intäkterna tagits när respektive center var»nyckelfärdigt«år I slutet av 1997 och början av 1998 fick Prosolvia vissa problem. Handelsbanken vägrade som nämnts lån utan säkerhet och Prosolvia hade ingen säkerhet att lämna till vare sig Handelsbanken eller något annat kreditinstitut för nya lån. Försäljningen under första kvarttalet 1998 gick dessutom sämre än beräknat. Clarus budgeterade försäljning uppgick till 85,3 milj. kr och utfallet blev 71,5 milj. kr. Clarus hade budgeterat för en mjukvaruförsäljning om 28 milj. kr medan utfallet blev 7 milj. kr. Vad gäller Systems angav budgeten en försäljning om 23,9 milj. kr medan utfallet blev 7,5 milj. kr. Systems hade inga försäljningsintäkter alls avseende mjukvara. Dessutom kunde eller ville många centers inte betala fakturorna på centeraffärerna i tid, eftersom faktureringen skedde redan i samband med att programvarorna levererades och innan resten av utrustningen kommit på plats. Det gjorde att Procordias kundfordringar snabbt ökade till stora belopp. Rörelsefinansieringen räckte inte för att avlöna den nyanställda, stora kadern av programmutvecklare och säljare. Bolaget förutsåg likviditetsproblem och började överväga ytterligare en nyemission. I detta läge analyserade en journalist på Dagens Industri Procordias bokslut för 1997 och skrev en mycket kritisk artikel om Procordia som publicerades den 3 april Dagens Industris artikel utlöste en flod av kritik av bolaget i massmedia som bemöttes av bolaget på olika sätt. På årsstämman den 27 maj 1998 ägnades stor uppmärksamhet åt skriverierna. Dan Lejerskär talade och försäkrade att bolagets redovisning var i god ordning och att det inte förekom några luftfakturor. Dagens Industris påstående att bolaget systematiskt ägnade sig åt att»blåsa upp omsättningen«genom att»felaktigt fakturera kunder i förtid«och ställa ut»fakturor som saknar köpare«saknade enligt honom verklighetsförankring. Prosolvia försökte enligt Dan Lejerskär inte heller»blåsa upp vinsten«genom t.ex. partnerskap, intressebolag och mottagande av utvecklingskapital eller ut- NTS 2014:2 27

6 vecklingsstöd. I de fall försäljning har skett till intressebolag hade vinstelimenering skett enligt gällande redovisningsprinciper, vilket framför allt har uppmärksammats vad gäller IVS. Dan Lejerskärs anförande föranledde en representant för Sveriges Aktiesparares Riksförbund att notera att revisionsberättelsen var»ren«. Representanten sade sig lita mer på bolagets revisorer än på media, men uppmanade både bolagets VD, ekonomichef och revisor att om det fanns något att tillägga nu göra detta. Härefter fastställde stämman enhälligt årsredovisningshandlingarna för I juni 1998 hade mediastormen lagt sig. Börsens uppföljning av börsintroduktionen avslutades med en förklaring att bolagets informationsgivning hade haft vissa brister men att redovisningen var i sin ordning och Dagens Industri publicerade detta som en nyhet. Men Prosolvia och dess ledning hade fått mycket kritisk uppmärksamhet, bolagets börsvärde hade fallit från de tidigare rekordnoteringarna och Prosolvia hade dessutom en ansträngd likviditet. Bolaget valde att i maj 1998 vidta en omfattande omorganisation där en ny ledning utsågs. Dan Lejerskär och Morgan Herou lämnade den operativa ledningen av Prosolvia. Läget för bolaget förvärrades därefter ytterligare och en nyemission planerades till december Planer togs fram för att rekonstruera Prosolvia och förhandlingar fördes om försäljning av delar av verksamheten för att rädda bolaget. Någon försäljning kom dock inte till stånd, och läget för bolaget blev alltmer kritiskt. Industrifonden beslöt att inte tillskjuta ytterligare kapital till Prosolvia och inte heller delta i den planerade nyemissionen. Styrelsen drog tillbaka förslaget om nyemission och den 28 december 1998 gav Prosolvia in en egen konkursansökan. 7. Mediaskriverierna Grundbulten i konkursboets talan är mediaskriverierna i april 1998 som påstods ha blockerat Prosolvias möjligheter till nya krediter, nya affärer och ny emission och därmed förorsakat Prosolvias konkurs. Mediastormen i sin tur påstods ha utlösts av årsbokslutet för 1997 som offentliggjordes den 27 februari Årsbokslutet innehöll inga specificerade uppgifter om de 15 centeraffärerna, men i siffrorna avseende resultatet och ställningen på bokslutsdagen låg att centeraffärerna redovisats som licensupplåtelser år Periodiseringsfrågan uppmärksammades emellertid inte i den artikel om Prosolvias redovisning som publicerades den 3 april i Dagens Industri. Det var i stället konsolideringsfrågan, dvs. om intäkterna från IVS skulle elimineras till 50 eller 100 %, som främst diskuterades i artikeln och i de artiklar om Prosolvias redovisning som publicerades i den efterföljande debatten. Men som framgår av Dan Lejerskärs ovan återgivna tal på bolagsstämman, spekulerades det i media också om att bolaget systematiskt ägnade sig åt att»blåsa upp omsättningen«genom att»felaktigt fakturera kunder i förtid«, ställa ut»fakturor som saknar köpare«och»blåsa upp vinsten«genom t.ex. partnerskap, intressebolag och mottagande av utvecklingskapital eller utvecklingsstöd. Hovrätten insåg att det var problem med att mediastormen fokuserade på konsolideringsfrågan och med tystnad förbigick periodiseringsfrågan och anförde bl.a.: Redan den första artikeln i Dagens Industri den 3 april 1998 ifrågasätter om Prosolvias bokslut är riktigt och artikeln speglar även oklarheterna kring intressegemenskapen mellan Prosolvia och IVS. I en mängd därpå följande artiklar tas tveksamheter i Prosolvias redovisning upp. Innehållet i flera artiklar har fokus på informationen kring elimineringsfrågan och intressegemenskapen mellan Prosolvia och IVS. Att det i artikeln talas om luftfakturor kan 28

7 enligt hovrättens mening ses som ett allmänt ifrågasättande av om bokslutet är riktigt, liksom uttryckssätt som beskriver att Prosolvia blåst upp omsättningen eller resultatet och att det var»lulllull«i redovisningen. Även beskrivningen av förekomsten av förtidsfakturering innebär ett ifrågasättande av redovisningen som är relevant för konkursboets påstående Enligt hovrättens mening är det inte svårt att se att det var de felaktigheter och oklarheter i redovisningen som revisorerna bort invända mot som rapporteringen tills största delen handlade om. Journalister och analytiker misstänkte att allt inte stod rätt till, vilket det inte heller gjorde. Sammantaget anser hovrätten att konkursboet har bevisat att den kritiska medierapporteringen hade uteblivit om Öhrlings hade utfört revisionen på ett aktsamt sätt innebärande att den redovisade omsättningen varit lägre och informationen kring bland annat intressegemenskapen med IVS varit fullödigare. Hovrätten förutsätter här att revisorernas påpekanden inom ramen för en aktsam revision hade länt till efterrättelse, men återkommer i det följande till denna fråga. I det hypotetiska förloppet hade den redovisade omsättningen uppgått till ett lägre belopp (307 mnkr) än som blev fallet i det faktiska förloppet (435 mnkr) och bolaget hade redovisat en förlust (-46 mnkr). Mot bakgrund av de positiva prognoser som fanns om Prosolvias tillväxt och vinst hade detta naturligtvis väckt uppmärksamhet hos analytiker och i media. Överraskningsmomentet hade dock kunnat lindras ju tidigare Prosolvia gått ut med riktig information. Jämför detta med vad konkursboet påstod i målet: Periodiseringen av intäkterna från de 15 centeraffärerna var felaktig och revisorn gjorde fel som godtog den i årsbokslutet. Periodiseringsfelet uppmärksammades av Dagens Industri den 3 april och den artikeln utlöste en mediastorm med, som konkursboets talan får förstås, fokus på periodiseringsfrågan. Mediastormen skadade Prosolvias rykte och gjorde det omöjligt för Prosolvias att få nya krediter, nya affärer och en ny emission. Men, som också framgår indirekt av vad hovrätten skriver, i denna mediastorm förekom inga uppgifter om att Prosolvia gjort sig skyldigt till ett periodiseringsfel. Ingen kritiserade Prosolvia för att bolaget redovisat centeraffärerna som licensupplåtelser. Att Prosolvia förtjänade kritik för bristfällig information rörande intressegemenskapen med IVS är helt klart och att den kritiken utlöste spekulationer om brister i Prosolvias redovisning i övrigt framgår av utredningen i målet. Men finns enligt min mening ingenting som talar för att periodiseringsfrågan gav näring åt dessa spekulationer i april Som framgått av redogörelsen för det faktiska händelseförloppet hade Prosolvia stora problem redan innan mediestormen bröt ut: Bolaget kunde inte ställa säkerhet för nya lån, försäljningen av de egenutvecklade programvarorna gick dåligt, många kunder betalade inte sina skulder i tid, personalen var övertalig och likviditeten så dålig att bolaget övervägde nyemission. Detta hade analytiker och journalister som bevakade Prosolvia på känn. Mediastormen skulle enligt min mening ha kommit förr eller senare och i allt fall i samband med den rekonstruktion som bolaget tvingades vidta påföljande månad och som innebar att mycket personal friställdes. Det är som jag ser det mera sannolikt att det var bolagets akuta problem som utlöste mediastormen än den redovisningstekniska fråga som Dagens Industri tog upp rörande IVS ställning i Prosolviakoncernen. Enligt min mening var det därför mycket djärvt av hovrätten att finna det bevisat att den kritiska medierapporteringen skulle ha uteblivit om Öhrlings hade utfört revisionen på ett aktsamt sätt, innebärande att den i årsbokslutet redovisade omsättningen varit 128 milj. kr lägre och vinsten vänd till en 46 milj. kr stor förlust, något som skulle ha gjort det nödvändigt för Prosolvia att gå ut med en negativ vinstvarning. Det gör ett närmast naivt intryck när hovrätten skriver detta naturligtvis skulle ha väckt uppmärk- NTS 2014:2 29

8 samhet hos analytiker och i media, en riktigare beskrivning hade varit att en vinstvarning så snart efter nyemissionen skulle ha utlöst ett ramaskri bland analytiker och journalister som bevakade Prosolvia och en mediastorm av minst samma styrka som den som utlöstes av den bristfälliga informationen rörande intressegemenskapen med IVS. 8. Revisorns möjlighet att påverka Hovrätten skriver att överraskningsmomentet hade kunnat lindras ju tidigare Prosolvia gått ut med riktig information. Årsbokskommunikén publicerades den 28 februari 1998, samma dag som årsbokslutet blev klart, och det är svårt att förstå vad hovrätten menar med en tidigare information. Möjligen vill hovrätten säga att periodiseringsfrågan borde ha uppmärksammats redan i samband med delårsrapporterna för andra och tredje kvartalen 1997 och lett till att centeraffärerna då och i det följande redovistats som systemleveranser. Att Öhrlings inte uppmärksammat detta redovisningsproblem är emellertid en sanning med modifikation. Rättsläget var oklart och frågan om hur centeraffärerna skulle redovisas diskuterades mellan Öhrlings, Prosolvias styrelse och Fondbörsens revisorer redan i maj 1997 inför Prosolvias börsintroduktion. I augusti gav Prosolvias styrelse Öhrlings i uppdrag att titta på redovisningsfrågor i anslutning till centeraffärerna. Uppdraget redovisades i oktober Dessutom behandlades hithörande frågor på ett möte med bolagets styrelse den 11 september samma år. Vid detta möte var revisorn närvarande. Det slutade med att styrelsen beslutade att affärerna skulle redovisas som licensförsäljningar och så skedde i bolagets delårsrapporter avseende andra och tredje kvartalet 1997 liksom i bolagets årsbokslut och årsredovisning för Revisorn granskade dessa delårsrapporter innan de offentliggjordes och hade inga invändningar mot dem eller mot bokslutet som offentliggjordes den 27 februari 1998 eller mot årsredovisningen som offentliggjordes den 3 april Det är värt att notera att börsens revisor vid den eftergranskning av Prosolvia som företogs godtog Prosolvias årsredovisning inklusive redovisningen av de 15 centeraffärerna i sin rapport på sommaren Man kan sammanfattningsvis säga att Öhrlings var väl medvetna om problemet men valde att behandla centeraffärerna i redovisningen på ett sätt som domstolarna inte godtog. Juridiskt tekniskt hade Öhrlings därmed förfarit oaktsamt. Med hänsyn till det oklara rättsläget i redovisningsfrågan kan oaktsamheten inte anses grov. Hovrätten förutsätter vid sin behandling av medierapporteringen att om revisorn krävt att Prosolvia skulle redovisa centeraffärerna som systemleveranser 1998 och IVS som ett koncernbolag så skulle Prosolvia rättat sig efter det. Jag tillåter mig att betvivla detta. Som tingsrätten anför var den mycket kraftiga expansionen planerad sedan lång tid tillbaka och var huvudanledningen till att bolaget sökte sig till aktiemarknaden för att få in kapital. Som framgår av redogörelsen ovan krävde affärsplanen mycket kapital. För att upprätthålla bolagets kreditvärdighet och öppna möjligheter till en ytterligare nyemission använde bolaget sig av en aggressiv intäktsföring och en kreativ tillämpning av koncernreglerna rörande IVS. Att byta redovisningsprinciper i dessa frågor skulle tvinga bolaget att skrota delar av affärsplanen och dessutom gå ut med en negativ vinstvarning. En negativ vinstvarning så kort tid efter nyemissionen med dess löftesrika prospekt skulle vara förödande för bolagets anseende på 30

9 kapitalmarknaderna. Om revisorn hade ställt kabinettsfråga på redovisningen av centeraffärerna så hade bolaget enligt min mening sannolikt valt att byta revisor i stället för redovisningsmetod. Men Prosolvia behövde aldrig ställa en sådan kabinettsfråga. Öhrlings ansåg, och anser fortfarande, att det var tillåtet enligt svensk rätt vid denna tid att redovisa centeraffärerna som försäljning av programlicenser och ta intäkterna Frågan om ett byte av redovisningsmetod blev aktuell efter medieskriverierna i april och före årsstämman i maj En journalist på Dagens Industri kunde emellertid inte anses ha större auktoritet i en redovisningsfråga än Öhrlings och den allmänt aktade huvudansvarige revisorn. Att byta redovisningsmetod i detta sena skede strax före årsstämman den 27 maj 1998 kunde antas öka snarare än minska den massmediala uppmärksamheten. Prosolvias styrelse ville inte heller byta redovisningsmetod med de negativa konsekvenser det skulle få på bolagets resultat för Öhrlings ville därför inte föreslå styrelsen att byta redovisningsmetod utan stannade för att lämna årsredovisningen i befintligt skick utan anmärkning. Styrelsen lade därefter fram handlingarna på bolagsstämman som följde revisorns rekommendation och fastställde årsredovisningen och beviljade styrelsen och verkställande direktören ansvarsfrihet. Sedan Öhrlings ställt sig bakom Prosolvias årsredovisning klingade den massmediala uppmärksamheten av, kursfallet på bolagets aktier planade ut och vid halvårsskiftet 1998 noterades Prosolvias aktier lika högt som vid börsintroduktionen Som nämnts godtog börsens revisorer årsredovisningen sommaren 1998 och Dagens Industri publicerade då en artikel med rubriken»prosolvias redovisning OK men informationen usel«. 9. Bevisbörda och beviskrav Jag har i de föregående anfört att det var mycket djärvt av hovrätten att finna det bevisat att den kritiska medierapporteringen skulle ha uteblivit om Öhrlings hade utfört revisionen på ett aktsamt sätt. Att hovrätten drog denna slutsats hänger emellertid samman med det låga beviskrav som domstolen valde att tillämpa. Som framgått beräknades skadan av konkursboet som skillnaden mellan två händelseförlopp: ett faktiskt och ett hypotetiskt. I det faktiska händelseförloppet är revisionen bristfällig och Prosolvia går i december 1998 i konkurs som slutar med underskott. I det hypotetiska händelseförloppet är revisionen i enlighet med god revisionssed och Prosolvia överlever och har i december 1998 ett högt värde. Tingsrätten uppställde ett i rättspraxis väl etablerat beviskrav: För bifall till sin talan måste konkursboet visa att det hypotetiska händelseförloppet var klart mera sannolikt än de alternativa förklaringar som Öhrlings gjort gällande. Tingsrätten fann att konkursboet inte hade förmått visa detta och ogillade käromålet. Hovrätten tillämpade ett lägre beviskrav som innebar att konkursboet för bifall till sin talan måste visa att dess olika påståenden rörande det hypotetiska händelseförloppet måste framstå som övervägande sannolika 1 jämfört med de alternativa förklaringar som Öhrlings gjort gällande. Hovrätten fann att konkursboet fullgjort denna bevisskyldighet när det gällde orsaksambandet mellan revisionen och skadan och att Öhrlings alltså var skyldigt att utge skadestånd till konkursboet. Skadeståndet beräknades därefter med tillämpning av samma låga beviskrav. 1. Beviskravet»övervägande sannolikhet«används i 32 kap. 3 sista stycket miljöbalken. NTS 2014:2 31

10 Hovrätten hänvisade som stöd för det valda beviskravet till Högsta domstolens dom i det så kallade Landskronamålet. 2 Det målet gällde en 13- årig flicka som var omhändertagen för vård med stöd av lagen om vård av unga. Medan hon var tillfälligt placerad hos sin mamma anlade flickan en omfattande brand. Socialnämndens underlåtenhet att hålla uppsikt över flickan medförde att Landskrona kommun ålades ett skadeståndsansvar mot dem som drabbades av branden. I Landskronadomen uttalar sig Högsta domstolen allmänt om underlåtenhet som grund för skadeståndsansvar. Bedömningen när det gäller kausaliteten ska i en underlåtenhetssituation ske genom en jämförelse mellan å ena sidan den faktiska handlingen och den inträffade skadan och å andra sidan en tänkt handling och dess möjliga men inte inträffade skadeförhindrande effekt. Att visa effekterna av en handling som inte har företagits är svårt och detta förhållande bör medföra bevislättnader för den skadelidande. Hur stor den skadelidandes bevislättnad ska vara beträffande vad som är möjligt och lämpligt farereducerande handlande liksom hur stor den skadereducerande effekten ska vara för att en plikt att utföra handlingen ska föreligga beror främst på skyddssyftet med den åsidosatta normen, den handlingspliktiges närhet eller anknytning till faran och faresituationen som sådan. När det gäller frågan om bevisskyldigheten kan även andra förhållanden inträffa, i vissa fall rent av så att bevisbördan kastas om. Det är värt att notera att det av hovrätten i Prosolviamålet valda beviskravet»övervägande sannolikt«inte nämns av Högsta domstolen som gav de skadelidande be- 2. NJA 2013 s vislättnad genom att lägga över bevisbördan på Landskrona kommun. I Landskronamålet handlade det om en ren underlåtenhetssituation: Socialnämnden hade underrättats om risken för mordbrand men gjorde inget för att förebygga detta. I Prosolviamålet var det inte fråga om en ren underlåtenhetssituation. I förhållande till bolaget var revisionen inte avslutad förrän revisionsberättelsen var undertecknad och överlämnad till styrelsen. Det skedde den 3 april I revisionsberättelsen tillstyrkte revisorn att årsstämman skulle fastställa resultaträkningen och balansräkningen och bevilja styrelsens ledamöter och verkställande direktören ansvarsfrihet för räkenskapsåret. Ingen revision är perfekt och det är nästan alltid möjligt att i efterhand finna saker som revisorn hade bort undersöka närmare än som skett, men även när så är fallet måste revisorn när han lämnar sin revisionsberättelse sägas handla aktivt. Till saken hör också att revisorn har aktivt överlagt med Prosolvia om de i målet aktuella transaktionerna skulle redovisas som försäljning av licenser till programvaror, som försäljning av nyckelfärdiga centers eller genom successiv vinstavräkning. Efter moget övervägande har han stannat för att godta att transaktionerna redovisades som licensförsäljningar under räkenskapsåret Det är därför för mig överraskande att hovrätten rubricerat revisorns aktiva val av redovisningsmetod som en underlåtenhet. Det är självklart att när beslutet att bokföra transaktionerna som licensförsäljningar var fattat av Prosolvias styrelse, så organiserade revisorn revisionen av bolaget efter detta och ägnade andra frågor i bolaget mera uppmärksamhet. Den som aktivt väljer ett alternativ kan alltid sägas underlåta att välja något av de övriga alternativ som står till buds. 32

11 Landskronamålet gäller något som är väsensskilt från vad Prosolviamålet handlar om. Hur en socialnämnd bör handla i ett ärende om vård av unga kan inte lämpligen tjäna till ledning för hur revisorn i ett börsnoterat bolag bör agera i en redovisningsfråga och beviskraven i Landskrona- respektive Prosolviamålet skiljer sig också åt. Att Högsta domstolen gav ägarna till de brunna varuhusen en bevislättnad berodde enkelt uttryckt på att det var svårare för dem än för kommunen att visa vad socialnämnden borde ha gjort för att förhindra bränderna. Men i Prosolviamålet var bevisläget parterna emellan annorlunda. Den stora frågan i Prosolviamålet var om bolaget gick under på grund av en bristfällig revision som konkursboet hävdade eller om Prosolvia gick i konkurs därför att bolagets produkter inte fann avsättning på marknaden som Öhrlings påstod. I ett skadeståndsmål är det den skadelidande som har bevisbördan. Det var alltså konkursboet som skulle visa att den kedja av händelser från revisionen till konkursen som boet genom bl.a. bilden ovan lagt till grund för sin talan faktiskt hade inträffat. Några särskilda svårigheter att visa vad som inträffat fram till dess Prosolvia placerades på börsens observationslista fanns inte. Konkursboet får också anses ha bättre förutsättningar än Öhrlings att visa att Prosolvia vid denna tid fick problem genom att rörelsefinansiering blev omöjlig, kunder och samarbetspartners blev negativa och det blev omöjligt att genomföra en nyemission. Någon bevislättnad för konkursboet i dessa delar av målet, som alltså rör det faktiska händelseförloppet, var därför inte motiverad Men konkursboet bar också bevisbördan för sitt påstående att Prosolvia skulle ha överlevt om revisionen utförts i enlighet med god revisionssed. För att överleva måste Prosolvia ha en marknad för sina produkter, något som Öhrlings bestred att bolaget hade. Det är tydligt att konkursboet hade bättre förutsättningar än Öhrlings att visa hur marknaden för Prosolvias programvaror och tjänster utvecklades under år Konkursboet hade avvecklat Prosolvias rörelse och borde kunna redovisa hur detta skedde och vad det inbringade. Någon bevislättnad för konkursboet i dessa delar av målet, som alltså rör det hypotetiska händelseförloppet, var är därför inte heller motiverad. Sammanfattningsvis var det enligt min mening inte motiverat att ge konkursboet en större bevislättnad än som följer av det av tingsrätten tillämpade och i rättspraxis vedertagna beviskravet»klart mera sannolikt«. Högsta domstolen meddelade den 17 april 2014 en dom om revisorns skadeståndsansvar enligt 29 kap. 1 och 2 ABL mot annan än bolaget på grund av brister i revisionen av en årsredovisning, BDOdomen. 3 I domen kommenterar domstolen Landskronamålet och den bevislättnad som den skadelidande fick beträffande möjliga skadereducerande åtgärder. Domstolen konstaterar att när det gäller en kausalitetshandling med anledning av en oaktsam revision är situationen annorlunda än den som förelåg i Landskronamålet. I BDO-målet handlar det inte om vilka åtgärder som hade varit möjliga för att hindra en oriktig årsredovisning utan om vad som skulle ha hänt om revisionen utförts i enlighet med god revisionssed. När denna kausalitetsfråga prövas bör domstolen ta fasta på vad som typiskt sett skulle ha varit en närliggande och rimlig händelseutveckling. Någon bevislättnad för den skadelidande lämnades inte i BDO-målet och skadeståndsyrkandet ogillades. Utgången i BDO-målet bekräftar 3. Mål nr T NTS 2014:2 33

12 min uppfattning att det var fel av hovrätten att sänka beviskravet i Prosolviamålet. 10. Vad innebär en»ren«revisionsberättelse? Som framgått byggde Dagens Industris artikel den 3 april 1998 på en kritisk analys av Prosolvias delårsrapporter och bolagets bokslutskommuniké. Revisorn hade granskat dessa handlingar och bar ett skadeståndsansvar i förhållande till dem som köpt eller sålt aktier eller lämnat kredit till Prosolvia i förlitan på att handlingarnas innehåll i alla väsentliga avseenden var korrekt. I förhållande till bolaget var emellertid revisionen inte avslutad förrän revisionsberättelsen var undertecknad och överlämnad till styrelsen. Om revisorn i revisionsberättelsen påpekade felaktigheter i delårsrapporterna, bokslutet eller årsredovisninger måste han gå fri från skadeståndsansvar gentemot bolaget på grund av oaktsam revision av dessa handlingar. Det är därför den 3 april 1998, den dag då revisionsberättelsen undertecknades och överlämnades, som bör vara den avgörande tidpunkten när frågan om revisorns ansvar för Prosolvias konkurs prövas. Vilka konsekvenser kunde Öhrlings räkna med i det ögonblick då revisorn överlämnade sin»rena«revisionsberättelse? En revisionsberättelse med anmärkningar mot bolagets redovisning som går ut på att bolaget förskönat sitt resultat och sin ställning skadar typiskt sett bolaget. De som överväger att köpa aktier i eller lämna kredit åt bolaget eller ingå ett långsiktigt affärssamarbete med bolaget får betänkligheter och slår planerna ur hågen. Är anmärkningarna grundlösa riskerar revisorn skadeståndsansvar i förhållande till bolaget. Om återigen en revisionsberättelse inte innehåller några anmärkningar mot bolagets redovisning tolkas det av omvärlden som att bolaget lämnat en rättvisande bild av bolagets resultat och ställning. En ren revisionsberättelse ses som en garanti för att redovisningen motsvarar god redovisningssed. Om det redovisade resultatet är bra och ställningen god, underlättar revisionsberättelsen bolagets relationer med omvärlden, det blir lättare att genomföra en nyemission, låna i bank, sälja på marknaden etc. Om revisorn lämnat en ren revisionsberättelse trots att det funnits grund för anmärkningar mot bolagets redovisning leder det inte till några omedelbara skador för bolaget, tvärtom. Bolaget framstår oförtjänt som bättre än det är och kan skaffa eget och främmande kapital och godtas som långsiktig partner i olika affärer i en omfattning som inte skulle ha varit möjlig med en korrekt redovisning. Det är därför förvånande att hovrätten utan en närmare analys fann att det var övervägande sannolikt att Öhrlings rena revisionsberättelse skadade bolaget och orsakade att Prosolvia nio månader senare tvingades ansöka om konkurs. Om konkursen anses förorsakad av revisionsberättelsen får det anses vara en så atypisk följd av en ren revisionsberättelse att det i svensk rätt upprätthållna adekvanskravet brister. Det svenska adekvanskravet innebär att svaranden ska ha haft möjlighet att förutse inte bara skadans art utan också dess omfattning. Öhrlings kunde den 3 april 1998 räkna med att om det skulle visa sig vara fel att redovisa centeraffärerna som försäljning av programlicenser så skulle intäkterna för 1997 i Prosolviakoncernens bokslut och årsredovisningar minska med totalt 128 milj. kr vilket ska jämföras med den redovisade omsättningen på 434 milj.kr. En så kraftig intäktsreduktion skulle sänka kursen på bolagets aktier och vålla ren förmögen- 34

13 hetsskada för dem som köpt aktier i eller lämnat krediter till bolaget i förlitan på revisionsrapporten. Rättsläget var emellertid oklart och Öhrlings utgick ifrån att redovisningen var i enlighet med gällande rätt. Under alla omständigheter skulle bolaget kortsiktigt gynnas, bl.a. på det sättet att det skulle bli lättare att genomföra en önskvärd nyemission, om Öhrlings lämnade redovisningen utan invändningar. Att bolaget som en följd av den rena revisionsberättelsen nio månader senare skulle tvingas ansöka om att bli försatt i konkurs och att denna konkurs skulle avslutas med ett rejält underskott fanns inte på revisorns karta. Att han skulle komma att åläggas ett skadestånd som med dröjsmålsränta uppgick till 2 miljarder kr på grund av ett svårbedömt periodiseringsfel i Prosolvias offentliga redovisning kunde revisorn omöjligt ana när han lämnade sin rena revisonsberättelse. På grund av det anförda anser jag att hovrätten borde ha ogillat käromålet (också) på den grunden att konkursboet inte förmått visa att sambandet mellan revisorns oaktsamhet och konkursboets skada var adekvat. 11. Normskyddsläran En revisor som när han fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget ska ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan tillfogas en aktieägare eller någon annan genom överträdelse av aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen. Om ett registrerat revisionsbolag är revisor är det detta bolag och den som är huvudansvarig för revisionen som är ersättningsskyldiga kap. 1 första stycket och 2 ABL. Av allmänna skadeståndsrättsliga principer följer att skadestånd vid överträdelse av en norm endast kan komma i fråga om den norm som överträtts syftat till att skydda den som påstår sig ha lidit skada av normöverträdelsen (den s.k. normskyddsläran eller läran om skyddat intresse). Om styrelsen har överträtt en regel i aktiebolagslagen som är uppställd uteslutande till skydd för bolagets borgenärer kan bolaget eller en aktieägare således inte med utsikt till framgång kräva styrelseledamöterna på skadestånd. 5 För att en tredje man ska kunna få skadestånd enligt 29 kap. 1 första stycket andra meningen ABL är det inte heller tillräckligt att han orsakats skada genom en styrelseledamots vårdslösa eller uppsåtliga åsidosättande av ABL, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen. Dessutom krävs att den regel som åsidosatts har till syfte att skydda den skadelidande tredje mannen. Sålunda kan t.ex. en av bolagets borgenärer inte få skadestånd på grund av att bolagets styrelse har agerat utanför de ramar som uppställs av bolagets i bolagsordningen angivna verksamhetsföremål, eftersom den regel som säger att bolagsorgan måste agera inom verksamhetsföremålet enbart är avsedd att skydda bolagets aktieägare. 6 Normskyddsläran gäller inte bara när det är styrelsen eller ledamöter av styrelsen som har brutit mot ABL, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen, den gäller alla bolagets organledamöter, inklusive bolagets revisor, när de krävs på skadestånd på grund av det sätt på vilket de har utfört sitt uppdrag för bolaget. 5. och Johan Danelius, Aktiebolagslagen, 3 uppl s. 214 och Andersson m.fl. Aktiebolagslagen Del III, s. 29:10 och där angiven litteratur. NTS 2014:2 35

14 Revisorn utför sitt uppdrag inte bara som aktieägarnas förtroendeman utan utövar sin granskning också i fordringsägarnas, de anställdas, den aktieköpande allmänhetens och det allmännas intresse. 7 Dessa intressenter kan vända sig mot revisorn och yrka skadestånd på grund av brister i revisionen, men de måste för att kunna vinna framgång med sin talan åberopa att revisorn överträtt någon norm som meddelats till skydd för just den (typ av) intressent som påstår sig ha lidit skada. En revisor har till uppgift att granska bolagets årsredovisning och bokföring samt styrelsens och verkställande direktörens förvaltning. Granskningen ska vara så ingående och omfattande som god revisionssed kräver. Ett huvudsyfte med granskningen av förvaltningen är att klarlägga om styrelseledamot eller verkställande direktör har gjort sig skyldig till åtgärd eller försummelse som kan föranleda skadeståndsskyldighet. Med den uppgift en revisor har måste man räkna med att om en revisor genom försumlig granskning ådragit sig skadeståndsansvar så har också styrelsen och verkställande direktören medverkat till skadan, eftersom det är dessa bolagsorgan som upprättar årsredovisningen, organiserar bokföringen och svarar för förvaltningen. 8 Samspelet mellan styrelsen och verkställande direktören på ena sidan och revisorn på den andra beträffande årsredovisningen och andra redovisningsrapporter som bolagsledningen upprättar och revisorn granskar väcker frågan om vilka intressen de skadeståndssanktionerade redovisningsbestämmelserna har till syfte att skydda. Det står visserligen klart att bestämmelserna är avsedda att ge skydd åt tredje man, exempelvis den som ger kredit åt bolaget eller köper eller säljer bolagets aktier, och som 7. Andersson m.fl. s. 29: NJA 2006 s. 136, Marknadsplanmålet s måste kunna lita på att de av revisorn granskade rapporterna är korrekta och ger en rättvisande bild av bolagets resultat och ställning. Men de är också avsedda att skydda bolagets aktieägare mot att bolagsledningen uppsåtligen eller av oaktsamhet brister i sin förvaltning av bolagets angelägenheter. När bolagsstämman prövar frågan om ansvarsfrihet åt bolagets styrelse och verkställande direktör måste den kunna lita på att årsredovisningen är korrekt. En aktieägarminoritet som representerar minst 10 procent av samtliga aktier i bolaget kan på bolagets vägnar föra talan mot en styrelseledamot eller verkställande direktören om skadestånd till bolaget på grund av brister i förvaltningen och kan då behöva stödja sig på en redovisning som överensstämmer med god redovisningssed. Men i vilken utsträckning är de skadeståndssanktionerade redovisningsbestämmelserna avsedda att skydda bolaget mot sig självt? Anta att ett aktiebolag har en enda aktieägare som dessutom utgör bolagets styrelse med en passiv familjemedlem som styrelsesuppleant. Bolaget har en revisor. Aktieägaren är en entreprenör med planer på en kraftig expansion av bolagets verksamhet. Affärsplanen förutsätter att bolaget kan tillföras främmande och eget kapital genom bankkrediter och emission av nya aktier mot betalning. Det i sin tur förutsätter att bolaget i nuläget kan redovisa ett positivt resultat av sin verksamhet som lovar gott för framtiden. Aktieägaren är därför mycket angelägen om en aggressiv intäktstagning; intäkterna av försålda produkter och tjänster ska tas omedelbart vid leveransen även om bolaget har kvar förpliktelser på grund av försäljningen som ska fullgöras senare. Revisorn är något tveksam till detta; en sådan intäktsföring kan, menar han, i och för sig vara förenlig med god redovisningssed, men den försiktighetsprincip som finns inskriven i årsredovisningslagen 36

15 kan ställa till problem och man vet inte om intäktsföringen i bolagets fall godtas vid en domstolsprövning. Aktieägaren vidhåller emellertid sin uppfattning att intäkterna ska tas omedelbart och revisorn ger med sig. I av revisorn granskade delårsrapporter för andra och tredje kvartalet liksom i bokslutet redovisar bolaget stora intäkter och den vinstprognos som bolaget offentliggjort vid halvårsskiftet infrias med råge. Styrkt av de fina siffrorna genomför aktieägaren affärsplanen och nyanställer i rasande takt personal som ska utveckla bolagets produkter och försäljare som ska sälja produkterna. Försäljningen av de nya produkterna går emellertid sämre än väntat, kunderna betalar inte i tid, bolaget får likviditetsproblem och tidningarna börjar skriva negativa saker om bolagets redovisning. Inför årsstämman där årsredovisningen ska fastställas råder krisstämning, men aktieägaren vidhåller sin uppfattning i frågan om när intäkterna ska tas och revisorn lämnar en ren revisionsberättelse. På årsstämman fastställer aktieägaren årsredovisningen och beviljar sig själv ansvarsfrihet. Bolagets ekonomiska situation förvärras därefter ytterligare och aktieägaren avvecklar verksamheten helt. När detta är gjort låter aktieägaren bolaget väcka talan mot revisorn och yrka skadestånd på grund av oaktsam revision. I målet gör bolaget gällande att det strider mot god redovisningssed att ta intäkterna så tidigt som bolaget har gjort. Den felaktiga redovisningen har förlett bolaget att genomföra en misslyckad affärsplan och har på så sätt skadat bolaget. Enligt bolaget har revisorn medverkat till skadan och kan betala det yrkade skadeståndet med sin försäkring. Jag tror att alla som läser detta hypotetiska händelseförlopp intuitivt känner att bolagets talan mot revisorn måste ogillas. Att revisorn ska betala skadestånd på grund av oaktsam revison, om någon har förlorat pengar på att ge kredit till eller teckna och betala aktier i bolaget i förlitan på bolagets av revisorn granskade redovisningsrapporter är en sak. En sådan sanktion krävs för att upprätthålla aktie- och finansmarknadernas förtroende för aktiebolagens årsredovisningar. Men att bolaget, dvs. aktieägaren, skulle kunna åberopa de skadeståndssanktionerade redovisningsreglerna till sitt skydd skulle vara direkt stötande och kan inte motiveras med att det krävs för att upprätthålla förtroendet för årsredovisningar i allmänhet eller för att statuera ett exempel för revisorskåren. Rättviseskäl talar i stället för att aktieägaren, som utformat och genomdrivit den affärsplan som blivit bolagets olycka, själv ska stå sitt kast och ensam ta förlusten. I det praktiska rättslivet har såvitt jag vet frågan om normskyddsläran kan tillämpas i ett fall av nu diskuterat slag aldrig prövats. I stället avgör domstolarna frågan om revisorns skadeståndsskyldighet genom att pröva kausaliten; har bolaget förmått styrka att revisorn på ett adekvat sätt vållat den påstådda skadan eller inte? Så prövade domstolarna en liknande skadeståndsfråga i Prosolviamålet. Men hovrättens dom i Prosolviamålet bör ha öppnat revisorernas ögon för behovet av en ny möjlighet att freda sig i skadeståndsmål och då kan normskyddsläran vara ett alternativ värt att pröva. Därmed inte sagt att utgången i Prosolviamålet hade blivit en annan om revisorn åberopat normskyddsläran. 12. Marknaden för revision av stora företag Öhrlings PricewaterhouseCoopers ingår i ett av de fyra stora internationella revisionsnät som återstår sedan nätverket Arthur Andersen kollapsade år 2002 som en följd av Enronskandalen. I likhet med de flesta länder i EU är marknaden i Sverige NTS 2014:2 37

16 för revision av stora och medelstora företag koncentrerad till och domineras av dessa fyra stora nätverk av revisionsbyråer. Strukturen kommer inte att förändras under de närmaste åren. Det beror på att medelstora revisionsbyråer möts av många hinder när de försöker komma in på marknaden. Det gäller deras rykte, kapacitet och bredd. Ett ytterligare hinder för de medelstora revisionsbyråerna utgör reglerna om ett obegränsat skadeståndsansvar som i kombination med byråernas begränsade möjligheter att fullt ut teckna försäkring gör dem mycket sårbara. Tillgängliga revisorsförsäkringar har förändrats de senaste åren. Såväl nivåer som belopp på försäkring- arna har sjunkit och deras giltighet har minskat. Nivån täcker numera mindre än 5 procent av de stora skadeståndsanspråk som byråerna krävts på inom EU. Samtidigt har priset på försäkringarna stigit dramatiskt. Försäkringspremierna för de fyra stora nätverken har under åren fördubblats. Bristen på fullgott försäkringsskydd för revisionsbyråerna gör att revisorer äventyrar sin privata ekonomi när de fullgör revisionsuppdrag. Det obegränsade ansvaret gör det också svårt att rekrytera kvalificerad personal till revisionsbyråerna. Det finns en klar risk att något av de fyra stora nätverken går omkull på grund av att det åläggs att betala skadestånd som ligger över vad dagens system medger. Det skulle skapa stora svårigheter på finansmarknaderna. Än värre skulle det bli om två av de stora nätverken går omkull. Frågan är då vad som kan göras för att förbättra systemet? Den frågan ställs mot bakgrund av att det i praktiken ofta blir revisorn som får svara i dessa skadeståndsprocesser därför att revisorn är skyldig att ha en ansvarsförsäkring medan övriga organledamöter inte har någon sådan skyldighet. Revisorn står alltså på grund av sin ansvarsförsäkring i första linjen, när skadeståndsanspråk riktas mot organledamöterna för brister i årsredovisningen och andra handlingar med redogörelser för bolagets ekonomi, och åläggs inte sällan att ensam ersätta den skada som vållats bolaget eller tredje man. Revisorn är sedan hänvisad till att på egen risk och bekostnad vända sig mot de medvållande och försöka få tillbaka vad som belöper på dem av vad revisorn har betalat. Det är tydligt att en revisor som tvingats betala ett mycket stort skadestånd ofta inte har medel kvar till att föra regresstalan mot medvållande utan får bära det slutliga ansvaret för hela skadan. När det gäller revisorns skadeståndsansvar gentemot tredje man, dvs. gentemot enskilda aktieägare, bolagsborgenärer och andra som träder i förbindelse med bolaget kan en ansvarsbegränsning knappast genomföras utan en lagändring. När det gäller revisorns skadeståndsansvar gentemot bolaget är det emellertid möjligt att begränsa revisorns skadeståndsansvar genom att domstolarna utvidgar tillämpningen av jämkningsbestämmelserna i aktiebolagslagen. 13. Jämkning i Marknadsplanmålet Om revisor uppsåtligen eller av oaktsamhet har skadat bolaget när han eller hon fullgjort sitt uppdrag kan revisorn enligt 29 kap. 2 aktiebolagslagen åläggas att betala skadestånd till bolaget. Om ett registrerat revisionsbolag är revisor, är det detta bolag och den som är huvudansvarig för revisionen som är ersättningsskyldiga. Enligt 5 i nämnda kapitel kan ett sådant skadestånd jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art, skadans storlek och omständigheterna i övrigt. Om flera ska ersätta samma skada, svarar de 38

17 enligt 6 solidariskt för skadeståndet i den mån inte skadeståndsskyldigheten har jämkats för någon av dem enligt 5. Vad någon av dem har betalat i skadestånd får återkrävas av de andra efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. En revisor har till uppgift att granska bolagets årsredovisning och bokföring samt styrelsens och verkställande direktörens förvaltning. Granskningen ska vara så ingående och omfattande som god revisionssed kräver. Ett huvudsyfte med granskningen av förvaltningen är att klarlägga om styrelseledamot eller verkställande direktör har gjort sig skyldig till åtgärd eller försummelse som kan föranleda skadeståndsskyldighet. Med den uppgift en revisor har måste man räkna med att om en revisor genom försumlig granskning ådragit sig skadeståndsansvar så har också styrelsen och verkställande direktören medverkat till skadan, eftersom det är dessa bolagsorgan som upprättar årsredovisningen, organiserar bokföringen och svarar för förvaltningen. Revisorn står på grund av sin ansvarsförsäkring i första linjen, när skadeståndsanspråk riktas mot organledamöterna. Det framgår tydligt av rättsfallet NJA 2006 s Omständigheterna var följande: Marknadsplan i Skandinavien Aktiebolag (Marknadsplan) ägde kontorslokaler som det hyrde ut till företag med erbjudande till hyresgästerna att utnyttja en av Marknadsplan anställd receptionist. De hyresgäster som utnyttjade receptionisttjänsten ägde tillsammans samtliga aktier i Marknadsplan. Samtliga aktieägare kom att ingå i styrelsen för Marknadsplan. Det rådde därmed i stort sett identitet mellan aktieägarna och styrelsen även om det tidsmässigt kunde förekomma förskjutningar. Marknadsplan hade en verkställande direktör som inte hade någon fast lön, men som med styrelsens medgivande fick fakturera arvode. Det uppstod tvist om arvodet. Marknadsplan beviljade styrelsen ansvarsfrihet och väckte talan mot verkställande direktören och revisorn med påstående om att verkställande direktören fakturerat och till sig själv utbetalat för höga arvoden liksom ersättning för kostnader som han inte varit berättigad att få ersatta av bolaget. Revisorn, som hade en ansvarsförsäkring, påstods ha medverkat till skadan genom att bristfällig granskning av verkställande direktörens förvaltning. Sedan verkställande direktören avlidit avskrevs målet mot honom. Marknadsplan försattes senare i konkurs och konkursboet övertog bolagets talan. Tingsrätten och hovrätten fann att revisorn varit oaktsam vid utförandet av sitt uppdrag och hovrättens dom vann laga kraft i denna del. Frågan i Högsta domstolen var om det skadestånd som revisorn hade att utge skulle jämkas på grund av medvållande på bolagets sida. Högsta domstolen besvarade frågan nekande och avslog jämkningsyrkandet. Det fick till följd att hovrättens dom på fullt skadestånd kr stod fast. Som skäl för att avslå jämkningsyrkandet anförde Högsta domstolen rättssystematiska argument. Syftet med passiv identifikation (vållande av en organledamot eller en anställd tillräknas bolaget, så att bolaget självt anses vara vållande) är att få en lämplig riskfördelning mellan skadevållaren och den skadelidande; den skadelidande ska inte komma i bättre ställning när någon för vilken han ansvarar har varit medvållande, än då han själv har varit det. Enligt Högsta domstolen aktualiseras inte aktiebolagets organansvar i en situation där endast bolaget och en organledamot är berörda och där det är organledamoten som vållat skada; det förhållandet att det är två eller flera organledamöter som är skyldiga till bolagets skada medför ingen skillnad när det endast NTS 2014:2 39

18 är fråga om det interna ansvaret mot bolaget. Med andra ord räckte det enligt Högsta domstolen inte för revisorn att invända att bolaget medverkat till skadan, han måste för att freda sig peka ut de styrelseledamöter som genom beslut och åtgärder medverkat till denna och yrka jämkning av skadeståndet enligt 29 kap. 5 aktiebolagslagen. Försummar han det, och åläggs han skadeståndsskyldighet gentemot bolaget, har han möjlighet att senare föra regresstalan 9 mot medansvariga organledamöter med stöd av 29 kap. 6 andra meningen aktiebolagslagen. Det är lätt att hålla med Högsta domstolen om att det är önskvärt med en lämplig risk fördelning mellan skadevållaren och den skadelidande, men det är svårt att förstå att detta bara ska gälla när det finns ett tredje intresse involverat. Det får anses vara lika angeläget att det finns möjlighet till jämkning i en rent bolagsintern tvist om skadestånd till bolaget när en anställd eller en organledamot har varit försumlig. Det kan också synas rimligt att när ett bolag får föra talan om skadestånd så bör svaranden tillåtas göra invändning om att bolaget medverkat till skadan. Processekonomiska skäl talar vidare för att revisorn i mål av nu diskuterat slag får göra invändning om att bolaget medverkat till skadan och begära att skadeståndet jämkas. Vinner revisorn framgång så att skadeståndet jämkas, är bolaget oförhindrat att stämma in de organledamöter som medverkat till skadan och yrka skadestånd med resterande belopp. I det senare målet kan utgången i målet mot revisorn få bevisverkan. Undantaget för bolagsinterna förhållanden är inte särskilt praktiskt. Som det nu 9. Ett stämmobeslut om ansvarsfrihet åt en organledamot berövar inte revisorn hans eventuella regressrätt mot ledamoten. blir åläggs revisorn inte sällan att ensam ersätta den skada som vållats bolaget eller tredje man. Revisorn är sedan hänvisad till att på egen risk och bekostnad vända sig mot de medvållande och försöka få tillbaka vad som belöper på dem av vad revisorn har betalat. Den möjligheten har emellertid ofta ett begränsat värde. Det kan vara svårt för revisorn att finansiera en regresstalan mot övriga organledamöter efter det att skadeståndet har betalats.. Mycket talar för att det i praktiken blir revisorn som i detta får bära det slutliga ansvaret för hela skadan. Huvudregeln i svensk skadeståndsrätt är att skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan, och denna jämkning ska ske efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. 10 Ett generellt undantag från denna regel och den i sak överensstämmande jämkningsbestämmelsen i 29 kap. 5 aktiebolagslagen bör ha uttryckligt stöd i lag. Det finns det inte i dag. På grund av det anförda anser jag att den rättsgrundsats som Högsta domstolen lade fast i Marknadsplanmålet är olycklig. Om ett bolag yrkar skadestånd av sin revisor på grund av oaktsam revision, bör revisorn ha rätt att invända att bolaget har medverkat till skadan och få invändningen prövad i målet. 14. Jämkning i Prosolvia Med hänsyn till 2006 års rättsfall framställde Öhrlings inte något yrkande om jämkning på grund av medvållande från bolagets kap. 1 andra och tredje styckena skadeståndslagen. 40

19 sida, men gjorde gällande att styrelseledamöterna och verkställande direktören i respektive bolag var solidariskt ansvariga med revisorerna och anförde bl.a:»med stöd av den aktiebolagsrättsliga jämkningsregeln i 15 kap. 4 första stycket ABL 11 ska vidare jämkning under alla omständigheter ske av revisionsbolagets och Nils Brehmers ansvar med hänsyn till styrelsens försumlighet. Dan Lejerskär, Morgan Herou och Claes Hammars är stämda på samma grunder och samma belopp som Öhrlings. Jämkning ska ske med två tredjedelar. Skäl för jämkning är även konkursboets behov av reparation. Konkursboet ska tillgodose fordringsägarna men inte ägarna som inte har stämt«. Mott detta anförde konkursboet bl.a:»öhrlings har inte närmare utvecklat varför jämkning ska ske med hänsyn till styrelsens försumlighet. För jämkning måste det fastställas i vilken grad som de olika personerna medverkat till skadan. Jämkning måste anses uteslutet redan av processuella skäl. Vad Öhrlings har anfört till stöd för jämkning är alldeles för knapphändigt för att kunna leda till bifall. Slutligen finns det ingen rättslig möjlighet att begränsa skadeståndet till endast en så stor del av skadan att fordringsägarna men inte aktieägarna helt eller delvis skulle bli tillgodosedda. Konkursboets behov av reparation är att skadan ska ersättas«. Hovätten anförde bl.a.»enligt l5 kap. 4 första stycket ABL kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens beskaffenhet, skadans storlek och omständigheterna i övrigt. Jämkningsregeln tar sikte på undantagsfall, och avser att åstadkomma en skälig nivå i förhållande till medverkan, i syfte att i enskilda fall kunna undvika orimliga skade- stånd. Det är endast de skäl som Öhrlings har fört fram som kan ligga till grund för jämkning. Enligt hovrättens mening är det inte möjligt att inom ramen för förevarande mål jämka Öhrlings ansvar utifrån styrelsens medverkan. Med anledning av att Öhrlings som skäl för jämkning anfört att dess rätt till regress mot några av Prosolvias organledamöter gått förlorad anförde Hovrätten att om en skadevållares möjlighet att regress i ett fall som det förevarande kommer i konflikt med skadeståndets reparativa funktion, måste det senare anses väga tyngre. Utgångspunkten är, som konkursboethar anfört, att skadan ska ersättas. Öhrlings vållande är inte ringa. Vid en samlad bedömning av de skäl för jämkning som Öhrlings har anfört anser hovrätten att det inte finns skäl för jämkning«. Öhrlings begäran om jämkning av skadeståndet med två tredjedelar skulle om det bifallits ha medfört en reduktion av det utdömda skadeståndet med (2/3 av 980=) drygt 650 milj kr och en motsvarande reduktion av dröjsmålsräntan. Denna 1.3 miljardersfråga ägnade hovrätten bara några korta meningar. Enligt hovrätten tar jämkningsregeln sikte bara på undantagsfall och avser att åstadkomma en skälig nivå i förhållande till medverkan, i syfte att i enskilda fall kunna undvika orimliga skadestånd. Men, som Högsta domstolen anförde i Marknadsplanmålet, med den uppgift en revisor har måste man räkna med att om en revisor genom försumlig granskning ådragit sig skadeståndsansvar så har också styrelsen och verkställande direktören medverkat till skadan, eftersom det är dessa bolagsorgan som upprättar årsredovisningen, organiserar bokföringen och svarar för förvaltningen. 12 Det var mot denna bakgrund som Utred- 11. Numera 29 kap 5 i 2005 års aktiebolagslag. 12. NJA 2006 s. 136, särskilt s NTS 2014:2 41

20 ningen om revisorer och revision år 2008 föreslog att revisorerna skulle ha ett subsidiärt ansvar i förhållande till dem som upprättat den bristfälliga redovisningshandlingen och med sina namnteckningar garanterat dess riktighet. 13 Det förslaget har inte lett till lagstiftning, men illustrerar ett problem med den nuvarande lagstiftningen som blev i högsta grad aktuellt i Prosolviamålet. Även om de styrelseledamöter och den verkställande direktör om har upprättat den granskade handlingen också har ett skadeståndsansvar, blir det i praktiken ofta bara revisorn som får svara i skadeståndsprocessen. Det hänger samman med att det endast är revisorn som enligt lag är skyldig att ha försäkring. Revisorn hamnar därmed i första linjen när skadeståndsanspråk riktas mot organledamöter på grund av brister i t.ex. årsredovisningen. Denna ordning inger betänkligheter. Det naturliga måste vara att de som upprättat den bristfälliga redovisningshandlingen och med sina namnteckningar garanterat dess riktighet i första hand får svara för de skador som uppstår. Jag menar därför att i mål om skadestånd på grund av brister i redovisningshandlingar som har granskats av en revisor så bör jämkningsregeln i 29 kap 5 som regel tas i bruk. Enligt hovrättens mening var det inte möjligt att inom ramen för förevarande mål jämka Öhrlings ansvar utifrån styrelsens medverkan. Jag har svårt att förstå detta. Rättegången hade pågått i 13 år, tingsrättens dom är på sidor och hovrättens på 125 sidor, vartill kommer tingsrättens 877 sidor långa dom i brottmålet mot bl.a. Dan Lejerskär, Morgan Herou och Nils Brehmer. Prosolvias fallissemang hade utretts in i minsta detalj. Jag kan inte tro att det finns några okända omständigheter som 13. SOU 2008:79 s. 193 f. skulle kunnat påverka hovrättens bedömning av styrelsens medverkan till skadan. Det mesta av bevisningen i denna del är skriftlig och styrelseprotokollen och redovisningshandlingarna talar sitt tydliga språk. Det bästa får inte bli det godas fiende och det är inte godtagbart att som hovrätten gjorde utan vidare lämna Öhrlings jämkningsyrkande utan avseende. Hovrätten godtar konkursboets påstående att det inte finns någon rättslig möjlighet att begränsa skadeståndet till en så stor del av skadan att fordringsägarna men inte aktieägarna helt eller delvis skulle bli tillgodosedda. Jag kan inte se att lagtexten utesluter en sådan begränsning; jämkning kan ske om det är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Dan Lejerskär och Morgan Herou var de som grundade Prosolvia och de ägde så sent som i maj procent av aktierna i bolaget. Lek tanken att de legat kvar med sina aktier till konkursutbrottet och i målet fordrat ersättning ur Öhrlings försäkring för att de förlorat pengar på sina misslyckade affärer i Prosolvia. Jag menar att sådana omständigheter bör kunna påverka jämkningsfrågan. Hovrätten betonar skadeståndets reparativa funktion och tar som sin utgångspunkt att skadan ska ersättas. En sådan inställning är självklar när det gäller skadestånd på grund av sak- eller personskada som drabbat»änkor och faderlösa«. Men när skadestånd som i Prosolviamålet yrkas för ren förmögenhetsskada och såväl skadegörare som skadelidande är näringsidkare som bedriver sin verksamhet på en marknad, är det viktigt att domstolen fördelar ansvaret dem emellan på ett kommersiellt riktigt sätt. Käranden är ett konkursbo, som driver processen med pengar från Ackordcentralen, och svaranden är ett multinationellt nätverk som har försäkrat sig mot skadeståndskrav hos stora försäkringsbolag här i landet och utomlands. Som anförts ovan om marknaden 42