Förslag till ny lag om beredskapslagring av olja m.m.

Förslag till ny lag om beredskapslagring av olja m.m. Dnr: 00-10-1604

Böcker och rapporter utgivna av Statens energimyndighet kan beställas via www.energimyndigheten.se Orderfax: 08-505 933 99 e-post: energimyndigheten@cm.se Statens energimyndighet ER [erhålls från publikationsservice] ISSN 1403-1892

Förord Regeringens uppdrag Genom beslut av regeringen den 31 mars 2010 fick Energimyndigheten uppdraget att lämna förslag till en ny reglering av beredskapslagringen av oljeprodukter. Uppdraget omfattar främst utarbetande av förslag till en ny lag som ska ersätta den nu gällande lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol (härefter LBOK ) och som är anpassad till EU-rätten och Sveriges övriga internationella åtaganden. Bakgrunden till uppdraget är att Europeiska rådet den 14 september 2009 antog direktiv 2009/119/EG, 1 (härefter Direktivet ) som ersätter tidigare direktiv om skyldighet för medlemsstaterna att inneha minimilager av råolja och/eller oljeprodukter. Regeringen anger vidare att LBOK har reviderats ett flertal gånger och att nya förutsättningar råder i Sverige. Mot denna bakgrund finns ett behov av en översyn av LBOK i dess helhet. Regeringens uppdrag anger att förslaget, liksom nu gällande regelverk, ska utgå från att Sverige fullgör sina internationella åtaganden om beredskapslagring genom en skyldighet för relevant industri att upprätthålla beredskapslager. Förslaget ska medge delegering av lagringsskyldighet inom landet och mellan svenska företag och aktörer i andra EU-länder. Kostnadseffektivitet och strävan att minska administration hos både myndigheter och företag betonas särskilt. I uppdraget ingår att göra en översyn av regelverket rörande avvikelser från aktörernas lagringsplikt. Regeringen anger att även rådets direktiv 2008/114/EG om europeisk kritisk infrastruktur kan innehålla bestämmelser som behöver beaktas. Enligt regeringens riktlinjer ska uppdraget genomföras efter samråd med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Transportstyrelsen samt petroleumbranschen. Avstämning ska fortlöpande ske med Näringsdepartementet. Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet (Näringsdepartementet) senast den 14 januari 2011. Uppdragets organisation och genomförande För att genomföra uppdraget har Energimyndigheten genomfört en utredning, med bistånd av extern expertis. Konsultstöd upphandlades under myndighetens ramavtal för juristtjänster från von lode advokat ab. Advokaterna Maria Hagberg och Torbjörn Claeson samt biträdande juristen Amanda Starfelt har genomfört arbetet från von lode advokat ab. Konsulten Staffan Riben, med erfarenhet från 1 Rådets direktiv 2009/119/EG av den 14 september 2009 om skyldighet för medlemsstaterna att inneha minimilager av råolja och/eller petroleumprodukter

petroleumindustrin, engagerades som projektledare. Utredningen har letts av en projektgrupp med representanter för Energimyndigheten (Urban Bergström, uppdragsledare, Conny Lundgren, Catarina Rundelius och Fredrik Selander), Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (Liselotte Jansson), Transportstyrelsen (Göran Berg) och Svenska Petroleum Institutet (Göran Lindell). Genom medverkan från projektgruppens externa medlemmar har samrådet med de angivna myndigheterna och petroleumbranschen kunnat ske på ett tidsbesparande sätt. Avstämning under hand med Näringsdepartementet har skett vid några tillfällen under arbetets gång. Kontakter har under utredningen också tagits med Svensk Fjärrvärme, Svenska kraftnät och den offentliga utredningen om framtida hantering av systemansvaret för gas - FRANS (N 2010:05). En hearing med representanter för alla intressenter, inklusive Försvarsmakten, Näringslivets regelnämnd samt energi- och oljebolag har genomförts. Information om vissa frågeställningar har inhämtats från företrädare för IEA och Europeiska kommissionen. Myndighetens utredning har under arbetet givit den de nya lagen namnet LOBO (Lag Om Beredskapslagring av Olja), en beteckning som också används för lagförslaget i denna rapport. Energimyndigheten överlämnar härmed förslag till ny lag om beredskapslagring av olja, förslag till anslutande förordning, en rapport med motiv till den nya regleringen m.m. samt en konsekvensutredning. I rapportens avsnitt 3.3.1 med övervägande om eventuell lagringsskyldighet för värme- och elproducerande anläggningar begär myndigheten samtidigt att få i uppdrag att utreda vilka funktionskrav som bör ställas på leveranser av värme i de svenska fjärrvärmenäten. I ett senare skede kommer myndigheten att utarbeta föreskrifter baserade på den nya lagen. En översikt av innehållet i föreskrifterna är inkluderat i rapporten.

Innehåll 1 Sammanfattning 7 2 Gällande rätt 13 2.1 IEP-avtalet... 13 2.2 EU-rätt... 14 2.3 LBOK och övrig reglering... 18 3 Överväganden om ny reglering 20 3.1 Landets behov av beredskapslager... 20 3.2 Nationell lagringsskyldighet... 21 3.3 Lagringsskyldiga... 21 3.4 Lagringsskyldighetens omfattning... 27 3.5 Fullgörande av lagringsskyldighet... 32 3.6 Uppgiftsskyldighet m.m.... 39 3.7 Frigörande av beredskapslager... 43 3.8 Beredskapsplan... 51 3.9 Tillsyn m.m.... 52 3.10 Utländska särskilda lager och beredskapslager i Sverige... 58 3.11 Implementering av Direktivet i svensk rätt... 61 4 Förslag till lag och förordning, samt översiktligt innehåll i föreskrifter 62 5 Konsekvensutredning 93 5.1 Behovet av en ny reglering... 93 5.2 Berörda parter... 93 5.3 Konsekvenser för de lagringsskyldiga... 93 5.4 Konsekvenser för myndigheten... 96 5.5 Överensstämmelse med skyldigheterna mot EU och IEA... 96 5.6 Sammanfattning... 97 6 Bilagor 98

1 Sammanfattning Nytt EU-direktiv och regeringens uppdrag I september 2009 fastställde Europeiska unionens råd ett nytt direktiv om skyldighet för medlemsstaterna att inneha minimilager av råolja och/eller petroleumprodukter. Enligt Direktivet harmoniseras EU:s regler för beredskapslagring av olja med dem som gäller enligt avtalet om ett internationellt energiprogram ( IEP-avtalet ), till vilket Sverige är anslutet sedan 1974 och genom vilket överenskommelse träffades om upprättande av IEA (International Energy Agency). Direktivet ska vara genomfört i svensk rätt senast vid utgången av 2012. Mot denna bakgrund uppdrog regeringen i mars 2010 åt Statens energimyndighet att lämna förslag till lag om beredskapslagring av oljeprodukter m.m. som är anpassad till EU-rätten och Sveriges övriga internationella åtaganden. Med hänsyn till de förändrade förutsättningarna i Sverige, bl.a. rörande beredskapsplaneringen, och att den nuvarande lagen har reviderats ett flertal gånger innebar uppdraget att förslag till ny lagstiftning ska utarbetas som kan ersätta LBOK. Lagringsbehov enligt internationella avtal inga särbestämmelser för krig Beredskapslagringen av olja i Sverige har tidigare varit inriktad på beredskap dels för s.k. fredskriser, dels för det civila försvarets behov vid höjd beredskap (krig, krigsfara eller krig utanför Sveriges gränser), och lager har hållits både av staten och av näringslivet. Under 1990-talet avvecklades den statliga lagringen, lagringsvolymerna drogs ner och år 2002 suspenderades bestämmelserna i LBOK om särskild krigslagring vid anläggningar som producerar värme och el. Sveriges lagringsbehov av olja är numera definierat av de överenskommelser som har träffats inom ramen för landets deltagande i EU och IEA. LOBO tar sikte på att uppfylla dessa internationella förpliktelser enligt Direktivet och IEP-avtalet, d.v.s. att landet ska hålla minimilager motsvarande 90 dagars nettoimport. De särskilda bestämmelserna om krigslagring förs inte vidare. Om det säkerhetspolitiska läget skulle föranleda att Sverige behöver öka beredskapslagringen utöver denna nivå kan detta ske genom mekanismerna i LOBO. Fortsatt beredskapslagring genom näringslivet Regeringens uppdrag anvisar att Sverige även i fortsättningen ska fullgöra sina internationella förpliktelser genom en skyldighet för relevant industri att 7

upprätthålla beredskapslager. Inrättande av statliga lager, vilket förekommer i flera EU-länder, är inte aktuellt för Sveriges del. I LOBO föreslås följande aktörer vara lagringsskyldiga: - den som har infört råolja eller oljeprodukter och som har sålt eller förbrukat lagringspliktiga bränslen i landet - den som har köpt av en annan lagringsskyldig och sålt minst 50 000 m 3 av lagringsbränslen i landet. Dessa kategorier är också lagringsskyldiga enligt LBOK. Däremot vidareförs inte de regler från LBOK som gör det möjligt att ålägga värme- och kraftvärmeverk knutna till fjärrvärmeverk särskild lagringsskyldighet. Energimyndigheten har konstaterat att beredskapslagring av olja vid vissa av dessa anläggningar inte är en lämplig metod för att skapa säkerhet för leveranser av fjärrvärme. I stället begär myndigheten ett uppdrag att utreda vilka funktionskrav som bör ställas på fjärrvärmeleveranser i de svenska fjärrvärmenäten. Innehavare av gasturbinanläggningar och oljekondensverk, som tidigare kunde åläggas skyldighet att hålla permanenta beredskapslager enligt de numera suspenderade bestämmelserna i LBOK, har inte varit lagringsskyldiga sedan 2002. Vissa av dessa verk håller föreskrivna lager eftersom de ingår i den s.k. effektreserven. Eftersom ett återinförande av lagringsplikt inte är åsyftat om sådana anläggningar inför bränsle för egen förbrukning föreslås ett undantag i LOBO. Flygfotogen blir lagringsbränsle Beredskapslagringen bör så långt som möjligt motsvara förbrukningen i landet. Därför föreslås följande petroleumprodukter också i fortsättningen vara lagringsbränslen: motorbensin, dieselbrännolja/eldningsolja 1 och övriga eldningsoljor. Flygfotogen är också ett betydelsefullt bränsle, men lagring för fredskriser av denna produkt har aldrig införts enligt LBOK. Detta föreslås nu ske genom LOBO. Huvudprinciperna för lagringsskyldighet oförändrade nya regler om biodrivmedel Grunden för lagringsskyldigheten enligt LOBO är, liksom enligt LBOK, den försäljning eller förbrukning (med avdrag för försäljning till andra lagringsskyldiga) som de lagringsskyldiga har haft under ett kalenderår (referensåret enligt LOBO:s terminologi), den s.k. basmängden. Baserat på Direktivets regler införs en ny bestämmelse om att biodrivmedel och tillsatser ingår i basmängden när de är inblandade i petroleumbränslena. (Vid rapportering av hållna lager får biodrivmedel som lagras separat men som är avsedda att blandas med transportbränslen beaktas). 8

Energimyndigheten föreslås få uppgiften att fastställa den andel av basmängden (den s.k. lagringsprocenten) som ska hållas i lager för att Sveriges lagringsbehov ska täckas, medan enligt dagens regelverk lagringsprocenten fastställs av regeringen. Ett skäl till detta är behovet av en snabb process, eftersom tiden mellan referensår och lagringsår enligt Direktivet krymper till tre månader. Lagringsåret enligt LOBO blir perioden 1 april 31 mars närmast efter referensåret, medan lagringsåret enligt LBOK är 1 juli 30 juni. Huvudregeln blir också i fortsättningen att de lagringsbränslen som har sålts eller förbrukats ska hållas i lager. Dock bibehålls möjligheten att fullgöra lagring med ett annat, i princip utbytbart, bränsle, liksom möjligheten för ett raffinaderi att lagra råolja i stället för lagringsbränslen, baserat på en omräkning från råolja till lagringsbränslen enligt utbytet i raffinaderiet. Direktivet ställer kravet att ett land som inte håller lager för minst 30 dagar i form av s.k. särskilda lager (lager under statens kontroll) måste hålla minst 1/3 av sitt beredskapslager i form av sådana produkter som svarar för huvuddelen av förbrukningen i landet. För att säkra att detta uppnås i Sverige begränsas i LOBO raffinaderiernas rätt att fullgöra beredskapslagring med råolja till 2/3 av deras samlade lagringsskyldighet. Vidgade möjligheter för delegering Såväl Direktivet som regeringens uppdrag betonar vikten av kostnadseffektiva lösningar, bl.a. genom möjlighet för de lagringsskyldiga att delegera sin lagringsskyldighet till andra lagerhållare. Härigenom kan resurserna inom landet och inom EU utnyttjas effektivt. Enligt LOBO förenklas proceduren för delegering inom landet och görs mer flexibel. En lagringsskyldig kan delegera lagringsskyldighet till en godkänd lagerhållare för en period som kan vara så kort som 30 dagar och som kan börja när som helst (minimum enligt dagens regelverk är tre månader). Giltig delegering förutsätter ett lagringsavtal som fyller vissa baskrav, bl.a. att den lagringsskyldige ska ha en ovillkorlig rätt att ta lagren i anspråk i en krissituation. Delegering till en lagerhållare i utlandet kommer också i fortsättningen att kräva tillstånd från myndigheterna i bägge länderna. Dock är inte bilaterala avtal mellan länderna en förutsättning enligt Direktivet (Sverige har f.n. sådana avtal med sex EU-länder), vilket är fallet i dag. Möjligheter till lagringssamarbete kan alltså eventuellt öppnas också med aktörer i andra EU-länder. Utlandslagring, antingen genom egna lager eller genom delegering av lagringsskyldighet genom ett lagringsavtal, är i dagens regelverk begränsad till 20 procent av lagringsskyldigheten. I LOBO föreslås denna gräns bli höjd till 30 procent, vilket kan medföra ökade möjligheter för svenska företag att utnyttja tillgänglig lagringskapacitet på den inre marknaden. 9

Krav på beredskapslagers tillgänglighet Direktivet ställer höga krav på tillgänglighet och fysisk åtkomlighet av beredskapslager. Det har särskilt utretts om dessa krav skulle kunna tolkas som ett förbud mot pantsättning av beredskapslager. Slutsatsen är att Direktivet inte uppställer något sådant förbud. Däremot föreslås en bestämmelse i LOBO som klargör, i linje med Direktivets krav, att en lagringsskyldig ska utöva lagringsskyldigheten så att beredskapslagret ständigt är tillgängligt och fysiskt åtkomligt. Utökad rapportering till de internationella organen och från de lagringsskyldiga Direktivet ställer ökade krav på rapportering till Europeiska kommissionen om beredskapslagringen. Det gäller bl.a. årsrapport om de nationella åtgärderna för att säkra tillgänglighet och fysisk åtkomst till lagren och sammanfattande kopia av ett register över beredskapslager, inklusive deras placering, som medlemsstaterna åläggs hålla. Månatliga statistiska sammanställningar ska också upprättas över faktiska lagernivåer, särskilda (statliga) lager och de kommersiella lagren. De sistnämnda uppgifterna avser för svenskt vidkommande andra medlemsstaters särskilda lager som finns i Sverige samt såväl svenska som andra medlemsstaters kommersiella lager i Sverige. Energimyndigheten har genom dagens månatliga lagerrapporter från de lagringskyldiga och företagens rapportering till energistatistiken i huvudsak underlag för ovannämnda rapportering till EU. Men en viss utökning av rapporteringen blir nödvändig från de lagringsskyldiga, bl.a. om beredskapslagrens placering, och från dem som genom lagringsavtal håller lager för lagringsskyldigas räkning. Vidare behöver de månatliga lagerrapporterna från de lagringsskyldiga innehålla uppgifter om eventuella brister i lagringen per dag, som underlag för beräkning av de lagringsavgifter per dag som föreslås bli införda i LOBO. Ambition att minska administrativ belastning Energimyndigheten avser att i samarbete med Statistiska centralbyrån utreda hur rapporteringen om beredskapslagringen effektivt kan samordnas med rapporteringen till energistatistiken och hur den i så stor utsträckning som möjligt ska kunna ske elektroniskt. Förslaget till ny reglering innehåller ett antal förenklingar på andra områden; bl.a. färre antal lagringsskyldiga, delegering av beslut om lagringsprocent från regeringen till Energimyndigheten, slopat krav på tillstånd till s.k. koncernlagring och på medgivande på förhand till delegering inom landet, samt fleråriga tillstånd att få utföra lagringsuppdrag. 10

Som huvudregel kan beredskapslager frigöras för att ställas till marknadens förfogande Direktivet kräver att beredskapslager snabbt, effektivt och transparent ska kunna frigöras vid allvarliga leveransavbrott genom beslut av myndigheterna. Som huvudregel i LOBO föreslås, på liknande sätt som i LBOK, att regeringen kan medge att de lagringsskyldiga får använda beredskapslagren i en sådan krissituation. Därmed ställs lagringsbränslen till marknadens förfogande, genom ökad avtappning från lagren eller omdisponering av tillförseln. Denna regel i kombination med möjligheten att i vissa krissituationer använda bestämmelser i oljekrislagen eller ransoneringslagen möter de krav avseende förfarande i krissituationer som Direktivet ställer. Beredskapsplan Direktivet kräver att medlemsstaterna ska upprätthålla beredskapsplaner som ska aktiveras vid allvarliga leveransstörningar. Detta krav föreslås bli reflekterat i LOBO genom en bestämmelse om att Energimyndigheten ska upprätta och vidmakthålla en sådan plan, i samarbete med de lagringsskyldiga. Denna plan kommer att bygga på den samverkan som sedan länge är etablerad mellan myndigheten och oljebranschen genom Nätverket Poolorganisationen och samverkan mellan myndighet och oljebolag i Svenska Petroleum Institutets beredskapsgrupp. Tillsyn och sanktioner Reglerna i LBOK om tillsyn från myndigheten för att kontrollera att lagringsskyldigheten fullgörs korrekt förs vidare i LOBO, med tillägg av möjligheten för representanter från EU och IEA att delta i och genomföra granskningar i Sverige. I enlighet med regeringens uppdrag har en särskild översyn gjorts av regelverket rörande avvikelser från aktörernas lagringsplikt. För att skapa incitament hos de lagringsskyldiga att så snabbt som möjligt korrigera en eventuell brist i lagerhållningen, och undvika omfattande och kostsamma revisioner i efterhand, föreslås att lagringsavgifter beräknas för varje dag av brist i lagerhållningen. Lagringsavgiften blir en funktion av bristande volym, anskaffningskostnaden för den aktuella varan och en räntefaktor med ett betydande påslag. Vid längre eller upprepade förseelser ökar detta påslag. Härmed blir lagringsavgiften enligt LOBO lägre än den nuvarande månatliga avgiften enligt LBOK för kortvariga brister, men högre för långvariga eller upprepade försummelser. Om en brist som inte varit rapporterad upptäcks vid kontroll eller revision i efterhand fördubblas lagringsavgiften. 11

Deklaration från de lagringsskyldiga över referensårets försäljning eller förbrukning är grundläggande för fastställande av lagringsskyldighet. Eftersom tiden mellan referensår och lagringsår är kort, föreslås en särskild, kännbar avgift vid försenad deklaration, för att ge en tydlig signal om att försening måste undvikas. Bestämmelser i LBOK om straffrättsligt ansvar för felaktiga uppgifter från lagringsskyldiga eller hindrande av granskning förs inte vidare. Enligt LOBO kan dock sådana handlingar leda till vitesföreläggande från tillsynsmyndigheten, liksom underlåtenhet att iaktta viktiga villkor för beredskapslagringen, t.ex. att lagringsskyldigheten ska utövas så att beredskapslagret ständigt är tillgängligt och fysiskt åtkomligt. Denna sanktion kan också användas vid underlåtenhet från lagringsskyldig att lämna månatliga lagerrapporter. 12

2 Gällande rätt 2.1 IEP-avtalet Avtalet om ett internationellt energiprogram undertecknades den 18 november 1974 av 16 OECD-länder däribland Sverige. Genom beslut i OECD och IEPavtalet upprättades International Energy Agency (IEA). Ytterligare länder har senare anslutit sig till avtalet och IEA, som i dag har 28 länder som medlemmar. IEP-avtalet utgör en internationellt bindande traktat. Genom avtalet har länderna åtagit sig att hålla beredskapslager av olja motsvarande 90 dagars nettoimport, samt att vidta åtgärder för att begränsa oljekonsumtionen och delta i ett system för fördelning mellan IEP-länderna av tillgänglig olja vid en försörjningskris. IEP-avtalet innehåller grundläggande regler för hur totala oljelager ska beräknas för att motsvara kravet på beredskapslager. Dessa ska uppgå till 90 dagars nettoimport under föregående kalenderår. Omräkning sker till råoljeekvivalenter. Avtalet anger vilka lagervolymer som ingår i beräkningarna och vilka som inte får inkluderas. I de senare ingår volymer i rörledningar, i järnvägstankvagnar och tankbilar, vid servicestationer och i detaljhandeln, i tankfartyg (utom tankfartyg i kustfart), hos förbrukare som inte är ålagda lagringsskyldighet samt militära lager. Från de totala lagren ska en andel på 10 procent dras av, vilken anses som otillgänglig. Avtalet innehåller också beslutsregler och mekanismer för hur förbrukningsbegränsande åtgärder, neddragning av beredskapslager och allokering av olja mellan de deltagande länderna ska aktiveras i händelse av att länderna utsättas för en kraftig reduktion i oljeförsörjningen. IEA har antagit en plan för att snabbt kunna sätta in gemensamma åtgärder för att möta en störning i oljeförsörjningen (Initial Contingency Response Plan ICRP). Enligt denna plan kommuniceras först en preliminär värdering av störningen, eller en hotande störning, till medlemsländerna. Om IEA:s Executive Director bedömer att situationen påkallar gemensamma åtgärder tillställs medlemsländerna en inledande värdering och åtgärdsplan för frigörande av beredskapslager under krisens första 30 dagar. Efter konsultationer med medlemsländernas regeringar kan aktivering ske av förbrukningsbegränsande åtgärder och allokering. Medlemsländerna ska i ett sådant fall förklara sig beredda att inleda beredskapsåtgärder inom 15 dagar. När omständigheterna medger ska IEA rekommendera att de aktiverade åtgärderna avbryts och föreslå en tidplan för återuppbyggnad av beredskapslagren. 13

2.2 EU-rätt 2.2.1 Bakgrund Sedan slutet av 1960-talet har EU haft rättsregler med syfte att skapa trygghet mot potentiella brister i oljeförsörjningen. I rådets direktiv 68/414/EEG 2 fastställdes krav på medlemsstaterna att bygga upp och underhålla strategiska oljelager. I rådets direktiv 72/425/EEG 3 skärptes kravet på lagerhållning av olja för inhemsk daglig förbrukning från 65 dagar till minst 90 dagar. I rådets direktiv 98/93/EG 4 utvecklades och förstärktes bestämmelserna i direktiv 68/414/EEG. För att förbättra tydligheten och effektiviteten konsoliderades dessa direktiv genom rådets direktiv 2006/67/EG 5. Enligt det ännu gällande direktivet från 2006 ska medlemsstaterna bygga upp och upprätthålla minimilager av petroleumprodukter som minst motsvarar 90 dagars genomsnittlig inhemsk daglig förbrukning uppmätt under föregående kalenderår. Beräkningen av den inhemska dagliga förbrukningen är baserad på motorbensin och flygbränsle av bensintyp, tunn eldningsolja, dieselolja, fotogen, jetbränsle av fotogentyp samt tjocka eldningsoljor. I sin statistik över beredskapslager får medlemsstaterna bara räkna med reserver som är fullt tillgängliga i händelse av kris i oljeförsörjningen. 2008 antog EU ett omfattande åtgärdspaket för att minska unionens bidrag till växthuseffekten och trygga energiförsörjningen. I paketet ingick bl.a. förslag om revidering av EU-lagstiftningen rörande beredskapslagring av olja för krissituationer vilket ledde till antagandet av Direktivet i september 2009. Genom Direktivet upphävs 2006 års direktiv från med den 31 december 2012. 1968 fattade Rådet beslut (68/416/EEG) om ingående och tillämpning av särskilda avtal mellan regeringar om beredskapslagring. Detta beslut ersätts av Direktivet. Rådets direktiv 73/238/EEG 6 reglerar befogenheter som myndigheterna behöver ha vid svårigheter vid försörjningen med råolja eller petroleumprodukter samt procedurer för samråd mellan medlemsländerna i sådana situationer. Även detta direktiv ersätts av Direktivet. 2 Rådets direktiv 68/414/EEG av den 20 december 1968 om en skyldighet för medlemsstaterna i EEG att inneha minimilager av råolja och/eller petroleumprodukter 3 Rådets direktiv 72/425/EEG av den 19 december 1972 om ändring av rådets direktiv av den 20 december 1968 om införande av skyldighet för medlemsstaterna i EEG att inneha minimilager av råolja eller petroleumprodukter 4 Rådets direktiv av den 14 december 1998 om ändring av direktiv 68/414/EEG om en skyldighet för medlemsstaterna i EEG att inneha minimilager av råolja och/eller petroleumprodukter 5 Rådets direktiv 2006/67/EG av den 24 juli 2006 om en skyldighet för medlemsstaterna att inneha minimilager av råolja och/eller petroleumprodukter (kodifierad version) 6 Rådets direktiv 73/238/EEG av den 24 juli 1973 om åtgärder för att dämpa verkningarna av svårigheter vid försörjningen med råolja eller petroleumprodukter 14

2.2.2 Huvuddrag i Direktivet Direktivet hänvisar till den fortfarande stora betydelsen av tillgång till råolja och petroleumprodukter, speciellt för transportsektorn och petrokemisk industri, och till EU:s energipolitik 7, som betonar vikten av ökad försörjningssäkerhet och att mekanismerna för strategiska oljelager förbättras. Mot denna bakgrund sätter Direktivet som mål att uppnå bättre konvergens mellan EU:s och IEA:s system, en anpassning av beräkningsmetoder och samordning av förfarandet vid kriser. Direktivet syftar också till bättre samstämmighet mellan medlemsstaternas system och standarder för beredskapslagring. Direktivet framhåller att inrättande av s.k. centrala lagringsenheter (organ eller tjänst som anförtros uppgiften att förvärva och förvalta beredskapslager, främst s.k. särskilda lager, som ägs eller kontrolleras av staten) kan bidra till säker energiförsörjning. Direktivet ger dock medlemsstaterna valfrihet rörande inrättandet av centrala lagringsenheter och särskilda lager. Lagringsskyldighet kan åläggas kommersiella företag, s.k. ekonomiska aktörer. Ett medlemsland som inte håller minst 30 dagars beredskapslager som särskilda lager behöver hålla minst 1/3 av sina beredskapslager i form av de mest använda produkterna. Denna regel får betydelse för Sverige. Harmoniseringen mot IEA:s regelverk innebär att landets lagringsskyldighet ska motsvara 90 dagars nettoimport, omräknat till råoljeekvivalenter, under ett kalenderår (referensåret). Biodrivmedel och tillsatser som är blandade med petroleumprodukter ska beaktas vid beräkningen av landets lagringsskyldighet (nettoimporten). Vid beräkning av hållna lager ska biodrivmedel som är blandade med petroleumprodukter, eller som lagras i landet under regler som säkrar att de kommer att blandas med transportbränslen, beaktas. Nettoimporten under referensåret bestämmer lagringsskyldigheten under den följande perioden 1 april till 31 mars (som kallas lagringsår i förslaget till ny svensk lag). Direktivet ger således endast tre månader mellan referensårets slut och lagringsårets början. Vid beräkningen av hållna lager ska, på samma sätt som enligt IEA:s regler, 10 procents avdrag göras. En volym av denna storlek anses inte kunna utnyttjas vid tömning av lagren. De lagringsskyldiga ska ha möjlighet att delegera sin lagringsskyldighet till andra aktörer inom landet och i andra EU-länder. För lagring i ett annat EU-land krävs tillstånd av bägge länderna, men bilaterala avtal blir inte längre nödvändiga. 7 EU:s handlingsplan från 2007 En energipolitik för Europa (KOM (2007)1) 15

Rätten att delegera får begränsas. Även centrala lagringsenheter kan delegera hållande och förvaltning av lager, men de berörda staterna har rätt att ställa villkor om föregående tillstånd. Delegerad lagringsskyldighet får inte delegeras vidare. Kraven skärps på insyn och kontroll över beredskapslagren, särskilt de lager som hålls av företag. Bland annat ska ett register föras över alla beredskapslager. Månatliga statistiska sammanställningar över beredskapslager och kommersiella lager ska lämnas till Europeiska kommissionen. Representanter för kommissionen ska kunna genomföra granskningar av exempelvis lagerhållares handlingar samt få tillträde till platser där lager hålls. Direktivet betonar, liksom tidigare direktiv, att beredskapslagren ständigt ska vara tillgängliga och fysiskt åtkomliga. Förfarandet vid krissituationer samordnas med IEA:s procedurer. 2.2.3 Direktiv 2008/114/EG om kritisk infrastuktur Som berörts ovan innefattar regeringens uppdrag till Energimyndigheten även att beakta om rådets direktiv 2008/114/EG av den 8 december 2008 om identifiering av, och klassificering som, europeisk kritisk infrastruktur och bedömning av behovet att stärka skyddet av denna ( ECI-direktivet ) kan innehålla bestämmelser som behöver beaktas i den nya lagstiftningen. Genom ECI-direktivet fastställs ett förfarande för identifiering av, och klassificering som, europeisk kritisk infrastruktur och en gemensam metod för bedömning av behovet att stärka skyddet av sådan infrastruktur för att bidra till att skydda människor. 8 Med kritisk infrastruktur avses anläggningar, system eller delar av dessa belägna i medlemsstaterna som är nödvändiga för att upprätthålla centrala samhällsfunktioner, hälsa, säkerhet, trygghet och människors ekonomiska eller sociala välfärd och där driftsstörning eller förstörelse av dessa skulle få betydande konsekvenser i en medlemsstat till följd av att man inte lyckas upprätthålla dessa funktioner. 9 För att infrastrukturen ska utgöra europeisk kritisk infrastruktur krävs dessutom att den kritiska infrastrukturens driftstörningar eller förstörelse får betydande konsekvenser för minst två medlemsstater, vilket inbegriper verkningar till följd av tvärsektoriella beroenden av andra typer av infrastrukturer. 10 Det är endast energi- och transportsektorerna som är föremål för identifieringen enligt ECI-direktivet. 11 Oljesektorn, som omfattar produktion, raffinering, rening och lagring av olja samt distribution av olja via pipelines, utgör en undersektor till 8 Artikel 1. 9 Artikel 2a. 10 Artikel 2b. 11 Artikel 3.3. 16

energisektorn. 12 Det i ECI-direktivet föreskrivna förfarandet innebär en identifiering av kritisk infrastruktur i fyra steg. När en av medlemsstaten identifierad möjlig europeisk kritisk infrastruktur inte uppfyller kraven i ett av de angivna på varandra följande stegen ska infrastrukturen uteslutas från förfarandet. 13 Under förfarandet ska både sektorsspecifika och sektorsövergripande kriterier tillämpas. Sektorsövergripande kriterier avser antal offer, ekonomiska följder samt inverkan på allmänheten som kan följa av driftstörningen eller förstörelsen av en särskild infrastruktur. De sektorspecifika kriterierna ska ta hänsyn till utmärkande drag hos de enskilda sektorerna. 14 Kriterierna ska enligt direktivet säkerhetsklassificeras. 15 Den slutliga klassificeringen av europeisk kritisk infrastruktur kan endast ske efter en överenskommelse mellan den eller de medlemsstater som i hög grad kan komma att beröras av infrastrukturen. 16 Arbetet med identifieringen ska vara avslutat innan den 12 januari 2011 och ska även omprövas regelbundet. 17 Europeiska kommissionen ska årligen informeras om utsedd europeisk kritisk infrastruktur. 18 Har medlemsstaten identifierat och klassificerat europeisk kritisk infrastruktur följer ytterligare skyldigheter enligt direktivet, bl.a. ska medlemsstaten genomföra en hotbildsbedömning avseende undersektorer med den europeiska kritiska infrastrukturen och rapportera vissa uppgifter till kommissionen. 19 Operatörer/ägare av europeisk kritisk infrastruktur, vilka enligt direktivets definition utgörs av enheter med ansvar för investeringar i och/eller löpande drift av en särskild anläggning, ett system eller delar av dessa som utsetts som europeisk kritisk infrastruktur 20 ska i syfte att säkerställa en viss nivå av säkerhet på de dessa anläggningar följa ett visst förfarande avseende säkerhetsplaner. 21 Energimyndigheten har i 2009 års regleringsbrev fått i uppdrag att i samarbete med Affärsverket svenska kraftnät och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap genomföra ett identifieringsarbete av i Sverige potentiella europeiska kritiska infrastrukturer inom energisektorn. Energimyndigheten har till regeringen återrapporterat att myndigheten bedömer att det inom oljesektorn inte finns några oljeinstallationer, varken i Sverige eller i andra nordiska länder, som uppfyller kriterierna eller definitionerna på europeisk kritisk infrastruktur enligt direktivet. Motsvarande identifiering har gjorts inom transportsektorn av berörda 12 Bilaga I. 13 Bilaga III. 14 Artikel 3.2. 15 Artikel 3.2. 16 Artikel 4.3. 17 Artikel 3.6. 18 Artikel 4.4. 19 Artikel 7. 20 Artikel 2 f. 21 Artikel 5. 17

myndigheter. Transportsektorn är uppdelad i följande undersektorer; vägtransport, järnvägstransport, luftfart, transport på inre vattenvägar och havs- och närsjöfart samt hamnfart. Den verksamhet som aktörer inom oljesektorn bedriver skulle kunna anses omfattas av transportsektorerna havs- och sjöfarten, hamnfarten samt luftfarten. Ingen potentiell europeisk kritisk infrastruktur har emellertid utsetts inom dessa sektorer. 22 Således åläggs inte oljeföretagen några skyldigheter enligt ECIdirektivet. Även om oljeföretagen i framtiden skulle komma att omfattas av ECIdirektivets krav bedöms dessa ligga utanför det lagstiftningsområde som LOBO kommer att avse. 2.3 LBOK och övrig reglering LBOK trädde ikraft den 1 januari 1985 och ersatte lagen om oljelagring m.m. 23 LBOK syftar till att trygga tillgången på olja och kol genom skyldighet för vissa aktörer att beredskapslagra lagringspliktigt bränsle inom landet. Beredskapslagringen av olja har från början varit av två slag, lagring för fredstida oljekriser och s.k. krigslagring, vilket innebär att det för krig, avspärrning och fredskris ska finnas en försörjningsberedskapsreserv av olja. 24 Reservens storlek ska planeras med utgångspunkt i landets totala beredskapsbehov av olja. Lagring av olja för fredstida oljekriser sker även till följd av Sveriges internationella åtaganden att hålla lager för oljekriser motsvarande 90 dagars import eller konsumtion i enlighet med IEP-avtalet och sedermera till följd av medlemskapet i EU. Genom LBOK:s ikraftträdande ålades importörer, återförsäljare och storförbrukare att hålla beredskapslager av olja och kol. Storleken på dessa lager ska bestämmas årligen av tillsynsmyndigheten på grundval av de lagringsskyldigas försäljning eller förbrukning föregående kalenderår och föreskrifter av regeringen om hur stor andel av de lagringsskyldigas s.k. basmängder för olika lagringsbränslen som ska lagras. Regeringen kan med stöd av LBOK även besluta om statliga myndigheters beredskapslagring. Dessa omfattas formellt inte av lagens tvångslagringsbestämmelser. 25 Efter beslut av riksdagen år 1994 om en successiv avveckling av de statliga civila krigslagren av olja, överfördes ansvaret för den samlade beredskapslagringen successivt till de kommersiella aktörerna, med stöd av LBOK. LBOK kom således 22 Här avses Sjöfartsverkets (dnr 050311-09-03564) respektive Transportstyrelsens (TGS 2009-842) återrapportering av regeringsuppdrag rörande ECI-direktivets identifieringsförfarande till Näringsdepartementet. 23 SFS 1957:343 24 Beredskapslagring av kol var dock endast avsedd för krigssituationer. 25 Prop. 1984/85:53 s. 59 18

även att omfatta krav på oljehandeln att hålla krigslager. Efterföljande år slopades beredskapslagringen av olja och kol hos förbrukare inom industrin, varigenom antalet lagringsskyldiga minskades kraftigt. För vissa större el- och värmeproducerande anläggningar ställdes dock alltjämt krav på lagring, men enligt delvis ändrade riktlinjer. Lagringsskyldigheten för innehavare av värmeverk och kraftvärmeverk avsåg liksom tidigare såväl krigssituationer som oljekriser. Ändringen kom emellertid att innebära att när storleken på krigslagren bestämdes skulle ökad hänsyn tas till förhållandena vid varje särskilt verk, t.ex. vad avser möjligheterna att använda inhemska bränslen. Lagringsmängden för nämnda verk bestämdes således med utgångspunkt i verkets beredskapsbehov. Även lagringsskyldigheten för innehavare av vissa oljekondensverk och gasturbiner för elproduktion har genom ändring i LBOK anpassats till behovet av att driva anläggningarna i krigssituationer i avvaktan på en samlad lösning av frågan om beredskapskraven på elsystemet. Den successiva avvecklingen av krigslagringen till följd av Sveriges förändrade säkerhetspolitiska situation ledde till att regeringen den 6 juni 2002 26 beslutade att innehavare av el- och värmeproducerande anläggningar tills vidare inte skulle åläggas skyldighet att lagra för krigssituationer. Lagringsbehovet skulle istället göras till föremål för anpassningsplanering i enlighet med den inriktning som gällde för det civila försvaret. Beslutet omfattade även den som förbrukar råvara för framställning av stadsgas. Regeringsbeslutet har medfört att delar av LBOK inte tillämpas i praktiken utan har ersatts med anpassningsplaneringen. Någon lagring för krigssituationer av olja eller kol sker således inte med tillämpning av LBOK. Senare ändringar i LBOK har bl.a. avsett att förenkla och modernisera regelsystemet. Regeringen har även givits ökade möjligheter att delegera beslut till myndighet. Behovet av ändringar i lagen till följd av Sveriges medlemskap i EU har beaktats genom att möjlighet till utlandslagring har införts i LBOK. Sverige har även ingått bilaterala avtal om oljelagring med sex länder; Storbritannien, Danmark, Finland, Irland, Estland och Nederländerna. Till LBOK ansluter även förordning om beredskapslagring av olja och kol (härefter FBOK ) samt Energimyndighetens föreskrifter och allmänna råd om beredskapslagring av olja och kol 27. I avsnitt 3.7.2 behandlas oljekrislagen (1975:197) och ransoneringslagen (1978:286) i förhållande till Direktivet och dess regler om förfarande vid krissituationer. 26 Dnr N200/9195/ESB 27 SFS 1995:971 respektive STEMFS 2004:4, ändrad genom STEMFS 2008:7 19

3 Överväganden om ny reglering 3.1 Landets behov av beredskapslager Som berörts ovan (avsnitt 2.3) har beredskapslagringen av olja i Sverige tidigare varit inriktad på två situationer. Lagringen för oljekriser tar sikte på sådana svåra störningar i oljeförsörjningen som uppstår utan samband med krig eller säkerhetspolitiska kriser i vår nära omvärld, s.k. fredskriser. Denna lagring sker sedan 1975 enligt Sveriges åtaganden genom IEP-avtalet och, sedan Sveriges inträde i EU, även enligt EU:s regelverk. Den särskilda krigslagringen, som tog sikte på det civila försvarets behov vid höjd beredskap, hade betydlig omfattning under det kalla kriget. Lagringen baserades på behovsberäkningar för olika samhällsektorer under olika scenarier för krig eller avspärrning. Under 1990-talet skedde som nämnts en betydande förändring av krigslagringen och neddragning av lagringsvolymerna. 28 Den statliga krigslagringen av olja för det civila försvaret avvecklades och beredskapslagring såväl för fredskriser som för krig och avspärrning ålades oljehandeln, importörer med egen förbrukning och innehavare av anläggningar för produktion av värme, elkraft och stadsgas, med stöd av LBOK. Genom det nämnda regeringsbeslutet 2002 29 suspenderades tills vidare skyldigheten att hålla permanenta s.k. krigslager vid dessa anläggningar (se vidare avsnitt 3.3.1). Under senare år har således beredskapen vad gäller oljeförsörjning i Sverige baserats på våra internationella förpliktelser att hålla minimilager av olja och på de samarbetsmekanismer som finns inom IEA och EU. Förslaget till ny lag om beredskapslagring av olja tar sikte på detta behov. I linje med den förändrade inriktningen av den civila beredskapen vidareförs inte de suspenderade reglerna om särskild krigslagring i LOBO. Skulle en annan säkerhetspolitisk situation i framtiden kräva en högre försörjningssäkerhet genom lagring av olja än vad som motsvarar 90 dagars nettoimport, kan bredskapslagringen generellt ökas genom anpassning av den s.k. lagringsprocenten (se närmare avsnitt 3.4.3). Återinförande av skyldigheten att hålla oljelager vid särskilda anläggningar eller verksamheter skulle dock kräva lagändring utifrån förslagen i LOBO. Däremot föreslås i LOBO ett bibehållande av möjligheten för regeringen att besluta om beredskapslagring av statliga myndigheter för det fall ett sådant behov skulle uppstå. 28 Se bl.a. prop. 2001/02:169 s. 12f 29 2002-06-06, dnr N2000/9195/ESB 20

3.2 Nationell lagringsskyldighet Sverige ska, enligt såväl IEP-avtalet som Direktivet, ständigt vidmakthålla oljelager som motsvarar minst 90 dagars genomsnittlig daglig nettoimport eller förbrukning. Enligt Direktivet ska nettoimporten under föregående kalenderår av råolja, råvaror för raffinering och petroleumprodukter summeras. Efter justering för naftautbyte och eventuella lagervariationer ska nettoimporten sedan räknas om till råoljeekvivalenter. 30 Genom att hänsyn tas till lagerförändringar överensstämmer nettoimport och förbrukning väl. Det är emellertid endast lagringsskyldigheten för perioden 1 april 31 december som ska baseras på nettoimporten under det föregående kalenderåret. Lagringsskyldigheten för perioden 1 januari 31 mars ska enligt Direktivet grunda sig på de kvantiteter som importerats under det näst sista kalenderår som föregår det berörda kalenderåret. Med andra ord kommer nettoimporten under ett kalenderår (referensåret i Direktivets terminologi) att utgöra grundvalen för beräkning av lagringskyldigheten under den följande perioden 1 april 31 mars. Det är lämpligt att använda termen lagringsår för denna period i den nya lagen, på samma sätt som perioden 1 juli 30 juni benämns lagringsår i LBOK 31. För att anknyta till Direktivets terminologi föreslås vidare att LBOK:s begrepp basår ersätts med referensår. 3.3 Lagringsskyldiga Av regeringens uppdrag 32 framgår att Sverige också fortsättningsvis ska fullgöra sina internationella åtaganden genom en skyldighet för relevant industri att upprätthålla beredskapslager. Grundläggande för landets lagringsskyldighet är nettoimporten. Företag som inför olja från något annat land, 33 för försäljning eller egen förbrukning, bör därför också i fortsättningen vara lagringsskyldiga. För närvarande (lagringsåret 2010/2011) finns åtta lagringsskyldiga importörer, varav ett industriföretag som inför olja för egen förbrukning. Dessa svarar tillsammans för närmare 90 procent av beredskapslagringen i Sverige. I princip skulle all lagringsskyldighet kunna åvila importörerna, men det finns skäl att också inkludera större återförsäljare i kretsen av lagringsskyldiga. Dessa företag försörjer kunder i stora delar av landet framför allt med transportbränslen eller eldningsolja. Det är önskvärt att också de har ett ansvar för att hålla beredskapslager som ska kunna tillföras marknaden i ett krisläge. I dagens system är återförsäljare som säljer mer än 50 000 m 3 om året 30 Artikel 3 och Bilaga I 31 3 32 Regeringsbeslut 2010-03-31, dnr N2010/2607/E. 33 I förslag till ny lagtext, liksom i LBOK, används införsel för att beteckna att en vara förs in till Sverige från ett annat land, medan import vanligen betecknar införsel från länder utanför EU. 21

lagringsskyldiga. Denna grupp omfattar f.n. fem företag, som svarar för ca 9 procent av den totala beredskapslagringen. I föreliggande förslag bibehålls lagringsskyldigheten för denna grupp. 3.3.1 Överväganden rörande värme- och elproducerande anläggningar LBOK 18 21 innehåller särskilda bestämmelser om lagringsskyldighet för anläggningar som producerar värme, el och stadsgas. Enligt dessa regler kan den som är innehavare av värmeverk och som har förbrukat en viss volym bränsle åläggas att under lagringsåret hålla sådant bränsle i lager som behövs för att driva verket. Motsvarande gäller för den som innehar ett kraftvärmeverk med en installerad elektrisk effekt av minst 5 megawatt. Vidare kan lagringsskyldighet på motsvarande sätt åläggas den som innehar en gasturbinanläggning för elproduktion med en effekt av minst 5 megawatt eller ett oljekondensverk med en installerad effekt av mer än 150 megawatt. Lagringsskyldighet föreligger även för den som förbrukat råvara för framställning av stadsgas. Som nämnts i avsnitt 2.3 och 3.1 beslutade regeringen 2002 att innehavarna av de värme- och elproducerande anläggningar som anges i LBOK eller den som förbrukat råvara för framställning av stadsgas tills vidare inte ska åläggas att hålla permanenta krigslager. Regeringsbeslutet har i praktiken inneburit att endast de värmeverk eller kraftvärmeverk som har förbrukat olja har ålagts att hålla beredskapslager för fredstida kriser enligt LBOK, medan oljekondensverken och gasturbinanläggningarna inte längre åläggs lagringsskyldighet. Vad gäller värme- och kraftvärmeverk är 14 anläggningar (anläggningar knutna till ett fjärrvärmenät räknas som en anläggning) 34 lagringsskyldiga under lagringsåret 2010/2011, av totalt mer än 400 nät i landet. Deras lagringsskyldighet enligt LBOK baseras på oljeförbrukningen under föregående kalenderår (basåret enligt LBOK) 35. Förbrukningen av olja i dessa verk, och därmed deras lagringsskyldighet under följande lagringsår, har under lång tid visat en sjunkande trend, även om en uppgång kan noteras för enstaka år. För närvarande utgör eldningsolja omkring 3 procent av tillfört bränsle för värmeproduktion i värmeoch kraftvärmeverk, och enligt branschens prognos 36 kommer denna andel att sjunka ytterligare genom att kvarvarande oljepannor ersätts eller konverteras för drift med biobränslen. Olja, som tidigare användes för baslast i många nät, används numera framför allt som spetslast vid hög efterfrågan, i första hand vid längre köldperioder, och som reservbränsle vid produktionsstopp. 34 LBOK 4 35 3 36 Fjärrvärmen fortsätter växa ; branschprognos till 2015, Svensk Fjärrvärme, 2009 22

Lagringsskyldigheten för värme- och kraftvärmeverk för lagringsåret 1999/2000 var sammanlagt ca 137 000 m 3 (ca 4 procent av landets totala lagringsskyldighet), vilket 2009/2010 hade sjunkit till ca 16 000 m 3 (ca 0,5 procent). Baserat på förbrukningen 2009 är de 14 anläggningarnas lagringsskyldighet 2010/2011 ca 44 000 m 3, vilket är ca 1,5 procent av den samlade lagringsskyldigheten i landet. Den minskande oljeförbrukningen i värme- och kraftvärmeverk gör det motiverat att ifrågasätta om ett mindre antal av dem också fortsättningsvis ska vara skyldiga att hålla beredskapslager. Om lagringsskyldigheten upphör för dessa anläggningar skulle den i stället komma att åvila deras leverantörer. Företag som importerar olja för eget bruk i sådana anläggningar skulle dock fortsatt bli lagringsskyldiga. Beredskapslagringen i landet, och den sammanhängande rapporteringen och kontrollen, skulle således kunna förenklas genom att värmeverk och kraftvärmeverk inte längre blir lagringsskyldiga, utan att den samlade försörjningsberedskapen vad gäller olja påverkas negativt i någon betydande grad. Ett par större anläggningar, i Göteborg och Malmö, använder en betydlig andel naturgas för värme- och elproduktion. Ytterligare ett drygt 10-tal mindre och medelstora anläggningar i Skåne och längs Västkusten använder delvis naturgas, medan majoriteten av de svenska värme- och kraftvärmeverken huvudsakligen eldas med biobränslen och avfall. För det flertal anläggningar som framför allt använder biobränslen finns inga bindande regler om försörjningsberedskap, förutom reglerna i LBOK om beredskapslagring av olja som blir gällande under vissa betingelser. För det mindre antal anläggningar som eldas med naturgas är förutsättningarna delvis annorlunda. Åtgärder för att säkerställa en tryggad naturgasförsörjning har reglerats i rådets direktiv av den 26 april 2004 37 (härefter Gasförsörjningsdirektivet ), som trädde i kraft den 19 maj 2004. Gasförsörjningsdirektivet implementerades i svensk rätt genom införandet av kap 8 a i naturgaslagen (2005:403), med följdförfattningar. Enligt 3 nämnda kapitel ska Energimyndigheten 1. ta fram och upprätthålla en allmän nationell strategi med lämpliga nivåer för en trygg naturgasförsörjning, 2. ta fram och upprätthålla en nationell plan med åtgärder för att trygga naturgasförsörjningen i krissituationer, och 3. vidta de åtgärder i övrigt som inom ramen för tillsynsansvaret behövs för att säkerställa naturgasförsörjningen. 37 2004/67/EG 23

Den 20 oktober 2010 antogs EU-förordningen 38 om trygg naturgasförsörjning (härefter Förordningen ). Genom Förordningens ikraftträdande upphävs Gasförsörjningsdirektivet. En offentlig utredning om framtida hantering av systemansvaret för gas m.m. 39, som antagit det förkortade namnet FRANS, har bl.a. till uppgift att föreslå anpassningar i lagstiftning och regelverk för att Sverige ska kunna uppfylla kraven i Förordningen. Utredningen har diskuterat med FRANS om krav på oljelagring även i fortsättningen ska ställas på naturgaseldade kraftvärmeverk. Som ett led i krisberedskapen ska enligt Förordningen 40 för varje medlemsstat upprättas en förebyggande åtgärdsplan och krisplan. Dessa ska bl.a. innehålla uppgifter om de åtgärder och volymer samt den kapacitet och den tid som behövs för att uppfylla Förordningens försörjningsnormer. 41 Dessa normer syftar till att ge viss leveranssäkerhet till s.k. skyddade kunder 42 och innebär att den behöriga myndigheten ska kräva att naturgasföretag, som den identifierar, vidtar åtgärder för att säkerställa försörjning av gas till medlemsstatens skyddade kunder vid extrema temperaturer, vid extremt hög efterfrågan och i händelse av avbrott hos den största enskilda infrastrukturen för gasförsörjning under genomsnittliga vinterförhållanden. Som framgått tar den nuvarande beredskapslagringen egentligen inte sikte på att säkerställa leveranserna av fjärrvärme i definierade krissituationer. Den är i stället en funktion av mängden olja som anläggningarna har förbrukat under föregående basår. Lagringen varierar därmed mellan lagringsåren, bl.a. beroende på vintertemperaturen under föregående år. Detta betyder också att lagringsskyldigheten kan upphöra vid ett visst fjärrvärmenät under ett lagringsår för att sedan återkomma. Myndigheten konstaterar mot denna bakgrund att beredskapslagring av olja, enligt de principer som gäller enligt LBOK och som 38 Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 21 september 2010 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om åtgärder för att trygga naturgasförsörjningen och om upphävande av direktiv 2004/67/EG (KOM(2009)0363 C7-0097/2009 2009/0108(COD)) 39 N 2010:05 40 Artikel 4 41 Artikel 8 42 Med skyddade kunder avses hushållskunder som är anslutna till ett distributionsnät för gas och dessutom, om den berörda medlemsstaten så beslutar, a) små och medelstora företag, under förutsättning att dessa är anslutna till ett distributionsnät för gas, samt viktiga samhällstjänster, under förutsättning att de är anslutna till ett distributions eller överföringsnät för gas, och förutsatt att dessa ytterligare kunder tillsammans inte motsvarar mer än 20 % av den slutliga gasanvändningen, och/eller b) fjärrvärmeanläggningar i den utsträckning som de tillhandahåller värme till hushållskunder och till de kunder som avses i led a), under förutsättning att dessa anläggningar inte kan övergå till andra bränslen och är anslutna till ett distributions eller överföringsnät för gas. 24