Regional översikt: asien / Stillahavsområdet

amnesty international årsrapport 2011 Regional översikt: asien / Stillahavsområdet Jag är oskyldig och jag ska bevisa min oskuld. Jag kommer att bli frigiven och återuppta mitt arbete för de mänskliga rättigheterna och rätten till hälsa för adivasigrupperna i Chhattisgarth och jag ska inte bry mig om de hot som jag och andra människorättsförsvarare utsätts för. Binayak Sen i samtal med Amnesty den 24 februari 2010. Till följd av sitt mod att våga säga sanningen till makthavare fortsatte några få enskilda människorättsförsvarare som Binayak Sen att dominera rubrikerna och påverka nationella och geopolitiska händelser i en region med nästan två tredjedelar av världens befolkning och som sträcker sig över nästan en tredjedel av jordens yta. Händelserna 2010 fäste uppmärksamheten på den avgörande roll som modiga människor spelar då det gäller att kräva större värdighet och respekt, men händelserna visade också på det höga pris som dessa människorättsförsvarare betalar - och det fortsatta behovet av global solidaritet med dem. Femtio år efter att Amnesty bildades, med syfte att skydda rättigheterna som för de människor som fängslats enbart på grund av sina åsikter, hade regeringar i Asien och Stillahavsområdet alltjämt för vana att reagera på kritik med hot, fängelse, misshandel och till och med döden. Regimförtrycket gjorde ingen skillnad mellan dem som krävde medborgerliga och politiska rättigheter och dem vars krav hade sin grund i kränkningar av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Det kom goda nyheter under året. I mitten av november firade människor runt om i världen tillsammans med det burmesiska folket att Daw Aung San Suu Kyi frigavs sedan hon hade avtjänat sitt straff. Hon hade då varit frihetsberövad 15 av de senaste 21 åren. Myanmar s pro-democracy leader Aung San Suu Kyi addresses her supporters from her house compound after her release from house arrest in Yangon, Myanmar, 13 November 2010. AP/PA

2 amnesty international årsrapport 2011 I många år utmärkte sig Aung San Suu Kyi som den enda nu levande mottagaren av Nobels fredspris som var frihetsberövad. I december delade hon under en kort tid detta öde med författaren och dissidenten Liu Xiaobo som avtjänade ett fängelsestraff i Kina för sin roll i utarbetandet av Charter 08, ett manifest som efterlyser en mer lyhörd och tolerant regim i Kina. Den kinesiska regeringen svarade genom att försöka förmå den norska regeringen att återkalla priset vilket misslyckades. Därefter försökte man hota och övertala olika regeringar att utebli från prisutdelningen. Många deltog dock slutligen i ceremonin, men Liu Xiaobo fick sitta kvar i fängelse, hans hustru Liu Xia hölls i husarrest och aktivister han hade samarbetat med förbjöds resa till Oslo för att motta priset eller delta i festligheterna. Att priset inte kunde hämtas hade inte skett sedan 1936 då nazistregimen i Tyskland hindrade Carl von Ossietzky från att delta i ceremonin. Nobelpriskommitténs val av Liu Xiaobo och den kinesiska regeringens arroganta reaktion underströk den pågående och till och med ökande ansträngningen under de senaste tre åren att tysta regimkritiker. Torchlight parade through Oslo for Nobel Peace Prize winner Liu Xiaobo, Norway, 10 December 2010. Greg Rødland Buick I Indien slutade året med att Binayak Sen dömdes till livstids fängelse av en delstatsdomstol. Binayak Sen, samvetsfånge, läkare och aktivist, har kritiserat både den indiska regeringen och de maoistiska väpnade grupperna för det accelerande våldet i centrala Indien. Vid rättegången som var politiskt motiverad och som öppet fördömdes av observatörer inom och utanför Indien, förekom allvarliga brister såväl processrättsligt som då det gällde bevistalan. Ändå dömde en distriktsdomstol i delstaten Chhattisgarh Binayak Sen till livstids fängelse för uppvigling, enligt samma tvivelaktiga lag som den brittiska kolonialregeringen hade använt sig av mot Mahatma Gandhi.

amnesty international årsrapport 2011 3 Aung San Suu Kyi, Liu Xiabo och Binayak Sen var alla symboler för motståndet mot orättvisor och kränkande behandling, men de är även enskilda människor som utsätts för svårt lidande i fängelse. De står visserligen i centrum för omvärldens uppmärksamhet, en uppmärksamhet som också är till gagn för dem, men i samtliga fall har myndigheter begått övergrepp mot dem och hotat och trakasserat deras anhöriga och kolleger. I det avseendet skiljer sig inte deras svåra situation från det som drabbar tusentals aktivister och människorättsförsvarare som förföljs av regeringar i Asien och Stillahavsregionen men inte uppmärksammas av rubriksättare och makthavare. Yttrandefrihet Som en till och med ytlig granskning av det som hände 2010 visar, riskerade många journalister och aktivister i hela regionen sitt liv och sin hälsa för att förmå regeringar och andra mäktiga aktörer att uppfylla sina förpliktelser att respektera alla människors rättigheter och värdighet. Detta hade till följd att många av dem som öppet vågade utöva sin rätt till yttrandefrihet utsattes för kränkningar av sina medborgerliga och politiska rättigheter. Paradoxalt nog var det ofta dessa kränkningar som hamnade i rubrikerna och inte de mer komplicerade frågorna ofta kränkningar av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som i första hand väckte kritik och klagomål. Oavsett skälen till avvikande åsikter hade de flesta regeringar i regionen samma önskan, nämligen att förhindra kritik, vare sig det gällde politiska, religiösa, etniska eller kulturella meningsskiljaktigheter. Regeringar i hela regionen åberopade också samtliga rutinmässigt statens säkerhet eller bibehållandet av harmoni och stabilitet som skäl för sina försök att tysta avvikande åsikter. Den nordkoreanska regeringen, svårt ansatt av ekonomiska problem och ökade politiska spänningar med sina grannar, bibehöll sitt strupgrepp på all kommunikation inom landet. FN:s särskilde rapportör om Nordkorea, Vitit Muntarbhorn, avslutade sitt uppdrag genom att oförblommerat fördöma landets märkliga brist på respekt för nästan hela skalan av internationellt erkända mänskliga rättigheter. Det fanns ingen antydan till yttrandefrihet eller ett organiserat civilt samhälle och försök att få information från icke auktoriserade källor som till exempel kortvågsradio, bestraffades hårt av regimen. regional översikt asien / Stillahavsområdet Få regeringar försökte upprätthålla denna hårda kontroll av de åsikter som framfördes och uttrycktes av medborgarna. Till och med i Burma gjorde regeringen ett försök att förbättra sin skamfilade image (inom och utanför landet) genom att hålla parlamentsval i november och ersätta uniformerade makthavare med civila (fastän de ofta var samma personer). Valet ifrågasattes i stor omfattning eftersom väljarkåren förvägrades möjlighet att debattera landets framtid och många, om inte de flesta kandidater som kunde tänkas vara kritiska, förbjöds delta. Den burmesiska regeringen må ha försökt mildra en del av den intensiva internationella och regionala kritiken genom att frige Aung San Suu Kyi bara en vecka efter parlamentsvalet. Det fortsatta frihetsberövandet av tusentals fångar, av vilka många hölls under fruktansvärda förhållanden, stred dock mot alla anspråk från regimens sida att man gjort verkliga eftergifter. Det har länge varit känt att myndigheterna har fängslat cirka 2 200 politiska aktivister, många för att de stött Aung San Suu Kyi och hennes parti Nationella förbundet för demokrati (National League for Democracy). Amnestys undersökningar 2010 avslöjade emellertid i vilken stor omfattning de burmesiska militära myndigheterna har övervakat och bestraffat oliktänkande bland landets många etniska grupper som länge har saknat inflytande, med våld berövats sina markområden och utnyttjats i tvångsarbete.

4 amnesty international årsrapport 2011 I de flesta andra länder i regionen försökte myndigheterna utöva kontroll över kritiska åsikter, både då gamla och nya former av kritik spreds. I Vietnam dömdes till exempel mer än tolv aktivister i bristfälliga rättegångar enbart därför att de på ett fredligt sätt gett uttryck åt sin regimkritik. De flesta av de dömda hade åtalats för vagt definierade lagar om statens säkerhet. Den kinesiska regeringen fortsatte med sina intensiva påtryckningar mot några minoritetsgrupper. Det gällde framför allt etniska tibetaner och uigurer, en till största delen muslimsk grupp från Xinjiangregionen, där det finns gott om naturrikedomar. Mer än ett år efter de våldsamma upploppen i Xinjiang fortsatte den kinesiska regeringen att förfölja uiguriska aktivister och tysta dem som framförde kritik mot regeringens metoder. Man hänvisade till risken för separatism samt vaga och icke underbyggda hot mot statens säkerhet. Kritiker inom etniska grupper som direkt ifrågasatte den kinesiska regeringen fick känna av förtryckets hårda hand. Den kinesiska regeringen uppfyllde inte ens de mål som hade fastslagits i den tvååriga handlingsplan för mänskliga rättigheter som löpte ut 2010. Även om den offentliga debatten ökade i såväl traditionella medier som sociala medier på internet rådde alltjämt hårda begränsningar för dem som efterlyste en mer representativ regering. Den kinesiska regeringen visade sig vara både ytterst känslig för kritik i medierna och i det civila samhället samt mycket rädd för att sätta tilltro till medborgarnas förmåga att spela en större roll i ledningen av landet. A Kashmiri protestor throws a stone at police during a protest in Srinagar, India, 29 June 2010. On 29 June shops, businesses and government offices were shut in Indian Kashmir as thousands of troops in riot gear patrolled the main city warning people to stay indoors and not participate in pro-independence protests, said a Srinagar resident. AP Photo/Dar Yasin Thailand, ett land som stoltserar med ett mer öppet mediaklimat än de flesta av sina grannländer i Sydasien, fick uppleva hur regeringen införde hårdare begränsningar i yttrandefriheten i samband med allvarliga politiska oroligheter och gatuvåld. Då stora, ibland våldsamma, demonstrationer bröt ut i Bangkok införde regeringen undantagstillstånd och slog till mot tusentals webbsidor och stängde tiotusentals sajter med hänvisning till att de hotade statens säkerhet och på något sätt hade skymfat monarkin, vilket strider mot landets hårda lagar om majestätsbrott. Indien har länge framhävt sina livfulla medier och sitt starka rättssystem grunden för landets stolthet över att vara den största demokratin i världen. Icke understödda anklagelser om hot mot statens säkerhet användes dock i den indiska regeringens åtal mot Binyak Sen liksom mot hundratals människor som var fängslade i den oroliga delstaten Jammu och Kashmir. Inför en kraftig ökning av protester mot den indiska regeringens hårdhänta regim i delstaten, fängslade indiska myndigheter ett stort antal misstänkta och höll många av dem administrativt frihetberövande, utan korrekt rättegångsförfarande. Medborgarna i flera andra sydasiatiska länder fick också sin yttrandefrihet starkt begränsad. I Sri Lanka fortsatte inskränkningarna för journalister och det civila samhället, då president Mahinda Rajapaksa blev omvald i januari. Journalister och aktivister som kritiserade hans regering, rapporterade om hot och trakasserier, rapporter som stärktes av flera händelser då styrkor som troddes ha samröre med regeringen trakasserade, grep eller förde bort journalister. På liknande sätt riskerade afghanska journalister i allt större utsträckning att utsättas för trakasserier och angrepp från statliga och icke-statliga aktörers sida, särskilt under landets mycket kritiserade parlamentsval. Åtminstone i regeringskontrollerade områden i landet fortsatte dock journalister sitt modiga arbete, trots att de utsattes för trakasserier och riskerade att godtyckligt gripas av myndigheterna. Talibanernas och andra regimkritiska gruppers utbredning i landet satte tyvärr effektivt stopp för alla former av kritisk debatt. Vid flera tillfällen då regeringar inte direkt hindrade yttrandefriheten, gjorde de mycket lite för att skydda journalister och möjligheten till offentliga debatter. Mer än ett år efter massakern

amnesty international årsrapport 2011 5 på 33 journalister i Filippinerna förhalades målet mot de misstänkta gärningsmännen trots att vittnen rapporterade att de utsatts för hot och trakasserier. Under 2010 skedde 19 dödliga angrepp mot mediaarbetare i Pakistan. I de flesta fall var det osäkert vilka gärningsmännen var anklagelserna riktade sig än mot pakistanska talibaner, än mot radikala religiösa grupper, än mot regeringens hemliga underrättelsetjänst. Regeringen gjorde mycket lite för att ställa de skyldiga till svars. Trots dessa angrepp ansträngde sig journalister för att rapportera om de många missförhållandena i landet. Pakistan fick återigen genomlida ett katastroffyllt år då översvämningar utan motstycke dränkte närmare en femtedel av landet i juli och augusti och drabbade cirka 20 miljoner människor. Denna katastrof förvärrade den nöd som hotade miljoner pakistanier som redan drabbats av våld i samband med konflikter, tvångsförflyttningar och extrem fattigdom. I nordvästra Pakistan bröt armén ofta mot krigslagar och de mänskliga rättigheterna, grep godtyckligt civila och avrättade misstänka rebeller utomrättsligt. De pakistanska talibanerna och andra rebellgrupper bestraffade i sin tur civilbefolkningen grymt. De inriktade sig på civila och deras egendom, bland annat skolor, och genomförde dödliga självmordsattacker i större städer, vilket ledde till att hundratals civila dödades och skadades. Överallt i provinsen Baluchistan påträffades mängder av sönderskjutna kroppar, kvarlevor efter saknade baluchistanska aktivister. Aktivister och de dödades anhöriga anklagar de pakistanska säkerhetsstyrkorna för dessa döda och dumpa-operationer. Grymheterna har endast spätt på den atmosfär av fruktan som råder i provinsen och befolkningens missnöje med vanstyre och marginalisering. Men eftersom rapporteringen från dessa konfliktdrabbade områden alltjämt var både ojämn och sällsynt fick man endast en antydan om det enorma mänskliga lidandet i provinsen. I Indien dämpade regeringens restriktioner och den allmänna otryggheten på liknande sätt bevakningen av (och till följd därav förståelsen för) den eskalerande kris som de väpnade maoistgruppernas revolt i centrala och nordöstra Indien ledde till, något som premiärminister Manmohan Singh betecknade som den allvarligaste utmaningen mot landets säkerhet. En stark kombination av fattigdom, kast, etnisk diskriminering, religiös dogmatik och företags girighet lade grunden till en kris som fick säkerhetsstyrkorna och paramilitära grupper som samarbetade med dem, att angripa, ofta namnlösa, militanta grupper utan bestämd tillhörighet, varvid civila fick betala ett högt pris. regional översikt asien / Stillahavsområdet Mänskliga rättigheter och företag Det behövdes aktivister som Binayak Sen för att fästa uppmärksamheten på de svårigheter som drabbade centrala Indien, framför allt delstaten Chhattisgarh. Aktivister har länge påpekat att konflikten i hela centrala Indien underblåstes av regeringspolitiken som förvärrade fattigdomen i regionen, samt av regeringens tröghet i samband med de fel som begicks av företaget Union Carbide i Bhopal efter gaskatastrofen 1984. Flera försök på senare tid att driva på den ekonomiska utvecklingen utan att konsultera de boende i regionen har också förvärrat situationen. En positiv händelse var att den indiska regeringen stoppade utvecklingen av en storskalig aluminiumbrytning, under ledning av det brittiskbaserade företaget Verdanta Resources och det statsägda Orissa Mining Corporation. En administrativ expertgrupp konstaterade att bägge företagen inlett sin verksamhet utan att först ha försäkrat sig om samtycke från regionens ursprungsfolk, adivasi, för vilka gruvområdet var av högsta religiösa betydelse. Detta beslut var det första i sitt slag i Indien och väckte förhoppningar om att den indiska regeringen i större omfattning skulle uppmärksamma advasi samt andra grupper som riskerade institutionaliserad fattigdom och marginalisering.

6 amnesty international årsrapport 2011 Upphävandet av beslutet då det gällde Vedanta var en följd av intensiva kampanjer som hade drivits av adivasi i nära samarbete med internationella grupper, däribland Amnesty, som samordnade globala ekonomiska och PR-påtryckningar. I London där Vedantaaktieägare hade möte i juli 2010 hänvisade aktivister till internationell rätt och nationalekonomi och hade anlitat kända advokater. De målade sig till och med blåa för att påminna om den nyligen lanserade succéfilmen Avatar, i vilken historien om ett ursprungsfolk som bekämpar inkräktande företag ytligt påminde om situationen i Orissa. Mödrahälsovård På andra områden var kampanjen för att upprätthålla fattiga och marginaliserade människors värdighet och försvara deras rättigheter fortfarande intensiv. I Indonesien har lokala grupper som bekämpar landets oproportionerligt höga mödradödlighet nyligen ökat sina ansträngningar att vända trenderna genom att ändra den diskriminerande lagstiftningen och samhällets attityder. Tusentals kvinnor dör i onödan under graviditet och vid förlossning, men det har visat sig svårt att få tillräckligt stöd hos allmänheten och till följd härav att väcka intresse hos regeringen och få den att fatta beslut och ta i tu med problemet Den indonesiska regeringen har dock förbundit sig att förbättra förhållandena för landets befolkning, framför allt för kvinnor och flickor. I Nordkorea lider miljontals människor av brist på mat och på tillgång till hälso- och sjukvård. Regeringens flagranta vanstyre, tillsammans med naturligt återkommande torka, har lett till ytterst svår nöd så att människor ofta har varit tvungna att utöka sin föda med oätliga växter och klara sig utan den mest elementära hälso- och sjukvård. Trots dessa problem har regeringen begränsat utdelningen av internationellt bistånd. Afghanistan hörde fortfarande till de länder i världen som har högst mödradödlighet: en av åtta afghanska kvinnor dog av komplikationer i samband med graviditeten. Tidiga äktenskap ofta ingångna under 15 års ålder samt svårigheten att få läkarhjälp innan komplikationerna blir för svåra, är två faktorer som utgjort hinder för en förbättring av situationen. Grymma och omänskliga straff Få förhållanden är så extrema som i Afghanistan och Nordkorea. Medvetna brott mot folkrätten kan dock förekomma även i rikare stater, som till exempel Malaysia, där regeringen har trotsat det internationella förbudet mot tortyr genom att fortsätta att tillåta spöstraff mot tusentals människor som har gripits, anklagade för brott mot immigrationslagar och för småbrottslighet. Enligt regeringens egen dokumentation under de senaste tio åren har tiotusentals människor fått spöstraff, ett straff som förorsakar ytterst svår smärta och bestående ärr. I februari fick tre kvinnor spöstraff för att ha kränkt religiösa lagar eller sharia. Det var första gången kvinnor hade fått det straffet. Den malaysiska regeringen har till och med anlitat läkare som ska se till att de dömda förbereds för straffet, vilket otvetydigt strider mot läkaretiken och läkarens förpliktelse att förhindra skador på de människor de är satta att vårda. I stället för att omedelbart agera för att sätta stopp för denna skamliga praxis försökte den malaysiska regeringen tyvärr att kväva internationell debatt och gick så långt som att stryka över texten i varje exemplar av den internationella veckotidningen Time som nämnde spöstraffsepidemin i Malaysia.

amnesty international årsrapport 2011 7 Dödsstraffet Regionen står alltjämt för det största antalet avrättningar i världen. Dödsstraff utdöms ofta för narkotikabrott och personer döms i bristfälliga rättegångar ofta utan juridiskt ombud. Uppgifter om antalet avrättningar är mycket osäkra i Kina, Malaysia, Nordkorea, Singapore och Vietnam. Avrättningar har dock skett i alla dessa länder, varav tusentals tros ha ägt rum i Kina. Tillgänglig information har bekräftat minst 82 avrättningar i fem länder: Bangladesh (minst nio), Japan (två), Nordkorea (minst 60), Malaysia (minst 1) och Taiwan (4). Ett ökat antal rapporter har inkommit om offentliga avrättningar i Nordkorea. Mongoliet har inrättat ett moratorium (stopp) för avrättningar, som ett led i avskaffandet av dödsstraffet. I februari 2010 tog Indiens högsta domstol ett beslut som får betraktas som en milstolpe: att socioekonomiska faktorer som påverkat den kriminella gärningen ska tas i beaktande vid en eventuell omvandling av ett dödsstraff. Föreslagna tillägg till Kinas strafflag skulle kunna avlägsna dödsstraffet från 13 av 68 brott. Dessa nya tillägg är ett steg i riktningen att begränsa utdömandet av dödsstraff i Kina, även om de brott som försvinner från listan i realiteten inte har lett till dödsstraff på senare år. Rättvisa och straffrihet Mediernas uppmärksamhet och påtryckningar från allmänheten är endast två av de faktorer som krävs för att de styrande ska vara lyhörda och kunna ställas till svars då det gäller respekten för folkrätten. De restriktioner som regeringar införde då det gällde dokumentation av övergrepp visade hur viktigt det har blivit att framlägga vittnesmål samt låta sanningen komma fram. Men om det saknas mekanismer för att dessa vittnesmål ska leda till att rättvisa skipas undgår makthavare alltför ofta bestraffning för sina missgärningar. Under 2010 vägde vågskålen i regionen definitivt över till gärningsmännens förmån. regional översikt asien / Stillahavsområdet Regeringen i Sri Lanka försökte hela året undvika att ställas till svars för de krigsförbrytelser och brott mot de mänskliga rättigheterna som utmärkte den långa konflikt som slutade med att militären krossade väpnade gruppen de Tamilska tigrarna, Liberation Tigers of Tamil Eelam (som själva hade begått omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna) till priset av tusentals dödade, skadade och fängslade civila. Trots ett löfte till FN att skipa rättvisa tillsatte regeringen en kommission, Lesson Learnt and Reconciliation Commission, i vars direktiv ingenting nämndes om ansvarsskyldighet. Kommissionen tycktes vara förutbestämd att ansluta sig till de andra, ytterst meningslösa speciella organ som tillsatts under de senaste två decennierna för att ta i tu med straffriheten i Sri Lanka utan att det i realiteten ledde till att rättvisa skipades. Hoppet om att de skyldiga skulle ställas till svars steg dock då en rådgivande expertgrupp hade fått i uppdrag att bistå FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon vid bedömningen av behovet av ett internationellt organ för ansvarsutkrävande. De existerande internationella organen för ansvarsutkrävande uppvisade ett blandat resultat under år 2010. I Kambodja dömdes i juli den ökände fängelsevakten Kaing Guek Eav, som tillhörde röda khmererna, även känd som Duch, till 35 års fängelse för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Det var första gången en sådan dom hade fällts av den FN-stödda Internationellla domstolen i Kambodja, ECCC, Extraordinary Chambers in the Courts of Cambodia. Ytterligare fyra rödakhmerledare kvarhålls i häkte i avvaktan på rättegångsförhandlingar, vilket är ett litet men dock otvivelaktigt framsteg i försöken att åtala de skyldiga till massmördandet i Kambodja, känt som Dödens fält. Landets ledare, Hun Sen, uppmanade offentligt ECCC att begränsa sitt arbete till dessa fem personer.

8 amnesty international årsrapport 2011 Östtimors president Jose Ramos-Horta reagerade på liknande sätt då han i mars meddelade FN:s råd för mänskliga rättigheter att i försöken att skapa fred mellan grupper som sedan länge bekämpat varandra måste vi ofta kompromissa då det gäller rättvisa. Detta uttalande stred mot rekommendationerna från Östtimors egen Mottagnings-, sannings- och försoningskommission (Commission for Reception, Truth and Reconciliation) som inrättades 2005, och var ett slag i ansiktet på östtimorianska offer, nationella människorättsgrupper och FN:s juridiska experter. Vad beträffar principen om internationell rättvisa i Asien och Stillahavsregionen har man i praktiken oftare brutit mot den än rättat sig efter den. Men 2010 var tanken att makthavare till och med statschefer - kan och bör ställas till svars inte längre främmande, vilket framgick av hur långt regeringar, företag och väpnade grupper gick för att prisa begreppet rättvisa men samtidigt noggrant undvika juridiskt ansvar. Människorättsförsvarare En del aktivister i regionen som Aung San Suu Kyi, Liu Xiaobo och Binayak Sen har blivit kända över hela världen och var och en av dem har, i syfte att uppnå förbättringar av de rättigheter som tillkommer människorna i regionen, använt sitt goda anseende och därigenom riskerat oatt rättfärdigt straffas. Det viktigaste bidraget från dessa människorättsförsvarare är inte deras ikonstatus utan att de har visat att det som hände dem har hänt hundratals andra modiga mindre kända kritiker och aktivister. Till syvende och sist är det av yttersta vikt att bibehålla fokus på de övergrepp dessa människor har utsatts för. Det har nämligen visat sig i fallet Duch liksom i andra framgångsrika internationella åtal att det krävs endast ett fall, ett antal individuella fakta, för att garantera en fällande dom för brott mot folkrätten. Det är därför som år 2010, liksom tidigare år, enskilda människorättsförsvarares arbete är kärnan i arbetet för mänskliga rättigheter världen över, till och med då det handlar om omfattande och systematiska övergrepp i en region som hyser två tredjedelar av världens befolkning och sträcker sig över en tredjedel av jorden.