Kvänerna ett historiskt belagt, försvunnet folk i norr. Are you a decendant of a disapeared people?then you really belong to an exclusive clan!

Transkript

1 Kvänerna ett historiskt belagt, försvunnet folk i norr. Are you a decendant of a disapeared people?then you really belong to an exclusive clan! Kvänerna omnämns första gången i Alfred den store av Wessex tillägg till hans översättning av romaren Orosius världshistoria. Där talar Alfred om norrmannen Ottars berättelse, om en resa som Ottar gjort någon gång längs den norska kusten norrut mot Nordkapp. Om kvänerna berättar Ottar: Kvenene gjǿr av og til herjetog mot nordmennene over fjellet, - av og til faller nordmennene inn i deres land. Det er svǽre innsjǿer i ǿdemarken, og kvenene bǽrer sine lette små båter over land til sjǿen og herjer derfra de norske bygdene. Ungefär från samma tid eller från 800-talets andra hälft finns en berättelse i Egil Skallagrimssons saga om en Faravid såsom kung av Kvänland. Namnet är uppgivet av den historiskt kände ländermannen i Hålogaland, Torolf Kveldulfsson, vilken tillsammans med Faravid skulle vid ett par tillfällen ha lett ett motstånd mot in i Kvänland inträngande kareler. I sin egenskap av länderman gjorde han, från sin gård Sandnes i Vefsen (ägde en tid även gården Torgar), finnekaup-resor till Finnmark.

2

3 Bergmästare Seger Svanberg omtalar 1730 i sin rapport om en malmfyndinghet i Tengelio älvdal att ryska handelsmän ännu på 1680-talet nyttjat detta stråk på sin färd till och från Torneå marknad. Åt kvänernas ledare uppger Torolf ett nordiskt/germanskt klingande namn Faravid (jämför Arvid, Botvid, Frövid etc) vilket skulle kunna vara en indikation på att kvänernas språk var nordiskt eller besläktat med nordiska språk. Varken bokstaven eller uttalsljudet f finns i det finska språket. Det finns inte heller några historiska bevis att namnet Faravid skulle ha varit påhittat. Även i den mytiska Orkneyngasagan omnäms kvänerna och en man vid namn Torr såsom kung av Kvänland. Vidare nämns Goita Torrs dotter såsom bortrövad av en Rolf Bjargi uppenbarligen hemmahörande någonstans i södra Norge. Även två bröder till Goita omnämns Norr och Gorr. Bortsett från det norska Rolf Bjargi tycks de kvänska namnen i denna saga vara så svårtolkade att de torde kunna betraktas som fantasinamn. Detta hindrar inte att det under denna tid fanns en klar uppfattning om var Kvänland och kvänerna fanns. För norrmännen var kvänerna ett känt folk. De här nämnda tidiga nordiska källorna lokaliserar alla Kvänland till Bottenvikens innersta del. Bottenviken benämnde de dessutom endast som Helsingabotn. Orkneyngasagan säger så här: Kvenland, þat er fyrir austan hafsbotn þann, er gengr til móts við Gandvík; þat köllum vér Helsingjabotn. Kvenland, det ligger öster över den havsbotten som vetter mot Gandvik, det vi kallar Helsingjabotn. Nästa källa är Adam av Brehmen som omnämner hur Anund den svenske kungen Emund Gamles son runt år 1060 stupade eller blev förgiftad under en färd till kvinnornas (kvänernas) land. Det finns inga rena svenska källor som talar om Kvänland. I den tidens Sverige talade man bara om Hälsingland och Hälsing Haf. På svenskt botten fanns det således ingen skillnad mellan Hälsingland och Kvänland. Om skridfinnarna (samerna) säger Adam av Bremen att deras civitas maxima är Hälsingland - d.v.s deras huvudort är Hälsingland, de styrs från Hälsingland. Efter år 1000 finns inga källor från Skandinavien d.v.s från det forna Kvänlands närmaste grannområden som talar om Kvänland såsom ett särskilt land. Kvarstår bara att man på norskt område benämner den icke samiska folkgruppen som av och till uppenbarar sig vid den nordnorska kusten såsom kväner. Man vet att karelerna från och med slutet av 800-talet fortsatte med ryskt/novgorodskt bistånd att penetrera de här nordliga områdena. Men även till Bottenvikskusten hade folk längs kustvattnen tagit sig väldigt tidigt. Här fanns norrgående hälsingar åtminstone upp till Hälsingbyn(Kainuunkylä) men på 1100-talet även en klosterägd laxfiskeetablering i Sihtuna/Liedakkala vid Kemi älvs nedre område. Det här kustområdet var också mycket väl tillgänglig alltifrån kustvattnen från Satakunta där hälsingarna också gjort sig tillkänna. Med andra ord var dessa folkgrupper i likhet med karelerna de tidigaste grupper som samerna träffade på och dessutom i samma slags ärenden d.v.s i huvudsak byteshandel men även fiske. Det var förmodligen under denna invandringsprocess som kvänerna tunnades ut som en klart identifierbar folkgrupp. Tavasterna uppenbarade sig i praktisk mening först på 1400-talet att döma av birkarlarnas klagoskrift från 1420 där de omnämns såsom lösmän från Tavastland.

4 De svedjebrukande savolaxarna uppträdde som invandrare först i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet d.v.s de utgjorde en relativt sen företeelse. Karta från Olaus Magnus reportageresa 1519 upp till Tornedalen: Ec.s.Andre(St Andreas kyrka i Särkilax), Exportum Maxi från Torneå, Laxaström(Lohiniva?), Pirki(Pirkkiö), Helsingaby(Kainuunkylä), Helsingavall(Hälsingbyns gränsvall? Kainuunkylän maaraja?). Inom nuvarande Sveriges gränser går det inte längre att identifiera någon kvänsk befolkningsgrupp. Har, såsom jämförelse, länge undrat hur det gick med de ursprungliga egyptierna vilka byggde de världsberömda pyramiderna och frambringade de högklassiga konstföremålen m.m. De vi idag förknippar med egyptier är de som nu bor i landet Egypten vilka är till 95 % araber. De kristna kopterna vilka är ättlingar till de forna egypterna blev ju i slutet av 600-talet och i början av 700-talet av med makten, majoriteten och härligheten till de invaderade araberna. Detta till stor del tack vare den av araben Mohammed introducerade stränga religionen. Ett liknande öde har av allt att döma kvänerna mött. De finns bara kvar som en sedan 800- talet på norsk sida nedärvd beteckning på ett icke samiskt folk som från Bottenvikskusten då och då dykt upp i Nordnorge. Invandringen under 1000 år av flera andra folkgrupper har gjort det omöjligt att idag särskilja kvänerna som en egen folkgrupp. Kvänerna var inte kareler, för en av Jarl Gallén (1968: ) utförd noggrann genomgång av de urkunder som speglar rysk penetration i Bottenviksområdet sammanfattar: Dessa ger överhuvudtaget lite som uttryckligen omnämner karelare. De äldsta beläggen är först från 1300-talet. Inte heller var kvänerna tavaster, för år 1420 betraktades tavasterna av birkarlarna som lösmän från Tavastland. Kvänerna var inte heller savolaxare för savolaxarna uppträdde med sin närvaro först i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Det mest sannolika är att kvänerna var ursprungligen ett kustnära folk som - tack vare den stora färdled som Bottenhavets och Bottenvikens kustvatten utgjort alltid penetrerat den inre delen av Bottenvikskusten det vill säga Hälsingabotn eller enligt karelsk terminolog, Kajanskoje More.

5 Vad som gällt världen över är att de folkgrupper som haft möjlighet att förflytta sig längs havskusterna (jämför norrmännen mot norr längs kustflaten ) har spritt sig snabbast och geografiskt längst jämfört med folk som brett ut sig till lands utan tillgång till öppna vattenleder. Så var fallet redan för år sedan vid Aareavaara i Tornedalen. Ancylussjön f Kr med fyndet av stenåldersfolket vid Aareavaara f Kr

6 Olaus Magnus karta 1500 e Kr Fakta visar att denna flyttningstradition till motsvarande den innersta delen av Bottenviken går år tillbaks i tiden! Från Öresundskusten längs kustvattnen flyttade för år under flera generationer en koloni av stridsyxekulturen upp till Västerbotten och mot det inre av Bottenviken, där de efter hand uppgick i de lokala säljägar och fiskekulturerna. Den flyttningen av ett förhistoriskt folk upprepades under historisk tid av traditionsbärare som beskrivs närmare i följande Helsingestudie. Mycket talar för att arkeologerna i sinom tid kommer att ge oss det mest sannolika svaret på även kvänernas existens och deras huvudsakliga hemvist. Det är troligt att kvänerna var ett kustfolk sammansatt av de i Tornedalen avdunstade norrgående hälsingarna och de likaledes bortglömda kustfolket från Kaland i Satakunta i nuvarande sydvästra Finland. Kanske västfinskan som har en stor mängd gammalsvenska lånord i sig är ett minne från sammansmältningen mellan dessa två kustfolk. Tornedalsfinskan är ju den mest typiska västfinska dialekten ett språk under revitalisering? /ÖBt