Utdrag avseende historik, från betänkande av Utredningen om underrättelseinhämtning för vissa polisiära behov (SOU 2009:66)

Transkript

1 Utdrag avseende historik, från betänkande av Utredningen om underrättelseinhämtning för vissa polisiära behov (SOU 2009:66) 3. Polisens signalspaning från andra världskriget fram till i dag 3.1 Inledning Signalspaning har under lång tid varit en viktig inhämtningsmetod för Säkerhetspolisen och dess föregångare inom polisorganisationen. Spaningen har bedrivits både i form av fjärrspaning och närspaning och har utförts såväl av den egna organisationen som med stöd av Försvarets radioanstalt. Signalspaningen har därtill över åren skiftat fokus, från en metod som inledningsvis enbart användes som stöd för kontraspionageverksamheten till en mer generellt använd metod. 3.2 Den s.k. agentradiospaningen Polisens signalspaningsorganisation Hösten 1939, när andra världskriget hade inletts, inrättades en första s.k. radiokontrollenhet inom polisens säkerhetstjänst. Verksamheten byggdes ut under krigsåren och har bedömts som relativt framgångsrik. Syftet med verksamheten var begränsad till att uppdaga agentradiosändningar, dvs. radiosändningar till och från utländska agenter i Sverige. Vid krigsslutet ifrågasattes om verksamheten skulle bedrivas vidare eller inte. Regeringen beslutade år 1946 att verksamheten skulle fortsätta under ledning av dåvarande Statspolisen, om än i begränsad omfattning. Inriktningen var att signalspaningsorganisationen i huvudsak skulle vara en beredskapsorganisationen, varför personalstyrkan skars ned. Under mitten av 1950 talet väcktes frågan om att överföra verksamheten till Försvarets radioanstalt. Det konstaterades emellertid att den signalspaning som bedrevs till övervägande del var polisiär och att den därför borde vara kvar inom polisen. Verksamheten bedrevs under dessa år i en mycket begränsad omfattning och polisen tappade kompetens på området i takt med att nya metoder för överföring av meddelanden utvecklades. Inställningen till polisens signalspaning svängde efter hand och det klargjordes under 1960 talet att signalspaning och den efterföljande bearbetningen av den information man inhämtade var nödvändig även i fredstid. Verksamheten bytte namn och hemvist inom polisen genom åren och kom under 1970 talet att organiseras som en egen rotel vid dåvarande säkerhetsavdelningen vid Rikspolisstyrelsen. Roteln

2 organiserades centralt, regionalt och lokalt och kom att sysselsätta drygt 80 medarbetare. Verksamheten kom även att utgöra en beredskapsorganisation Metod och syfte Syftet med fjärrspaningen var under hela den tid som verksamheten organiserades inom polisen, dvs. fram till början av 1990 talet, att avlyssna och kartlägga agentradiotrafik från utlandet. Signalspaningen var således ett verktyg som uteslutande användes inom kontraspionaget. Främmande makt kommunicerade med sina agenter i Sverige via kortvåg. Sändningarna var huvudsakligen s.k. enkelriktade sändningar, dvs. de mottogs av en agent i Sverige men denne svarade inte utan hade att agera i enlighet med de instruktioner som fram gick av sändningen. Radiotrafiken kunde innehålla instruktioner eller andra meddelanden från uppdragsgivaren utomlands till agenterna i Sverige, ofta kodat i form av sifferkombinationer. Genom att avlyssna sändningarna från avsändare i andra länder gavs möjlighet att dels identifiera avsändaren, dels lokalisera i vilket geografiskt område mottagaren befann sig. Mottagaren kunde inte lokaliseras med någon större precision, men kunde i vart fall avgränsas exempelvis till Mälardalsområdet eller en annan motsvarande region. Genom spaningen kunde säkerhetstjänsten således få kunskap om dels från vilka länder radiotrafiken sändes, dels det antal mottagare i Sverige som trafiken riktade sig till och ungefär var i Sverige dessa befann sig. I den mån man lyckades tyda innehållet i meddelandena fick man självfallet ytterligare kunskap. Syftet med signalspaningen var därmed inte i första hand att avslöja enskilda individers placering eller deras enskilda planer. För det syftet fanns mer effektiva spaningsmetoder. I stället var avsikten framför allt att försöka få en uppfattning om underrättelseverksamhetens omfattning och intensitet. Inom ramen för fjärrspaningen kunde polisen också avlyssna radiotrafik som inte riktade sig mot en mottagare Sverige, men som var hörbar även i Sverige. Syftet med närspaningen var framför allt att avlyssna radiotrafik från de utländska agenterna i Sverige till deras uppdragsgivare utomlands eller till andra agenter i Sverige. Om ett sådant radiomeddelande avlyssnades kunde avsändaren i Sverige lokaliseras med relativt stor precision. Närspaning genomfördes ofta med mobila enheter i syfte att med en än bättre precision lokalisera avsändaren Översyn av verksamheten Interna översyner Rikspolisstyrelsen lät under 1980 talet genomföra två översyner av sin signalspaningsverksamhet. I den ena översynen behandlades främst interna, organisatoriska frågor. Frågan att överföra verksamheten till Försvarets radioanstalt berördes kort, men utredaren avfärdade tanken med motiveringen att en sådan förändring inte skulle gagna polisen och dess uppdrag. I den andra översynen behandlades frågan om ett samarbete mellan polisen och Försvarets radioanstalt på ett djupare plan. Polisen och Försvarets radioanstalt var överens om att den teknologiska utvecklingen var accelererande och kostnadskrävande och att det därför var angeläget att tillvarata

3 möjligheterna till samarbete och samverkan i syfte att minska myndigheternas resursbehov avseende utveckling, anskaffning och drift av signalspaningssystem. Liksom i den tidigare översynen avfärdades en sammanslagning av de båda myndigheternas signalspaningsverksamhet med motiveringen att polisens signalspaning var att betrakta som en rent polisär verksamhet. Säpo-kommittén Regeringen tillsatte år 1987 en kommitté under ambassadören Carl Lidboms ledning i syfte att genomföra en allmän översyn av Säkerhetspolisen, den s.k. Säpo-kommittén. Beträffande Säkerhetspolisens signalspaning anförde kommittén i ett betänkande år 1988 att inriktningen för framtiden borde vara en mer långtgående samverkan mellan Säkerhetspolisen och Försvarets radioanstalt i teknik- och metodfrågor (SOU 1988:16 s. 182 ff). Ställningstagandet motiverades med att det enligt kommitténs mening fanns skäl att även i fortsättningen bedriva signalspaning för Säkerhetspolisens räkning. Kommittén konstaterade emellertid att kostnaderna för fjärrspaningen var stora och att verksamheten samtidigt var för liten för att i längden kunna hålla jämna steg med utvecklingen på radioteknikens område. Myndigheterna borde därför enligt kommittén i fortsättningen bedriva utvecklingsarbete i samverkan med varandra där Försvarets radioanstalt borde svara för huvuddelen av den tekniska kompetensen medan Säkerhetspolisen i första hand skulle bidra med polisiär sakkunskap. Upphandlingen av signalspaningsmateriel borde ske gemensamt för de båda myndigheterna, lämpligen så att Försvarets radioanstalt skulle äga materielen och ställa den till Säkerhetspolisens förfogande. En samlokalisering borde enligt kommittén vidare ske vad gällde Säkerhetspolisens och Försvarets radioanstalts signalspaningsstationer, både i Stockholm och på andra orter. Kommittén föreslog mot denna bakgrund att regeringen skulle uppdra åt Rikspolisstyrelsen och Försvarets radioanstalt att undersöka förutsättningarna för en ökad samverkan Försvarets radioanstalt övertar Säkerhetspolisens fjärrspaning Mot bakgrund av bl.a. Säpo-kommitténs överväganden och rekommendationer övertog Försvarets radioanstalt i början av 1990 talet successivt fjärrspaningen från Säkerhetspolisen. Försvarets radioanstalt drev därefter verksamheten vidare på polisens uppdrag. Säkerhetspolisen avvecklade samtidigt sin egen fjärrspaningsverksamhet. Inom Säkerhetspolisen behöll man bearbetningen av den information som Försvarets radioanstalt hämtade in genom fjärrspaningen. Försvarets radioanstalt hade således, såvitt gäller den del av signalspaningen som nu har redogjorts för, huvudsakligen att utföra den tekniska inhämtningen och att vidarebefordra den information man hämtat in till Säkerhetspolisen. Den här beskrivna uppdragsverksamheten avseende den s.k. agentradiotrafiken har på Säkerhetspolisens initiativ numer upphört. Verksamheten har inte återupptagits vid Säkerhetspolisen.

4 Säkerhetspolisen behöll vidare närspaningen inom den egna organisationen. Den verksamheten bedrivs i dag i en mycket ringa omfattning och har haft sin största användning vid tillfällen då Säkerhetspolisen biträtt Rikskriminalpolisen och polismyndigheterna med närspaning. 3.3 Försvarets radioanstalts stöd till Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen i övrigt Försvarets radioanstalt har utöver spaningen avseende agentradiotrafiken allt sedan andra världskriget biträtt polisen och Säkerhetspolisen med underrättelseinhämtning genom signalspaning. Fram till 1970 talet inskränkte sig biträdet till kontraspionageverksamheten inom Säkerhetspolisen. Under 1970 talet utökades biträdet till att avse också stöd till Säkerhetspolisens kontraterrorismverksamhet och under 1990 talet till att även avse Säkerhetspolisens arbete kring spridning av massförstörelsevapen. Försvarets radioanstalt har också sedan 1990 talet biträtt Rikskriminalpolisen med signalspaning avseende grov organiserad brottslighet. Den verksamheten har emellertid haft en tämligen begränsad omfattning. Rikskriminalpolisen har fungerat som beställare och kontaktpunkt gentemot Försvarets radioanstalt för hela den vanliga polisorganisationen, dvs. även för de 21 polismyndigheterna. Försvarets radioanstalt har därtill sedan andra världskriget biträtt såväl Säkerhetspolisen som Rikskriminalpolisen med tekniskt stöd i form av exempelvis kryptoforcering. Resultatet av Försvarets radioanstalts arbete redovisas till Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen i form av rapporter. Rapporternas innehåll skiftar självfallet beroende på vilken typ av information uppdragsgivaren, dvs. Säkerhetspolisen eller Rikskriminalpolisen, har efterfrågat. Det kan röra sig om dels kortfattade rapporter om enskilda händelser (såsom innehållet i ett meddelande samt uppgifter om avsändare och mottagare), dels s.k. trafikkartläggningar (dvs. omfattande beskrivningar av trafikmönster). Andra typer av rapporter till Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen är rapporter av strategisk natur kring olika internationella företeelser och händelseförlopp. 3.4 Nya förutsättningar för Försvarets radioanstalts verksamhet Grunden för Försvarets radioanstalts biträde till Säkerhetspolisen och den övriga polisen var tidigare att Försvarets radioanstalt enligt sin instruktion hade i uppgift att bedriva signalspaning på uppdrag av regeringen, Försvarsmakten och övriga uppdragsgivare. Såväl Säkerhetspolisen som rikskriminalpolisen hade därvid såsom övriga uppdragsgivare möjlighet att inrikta Försvarets radioanstalts verksamhet mot sina egna intresseområden (se den numer upphävda 1 förordningen [1994:714] med instruktion för Försvarets radioanstalt). Den 1 januari 2008 trädde en ändring i Försvarets radioanstalts instruktion i kraft (SFS 2007:937). Förändringen innebär att Försvarets radioanstalt fortsättningsvis enbart ska bedriva sådan verksamhet som omfattas av lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet (se närmare om den verksamheten i avsnitt 4.1).

5 Såväl Säkerhetspolisen som Rikskriminalpolisen har, efter bemyndigande av regeringen, hittills haft möjlighet att ange den närmare inriktningen av Försvarets radioanstalts signalspaning, om än begränsad till att avse verksamhet som faller inom ramen för den övergripande inriktning av försvarsunderrättelseverksamheten som regeringen har angett (se 1 andra stycket lagen om försvarsunderrättelseverksamhet). Försvarets radioanstalt har därmed sedan den 1 januari 2008 saknat möjlighet att bistå Säkerhetspolisen och övriga polisen med annat än vad som kan anses rymmas inom ramen för försvarsunderrättelseverksamheten. Det tydliggjordes i det sammanhanget också att Försvarets radioanstalt var förhindrad att bistå Säkerhetspolisen och den övriga polisen med signalspaning i brottsutredande syfte, dvs. spaning inom ramen för en pågående förundersökning (prop. 2006/07:63 s. 108). Av den överenskommelse mellan allianspartierna som offentliggjordes i september 2008 och som regeringen nu lagt fast i propositionen Förstärkt integritetsskydd vid signalspaning (prop. 2008/09:201) framgår att Försvarets radioanstalt fortsättningsvis ska få bedriva signalspaning endast på beställning av regeringen, Regeringskansliet och Försvarsmakten. När det regelverk som följer av överenskommelsen träder i kraft saknas därmed förutsättningar för Försvarets radioanstalt att i någon form och i något syfte biträda Säkerhetspolisen och den övriga polisen med signalspaning.