Krogshults Maskinstation bakgrundshistoria

Transkript

1 Krogshults Maskinstation bakgrundshistoria Gert Nilsson intervjuas av Solvig Oredsson Gert Nilsson visar sin traktor Case som drev tröskan för länge sedan. Foto: Solvig Oredsson. Krogshults Maskinstation är idag ett stort och välkänt familjeföretag och det är spännande att ta reda på hur allting började. Den som vet allt om detta är Gert Nilsson och därför sitter jag nu i Hillehaga och lyssnar till Gerts berättelse. Hustru Birgit har plockat fram en rejäl bunt fotografier och en låda tidningsklipp som Gerts mor Gerda samlade ihop. Gerts intresse för historia är gediget, liksom hans teknikkunskaper så det blir en initierad och vittomfattande skildring. När det blir tal om Krogshults historia bidrar jag med mina kunskaper. Gert berättar: År 1960 bildar fyra av Ernst Nilssons söner Krogshults Maskinstation AB. Det är Ragnar, Gösta, jag själv och Stig. Våra föräldrar, Ernst och Gerda, hade sju barn. Äldst i syskonskaran var Helga och sedan kom i åldersordning Ragnar, Sonja, Gösta, Ville, Gert och Stig. Vi bröder hade tidigt fått lära oss handskas med maskiner så det var självklart att lära sig 67

2 mer. Ragnar, Gösta, jag själv och Stig arbetade mycket ihop med far och lärde av honom. När vi var stora nog var vi dels ute på jobb på egen hand och dels på arbeten tillsammans. Det var väl Ville som valde en lite annan väg. Först arbetade han i snickerifabrik och fick sedan ett stort intresse för lastbilar och valde att satsa på åkerinäring. Ernst var född i Solberga i Gryts församling i Östra Göinge och hade lärt sig mycket om stenröjning under sin uppväxt. Våra föräldrar gifte sig 1918 och far jobbade med torvupptagning i Loshultstrakten. Så kom den stora Loshultsbranden, torvbrytningen stannade av och Ernst blev arbetslös. Han var en arbetskarl och snart fick han reda på att en liten gård i Krogshult var till salu. Själva huset var byggt år 1911 och kallades då Nybygget eftersom det med omgivande tomt avstyckades från den ena Krogshultsgården när dess ägare Per Hansson (JockaPellen) med hustru Inga överlät gården på sin dotter Frida och hennes man Nils Svensson. Krogshult var sedan århundraden tillbaka en by som bestod av två gårdar, typisk för skogstrakter i norra Skåne. De två Krogshultsgårdarna hade legat tätt tillsammans tills laga skifte genomfördes 1842 och den då västra gården flyttade österut upp på den höjd där den ännu ligger och fortfarande är en gammal släktgård. Den släktgård som Per Hansson köpte av Nils Håkansson då denne köpte mark av änkefru von Düben och flyttade till Mjönäs, bytte ägare flera gånger under 1900-talets början fram till 1916 då ägaren till den östra gården, Nils Oredsson, köpte in och slog samman de båda gårdarna och rev den västra. Familjen Hansson bodde i Nybygget bara fram till 1920, då dottern Betty och hennes man Adolf Andersson flyttade dit och det var alltså av dem som Ernst och Gerda köpte gården några år senare. Krogshultsgården Nybygget som Ernst och Gerda köpte och flyttade in i Foto: Bröderna Persson,

3 Familjen Från vänster: Ville, Sonja, Gerda, Ernst och Gösta. Framför dem står Stig och Gert. Saknas gör Helga och Ragnar. Gösta gifter sig med Elsa. Elsas mor Elvira sitter till vänster om bruden. På andra sidan om brudgummen sitter hans föräldrar Gerda och Ernst. Bakom dem står Sonja med barn i famnen och Sven och snett bakom bruden står Ragnar och hans hustru Asta. Övriga personer på fotot är familjen Karlsson, där bruden var hembiträde. Handlare Mauritz Karlsson höll bröllopet i sitt hem i Mjönäs. Foto: Bröderna Persson

4 1924 flyttade familjen Nilsson till Krogshult och min far blev småbrukare. Att vara småbrukare betydde att man fick vara mångsidig och öppen för att byta tjänster med andra i sin omgivning. Den kunskap om stenröjning som Ernst hade med sig från föräldrahemmet i Solberga ligger till grund för det stora intresset för problemlösning och nya tekniska uppfinningar som han satsar på under de kommande åren. Redan den 12 mars 1924 hade Ernst skaffat sig körkort och det var klart att han skulle ägna sig mycket åt maskiner. Grannen Nils Oredsson hade köpt sin första lastbil, en T-Ford, redan 1922 och bilintresset var nog utbrett i Vångabygden. Snart inköptes Epatraktorer som byggdes om och kompletterades efter behov till olika lantbruksmaskiner. Efter hand som vi bröder växte upp hade vi dels egna arbeten på olika håll och dels hjälpte vi till hemmavid. Ernst hade flera tröskverk och med dem körde vi runt till bönderna på höstarna och tröskade säden åt dem. Det var ju tider då mycket arbetskraft gick till industrin och maskiner fick överta mer och mer arbeten. En traktor av märket Fordson köptes in och byggdes om till vedkap. Efter hand som kristider och andra världskriget kom och gengasaggregaten började användas högg Ernst ner den bokskog som växte på det egna hemmanet och förvandlade den till gengasved. Gengasaggregaten som monterades på bilar och traktorer var en ny uppfinning. När det inte fanns fotogen till Epatraktorerna så kunde de likväl rulla med hjälp av gen gasen. Efterfrågan på gengasved växte under andra världskriget och Ernst hade tillsammans med oss söner och vedkapen fullt jobb. Att röja åkrarna från sten kände de flesta bönder som en svår uppgift. Handkraft och hästkraft och enkla redskap för att få stenarna ur jorden räckte inte till för att möta de krav som ställdes på jordbruket under 30-talets kristider och 40-talets svåra utmaningar med andra världskriget och kriser i dess spår. Ernst var en av de småbönder som tog sig an denna utmaning och satsade sitt stora tekniska intresse på en utveckling av maskiner som avlastade människan. Artiklar från flera olika tidningar beskriver vad som händer i stenröjningens historia runt Reportrarna har varit ute på flera gårdar och de är förundrade över vad de ser: De magra tegarna lösas nu ur åriga stenbojor. Stenborren och Värestorps-kilen ändrar om i n.ö. Skåne, så lyder en av rubrikerna. (källhänvisning bortklippt) Ernst Nilsson intervjuas och får frågor om hur maskinerna kan hålla för sådana tyngder? 70

5 Ack, säger Ernst Nilsson, mannen som bönderna påstår vara värd sin vikt i guld den här bussen har jag och smeden i Kaffatorp hållit på att bygga om och förstärka hela sommaren. Jag köpte den till nyår och nu är den bra! När vi tar och drar i 10-tonsblock får vi ju förstås stötta bakkärran med strävpålar, annars går hela förskeppet i luften. En och annan sak kan ju gå sönder, men i stort händer ingenting! Jag har nu hållit på med detta i tre år och ingen har kommit till skada. Man får ju också hoppas att man inte skall tappa sådana där bumlingar på tårna! Intressant jobb? Ja, jag var i min barndom hemma i Vanås med mina föräldrar och bröt sten från åkrarna. Vi höll på från morron till kväll, så vi var rent sönderbråkade. Det smärtar mig för de gamles skull att nu se, hur vi tre på ett par dagar gör, vad det tog dem mer än ett halvår i hopplöst slit! Sådant behöver aldrig mer hända, gudskelov! Om de gamla sett det här, skulle de inte trott sina ögon. Och det är knappast man själv tror dem. Och allt är värestorpskilens förtjänst? Nåja, den här kilen var känd i bergen redan för femtio år sedan, men den hade ingen användning på slätten då. Nej, det viktigaste är stenborren, det är den, som ger chanserna nu. För hand skulle man inte kunna borra de här hålen, hur många kilar man än hade. Och nu finns det ingen gräns för vad som kan göras av stenbundna åkrar? Knappast. De mest fullständigt värdelösa stentegar kan nu få odlingsvärde. Ingen behöver gråta över sina stenåkrar längre. Journalisten sammanfattar det här skeendet: Vårt land växer. Utan att det läggs en tum till dess längd och bredd. Och fortsätter: Detta är vad man kallar underverk i modern tid! Undergörare är de tre Nilsson från Mjönäs, pappa Ernst och sönerna Gösta och Gert. Ett tryckluftsborr efter en lastbil, en värestorpskil och en ombyggd gammal buss från Stadslinjen i Kristianstad med dessa redskap i sin hand har familjetrion på tre år befriat 100-tals tunnland åker, som legat slagen i åriga stenbojor utom räckhåll för sådd och skörd. Det är en modern saga. Och det är rätt sagolikt att se männen arbeta. Firmans fader går omkring med tryckluftsborret och sticker hål i sten efter sten, borret knattrar som en ilsken kulspruta och stenflisorna yr. Efter honom kommer Gösta med den avhuggna, förstärkta och med järnrör och tvärstöttor försedda f.d. bussen och Gert med värestorpskilen. Bussen backar fram, lyftkranen sänks, en järnkrok sättes i hålet i ste- 71

6 nen, värestorpskilen får ett slag och åker in mellan kroken och stenkanten och bussmotorn fräser på. Och med samma lätthet, som en tandläkare drar ut en tand, drar lyftkranen ur marken väldiga block på över 10 ton. Visst var vi eftertraktade, far och vi bröder och våra stenbilar med tryckluftsborrar. Vi var runt hos lantbrukarna och rensade åkrar i Kiaby, Oppmanna, Vånga, Näsum, Fjälkestad, Österslöv, Knislinge, Gryt, Broby och Emmislöv. Och titta på Söndrabygärena de ligger där än! Vi hade ett stort verksamhetsområde. Från 1946 och år framåt röjde vi sten med två maskiner. Lantbruksnämnden lämnade bidrag till småbrukarna för att fylla igen hålorna efter stenarna och det var många som ville ta del av det. Far Ernst pensionerade sig 1960 och han och Gerda flyttade ut till ett hus i Mjönäs och det var då vi fyra bröder övertog verksamheten och bildade Krogshults Maskinstation AB. Arbetsuppgifter saknade vi verkligen inte för det var en tid av omställning då industrierna växte och krävde mer arbetskraft och jordbruket mekaniserades mer och mer delade vi bröder på oss. Stig tog över verksamheten med grävmaskiner och Ragnar och Gösta gick över till andra arbeten. Jag fortsatte ensam att driva Krogshults Maskinstation gick vår bror Ville bort i en tragisk olycka och jag kom då att köpa in hans åkeriverksamhet. Det var en mångsidig Krogs hults Maskinstation som jag senare överlämnade till mina söner Tommy och Jan. Mobil tröska som hade en gammal T-Ford som dragbil. En solomotor var kopplad till och drev tröskan. Till vänster står Arvid Nilsson och till höger står Ernst. Oklart vem mannen i mitten är. Foto: Bröderna Persson,

7 Mobil tröska. Dragbil är en GMC, samma som används till sågen. Från vänster: Ragnar, Ernst,?, ev Folke Ström. Foto: Bröderna Persson, Mobilt sågverk för husbehovsved, förmodligen i Staversvad. Från vänster: Ragnar, Ernst. Dragbil är en amerikansk lastbil av märket GMC med en påmonterad fotogendriven motor som drev sågen. Foto: Bröderna Persson, Vedkap hemma hos fotograferna Arne och Albin i Staversvad. Traktormotorn, en Fordson 1926, driver vedkapen. En enkel konstruktion som gick vintrarna igenom, mitt under brinnande krig. Från vänster: Ernst, Albin, Ville. Foto: Bröderna Persson,

8 Ernst Nilssons mobila stenkross i arbete vid Kaffagården i Kaffatorp. Stenkrossen, en Svedala 35/21, är av specialstål. Från vänster: Ragnar, Ernst, Gert, Gösta, Allan Nilsson Rönndal kallad. Männen är täckta av stendamm. Bönderna krossade sten till makadam och sålde till Vägförvaltningen. Foto:Bröderna Persson, Vykortet från Solberga med Gerts farfar mfl är från år Stenröjning på Balsvik, Östers löv i maj 1968 av Ragnar och Gösta. Foto: Privat.