Idrott och sjukvård. något om det medicinska regelverket vid idrottsarrangemang

Transkript

1 Idrott och sjukvård något om det medicinska regelverket vid idrottsarrangemang 20 CLAES TOLLIN OCH JONAS THORÉN Idrottsmedicinen med behandling och forskning om idrottares medicinska förutsättningar att utöva sin idrott, skador och rehabilitering, medicinska undersökningar om en idrottares hälsotillstånd och prestationsförmåga, användningen av läkemedel i behandlande och ibland otillåtna syften, dopingtester allt detta är exempel på medicinsk ofta kvalificerad verksamhet inom idrotten. Här behandlas det medicinska regelverket vid idrottsarrangemang. Området är komplext, en fullständig redovisning skulle kräva en större lärobok kompletterad med ett antal föreläsningar. Redovisningen blir därför översiktlig men bör ge en inblick i vad en arrangör av idrottsarrangemang har att tänka på såväl i förväg som under arrangemanget och efteråt. Redovisningen avser planerade medicinska insatser och sådana som kan förutses normalt bli aktuella. Olycksfall som inte rimligen kunnat förutses och akuta nödsituationer som kräver medicinska åtgärder tas inte upp här sådana situationer är inte unika för idrotten utan kan inträffa vid alla slag av arrangemang. Det medicinska regelverket är inte heller skrivet för sådana händelser. Medicinsk verksamhet som avser behandling, vård och rehabilitering vid sjukdomar, skador och olycksfall brukar kallas hälso- och sjukvård. Den som formellt ansvarar eller äger kallas vårdgivare, den medicinska verksamheten utövas av personer med medicinsk kompetens, hälso- och sjukvårdspersonal. Redovisningen är inriktad på vad som gäller för den som ansvarar för idrottsarrangemanget och den medicinska verksamheten vid arrangemanget, det vill säga vårdgivaren. Hälso- och sjukvårdspersonalen är genom sin yrkeskompetens som regel väl medveten om vad som gäller för deras verksamhet, som därför här behandlas mer översiktligt. Vid ett idrottsarrangemang ska det normalt finnas tillgång till medicinsk personal som adekvat kan ta hand om skador med mera, på idrottarna och ofta också på 274

2 personer i publiken. I flera fall krävs att det på plats finns tävlingsläkare som även kan ha till uppgift att se till att en idrottare genom tävlingen inte utsätter sig och sin hälsa för allvarlig fara. Arrangören kan själv ordna detta eller anlita någon annan som fullgör funktionen. Till detta kan komma krav på andra medicinska uppgifter som exempelvis dopningskontroller. Hälso- och sjukvårdens regelverk Hälso- och sjukvårdens regelverk är omfattande och komplext. Centrala bestämmelser återfinns i olika lagar som behöver läsas tillsammans för att ge en helhetsbild. Reglerna är tillkomna för och har sin grund i samhällets ansvar för att medborgarna tillförsäkras en god hälso- och sjukvård. Hälso- och sjukvårdsinsatser vid idrottsarrangemang hör kanske inte till området, det är dock i allt väsentligt samma regler som gäller även i det fallet. Först en översiktlig genomgång av det medicinska regelverket. I Sverige är det visserligen fritt för envar att utöva medicinsk verksamhet med vissa undantag, i praktiken omfattas dock den nu aktuella verksamheten av samhällets regler för hälso- och sjukvård. Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL, reglerar vad som är hälso- och sjukvård enligt den lagen. Härmed avses i huvudsak (1 ) att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Enligt förarbetena (prop. 1981/82:97) avses åtgärder vid mer kvalificerade medicinska tillstånd och som kräver insatser av personal med medicinsk utbildning. Vare sig i HSL eller i förarbetena finns någon närmare definition av sjukdomsbegreppet, den frågan får besvaras från allmänna utgångspunkter. HSL gäller således för all medicinska verksamhet som uppfyller dessa definitioner oavsett var denna utövas. Till hälso- och sjukvården hör även sjuktransporter samt att ta hand om avlidna. I HSL finns mål för (2 ) och krav på (2 a och följande paragrafer) hälso- och sjukvården. Bland kraven ingår att vården ska bedrivas så att den uppfyller vad som avses med en god vård, ett begrepp som är närmare definierat, bland annat anges att vården ska vara av god kvalitet och med en god hygienisk standard samt tillgodoser patientens behov av trygghet i vården och behandlingen. Ett annat krav är att det ska finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att kunna ge god vård, det vill säga att resurserna är anpassade till den avsedda verksamheten. artikel

3 HSL reglerar i övrigt bland annat landstingens och kommunernas (i första hand viss äldrevård) ansvar för befolkningens hälso- och sjukvård samt ett antal administrativa frågor i anslutning härtill. Landstingen har med några undantag tillagts det övergripande ansvaret för att befolkningens behov av hälso- och sjukvård tillgodoses. I 3 HSL anges dock särskilt att landstingens och kommunernas ansvar inte utgör hinder för någon annan att bedriva hälso- och sjukvård. Det finns ett antal organisatoriska bestämmelser som gäller för alla som bedriver hälso- och sjukvård enligt HSL. Ledningen av hälso- och sjukvård ska vara så organiserad att den tillgodoser hög patientsäkerhet och god kvalitet av vården samt främjar kostnadseffektivitet (28 ). Ansvaret för att detta tillgodoses ligger ytterst på vårdgivaren. Bestämmelsen om kostnadseffektivitet är mindre aktuell vid ett idrottsarrangemang. Vidare ska det finnas en verksamhetschef som svarar för verksamheten (29 ). För verksamhetschefen finns inga särskilda kompetenskrav, verksamhetschefen får dock bestämma över diagnostik, vård och behandling endast om denne har tillräcklig kompetens och erfarenhet för detta. I annat fall bestämmer någon med adekvat yrkeskompetens (se 30 ). Inom hälso- och sjukvård ska kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras (31 ). Socialstyrelsen har meddelat föreskrifter om ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i hälsooch sjukvården (SOSFS 2005:12). Av dessa framgår bland annat att vårdgivaren har ett övergripande ansvar och att verksamhetschefen ansvarar för genomförandet. Patientsäkerhetslagen (2010:659), som trädde i kraft , reglerar tillsynen och ansvarsfrågor för hälso- och sjukvårdspersonalen, dennas yrkesutövning, medicinska utbildnings- och behörighetsfrågor, delar av den så kallade alternativmedicinen, vissa straffbestämmelser, tystnadsplikt för privat anställd personal med mera. I patientsäkerhetslagen finns ett antal definitioner. Med hälso- och sjukvård avses detsamma som enligt HSL. Med vårdgivare avses förutom ansvariga inom den offentliga sektorn i privat verksamhet (idrottsarrangörer med medicinsk verksamhet hör hit) den juridiska eller fysiska person som bedriver hälso- och sjukvård. Med hälso- och sjukvårdspersonal avses den som har legitimation för ett yrke inom hälso- och sjukvården (exempelvis läkare, sjuksköterskor, totalt finns över 20 legitimationsyrken), personal verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar och som medverkar i hälsooch sjukvård av patienter, den som vid hälso- och sjukvård av patienter biträder en legitimerad yrkesutövare samt vissa andra särskilt angivna grupper. För vårdgivaren finns i patientsäkerhetslagen ett antal administrativa och organisatoriska bestämmelser, varav här kan nämnas följande. 276

4 Den som avser att bedriva hälso- och sjukvård i praktiken vårdgivaren (2 kap. 1 och 2 ) ska anmäla verksamheten till Socialstyrelsen senast en (1) månad innan verksamheten påbörjas. Anmälan ska också ske om verksamheten helt eller väsentligt ändras eller läggs ner. Socialstyrelsen ska föra ett register över anmälda verksamheter (2 kap. 4 ). Vårdgivaren ska bedriva ett systematiskt kvalitetssäkerhetsarbete (3 kap.), vidta de åtgärder som behövs för att förebygga vårdskador, utreda händelser som medfört eller kunnat medföra en vårdskada, ge patienterna och deras närstående möjlighet att delta i patientsäkerhetsarbetet med mera. Vårdgivaren ska till Socialstyrelsen anmäla händelser som medfört eller kunnat medföra en vårdskada (den så kallade lex Maria) samt i anslutning härtill vidta ett antal åtgärder. Vårdgivarens hälso- och sjukvårdspersonal är skyldig att till vårdgivaren rapportera sådana skador och skaderisker (6 kap. 4). Vårdgivaren ska snarast informera en patient som drabbats av en vårdskada om händelsen och ersättningsmöjligheter med mera. Vårdgivaren ska dokumentera hur det organisatoriska ansvaret för patientsäkerheten är fördelat inom verksamheten och senast den 1 mars varje år upprätta en patientsäkerhetsberättelse med visst innehåll som ska hållas tillgänglig för den som önskar ta del av den. I patientsäkerhetslagen finns ett antal bestämmelser om skyldigheter för hälsooch sjukvårdspersonalen som gäller i både offentlig och privat verksamhet (6 kap ). Här kan särskilt nämnas skyldigheten att utföra arbetet i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. I patientsäkerhetslagen finns bestämmelser om tystnadsplikt för hälso- och sjukvårdspersonal i privat verksamhet (6 kap ) som i princip motsvarar vad som gäller för offentligt anställd sådan personal enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). För den person i privat hälso- och sjukvårdsverksamhet som utan att tillhöra hälso- och sjukvårdspersonalen fått uppgifter om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden finns en särskild bestämmelse om tystnadsplikt (6 kap. 16 ). Den kan exempelvis gälla för vårdgivaren när denne utan att vara direkt verksam i patientarbetet får vetskap om medicinska och andra förhållanden för en patient inom den egna verksamheten. Patientdatalagen (2008:355) reglerar behandlingen av personuppgifter i hälsooch sjukvården och patientjournaler. Lagens bestämmelser om dataförda uppgifter om patienter gäller framför bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204), PUL, i annat fall gäller bestämmelserna i PUL (se 1 kap. 4 ). Vårdgivaren är personuppgiftsansvarig för behandlingen av patientuppgifterna (2 kap. 6 ). Vid vård av patienartikel

5 ter i hälso- och sjukvården ska det för varje patient föras patientjournal, som inte får vara gemensam för flera patienter (3 kap. 1 ). Skyldiga att föra patientjournal är vissa i patientdatalagen angivna personalkategorier, i första hand legitimerade yrkesutövare, exempelvis läkare och sjuksköterskor. Den som gör en anteckning i en patientjournal ansvarar själv för vad som antecknas (3 kap. 3 och 4 ). I lagen finns i övrigt specifika regler om vad som ska antecknas och hur detta ska ske. En patientjournal ska bevaras i minst 10 år efter sista anteckningen (3 kap. 17 ). Det innebär för en patientjournal som förts under en längre tid att tidsfristen räknas efter den sista anteckningen, inte när en tidigare anteckning gjorts. Det yttersta ansvaret för bevarandet efter att vården avslutats och att bevarandet sker tryggt och säkert samt att inga obehöriga får tillgång till dessa ligger på vårdgivaren. För utlämnande i privat vård av patientjournalen till patienten eller någon anhörig gäller särskilda regler. Utlämnandet ska ske så att patientjournalen ska kunna läsas eller skrivas av på stället eller överlämnas i avskrift eller kopia såvida hinder inte finns enligt tystandspliktsbestämmelserna i patientsäkerhetslagen. Utlämnandet prövas av den som är ansvarig för handlingen, vilket kan vara vårdgivaren beträffande en arkiverad patientjournal. Lämnas handlingen helt eller delvis inte ut ska den ansvarige med eget yttrande överlämna frågan till Socialstyrelsen, som då beslutar (8 kap. 2 ). Detta gäller endast journalhandlingar, inte andra handlingar. I patientdatalagen finns vidare uppgifter om rättelse av journaluppgift, förstörande av patientjournal, omhändertagande av i privat vård förd patientjournal om den inte hanteras korrekt Socialstyrelsen beslutar om detta och om återlämnande till vårdgivaren. Vid datoriserad journalhantering finns särskilda bestämmelser om information med mera för vårdgivaren och för den personuppgiftsansvarige (8 kap. 5 och 6 ). Tandvård är en del av hälso- och sjukvården och regleras i tandvårdslagen (1985:125) som inom detta område motsvarar HSL. För tandvården gäller bland annat patientsäkerhets- och patientdatalagen. Tandvårdslagen blir närmast aktuell vid ett idrottsarrangemang om en tandläkare behöver vara närvarande. Patientskadelagen (1996:799) innehåller bestämmelser om rätt till patientskadeersättning och om skyldighet för vårdgivare att ha en försäkring som täcker sådan ersättning (patientförsäkring). Lagen innehåller närmare bestämmelser om när en patient har rätt till sådan ersättning. En vårdgivare är skyldig att ha en patientförsäkring. Denna tecknas hos en försäkringsgivare som ingår i en patientförsäkringsförening. Patientförsäkringen är således något annat än den försäkring som idrottsarrangör normalt ska ha för arrangemang med mera. 278

6 I anslutning till angivna lagar finns det förordningar från regeringen samt föreskrifter och allmänna råd från myndigheter, i första hand Socialstyrelsen. I dessa lämnas detaljregler och råd för åtgärder och verksamheter. Det är inte möjligt att här närmare redovisa dessa. Socialstyrelsen har meddelat föreskrifter och allmänna råd om flera av nu angivna bestämmelser, till exempel verksamhetschef, lex Maria, delegation, anmälan till vårdgivarregistret. Det finns ytterligare ett stort antal speciallagar som reglerar hälso- och sjukvården, exempelvis för läkemedel och medicintekniska produkter (medicinsk utrustning). Vid sidan av hälso- och sjukvården finns medicinsk verksamhet utan egentligt vård- och behandlingssyfte för den som är föremål för åtgärden men som för ett korrekt och säkert utförande kräver kvalificerad medicinsk yrkeskompetens. Detta brukar kallas annan medicinsk verksamhet. Hit hör exempelvis medicinsk forskning på försökspersoner, rättsmedicinska undersökningar, dopningstester utan behandlingssyfte med mera. Hälso- och sjukvårdens regelverk gäller generellt inte här, i stället tillämpas de regler som kan finnas för respektive område. Hälso- och sjukvård vid idrottsarrangemang olika sätt att organisera idrottsarrangör som vårdgivare En idrottsarrangör som vid tävlingar eller andra arrangemang har att se till att det finns tillgång till personer med yrkesmedicinsk kompetens för att svara för hälsooch sjukvårdsinsatser för tävlande, funktionärer och publik kan således bli vårdgivare inom hälso- och sjukvården och därigenom falla inom hälso- och sjukvårdens omfattande regelverk. Om arrangören själv ska svara för verksamheten har arrangören ett omfattande arbete framför sig. Anmälan ska göras till Socialstyrelsen senast en månad i förväg varvid alla de uppgifter som anges i patientsäkerhetslagen och i myndighetsföreskrifter ska finnas. Verksamhetschef som inte behöver ha medicinsk yrkeskompetens ska förordnas. Den medicinska organisationen med ledningssystem och rutiner för patientsäkerhet, kvalitetssäkring med mera, ska upprättas. Personal med adekvat kompetens ska anställas. Lokaler och utrustning ska finnas anpassade till verksamhetens behov. Patientförsäkring ska tecknas med godkänd försäkringsgivare. Rutiner för patientjournaler ska upprättas även för dessas arkivering. När arrangören i formell mening är arbetsgivare är det arrangören som ansvarar för och också artikel

7 äger patientjournalerna. Några krav på att hälso- och sjukvårdspersonalen ska vara fast anställd finns inte, det är tillräckligt med läkare, sjuksköterskor med flera, som förordnas för respektive arrangemang eller tävling. Detta regelverk gäller även för ett enstaka arrangemang. HSL gäller också för sjuktransporter och omhändertagande av avlidna. Rutiner måste också finnas för dessa fall. Om arrangören inte har egen ambulans/motsvarande kan det vara lämpligt att kontakta landstinget om lämplig samverkan. Det är här fråga om olycksfall som ska föras till sjukhus hos landstinget eller annan vårdgivare för vård som arrangören inte svarar för. Hälso- och sjukvårdens ansvar för avlidna gäller fram till dess den avlidne överlämnats för bisättning. Rutiner bör upprättas tillsammans med landstinget för omhändertagande av den avlidne, vilken läkare som ska svara för att konstatera dödsfallet, utfärda dödsbevis och dödsorsaksintyg med flera åtgärder. Rutinerna bör tillgodose att uppgifterna fullgörs med respekt för den avlidne och med hänsyn och omtanke till eventuella närvarande efterlevande (2 d HSL). arrangören är inte vårdgivare Arrangören kan i vissa fall fullgöra sin hälso- och sjukvårdsuppgift genom att anlita ett vårdföretag som självständigt svarar för de medicinska uppgifterna. Det företaget är då att se som vårdgivare. Här kan en jämförelse göras med företagshälsovården. Många företag, särskilt mindre, kontrakterar ett vårdföretag att svara för företagets individinriktade företagshälsovård. Ansvaret för organisation, personal, patientjournaler etcetera. stannar då på vårdföretaget. Större företag kan ha egen företagshälsovård med egen anställd personal. Företaget blir då vårdgivare. Avgörande för gränsdragningen mellan att vara och inte vara vårdgivare blir hur kontraktet med hälso- och sjukvårdsutövarna utformas. En tumregel kan vara att lägga ett arbetsrättsligt perspektiv. Är hälso- och sjukvårdspersonalen att se som anställda hos arrangören detta oavsett om det är fast anställning eller tillfälligt arvoderad tjänstgöring är arrangören vårdgivare. Vårdföretaget har då enbart tillhandahållit en resurs som arrangören bestämmer och självständigt förfogar över. Är hälso- och sjukvårdspersonalen inte att se som anställda hos arrangören utan hos vårdföretaget är det detta som blir vårdgivare. I det fallet tillhandahåller arrangören lokaler, eventuell utrustning och andra faciliteter för vårdföretaget att disponera. Om arrangören inte är vårdgivare får närmare analyseras tävlingsläkarens arbetsuppgifter. Om tävlingsläkaren exempelvis ska ha befogenheten att stänga av en sjuk 280

8 tävlande från att delta är det tveksamt om den uppgiften kan läggas på vårdföretagets läkare. Detta kan lösas på olika sätt. Arrangören kan ha en egen läkare eller någon annan lämplig person som beslutar om avstängning med ledning av de uppgifter vårdföretagets läkare lämnar. Arrangören kan i stället ge vårdföretagets läkare ett särksilt uppdrag att som funktionär hos arrangören besluta i frågan. I det sistnämnda fallet ingår den läkaren i arrangörens egen organisation. Uppgiften att besluta om deltagandet behöver i sig inte ses som hälso- och sjukvård. Det finns också andra uppgifter, exempelvis vissa medicinska kontroller som kan behöva hanteras på samma sätt. arrangören anlitar ideellt verksamma En arrangör kan ibland ha tillgång till yrkeskompetent hälso- och sjukvårdspersonal, exempelvis läkare och sjuksköterskor, som ideellt ställer upp och svarar för medicinska insatser. Personerna kan exempelvis vara medlemmar eller ledare i arrangörsföreningen. Även om insatserna är ideella är de att se som hälso- och sjukvård som faller inom det medicinska regelverket. En legitimerad yrkesutövares yrkeskompetens och yrkesbehörighet är inte kopplad till en anställning eller liknande utan just till yrkesbehörigheten. En läkare är så att säga alltid i tjänst. Om det är de personerna eller arrangören som i det enskilda fallet är att se som vårdgivare beror närmast på vad som överenskommits om arbetsinsatserna, är det inte arrangören så är det de enskilda personerna som är vårdgivare med allt vad det för med sig. landstinget sköter hälso- och sjukvården Teoretiskt kan tänkas att arrangören vänder sig till landstinget och dess primärvård för att få hälso- och sjukvårdsinsatserna tillgodosedda. Om landstinget gör detta mot ersättning är den möjligheten en kommunalrättslig fråga. Om landstinget gör det inom ramen för sitt ansvar för hälso- och sjukvård kan diskuteras om detta är kommunalrättsligt möjligt. Här kan också uppstå problem med HSL:s regler om patienternas vårdavgifter. delegationssystem Hälso- och sjukvårdslagstiftningen tillåter en relativt långtgående delegation av uppgifter (se 6 kap. 3 patientsäkerhetslagen) från hälso- och sjukvårdspersonal till andra personer utan formell kompetens men med faktisk förmåga att utföra den delegerade uppgiften. Om arrangören anlitar exempelvis en läkare eller sjuksköterska att artikel

9 svara för hälso- och sjukvården och därvid tillåter att det faktiska utförandet delegeras på det sättet faller verksamheten ändå under hälso- och sjukvårdens regelverk, dels genom det medicinska ansvar de delegerande har kvar, dels genom att de som blivit delegerade kan ses som att de biträder en legitimerad yrkesutövare i vården och därigenom själva blir hälso- och sjukvårdspersonal. Det har tidigare förekommit att en läkare utan anställning hos arrangören stått som medicinskt ansvarig och de som svarat för de medicinska insatserna gjort detta efter delegation från den läkaren. Ett sådant exempel var när vid en större internationell motortävling i Sverige det internationella förbundets krav var att vid tävlingen skulle finnas en fullt sjukvårdsutrustad mobil enhet med personal med mera, från ett annat land. Detta löstes då på angivet sätt med anlitande av en statligt anställd läkare. De regler som nu finns för vårdgivare gör den lösningen i praktiken inte längre möjlig. anlitande av personer som inte är hälso- och sjukvårdspersonal Det finns personer som har en viss sjukvårdsutbildning, exempelvis genom Röda Korset eller militärtjänstgöring men som inte tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen. Om anlitande av sådana personer ska godtas för att fullgöra hälso- och sjukvårdskravet vid ett idrottsarrangemang är en fråga för arrangören och förbundet i fråga. Det kan hävdas att den verksamheten inte är att se som sådan hälso- och sjukvård som faller in under HSL. Arrangören skulle i det fallet inte vara att se som vårdgivare i lagens mening. I patientsäkerhetslagen finns bestämmelser om förbud att utföra vissa åtgärder för den som inte tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen enligt den lagens definition (5 kap. och 10 kap. 6 första stycket 2.). De åtgärder som här avses är med ett undantag sådana som knappast skulle bli aktuella i det fallet. Undantaget avser undersökning och behandling av barn under åtta år. Så unga barn är kanske inte alltid tävlingsaktiva, men de kan återfinnas bland publiken och där bli skadade, till exempel när en tävlingsbil kör av banan. Här kan finnas en öppning för medicinska insatser utanför hälso- och sjukvårdens regelverk, en annan fråga är om detta är en lämplig lösning. 282

10 Är nuvarande lagstiftning ändamålsenlig? Grunden för tillämpningen av hälso- och sjukvårdens regelverk är vilken verksamhet som faller in under HSL. Här finns inga dellösningar det är antingen allt eller inget, det sistnämnda mer sällsynt som framgår av redovisningen. HSL trädde i kraft 1983 och reglerade först i huvudsak landstingens hälso- och sjukvård. HSL har därefter lappats på ett otal gånger bland annat med regler för privat driven verksamhet. HSL är inte i alla delar fullt ut anpassad för hälso- och sjukvård som bedrivs av andra än de aktörer som traditionellt bedriver sådan verksamhet. Det är närmast uppenbart att ett regelverk tillkommet för den sedvanliga hälsooch sjukvården inte passar för andra slag av hälso- och sjukvård. Det är tveksamt om alla idrottsarrangörer följer eller kan följa hälso- och sjukvårdens regelverk i alla delar. HSL:s definition av begreppet hälso- och sjukvård har ett dubbelt syfte, dels att allmänt reglera verksamheten, dels att lägga fast vad framför allt landstingens ansvar för medborgarnas hälso- och sjukvård omfattar. Sådana ändringar kräver helt andra överväganden än vad som följer av nu angivna problem. Ett kanske bättre system är att reglera vad som bör gälla för den traditionella hälso- och sjukvården och därutöver gå igenom vilka regler som kan vara motiverade för denna andra verksamhet. En sådan översyn kan ta viss tid. Ett av problemen med HSL och övriga lagar är att det inte finns några dispens- eller undantagsbestämmelser som medger att antingen regeringen eller Socialstyrelsen kan anpassa regelverket till det faktiska behovet. En interimistisk lösning kan således vara att regeringen föreslår riksdagen ändringar i HSL och övriga lagar som medger att regeringen eller Socialstyrelsen får meddela undantag eller dispenser för verksamheter som ligger utanför den traditionella hälso- och sjukvården. Alternativt kan stora delar av regelverket flyttas från lagområdet till förordningar och myndighetsföreskrifter som är enklare att anpassa till en ständigt föränderlig verklighet. HSL lanserades när den kom som en ramlag med principer i stället för detaljreglering. Utvecklingen sedan dess har knappast gått i den riktningen. Idrotten är långt ifrån ensam om de nu angivna problemen. Det finns flera andra ideella organisationer som i sina aktiviteter och arrangemang behöver tillgång till medicinsk expertis men där nuvarande regelverk utgör ett högst påtagligt hinder. Sammanfattningsvis dagens regelverk är inte anpassat till verksamheten. Det är hög tid för ändringar. artikel