Föredrag om inledningen till kapitel 12 i Lukasevangeliet. S:ta Klarasalen i S:t Franciskus församling, Jönköping, februari 2014. Den bevingade oxen S:t Lukas symbol Under tiden hade människor samlats i tusental, så att de höll på att trampa ned varandra. Jesus vände sig först till sina lärjungar och sade: Akta er för fariseernas surdeg, hyckleriet. Det finns ingenting gömt som inte skall komma i dagen och ingenting dolt som inte skall bli känt. Därför skall också det som ni har sagt i mörkret bli hört i dagsljuset, och det som ni har viskat i enrum skall ropas ut från taken.
Jag säger till er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men inte kan göra mer. Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Jag säger er: honom skall ni frukta. Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar. Jag säger er: var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall också Människosonen kännas vid inför Guds änglar. Men den som förnekar mig inför människorna skall bli förnekad inför Guds änglar. Var och en som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse, men den som hädar den heliga anden får inte förlåtelse. När ni ställs inför synagogorna och inför myndigheter och makthavare, bekymra er inte då för hur ni skall försvara er eller för vad ni skall säga. Ty när den stunden kommer skall den heliga anden låta er veta vad som behöver sägas (Lukas 12, 1-12). Kära vänner och kristna, Den här inledningen till det tolfte kapitlet i Lukas evangelium handlar om tre olika ämnen, av vilka det sista, om hädelsen mot den Helige Ande, den heliga anden, som formen lyder, är den svåraste att kommentera. När vi läser Lukas evangelium får vi bara först ta hänsyn till hans förhållande till de andra evangelisterna. Som Markus hörde han inte till apostlarna. Lukas var inte jude utan kom från Syrien, antagligen läkare. Som Markus skriver han på grekiska, inte arameiska som Matteus och Johannes. Det Lukas skriver har han hört och lärt i andra hand genom den första kristna gemenskapen, kyrkan, i Jerusalem. Han följde Paulus på hans andra resa och han bör ha skrivit sitt evangelium någon gång efter Petrus martyrium i Rom, antingen år 64 eller 67. Han var med Paulus under hans sista tid i Rom fram till martyriet år 67, eller något senare. Andra forskare menar att evangeliet skrevs senare, flera år efter Paulus martyrium. Det antas av de flesta
bibelforskare att han är författaren till Apostlagärningarna. I sitt evangelium skriver han om Marias besök till Elisabeth och återger Marias lovsång, som inte finns hos de andra evangelisterna. Det är möjligt att han på något sätt, direkt eller indirekt, fått en inblick i Jesu barndom och liv just genom Guds Moder Maria själv. Det finns också en historia om en målning av Jungfru Maria som Lukas ska ha gjort, men som är förlorad. Ryktet om denna bild säger att den var mycket vacker. S:t Lukas och porträttet av Guds Moder Maria Han är alltså en kristen och samtidigt en brygga mellan två kulturer, den semitiska, judiska och den grekiska. I kretsen av apostlarna har han en annan kultur, den grekiska, som bakgrund. Därför är han särskilt viktig för en ny kultur, som skulle forma hela västerlandet ända in i vår tid. Men trots denna kontakt med den omgivande grekiska kulturen, med dess högtstående filosofi, betonar Lukas mycket mer det gemensamma livet med Jesus och, precis som Jesus, bönen. Lukas är en bönens evangelist och en människa med stor empati för de minsta av Jesu bröder och systrar.
Synden som inte kan förlåtas Jag ska försöka närma mig hela den frågan med lite olika utgångspunkter och redan nu säga att jag inte tror mig om att kunna ge ett helt tillfredsställande svar på vad som menas med hädelsen mot den heliga anden, den enda synd som inte kan förlåtas, enligt Jesu ord. Också Matteus skriver om denna hädelse mot anden i sitt tolfte kapitel (31-37). Det första ämnet i de här 12 verserna är sanningen. Det andra ämnet är djävulen och det tredje, som sagt, hädelsen. Fariséernas riter och Jesu uppträdande Det hela börjar egentligen hemma hos en av de laglärda fariséerna som bjudit Jesus hem till sig till en måltid med många andra gäster (se kapitel 11). Denne farisé anmärkte direkt på Jesus som inte följde den vanliga riten före måltiden. En av föreskrifterna krävde att man använde vatten och rengjorde delar av kroppen. De ledde till fler anklagelser från de laglärda och därefter till svar på tal av Jesus. Jesus själv uttalade mycket stränga ord mot de laglärdas betoning av de yttre riterna och mot att de laglärda lärde ut dessa riter som väsentliga för det troende folket. Genom att betona yttre ritual lämnade man det inre livet, relationen till Gud och den moral som Gud uppenbarat, åt var och ens gottfinnande. Ändå ville de visa omsorg om folket. Hos fariséerna finns en öppenhet mot nytänkande och de uteslöt inte tanken på ett liv efter döden. Den andra polen bland tongivande judar var saddukeerna, som hörde till det högre samhällsskiktet. De var också måna om andlig kultur men såvitt vi vet tänkte de inte på en uppståndelse efter döden. Uttolkarna av Lagen Jesus anklagar de laglärda fariséerna för att ta sanningen från folket, därför hade han sagt: Ve er ni laglärda, som har tagit nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte gått in, och dem som ville gå in har ni hindrat (11:52). Detta betyder för det första att de laglärda var allmänt accepterade som uttolkare av lagen och som lärare i den mosaiska lagen. Ingen normal bildad människa på denna tid skulle kunna tänka sig att säga emot dem och därigenom ifrågasätta deras auktoritet. För de autentiska uttalandena i frågor
om religionen var de laglärda alltså ledare och högt uppsatta, också i folkets ögon, vare sig de var fariséer eller saddukeer. Den farliga surdegen Jesu angrepp på fariséerna och anklagelserna för hyckleri kan bara förstås om man ser honom som den Messias han är. Han var den profeterna förutsagt och bebådat. Matteus, till exempel, framställer Jesus som den nye Moses, ledaren för Guds folk. Johannes evangelisten säger hans egna tog inte emot honom (Joh. 1, 11). Johannes döparen vittnade om Jesus, där är Guds lamm som tar bort världens synd (Joh. 1, 29) och den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande. Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde (Joh. 1, 34). Jesus har själv Faderns uppdrag och hans ord övergår alla andra ord. Därför måste han varna alla sina lärjungar, som Lukas säger: akta er för fariséernas surdeg, hyckleriet (Luk 12, 1). Surdegen var en bild av smittsam sjukdom eller rester av synd som lärjungarna måste undvika. I judiska hem såg man till att alla rester av jäst bröd togs bort när man använde gammal deg för nytt bak. Det sanna brödet, Livets bröd, Jesus själv, det som är nödvändigt för det eviga livet, är ett osyrat, ojäst rent bröd, som det bröd som används i kyrkan för den heliga eukaristin och för de troendes kommunion med Kristus personligen. Men eftersom fariséerna här inte delar ut bröd eller bjuder på något ätbart, menar Jesus deras lära och praktiska handlingar. Han kallar deras lära hyckleri, alltså att de vet att de inte har sanningen men utger sig för att ha den och för att vara laglärda och kunniga i religionen. Allt detta hyckleri är alltså osanning, men det kommer att avslöjas, säger Jesus: det finns ingenting gömt som inte skall komma i dagen och ingenting dolt som inte skall bli känt (Luk 12,2). Sanningen ljus Så vänder han sig till lärjungarna som tagit emot Sanningen av honom själv, och därför anförtrotts uppdraget att förkunna Guds rikes ankomst, med orden: därför skall också det som ni har sagt i mörkret bli hört i dagsljuset, och det som ni har viskat i enrum skall ropas ut från taken (Luk 12, 3). Att lärjungarna har förkunnat budskapet i mörkret, eller viskat det i enrum, betyder att alla människor genom Adams synd faktiskt lever i mörker och att det är till detta syndens mörker som Kristus kommer med Sanningens ljus, det
ljus han gett sina utvalda apostlar att sprida bland allt levande. Att de förkunnar viskande i enrum betyder att de är hotade av förföljelser och måste vittna med klokhet under en tid. Men till slut skall allt de sagt i enrum bli offentligt utropat, också till priset av det egna martyriet. Lärjungarna är skyldiga sin Mästare att liksom Han gå korsets väg och ge sina liv för Sanningen, den sanning fariséerna och saddukeerna trodde sig ha, men som var falsk, eftersom den inte kom från Gud. De fattiga och syndarna Det finns kanske också en annan förklaring till Jesu starka avståndstagande från fariséerna och också saddukeerna. Båda dessa religiösa partier var elitistiska, det vill säga de drog till sig de privilegierade i samhället. Lukas visar tydligt att Jesus, själv fattig, inte socialt privilegierad, fäste mycket större vikt vid de fattiga och syndarna. Guds barmhärtighet gäller alltid just de fattigaste och vanliga syndare. Han har inte kommit för att rädda de rättfärdiga, utan syndare. De ledande partierna däremot hade lätt för att döma och fördöma alla som inte följde reglerna i den mosaiska lagens stora lagsamling. Förtröstan på Guds kärlek och beskydd Om det andra ämnet nu handlar om djävulen så undervisar Jesus i grund och botten om förtröstan på Gud som aldrig glömmer bort dem som tror på Jesus. Det finns ingen anledning att vara rädd för någonting i denna världen, säger Jesus, utom just för djävulen som har makt att döda och kasta ner i helvetet (12, 5). Jesus vet allt om djävulen. Han känner hans hat och vägran att tjäna Gud. Under sin fasta i öknen i fyrtio dagar har han också motstått djävulens alla frestelser. Vad han menar, enligt Lukas, är att Guds kärlek och beskydd är större och säkrare än djävulens alla lockelser och onda vilja. Han väljer liknelsen med sparvarna som kan köpas billigt på marknaden. Ingen av dessa är glömd av Gud. Det är det andra ämnet i vår text: fattiga och syndare har ingen anledning att frukta, ty Gud älskar dem. Det är de högmodiga som betraktar sig som rättfärdiga som har mest anledning att frukta. De söker nämligen inte Gud, inte ens i sin religion, utan sig själva. Det är denna blindhet inför förkunnelsen om Guds rike som upprör Jesus. Han har hårda ord att säga till dem som hycklar och som saknar gudsfruktan och ödmjukhet. Men var inte
rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar, säger Jesus och tänker på sina lärjungar och på alla dem som skulle komma till tro på Jesus. Jesus sörjer över de obotfärdiga hycklarna eftersom de gör sig själva så stor skada genom sin förhärdelse. Hädelsen mot den heliga anden Vi kommer nu till det sista ämnet i vår text, hädelsen mot den Helige Ande, den heliga anden. Jesus pekar på nödvändigheten av tro och omvändelse. Han gör det först genom att försäkra alla som öppet erkänner sin tro på Jesus bland andra människor sitt fulla och oinskränkta stöd: Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall också Människosonen kännas vid inför Guds änglar. Att han särskilt nämner änglarna avslöjar att allt slutgiltigt skall avgöras vid Hans andra ankomst i härlighet, då, som han säger på ett ställe: Sannerligen, jag säger er: ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen (Joh1:51). Här kommer en rättvis dom att fällas över alla. Och han säger: Var och en som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse (12, 10a). Vi kan förstå detta häpnadsväckande ord som ett bevis på den kärlek han visat just fattiga och syndare under sin tid i synlig mänsklig gestalt som Jesus från Nasaret. Teologiskt kan man säga att inkarnationen är det stora och överväldigande beviset på Guds den Treeniges fullständiga solidaritet med hela människosläktet. Inkarnationen är den händelse som kan befria människor ur det mörker som omger dem och ur den synd som drabbar dem så hårt. Men så fortsätter han: den som hädar mot den heliga anden får inte förlåtelse (12, 10 b). De svåra frågorna Det är ett svårt ord att höra på två sätt: hur kan det stämma att Gud som är barmhärtig och älskar att förlåta säger detta? Jesus är Gud och människa och det är han själv som säger det: hädelsen mot anden kan inte förlåtas. Vad är det för hädelse, vad är det för dödssynd som inte kan förlåtas ens om den som hädat och syndat bönfaller Gud om förlåtelse? Hur skall man försöka förstå det? Är det en sådan förhärdad och hatisk synd som bara djävulen själv kan begå? I så fall kan man förstå det. Djävulens avfall från Gud i högmod är kanske själva definitionen av hädelse. Djävulen är skyldig, förblir skyldig och får inte förlåtelse därför att han är ond. När Jesus i samma text av Lukas nyss har sagt, frukta honom som kan döda och har makt att kasta ner i
helvetet (12,5), så framstår djävulens gärningar som just sådana gärningar som i sig själva kan förtjäna att kastas i helvetet, det vill säga inte bli förlåtna. Men frågan är svår för oss också av det skälet att vi ibland inte tror att vi kan veta, om vi hädar den heliga anden. Gå nu och synda inte mer! Men egentligen är det omöjligt för oss att häda mot anden som har blivit själva livsprincipen i vårt liv som döpta. Vi har genom dopet blivit ett andens tempel, vi har en mäktig överstepräst i Jesus Kristus som förintat djävulens makt över allt levande i sin offerdöd för syndarnas skull på korset. Vi kan säkerligen synda men, och det är det Jesus säger, vi syndar mot Människosonen, mot hans budskap, det han är. Det kan alltid bli förlåtet ty Människosonen känner människan och älskar henne, även när hon är syndare. Till henne säger han, som till kvinnan som tagits på bar gärning med äktenskapsbrott: Var det ingen som dömde dig? Inte heller jag dömer dig. Gå nu och synda inte mer! (Joh. 8, 10). Alltså måste vi helt enkelt ta varning av Jesu ord och försöka inse vad dom och straff är för att uppväcka sann tacksamhet och förtröstan på Gud som varje dag bevisar för oss vad förlåtelse och evig lycka hos Gud är. Vi skall undvika varje tillfälle till synd. Slutord De goda gärningarna spelar en avgörande roll för frälsningen. Dessa handlingar är svar på Jesu inbjudan till frälsningen. Jesu lärjungar och efterföljare kan aldrig vända sig bort från de hungriga, de hemlösa och de nakna med bekvämlighetens ursäkter. Alla kristna är kallade att konkret utföra barmhärtighetsverk, eftersom Jesus talar om det som en salighetens väg i sin Bergspredikan: Saliga är de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet (Matt 5:5). Berättelsen om den gode samariern återfinns hos både Matteus, Markus och Lukas (10, 25-37). Det är den barmhärtige samariern, och inte den jäktade leviten-prästen, som lyfts fram som föredöme med den äkta förståelsen och omtanken om den stackars mannen som överfölls av rövare, kläddes av och misshandlades. När vårt tillfälle till att utöva Kristi barmhärtighets verk kommer, får vi inte missa det! Jesus säger ju om de goda gärningarna Sannerligen, vad ni har gjort mot dessa mina minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig. Om likgiltigheten, tendensen att överlåta de goda gärningarna åt andra, säger han: Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig (jfr hela Matteus 25, 31-46). Detta heliga verk är alltid
inspirerat av den Helige Ande och den som utför sådana gärningar kan inte samtidig häda Anden och blir inte dömd. Svaret på den svåra frågan om den enda oförlåtliga synden som Lukas tar upp i vår text ligger hela tiden i förståelsen av den helige Andes betydelse i varje kristens liv. Det är den helige Ande som gör det möjligt för oss att leva ett gemensamt liv med Kristus och praktisera den nya lagen i Bergspredikan. I den heliga kommunionen kommer alltid den helige Ande tillsammans med Kristus. Varje kommunion är en förening med både Faderns Son och den Helige Ande. Den helige Ande är i själva verket en ny livsprincip som verkar i vårt inre, i vårt hjärta, som upplyser vårt samvete och manar oss att av fri vilja göra det som är rätt enligt Kristi egen lag. Han är själv Lagens fullkomlighet. Vi kan rättfärdigas genom att förenas med Kristus och bli delaktiga i den lag han skänker hela Guds folk. Paulus säger i Galaterbrevet De som tillhör Kristus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och begär. Om vi har ett andligt liv, låt oss då följa en andlig väg (5, 24-25). I Romarbrevet säger han, om ni lever på det sätter kommer ni att dö, men om ni med ande dödar kroppens begär skall ni leva (8, 13). Vad han menar med på det sättet är att ge efter för alla syndiga begär och all otukt. Om vi nu minns Jesu ord i Lukas förstår vi att vi faktiskt kan synda men om vi verkligen ångar synder alltid kan bli förlåtna. Har vi den helige Ande som vårt livs princip är vi alltså aldrig utan hjälp och behöver inte döma oss själva till de eviga straffen. Hela Paulus pastorala mission handlar om livet enligt den heliga andens principer. Denna outtömliga andliga skatt har alltid hjälpt de kristna att förstå vilken hög kallelse de fått av Gud och verkligen uppskatta alla de hjälpmedel vi alla kan ta emot, om vi väljer att följa hans rekommendationer. För var och en som vill fortsätta på den väg vi kommit in på i kväll vill jag gärna föreslå läsning av S:t Paulus, till exempel hela kapitel 8 i Galaterbrevet, kapitlen 12-15 i Romarbrevet och kapitlen 4, 5 och 6 i Kolosserbrevet. Allt detta och uthållighet i bönen kan försäkra oss om den gudomliga förlåtelsen och goda och stabila levnadsvanor som ogifta, förlovade eller gifta eller som personer som prövar en kallelse till ett kyrkligt ämbete eller ordenslivet. Tack för er goda uppmärksamhet i kväll!
Den helige Lukas Evangelist