Statsskuldräntor m.m. 26

Statsskuldräntor m.m. 26

Förslag till statsbudget för 1999 Statsskuldräntor Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut...5 2 Inledning...7 3 Räntor på statsskulden...9 A1 räntor på statsskulden...9 3.1 Prognos för statsskuldräntorna...9 3.2 Upplåning...10 3.3 Faktorer som påverkar ränteutgifterna...12 3.4 Periodiserade ränteutgifter...13 3.5 Känslighetsanalys...13 4 Oförutsedda utgifter...15 B1 Oförutsedda utgifter...15 4.1 Omfattning...15 4.2 Ianspråktagande av anslaget 1997 och hittills 1998...15 4.3 Regeringens överväganden...15 5 Riksgäldskontorets provisionskostnader i samband med upplåning och skuldförvaltning...17 C1 Riksgäldskontorets provisionskostnader i samband med upplåning och skuldförvaltning...17 5.1 Omfattning...17 3

1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen 1. bemyndigar regeringen att under år 1999 besluta att ramanslaget A1 Räntor på statsskulden får överskridas om det är nödvändigt för att fullgöra statens betalningsåtaganden, (avsnitt 3.1), 2. bemyndigar regeringen att under år 1999 besluta att ramanslaget C1 Riksgäldskontorets provisionskostnader i samband med upplåning och skuldförvaltning får överskridas om det är nödvändigt för att fullgöra statens betalningsåtaganden, (avsnitt 5.1), 3. för budgetåret 1999 anvisar anslagen under utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m. enligt följande uppställning: Anslagsbelopp Tusental kronor Anslag Anslagstyp A1 Räntor på statsskulden ramanslag 84 450 000 B1 Oförutsedda utgifter ramanslag 10 000 C1 Riksgäldskontorets provisionskostnader i samband med upplåning och skuldförvaltning ramanslag 100 000 Summa 84 560 000 5

2 Inledning Utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m. omfattar räntor på statsskulden, oförutsedda utgifter samt Riksgäldskontorets provisionskostnader i samband med upplåning och skuldförvaltning. Utgiftsområdet ingår inte i utgiftstaket. Målet för statsskuldsförvaltningen är att skulden skall förvaltas så att kostnaden för skulden långsiktigt minimeras samtidigt som risken i förvaltningen beaktas. Förvaltningen skall ske inom ramen för de krav penningpolitiken ställer. Tabell 2.1 Utgiftsutveckling inom utgiftsområde 26 Miljoner kronor Utfall 1997 Anslag 1998 Utgiftsprognos 1998 Förslag anslag 1999 Beräknat anslag 2000 Beräknat anslag 2001 Räntor på statsskulden 98 360 108 415 107 742 84 450 76 890 72 070 Oförutsedda utgifter 7 10 10 10 10 10 Riksgäldskontorets provisionskostnader i samband 700 95 100 100 100 med upplåning och skuldförvaltning 1 Totalt för utgiftsområde 26 98 367 109 125 107 847 84 560 77 000 72 180 1 Före 1998 redovisades provisionskostnader i samband med upplåning och skuldförvaltning under utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning. 7

3 Räntor på statsskulden A1 Räntor på statsskulden Tabell 3.1 Anslagsutveckling Tusental kronor 1997 Utfall 98 366 882 1998 Anslag 108 415 000 1999 Förslag 84 450 000 2000 Beräknat 76 890 000 2001 Beräknat 72 070 000 Utgiftsprognos 107 742 000 3.1 Prognos för statsskuldräntorna Ränteutgifterna för 1998 beräknas uppgå till knappt 108 miljarder kronor, vilket är en ökning med nära 5 miljarder kronor jämfört med beräkningen i den ekonomiska vårpropositionen. Ökningen förklaras till stor del av att växelkursrörelser har lett till större utgifter för realiserade valutaförluster än vad som prognostiserades i april. Görs motsvarande jämförelse av ränteutgifter exklusive valuta- och kursförluster/vinster, dvs. de räntor som påverkar det finansiella sparandet, så är minskningen endast 200 miljoner kronor. Summa räntor minskar fram till år 2001 i takt med att statsskulden amorteras och i takt med att äldre lån med höga kuponger förfaller och refinansieras till lägre räntesatser. I de totala utgifterna för statsskulden som belastar statsbudgeten och följaktligen statens lånebehov ingår emellertid också realiserade valuta- och kursförluster/vinster. Dessa kan påverka ränteutgifterna i såväl positiv som negativ riktning. Valutadifferenserna (dvs. förluster/vinster) är en funktion av hur mycket valutakursen för förfallande lån har förändrats sedan lånet emitterades Kursdifferenser är en funktion av aktiva skuldskötselåtgärder från Riksgäldskontorets sida. Valuta- och kursdifferenserna uppvisar ett mönster som inte på samma sätt som övriga ränteutgifter korresponderar mot den årliga skuldutvecklingen. Detta framgår av siffrorna i tabell 3.2, där de totala ränteutgifterna (summa ränteutgifter) uppvisar en mindre jämn utveckling mellan åren än ränteutgifterna exklusive valuta- och kursdifferenser (summa räntor). Under 1998 har Riksgäldskontoret genomfört ovanligt stora förtidsinlösen av lån, med realiserade kursförluster som följd. Även valutaförlusterna ser ut att bli relativt stora under 1998. För 1999 prognostiseras de totala ränteutgifterna till 84 miljarder kronor, dvs. ca 24 miljarder kronor lägre än 1998. Från och med år 1999 påverkas ränteutgifterna av transaktioner i samband det reformerade ålderspensionssystemet. År 1999 förs för första gången medel för premiepension, den fonderade delen av pensionssystemet, över från förvaltning i Riksgäldskontoret till privata förvaltare valda av den enskilde. Riksgäldskontorets inlåning minskar härmed vilket leder till lägre inkomster på nettoutlåningen. Samtidigt skall från och med år 1999 medel successivt föras över från AP-fonden till statskassan, vilket minskar lånebehovet och leder till en snabbare amortering av statsskulden. Åren 1999 och 2000 är de lånebehovs- och räntepåverkande effekterna av pensionsreformen relativt små. För år 2001 beräknas en lånebehovsförbättrande effekt på ca 144 miljarder kronor. Trots denna kraftiga minskning av lånebehovet 2001 ökar räntekostnaderna för detta år med ca 1 miljard kronor till följd av ålderspensionsreformen. Detta är en effekt av att ca 118 miljarder av överföringen beräknas utgöras av 9

statsobligationer som inleveraras till Riksgäldskontoret. Då merparten av kontorets statsobligationer har kupongräntor som överstiger marknadsräntan, innebär detta att inleveransen genererar utgifter i form av realiserade kursförluster på samma sätt som när Riksgäldskontoret på eget initiativ genomför uppköp eller byten av lån. Samtidigt minskar utgifterna för kupongräntebetalningar, eftersom den utelöpande statsskulden blir lägre. Ränteutgifterna för statsskulden blir därmed lägre även för åren efter 2001. Regeringen begär årligen ett bemyndigande att vid behov överskrida ramanslaget Räntor på statsskulden. Motsvarande bemyndigande avseende år 1997 behövde inte utnyttjas. Inte heller bemyndigandet för år 1998 har hittills behövt utnyttjas. Regeringen anser att den bör bemyndigas att överskrida anslaget under år 1999 om det är nödvändigt för att kunna fullgöra statens betalningsåtaganden. Regeringen avser att redovisa i vilken utsträckning den har måst utnyttja bemyndigandet. Diagram 3.1 Ränteförutsättningar Procent 14 12 10 8 6 S t at s s kulds växel 6-mån 5-år s t at s obl. Tyskland 5-års US A 3-mån Diagram 3.2 Valutaförutsättningar ECU 140 120 100 80 60 40 20 0 ECU-index Dollarkurs 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 3.2 Upplåning Dollar 10 Det övergripande målet för Riksgäldskontorets statsskuldsförvaltning är enligt riksdagsbeslut att minimera de långsiktiga kostnaderna för statsskulden inom ramen för penningpolitikens krav. Riksgäldskontoret bedriver upplåning på tre huvudsakliga delmarknader; nominell svensk upplåning, real upplåning samt valutaupplåning. I diagram 3.3 redovisas statsskuldens fördelning på olika instrumenttyper 9 8 7 6 5 4 3 2 1 0 4 2 0 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 Tabell 3.2 Utgiftsmässiga räntor på statsskulden Miljarder kronor 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 Räntor på lån i svenska kronor 81,8 94,4 82,5 73,7 69,5 64,5 55,6 Räntor på lån i utländsk valuta 21,3 23,3 23,9 24,1 20,2 18,3 15,2 Räntor på in- och utlåning -14,4-16,6-5,6-3,6-4,5-4,0-4,0 Över-/underkurser vid emission 8,8-1,5-1,7-5,3-7,0-4,0-2,3 Summa räntor 97,4 99,6 99,1 88,9 78,3 74,8 64,5 Valutaförluster/vinster 6,0-6,1-3,6 5,4-2,4-4,4-0,9 Kursförluster/vinster 1,4 5,6 2,8 13,5 8,6 6,6 8,5 Övrigt -0,2 0,4 0,1 0,0 0,0 0,0 0,0 Summa ränteutgifter 104,7 99,5 98,4 107,7 84,4 76,9 72,1 10

Diagram 3.3 Statsskuldens fördelning, 31 augusti 1998 Lån i utländsk valuta 26% Hushållsupplåning 5% Realränteobligationer 7% Dagslån 2% Statsskuld-växlar 15% Nominella statsobligationer 45% Den långa nominella upplåningen i svenska kronor koncentreras till s.k. benchmarklån. Dessa utgörs av fastförräntade obligationer med löptider på för närvarande mellan ett och 16 år. Förutom vid nyintroduktion av lån sker upplåning genom att nya trancher emitteras i de befintliga lånen. Huvudsyftet med benchmarksystemet är att varje lån skall vara tillräckligt stort för att god likviditet skall kunna upprätthållas. Detta minskar investerarnas risker och därmed deras avkastningskrav, och bidrar på så sätt till lägre upplåningskostnader för staten. Samtidigt som benchmarklånen främjar likviditet så sprids upplåningen över en tillräckligt bred avkastningskurva för att refinansieringsbördan skall jämnas ut (diagram 3.4). Ytterligare ett medel för att begränsa refinansieringsrisken när benchmarklånen förfaller är Riksgäldskontorets bytestransaktioner, som innebär att delar av lånen köps upp i förtid och ersätts med lån med längre löptid eller med statsskuldväxlar. Kontoret genomför också regelbundna emissioner av statsskuldväxlar. Vid sidan av den nominella upplåningen emitterar Riksgäldskontoret realränteobligationer. Genom att den reala avkastningen är känd undviker investerarna inflationsrisken och behöver därför inte kompenseras för att ta på sig en sådan risk. Realräntelånen finns såväl i form av nollkupongobligationer, för vilka all ränta inklusive inflationskompensation betalas ut i samband med att lånet förfaller, som i form av kuponglån med årlig räntebetalning. Diagram 3.4 Statsobligationslån 31 augusti 1998, totalt 748 miljarder kronor Miloner kronor 100000 90000 80000 70000 60000 50000 40000 30000 20000 10000 0 B enchmarklån Icke B enchmarklån R ealo bligat io ner 98 00 02 04 06 08 10 12 14 16 18 20 22 24 26 Riksgäldskontoret bedriver också upplåning direkt från hushållen. Hushållen ges därmed möjlighet att förvärva instrument utan kreditrisk, samtidigt som hushållsupplåningen, bidrar till att hålla nere de totala kostnaderna för statsskulden, eftersom kostnaderna är lägre än för annan upplåning. Nettoupplåningen i utländsk valuta har hittills bestämts för ett år i taget av ett mandat uppsatt av regeringen, efter samråd med Riksbanken och Riksgäldskontoret. Inom ramen för mandatet fattas samtliga beslut av Riksgäldskontoret. Upplåningen utgörs av såväl lång kapitalmarknadsupplåning som kort upplåning i form av emission av Commercial Papers (statsskuldväxlar i utländsk valuta). Dessutom genomför Riksgäldskontoret s.k. kron-/valutaswappar, som innebär att upplåning i svenska kronor transformeras till upplåning i utländsk valuta genom skuldbytesavtal där kronor säljs i utbyte mot utländsk valuta. Kron-/valutaswapparna i sig är inte finansierade, men bidrar till ett nettoinflöde av utländsk valuta som räknas in i upplåningsmandatet. För att valutaskuldens sammansättning skall vara förenlig med de riktmärken som har satts upp avseende skuldens valuta- och ränterisk, kombineras upplåningen med derivattransaktioner. Till följd av detta förfarande skiljer sig sammansättningen av de utestående lånen markant från nettoskuldsättningen i olika valutor (se diagram 3.5 och 3.6). Derivatinstrument används också för att inom fastställda riktlinjer och ramar ta begränsade valuta- och räntepositioner gentemot riktmärket. Derivatinstrumenten ingår inte i statsskuldsbegreppet, däremot belastas statsbudgeten av ränteutgifter på såväl lån som derivattransaktioner. 11

Under utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning i volym 2 redovisas en resultatbedömning av Riksgäldskontorets upplåning och statsskuldsförvaltning. Diagram 3.5 Valutaskulden exklusive derivattransaktioner, 31 augusti 1998 ECU 9% DEM 11% FRF 5% Övriga 14% CAD 2% JPY 18% USD 33% Diagram 3.6 Valutaskulden inklusive derivat transaktioner, 31 augusti 1998 Övriga 7% ECU 8% JPY 6% USD 12% DEM 22% GBP 8% ITL 6% BEF 6% GBP 11% NLG 7% 3.3 Faktorer som påverkar ränteutgifterna FRF 15% Ränteutgifternas storlek är en funktion av ett flertal olika faktorer. Grundläggande är statsskuldens storlek, statens lånebehov samt ränte- och valutakursutvecklingen. Dessa faktorer är avgörande för den underliggande nivån i räntebelastningen sett över en längre tidsperiod. Ränteutgifternas fördelning mellan enskilda år påverkas emellertid också av tekniska faktorer i form av olika emissionstekniker som Riksgäldskontoret tillämpar. Exempel på upplåningsmetoder som kan ge stora sådana tekniska effekter på ränteutgifterna som påverkar det finansiella sparandet är emissioner av nollkupongobligationer samt benchmarklån. För nollkupongobligationer tas lånets sammanlagda ränta upp som utgifter för statsskulden först vid förfallotidpunkten. På detta sätt skjuts betalningarna av statskuldräntorna på framtiden. Vid emission av benchmarklån uppkommer över- eller underkurser när marknadsräntan avviker från de emitterade lånens fasta kupongräntor. En överkurs är ett pris över obligationens nominella värde, som innebär att långivaren ersätter Riksgäldskontoret med den nuvärdesberäknade mellanskillnaden mellan kupongräntan och marknadsräntan för lånets återstående löptid. Denna ersättning räknas av från ränteutgifterna och reducerar därmed nettot av ränteutgifterna vid upplåningstillfället, samtidigt som ränteutgifterna blir högre kommande år genom att Riksgäldskontoret förbinder sig att betala en högre ränta än marknadsräntan. Vid emission till underkurs gäller det motsatta. I de totala, lånebehovspåverkande ränteutgifterna ingår också realiserade kurs- och valutadifferenser som en icke försumbar del. Uppköp och byten i syfte att jämna ut förfalloprofilen samt för att snabbt få upp likviditet i nya lån ingår som ett led i Riksgäldskontorets aktiva skuldförvaltning. Analogt med vad som gäller när lån emitteras uppstår i dessa fall överoch underkurser. Vid uppköp till överkurs realiserar Riksgäldskontoret en kursförlust, eftersom långivaren måste ersättas med den nuvärdesberäknade mellanskillnaden mellan kupong- och marknadsränta för lånets återstående löptid. Samtidigt blir de ordinarie, i det finansiella sparandet inkluderade, räntorna lägre kommande år, eftersom uppköp till överkurs innebär att lånet kan refinansieras till en lägre räntenivå. Tvärtom innebär uppköp till underkurs en realiserad kursvinst, samtidigt som ränteutgifterna blir högre kommande år. Uppköp till någon form av kursdifferens - positiv eller negativ - innebär således enbart en omfördelning av ränteutgifter över tiden. Valutaskulden omvärderas löpande till aktuella valutakurser. Statsbudgeten belastas emellertid inte med orealiserade omvärderingar, utan först av de realiserade valutakursdifferenser som uppstår när lånen eller derivatinstrumenten förfaller. Valutadifferenserna är en funktion av växelkursrörelser sedan de förfallande instrumenten emitterades och uppvisar därför såväl ett oregelbundet mönster mellan åren, som stor volatilitet beroende på förändrade växelkursförutsättningar. 12

3.4 Periodiserade ränteutgifter Den budgetpåverkande redovisningen av statsskuldräntorna är i dag utgiftsmässig, dvs. baserad på hur mycket som betalas varje år. Ränteutgifterna blir därmed starkt beroende av vilka typer av upplåningstekniker som tillämpas och kan uppvisa stora svängningar mellan åren som inte direkt kan hänföras till den underliggande skuld-, ränte- och valutakursutvecklingen under motsvarande period. När kostnaderna för statsskulden utvärderas bör fokus i stället främst ligga på hur mycket räntekostnader som genereras under en viss period. I tabell 3.3 redovisas även periodiserade ränteutgifter för statsskulden. Periodiseringen innebär att räntorna sprids ut över lånets löptid. Störst effekt får detta för nollkupongobligationer. För dessa utbetalas ingen ränta förrän på förfallodagen, medan det enligt upplupenprincipen genereras ränta under hela löptiden. Vidare görs justeringar för över- och underkurser som uppstår vid emissionerna. I stället för att redovisa dem som inkomst- respektive utgiftsräntor vid upplåningstillfällena, fördelas de ut över respektive låns återstående löptid. Varje lån kommer härmed att under hela sin livstid belasta räntekostnaderna med den marknadsränta de har emitterats till, eftersom nettot av ett låns kupongränta och periodiserade över- eller underkurs sammanfaller med marknadsräntan vid emissionen. Förutom löpande ränteutgifter samt över- och underkurser från emissionerna, vilket också är de ränteutgifter som påverkar det finansiella sparandet, är statsskulden behäftad med utgifter i form av realiserade kursdifferenser vid förtidsinlösen av lån samt realiserade valutakursdifferenser. Dessa två kategorier av räntor har inte periodiserats, på grund av att de faktiska beloppen blir kända först på förfallodagen. Man kan emellertid inte helt bortse från dessa räntor, då de, som nämns under avsnitt 3.1, påverkar lånebehovet. Precis som i den utgiftsmässiga redovisningen tas i de periodiserade ränteutgifterna enbart hänsyn till realiserade effekter. Orealiserade omvärderingar av skulden med avseende på ändringar i marknadsräntor och växelkurser tas inte upp som kostnader för statsskulden. Tabell 3.3 Periodiserade ränteutgifter på statsskulden Miljarder kronor 1997 1998 1999 2000 2001 Summa räntor enligt tabell 3.2 99,7 88,9 78,3 74,8 64,5 Justering kursdifferenser vid emission -0,3 3,0 5,8 2,8 2,0 Justering nollkupongräntor 1,5 2,8 1,6 2,8 2,3 Summa kostnadsjustering 1,1 5,9 7,5 5,6 4,4 Summa beräknade räntekostnader 100,2 94,8 85,8 80,4 68,9 De periodiserade räntorna blir under hela perioden högre än de utgiftsmässiga. Periodiseringen av över- och underkurser vid emission bidrar till att de kostnadsmässiga räntorna blir högre, beroende på att det för perioden på nettobasis prognostiseras realiserade överkurser vilka genom periodoseringen sprids ut över en längre tidsperiod. Redovisning av nollkupongräntor på upplupen basis ökar de periodiserade räntorna relativt de utgiftsmässiga, då merparten av nollkuponglånen har relativt lång löptid med förfall först efter periodens utgång. 3.5 Känslighetsanalys En ränteförändring med en procentenhet för återstoden av 1998 skulle öka eller minska ränteutgifterna under året med ca 3 miljarder kronor. Om den svenska marknadsräntan skulle stiga eller sjunka med en procentenhet från och med 1999 jämfört med beräkningsantagandena, så skulle ränteutgifterna stiga respektive sjunka med nära 8 miljarder kronor 1999. För år 2000 och 2001 skulle effekten på ränteutgifterna bli mellan 4 och 6 miljarder kronor. Känsligheten för ränteförändringar minskar i takt med minskade lånebehov och lägre statsskuld. En förändring av utländska räntor med en procentenhet från och med 1999 skulle öka eller minska ränteutgifterna med mellan 1 och 2 miljarder kronor per år. En förändring av kronkursen med en procent 1998, beroende på hur olika valutor rör sig mot varandra, genererar ökade respektive minskade valutakursdifferenser med upp till ca 2 miljarder kronor. En förstärkning respektive försvagning av kronkursen med en procent från och med 1999 skulle minska respektive öka utgifterna för 13

realiserade valutakursdifferenser med ca 0,5 miljarder per år. Detta gäller en generell förändring av kronkursen, i de fall kronan rör sig åt olika håll gentemot olika valutor kan enprocentiga förändringar implicera betydligt större ökningar eller minskningar av de realiserade valutadifferenserna. En förbättring av lånebehovet med 10 miljarder ett enskilt år skulle öka ränteutgifterna med ca 0,5 miljarder det året som förbättringen inträffar (till följd av att statsobligationsupplåningen under perioden beräknas ske till överkurser, vilka ackumulerat blir lägre då mindre volymer upplånas), och därefter minska ränteutgifterna med ca 0,4 miljarder kronor per år. Ökat upplåningsbehov med 10 miljarder skulle ge motsatt effekt. 14

4 Oförutsedda utgifter B1 Oförutsedda utgifter Tabell 4.1Anslagsutveckling Tusental kronor 1997 Utfall 6 769 1998 Anslag 10 000 1999 Förslag 10 000 2000 Beräknat 10 000 2001 Beräknat 10 000 Anslagssparande 3 231 Utgiftsprognos 10 000 till följd av nämnda händelse. Den andra större utbetalning på 2,4 miljoner kronor avsåg ersättning för särskilda kostnader i samband med tunnelbygget genom Hallandsåsen. Hittills under 1998 har 0,7 miljoner kronor utbetalats från detta anslag, varav 0,6 miljoner kronor avser ersättningar för särskilda kostnader och tillsynsinsatser med anledning av tunnelbygget genom Hallandsåsen. 4.1 Omfattning Ett särskilt anslag finns uppställt på statsbudgeten för att vid behov kunna användas för att täcka oförutsedda utgifter. Anslaget för innevarande budgetår uppgår till 10 miljoner kronor. Medel från anslaget tas i anspråk efter beslut av regeringen i varje enskilt fall. 4.2 Ianspråktagande av anslaget 1997 och hittills 1998 Under 1997 utbetalades 6,8 miljoner kronor från detta anslag. Den 24 maj 1995 uppdrog regeringen åt Sjöfartsverket att ombesörja bevakning av platsen för M/S Estonias förlisning. Regeringen beslutade samtidigt att kostnaden på 4,4 miljoner kronor för budgetåret 1995/96 skulle belasta anslaget. Kostnaden kom emellertid av bokföringstekniska skäl inte att belasta anslaget. Regeringen beslutade därför den 11 september 1997 om att anslaget skulle belastas med 4,4 miljoner kronor 4.3 Regeringens överväganden Enligt regeringens bedömning behövs ett anslag för oförutsedda utgifter även fortsättningsvis. Anslaget bör få disponeras för utgifter som är av så brådskande art att ärendet inte hinner underställas riksdagen och att utgifterna inte lämpligen kan täckas av andra medel som står till regeringens förfogande. Under en lång följd av år har riksdagen även medgett att anslaget får användas för vissa speciella ändamål om andra medel inte står till förfogande. Regeringen har sålunda från detta anslag fått betala ut t.ex. belopp som staten genom lagakraftvunnen dom ålagts att betala, belopp som staten till följd av skada i samband med statlig verksamhet efter uppgörelse har åtagit sig att ersätta samt skador inom landet som uppkommit genom tidigare krigsförhållanden (se prop. 1997/98:1, utgiftsområde 26, s. 13 f). Regeringen bör även fortsättningsvis få betala ut ersättning för skador av sådan natur. Anslaget får inte användas för att tillgodose behov som omtalas i 9 kap. 3 tredje stycket regeringsformen, dvs. behov av medel för rikets 15

försvar under krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden. Det ankommer på regeringen att i efterhand anmäla till riksdagen vilka utgifter som täckts genom att medel från anslaget tagits i anspråk. Anslagets karaktär medger inte någon närmare bedömning av omfattningen av oförutsedda utgifter. Regeringen föreslår att medel för oförutsedda utgifter skall anvisas på ett ramanslag och att anslagsbeloppet skall vara 10 miljoner kronor. 16

5 Riksgäldskontorets provisionskostnader i samband med upplåning och skuldförvaltning C1 Riksgäldskontorets provisionskostnader i samband med upplåning och skuldförvaltning Tabell 5.1 Anslagsutveckling Tusental kronor 1998 Anslag 700 000 1999 Förslag 100 000 2000 Beräknat 100 000 2001 Beräknat 100 000 5.1 Omfattning Utgiftsprognos 95 000 Anslaget innefattar provisionskostnader relaterade till valutaupplåningen. Merparten av provisionskostnaderna utgörs av försäljningsprovisioner till de banker som agerar som mellanhänder vid försäljningen av kontorets lån. Dessa s k underwriters som består av en eller flera banker, köper lånet av Riksgäldskontoret och säljer det sedan vidare till investerarna. De tar därmed på sig en risk som de kompenseras för genom provisioner. I provisionskostnaderna ingår också utgifter för provisioner i samband med inlösen av lån, förvaltningsprovisioner till tre externa förvaltare som vardera förvaltar en liten andel av valutaskulden samt kreditavgifter. För perioden 1999 till 2001 prognostiseras provisionskostnader för valutaupplåningen på sammanlagt 100 miljoner kronor per år. Mot bakgrund av antagande om en fortsatt nettoamortering av valutaskulden har prognosen reviderats ned jämfört med tidigare prognoser. Regeringen anser att den bör bemyndigas att överskrida ramanslaget Riksgäldskontorets provisionskostnader i samband med upplåning och skuldförvaltning under år 1999 om det är nödvändigt för att kunna fullgöra statens betalningsåtaganden. Regeringen avser att redovisa i vilken utsträckning den har utnyttjat bemyndigandet. Under år 1998 har regeringen hittills inte behövt utnyttja motsvarande bemyndigande. 17