VÄNERSBORGS TINGSRÄTT DOM P Mark- och miljödomstolen. SAKEN Detaljplan för fastigheten Torp 2:5, Bostäder väster om Häradsbron, i Lerums kommun

Transkript

1 1.

2 2 SAKEN Detaljplan för fastigheten Torp 2:5, Bostäder väster om Häradsbron, i Lerums kommun DOMSLUT 1. upphäver länsstyrelsens beslut i den del det avser avvisning av Bertil Sagrelius överklagande av Kommunfullmäktiges i Lerums kommun beslut den 29 augusti 2013, 124, att anta detaljplan för fastigheten Lerum Torp 2:5, Bostäder väster om Häradsbron. 2. Med bifall till Lerums Naturskyddsförenings och Bertil Sagrelius överklagande i övrigt samt med ändring av länsstyrelsens beslut upphäver mark- och miljödomstolen Kommunfullmäktiges i Lerums kommun beslut den 29 augusti 2013, 124, att anta detaljplan för fastigheten Lerum Torp 2:5, Bostäder väster om Häradsbron. 3. avslår Gisela Möller Boreis, Sven Boreis, Martin Zollitschs, Helena Gellermans, Christer Gellermans samt Aspen-Säveåns Fiskevårdsområdes Vatten- och Fiskevårdsgrupps överklaganden.

3 3 BAKGRUND Kommunfullmäktige i Lerums kommun beslutade den 29 augusti 2013, 124, att anta detaljplan för fastigheten Lerum Torp 2:5, Bostäder väster om Häradsbron. Länsstyrelsen i Västra Götalands län (länsstyrelsen) beslutade den 13 december 2013 att avvisa bl.a. Gisela Möller Boreis, Sven Boreis, Martin Zollitschs, Helena Gellermans, Christer Gellermans, Aspen-Säveåns Fiskevårdsområdes Vatten- och Fiskevårdsgrupps och Bertil Sagrelius överklaganden av Kommunfullmäktiges i Lerums kommun ovan angivna beslut. Länsstyrelsen beslutade samtidigt att avslå Lerums Naturskyddsförenings överklagande av samma beslut samt att fastställa detaljplanen, se bilaga 1. YRKANDEN Gisela Möller Borei, Sven Borei och Martin Zollitsch samt Helena Gellerman och Christer Gellerman har överklagat länsstyrelsens beslut och yrkat att markoch miljödomstolen, med upphävande av länsstyrelsens beslut, tar upp deras överklaganden av nämndens beslut till prövning i sak samt upphäver Kommunfullmäktiges i Lerums kommun beslut att anta detaljplanen. Aspen-Säveåns Fiskevårdsområdes Vatten- och Fiskevårdsgrupp (FVO) respektive Bertil Sagrelius har överklagat länsstyrelsens beslut och har, som det får förstås, yrkat att beslutet att avvisa deras överklaganden upphävs samt att deras respektive överklaganden tas upp till prövning i sak samt att mark- och miljödomstolen därvid upphäver Kommunfullmäktiges i Lerums kommun beslut att anta detaljplanen alternativt att domstolen återförvisar målet till länsstyrelsen för förnyad prövning. Lerums Naturskyddsförening (LNF) har överklagat länsstyrelsens beslut och yrkat att mark- och miljödomstolen, med upphävande av länsstyrelsens beslut, i första hand upphäver Kommunfullmäktiges i Lerums kommun beslut att anta detaljplanen och i andra hand återförvisar målet till länsstyrelsen för förnyad behandling.

4 4 Lerums kommun (kommunen) har bestritt ändring av länsstyrelsens beslut och yrkat att mark- och miljödomstolen ska avslå överklagandena. GRUNDER OCH UTVECKLING AV TALAN SAMT INKOMNA YTTRANDEN OCH SYNPUNKTER Gisela Möller Borei, Sven Borei och Martin Zollitsch har till stöd för sin talan vidhållit vad de anfört i länsstyrelsen med i huvudsak följande tillägg. Länsstyrelsen har att pröva besvär över handläggningen av detta ärende på samma sätt som är föreskrivet för förvaltningsmyndighet i 10 kap. kommunallagen. Länsstyrelsen har inte gjort en sådan prövning. Att de inte erhållit besvärshänvisning av kommunen är en brist i kommunens handläggning, eftersom deras yttranden under planprocessen har innehållit i huvudsak samma synpunkter som de har framfört i sitt överklagande av kommunfullmäktiges beslut att anta detaljplanen. Som medborgare i kommunen är de behöriga att anföra besvär över den formella handläggningen av planärendet. Enskilda har rätt att ifrågasätta lagligheten utan att ha särskild sakrätt. De har som medborgare inte getts något reellt inflytande. Kommunen har haft felaktigt underlag när den antog detaljplanen. Planprogrammet samt efterföljande ändringar och tillägg är inte tillräckligt förankrade i politiska beslut och bör inte godtas som underlag för detaljplanen. I besluten gjorda undantag och senare ändringar och tillägg har skett utan hänsyn till helheten och planprogrammets funktioner som översiktligt plandokument. Detaljplanen avviker på väsentliga punkter från det planprogram som anges som underlag i planhandlingarna. Länsstyrelsens i samråd framförda krav, som avser att tillgodose riksintresset vad avser Säveån, har inte följts. Upphävande och ändring av gällande detaljplaner har inte ingått i planprocessen. Helena Gellerman och Christer Gellerman har till stöd för sin talan vidhållit vad de anfört i länsstyrelsen med i huvudsak följande tillägg. Det antagandebeslut som kommunfullmäktige tog har inte tillkommit i laga ordning. De överklagade kommunfullmäktiges beslut till både förvaltningsrätten och länsstyrelsen. Förvaltningsrätten tog inte upp överklagandet utan hänvisade till att länsstyrelsen

5 5 kommer att pröva samtliga aspekter i ärendet. Länsstyrelsen ska pröva besvär över handläggningen av ärenden på samma sätt som kommunallagen anger för förvaltningsmyndighet. Länsstyrelsen gör i det överklagade beslutet ingen sådan prövning av deras synpunkter på handläggningen. Deras yttranden under utställningstiden var i huvudsak desamma som de angav i överklagandet av kommunfullmäktiges beslut. Att kommunen inte skickade någon besvärshänvisning till dem är ytterligare en brist i handläggningen av ärendet. De har inte fått sina synpunkter och invändningar tillgodosedda, oavsett om de handlat om själva detaljplanen eller, framför allt, om hur hanteringen av ärendet har gått till. De borde därmed ha fått besvärshänvisning åtminstone på grund av att de framfört en rad synpunkter på den formella hanteringen av ärendet. Länsstyrelsen prövade aldrig den formella hanteringen, eftersom myndigheten avvisade deras överklagande. Enligt den information de fick under planprocessen från både Boverket och Sveriges Kommuner och Landsting behöver man varken vara boende eller äga en fastighet i närheten av den aktuella fastigheten, utan man kan överklaga formella fel i ärendehanteringen genom rätten som kommunmedborgare. De ifrågasätter om det underlag som fanns tillgängligt för kommunfullmäktige den 29 augusti 2013 i samband med antagandebeslutet var att anse som komplett avseende de geotekniska förutsättningarna. FVO har till stöd för sin talan åberopat vad den anfört i länsstyrelsen med i huvudsak följande tillägg. Vad beträffar klagorätten representerar Vatten- och fiskevårdsgruppen genom styrelsebeslut fiskerättsägarna inom fiskevårdsområdet och har, med hänvisning till dåvarande Miljööverdomstolens dom i mål nr M , rätt att överklaga. FVO uppfattar att dess uppgift innebär skyldighet och rättighet att utöva tillsyn och övervakning beträffande miljöhot av alla slag mot det "Riksintresse för naturvård" som Säveån utgör. Ett sådant vattendrag måste hanteras enligt försiktighetsprincipen. Ur beskrivningen av riksintresset vill FVO särskilt citera följande: "Säveån utgör lek- och uppväxtområde för lax- och havsöring. Den urspungliga genetiskt värdefulla laxstammen kan få stor betydelse som genbank för framtida utsättningsföretag i andra vattendrag. Forskning inom denna sektor pågår." Detta förhållande ligger till grund för Säveåprojektet, som med hjälp av bl.a. EUmedel har möjliggjort förbättringar av lekbottnar i FVO:s del av ån samt ett omlöp

6 6 förbi Hedefors som möjliggör för lax och havsöring att nå större lekområden. I en av länsstyrelsen utsänd skrivelse daterad med rubriken Gemensam kraftsamling för Säveålaxen, vilken FVO ingett till domstolen, betonas ytterligare Säveåns höga naturvärde, framför allt i närtid. Att dessa angivna förhållanden inte skulle innebära ett särskilt stort miljöansvar har FVO mycket svårt att acceptera. Den verksamhet som FVO bedriver är i praktiken inget annat än ideell. Dess formella uppgift är att "främja och ordna fisket inom nämnda vattenområden samt att i större omfattning upplåta fiske genom försäljning av fiskekort till allmänheten". Detta måste rimligen innebära att FVO ska ta ett mycket stort ansvar för miljön i form av fauna och flora i anslutning till vattendraget samt bevaka att eventuella miljöhot kommer till tillsynsmyndighetens kännedom. Av det ovan sagda drar FVO slutsatsen att FVO har rättighet och skyldighet att föra talan i målet. Det blir en påverkan på fisket. Vad gäller talan i sak hänvisar FVO till vad den anfört och åberopat i länsstyrelsen. FVO har därvid i huvudsak anfört att planen ger risk för påtaglig skada på Säveåns riksintresse för naturvård, att planen sannolikt kräver prövning av vattenverksamhet enligt miljöbalken samt att planen saknar en samlad beskrivning av påverkan på Säveån i Lerums centrum. För att ytterligare understryka betydelsen av ett sammanhängande vattendrag vill FVO också nämna att sjön Aspens norsbestånd är helt beroende av Säveån från mynningen upp till Lerums centrum. Varje år vid månadsskiftet april - maj lekvandrar norsen upp i ån för sin reproduktion. Norsen är mycket betydelsefull som föda för arter som gös, gädda, abborre och den utrotningshotade ålen inte att förglömma. Även löjan använder området åmynningen - Lerums centrum för sin reproduktion, där den sedan stannar över sommaren till hösten, då den återvänder ut i sjön. Löjan är också en viktig bytesfisk för Aspens predatorer. Noterbart är dessutom att löjans yngel i stim stannar kvar under vintern och gör det då möjligt för kungsfiskaren att finna föda. Även mörtyngel har iakttagits under vintern i Säveån, ofta då ihop med stimmen av löjyngel. Fler arter som använder Säveån för sin reproduktion är färna, id, stäm, mört, gös, gers och abborre.

7 7 Länsstyrelsens motsägelsefulla agerande i ärendet bör framhållas. Det finns ingen konsekvens i länsstyrelsens beslut den 27 september 2013 i relation till yttrandet den 12 mars samma år. Sistnämnda yttrande ger en korrekt bild av sakförhållandena och Lerums kommun har inte uppfyllt länsstyrelsens tydliga krav och synpunkter. Bl.a. saknas uppfyllande av länsstyrelsens vid flera tillfällen framförda krav på samlad bedömning av alla kommunens projekt som kan påverka Säveån. Det finns inte ens underlag för att avgöra frågan om påtaglig skada på riksintresset Säveån. För att understryka riskerna med det aktuella byggprojektet kan tilläggas att SGI avser att undersöka elva vattendrag beträffande risker för ras och skred. Efter Norsälven står Säveån i tur att undersökas. I samrådshandlingen/planeringsunderlaget Översikt Säveån från juni 2012 anges i avsnitt 5.8 att sträckan mellan Wamme bro och Häradsbron nästan helt saknar lämplig vegetation och att lekbiotop för laxartad fisk saknas på den inventerade sträckan samt att Resterande sträcka ut till Aspen är ej inventerad med avseende på lek- och uppväxtområden. FVO anser att lekplats finns på sträckan och att varje möjlig plats för lek måste betraktas som viktig. Dessutom finns på aktuellt avsnitt platser som utgör stånd- och viloplatser för vandrande lax och öring samt lekplatser för löja, nors och mört. Sammanfattningsvis ger planeringsunderlaget för Säveån i centrala Lerum i huvudsak en god beskrivning av befintliga förhållanden men beskrivningen av specifika naturvärden saknas. I fråga om stabilitetsåtgärder är rapportens fokus hur ån ska anpassas till bebyggelsen i stället för tvärt om, vilket snarare borde vara självklart i fråga om ett av Sveriges värdefullaste vattendrag. Säveåns klassificering som riksintresse för naturvård innebär att andra intressen av lägre dignitet ska underordnas riksintresset. Uppenbarligen var det ursprungliga syftet med ovan angivna översikt att den skulle utgöra underlag för en samlad värdering av inverkan av föreslagna eller övervägda åtgärder som berör ån. Denna samlade värdering skulle utgöra underlag för en

8 8 åtgärdsplan. Detta har upprepat framhållits och efterfrågats av länsstyrelsen i såväl yttranden över den nu aktuella översikten för Säveån som yttrandet över planen för Torp 2:5 i utställningsskedet. Den av länsstyrelsen efterlysta beskrivningen av samlad påverkan på kort och lång sikt saknas sålunda fortfarande. Konsekvenserna för riksintresset Säveån vid genomförande av bebyggelse enligt planen för Torp 2:5 går därmed inte att värdera och kan mycket väl innebära betydande påverkan på detta riksintresse. Bertil Sagrelius har till stöd för sin talan vidhållit vad han anfört i länsstyrelsen med i huvudsak följande tillägg. I klagorättsfrågan vill han särskilt framhålla följande. Han äger ett antal fastigheter inom Lerums gamla by. Vattenrätten tillföll vid laga skifte gamla byn och det är inte skiftat. Säveån togs upp vid det laga skiftet utan att det närmare specificerades vad som ingick. Han måste därför inte bo vid Häradsbron för att vara berörd av kommunfullmäktiges antagandebeslut. Fiskerätten i Säveån är tillbehör till hans fastigheter enligt fiskerättsförteckningen, varför han hävdar sig vara sakägare i det aktuella planärendet som berör Säveån på sätt som han redovisat i till länsstyrelsen och domstolen ingivna skrivelser. I domen i mål nr M konstaterade Miljööverdomstolen att ägare till fastighet med fiskerätt inom FVO "bör tillerkännas talerätt i målet" i ett liknande fall som det nu föreliggande. Hans ansvar både som fiskerättsägare och ordförande i FVO innebär särskild skyldighet och rättighet att utöva tillsyn och övervakning beträffande miljöhot av alla slag mot det "Riksintresse för naturvård" som Säveån utgör. Bertil Sagrelius har såvitt avser sin talan i sak åberopat de grunder och omständigheter som FVO och LNF har anfört i länsstyrelsen samt i mark- och miljödomstolen. LNF har till stöd för sin talan åberopat vad föreningen anfört i länsstyrelsen med i huvudsak följande tillägg. LNF är remissinstans till Lerums kommun i planfrågor och har i yttranden konsekvent motsatt sig och avstyrkt planförslag som innebär skada på Säveåns naturvärden. Dessa synpunkter har inte beaktats av vare sig kommunen eller länsstyrelsen. LNF har av länsstyrelsen konstaterats vara

9 9 klagoberättigad, eftersom föreningen av kommunen underrättats om antagandebeslutet och har fått anvisning om hur beslutet kan överklagas. Kommunens planhandlingar reviderades marginellt i förhållande till utställningshandlingarna vad avser påverkan på Säveåns naturvärden. Länsstyrelsens önskemål om en samlad bedömning av inverkan på Säveån av flera projekt hade exempelvis inte alls beaktats av kommunen utan skjutits på framtiden. Länsstyrelsens betydande kritik i sak mot planförslaget, bland annat utmynnande i begäran om att planförslaget skulle omarbetas, hade sålunda inte beaktats av kommunen. Enligt LNF:s uppfattning kvarstår därmed länsstyrelsens kritik mot planen och begäran om att den ska omarbetas i enlighet med yttrandet Mot bakgrund av att kommunen inte beaktade länsstyrelsens kritik mot planförslaget var det förvånande att länsstyrelsen avstod från att pröva antagandebeslutet. Detta trots kvarstående sakförhållanden som tidigare hade motiverat länsstyrelsen att bland annat begära omarbetning av planen. Mot bakgrund av länsstyrelsens beslut att inte pröva kommunens antagande är det på sitt sätt logiskt att länsstyrelsen i egenskap av överprövande instans i beslutet avslog LNF:s överklagande. Den kortfattade sakbedömningen i beslutet innebar endast upprepande av argumentationen i beslutet , vilket i praktiken innebar att länsstyrelsen åter bortsåg från att beakta sin tidigare framförda kritik i sak mot planen. Särskilt anmärkningsvärt är att länsstyrelsen i beslutet att avslå LNF:s överklagande endast beaktar naturpåverkan inom planområdet. Frågan om bedömning av samlad påverkan av samtliga aktuella projekt, vilken av länsstyrelsen tidigare framhållits som speciellt viktig, omnämns över huvud taget inte i beslutet. Länsstyrelsens handläggning av ärendet påvisar betydande systembrister och ovilja att pröva sakliga invändningar grundade på länsstyrelsens egna tidigare ställningstaganden. Det kan ifrågasättas om länsstyrelsen uppfyllt sin uppgift att ansvara för att riksintressen inte skadas påtagligt. Det kvarstår fortfarande att avgöra om planens inverkan, enskilt eller i kombination med andra projekt, på Säveåns naturvärden är

10 10 så betydande att den beslutade planen måste upphävas och i så fall måste omarbetas i enlighet med länsstyrelsens ursprungliga uppfattning i yttrandet Den antagna detaljplanen skulle medföra betydande och oacceptabel miljöpåverkan på Säveåns naturvärden. Länsstyrelsen ansåg att underlaget för att värdera naturvärdet inom planområdet var otillräckligt. I planhandlingarna står visserligen att återplantering ska ske, men det står inte att det ska vara likvärdig vegetation. Även gräsmatta är vegetation. Om återplantering sker tar det år innan den vegetationen vuxit upp, och under den tiden har det skett betydande skada och påverkan på riksintresset. I länsstyrelsens beslut behandlas frågan om vattenverksamhet på följande sätt. "Det förhållandet att vissa åtgärder vid planens genomförande kan kräva anmälan eller tillstånd för vattenverksamhet enligt miljöbalken utgör enligt länsstyrelsens bedömning inte heller grund för att upphäva den antagna detaljplanen." Bedömningen är anmärkningsvärd, eftersom det är fråga om vattenverksamhet i Säveåns riksintresse för naturvård och allmänt höga bevarandevärde. Därmed kan inte heller frågan om betydande miljöpåverkan av riksintresset bedömas och framför allt inte utgående från att en samlad bedömning även görs av inverkan av övriga projekt längs Säveån i Lerums centrum, så som länsstyrelsen vid upprepade tillfällen har krävt tidigare. I stället anser länsstyrelsen enbart med hänsyn till de lokala naturförhållandena inom planområdet att detaljplanen inte kommer att medföra en påtaglig skada på riksintresset för naturvård. Länsstyrelsens ställningstagande grundas sålunda på ett ofullständigt underlag som dessutom påtagligt motsäger vad länsstyrelsen tidigare har krävt. Det bör framhållas att även projekt utmed andra avsnitt av Säveån än genom Lerums centrum kan ge påverkan under samma tid som kan bli aktuell för det eventuella genomförandet av kommunens planer för centrala Lerum. Sådana projekt i Lerums kommun är planeringen av Floda centrum samt de planerade järnvägsutbyggnaderna i Floda (vändspår) och Stenkullen (förbigångsspår). Den samman-

11 11 lagda effekten på Säveån kan bli så stor att det även motiverar särskild prövning av påverkan på de båda Natura 2000-områdena uppströms och nedströms centrala Lerum. Sammanfattningsvis kan entydigt konstateras att kommunen inte har uppfyllt länsstyrelsens vid upprepade tillfällen framförda krav på en samlad beskrivning av påverkan på Säveån samt att länsstyrelsen sedan frångår kravet i beslutet och helt undviker frågan i beslutet Att titta på en liten del av ån är som att hugga av en liten del av en orm mitt på och hoppas att ormen fortfarande är ok. Kommunen hävdar med hänvisning till länsstyrelsen att befintliga naturvärden, planerade åtgärder och nyetablering av vegetation inte ger fog för att befara att påtaglig och bestående skada uppstår på riksintresset. LNF hävdar att kommunen inte tillfredsställande har dokumenterat naturvärdet inom planområdet. Planens beskrivning av åtgärder utmed Säveåns strand är otillfredsställande värderade och frågan om vattenverksamhet inte ens hanterad. Dessutom tillkommer att uppfyllande saknas av länsstyrelsens vid flerfaldiga tillfällen framförda krav på samlad bedömning av alla kommunens projekt som kan påverka Säveån. Sammanfattningsvis finns inte ens underlag för att avgöra frågan om påtaglig skada på riksintresset Säveån. LNF hävdar att så är fallet. Beträffande handlingen Översikt Säveån i centrala Lerum, Lerums kommun, Planeringsunderlag juni 2012 anser LNF att den i huvudsak ger en god beskrivning av befintliga förhållanden men att en beskrivning av specifika naturvärden saknas. Redovisningen av befintliga förhållanden bör kompletteras med en inventering av specifika biotoper, så att i olika avseenden särskilt värdefulla terrängpartier utmed ån identifieras. Detta som underlag för att specifikt värdera påverkan från planerade byggprojekt och stabiliseringsåtgärder. I fråga om stabilitetsåtgärder är rapportens fokus hur ån ska anpassas till bebyggelsen i stället för tvärt om, vilket borde vara självklart när fråga är om ett av Sveriges värdefullaste vattendrag. Beskrivningen i översikten av möjliga kompensationsåtgärder avspeglar vidare oförståelse för att ett

12 12 vattendrags värde ligger i kontinuitet och sammanhang utmed vattendraget. Om ett avsnitt av vattendraget förändras negativt vid exploatering kan inte detta kompenseras fullt ut i andra delar av vattendraget. Uppenbarligen var det ursprungliga syftet med översikten att den skulle utgöra underlag för en samlad värdering av föreslagna eller övervägda åtgärder som berör ån. Denna samlade värdering skulle utgöra underlag för en åtgärdsplan. LNF vidhåller att redovisade underlag och synpunkter från länsstyrelsen och kommunen visar att planen inte borde ha antagits innan frågan om vattenverksamhet inom planområdet, den samlade påverkan på Säveån och frågan om betydande påverkan på riksintresset för naturvård hade klarlagts. Den frodiga strandvegetationen med överhängande träd och buskar är karakteristiskt för större delen av Säveån genom Lerums kommun och särskilt påtagligt genom Lerums centrum. Strandvegetationen har stor betydelse för såväl fågelliv som för fiskfaunan i ån, inte minst lax och öring. Säveålaxen är ett av huvudskälen till att stora delar av ån är klassade som Natura 2000-områden. Strandvegetationen är rimligen även en del av riksintresset för naturvård. I kap i den ovan nämnda översikten finns följande oprecisa avgränsning. Genom Lerums tätort är det endast ån och omgivande ravin som omfattas av riksintresset. Vad som menas med omgivande ravin är inte definierat. Inom planområdet för Torp 2:5 bör ravinen tolkas som åtminstone den branta delen av strandområdet som avses schaktas av. Avschaktningen sker i så fall med god marginal inne i riksintresset för naturvård. I den i ärendet förekommande rapporten från WSP bedömdes erosionsskydden i stort sett vara intakta men kunde i vissa delar behöva förstärkas. Det angivna är till intet förpliktigande och hur det ser ut när schaktning påbörjas är okänt. De träd som står i erosionsskyddet är få. Med hänsyn till risken för skador på erosionsskyddet vid schaktning är det rimligt att anta att förekommande alar kommer att tas bort. Påståendet om att träden ska stå kvar saknar grund eftersom man inte vet. Uppgiften att befintliga träd inte påverkas är oriktig. Om man tittar på vilka nivåer och bredder som ska schaktas, går uppgifterna på sidorna i planbeskrivningen inte ihop.

13 13 Det finns ett planförslag även för andra sidan ån, varför det finns risk för påverkan även från andra sidan. I dag är det vildmark i slänten ned mot ån. Om bebyggelse sker kommer privatisering ske som inskränker strandskyddet. Friluftsintresse och stadsintresse måste vägas mot växt- och djurliv. Vad kommunen anger om att tillgängliggöra ån strider mot vad den sagt om att bevara växtligheten. Om återplantering sker tar det år innan den vegetationen vuxit upp. Under den tiden har det skett betydande skada och påverkan på riksintresset. Flera av de planerade byggprojekten i Lerums centrum skulle komma att kräva närmast total avverkning av strandvegetationen. Detta gäller bebyggelsen på Torpskolans parkering, nu aktuellt område Torp 2:5 och den nya bron. Det är dessutom sannolikt att flera av de stabiliseringsåtgärder som betecknas som erforderliga även för befintliga förhållanden kommer att innebära avverkning av strandvegetation. Den sammanlagda effekten av avverkning av strandvegetation i samband med föreslagna stabiliseringsåtgärder ger oacceptabel skada på riksintresset för naturvård och innebär indirekt påverkan på Natura 2000-områdena uppströms och nedströms Lerums centrum. Innan vidare stabiliseringsåtgärder med avverkning av strandvegetation övervägs bör en samlad prövning ske av ingreppens påverkan på riksintresse och Natura 2000-områden helt i enlighet med länsstyrelsens uppfattning såsom den redovisats i planremissen för Torp 2:5 i utställningskedet. Klagandena har ingett och åberopat skriftlig bevisning. Kommunen har till stöd för sin talan anfört bl.a. följande. Kommunen delar helt länsstyrelsens bedömning av de inkomna överklagandena. Möjligheterna till överprövning är uttömmande bestämda i plan- och bygglagen. Bestämmelserna i 10 kap. kommunallagen är inte tillämpliga på mål av förevarande slag. Beslut att anta detaljplan får således överklagas genom förvaltningsbesvär. Av 22 förvaltnings-

14 14 lagen följer bland annat att beslut endast får överklagas av den som beslutet angår. Enligt tämligen fast praxis anses beslut avseende detaljplaner angå ägare till de fastigheter som ligger inom planområdet eller som gränsar direkt till detta eller endast skiljs åt av en väg. Därutöver anses beslutet angå ägare till fastigheter i nära grannskap, om de är särskilt berörda med hänsyn till arten och omfattningen av den aktuella åtgärden. Ingen av klagandena har klagorätt på denna grund. Planbeslutet kan inte förväntas påverka fiskerätten i vare sig Säveån eller Aspen, Detaljplanen angår därför inte fastighetsägare med fiskerätt på ett sådant sätt att de bör tillerkännas klagorätt i målet. Det är skillnad mellan förevarande mål och dåvarande Miljööverdomstolens mål nr M Sistnämnda mål avsåg således ett tillståndsärende, där det fanns uppenbara verkningar i sjön och för fisket. Här finns inga sådana verkningar på fisket som gör att innehavare av fiskerätt tillhör den klagoberättigade kretsen. FVO är inte en sådan förening som i och för sig skulle kunna ha klagorätt, eftersom FVO inte har till ändamål att värna miljön eller friluftslivet. Eftersom klagorätt förutsätter betydande naturpåverkan är LNF rätteligen inte klagoberättigade, utan föreningen har tillerkänts talerätt endast pga. att den har fått en överklagandehänvisning. Planbeslutet påverkar inte heller i övrigt klagandenas rättsställning eller deras respektive intressen på ett sådant sätt att de på grund därav äger rätt att överklaga antagandebeslutet. Lagstiftaren har föreskrivit en ordning med länsstyrelsen som bevakare av riksintresset. Enligt praxis innebär den här ordningen att det finns ytterst begränsade möjligheter för en domstol att komma till en annan slutsats, se RÅ 1994 ref. 39. Det är alltså inte meningen att frågan ska bli föremål för en ny materiell prövning, utan det krävs i princip nya omständigheter. Kommunens bedömning grundas på en rad utredningar. Risken för skada på riksintresset är enligt kommunens bedömning

15 15 mycket liten. För att mark- och miljödomstolen ska kunna göra en annan bedömning vad gäller skada på riksintresset krävs objektiva och påtagliga effekter på miljön. Länsstyrelsen säger i sitt beslut, såvitt gäller riksintresset, att planen kan accepteras och befarar inte påtaglig skada på riksintressevärdena. Länsstyrelsen efterlyser att det tas fram dokument rörande påverkan på hela Säveån. Kommunen håller på med ett åtgärdsprogram och har haft ett underlag för samråd med länsstyrelsen, Översikt Säveån i centrala Lerum, Lerums kommun, Planeringsunderlag daterad juni I nästa del ska kommunen ta fram en handlingsplan för att undvika skada på riksintresset. Arbetet för att ta fram en handlingsplan pågår. I planbeskrivningen hänvisas till samrådshandlingen. Kommunen tillbakavisar att det skulle ha förekommit vilseledande och oriktiga uppgifter. Planprocessen har skett efter konstens alla regler och har pågått i många år. Åtgärder har vidtagits för att säkerställa riksintresset. Syftet med detaljplanen är delvis att tillgängliggöra ån. Tillgängligheten säkerställs genom nergång till ån i form av en trappa mellan byggnaden och eken samt genom att marken närmast ån fortfarande ägs av kommunen. Insynsskydd ska upprättas. Beträffande befintliga träd klarar sig inte boken när arbetena genomförs, däremot klarar sig alla övriga träd. Schaktning ska ske ovanför nivån för erosionsskyddet Erosionsskydd kräver underhåll. SGI har ansett att de undersökningar som gjorts räcker. Det är inte klarlagt att det kommer att krävas tillstånd eller anmälan enligt 11 kap. miljöbalken. Detta är vidare inte en fråga som behöver prövas innan detaljplanen antas. Projektet kommer att kräva en rad tillstånd för att kunna genomföras. har den 4 november 2014 hållit sammanträde och företagit syn i målet.

16 16 DOMSKÄL Den 2 maj 2011 trädde den nya plan- och bygglagen (2010:900), PBL, i kraft. Av övergångsbestämmelserna punkten 2 framgår att äldre föreskrifter fortfarande ska gälla för mål och ärenden som har påbörjats före den 2 maj 2011 och mål och ärenden som avser överklagande av beslut i ett sådant mål eller ärende tills dess målet eller ärendet är slutligt avgjort. konstaterar att det därmed är den äldre plan- och bygglagen (1987:10), ÄPBL, som ska tillämpas i målet. Tillämpliga bestämmelser, utöver de som redovisas nedan, framgår av länsstyrelsens beslut. Vad gäller de till mark- och miljödomstolen inkomna överklagandena gör mark- och miljödomstolen följande bedömningar. Laglighetsprövning enligt kommunallagen eller s.k. förvaltningsbesvär? I 10 kap. 1 kommunallagen (1991:900) anges bl.a. att varje medlem av en kommun har rätt att få lagligheten av kommunens beslut prövad genom att överklaga besluten hos förvaltningsrätten. Enligt 3 i samma kapitel gäller emellertid föreskrifterna i kapitlet inte om det i lag eller annan författning finns särskilda föreskrifter om överklagande. I 13 kap. 1 ÄPBL räknas upp vilka beslut enligt ÄPBL som får överklagas i den ordning som följer för laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen. Uppräkningen är uttömmande och innefattar inte beslut att anta detaljplan. Enligt 13 kap. 2 ÄPBL får andra beslut enligt ÄPBL av kommunfullmäktige och kommunala nämnder än de som anges i 1 överklagas hos länsstyrelsen. konstaterar att det finns specialregler i ÄPBL om vilka beslut enligt ÄPBL som får överklagas i den ordning som föreskrivs för laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen. Därmed är inte de generella bestämmel-

17 17 serna i kommunallagen tillämpliga i fråga om beslut enligt ÄPBL. Beslut att anta en detaljplan omfattas inte av den uttömmande uppräkningen i 13 kap. 1 ÄPBL som anger vilka beslut enligt ÄPBL, som får överklagas genom en laglighetsprövning enligt kommunallagen. Av det angivna följer att kommunfullmäktiges beslut att anta detaljplan överklagas genom reglerna om s.k. förvaltningsbesvär till länsstyrelsen. För att ha rätt att överklaga ett beslut genom förvaltningsbesvär måste beslutet, vilket domstolen återkommer till under följande rubrik, bl.a. angå klaganden. För sådan klagorätt är det således inte tillräckligt att klaganden är medlem av den kommun som meddelat det överklagade beslutet. Klagorätten Länsstyrelsen har funnit att Gisela Möller Borei, Sven Borei, Martin Zollitsch, Helena Gellerman, Christer Gellerman, FVO och Bertil Sagrelius saknar rätt att överklaga Kommunfullmäktiges i Lerums kommun beslut att anta ifrågavarande detaljplan och har därför avvisat deras överklaganden. Nämnda klaganden har överklagat länsstyrelsens avvisningsbeslut och i mark- och miljödomstolen gjort gällande att kommunfullmäktiges antagandebeslut angår dem på sådant sätt att de haft rätt att överklaga beslutet. Beträffande LNF har länsstyrelsen funnit att denna förening är klagoberättigad och prövat dess överklagande i sak. I mark- och miljödomstolen har kommunen invänt att LNF rätteligen inte är klagoberättigad eftersom klagorätt förutsätter betydande naturpåverkan. Såvitt avser klagandenas rätt att överklaga Kommunfullmäktiges i Lerums kommun beslut att anta ifrågavarande detaljplan gör mark- och miljödomstolen följande bedömning. ÄPBL saknar bestämmelser om vem som får överklaga beslut enligt denna lag. Av förarbetena till lagen framgår att sådana bestämmelser ansågs kunna avvaras beroende på att det av allmänna grundsatser, som har utbildats i praxis, följer vem som får överklaga beslut som blir aktuella enligt lagen (prop. 1985/86:1 bil. s. 325).

18 18 I den nya plan- och bygglagen (2010:900), PBL, har genom 13 kap. 8 slagits fast att bestämmelser om vem som får överklaga beslut om bl.a. antagande av detaljplan finns i 22 förvaltningslagen. Enligt sistnämnda lagrum får ett beslut överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas. Den genom PBL nya ordningen med en direkt hänvisning till 22 förvaltningslagen innebär inte någon rubbning av den krets av personer och organisationer som redan enligt ÄPBL, och därtill hörande etablerad praxis, har tillerkänts ställning av legitimerade sakägare. Enligt fast praxis anses således beslut avseende detaljplan enligt såväl ÄPBL som PBL angå ägare till de fastigheter som ligger inom planområdet eller som direkt gränsar till detta. Även om en gata eller väg skiljer klagandens fastighet från planområdets gräns brukar rätt att överklaga anses föreligga. Därutöver anses beslutet angå ägare till fastigheter i nära grannskap, om de är särskilt berörda med hänsyn till arten och omfattningen av den aktuella åtgärden, natur- eller trafikförhållandena på platsen m.m. Klagorätten för Gisela Möller Borei m.fl. Även med beaktande av vad Gisela Möller Borei, Sven Borei, Martin Zollitsch, Helena Gellerman och Christer Gellerman anfört och åberopat i mark- och miljödomstolen gör domstolen ingen annan bedömning än den som länsstyrelsen har gjort i fråga om deras rätt att överklaga Kommunfullmäktiges i Lerums kommun beslut att anta ifrågavarande detaljplan. Deras överklaganden ska därför avslås, dvs. länsstyrelsens beslut att avvisa deras överklaganden ska stå fast. Klagorätt för FVO konstaterar i enlighet med vad dåvarande Miljööverdomstolen angav i dom den 30 november 2007 i mål nr M att FVO inte har någon jämte fiskerättsinnehavarna egen rätt till fisket i Säveån. Fråga är då om FVO på annan grund har rätt att överklaga Kommunfullmäktiges i Lerums kommun beslut att anta den aktuella detaljplanen.

19 19 Länsstyrelsen har i det nu överklagade beslutet redovisat tillämpliga bestämmelser såvitt avser ideella föreningars eller andra juridiska personers rätt att överklaga ett beslut att anta en detaljplan Av förarbeten till bestämmelsen i 16 kap. 13 miljöbalken framgår att en förutsättning för att en organisation ska kunna tillerkännas talerätt enligt bestämmelsen är att naturskydds- eller miljöskyddsintresset ska vara det dominerande för organisationen. Det är inte tillräckligt att ha sådana intressen inskrivna i exempelvis föreningsstadgar för att talerätt ska komma i fråga utan de nämnda intressena ska vara det huvudsakliga skälet till varför organisationen existerar och den ska också ha verkat för dessa intressen. Talerätten för miljöorganisationer vilar på tanken att organisationerna företräder allmänna miljöintressen. En organisation som har till syfte att främja naturskydds- och miljöintressen men som samtidigt representerar ett konkurrerande exploateringsintresse kan inte anses uppfylla kravet på visst huvudsakligt ändamål. En sådan organisation torde inte heller kunna hävda att den har stöd hos allmänheten i den mening som avses i bestämmelsen (se prop. 2009/10:184 s. 76). I kommentaren till 16 kap. 13 miljöbalken anges vidare att en organisation vars grundläggande syfte är att tillgodose sina medlemmars enskilda intressen, exempelvis fastighetsägarintressen, exploateringsintressen, ekonomiska eller politiska intressen, inte kommer i fråga för talerätt enligt bestämmelsen även om en sådan organisation också har till ändamål att främja natur- och miljöskydd (se Bengtsson m.fl. Miljöbalken, kommentar till 16 kap. 13 miljöbalken). Enligt 1 lagen (1981:533) om fiskevårdsområden anges att i syfte att samordna fisket och fiskevården och främja fiskerättsägarnas gemensamma intressen kan fiske som tillhör eller utgör två eller flera fastigheter sammanföras till ett fiskevårdsområde och fiskerättsägarna inom detta bilda en fiskevårdsområdesförening.

20 20 Av FVO:s stadgar framgår att dess ändamål är att främja och ordna fisket inom där angivna vattenområden samt att i större omfattning upplåta fiske genom försäljning av fiskekort till allmänheten. bedömer, i likhet med vad länsstyrelsen har gjort i det överklagade beslutet, att FVO:s huvudsakliga ändamål inte är att tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen. FVO är därmed inte en sådan juridisk person som har talerätt enligt 16 kap. 13 miljöbalken. Inte heller har framkommit att FVO på annan grund skulle ha rätt att överklaga beslutet att anta detaljplanen. Länsstyrelsens beslut att avvisa FVO är följaktligen korrekt och FVO:s överklagande av länsstyrelsens beslut ska därför avslås. Klagorätt för Bertil Sagrelius Bertil Sagrelius har anfört att han genom fastighetsinnehav har del i samfällt vatten i Säveån. Vid planområdet finns vatten som på registerkartan anges som outrett område. Detta är sannolikt att betrakta som samfällt vatten. Kommunen har inte invänt mot vad Bertil Sagrelius anfört om att han har del av det samfällda vattnet. Kommunen har i sammanhanget gjort gällande att innehav av fiskerätt inte ger klagorätt. Mot bakgrund av det som förevarit i målet finner mark- och miljödomstolen inte skäl ifrågasätta det Bertil Sagrelius anfört om att han som ägare till fastigheter inom Lerums gamla by är delägare till samfällt vatten i Säveån. Nämnda vatten gränsar, såvitt utredningen ger vid handen, direkt till planområdet. Därmed får kommunfullmäktiges beslut att anta detaljplanen anses angå Bertil Sagrelius på sådant sätt att han har rätt att överklaga beslutet. Länsstyrelsen borde därför rätteligen inte ha avvisat hans överklagande utan ha tagit upp detta till prövning i sak. Länsstyrelsens beslut att avvisa Bertil Sagrelius överklagande ska därför upphävas. De yrkanden samt grunder och omständigheter som Bertil Sagrelius har angett respektive åberopat till stöd för sin talan i sak överensstämmer i allt väsentligt med det som LNF har anfört och åberopat i ärendet hos länsstyrelsen. Nämnda yrkanden,

21 21 grunder m.m. har därmed i realiteten varit föremål för länsstyrelsens prövning i det nu överklagade beslutet. Vid sådant förhållande saknas skäl att återförvisa målet i aktuell del till länsstyrelsen för prövning i sak. finner således att förevarande brist kan läkas i mark- och miljödomstolen genom att domstolen nu tar upp Bertil Sagrelius talan till prövning i sak. Klagorätt för LNF Kommunen har i mark- och miljödomstolen anfört att LNF rätteligen inte är klagoberättigad eftersom klagorätt förutsätter betydande naturpåverkan. Domstolen kan konstatera att LNF fått beslutet att anta detaljplanen sänt till sig med överklagandehänvisning. Föreningen anses därmed genom den praxis som tillämpats för ÄPBL ha rätt att överklaga beslutet (se RÅ 1991 ref. 80). Länsstyrelsen har därmed förfarit korrekt som prövat LNF:s överklagande i sak. Målet i sak Prövningens omfattning Kommunen har framhållit att överprövningen av detaljplaner är begränsad. Markoch miljödomstolen vill i detta avseende anföra följande. ÄPBL, liksom PBL, bygger på principen om decentralisering av beslutsfattandet och kommunal självbestämmanderätt i frågor som rör bl.a. riktlinjer för markanvändningen i kommunen. Således föreskrivs i 1 kap. 2 ÄPBL att det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten. Med hänsyn härtill äger kommunen själv, inom vida ramar, att avgöra hur marken ska disponeras samt hur miljön ska utformas i den egna kommunen. En konsekvens av detta är att prövningen vid ett överklagande i många fall stannar vid en prövning av om ett beslut att anta en detaljplan ligger inom ramen för det handlingsutrymme som de materiella reglerna ger kommunen och de krav som kan ställas på beslutsunderlag och beredningsförfarande. Vid planläggningen ska enligt 1 kap. 5 ÄPBL både enskilda och allmänna intressen beaktas. Vid en överprövning av kommunens beslut att anta en detaljplan

22 22 bör beslutet upphävas endast om kommunen i sin bedömning har gjort en felaktig avvägning mellan motstående enskilda intressen eller motstående enskilda och allmänna intressen, eller i de fall då kommunen har förfarit felaktigt vid handläggningen av planärendet. Prövningen i ett ärende avseende en överklagad detaljplan avser därför i allt väsentligt frågor som är av betydelse för de klagande i deras egenskap av sakägare eller boende, dvs. frågor som rör de klagandes enskilda intressen. Vissa allmänna intressen, såsom bl.a. riksintresse enligt 3 kap. miljöbalken och miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken, bevakas i första hand av länsstyrelsen i dess funktion som regional planmyndighet under planprocessen och vid prövning eller beslut enligt bestämmelserna i 12 kap. ÄPBL. När enskilda åberopar allmänna intressen, såväl frågor som omfattas av länsstyrelsens prövning enligt 12 kap. ÄPBL som andra allmänna intressen, blir prövningen i samband med ett överklagande begränsad (se bl.a. RÅ 1994 ref. 39). Det som avgör överprövningens omfattning är utformningen av de bestämmelser som det överklagade beslutet grundas på. Om kommunens beslut ryms inom den handlingsfrihet som de materiella bestämmelserna medger, kommer de avvägningar som en kommun gjort mellan olika samhällsintressen inte att bli föremål för överprövning. Detta innebär dock inte att klagandena fråntas rätten till prövning. Detta framgår också av RÅ 1994 ref. 39 där Regeringsrätten förklarade att en besvärsmyndighet inte av processuella skäl bör kunna undandra sig prövningen av de grunder som en enskild person, som har klagorätt, åberopar till stöd för sitt besvärsyrkande, men att det materiella innehållet i ÄPBL:s regelsystem ändå kan leda till att prövningen i realiteten blir mycket begränsad (jfr exempelvis Mark- och miljööverdomstolens, MÖD:s, dom den 19 juni 2013 i mål nr P respektive den 24 mars 2014 i mål nr P ). I förevarande mål är frågan bl.a. om åtgärder enligt detaljplanen kan komma att påverka de allmänna intressen som är hänförliga till Säveåns naturvärden. Genom bestämmelsen i 3 kap. 6 miljöbalken om skydd mot påtaglig skada såvitt avser områden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av deras naturvärden

23 23 samt bestämmelsen i 2 kap. 2 ÄPBL om att miljökvalitetsnormerna enligt 5 kap. miljöbalken ska följas vid planläggning kan kommunens handlingsutrymme sägas vara mindre. Detta torde särskilt gälla om riksintresset är preciserat och om det är preciserat vilka åtgärder som underlättar eller försvårar möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormerna (jfr. MÖD:s ovan angivna dom i mål nr P ). Det är dock länsstyrelsen som i första hand bevakar statliga intressen och som, inom ramen för sin prövning enligt 12 kap. ÄPBL, bedömer om åtgärden innebär påtaglig skada på riksintresset eller att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken inte följs. Länsstyrelsen förväntas genom sin lagfästa roll under planprocessen, bl.a. prövningen enligt 12 kap. ÄPBL, ha tillgång till den särskilda sakkunskap som behövs för bedömningen av dessa frågor. Det saknas därför i många fall skäl för överprövande myndigheter att, på talan av enskilda, frångå länsstyrelsens bedömning. LNF och Bertil Sagrelius har i målet, förutom att detaljplanen kommer att medföra oacceptabel skada på Säveåns naturvärden, också gjort gällande att underlaget i planprocessen har varit bristfälligt främst genom att kommunen inte tillfredsställande har dokumenterat naturvärdet inom planområdet samt att det saknas en beskrivning av den samlade påverkan på Säveån av ifrågavarande projekt tillsammans med kommunens övriga projekt och detaljplaner längs Säveåns stränder. I detta sammanhang finns anledning att, utöver de bestämmelser som omnämns i länsstyrelsens beslut, redovisa även nedanstående bestämmelser av intresse i målet. När en detaljplan upprättas ska enligt 5 kap. 18 andra stycket ÄPBL bestämmelserna i 6 kap och 22 miljöbalken tillämpas, om detaljplanen kan antas medföra en sådan miljöpåverkan som avses i 6 kap. 11 miljöbalken. Av första stycket i sistnämnda paragraf framgår att när en kommun upprättar en detaljplan ska kommunen göra en miljöbedömning av planen om dess genomförande kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Syftet med miljöbedömningen är enligt andra stycket att integrera miljöaspekter i planen så att en hållbar utveckling främjas. Enligt tredje stycket får regeringen meddela

24 24 föreskrifter om vilka slags planer som alltid kan antas medföra betydande miljöpåverkan samt om undantag från kravet på miljöbedömning. Sådana föreskrifter finns i 4 förordningen (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivningar. Enligt paragrafens andra stycke ska genomförandet av bl.a. en detaljplan, som enbart avser användningen av små områden på lokal nivå, antas medföra en betydande miljöpåverkan endast om kommunen med beaktande av de kriterier som anges i bilaga 4 till förordningen finner att så är fallet. Bedömningskriterierna i bilagan är inriktade dels på planens karaktäristiska egenskaper (punkten 1 i bilagan), dels på typen av påverkan och det område som kan antas bli påverkat (punkten 2 i bilagan). Genomförandet av planprocessen Av utredningen framgår inte annat än att planprocessen har genomförts på ett formellt korrekt sätt. Säveåns naturvärden, detaljplanens betydelse för dessa värden samt förekommande beslutsunderlag Vad gäller LNF:s och Bertil Sagrelius överklaganden gör mark- och miljödomstolen i övrigt följande bedömning. Den aktuella åsträckan mellan sjöarna Sävelången och Aspen ingår i ett område som av Naturvårdsverket har pekats ut som ett område av riksintresse för naturvården enligt 3 kap. 6 miljöbalken bl.a. på grund av dess betydelse som lekoch uppväxtområde för lax och havsöring, preciserat till skydd för den bevarandevärda s.k. säveålaxen, (NRO Säveån, Nääs, Öjared, Aspen). Länsstyrelsen har i sitt beslut enligt 12 kap. ÄPBL också funnit att nämnda område ingår i ett område av riksintresse för naturvården. finner inte anledning att frångå denna bedömning. Åsträckan utgör dessutom en vattenförekomst, Säveån mellan sjöarna Aspen och Sävelången (SE ), vars ekologiska status av Vattenmyndigheten för

25 25 Västerhavet har bedömts som måttlig. Det innebär att den miljökvalitetsnorm som ska nås, god status, inte uppnås för åsträckan. Orsaken härtill är, enligt vad som framgår av Vatteninformationssystem Sverige (VISS), att morfologiska förändringar samt kontinuitets- och flödesförändringar som är negativa för åns ekologiska funktion har konstaterats. Förändringarna uttrycks genom kvalitetsfaktorn konnektivitet i vattendraget, vilken bedömts vara otillfredsställande. Kvalitetsfaktorn konnektivitet beskriver möjligheten till spridning och fria passager för djur, växter, sediment och organiskt material i uppströms och nedströms riktning, samt från vattenförekomsten till omgivande landområden. (Ang. begreppen kvalitetsfaktor och konnektivitet se Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter [HVMFS 2013:13] om klassificering och miljökvalitetsnormer avseende ytvatten, däribland 1 kap. 3 nämnda föreskrifter samt bilaga 3 avsnitt 2 till föreskrifterna). De angivna negativa förändringarna i Säveån orsakas bl.a. av att vattenförekomstens strandzon är påverkad eller har försvunnit till följd av bebyggelse och annan exploatering. Utmed åsträckan genom Lerums tätort saknar därför dessa strandzoner många naturliga livsmiljöer för fiskar, smådjur och växter. Bland annat detta har lett till att god ekologisk status befaras inte kunna nås till målåret De morfologiska förändringar som avses i detta sammanhang är av stor betydelse för åns djurliv inte minst för laxartad fisk i ån. I anslutning till statusklassningen i VISS redovisas förslag till åtgärder som bör övervägas för att komma till rätta med de ovan angivna problemen i Säveån mellan sjön Aspen och Sävelången. Förslagen, som enligt domstolens uppfattning kan tjäna som vägledning också vid bedömningar av exploateringsåtgärder av nu aktuellt slag, går förenklat ut på att skapa en zon innefattande strandzonen och det fastmarksområde, som direkt påverkar ytvattnet. Inom zonen ska, enligt förslagen redovisade i VISS, etablering av en naturlig vegetation gynnas, t.ex. träd och buskar. Storleken på zonen beror på hur stort vattendraget är men också på utformningen av den omgivande marken (t.ex. lutning). Utmed mindre vattendrag (< 3 m) bör, enligt vad som föreslås i VISS, zonen vara minst 15 m bred på vardera sida om vattendraget och minst 20 m bred utmed större vattendrag.

26 26 LNF och även Bertil Sagrelius har framhållit att aktuell detaljplan medför exploatering av strandnära miljöer som, åtminstone tillsammans med andra pågående eller planerade projekt utmed samma åsträcka, medför risk för skada på djurlivet i Säveån. delar klagandenas farhågor i nämnda avseenden, vilket domstolen med den bakgrund som redovisats ovan beträffande Säveån som område av riksintresse för naturvården samt åsträckans ekologiska status grundar på följande. Domstolen bedömer att de åtgärder som beskrivs i VISS för att komma till rätta med problemen i Säveån mellan sjön Aspen och Sävelången och som redovisats här ovan utgör sådana åtgärder som, i den utsträckning det är möjligt, typiskt sett bör vidtas under de förhållanden som råder utmed den i målet aktuella åsträckan. I enlighet härmed kan det, enligt domstolens mening, vidare antas att sådana åtgärder som motverkar syftet med de åtgärder som beskrivs i VISS också riskerar att leda till skada på åns skyddsvärden och bl.a. till ytterligare försämring av vattenförekomstens status. Den antagna detaljplanens genomförande förutsätter att avschaktningsarbeten utförs i Säveåns omedelbara närhet och även under åns högvattennivå, ned till befintligt erosionsskydd. Arbetena berör således direkt sådana strandnära skyddsvärda zoner som har beskrivits ovan. Arbetena enligt detaljplanen syftar till att minska släntlutningen och därigenom minska de ökade risker för skred som en exploatering enligt planen annars skulle medföra. Enligt planunderlaget kommer vegetation inom erosionsskyddet, och därmed inom detta område befintliga träd, inte att påverkas av nämnda åtgärder. Beträffande det släntområde där avschaktning ska ske gäller, enligt en i den antagna planen särskild planbestämmelse, att borttagen vegetation ska ersättas med ny vegetation (fält, busk- och trädskikt). Kommunen har i enlighet härmed också angett att den slänt som återfinns efter avschaktning, och som ingår i område planlagt som naturmark, avses besås och återvegeteras. I erosionsskyddet, som vid domstolens syn i målet sträckte sig till ca en meter över åns vattenyta, växer träd som lutar ut över ån. Av domstolens iakttagelser vid synen

27 27 framgår emellertid att det även i den relativt branta slänten ovanför erosionsskyddet växer buskar och unga trädplantor som på ett inte oväsentligt sätt bidrar till att skugga ån samt till att öka förekomsten av insekter m.m., som faller ner och blir föda åt bl.a. fiskar. Enligt domstolens bedömning är det, utifrån befintligt underlag och domstolens iakttagelser vid synen, inte möjligt att dra den slutsatsen som redovisas i den i planunderlaget förekommande promemorian upprättad av Cowi AB (PM Naturinventering för detaljplan för Fastigheten Torp 2:5 m fl, bostäder väster om häradsbron i Lerums kommun) om att busk- och trädvegetationen inom det schaktade området är allt för låg och på allt för långt avstånd från vattnet för att fylla en viktig funktion som skydd och skuggning åt Säveån. Detta inte minst i ljuset av vad som anges i VISS i fråga om omfattningen av den där föreslagna åtgärden i form av en strandzon, dvs. en zon med en bredd av m på vardera sida om vattendraget. För framförallt laxartad fisk har beskuggningen av vattendraget betydelse för att skapa skyddade mikromiljöer och för att begränsa soluppvärmning av vattendraget. En kraftigt förändrad släntlutning och en alltför domesticerad återvegetering av strandområdet riskerar att försämra den för djurlivet nödvändiga beskuggningen av ån och minska nedfall av insekter m.m. och därmed ha en negativ inverkan på riksintresset för naturvården. I enlighet härmed bedömer domstolen vidare, även med beaktande av den föreskrivna planbestämmelsen avseende avschaktning och återvegetering, att de åtgärder som förutsätts vidtas i åns strandbrink för att genomföra den överklagade detaljplanen och som kan vidtas inom ramen för den antagna detaljplanen skulle riskera att motverka en förbättring av eller t.o.m. försämra de hydromorfologiska förhållandena i ån. Domstolen bedömer mot denna bakgrund att detaljplanen riskerar att medföra eller bidra till att vattenförekomstens status försämras. I vart fall kan en otillåten försämring samt en påtaglig skada på riksintresset befaras uppstå om flera projekt som berör ån och dess närområde kommer till genomförande. Länsstyrelsen har i såväl samrådsyttrandet som i granskningsyttrandet påpekat behovet av en samlad bedömning. En sådan har inte redovisats. Vad kommunen redovisat genom dokumentet Översikt Säveån i centrala Lerum, Planeringsunderlag juni 2012, stödjer slutsatsen att det krävs ett samlat underlag där såväl förevarande plan som övriga planer som berör ån bör bedömas samlat. Ett sådant underlag har inte

28 28 redovisats i målet och har inte heller ingått i dokumentationen inför nu aktuellt antagandebeslut. bedömer således att den nu aktuella detaljplanen riskerar att komma i konflikt med nationella intressen (riksintresset) och gemenskapsintressen (vattendirektivet) på ett sätt som, enligt domstolen, påkallar en miljökonsekvensbeskrivning i vilken de samlade konsekvenserna och anpassningar av planer m.m. av samtliga planerade eller pågående projekt bedöms. I sammanhanget kan framhållas Boverkets vägledning Miljöbedömningar för planer enligt plan- och bygglagen (2006), som bl.a. ger vägledning för bedömning av om en plan kan antas medföra betydande miljöpåverkan. Av denna vägledning framgår beträffande bedömningskriteriet 1 e) enligt bilaga 4 till förordningen (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivningar att härmed avses vilken betydelse planen kan ha exempelvis för genomförandet av EU:s vattendirektiv. Av bedömningskriteriet 2 e) i nämnda bilaga till förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar följer vidare att planens betydelse för påverkan på områden eller natur som har erkänd nationell, gemenskaps-, eller internationell skyddsstatus särskilt ska beaktas. finner sammantaget att underlaget till den överklagade detaljplanen inte på ett övertygande sätt visar att planen kan genomföras utan risk för betydande miljöpåverkan. Ett genomförande av detaljplanen, såsom plankartan och dess bestämmelser är utformade, ska därmed antas medföra betydande miljöpåverkan genom att påtagligt skada riksintresset för naturvård och medverka till ytterligare försämring av vattenförekomstens status. Antagandet av detaljplanen borde således ha föregåtts av en miljöbedömning inom vilken en miljökonsekvensbeskrivning borde ha upprättats. I en miljökonsekvensbeskrivning skulle den betydande miljöpåverkan kunnat belysas ytterligare, bl.a. genom en redovisning som på ett samlat och tillräckligt detaljerat sätt beskriver hur den aktuella detaljplanen tillsammans med andra pågående och planerade projekt riskerar att påverka Säveåns skyddsvärden. Vidare skulle i en miljökonsekvensbeskrivning även kunnat belysas möjliga åtgärder för att förebygga, hindra eller motverka den

29 29 betydande negativa miljöpåverkan, däribland möjliga åtgärder för att nå god ekologisk status i vattenförekomsten eller för att åtminstone inte försämra statusen. Avsaknaden av en miljökonsekvensbeskrivning innebär att det beslutsunderlag som legat till grund för den nu överklagade detaljplanen inte uppfyller de krav som i förevarande fall måste ställas på ett sådant underlag. Bristen är sådan att skäl föreligger att på den grunden upphäva Kommunfullmäktiges i Lerums kommun beslut att anta detaljplanen. Beträffande det LNF och Bertil Sagrelius anfört i fråga om krav på anmälan eller tillstånd för vattenverksamhet instämmer domstolen i länsstyrelsens bedömning att detta inte utgör grund för att upphäva den antagna detaljplanen. Sammanfattning Sammanfattningsvis finner mark- och miljödomstolen att överklagandena från Gisela Möller Borei, Sven Borei, Martin Zollitsch, Helena Gellerman, Christer Gellerman samt FVO ska avslås, att LNF:s och Bertil Sagrelius överklaganden ska bifallas samt att Kommunfullmäktiges i Lerums kommun antagandebeslut ska upphävas. HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 2 (DV 427) Överklagande senast den 3 mars Bodil Svensson Joen Morales Rolf Dalbert I domstolens avgörande har deltagit rådmannen Bodil Svensson, ordförande, och tekniska rådet Joen Morales, tekniska rådet Rolf Dalbert samt den särskilda ledamoten Lars Heineson. Föredragande har varit beredningsjuristen Marina Fagermoen.

30 Bilaga 1 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT R9 INKOM: MÅLNR: P AKTBIL:

31

32

33

34

35