Eritrea. Geografi.

Transkript

1 Eritrea Eritrea vid Röda havet blev självständigt 1993, efter ett mer än 30 år långt krig för frigörelse från Etiopien. Från 1880-talet hade landet varit en italiensk koloni men tvingades efter andra världskriget in i en federation med Etiopien genom ett beslut av FN. År 1962 annekterade Etiopien landet. Sedan 1993 har Eritrea utvecklats till en av världens hårdaste diktaturer, utan tillstymmelse till press- och yttrandefrihet. Den jordbruksbaserade ekonomin har lidit svårt av de många krigsåren och de fortsatta militära satsningarna. En strid ström av unga män och kvinnor flyr landet för att undvika värnplikt som kan pågå i åratal. Geografi Eritrea ligger på Afrikas horn i nordöstra Afrika. Landet sträcker sig cirka 100 mil längs Röda havets kust och är till ytan drygt en fjärdedel så stort som Sverige. Eritreas centrala del domineras av utlöpare från det bördiga etiopiska höglandet med berg på över meter över havet. Här ligger huvudstaden Asmara. Öster om höglandet breder halvöken eller öken ut sig längs kusten. Den extremt heta Danakilsänkan (Afarsänkan) når drygt 130 meter under havet. Utanför hamnstaden Massawa ligger de låglänta korallöarna Dahlak. Västerut mot gränsen till Sudan sluttar högplatån gradvis ned och övergår i ett kuperat lågland. Området är bördigt och bevattnas av floderna Gash och Barka. Stora delar av höglandet var tidigare täckta av barrskog, men denna har nästan försvunnit genom hårt utnyttjande av marken för odling och bosättning. 1/32

2 Yta km2 (2017) Tid svensk +2 timmar Angränsande land/länder Sudan, Etiopien, Djibouti Huvudstad med antal invånare Asmara (uppskattning 2010) Övriga större städer Assab , Keren , Massawa (uppskattning 2010) Högsta berg Emba Soira (2 989 m ö h) Viktiga floder Baraka Klimat Eritrea ligger i den tropiska zonen, men temperatur och klimatförhållanden varierar kraftigt med höjden över havet. På höglandet är klimatet närmast tempererat, det vill säga relativt milt. Vid kusten är det hett och fuktigt. Massawa är en av jordens varmaste städer. I Danakilsänkan stiger temperaturen ofta över 50 grader; det är en av jordens varmaste platser. 2/32

3 I låglandsområdena faller det mindre än 500 millimeter regn om året, medan höglandet får runt millimeter. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Asmara 26 C (juni), 22 C (dec) Medelnederbörd/månad Asmara 4 mm (dec), 37 mm (juni) Befolkning och språk Befolkningens storlek är osäker men FN beräknade den 2014 till cirka 6,5 miljoner. Runt en miljon eritreaner beräknas vara bosatta i utlandet; landet har ett av de största utflödena av flyktingar i världen räknat per invånare. Tigreaner är den största av Eritreas nio officiellt erkända etniska grupper. Närmare fyra av fem eritreaner bor på landsbygden. Mest tätbefolkat är det bördiga höglandet i mellersta Eritrea, medan de torra områdena längs kusten är glest befolkade. Befolkningen är ung och befolkningstillväxten är hög. De etniska grupperna är uppdelade efter språk. Tigreanerna utgör ungefär halva befolkningen. De är kristna och lever i huvudsak av jordbruk i höglandet. Tigreanerna talar tigrinska (tigrinja), som liksom systerspråket amhariska (amharinja) i Etiopien har sitt ursprung i det fornsemititiska språket ge ez (se även Religion). Uppåt en tredjedel av eritreanerna, både i höglandet och på slätten i väster, talar det likaledes närbesläktade språket tigré. De tigrétalande är övervägande muslimer och nomadiserande boskapsskötare. Afarerna (tidigare kallade danakiler) är en av flera grupper som talar kushitiska språk. Afarerna är muslimer och nomadiserande kamelskötare, och bor i de heta södra och sydöstra delarna av Eritrea. På låglandet i sydväst lever små grupper av kunama och baria (nara) som talar nilo-sahariska språk och i huvudsak är jordbrukare och muslimer. Tigrinska, arabiska och engelska används i offentliga sammanhang. Endast mindre grupper av eritreaner har arabiska som modersmål, men arabiska är vanligt som andraspråk. Engelska får allt större utbredning som handelsspråk och är också undervisningsspråk i gymnasiet och på högskolan. Eritreaner har under en lång tid haft orsak att fly sitt land. Under befrielsekriget ( ) begav sig hundratusentals till grannländer, främst Sudan, samt till Europa och USA. Många återvände efter självständigheten Kriget mot Etiopien orsakade nya flyktingströmmar. Men ännu fler har gett sig av sedan dess. Flera hundra tusen människor har flytt undan förtryck, trots att det är förenat med livsfara. Ytterst få under 50 års ålder får tillstånd att lämna landet. Den som upptäcks vid gränsen riskerar att bli ihjälskjuten (se Aktuell politik). De flesta som ger sig av är unga. Drygt eritreaner var registrerade som flyktingar i utlandet 2014, många i läger i Sudan och Etiopien. Det året ökade antalet som lämnade landet, till över i månaden. Eritreanerna var näst flest i den växande flyktingströmmen mot Europa, där nästan sökte asyl. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK 3/32

4 Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 64,7 (2014) Andel invånare i städerna 21,0 procent (2011) Nativitet/födelsetal 32,8 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 6,7 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 3,2 procent (2014) Fertilitetsgrad 4,7 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 50,1 procent (2014) Förväntad livslängd 65 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 67 år (2015) Förväntad livslängd för män 63 år (2015) Religion 1 Folkgrupper tigreaner ca 50 %, tigrétalande ca 30 %, övriga grupper (afar, saho, beja, blin, kunama, baria, rashaida) ca 20 % Språk tigrinska, arabiska och engelska är officiella språk 1. FN-uppskattning av FN 2. andra större språk är tigré, afar, saho m fl 2 Ungefär hälften av Eritreas invånare är kristna och hälften är muslimer. Mellan de olika religiösa grupperna råder traditionellt sämja. Enligt författningen ska religionsfrihet råda, men i verkligheten är den kraftigt beskuren. Både kristna och muslimska grupper som inte godkänns av staten förföljs och många människor sitter i fängelse av religiösa skäl. Fyra trossamfund är officiellt erkända: sunniislam samt tre kristna kyrkor Eritreas orientaliskt ortodoxa kyrka, romersk-katolska kyrkan och Eritreas evangeliskt-lutherska kyrka. Staten förbjöd i praktiken alla andra religiösa grupper Vissa samfund, som Jehovas vittnen, var förbjudna redan tidigare. Det är framför allt majoritetsfolket tigreanerna i det centrala höglandet som är kristna, men det finns även tigrétalande eritreaner som bekänner sig till kristendomen liksom många kunama och blin. De flesta kristna tillhör den ortodoxa kyrkan, som kom till det dåvarande Aksumriket redan på 300-talet (se Äldre historia). Från 600-talet var kyrkan underställd den koptiska kyrkan i Egypten. Den etiopisk-ortodoxa kyrkan valde en egen patriark först 1948, och Eritreas ortodoxa kyrka frigjorde sig från den etiopiska efter självständigheten De 4/32

5 afrikanska ortodoxa kyrkorna lägger stor vikt vid Gamla testamentet och vid seder som förknippas med judendomen. Gammaltestamentliga kostregler följs, pojkar omskärs på den åttonde dagen och både lördagen och söndagen är vilodagar. Av muslimerna tillhör de allra flesta majoritetsriktningen sunni. De finns främst utanför höglandet: längs kusten, i höglandet i norr samt i låglandet i väster. De eritreanska muslimerna har nära band till muslimer i Sudan och i arabvärlden. Små grupper bekänner sig också till traditionella afrikanska religioner där andetro är ett vanligt inslag. Från ungefär 2005 har även anhängare av de erkända religionerna utsatts för godtyckliga gripanden och övergrepp från regimen. Både muslimernas mufti och de ortodoxt kristnas patriark är numera tillsatta av myndigheterna. Den eritreansk-ortodoxa kyrkans tredje patriark, Abune Antonios, avsattes 2007 sedan han vägrat acceptera regimens inblandning i kyrkans affärer. Han sitter så vitt känt fortfarande i husarrest men syntes offentligt i juli 2017 för första gången på tio år. Ersättaren Abune Dioskoros tillsattes fast han inte var prästvigd och erkändes inte av andra koptiska/afrikansk-ortodoxa kyrkosamfund. Sedan han avled 2015 har platsen som patriark varit vakant. Staten kritiserar icke-traditionella kristna samfund, och utländska muslimska grupper för att ägna sig åt påstridig och socialt söndrande mission, som man hävdar strider mot kulturella traditioner. Några små kristna samfund är särskilt trakasserade. Det rapporteras om systematisk förföljelse och tortyr, samt dödsfall bland fängslade. Mer än kristna och ett par hundra muslimer beräknas vara fängslade på grund av religionsfrågor. Utbildning Barnen ska börja skolan vid sju års ålder men många börjar senare. Analfabetismen är utbredd, ungefär var tredje eritrean över 15 år kan inte läsa och skriva. Trots att skolplikt formellt råder i åtta år fullföljer drygt hälften av barnen inte ens det första, femåriga stadiet. Många uteblir emellanåt eller går om klasser. Flickor går i mindre utsträckning i skolan än pojkar. Fattigdom är en orsak till att utbildningsnivån är låg. Skolan är avgiftsfri, men kostnader för skoluniformer och böcker gör att många föräldrar inte har råd att låta barnen gå i skolan. Skolväsendet är också svårt eftersatt efter årtionden av krig eller krigsliknande tillstånd i landet. Det saknas skolhus, lärare och undervisningsmaterial. Ungefär en av fyra elever fortsätter på gymnasiet. Sedan 2003 måste alla som går det fjärde och sista gymnasieåret bo på en militär internatskola, Sawa, för att ta examen. Förhållandena där rapporteras vara mycket hårda. Det bidrar till att många hoppar av skolan i förtid, och även till att en del minderåriga flyr från landet (se Befolkning och språk). I de första årskurserna sker undervisningen på de lokala språken samt i viss mån på arabiska och tigrinska, medan engelska används i de högre klasserna och på högskolan. Eritreas enda universitet, i Asmara, stängdes 2006 och har ersatts av ett decentraliserat system med flera mindre högskolor som leds av militärer. 5/32

6 FAKTA UTBILDNING Antal elever per lärare i grundskolan 40,3 (2013) Läs- och skrivkunnighet 70,5 procent (2012) Kostnader för utbildning i andel av BNP 2,1 procent (2006) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 5,2 procent (2006) Kultur Eritreansk kultur har mycket gemensamt med den etiopiska. Länderna delar ett rikt kulturarv genom den orientaliskt ortodoxa kyrkan, men Eritrea präglas också av influenser från muslimska grannländer och från den italienska kolonialtiden. Den ortodoxa kyrkan sätter sin kulturella prägel främst på den kristna halvan av befolkningen, bland annat genom kyrkomusiken. Från den tidiga kristna eran finns illustrerade manuskript och andra religiösa konstföremål. De muslimska eritreanerna har religiösa och kulturella band till trosfränder i både arabvärlden och i grannlandet Sudan. Kaffeceremonin betraktas som en viktig kulturyttring (se Seder och bruk). Det finns en stark muntlig berättartradition. Berättelserna framförs ofta i form av sång och ackompanjeras av något av stränginstrumenten krareller eller chira wata. Dans och musik spelar en viktig roll såväl i vardagen som i samband med fester och religiösa högtider. Den italienska kolonialtiden har lämnat spår, inte minst i arkitekturen i huvudstaden Asmara. Där finns till exempel torget Piazza Roma och gator kantade av palmer, kaféer och italienska restauranger. Den särpräglade arkitekturen, med inslag av art-deco och futurism, gav 2017 Asmara en plats på FN-organet Unescos världsarvslista. Asmara präglas även av blandningen mellan muslimskt och kristet, där moskéer och kyrkor står nära inpå varandra. Massmedier För nionde året i rad hamnade Eritrea 2015 sist av alla länder i världen i den pressfrihetsrankning som organisationen Reportrar utan gränser sammanställer varje år. Oberoende medier existerar inte och antalet fängslade journalister är bland de högsta i världen, trots att landet är litet. Den privatägda press som började växa fram efter självständigheten 1993 krossades i september Då tvingades samtliga åtta tidningar i privat ägo stänga, även de som betraktades som regeringstrogna. Tidningarna sades hota nationens säkerhet. Bland tio journalister som greps fanns svensk-eritreanen Dawit Isaak. Ingen av journalisterna har frigivits, eller fått någon rättegång. De hålls på hemlig plats, helt avskurna från omvärlden. Enligt trovärdiga källor har de utsatts för tortyr och flera av dem befaras ha avlidit i fångenskapen. 6/32

7 Regimen har fortsatt att gripa journalister efter De som arbetar för de statliga medierna är tvungna att återge den officiella propagandan, eller förbereda sig på att gripas eller fly landet. Utländska journalister är inte välkomna. I en arresteringsvåg 2009 greps ett 50-tal journalister vid Radio Bana i Asmara, en station som sände program i utbildningsdepartementets regi. Inga åtal väcktes men först efter sex år, i början av 2015, hade samtliga frigivits. I början av 2011 greps ytterligare fyra journalister, vid den statliga radiokanalen Dimtsi Hafash. Det är okänt vad som hänt dem. Enligt organisationen Committee to Protect Journalists fanns efter frigivningen 2015 fortfarande minst 17 journalister i fängelse i Eritrea. Tryckta medier har begränsad betydelse i ett land där många inte kan läsa. Den statliga dagstidningen Hadas Eritrea kommer ut på engelska, tigrinska och arabiska. Hadas Eritrea, liksom den engelskspråkiga Eritrea Profil, och några veckotidningar, ges ut av informationsdepartementet. Det finns två statliga TV-kanaler och tre radiostationer. Sändningarna görs på flera lokala språk. Oppositionella sänder radio från utlandet. Få eritreaner har tillgång till internet, 2013 rörde det sig om runt en procent av invånarna. Webbsidor från utlandet blockeras ofta av regimen, inklusive till exempel videosajten Youtube. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 84,9 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 6,4 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 1 (2014) Äldre historia Eritrea har varit befolkat i flera miljoner år. Området har präglats av sitt läge mellan den etiopiska högplatån, där högkulturer tidigt blomstrade, och de arabiska grannarna vid Röda havet. Från 1889 var Eritrea en italiensk koloni, men efter andra världskriget blev det enligt ett FN-beslut en del av Etiopien. När etiopierna 1962 upphävde det självstyre som utlovats bröt ett befrielsekrig ut som skulle vara i tre årtionden. Eritrea ligger i en del av Afrika där några av de allra äldsta spåren av mänskligheten har hittats. Från 300-talet till 600-talet ingick området i det stora etiopiska kungadömet Aksum (se Etiopien: Äldre historia). Därefter kom islam till Eritrea med arabiska köpmän. Påverkan från arabvärlden blev stor, särskilt i kustområdena. Från 1500-talet kontrollerades främst kusten i norr av osmanerna (turkarna). I höglandet och längs kusten i söder bestod inflytandet från Etiopien. Italiensk koloni 7/32

8 Så småningom intresserade sig europeiska kolonialmakter för regionen. Under 1880-talet intog Italien kustområden runt städerna Assab och Massawa, och fortsatte därifrån in i landet. Snart hade italienarna erövrat det som idag är Eritrea men etiopierna hindrade dem vid ett slag 1886 från vidare framryckning. Grunden till den moderna staten lades när den etiopiske kejsaren Menelik 1889 slöt ett fördrag med Italien och Eritrea blev en italiensk koloni. Många eritreaner förlorade sin mark under den drygt 40 år långa kolonialtiden. Det skyndade på inflyttningen till städerna där såväl arbetarklass som en utbildad samhällsgrupp växte fram. Blandningen av folk från olika bakgrund och den militärtjänst som många tvingades göra bidrog till att lägga grunden för en eritreansk nationell identitet som är ovanligt stark för ett land i Afrika. Eritrea i federation med Etiopien Under andra världskriget drevs italienarna bort från Eritrea och området blev ett brittiskt protektorat Efter kriget försökte segrarmakterna besluta vad som skulle ske med de tidigare italienska territorierna. När de inte lyckades nå en lösning i frågan om Eritrea överläts den till FN som försökte ta reda på vad eritreanerna önskade. De befanns vara splittrade: en del ville ha självständighet och andra önskade att ingå i en union med Etiopien. I slutändan avgjorde dock påtryckningar från amerikanerna som av strategiska skäl ville se ett Eritrea kopplat till USA:s allierade Etiopien. Enligt FN:s beslut blev Eritrea från 1952 ett självstyrande område i federation med Etiopien. Den etiopiske kejsaren Haile Selassie lät USA inrätta en militärbas i Asmara. Efter den italienska kolonisationen och tiden som brittiskt protektorat var det eritreanska samhället politiskt och socialt mer avancerat än det halvfeodala Etiopien. Men federationen innebar att makten flyttade till Addis Abeba och Eritrea stagnerade. Den etiopiska regeringen kringskar steg för steg självstyret. Andelen eritreaner som krävde full självständighet ökade, och ett allt mer nationalistiskt färgat motstånd organiserades. Etiopiska styrkor omringade 1962 den eritreanska regionalförsamlingens byggnad, och det redan tandlösa parlamentet röstade bort sig självt. Federationen upplöstes och Eritrea inlemmades som en region bland andra i den stora grannstaten. Det skedde utan protester från FN eller USA som var vänligt stämda mot Etiopien; kalla krigets logik gick före all annan hänsyn. Modern historia När Etiopien 1962 slutgiltigt fråntog den tidigare italienska kolonin Eritrea dess självstyre inleddes en väpnad kamp för självständighet. År 1991 intog rebellgruppen EPLF huvudstaden Asmara, samtidigt som andra motståndsgrupper störtade militärregimen i Etiopien. Eritreanerna kunde 1993 utropa sin egen stat, med stöd av den nya regeringen i Etiopien. Men rasade ett gränskrig mellan de båda länderna. Konflikten har förblivit olöst och alla försök att utveckla demokrati i Eritrea har avstannat. Landet har istället blivit en isolerad och sluten förtryckarstat. Redan på 1940-talet växte nationalistiska strömningar fram i Eritrea, som då ingick i en federation med Etiopien enligt ett FN-beslut (se Äldre historia). Området var relativt industrialiserat, infrastrukturen var god och den politiska öppenheten var större än i Etiopien. Eritreanerna kände föga gemenskap med det feodala och autokratiska Etiopien. Den befrielserörelse som med tiden uppstått ombildades 1961 till den militanta gerillan Eritreas befrielsefront (ELF), vars mål var eritreansk självständighet. I samband med Etiopiens annektering 1962 intensifierades kampen. 8/32

9 ELF dominerades av muslimer i kustområdena och fick stöd från arabvärlden. På grund av ideologiska motsättningar bröt sig en grupp ur ELF 1970 och bildade en rivaliserande gerilla, Folkets befrielsefront (PLF) med både muslimer och kristna från höglandet som medlemmar. Snart hamnade de två grupperna i praktiken i ett inbördeskrig mot varandra. PLF bytte 1977 namn till Eritreanska folkets befrielsefront (EPLF). Under hela 1980-talet pressade EPLF framgångsrikt tillbaka de etiopiska styrkorna på alla fronter, samtidigt som ELF bekämpades och fick allt mindre betydelse. I maj 1991 tågade EPLF in i huvudstaden Asmara. Samtidigt störtade en etiopisk gerillaallians militärregimen i Etiopien (se Etiopien: Modern historia). Därmed var Eritreas befrielsekrig slut. Eritrea blir självständigt Ledningen i den segrande etiopiska alliansen EPRDF stod sedan länge EPLF nära och sympatiserade med frihetskriget. De nya ledarna i Etiopien lät EPLF bilda en provisorisk regering i Eritrea. I en FN-övervakad folkomröstning i april 1993 sade 99,8 procent av de 1,1 miljoner eritreanerna som deltog ja till självständighet, som utropades följande månad. Ett övergångsparlament bildades som skulle verka fram till allmänna val. Parlamentet valde EPLF-ledaren Isaias Afwerki till president. Denne utsåg en övergångsregering bestående av enbart EPLF-medlemmar. I februari 1994 omvandlades EPLF formellt från en militär front till en politisk rörelse med namnet Folkfronten för demokrati och rättvisa (PFDJ). En nationalförsamling skulle bildas bestående av 75 medlemmar från PFDJ:s centralkommitté och 75 direktvalda ledamöter. Men hur de skulle väljas var oklart. Den nya nationen stod inför stora utmaningar. Efter flera årtionden av krig låg produktionen i stort sett nere, beroendet av matbistånd var stort och hundratusentals eritreaner hade flytt landet. Återuppbyggnaden leddes av PFDJ och pengarna kom framför allt från eritreaner i exil och från utländskt bistånd. Tillväxten kom igång och utvecklingen såg lovande ut. Utländska privata investeringar uppmuntrades och en privatisering av statliga industrier inleddes. Övergångsperioden skulle vara i fyra år. Efter viss försening antogs 1997 en författning enligt vilken Eritrea skulle bli en demokrati med flerpartisystem. Men PFDJ behöll all makt och snart riktades uppmärksamheten åt annat håll. De allmänna val som skulle ha hållits 1998 sköts upp när en konflikt med Etiopien blossade upp. Krig mot Etiopien Relationen med Etiopien skar sig när Eritrea försökte minska sitt beroende av grannlandet genom att införa en egen valuta. Etiopien svarade med att insistera på att handla med amerikanska dollar. Det väckte liv i en olöst tvist om var gränsen mellan länderna gick i ett glesbefolkat och bergigt område som båda gjorde anspråk på. I maj 1998 intog Eritrea det lilla gränssamhället Badme och kriget var ett faktum. Flera hundra tusen soldater deltog i konflikten som ställde två oerhört välutrustade och moderna arméer mot varandra. Striderna pågick i två år, med våldsamma sammandrabbningar mellan längre perioder av relativt lugn. Båda sidor bombade städer långt inne i respektive grannland och tvångsutvisade tiotusentals invånare till motsatta sidan. Upp till människor beräknas ha dödats. När Etiopien efter en oväntad offensiv återtagit alla erövrade områden tvingades Eritrea ge sig i juni FN-missionen för Etiopien och Eritrea (Unmee) fick i uppdrag att bevaka en buffertzon längs gränsen och Internationella domstolen i Haag fick uppgiften att avgöra gränstvisten. 9/32

10 Kriget hade förödande konsekvenser för det unga Eritrea. Enorma resurser gick åt, tiotusentals människor dödades och skadades och upp till en miljon eritreaner drevs på flykt. Den försiktiga utvecklingen avstannade helt. Torka och matbrist förvärrade läget, och runt eritreaner var efter kriget i behov av nödhjälp. När FN-domstolen kom med sitt slutliga avgörande i gränsfrågan 2003 tilldelades Eritrea det omstridda Badme. Etiopien godtog i teorin utslaget, men lämnade inte staden. Det spända läget bestod. Efter kriget trodde många att arbetet med att utveckla demokrati enligt 1997 års författning skulle återupptas. Men istället uppträdde president Isaias allt mer auktoritärt. I maj 2001 krävde 15 högt uppsatta PFDJmedlemmar att det utlovade valet skulle utlysas och att genomgripande reformer skulle genomföras. De anklagade Isaias för att agera illegalt och författningsvidrigt. I den så kallade G15-gruppen ingick flera ledande krigsveteraner och ministrar. G15-gruppen fick hållas i några månader men plötsligt greps flertalet av dem. Det skedde en vecka efter terrordåden mot USA den 11 september 2001, när världens uppmärksamhet var riktad åt annat håll. Ett antal ledande journalister greps också, och alla privatägda tidningar stängdes (se Massmedier). Ingen av de gripna åtalades för något och 15 år senare är det oklart hur många av dem som ännu är i livet. Brott mot mänskliga rättigheter Från 2001 rapporterades om omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna. Yttrande-, rörelse- och religionsfriheten inskränktes kraftigt. Godtyckliga gripanden, tortyr och utomrättsliga avrättningar blev vanliga företeelser. Under 2005 och 2006 tycktes kriget mot Etiopien flera gånger vara på väg att blossa upp igen. Rapporter kom samtidigt om att Eritrea stödde islamistrebeller i Somalia, samtidigt som Etiopien intervenerade med trupp i Somalia till stöd för den så kallade övergångsregeringen. Inblandningen i Somalia bidrog till allt skarpare kritik mot Eritrea från omvärlden. När Asmara 2008 anklagades för intrång över gränsen till Djibouti ökade kritiken. I december 2009 antog FN sanktioner mot Eritrea (se Utrikespolitik och försvar). Politiskt system Eritreas författning som antogs 1997 föreskriver demokrati och garanterar mänskliga rättigheter, men den har aldrig trätt i kraft i praktiken. Istället har Eritrea utvecklats till en auktoritär enpartistat och en av världens värsta förtryckarstater. All makt är koncentrerad till president Isaias Afwerki och hans parti PFDJ, som dominerar alla samhällsfunktioner. Någon politisk opposition tolereras inte. Flera tusen samvetsfångar beräknas sitta i fängelse i Eritrea, utan rättegång och under usla förhållanden. fter självständigheten som utropades 1993 styrdes Eritrea av en övergångsregering ledd av Isaias Afwerki. Han utlovade flerpartistyre, som också blev en grundprincip i författningen. Val skulle hållas 2001 men det sköts upp och har fortfarande inte hållits. Landet befinner sig i ett slags mentalt ständigt krigstillstånd, grundlagt under det långa frihetskriget och förstärkt av kriget mot Etiopien (se vidare Modern historia). Enligt den författning som inte tillämpas ska ett parlament, nationalförsamlingen, utses i allmänna val för en femårig mandatperiod. Nationalförsamlingen ska därpå utse en president, också för fem år. Politiska partier 10/32

11 Eftersom inget val har hållits utgörs den sittande nationalförsamlingen av ett så kallat övergångsparlament med 150 ledamöter. Samtliga är medlemmar eller sympatisörer av det enda tillåtna partiet, Folkfronten för demokrati och rättvisa (People s Front for Democracy and Justice, PFDJ). PFDJ som dominerar hela samhällslivet är sprunget ur den tidigare motståndsrörelsen Eritreanska folkets befrielsefront (EPLF) som förde landet till självständighet. PFDJ tolererar inga meningsmotståndare. Krav på demokrati, yttrandefrihet eller religiös frihet tolkas av regeringen som hot mot den nationella säkerheten. I praktiken har undantagstillstånd rått sedan Isaias Afwerki slog det året tillbaka med full kraft mot kritiker, även inom de egna leden (se Modern historia). Isaias är en av EPLF:s grundare. Öppen politisk opposition finns bara bland eritreaner i utlandet. Oppositionen präglas av stor splittring och inre stridigheter. Drygt ett tiotal grupper är samlade i paraplyorganisationen Eritreas demokratiska allians (Eritrea Democratic Alliance, EDA) som har sin bas i Etiopien. I EDA ingår flera motståndsgrupper med etnisk bas, som Rödahavsafarernas demokratiska organization (Red Sea Afar Democratic Organisation, RSADO) och Demokratiska rörelsen för eritreanska kunamas befrielse (Democratic Movement for the Liberation och Eritrean Kunama, DMLEK). Eritrea är indelat i sex regioner. Val till de regionala styrande institutionerna har hållits. Endast PFDJmedlemmar tillåts ställa upp. Sedan 2005 är landet också indelat i fem militära zoner som existerar parallellt med regionerna men har större maktbefogenheter. Mänskliga rättigheter Formellt ska rättsväsendet vara oberoende, men i verkligheten är det helt kontrollerat av regimen. Vid sidan av det vanliga domstolssystemet finns militärdomstolar och specialdomstolar. I samtliga fall är det vanligt att domarna är före detta militärer, utan juridisk utbildning. Specialdomstolarna har väckt särskild kritik, då de inte ens på pappret har regler som uppfyller krav på rättssäkerhet. Flertalet brottsfall prövas i specialdomstolarna. Fångar hålls långa tider isolerade från omvärlden, rättegångar genomförs helt utan insyn, och åklagarna är inte sällan även domare. En FN-rapport som presenterades 2015 slog fast att allvarliga och systematiska människorättsbrott begås i Eritrea och att regimen kan vara skyldig till brott mot mänskligheten. Förutom avsaknad av politisk och religiös frihet utsätts eritreanerna för konstant övervakning och kränkningar av privatlivet. Särskilt allvarligt såg FNutredningen på den militärtjänstgöring som på pappret ska vara i 18 månader men som leder till att många tillbringar hela sina arbetsliv under närmast slaveriliknande förhållanden. Enligt såväl FN:s människorättskommissarie som Amnesty International finns upp till politiska fångar i Eritrea. De hålls under ofta mycket svåra förhållanden. Bland dem finns regimkritiker, religiösa dissidenter, journalister, värnpliktsvägrare och folk som försökt fly landet. Tortyr och långvarig isolering under jord eller i fraktcontainrar ofta i extrem hetta är vanligt förekommande. Många som grips försvinner och många rapporteras ha avlidit i fångenskapen. FAKTA POLITIK Officiellt namn Hagere Ertra/Staten Eritrea Statsskick republik, enhetsstat Statschef president Isaias Afwerki (1993 ) Regeringschef president Isaias Afwerki (1993 ) 11/32

12 Viktigaste partier med mandat i senaste val enda tillåtna parti är Folkfronten för demokrati och rättvisa (PFDJ) Valdeltagande inga val har hållits Kommande val valår inte fastlagt Aktuell politik Stora förhoppningar fanns om demokrati och utveckling i Eritrea vid självständigheten Men istället har landet kommit att kallas Afrikas Nordkorea och liknas vid ett koncentrationsläger. President Isaias Afwerki som styr sedan självständigheten har blivit alltmer auktoritär och kontrollerar tillsammans med sina bundsförvanter politik, ekonomi och rättsväsende. Ett resultat är att Eritrea utmärker sig för att vara ett av de länder i världen som skapat störst flyktingströmmar, trots att det inte befinner sig i krig och trots att befolkningen bara uppgår till drygt sex miljoner. Politiken domineras helt av Folkfronten för demokrati och rättvisa (PFDJ), den tidigare befrielserörelsen EPLF, som är landets enda tillåtna parti. Isaias Afwerki var en av EPLF:s grundare och har styrt landet sedan självständigheten. PFDJ övergav efter självständigheten sin ursprungliga marxist-leninistiska ideologi och öppnade upp för marknadsekonomi. Efter det katastrofala kriget mot Etiopien skärpte dock staten sin kontroll över ekonomin. PFDJ utvecklade en alltmer auktoritär regim. Sedan 2001 råder i praktiken undantagstillstånd och all opposition mot regeringen tystas brutalt (se vidare Modern historia och Politiskt system). Eritrea utnämndes 2009 till världens näst mest militariserade samhälle (efter Nordkorea), av den oberoende säkerhetsorganisationen International Institute of Strategic Studies. Det har fått en bottenplacering i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex nio år i rad fram till Varningar förekommer om att ekonomin ska kollapsa och Eritrea bli ännu en så kallad misslyckad stat. Eritreanerna lever i ett slutet land och under hårda villkor. Den kombinerade militär- och samhällstjänst som alla eritreaner är skyldiga att utföra förlängs ofta utöver de 18 månader som ursprungligen skulle gälla, och omfattar även personer äldre än åldersgränsen på 40 år. Många tvingas jobba långa perioder utan lön, ibland för företag som ägs av höga militärer eller företrädare för partieliten. De som försöker fly landet riskerar att dödas eller hamna i fängelse (se Befolkning och språk). Personer mellan 14 och 50 års ålder tillåts normalt inte att lämna landet infördes ett krav på att alla mellan 18 och 55 år måste bära vapen. Den som inte hämtar ut sitt vapen nekas matkuponger. Många flyr landet De hårda livsvillkoren och inte minst militärtjänstgöringen bidrar till de stora flyktingströmmarna. Totalt beräknas omkring eritreaner fly från sitt land varje månad. Eritreaner utgör en av de största grupperna av de flyktingar som försöker ta sig över Medelhavet till Europa (se även Befolkning och språk). Uppgifter har på senare år också kommit om många tusen eritreaner som rövats bort, främst under pågående flykt eller från flyktingläger i Sudan eller Etiopien. Många har hållits fångar och utsatts för tortyr, ofta av beduinklaner i den egyptiska Sinaiöknen. Under tiden pressas deras anhöriga på pengar, ofta stora belopp. I de fall de anhöriga inte har kunnat betala händer det att offren mördas. Andra bortrövade eritreaner säljs vidare som sexslavar eller tvångsarbetare. Enbart under 2012 registrerade FN:s flyktingorganisation UNHCR 551 kidnappningar av eritreanska flyktingar. 12/32

13 Eritreaner i utlandet som söker kontakt med landets diplomatiska instanser tvingas skriva på att de ägnat sig åt förräderi, och lova att betala 2 procent av sina inkomster i skatt till hemlandet annars får de ingen service och deras anhöriga i Eritrea kan få problem med myndigheterna. Flyktingsmuggling är en lönsam affär trovärdiga uppgifter gör gällande att högt uppsatta regimföreträdare är inblandade i smugglingen. Efter hand har utlänningars rörelsefrihet eller rätt att alls vistas i landet begränsats, och utländska biståndsinsatser har i stor utsträckning strypts (se Ekonomisk översikt). I det spända läget kan regeringen hänvisa till hotet utifrån för att förklara allt från matbrist till långvarig samhällstjänst och uteblivna val. Regeringen hävdar att säkerhetsläget kräver tuffa tag. Landet har varit inbegripet i konflikter med flera grannländer och är ständigt redo för nya strider mot ärkefienden Etiopien. Regimens uppfattning är att Etiopien gör anspråk på hela Eritrea, eller åtminstone vill skaffa sig tillgång till havet. Inom Eritreas ledning finns också en misstro mot den övriga omvärlden, som inte ställer större krav på Etiopien att följa FN:s skiljedom efter kriget (se Modern historia). Få inhemska protester Protesterna inom landet har så vitt bekant varit begränsade. Det kan bero på en blandning av rädsla för repressalier och att en hel del eritreaner accepterar bilden av att hoten utifrån nödvändiggör de hårda villkoren. Många har också fullt upp med att klara sitt uppehälle bristen på mat är konstant och blir med jämna mellanrum akut. Politisk opposition finns främst bland exileritreaner. Bland några undantag finns ett par ministrar samt hela det manliga fotbollslandslaget som hoppade av till utlandet Informationsminister Ali Abdu berättade ett par månader efter sitt avhopp i Kanada att hans far, tonåriga dotter och bror gripits i hemlandet och inte hörts av. I januari 2013 genomfördes också vad som beskrivits som ett illa förberett kuppförsök. Ett par hundra soldater ska ha varit inblandade när två stridsvagnar omringade informationsdepartementets byggnad i Asmara och radio- och TV-sändningarna avbröts tillfälligt. Minst 50 av de inblandade greps efteråt, och deras vidare öden är okända. Sommaren 2014 framförde fyra katolska biskopar i ett långt brev sin oro över tillståndet i landet som de beskrev som ödelagt. FN kom i en rapport 2015 fram till att regeringen kan göra sig skyldig till brott mot mänskligheten på grund av hanteringen av de egna medborgarna (se även Politiskt system). Läs mer om den löpande utvecklingen i Kalendarium. FAKTA POLITIK Officiellt namn Hagere Ertra/Staten Eritrea Statsskick republik, enhetsstat Statschef president Isaias Afwerki (1993 ) Regeringschef president Isaias Afwerki (1993 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val enda tillåtna parti är Folkfronten för demokrati och rättvisa (PFDJ) Valdeltagande 13/32

14 inga val har hållits Kommande val valår inte fastlagt Utrikespolitik och försvar Eritrea är isolerat internationellt och har lyckats hamna i konflikt med alla sina grannländer. Förhållandet med Etiopien är djupfryst sedan kriget och nya strider hotar emellanåt att blossa upp. FN har infört sanktioner mot Eritrea, på grund av dess stöd för rebeller i Somalia och agerandet i en gränskonflikt med Djibouti. Efter självständigheten 1993 etablerade Eritrea goda relationer med såväl grannländerna som arabvärlden och västvärlden. Men ganska omgående uppstod konflikter med länder i regionen, på grund av territoriella krav och ömsesidiga anklagelser om stöd till rebellgrupper. På en direkt uppmaning från Afrikanska unionen (AU) införde FN i december 2009 sanktioner mot Eritrea. Orsaken var en tvist med Djibouti och, inte minst, Eritreas inblandning i konflikten i Somalia (se nedan). Det var första gången som AU manat till sanktioner mot en av sina egna medlemmar. Ett vapenembargo trädde i kraft, och officiella representanter för Eritrea ålades reseförbud utanför hemlandet och fick tillgångar i utlandet frysta. Eritrea nekade till alla anklagelser och drog i protest tillbaka sin representation vid AU. Den återupprättades dock Sanktionerna har dock förlängts och i en skärpning 2011 uppmanar FN:s säkerhetsråd världens stater att motarbeta transaktioner som görs för att uppfylla Asmaras krav på utlandseritreaner att betala 2 procent i skatt till hemlandet. Jemen och Sudan De diplomatiska förbindelserna med Jemen och Sudan bröts redan 1994, och det skulle dröja till 2005 innan de helt återupprättats. En konflikt med Jemen om Hanishöarna i Röda havet ledde till sporadiska strider. Konflikten löstes 1998 genom att Internationella domstolen i Haag delade ögruppen, varvid Jemen fick de större öarna. Relationerna till Sudan stördes länge av anklagelser om att respektive land stödde rebellgrupper på den andra sidan gränsen. Eritrea anklagades också för att stödja den sudanesiska regimens motståndare i Darfur, i västra Sudan. Efter hand har läget förbättrats och 2008 förbjöd den sudanesiska regeringen eritreanska oppositionsgrupper att vara aktiva i Sudan. Eritrea stödde tidigt kampen för självständighet i södra Sudan och välkomnade utropandet av Sydsudan Senare har dock relationerna blivit ansträngda, och när strider bröt ut i Sydsudan i december 2014 anklagade regeringen i Juba Eritrea för att stödja rebellsidan. Djibouti och Somalia I förhållandet till Djibouti är det gränsdragningen som orsakar spänningar. Det hettade till vid gränsen 1996, och 1998 bröts de diplomatiska förbindelserna sedan president Isaias Afwerki anklagat Djibouti för att stödja Etiopien i kriget som just brutit ut. Förbindelsen återupprättades Men i april 2008 rapporterade Djibouti till FN att eritreanska soldater samlats vid gränsen, och trots medlingsförsök bröt strider ut i juni. Båda sidor rapporterade om dödsoffer. Omvärldens fördömande blev hårt. FN, Arabförbundet och AU pekade alla ut Eritrea som den aggressiva parten. Efter medling från Qatar drog Eritrea tillbaka sina trupper från Djibouti 14/32

15 2011. Qatar skickade en observatörsstyrka för att bevaka gränsen. Sommaren 2017 ställde sig både Djibouti och Eritrea på Saudiarabiens sida i landets konflikt med Qatar. Det ledde till att Qatar drog tillbaka sin observatörsstyrka och att spänningarna steg i gränsområdet. Djibouti anklagade Eritrea för att ha fört in trupper i det omtvistade området. Eritreas stöd till islamistgrupper i Somalia har i huvudsak framstått som ett sätt att indirekt föra krig mot Etiopien, som i sin tur stött den så kallade övergångsregeringen i Somalias huvudstad Mogadishu rapporterades Eritrea emellertid inte längre stödja islamisterna. Etiopien Relationerna till Etiopien var goda direkt efter frigörelsen men försämrades efter hand utbröt ett krig som varade till 2000 (se Modern historia och (Konflikter: Etiopien Eritrea)). Sedan dess har förhållandet mellan länderna varit fientligt. Trots fredsavtalet 2000 och FN:s skiljedom 2003 fick den gränstvist som utlöst kriget ingen slutgiltig lösning. Etiopien har inte lämnat den omstridda orten Badme, som tilldömdes Eritrea, och gränsen har inte blivit utmärkt. I Eritrea är upprördheten stor över att omvärlden har låtit Etiopien strunta i FN:s utslag. Det var en anledning till att Eritrea successivt kringskar rörelsefriheten för den fredsbevarande FN-styrka, Unmee, som efter kriget patrullerade säkerhetszonen mellan länderna (belägen på den eritreanska sidan). Till slut, i juli 2008, beslutade FN att helt dra tillbaka styrkan. En FN-kommission slog 2009 fast att det var Eritrea som startade kriget. Båda länder dömdes att betala motparten skadestånd; Eritrea något mer till Etiopien än tvärt om ((se vidare Konflikter: Etiopien Eritrea)). Läget längs den stängda gränsen mellan Eritrea och Etiopien har fortsatt att vara spänt. Vid flera tillfällen sedan fredsavtalet ingicks har storskaliga strider hotat att blossa upp på nytt. Västvärlden Förhållandet till västvärlden är ansträngt på grund av landets inblandning i väpnade konflikter i regionen och de grova brotten mot mänskliga rättigheter (se Politiskt system och Aktuell politik). Med EU upprätthåller Eritrea förbindelser, men USA beordrades 2005 att upphöra med allt bistånd och lämna landet. EU har fortsatt att ge ett visst bistånd, trots protester från rättsaktivister. Kina har efter hand blivit ett allt större låneland, liksom länder som Förenade arabemiraten, Qatar och Irak. På grund av konflikterna med grannländer och en uppfattning om att omvärlden är fientligt inställd befinner sig Eritrea ständigt i högsta beredskap. Alla vuxna mellan 18 och 40 är skyldiga att göra nationell och militär tjänst, formellt i 18 månader men många blir kvar i åratal. FAKTA FÖRSVAR Armén antal man (2015) Flottan antal man (2015) Flygvapnet 350 antal man (2015) Militärutgifternas andel av BNP 20,9 procent (2003) Ekonomisk översikt 15/32

16 Eritrea är ett av världens fattigaste länder. Ett halvsekel av krig eller krigsliknande tillstånd har satt djupa spår. I samband med striderna förstördes vägar och annan infrastruktur, jordbruksmark skövlades och otaliga människor drevs från sina hem. Landets auktoritära styre och slutenhet mot omvärlden hämmar idag utvecklingen. Exakta siffror och uppgifter om ekonomin saknas ofta eftersom regeringen inte tillåter någon insyn. Någon nationell budget har aldrig offentliggjorts men klart är att den inhemska industrin är liten och exporten begränsad. En stor majoritet av befolkningen lever av odling och boskapsskötsel till husbehov och står utanför den formella ekonomin. Landet producerar inte tillräckligt med livsmedel för att föda den egna befolkningen. Brist råder alltid; de år skörden slår fel blir läget akut. Återhämtningen efter kriget mot Etiopien (se Modern historia) har hindrats av att konflikten förblivit olöst, trots formell fred. Landet befinner sig fortfarande i praktiken i krigstillstånd. Försvarsutgifterna är mycket höga och tillgången på framför allt utbildad arbetskraft begränsad (se Aktuell politik). Statlig kontroll Planer på försäljning av statliga företag som presenterades efter självständigheten 1993 har i huvudsak inneburit att ett fåtal personer i den styrande eliten tagit personlig kontroll över en del verksamheter. Den styrande klicken är i princip synonym med regeringen och staten har kontroll över alla samhällsfunktioner, inklusive ekonomin. Högt uppsatta militärer äger företag inom bland annat byggsektor och IT-teknik och antas ha tillgång till gratis arbetskraft (se Aktuell politik). Den politiska instabiliteten både i landet och i regionen gör det trögt att locka investerare. Ett undantag är gruvsektorn, där flera utländska bolag är aktiva. Guldbrytning i större skala inleddes 2011 och det finns stora förhoppningar om en snabb utbyggnad och att sektorn ska komma att ge stora intäkter (se Naturtillgångar och energi). Eritreanska staten har rätt till 40 procent av intäkterna. Konflikten med Etiopien stoppade effektivt en tidigare viktig inkomstkälla: handel via hamnarna i Assab och Massawa. I båda städerna öppnades 2009 ekonomiska frizoner och satsningar har inletts för att rusta upp hamnarna. Konkurrensen är dock hård i regionen och lite pekar på att verksamhet kommit igång i någon större skala i zonerna. "Skatt" från utlandseritreaner En inkomstkälla som har förblivit viktig är pengar som eritreaner i utlandet skickar till sina anhöriga. Eritrea kräver också att utlandseritreaner betalar skatt, något som är unikt i Afrika. De utlandsboende förväntas överföra 2 procent av sina inkomster till Eritrea. Många betalar, av äkta lojalitet eller rädsla för att orsaka besvär för släktingar i hemlandet. Pengarna från utlandet beräknas uppgå till runt en tredjedel av bruttonationalprodukten, vilket är en av de högsta andelarna i världen. Men siffran är osäker och antas ha minskat på senare år, inte minst som FN:s säkerhetsråd i skärpta sanktioner 2011 ålagt världens länder att inte underlätta överföringarna till Eritrea. Kanada har vidtagit åtgärder för att helt stoppa flödet. Regeringen försöker också dra också in pengar genom festivaler, konserter och andra kulturhändelser i utlandet. Beroendet av bistånd och lån är stort. Men regeringen som redan tidigare varit noga med att hävda landets oberoende har efter hand blivit allt mer misstänksam mot omvärldens avsikter (se Utrikespolitik och försvar). Efter 2005 har det varit svårt för utlandet att bistå Eritrea med förnödenheter, trots skriande behov. USA, som 16/32

17 tidigare var största biståndsgivare, beordrades att helt ge sig av. Ett visst stöd tas emot från Världsbanken, EU och enskilda länder i Europa. Inga utländska frivilligorganisationer tillåts vara aktiva i landet. Med låg tillväxt, hög inflation och stor internationell isolering är de ekonomiska utsikterna bleka i Eritrea. FAKTA EKONOMI BNP per person 544 US dollar (2011) Total BNP miljoner US dollar (2011) BNP-tillväxt 8,7 procent (2011) Jordbrukets andel av BNP 14,5 procent (2012) Industrins andel av BNP 22,4 procent (2009) Servicesektorns andel av BNP 63,0 procent (2009) Statsskuldens andel av BNP 127,1 procent (2015) Valuta nakfa Bytesbalans ,5 miljoner US dollar (2000) Varuhandelns andel av BNP 52,9 procent (2011) Viktigaste exportvaror livsmedel, levande djur Största handelspartners Italien, Kina, Frankrike, Saudiarabien Naturtillgångar och energi Eritrea har många naturtillgångar men utvinningen av dem är begränsad. Landet är rikt på guld och andra värdefulla mineraler. Utanför Rödahavskusten antas det finnas gott om olja och naturgas. Energibehovet täcks främst av ved och andra naturmaterial. Elnätet är dåligt utbyggt; elen produceras i huvudsak av importerad olja. Utvinning av guld, koppar och andra metaller har förekommit långt tillbaka i historien, men krig och politisk instabilitet gjorde att verksamheten i stort sett låg nere i årtionden. Nu har gruvindustrin börjat vakna till liv igen. Bara i trakten kring huvudstaden Asmara finns minst 15 kända guldgruvor. Dessutom finns bland annat tillgångar av koppar, järn, zink, pottaska, barit, fältspat och marmor. Enligt lag har eritreanska staten rätt till upp till 40 procent av intäkterna från gruvbrytningen (se Ekonomisk översikt). 17/32

18 Det kanadensiska gruvbolaget Nevsun blev i början av 2011 först bland en rad utländska företag med kommersiell produktion. Nevsun bryter guld och koppar i Bisha-gruvan 15 mil väster om Asmara inledde ett kinesiskt bolag guldbrytning i projektområdet Zara i norr, och ett kanadensiskt bolag står i begrepp att börja utvinning i världens första dagbrott för pottaska i Danakilsänkan. Även det svensk-kanadensiska Lundin Mining är aktivt i Eritrea. Human Rights Watch har rapporterat om att tvångsarbete förekommer vid gruvbrytningen i Bisha. Hushållen står för över 80 procent av energiförbrukningen. De använder främst ved och djurspillning. Olja och oljeprodukter importeras. Elektricitet produceras i huvudsak i fyra oljekraftverk, men 2009 invigdes ett vindkraftverk som rapporteras förse staden Assab med en fjärdedel av dess elektricitet. Satsningar på solenergi har också inletts främst på låglandet i väster. Elbristen är dock fortfarande stor och upp till 90 procent av hushållen saknar elektricitet. Allvarliga miljöproblem finns som en följd av en rad sammanhängande fenomen: snabb skogsavverkning, ökenutbredning, överbetning och jorderosion. Stora markområden är svåra att nyttja på grund av de många landminor som finns kvar efter krigen. FAKTA NATURTILLGÅNGAR OCH ENERGI Utsläpp av koldioxid totalt 696,7 tusen ton (2014) Utsläpp av koldioxid per invånare 0,13 ton (2011) Energianvändning per person 158,6 kilo oljeekvivalenter (2011) Elkonsumtion per person 60 kilowattimmar, kwh (2011) Jordbruk och fiske Jordbruket är Eritreas huvudnäring. Drygt tre av fyra invånare är sysselsatta med odling, boskapsskötsel eller fiske. De flesta lever i självhushåll och står utanför den formella ekonomin. Skördarna räcker inte till för att mätta befolkningen ens under goda år. Bara en dryg tiondel av landytan är odlingsbar. Jordbruksområdena finns främst i höglandet. Där odlas matgrödor som det regionala sädesslaget teff samt hirs, majs, vete, durra och bönor. I de torra områdena längs kusten håller boskapsskötare getter, får, nötkreatur, kameler och åsnor. Jordbruket är ålderdomligt och eftersatt efter årtionden av krig. Nästan all odling är beroende av regn; konstbevattning förekommer knappast. Torka och missväxt är återkommande problem. Ungefär tre fjärdedelar av befolkningen beräknas ha bristande tillgång på mat. Tidigare fick många ta del av livsmedelsbistånd från utlandet, men större delen av flödet av förnödenheter ströps Regeringen hänvisade till att landet måste bli självförsörjande på mat. Utländska organisationer har därefter i huvudsak hindrats från att besöka landet, men klart är att matbristen är ett allvarligt problem (se Ekonomisk översikt och Aktuell politik). Staten har äganderätten till all jord, men medborgare över 18 år får nyttjanderätt till tomt- och jordbruksmark, en rätt som går i arv. 18/32