Filippinerna. Geografi

Transkript

1 Filippinerna Filippinerna består av över öar, varav nära 900 bebodda, öster om asiatiska fastlandet. Majoriteten av invånarna är av malajiskt ursprung, men hundratals år av spansk kolonisering och amerikansk dominans under 1900-talets första hälft har satt djupa spår i kulturen. Efter självständigheten 1946 har stabil demokrati haft svårt att få fäste och fortfarande domineras politiken av ett litet antal förmögna familjer. Landet har i decennier skakats av en kommunistisk revolt i norr och ett muslimskt separatistkrig i söder. Geografi Filippinerna består av drygt öar. De flesta av dem är små, de elva största utgör 92 procent av landmassan. Störst är Luzon i norr och Mindanao i söder. Mellan Luzon och Mindanao ligger ögruppen Visayas och sydväst om Mindanao Suluöarna. Landet är omgivet av Sydkinesiska havet i väster, Sulusjön i sydväst, Celebessjön i söder och Stilla havet i öster med Filippinergraven, vars största djup är meter. Öarnas inland är högt och bergigt, mellan 1200 och 2400 meter över havet. Det finns ett tiotal aktiva vulkaner, bland annat Pinatubo på Luzon, som fick et kraftigt utbrott 1991 vilket krävde 600 dödsoffer. Jordbävningar är vanliga. Större slättland finns endast på Luzon och på Mindanao. Stora delar av landets yta täcktes tidigare av skog tropisk regnskog på slätterna och i de lägre bergen samt barrskog på de högre bergen. Längs kusterna finns ofta skogar av mangrove. Sedan 1960-talet har större delen av låglandsskogarna avverkats. Filippinernas anspråk på de strategiskt belägna Spratlyöarna (i Filippinerna kallas ögruppen Kayalaan) i Sydkinesiska havet skapar friktion i kontakterna med framför allt Kina (se Utrikespolitik och försvar). 1/67

2 Yta km2 (2017) Tid svensk + 7 timmar Huvudstad med antal invånare Manila (inklusive förorter, folkräkning 2010) Övriga större städer Davao City , Cebu , Zamboanga (folkräkning 2010) Högsta berg Mount Apo (2954 m ö h) Viktiga floder Cagayan (Luzon), Pulangi (Minadanao) Klimat Filippinernas tropiska havsklimat kan ibland bli mycket tryckande. Sommaren från maj till oktober, då sydvästmonsunen sveper in över öarna, är ofta regnig med hög luftfuktighet. Vintern från november till mars är mildare än sommaren, men endast i norr kan man tala om en märkbart svalare årstid. Temperaturen är också lägre i bergstrakterna Den varma, korta våren infaller mellan mars och maj. Det regnar mest i den västra delen av landet, förutom under vintermånaderna då den östra delen får mest nederbörd. 2/67

3 Filippinerna drabbas ofta av stormar och tyfoner. Särskilt utsatta är öarna i norr. Omfattande skogsavverkning har bidragit till svåra jordskred i samband med ovädren (se även Naturtillgångar och energi). En tropisk storm 2013 krävde över 6000 människoliv och orsakade stora materiella skador (se även Aktuell politik). Länkar Klimatforskning: vad kan vi lära oss av tyfonen Haiyan text på engelska från Spiegel online FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Manila drygt 25 C (jan), 29 C (maj) Medelnederbörd/månad Manila 30 mm (per månad, december till april), 367 mm (per månad under juli-september) Befolkning och språk Filippinerna är ett av de tätast befolkade länderna i Sydöstasien. Födelse talen har minskat på senare år, samtidigt som dödstalen har sjunkit. Drygt en tredjedel av befolkningen är under 15 år. Befolkningen är koncentrerad till kusterna och Luzons slättland. Mer än var tionde (en del källor anger var femte) invånare bor i och omkring huvudstaden Manila. Trots stor brist på bostäder fortsätter människor att flytta från landsbygden till de större städerna på jakt efter arbete och ett bättre liv. Omkring tre miljoner människor, även de som har arbete, lever i slumområden i städernas utkanter. Människor från norr ger sig också av till mindre befolkade regioner, främst Mindanao, vilket har orsakat motsättningar med befolkningen där (se Muslimska separatister). Konflikten har en religiös dimension då många av de inflyttade är kristna och det finns en stor muslimsk befolkning på Mindanao (se nedan). Hög arbetslöshet gör också att många filippinare söker sig utomlands för att få arbete (se även Arbetsmarknad) beräknades drygt 10 miljoner filippinare arbeta utomlands. Men i takt med att nya arbetstillfällen skapats inom landet har färre invånare flyttat utomlands. Enligt officiella siffror hade antalet utlandsarbetande filippinare minskat till 9,4 miljoner Majoriteten av befolkningen, allmänt kallade filipinos, är främst av malaj-ursprung. Invandrare från kolonialmakterna Spanien och USA samt från Kina har också lämnat spår i befolkningen. Blandäktenskap är vanliga och gränserna mellan folkgrupperna är ofta flytande. De olika grupperna, till exempel ilocano, pangasinense, kapampangan, tagalog med flera, skiljer sig främst åt genom att de talar olika språk. Många filippinare anser sig tillhöra fler än en folkgrupp. Muslimerna, moros, har också malajiska rötter och bor främst på västra Mindanao och öarna däromkring. Det är oklart hur stor andel av befolkningen som är muslimer, en del källor anger 5 procent, medan andra säger 11 procent. Många muslimer anser att de diskrimineras på grund av sin tro. Konflikten i söder mellan muslimska separatister och regeringsarmén har skapat stora flyktingströmmar. Flera tusentals människor har tvingats fly både en och flera gånger när våldsamheter blossat upp. Även strider mellan armén och vänstergerillan NPA (se Vänsteruppror) har tvingat tusentals människor på flykt sades antalet interflyktingar uppgå till cirka /67

4 Det finns flera minoritetsgrupper, bland annat negritos som räknas som öarnas ursprungsbefolkning. Minoritetsfolken hamnar ofta i kläm i strider mellan rebellgrupper och armén. Deras livsstil hotas också av gruvprojekt i deras traditionella hemtrakter. Den kinesiska minoriteten utgör cirka en procent av invånarna och är tämligen väl integrerad i samhället. Det finns även mindre grupper av amerikanskt, japanskt, spanskt och indiskt ursprung. Över hundra språk och dialekter talas i Filippinerna. Största språk är filipino eller pilipino, som bygger på främst tagalog samt vissa andra lokala språk, och är modersmål för cirka en tredjedel av befolkningen. Betydligt fler har filipino som andraspråk och många talar även engelska. Andra stora språk är cebuano, ilocano, hiligaynon och bicolano. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 335,7 (2014) Andel invånare i städerna 44,3 procent (2016) Nativitet/födelsetal 23,4 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 6,0 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 1,7 procent (2014) Fertilitetsgrad 3,0 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 49,9 procent (2014) Förväntad livslängd 69 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 73 år (2015) Förväntad livslängd för män 66 år (2015) Folkgrupper merparten av befolkningen är av främst malajiskt ursprung, kinesisk minoritet, olika små stamfolk m?fl Språk filipino (eller tagalog) är det största språket. Andra stora språk är cebuano, ilocano, hiligaynon och bicolano. Många talar även engelska Religion Religionsfriheten är inskriven i författningen. De flesta filippinare är kristna, varav merparten är katoliker. I söder finns en muslimsk minoritet, moros. Fram till 1970-talet hade den katolska kyrkan oftast nära band till den sittande regimen. Kyrkan riktade dock stark kritik mot de undantagslagar som Ferdinand Marcos införde 1972 och spelade en avgörande roll när Corazon Aquino tog över makten Den hade även en viktig roll i de demonstrationer som ledde till Joseph 4/67

5 Estradas fall 2001 (se Modern historia). Kyrkan var också aktiv i kampen mot dödsstraffet, men den motarbetade länge en ny lag som gör preventivmedel lagliga. Idag rymmer kyrkan både radikala och konservativa grupper. Gaudencio Borbón Rosales som tog över som ärkebiskop 2003 håller en lägre profil i politiska frågor än företrädaren Jaime Sin. Det finns en rad protestantiska kyrkor vilka har ett förhållandevis stort inflytande bröt sig Iglesia Filipina Independiente, även kallad Aglipayanska kyrkan, loss från den katolska kyrkan i syfte att garantera att filippinarna hade kontroll över sina egna religiösa institutioner. Iglesia ni Christo är en inhemsk protestantisk kyrka med auktoritär organisation som säger nej till äktenskap mellan människor av olika tro och talar om för sina medlemmar hur de ska rösta. Konservativa protestantiska kyrkor med amerikanskt ursprung har vuxit snabbt sedan 1990-talet. De flesta muslimer tillhör riktningen sunni, men det finns också en mindre grupp som tillhör shia. Flest muslimer finns på Mindanao och Suluöarna, men allt fler bor i Manila-området eller i staden Cebu på ön med samma namn. Sedan 1970-talet beräknas över kristna filippinare ha konverterat till islam. Många av dem arbetar eller har arbetat i länderna kring Persiska viken och brukar kallas balik islam. Det varierar mellan olika grupper hur strängt religiösa regler följs. Koranskolor är tillåtna. I en del områden där muslimer är i majoritet tillämpas sharialagar när det gäller familjelagstiftningen. Muslimska ledare hävdar att muslimerna diskrimineras ekonomiskt och inflyttade kristnas försök att bedriva missionsverksamhet ses som en del i ett allmänt förtryck. Det finns dock många exempel på ekumeniskt samarbete mellan kristna och muslimer. I till exempel fackföreningar och människorättsorganisationer är det vanligt att medlemmarna kommer från olika trosriktningar. Utbildning Den filippinska regeringen har satsat mer på högre utbildning, där kvaliteten är relativt god, än på grundskolorna. Skillnaderna är dock stora mellan olika regioner och på landsbygden är undervisningen ofta eftersatt. Regeringen lovade 2013 att satsa över 580 miljoner amerikanska dollar på att bygga nya skolor. Men den svåra tyfon som drabbade landet senare samma år innebar att minst skolor förstördes helt eller delvis (se Aktuell politik). Det råder stora skillnader mellan skolorna i olika regioner och på landsbygden är undervisningen ofta eftersatt. I städerna skapar stora klasser problem (i genomsnitt går det elever i varje klass). På sina håll studerar eleverna i skift för att alla ska rymmas och det råder stor brist på läroböcker. Barnen börjar den sexåriga grundskolan vid sju års ålder. Den följs av ett fyraårigt högre stadium som har både teoretiska och yrkesinriktade linjer. Det finns både statliga och privata skolor förlängdes skolplikten från sex till nio år. Även förskolan blev obligatorisk, och det högre stadiet i de statliga skolorna förlängdes med två år. Från 2017 är det meningen att skolplikten ska förlängas till 13 år. De statliga grundskolorna är formellt avgiftsfria men föräldrar måste betala för skoluniformer, läroböcker och transporter. De flesta barn börjar i skolan och numera fullföljer omkring 85 procent av eleverna alla sex åren. Men bara 60 procent fortsätter till nästa stadium och en av fyra hoppar av i förtid. Fler flickor än pojkar fullföljer sina studier. Det finns en rad skäl till att eleverna slutar att gå i skolan, inte minst att de måste bidra till familjens försörjning, men också att de har lång skolväg eftersom högstadieskolorna är så få. Regeringen försöker, utan större framgång, motverka detta genom att erbjuda ekonomiskt stöd till fattiga familjer för att deras barn ska fortsätta att studera. 5/67

6 Filippinernas utbildningssystem har traditionellt främjat två- och flerspråkighet antog en ny lag som gör det tillåtet att undervisa på tagalog och andra lokala språk från förskolan och under grundskolans tre första år, för att därefter gradvis övergå till engelska. Engelska och filipino är obligatoriska skolämnen. Engelska är främsta språk i skolans högre stadium och på universitetsnivå. Religionsundervisning är tillåten i skolorna, men föräldrarna måste ge sitt medgivande fanns över 600 registrerade muslimska skolor. En process pågår för att integrera de muslimska skolorna i det nationella utbildningssystemet. Muslimska flickor har rätt att bära huvudduk, hijab, i skolan. På Mindanao är det vanligt att även muslimska elever går i katolska skolor. I och med fredsavtalet med separatistgruppen Milf 2014 (se Muslimska separatister) har regeringen utlovat mer pengar till muslimska skolor. Det finns ett stort antal universitet och högskolor. I Manila finns ett antal elituniversitet som anses hålla god kvalitet på sin utbildning. Avgifterna för att studera på universitet kan vara höga, men 2017 antogs en lag som gör utbildningen vid statliga universitet och högskolor avgiftsfri. Många familjer gör stora försakelser för att barnen ska få en god utbildning. Arbetslösheten bland akademiker är dock tämligen hög. Fler flickor än pojkar går dock vidare till högre utbildning. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 90,2 procent (2013) Antal elever per lärare i grundskolan 31,4 (2013) Läs- och skrivkunnighet 95,4 procent (2008) Kostnader för utbildning i andel av BNP 3,4 procent (2013) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 20,3 procent (2013) Kultur Den ursprungliga kulturen har inte fått möjlighet att utvecklas. Spansk kolonialism i närmare 400 år, följd av stark amerikansk påverkan, har förhindrat det. Bland de få som har lyckats bevara delar av den malajiska kulturen och de gamla traditionerna är muslimerna i södra Filippinerna. Idag har de flesta människor spanska namn, talar engelska med amerikansk accent och är katoliker. Det ger hela kulturen en mer latinamerikansk än asiatisk karaktär. De filippinska dansband som översvämmar Asiens nattklubbar spelar latinamerikanskt och västerländskt influerad musik. Hiphop och rap är populärt bland många ungdomar. Dansgruppen Philippine All-Stars har vunnit VM för hiphopdansare i USA både 2008 och Den traditionella musiken lever kvar bara hos minoritetsfolken. Den historiskt mest berömde författaren är José Rizal som avrättades av spanjorerna 1896 för sina antispanska skriverier. Han betraktas idag som en nationalhjälte. Till mer moderna författare hör Ninotchka Rosca, José Garcia Villa, Stevan Javellana, Carmen Guerrero Nakpil, Francisco Sionil José (en av hans romaner finns översatt till svenska: Två år i Tondo), Nanoy Rafael, Lakambini Sitoy och Miguel Syjoco, som numera bor i Kanada, vars debutroman Ilustrado också översatts till svenska. Många av dagens författare skriver på engelska. 6/67

7 Bland det hundratal filmer som produceras årligen dominerar äventyrsfilmer och sentimentala kärlekshistorier. Till de mest kända regissörerna hör Lino Brocka och Brillante Mendoza. Till de nyare namnen hör regissörer som Joseph Israel Laban och Lav Diaz. Den senare vann Guldlejonet i Venedig 2016 med filmen The Woman Who Left. På senare år har filippinska animerade filmer, pinoy, nått framgångar. En av de mest kända är den tagalogspråkiga Urduja, i regi av Reggie Entienz. Amerikanska filmbolag som Disney, Cartoon Network och Warner Brothers har flyttat en del av sin produktion av animerade filmer till Filippinerna. Massmedier Författningen garanterar press- och yttrandefrihet. Filippinska medier är ofta frispråkiga, men friheten begränsas dock av förtalslagar som makthavare utnyttjar för att tysta kritik mot dem. Det är farligt att vara journalist i Filippinerna. Enligt pressfrihetsorganisationen Committee to Protect Journalists (CPJ) har 78 filippinska journalister dödats mellan 1992 och september 2014 (organisationen listar ytterligare närmare 50 fall, där det inte kunnat bekräftas att journalisterna dödats på grund av sitt yrke). Få av förövarna har straffats för dessa brott. Det gäller inte minst en uppmärksammad massaker på Mindanao 2009 då 32 mediearbetare dödades (se Maguindanaomassakern). Även om över 100 personer åtalats har ingen dömts för dådet, samtidigt som flera vittnen eller deras anhöriga har mördats. En särskild polisenhet skapades 2006 för att bekämpa våldet mot journalister, men det har inte lett till några större förändringar. Enligt en lag, Human Security Act, från 2007 kan journalister avlyssnas om de misstänks för samröre med terrorister dömdes en journalist till böter för att ha publicerat namnet på en brottsmisstänkt person som redan namngivit i en polisrapport som var offentlig. Det finns en censurmyndighet för film och TV-program, men den ingriper sällan mot politiskt material. Ett litet antal familjer kontrollerar en stor del av medieutbudet som de ofta använder för att föra fram sina egna politiska och ekonomiska intressen. Det pågår en öppen debatt om huruvida mutor betalas för att påverka mediernas nyhetsrapportering. Det finns cirka 500 tidningar. Ett tiotal dagstidningar, de flesta på engelska, står för en mer seriös nyhetsrapportering. Till de viktigaste tidningarna hör People s Tonight, Philippine Star, Manila Bulletin, Manila Times, Abante, Malaya, Daily Tribune, Business World och Philippine Daily Inquirer, varav de största säger sig ha en upplaga på några hundratusen. Det finns också en rad, över 40 bara i Manila, tabloidtidningar på tagalog och cebuano främst innehåller sensationsartiklar. Många av de mer seriösa tidningarna ger också ut särskilda tabloidtidningar. De flesta av de flera hundra radiostationerna finansieras med reklam. På landsbygden ägs många radiostationer av lokalt inflytelserika familjer. Även många kyrkor har egna radiokanaler. Det största nätverket heter Manila Broadcasting Company. TV-sändningarna domineras av kommersiella kanaler som ABS-CBN och GMA. En del kanaler sänder på lokala språk. Många tittar också på kabel-tv. Filmer och olika nöjesprogram lockar flest tittare. Den främsta statliga TV-kanalen är PTV4. I slutet av 2015 ska Filippinerna, enligt planerna, övergå till digitala TV-sändningar. En dryg tredjedel av filippinarna har tillgång till internet, framför allt i städerna. Många av dem når nätet via sina mobiltelefoner. 7/67

8 2012 antogs en ny lag för att bekämpa brottslighet på nätet som bland annat innehåller förtalslagar som påminner om dem som gäller för press och etermedier, men som kan straffas ännu hårdare (fängelse i upp till sex år). Lagen väckte protester från dem som ansåg regeringen fick alltför svepande befogenheter att stänga och övervaka nätsajter. Högsta domstolen avgjorde i februari i 2014 att förtalsdelen av lagen inte stred mot författningen. President Benigno Aquino försvarade i samband med det lagen som han sade inte skulle användas för att begränsa yttrandefriheten i Filippinerna. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 41,2 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 111,2 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 39,7 (2014) Äldre historia De äldsta fynden av mänskliga bosättningar i Filippinerna kommer från ön Palawan där man har funnit över år gamla stenredskap. I början av talet kom malajfolk från Malackahalvön och Indonesien till öarna. Islam fördes till Filippinerna via de indonesiska öarna, men den nya religionen hann knappt få fäste förrän spanjorerna anlände och började predika katolicismen. Den första spanska flottan i dessa farvatten leddes av Fernando Magellan, som 1521 anlöpte Cebu i Visayas under historiens första världsomsegling. Spanien skickade en flotta för att erövra öarna och i början av 1570-talet blev området spanskt. Det fick namn efter Spaniens kung Filip II. Den katolska läran tvingades på folket, ibland med våld, och efter hundra år var i stort sett alla invånare kristna, med undantag av en grupp muslimer på öarna Mindanao och Sulu i söder som aldrig helt underordnade sig kolonialmakten. Filippinerna styrdes från Mexiko, som då var en spansk koloni. Orientaliskt silke, porslin och kryddor skeppades från Manila till Acapulco i Mexiko och därifrån till Spanien. De flesta spanjorer bodde i huvudstaden Manila, där de framför allt ägnade sig åt handel. Endast prästerna, som fungerade som skatteindrivare, var bosatta på landsbygden. Före spanjorernas ankomst ägdes jorden gemensamt, men under det spanska styret grundlades dagens ojämna ägarförhållanden. En ny lokal överklass av plantageägare, som fått sin mark från katolska kyrkan eller spanska tronen, växte fram under 1800-talet. På stora plantager odlades socker, kokosnötter, hampa och tobak. Under 1800-talets andra hälft kom tusentals kineser till Filippinerna, där många fick en viktig roll inom handeln. Personer av kinesisk-filippinskt eller spansk-filippinskt ursprung kom att äga stora markområden. Överklassen sände sina barn till universitet i Manila och i Spanien och när dessa återvände hem förde de med sig spansk kultur och liberala politiska idéer. Bland denna elit växte motståndet mot kolonialismen fram. I slutet av 1800-talet gjorde USA anspråk på Kuba som tillhörde Spanien. Filippinerna drogs som spansk koloni in i maktkampen mellan USA och Spanien. USA hjälpte till att utrusta en väpnad rörelse i Filippinerna som kämpade för självständighet från Spanien. Till en början hade rebellerna framgångar i striderna men efterhand fick den spanska armén övertaget. Samtidigt stred den amerikanska flottan i Manilabukten, i första hand för att förhindra att spanjorerna dirigerade sina styrkor till Kuba. 8/67

9 1898 bröt krig ut mellan USA och Spanien och i juni samma år utropade rebellernas ledare Emilio Aguinaldo Republiken Filippinerna. Vid fredsförhandlingarna efter kriget ignorerades självständighetsförklaringen och Spanien överlämnade Filippinerna, Guam och Puerto Rico till USA mot en summa av 20 miljoner dollar. Efter en intensiv debatt i USA mellan kolonialister och antikolonialister beslöt president William McKinley, som ansåg att Filippinerna inte var moget för självstyre, att det var USAs plikt att överta kolonin. Amerikanerna använde brutala metoder för att undertrycka den filippinska självständighetsrörelsen. Amerikanerna införde fri utbildning och hälsovård. Filippinerna utvecklades till en stor amerikansk marknad. Varor från USA fick införas tullfritt i landet, medan införseln av filippinska varor till den amerikanska marknaden begränsades. Ingen inhemsk industri av vikt utvecklades under denna tid och landet blev än mer beroende av jordbruket. Jordägarnas förtryck skapade på och 1930-talen oro på landsbygden. Bonderörelser bildades för att ställa krav på bättre villkor och en mer jämlik fördelning av jorden slöts ett avtal med USA som gav Filippinerna inre självstyre samt löfte om självständighet efter tio år. Men 1941 ockuperades landet av Japan. Filippinerna var ett av de få länder i Asien som bjöd japanerna hårt motstånd. Ledande i motståndet var den av kommunisterna dominerade nationalistiska gerillan, Hukbalahap, som även gick hårt fram mot den inhemska eliten. Under gerillakriget, som varade under hela ockupationen, miste över en miljon människor livet. Dessutom förstördes stora delar av Manila och andra städer och byar landsteg en armé från de allierades sida som året därpå, tillsammans med huk-gerillan, kunde befria landet från japanerna. Modern historia I juli 1946 utropades på nytt den självständiga republiken Filippinerna. Men oberoendet hade sitt pris. USA fick upprätta militärbaser i landet och bara amerikanska vapen fick importeras. Vidare infördes ömsesidig tullfrihet mellan USA och Filippinerna. Demokratiska institutioner byggdes upp efter amerikansk förebild. Makten vilade nu i händerna på en liten jordägande elit, där många var utbildade i väst och tidigare hade haft höga positioner inom kolonialförvaltningen. Direkt efter kriget engagerade hukgerillan sig i den formella politiken genom Demokratiska alliansen (DA) valdes sju representanter för DA in i parlamentet. Men för att försäkra sig om stöd för en ändring av författningen som skulle gynna amerikanska intressen såg den nyvalde liberale presidenten Manuel Roxas till att dessa sju samt ytterligare tre ledamöter från oppositionen uteslöts från parlamentet. Hukgerillan vägrade att ge upp sina vapen och regeringen inledde en brutal kampanj mot gerillan som förbjöds Hukerna startade ett gerillakrig som inledningsvis var framgångsrikt, men med amerikansk hjälp kunde regeringssidan besegra gerillan i början av 1950-talet. Korruption och våld kom därefter att känneteckna det politiska livet. Fram till 1972 växlade regeringsmakten mellan Nationalistpartiet och Liberala partiet. Nationalistpartiets kandidat Ferdinand Marcos valdes till president 1965 och omvaldes Under sin första mandatperiod satsade Marcos på en utbyggnad av infrastrukturen som finansierades med hjälp av utlandslån. Men en utlovad jordreform lades på is. 9/67

10 På 1960-talet var Filippinerna ett av Sydöstasiens rikaste länder. Men medan många av grannländerna nådde en snabb tillväxt avstannade utvecklingen i Filippinerna. I början av 1970-talet stod Marcos inför en politisk kris med tom statskassa, stigande arbetslöshet och dagliga demonstrationer. Protesterna kom från såväl studenter, bönder, arbetare och intellektuella som från kongressledamöter. Dessutom mötte regimen väpnat motstånd från en ny kommunistgerilla, NPA, och muslimska separatister (se Vänsteruppror ochmuslimska separatister). Förtryck under Marcos styre I september 1972 införde Marcos undantagstillstånd och övertog därmed all makt. Pressen censurerades, kongressen upplöstes och personer greps. Marcos hävdade att han skulle bygga ett nytt samhälle men istället skapade han en maktpyramid med ett nätverk av personer som han kunde lita på. Lojalt stöd belönades rikligt. Undantagstillståndet hävdes i januari 1981, men samtidigt ändrades författningen så att Marcos kunde väljas till president för ännu en mandatperiod. I ett val som bojkottades av oppositionen i juni 1981 återvaldes Marcos med stor majoritet. När oppositionsledaren Benigno Aquino 1983 återvände från sin exil i USA mördades han redan på flygplatsen. Det blev startskottet för en mäktig motståndsrörelse som kom att omfatta såväl traditionella oppositionspartier som kommunister, folkrörelser, fackliga organisationer, företrädare för näringslivet och många kyrkor. Kommunistgerillan växte stadigt och behärskade med sin civila administration stora områden ibland med lokala makthavares och katolska kyrkans tysta stöd. Marcosregimens svaga ställning oroade amerikanerna som hade stora ekonomiska och militära intressen att ta tillvara och USA försökte få Marcos att demokratisera sitt styre. Den tidigare så splittrade oppositionen enades inför valet 1986 kring en presidentkandidat, Benigno Aquinos änka Corazon Aquino. I slutskedet stöddes hon även av delar av militären. Marcos utropade sig till segrare, men omfattande valfusk uppdagades. Efter demonstrationer då hundratusentals människor fyllde den stora ringvägen runt Manila (kallad Edsa) och efter att Corazon Aquino även hade fått USA:s stöd för sin valseger tog hon över som president och familjen Marcos flydde till Hawaii, där den förre presidenten avled Stora förväntningar ställdes på den nya regeringen och till en början hade Aquino opinionen med sig. En ny författning godkändes i en folkomröstning Men sedan flera fackföreningsledare mördats och brotten mot de mänskliga rättigheterna fortsatte växte kritiken mot presidenten. Aquinos försök att få fart på ekonomin misslyckades. Hon utsattes för sju kuppförsök och för varje gång försvagades hennes ställning. USA hade fram till 1992 flera militärbaser i landet. Den amerikanska närvaron sågs av många filippinare som en kränkning av den nationella suveräniteten och när avtalet skulle förnyas 1991 röstade 12 av senatens 23 ledamöter nej till en förlängning. USA svarade med att sänka sitt bistånd till landet. Presidentvalet 1992 vanns av den f d generalen och försvarsministern Fidel Ramos som 1986 hade ställt sig vid Aquinos sida. Segern var knapp och Ramos parti Lakas-NUCD vann bara en mindre del av platserna i kongressen. Men Ramos lyckades vända utvecklingen i den stagnerande ekonomin. Han satsade hårt på att nå fred med muslimska separatister, vänstergerillan och kuppmakare bland militären slöts ett fredsavtal med den muslimska separatiströrelsen MNLF och efter uppgörelser med rebelliska grupper inom armén ansågs militären inte längre utgöra något hot. Ramos största framgång var att han lyckades ge landet en känsla av stabilitet. Men hans anhängares misslyckade försök att ändra författningen så att presidenten skulle få ställa upp för omval ledde till att han förlorade i popularitet. 10/67

11 1998 vann Joseph Estrada presidentvalet med nästan 40 procent av rösterna. Estrada hade gått till val på ett populistiskt budskap om bättre villkor för den fattiga befolkningen och kamp mot korruption och brottslighet. Han kunde dra fördel av sin bakgrund som filmskådespelare på 1960-talet då han spelade hjältar som ingrep på de fattigas sida. Hans anhängare var en brokig samling av kinesiska affärsmän, gamla Marcos-anhängare och vänsteraktivister. Inledningsvis gjorde Estrada bättre ifrån sig än väntat, men hans regering kom allt mer att kritiseras för inkompetens, svågerpolitik och korruption. När en av Estradas tidigare bundsförvanter hävdade att presidenten hade tagit emot flera miljoner dollar från ett spelsyndikat växte kraven på hans avgång. På senhösten 2000 demonstrerade människor mot Estrada i Manila. Vicepresident Gloria Macapagal Arroyo lämnade regeringen och representanthuset röstade för att ställa presidenten inför riksrätt. Arroyo tar över I januari 2001 såg det ut som om Estrada skulle kunna undgå riksrätt då elva senatorer av 21 röstade emot en riksrättsprocess. Detta utlöste nya massprotester i huvudstaden. I demonstrationstågen syntes främst företrädare för medelklassen. Att presidenten skulle tvingas lämna makten stod klart då även militären drog tillbaka sitt stöd för honom. Den 20 januari 2001 tog vicepresident Arroyo över som president. Högsta domstolen hävde Estradas immunitet mot åtal och han greps i april Han åtalades bland annat för att ha tillskansat sig motsvarande 80 miljoner dollar. Våldsamma oroligheter förekom i Manila, där Estradas anhängare försökte storma presidentpalatset. I juli 2003 ockuperade flera hundra soldater ett lyxhotell och köpcentrum i Manila. De anklagade höga officerare för korruption och för att i hemlighet ha sålt vapen till muslimska rebeller i syfte att förlänga kriget. Aktionen avbröts då soldaterna inte fick något starkt folkligt stöd. Arroyo beslöt att kandidera i presidentvalet i 10 maj Hennes främste konkurrent blev den politiska nykomlingen filmstjärnan Fernando Poe Jr (Da King). Arroyo lovade att förse fattiga filippinare med vatten, el, hälsovård, utbildning och arbete. Det var mer oklart vilket politiskt budskap Poe, som stöddes öppet av Estrada, företrädde. Efter sex veckor utsågs Arroyo till segrare med 40 procent av rösterna mot drygt 36 procent för Poe. Efter valet utlovade hon en rad åtgärder för att öka statsinkomsterna samt kamp mot korruption och fattigdom. Anklagelser om valfusk, tillsammans med korruptionsmisstankar mot hennes make, son och svåger, försvagade Arroyo. Men oppositionen var splittrad och i slutet av 2004 avled Poe i en hjärtattack. I juni 2005 tilltog protesterna mot Arroyo sedan en f d säkerhetspolis sagt sig ha ett samtal på band som bevisade att presidenten hade fuskat till sig valsegern. Hon beskylldes för att ha ringt upp landets högste valfunktionär i samband med rösträkningen. Efter en tid medgav presidenten att det var hon som talade på bandet, men förnekade att hon hade försökt påverka valet. Från flera håll restes krav på hennes avgång. I Manila hölls demonstrationer både för och emot Arroyo. Oppositionen gjorde flera försök att få henne ställd inför riksrätt men fick inte kongressen med sig. Att presidenten kunde sitta kvar berodde på att hon fortfarande hade stöd från militärledningen och stora delar av näringslivet och katolska kyrkan. Nästa kris kom i februari Myndigheterna uppgav att militären hade kväst ett kuppförsök och regeringen införde undantagstillstånd, som dock hävdes efter en vecka. Kampanjen inför parlamentsvalet i maj 2007 blev våldsam. Av de drygt hundra människor som dödades var ungefär hälften politiker. Senatsvalet blev en framgång för oppositionen, medan kandidater med anknytning till Arroyo bara vann två mandat. Regeringssidan hade dock fått majoritet i den lägre kammaren 11/67

12 Den före detta presidenten Joseph Estrada dömdes i september 2007 till livstids fängelse för korruption. Estrada befanns skyldig till att ha förskingrat cirka 80 miljoner dollar av statliga medel. Han fick böter på drygt 15 miljoner dollar samt fick en lantegendom konfiskerad av staten. Månaden därpå benådades Estrada av presidenten i utbyte mot att han skulle avstå från att ta några politiska uppdrag. Orkanen Ketsana drog fram över Luzon i september 2009 och orsakade svåra översvämningar i Manila med omnejd. Minst 200 människor omkom och flera hundratusen blev hemlösa. Regeringen utfärdade katastroftillstånd i huvudstaden och 25 provinser. Men Arroyo (som nu hade rekordlåga opinionssiffror) och hennes ministrar kritiserades för att det hade tagit så lång tid för räddningsarbetet att komma igång. Massaker på Minadano Presidentvalet 2010 såg länge ut att bli en öppen affär. Benigno Noynoy Aquino III utsågs i slutet av 2009 till presidentkandidat för det lilla Liberala partiet. Till hans främsta utmanare hörde byggmiljardären Manuel Manny Villar från Nationalistpartiet, Gilberto Teodoro, som ställde upp för regeringspartietlakas Kampi- CMD samt den förre presidenten Joseph Estrada (som valkommissionen tillät ställa upp, trots att han formellt inte fick). President Arroyo fick inte ställa upp för omval men hennes skugga vilade ändå över valet. Hon kandiderade till representanthuset och det spekulerades om att hon därigenom försökte skaffa sig en ny maktposition. Från flera håll gjordes försök att smutskasta kandidater genom att koppla ihop dem med den avgående presidenten. Det drabbade särskilt Villar, som hade svårt att frigöra sig från rykten om att han tidigare utnyttjat sin politiska ställning för att berika sig själv. En massaker på 57 människor på Mindanao i november 2009 upprörde hela Filippinerna. De flesta av offren hade band till en lokal politiker som avsåg att registrera sin kandidatur inför ett borgmästarval i Maguindanaoprovinsen följande år. I sällskapet fanns också journalister, lokala politiker och människorättsaktivister. Misstankarna riktades snabbt mot den mäktiga Ampatuan-klanen som länge dominerat politiken i provinsen. Den sittande borgmästaren Andal Ampatuan Jr och hans far anklagades för att ha beordrat dåden (se Maguindanomassakern). Inför presidentvalet i maj 2010 ledde Benigno Aquino, som tidigare varit en relativt obemärkt kongresspolitiker, stort i opinionsundersökningarna. Han gick till val med parollen om det inte finns någon korruption, finns det ingen fattigdom. Ett skäl till hans popularitet var de starka sympatier som många kände för honom efter hans mor Corazon Aquinos död i cancer året innan. Han segrade klart med drygt 42 procent av rösterna mot 26 procent för Estrada. Estradas parhäst Jejomar Binay vann med knapp marginal i vicepresidentsvalet. Arroyos Lakas Kampi-CMD blev största parti i representanthuset, där en av platserna gick till den förra presidenten. Valdeltagandet låg på drygt 75 procent. En ny Aquino vid makten När Benigno Aquino tillträdde som president i juni 2010 var förväntningarna på honom stora, trots att han ansågs vara politiskt oerfaren. Han försökte tona ned kraven på sig genom att säga att han inte var stålmannen. Samtidigt gjorde han stora utfästelser om att minska fattigdomen utan att behöva höja några skatter. Han utlovade kamp mot korruptionen och ökad respekt för mänskliga rättigheter. En miljon nya arbetstillfällen om året skulle skapas fram till och med 2016, bland annat genom att Filippinerna skulle locka till sig fler utländska investerare. Aquinos första två år vid makten präglades av försöken att ställa företrädaren Gloria Arroyo inför rätta för korruption och maktmissbruk. Planen på att bilda en sanningskommission för att utreda korruptionsanklagelserna mot henne föll, sedan den underkänts av Högsta domstolen. Regeringen anklagade domstolen för partiskhet, bland annat med hänvisning till att merparten av de 15 domarna hade tillsatts av 12/67

13 Arroyo. Efterhand väcktes flera åtal mot Arroyo (i vissa fall tillsammans med maken Jose Miguel Arroyo) och när den förra presidenten 2011 var på väg att lämna landet för sjukhusvård utomlands stoppades hon. Hon hölls sedan i förvar på ett militärsjukhus. Regeringen försökte också avskeda ett stort antal personer som Arroyo hade tillsatt på viktiga poster under sina sista veckor vid makten, bland dem Högsta domstolens ordförande Renato C Corona. Han tvingades avgå efter att ha fällts i en riksrättsprocess i kongressen. Enligt åtalet hade han agerat partiskt, till förmån för Arroyo. Han fälldes dock för att inte ha redovisat alla sina ekonomiska tillgångar. Fredssamtal och korruptionsskandal Regeringen inledde också fredssamtal med kommuniströrelsen NDF-CPP-NPA (se Vänsteruppror) och den muslimska separatiströrelsen Milf (se Muslimska separatister). I början av 2013 kom regeringen och Milf överens om ett ramverk för ett fredsavtal, men nya oroligheter blossade upp senare under året då det fanns andra grupper som motsatte sig uppgörelsen. Aquino lyckades 2012 driva igenom en lag som legaliserade preventivmedel, trots omfattande motstånd från den katolska kyrkan. Lagen kunde dock träda i kraft först 2014 sedan Högsta domstolen avgjort att den inte stred mot författningen (se Sociala förhållanden). Kongressvalet i maj 2013 sågs av många som en folkomröstning om Aquinos styre. Hans partiallians Team PNoy (se Politiskt system) gick till val med löften om fortsatta politiska och ekonomiska reformer. Team PNoy fick majoritet i kongressens båda kamrar. Bland dem som valts in i representanthuset fanns den förra presidenten Arroyo, trots brottsmisstankarna mot henne, och Imelda Marcos, änka efter den forne diktatorn Ferdinand Marcos. Hennes dotter Imee Marcos valdes om som guvernör i Ilocos Norte, medan Joseph Estrada, som avsattes som president 2001 utsågs till ny borgmästare i Manila. Trots ett stort säkerhetspådrag och ett fem månader långt vapenförbud dödades ett femtiotal människor i valrelaterat våld. Några månader efter valet briserade en stor korruptionsskandal. Den gällde den utvecklingsfond, PDAF, som hade upprättats av president Arroyo. Alla kongressledamöter hade fått anslag via den för att använda i lokala utvecklingsprojekt. Via avslöjanden i medier visade det sig att ett 30-tal ledande politiker stoppat pengarna i egna fickor via påhittade frivilligorganisationer. Bland de utpekade fanns senatens ordförande Juan Ponce Enrile från UNA, som då ansågs vara en av landets mest inflytelserika politiker. I Manila och flera andra städer hölls stora demonstrationer i protest mot myglet. Aquino talade inledningsvis om att reformera PDAF, men fonden avskaffades sedan Högsta domstolen avgjort att den stred mot författningen. Då hade uppmärksamhet även riktats mot presidentens egen sociala fond (Daf) som 2012 hade gjort utbetalningar på motsvarande drygt 25 miljoner dollar till 18 senatorer sedan de röstat för en riksrättsprocess mot Högsta domstolens ordförande. Stödet för presidenten föll. I november 2013 lamslogs stora delarna av mellersta Filippinerna när tyfonen Haiyan (i Filippinerna kallades den för Yolanda) svepte över området. Värst drabbades öarna Leyte och Samar. Katastroftillstånd utlystes i hela landet. Över människor omkom (mer än1 000 människor saknades ännu i mars 2014) och 1,1 miljoner bostäder förstördes helt eller delvis (se även Ekonomi). Myndigheterna fick kritik för att det tog så lång tid innan hjälpinsatserna kom igång. Detta färgade av sig på presidenten som tycktes vilja förlägga skulden på lokala myndigheter och för att ha visat brist på medkänsla. Det fanns också de som hävdade att senfärdigheten berodde på den dåliga relationen mellan två politiska 13/67

14 klaner, Aquinos och familjen Marcos, som traditionellt sett varit starka på Leyte. I mitten av december aviserade Aquino ett fyraårigt återuppbyggnadsprogram på cirka 8 miljarder dollar. Även om Filippinerna fick omfattande internationell hjälp från många håll, inte minst från USA och länderna inom Asean, noterades det särskilt att Kinas bidrag var begränsat, till och med mindre än Ikeas. I april 2014 väcktes åtal mot tre senatorer, Enrile, Ramon Bong Revilla och José Jinggoy Estrada, som misstänktes för brott i samband med PDAF-skandalen. De greps några månader senare och bedyrade då att de inte hade gjort något fel. Aquino anklagades för gå hårdare fram mot politiska motståndare än sina egna när det gällde korruptionsaffärer. I september 2014 gjordes flera försök i kongressen att få Aquino ställd inför riksrätt, men alla misslyckades då presidenten hade stöd av en majoritet i både representanthuset och senaten. Nya våldsamheter på Mindanao i början av 2015 gjorde att fredsprocessen riskerade att haverera, och ledde till president Aquinos svåraste kris dittills (se Kalendarium). Duterte vinner presidentvalet Presidentvalet i maj 2016 stod mellan fem kandidater: Jejomar Binay (som hade avgått som vicepresident 2015), Manuel Roxas, senator Grace Poe, Rodrigo Duterte (före detta borgmästare i Davao City) och senator Miriam Defensor Santiago. Men redan innan det officiella valresultatet hade presenterats erkände sig fyra av kandidaterna besegrade, då det stod klart att Rodrigo "Digong" Duterte gick mot en storseger. Politiskt system Filippinerna har ett demokratiskt styre och fria val har hållits sedan Författningen ger presidenten stor makt. De politiska partierna är svaga och i praktiken domineras såväl politiken som ekonomin av en liten elit. Korruption är ett stort problem, både inom politiken och rättsväsendet. Regeringsarmén och den nationella polisen, men också muslimska separatister och vänstergerillan NPA anklagas för grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Författningen från 1987 bygger på det amerikanska systemet där makten delas mellan verkställande, lagstiftande och dömande organ. Den garanterar yttrande-, organisations- och religionsfrihet och innehåller flera paragrafer som ska förhindra övergrepp liknande dem som begicks under Ferdinand Marcos styre (se Modern historia). Presidenten är såväl stats- och regeringschef som överbefälhavare. Han/hon väljs på sex år och kan bara sitta en mandatperiod. Även vicepresidenten väljs direkt i nationella val. Den lagstiftande makten utövas av kongressens två kamrar: senaten ochrepresentanthuset. De 24 senatorerna får väljas för högst två mandatperioder om sex år. Val av tolv av senatens ledamöter hålls vart tredje år. Alla viktiga avtal och internationella överenskommelser måste godkännas av minst två tredjedelar av senaten. Antalet mandat i representanthuset kan variera. Efter va let 2013 hade kammaren 292 ledamöter. 233 av dem utses i enmansvalkretsar vid allmänna val vart tredje år och får sitta i högst tre mandat perioder i följd. Resten av ledamöterna väljs från partilistor för att garantera representation för olika minoriteter. Ledamöterna måste ha fyllt 25 år. Sedan 2006 får filippinare bosatta utomlands rösta. Rösträttsåldern är 18 år. 14/67

15 Presidenten har stor makt. Han/hon har rätt att utlysa undantagstillstånd i situationer av nationell kris och kan också lägga in veto mot ett lagförslag. Vetot kan hävas med stöd av två tredjedelar av kongressens ledamöter. En lika stor andel av rösterna krävs för att ändra författningen. Ledamöterna i valkommissionen Comelecs utses av presidenten. Sedan valet 2010 sker rösträkningen via ett nytt automatiserat röstsystem vilket ska minska risken för fusk och skynda på rösträkningen. Filippinerna är indelat i 79 provinser som styrs av guvernörer utsedda i allmänna val. De större städerna och 1500 kommuner styrs av stads- och kommunfullmäktige under ledning av en borgmästare. Fem provinser på Mindanao och Suluöarna utgör Autonoma regionen för Mindanaos muslimer (ARMM) som har ett visst självstyre. Enligt ett fredsavtal med separatiströrelsen Milf 2014 ska den ersättas av en ny region med namnet Bangsamoro (se Muslimska separatister) senast i maj Även Cordillera på Luzon har status som en självständig region. Alla som innebar ett offentligt ämbete måste offentligt redovisa vilka ekonomiska tillgångar han/hon har. Det gäller även äkta makar och barn som fortfarande bor hemma. Sedan 1991 tillåts inga utländska militärbaser på filippinskt territorium. Förbudet har luckrats upp på senare år, då USA bistår Filippinerna i kampen mot militanta islamiströrelser (se Utrikespolitik och försvar). Den politiska scenen De politiska partierna fungerar mest som en kampanjorganisation kring någon av kandidaterna i presidentvalen. De ideologiska skillnaderna mellan dem är små och för medlemmarna spelar personliga lojaliteter större roll än partiets politik. Efter valen brukar många oppositionsledamöter ansluta sig till regeringspartiet, medan många hoppar av eller bildar nya partier när nästa val närmar sig. Storgodsägare dominerar ofta hela provinser och köper småböndernas och lantarbetarnas röster i valen. Valrörelserna kantas ofta av våldsamheter. Bakom våldet ligger vanligen lokala konflikter eller motsättningar mellan olika klaner. Det faktum att två presidenter, Marcos och Joseph Estrada, har avsatts efter folkliga protester 1986 respektive 2001 har inte på något avgörande sätt rubbat maktförhållandena i samhället. Det är i princip samma politiska och ekonomiska elit som styr även om individerna har bytts ut. Bland politikerna finns också många film- och TV-stjärnor. Även katolska kyrkan och näringslivet (bland annat Makati Business Club) har stort politiskt inflytande, liksom militären. Korruption är ett problem inom såväl politiken som näringslivet. Presidentvalet i maj 2010 vanns av Benigno Noynoy Aquino III. Liksom sin företrädare Arroyo tillhör Aquino en av landets ledande familjer (se Modern historia). Hans far ledde oppositionen mot Ferdinand Marcos styre och hans mor Corazon Aquino var landets president Gloria Macapagal- Arroyo, president , är dotter till en tidigare president. Familjen Marcos har fortfarande ett starkt inflytande. Den förre presidenten Joseph Estrada som avsattes 2001, har återvänt till politiken, trots att han formellt förbjöds att vara politiskt aktiv i samband med att han benådades för korruptionsbrott (se Modern historia) valdes han till borgmästare i Manila. Bland politikerna finns också många film- och TV-stjärnor. Presdidentvalet i maj 2016 vanns dock av en kandidat som inte har sina rötter i den traditionella eliten: Rodrigo Duterte, som fram till valet hade varit borgmästare i staden Davao på Mindanao (se Aktuell politik). 15/67

16 Duterte ställde upp som kandidat för Partido Demokratiko Pilipino-Lakas ng Bayan (PDP-Laban) som har sina rötter i det parti som bildades 1983 av Benigno Aquinos far. PDP-Laban ingick i en oppositionsallians, Koalition för förändring, som också bestod av Nationalistpartiet (Partido Nacionalista, NP), Nationalistiska folkkoalitionen (Nationalist People s Coalition, NPC), Nationella enhetspartiet (National Unity Party, NUP) samt flera mindre partier. Flera av partierna hade tidigare ingått i Aquinos allians Team PNoy som 2013 fick egen majoritet i kongressens båda kamrar. Största parti i valet 2016 blev Benigno Aquinos eget Liberala partiet (Partido Liberal ng Pilipinas), men många av dess ledamöter hoppade efter valet av till Dutertes allians. Det vänsterinriktade Medborgar nas aktionsparti (Akbayan) och Filippinska demokratiska folkmakten (Laban ng Demokratikong Pilipino, LDP) tillhörde också Team PNoy Förenade nationalistalliansen (United Nationalist Alliance, UNA) som bildades 2012 av Estradas De filippinska massornas parti (Pwersa ng Masang Pilipino, PMP), (PDP-Laban), NP, NPC och Bagumbayan- Voluntärerna har upplösts, men UNA omregistrerade sig och ställde upp i valet 2016 med partiledarem, den förre vicepresidenten Jejomar Binay, som presidentkandidat gick Lakas-partiet samman med Arroyos Fria filippinares allians (Kampi) och bildade Lakas-Kampikristna och muslimska demokrater (Lakas Kampi CMD) föll samarbetet, då många av Kampis medlemmar lämnade alliansen för att bilda NUP. Året efter tog resten av alliansen tillbaka sitt tidigare namn Lakas-CMD. Folkets reformparti (People s Reform Party, PRP) grundades 1991 av Miriam Defensor Santiago. Det finns också några små vänsterpartier, bland andra Folket först (Bayan Muna). Sedan 1980-talet har också flera starka folkrörelser och frivilligorganisationer bildats med engagemang i frågor som miljö, mänskliga rättigheter och social rättvisa. Demonstrationer är vanliga. Väpnade rörelser Det maoistiska Filippinernas kommunistparti (CPP) och dess väpnade grennya folkarmén (NPA) bildades i slutet av 1960-talet och har sedan dess fört en väpnad kamp mot regeringen. De ingår i paraplyorganisation Nationella demokratiska fronten (NDF). Såväl CPP som NPA och NDF har genom åren splittrats i flera fraktioner (se även Vänsteruppror). I södra Filippinerna har flera rebellrörelser tagit till vapen för att skapa en islamisk stat i området. De största är Moros islamiska befrielsefront (Milf) och Moros nationella befrielsefront (MNLF) (se även Muslimska separatister). Ett nytt politiskt parti har bildats, Bangsamoro förenade rättviseparti (United Bangsamoro Justice Party, UBJP) som har nära band till Milf, men det är ännu osäkert vilka frågor det vill driva. Även om UBJP har bildats ska Milf finns kvar som organisation. Medlemskap i UBJP ska även vara öppet för icke-milfmedlemmar. Rättsväsen Domstolarna är skilda från den politiska makten. I praktiken kan dock de som har makt och pengar påverka rättsprocesserna till sin förmån. Låga löner bidrar till korruption. Rättsväsendet är också ineffektivt, delvis på grund av underbemanning var drygt en fjärdedel av alla domartjänster obesatta. Minst tolv domare har mördats mellan åren , men ingen har fällts för dåden. Det finns lokala, regionala och nationella domstolar samt en appellationsdomstol. Högsta domstolen (HD) är högsta juridiska instans. Fall som rör militärer misstänkta krigsbrott sköts av särskilda tribunaler. Korruptionsmål hanteras av Sandiganbayan-domstolen, men drar ofta ut på tiden i flera år. En ny ombudsman 16/67