BROTTSOFFERMYNDIGHETEN

B R O T T S O F F E R M Y N D I G H E T E N S REFERATSAMLING 2009

Brottsoffermyndighetens referatsamling Brottsoffermyndigheten 2009

Brottsoffermyndigheten Box 470, 901 09 Umeå Tel 090-70 82 00 Referatsamlingen kan beställas hos Fritzes Beställningsadress: Fritzes kundservice, 106 47 Stockholm Orderfax: 08-690 91 91 Ordertelefon: 08-690 91 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se Brottsoffermyndigheten, 2009 ISSN 1403-4077 ISBN 978-91-977205-4-0 Åströms Tryckeri AB, Umeå 2009

Innehåll FÖRORD... 5 Rättstillämpningen... 7 Brottsskadeenhetens arbetssätt... 7 Allmänt om handläggningen av brottsskadeärenden... 8 Allmänt om kränkningsersättning... 11 Särskilt om ideell ersättning vid sexualbrott... 15 Ersättning för indirekt personskada på grund av anhörigs död... 17 Livränta... 22 Ny form av brottsskadeersättning... 23 Europeisk brottsskadeersättning... 27 Sakskador och rena förmögenhetsskador... 29 Jämkning... 32 Självriskavdrag... 33 Ansökningstid och preskription... 34 Ränta... 35 Ersättning för utredningskostnader... 35 VARFÖR EN REFERATSAMLING?... 37 SEXUALBROTT MOT VUXNA FR.O.M. APRIL 2005... 39 Våldtäkt... 39 Försök till våldtäkt... 42 Sexuellt tvång... 42 Sexuellt ofredande... 43 Människohandel/människohandel för sexuella ändamål... 46 SEXUALBROTT MOT BARN Fr.o.m. April 2005... 47 Våldtäkt mot barn... 47 Våldtäkt mot barn med inslag av våld eller tvång... 49 Sexuellt utnyttjande av barn... 51 Sexuellt övergrepp mot barn... 57 Utnyttjande av barn för sexuell posering... 59 Köp av sexuell handling av barn... 60 Sexuellt ofredande... 60 BROTT MOT LIV OCH HÄLSA... 63 Försök till mord/dråp... 63 Våld i nära relation riktat mot kvinna... 64 Våld vid enstaka tillfälle... 65 Våld vid flera bestämda tillfällen... 68 Stort antal opreciserade tillfällen (inkl. grov kvinnofridskränkning)... 72 Våld i nära relation riktat mot barn... 75 Övrig misshandel/grov misshandel... 80 HIV-smitta... 89

FRIHETS- OCH FRIDSBROTT... 92 Olaga hot... 92 Ofredande... 96 Hemfridsbrott... 100 Överträdelse av besöksförbud... 101 Olaga tvång... 103 BROTT MOT ALLMÄN VERKSAMHET... 105 Våld och hot mot polismän... 105 Andra än polismän... 115 Övergrepp i rättssak... 122 RÅN MOT BANKER, POSTKONTOR OCH BUTIKER... 124 TAXIRÅN... 133 TILLGREPPSBROTT MOT PERSON... 135 Stöld/grov stöld... 135 Personrån... 137 MORDBRAND... 141 EGENMÄKTIGHET MED BARN... 145 OLAGA FRIHETSBERÖVANDE OCH MÄNNISKOROV... 147 UTPRESSNING... 151 OAKTSAMHETSBROTT... 154 Trafikbrott... 156

FÖRORD Brottsoffermyndigheten redovisar fr.o.m. år 1998 sin rättstillämpning i en särskild referatsamling. Den förra utgåvan kom ut i april 2006. Under tiden mellan utgåvorna sprider Brottsoffermyndigheten information om förändringar i skadeståndsrättslig praxis genom sitt nyhetsbrev. Samma information kan man hitta på Brottsoffermyndighetens hemsida www.brottsoffermyndigheten.se, där förändringar redovisas i ett särskilt supplement till nätversionen av referatsamlingen. Brottsoffermyndighetens referatsamling har rönt stor uppskattning bland främst yrkesverksamma jurister i rättsväsendet, där den ofta används som ett arbetsverktyg vid bedömningar av frågor gällande kränkningsersättning. Vi får ofta höra uppskattande kommentarer, vilket är roligt och sporrar oss till att försöka ytterligare förbättra vår publikation. De avgöranden som refereras utgör exempel på vad myndigheten uppfattar som gällande skadeståndsrättslig praxis. Vi har också ambitionen att genom referatsamlingen sprida information om brottsskadelagen och dess praktiska tillämpning samt att redovisa Brottsoffermyndighetens syn på vissa skadeståndsrättsliga spörsmål. Det ska i detta sammanhang göras helt klart att brottsskadeersättning bestäms med tillämpning av skadeståndslagen och skadeståndsrättslig praxis och att några samhällsekonomiska hänsyn följaktligen inte tas. Brottsskadelagen stadgar dock om ett tak för den statliga ersättningen: tjugo basbelopp vad avser personskada och tio basbelopp vad avser kränkning respektive sakskada och ren förmögenhetsskada. Vidare öppnar brottsskadelagen betydligt större möjligheter till jämkning än vad skadeståndslagen medger. Dessa särbestämmelser tillämpas dock först sedan den på skadeståndsrättsliga grunder vilande bedömningen är gjord i ärendet. Vi som arbetar på Brottsoffermyndighetens brottsskadeenhet har en omfattande och mycket givande kontakt med representanter 5

för rättsväsendet i övrigt liksom med ideellt arbetande personer i olika organisationer. Vi vet därför att man ofta hänvisar till Brottsoffermyndighetens praxis vid hanteringen av skadeståndsrättsliga frågor i anledning av brott. Vår förhoppning är att man även fortsättningsvis med förtroende ska kunna använda sig av referatsamlingen i det praktiska arbetet. Vi vill rikta ett stort tack till alla våra medarbetare på Brottsoffermyndighetens brottsskadeenhet och ett särskilt tack till Ulrika Forsgren, Maria Königsson, Ulrika Johansson och Åsa Lundmark för korrekturläsning och givande urvalsdiskussioner. Umeå i januari 2009 Per Rubing Brottsskadechef Hans Sjölander Avdelningsdirektör 6

Rättstillämpningen Brottsskadeenhetens arbetssätt Brottsskadeärendena handläggs i ett rotelsystem med förebild från de allmänna förvaltningsdomstolarna. Rotlarna förestås av en brottsskadejurist, ofta med erfarenhet av domstolsarbete. Till sin hjälp med utredningsarbetet har rotelinnehavaren beredningspersonal, som kontrollerar formalia och utreder ärendet. Detta innebär bl.a. att kontrollera skadevållarens betalningsförmåga, att efterhöra om domar har vunnit laga kraft, att kontakta den sökande för klarläggande av yrkanden och försäkringsförhållanden samt att införskaffa medicinsk utredning. Det kan också nämnas att myndigheten har möjlighet att inhämta yttranden från sakkunniga läkare. När ärendet är färdigutrett överlämnas det till rotelinnehavaren, i de flesta fall med ett förslag till beslut. Ärendets karaktär avgör i vilken sammansättning beslutet ska fattas. I de flesta fallen beslutar rotelinnehavaren. Vissa ärenden, där huvudfrågan är av principiell karaktär, avgörs av Nämnden för brottsskadeersättning, som fr.o.m. januari 2009 har följande sammansättning: justitierådet Ann-Christine Lindeblad (ordförande), hovrättspresidenten Anders Iacobæus och hovrättsrådet Anders Dereborg (vice ordförande), docenten Mårten Schultz samt riksdagsledamöterna Karin Nilsson och Elisebeht Markström (ordinarie ledamöter). Ersättare är lagmannen Pia Johansson, vice överåklagaren Astrid Eklund, försäkringsjuristen Urban Bergman, riksdagsledamoten Anders Hansson och kommunfullmäktigeledamoten Ronald Krahtmann. Nämnden sammanträder cirka sex gånger om året. Vid vissa sammanträden avhandlas ärenden under ett tema, exempelvis kränkningsersättning vid en viss typ av brott eller någon annan skadeståndsrättslig fråga av speciellt slag. Till personalens arbetsuppgifter hör också att besvara frågor om brottsskadeersättning såväl från allmänheten och ideella organisationer som från domare, åklagare och advokater. Brottsoffer- 7

myndigheten har inrättat en servicetelefon en telefonlinje som är öppen mellan kl. 9 och 15 och bemannad med minst en tjänsteman enligt ett jourschema. 8 Allmänt om handläggningen av brottsskadeärenden Den övervägande delen av beslutsunderlaget i ett brottsskadeärende tillhandahålls av sökanden själv. Uppgifter om sökandens person, brottet, uppkomna skador, den ersättning som yrkas under olika rubriker, försäkringsförhållanden m.m. ska lämnas på ett av sökanden undertecknat ansökningsformulär. Till ansökningen ska fogas allt efter omständigheterna förekommande förundersökningshandlingar, domar, intyg från arbetsgivare om förlorad arbetsinkomst, läkarutlåtanden, utredningar om skadevållarens betalningsförmåga oftast genom bevis från Kronofogdemyndigheten om att utmätningsbar egendom inte funnits och andra handlingar som sökanden önskar åberopa. I brottsskadeärendena förekommer inte något tvåpartsförhållande. Skadevållaren, i den mån denne är känd, får dock i samband med beslutet om brottskadeersättning information om att staten övertagit hela eller en del av brottsoffrets fordran på skadeståndet. En grundläggande förutsättning för brottsskadeersättning är att sökanden har skadats till följd av brott. Om gärningsmannen är känd krävs i princip en fällande dom eller ett beslut av åklagaren att underlåta åtal. I vissa fall har den utpekade gärningsmannen avlidit innan skuldfrågan har prövats i det straffrättsliga förfarandet. Brottsoffermyndigheten har då ansett brottsrekvisitet vara uppfyllt om den misstänkte har erkänt vid polisutredningen eller det på annat sätt klart framgår att han eller hon har begått brottet. Detsamma gäller när den misstänkte är straffomyndig. I fall med okänd gärningsman får Brottsoffermyndigheten självständigt bedöma om sökanden har skadats genom brott. Bedömningen görs på grundval av förundersökningshandlingar och medicinsk dokumentation samt uppgifter som sökanden har lämnat i skriftlig form eller vid samtal med handläggare hos myndigheten. Beviskravet ställs inte alltför

högt, men det krävs ändå övervägande sannolikhet för att sökanden har fått sina skador genom brott. Något enskilt intresse skadas inte genom denna tillämpning. Brottsoffermyndigheten är emellertid uppmärksam på risken för att det någon gång kan framställas helt ogrundade ersättningsanspråk. En annan grundläggande förutsättning för brottsskadeersättning är att skadan inte kan ersättas på annat sätt, dvs. av skadevållaren eller genom en försäkring. När det gäller skadevållarens betalningsförmåga kräver Brottsoffermyndigheten regelmässigt att Kronofogdemyndigheten gjort en fullständig undersökning av skadevållarens tillgångar inklusive fast egendom och att en sådan utredning visar att denne saknar medel och tillgångar till betalning av skulden. När en domstol har förpliktat flera skadevållare att solidariskt ansvara för betalningen av ett skadestånd, är det inte ovanligt att någon av dem önskar ingå ett avtal med den skadelidande, som mot erhållande av viss betalning åtar sig att avstå från krav på ytterligare betalning av skadevållaren. Brottsoffermyndigheten avråder bestämt från att ingå sådana avtal. Ett solidariskt betalningsansvar innebär att den skadelidande kan kräva vem som helst av skadevållarna på hela skadeståndet. Redan på denna grund saknas anledning att godta enbart viss betalning. Om en skadelidande ändå väljer att ta emot enbart viss betalning, är det viktigt att den skadelidande inte avstår från ytterligare krav på skadevållaren. Nämnden för brottsskadeersättning har nämligen i två ärenden funnit att en skadelidande, som ingått ett avtal av angivet slag, inte kunnat visa att den skadevållare, med vilken den skadelidande ingått avtalet och som betalat ett visst belopp, saknade förmåga att utge ytterligare betalning. Någon brottsskadeersättning kunde därför inte utgå (dnr 1528/2003 och 8811/2004). Brottsskadeersättning bestäms enligt skadeståndsrättsliga principer. Brottsoffermyndigheten är inte bunden av ett domstolsavgörande rörande skadehändelsen. Har domstolen sakprövat skadeståndet bestämmer myndigheten oftast brottsskadeersättningen till samma belopp, särskilt när fråga är om ett hovrättsavgörande. Skäl för myndigheten att frångå domstolsavgörandet kan vara att rättstillämpningen inte varit korrekt, att ersättningsnivån klart avvikit från rådande praxis eller att myndigheten kan grunda sitt beslut på omständigheter som inte har varit kända för domstolen. 9

Brottsoffermyndigheten kan följaktligen arbeta med en delvis egen profil vilket har den fördelen att myndigheten kan medverka till en positiv utveckling av skadeståndsrättslig praxis. I domar från både tingsrätt och hovrätt anges ofta att man vid avgörandet av skadeståndsfrågan följt Brottsoffermyndighetens synsätt i liknande fall. Myndigheten får på detta sätt en betydelse för brottsoffren som går utöver den direkta tillämpningen av brottsskadelagen. I personskadefallen använder Brottsoffermyndigheten, liksom domstolarna, Trafikskadenämndens hjälptabeller vid fastställande av ersättning för sveda och värk, lyte och men samt särskilda olägenheter. Detsamma gäller den hjälptabell med tillhörande fotosamling för bestämmande av ersättning för utseendemässiga skadeföljder (ärr) som har införts. Brottsoffermyndigheten tillämpar också den hjälptabell för fastställande av ersättning för utseendemässiga skadeföljder vid amputationer, som Trafikskadenämnden tagit fram. För bestående skadeföljder, dvs. sådana som kvarstår efter att den skadelidandes tillstånd har blivit stationärt, lämnar Brottsoffermyndigheten ersättning för lyte eller stadigvarande men. Som lyte räknas t.ex. ärr och förlust av friska tänder. Som stadigvarande men räknas t.ex. nedsatt hörsel, syn eller lukt. Vid en bestående skada kan ersättning också utgå för särskilda olägenheter. Som en allmän riktlinje gäller att minst ett år ska ha förflutit från skadetillfället innan Brottsoffermyndigheten tar ställning till ersättning för bestående skada. För att fastställa ersättningen för ärr behöver Brottsoffermyndigheten ha tillgång till fotografier som visar de kvarvarande ärrens eller amputationsskadornas utseende. För att bestämma ersättningen för stadigvarande men måste en invaliditetsgrad bestämmas för skadan. Myndigheten anlitar därvid ett antal sakkunniga läkare som är specialister inom sitt respektive område. Mot bakgrund av medicinsk utredning i ärendet fastställer dessa invaliditeten utifrån 2004 års tabellverk för gradering av medicinsk invaliditet. Ersättningen för särskilda olägenheter ska bl.a. kompensera den som trots betydande grad av anspänning fortsätter att arbeta och som, om han/hon istället är passiv, skulle få kostnader eller inkomstförlust. Brottsskadelagen medger inte att brottsskadeersättning betalas i förskott eller à conto. Däremot kan ett skadeärende delas upp så att beslut meddelas beträffande färdigutredda poster medan övriga 10

poster får anstå i avvaktan på ytterligare utredning. Detta förfaringssätt kan ibland vara lämpligt vid allvarliga skadefall med komplicerad utredning. Den post som bäst ägnar sig för särbehandling är ersättning för kränkning. Denna utgör i regel en betydande del av den totala brottsskadeersättningen och det kan därför vara väsentligt för den skadelidande att få ut den ersättningen utan dröjsmål. En skadelidande som är omyndig företräds i brottsskadeärendet av sin vårdnadshavare, eller vid intressekollision av en särskilt förordnad god man. Ersättningen tillerkänns den omyndige och sätts in på ett bankkonto med överförmyndarspärr som har öppnats för den omyndiges räkning. Allmänt om kränkningsersättning Kränkningsersättning förutsätter inte att en medicinskt påvisbar psykisk personskada föreligger. Det är ändå det vanligaste att kränkningsersättning utgår parallellt med ersättning för personskada (företrädesvis sveda- och värkersättning). Gemensamt för de två ersättningsslagen är att de utgör ersättning för en icke-ekonomisk skada, dvs. en ideell skada. Det går dock en skiljelinje mellan ersättningsslagen. Denna har klargjorts av Högsta domstolen i NJA 1999 s. 441: Lidande som någon drabbas av till följd av brott kan ersättas enligt olika bestämmelser i skadeståndslagen. Enligt 5 kap. 1 har den som utsatts för brott rätt till ersättning för bl.a. sveda och värk som hon eller han drabbats av till följd av brottet. Som sveda och värk räknas även olika former av psykiskt lidande, exempelvis i form av ångest, sömnsvårigheter eller depressiva reaktioner, som sålunda, åtminstone i den mån de närmast är att se som ett led i ett sjukdomstillstånd, kan bli ersatta på denna grund. Bestämmelsen i 1 kap. 3 (numera 2 kap. 3 ) är däremot inte avsedd att ge ersättning för denna form av lidande utan för den personliga integritetskränkning som följer av sådana brott som avses med bestämmelsen (jämför t.ex. NJA 1991 s. 766). Detta utesluter inte att ersättning enligt 1 kap. 3 kan utgöra kompensation även för sådan oro och sådant obehag som kan bli följden av ett angrepp på den personliga integriteten. 11

Skillnaden mellan ersättning för kränkning och för sveda och värk kan kortfattat beskrivas i följande fyra punkter: 1. Kränkningsersättningen förutsätter inte en personskada, vilket sveda- och värkersättningen gör. 2. Kränkningsersättningen avser till allra största delen upplevelsen vid och karaktären av själva skadehändelsen (momentant), medan ersättning för personskada tar sikte på följdverkningarna efter skadehändelsen. 3. Kränkningsersättningen bestäms huvudsakligen på objektiva grunder, medan ersättning för personskada bestäms helt efter subjektiva förhållanden. 4. Kränkningen ersätts bara om den orsakats av brottslig gärning av visst slag, vilket inte krävs för en personskada. Vilka brott det är frågan om beskrivs senare i detta avsnitt. I proposition 2000/01:68 uttalas följande (s. 19 och s. 51 f.). Kränkningsersättningen tar sikte på att ersätta den kränkning som uppkommer just i samband med angreppet. Utgångspunkten för bestämmande av kränkningsersättning måste vara en skönsmässig bedömning, baserad på förhärskande etiska och sociala värderingar. Man bör alltså i första hand se till vilken kränkning som typiskt sett kan anses ha uppkommit genom angreppet. Det innebär att ersättningen i stor utsträckning får bestämmas med ledning av objektiva faktorer. Trots detta bör man i särskilda fall kunna ta hänsyn till intensiteten i den skadelidandes upplevelser av kränkningen. Om det i det enskilda fallet framkommer att kränkningen har varit särskilt allvarlig eller kanske lindrigare än normalt, bör detta således kunna medföra avvikelse från den mera schablonartade bedömning som annars bör göras. Det kan t.ex. vara fråga om att den kränkte på grund av tidigare upplevelser har påverkats särskilt starkt av ett angrepp på den personliga integriteten. Om detta har varit förutsägbart måste det också kunna beaktas vid bedömningen av graden av kränkning (jämför NJA 1989 s. 374). Men det ska understrykas att det endast är i undantagsfall en sådan bedömning kommer in. I ovannämnda HD-fall (NJA 1999 s. 441) uttalas: Bestämmelsen i 1 kap. 3 (numera 2 kap. 3 ) är inte avsedd att ge ersättning för den form av psykiskt 12

lidande som ersätts som sveda och värk vid personskada utan för den personliga integritetskränkning som följer av sådana brott som avses med bestämmelsen. Det är därför naturligt att kränkningsersättning inte, på samma sätt som ersättning för sveda och värk, varierar med hänsyn till hur brotten påverkat enskilda brottsoffer. Momentant synsätt och objektivitet gäller alltså vid bestämmande av kränkningsersättning. För ersättningsrätt krävs att kränkningen varit allvarlig. Vid bedömningen av om så är fallet ska samtliga relevanta omständigheter kring handlingen beaktas. Bagatellartade kränkningar bör inte medföra att skadestånd ska betalas. Lagstiftaren pekar på att Brottsoffermyndigheten i sin praxis har ansett att en allvarlig kränkning inte kan uppskattas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. I övrigt kan man hämta ledning av den uppräkning som gjorts i propositionen 2000/01:68 rörande de faktorer som påverkar skadeståndets bestämmande. Självklart spelar övergreppets natur en stor roll i denna bedömning. Övergrepp som upprepas eller sker under en längre tidsrymd innebär vidare typiskt sett svårare kränkningar av den personliga integriteten än om motsvarande övergrepp sker vid endast ett tillfälle. Regeringen pekar i propositionen på att utgångspunkten vid bestämmandet av ersättningen och dess storlek främst bör vara den kränkande handlingens art och varaktighet. Detta kommer också till uttryck i lagtexten. Där anges även några omständigheter som särskilt ska beaktas när ersättningen bestäms. Med tanke främst på sexualbrotten föreskrivs att hänsyn ska tas till om övergreppet har haft förnedrande eller skändliga inslag. En annan omständighet som nämns är om handlingen har varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, vilket i första hand syftar på allvarligare våldsbrott. Vidare bör särskilt beaktas om angreppet har riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet eller om gärningen har inneburit ett missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande. Det senare tar framför allt sikte på sexuellt utnyttjande av underårig. En stor del av den utgivna brottsskadeersättningen avser just ersättning för kränkning av den personliga integriteten. Stor betydelse för utvecklingen av nivåerna för kränkningsersättningen, framförallt vid misshandel och mordförsök, har två rättsfall från Högsta domstolen 13

haft. I det ena fallet (NJA 1991 s. 766) bestämdes ersättningen för kränkning till 70 000 kr och i det andra (NJA 1992 s. 541) till 75 000 kr. Brottsoffermyndigheten beslutade i september 1995 att normalbeloppet för kränkning vid mordförsök skulle höjas till 100 000 kr, en nivå som Högsta domstolen anslutit sig till (NJA 1997 s. 315). Andra brott än mordförsök och misshandel som kan grunda rätt till kränkningsersättning är företrädesvis sexualbrotten rån olaga tvång olaga hot grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning ofredande hemfridsbrott och överträdelse av besöksförbud olaga frihetsberövande övergrepp i rättssak. Brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar, olovlig avlyssning och ärekränkningsbrott ger enligt brottsskadelagen inte rätt till kränkningsersättning, till skillnad mot skadeståndslagen. AFA Försäkring ersätter vanligen både fysisk och psykisk personskada som uppkommit till följd av brott i arbetet. AFA Försäkring lämnar dock inte ersättning för den kränkning av den personliga integriteten som brottet kan ha inneburit. Av denna anledning ställs i ett stort antal fall av arbetsskada krav på brottsskadeersättning för kränkning. Särskilt frekventa är bank-, post- och butiksrån. Andra ofta förekommande fall gäller våld eller hot mot tjänsteman. I flertalet fall har Brottsoffermyndigheten lämnat kränkningsersättning. Myndigheten har emellertid också i en del fall avslagit ansökningar om brottsskadeersättning när det gällt personangrepp av det slag som typiskt sett är att räkna med inom vissa yrken, såsom inom polisen, kriminalvården, den psykiatriska vården och några andra vårdområden. (Se avsnittet Brott mot allmän verksamhet. Jfr NJA 1994 s. 395 och NJA 1999 s. 725.) 14

Lägsta ersättningsbelopp är 5 000 kr. Skälet härtill är att endast allvarliga kränkningar kan ersättas, jfr proposition 2000/2001:68 s. 49. De oftast förekommande beloppen ligger mellan 5 000 och 15 000 kr. Spännvidden uppåt är dock stor. Standardbeloppen 5 000 15 000 kr används normalt vid t.ex. bank-, post- och butiksrån och oprovocerad misshandel. Vid rånbrotten är ersättningar på mer än 10 000 kr inte ovanliga och även högre belopp har fastställts i särskilt allvarliga fall. Här kan särskilt beaktas Högsta domstolens avgöranden NJA 1997 s. 723 och 767. I några rånfall har yrkanden om kränkningsersättning ogillats på grund av att den anställde enligt Brottsoffermyndighetens bedömning inte blivit utsatt för en sådan allvarlig kränkning av sin personliga integritet som krävs för ersättning. Så kan fallet vara vid exempelvis ett bankrån då en anställd inte befinner sig i den lokal där rånet pågår och således inte omfattas av rånarens hot. I misshandelsfallen är omständigheterna oftast sådana att det finns skäl att utge kränkningsersättning, särskilt om någon egentlig provokation inte har förekommit. Har misshandeln varit särskilt brutal eller hänsynslös utgår regelmässigt ersättning över 10 000 kr. En s.k. väskryckning som innebär ett fysiskt ofredande ersätts normalt med 5 000 kr för kränkningen. Särskilt om ideell ersättning vid sexualbrott Den ideella ersättningen vid sexualbrott fastställs liksom vid andra brottstyper på grundval av en individuell bedömning av varje enskilt fall. För att främja en enhetlig praxis tillämpar Brottsoffermyndigheten emellertid vissa belopp som riktlinje för den ideella ersättningen vid sexualbrott. Normal ersättning vid våldtäkt är för närvarande 10 000 kr för sveda och värk samt 75 000 kr för kränkning. Vid våldtäktsförsök som ligger tämligen nära fullbordat brott är normalersättningen för kränkning drygt hälften av det angivna beloppet, 40 000 kr. För grova sexuella övergrepp mot barn är normalbeloppen 30 000 kr för sveda och värk samt 150 000 kr för kränkning. Vid mycket grova övergrepp kan upp till 50 000 kr utges för sveda och värk utan närmare medicinsk utredning. När det gäller ersättning för sveda och värk vid sådana brott har Högsta domstolen i rättsfallet NJA 2005 s. 919 anfört bl.a. följande. 15

Sveda och värk är en av de skadeföljder som enligt 5 kap. 1 första stycket 3 skadeståndslagen (1972:207) omfattas av skadeståndsskyldighet för personskada. För att någon ska ha rätt till ersättning för sveda och värk måste han eller hon alltså ha drabbats av en sådan skada. Begreppet personskada definieras inte i skadeståndslagen men har berörts i lagens förarbeten (se senast prop. 2000/01:68 s. 17 f.). Till personskada räknas såväl fysiska som psykiska defekttillstånd. För att psykiska besvär ska anses som personskada krävs att en medicinskt påvisbar effekt föreligger. Bevisbördan vilar på den som begär ersättning. I lagen beskrivs sveda och värk som fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur. Lagtexten fick denna lydelse genom en ändring som trädde i kraft den 1 januari 2002. Syftet med ändringen var att innebörden skulle framgå tydligare (se prop. 2000/01:68 s. 68). Någon ändring i sak var således inte avsedd. Sveda och värk avser lidande under akut sjuktid efter skadefallet, dvs. till dess att skadan läks eller ett varaktigt invaliditetstillstånd inträder. Ersättningen för sveda och värk bestäms i regel schablonmässigt med ledning av hjälptabeller som har utformats av Trafikskadenämnden. Högsta domstolen har i ett flertal fall godtagit denna praxis (se bl.a. NJA 1972 s. 81, 1991 s. 766, 1992 s. 740 I, 1993 s. 68 och 2004 s. 26, jfr prop. 2000/01:68 s. 19 och 24 f.). För att ersättning för sveda och värk ska utgå krävs i allmänhet att den skadade har varit sjukskriven. När det gäller fall då sjukskrivning inte är aktuell, t.ex. beträffande barn och pensionärer, får den totala akuttiden uppskattas på grundval av annan medicinsk utredning. Enligt tabellerna bestäms ersättningen med utgångspunkt i ett grundbelopp per månad, som varierar med hänsyn till vårdformen, skadans art och vårdtidens längd. Vid sexuella övergrepp mot barn är situationen ofta sådan att läkarbehandling inte förekommer i anslutning till övergreppen, eftersom dessa upptäcks först senare. Att det i dessa fall därför inte funnits medicinsk utredning om skadeverkningarna har i praxis inte hindrat att ersättning har lämnats för sveda och värk. Det har nämligen ansetts stå klart att den skadade genom övergreppen måste ha tillfogats medicinska besvär i form av t.ex. depression, oro, ångest, sömnbesvär m.m. (Jfr SOU 1992:84 s. 217 f.) I brist på närmare utredning om besvären måste ersättningen i dessa fall bestämmas efter schabloner. Brottsoffermyndigheten tillämpar ett normalbelopp om 30 000 kr för grova sexuella övergrepp mot barn även när det har varit fråga om flera övergrepp (se Brottsoffermyndighetens referatsamling 2003 s. 16). Denna schablon får godtas, men den ska givetvis inte tillämpas i 16

sådana fall där det finns utredning som gör det möjligt att bestämma ersättningens storlek med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. Det får antas att omständigheterna även i andra fall kan vara sådana att schablonen inte bör tillämpas, såsom då det är fråga om ett mycket stort antal övergrepp under lång tid. När den medicinska utredningen visar att den akuta sjukdomstiden har överstigit två år, men inte närmare preciserats, lämnar Brottsoffermyndigheten ersättning för sveda och värk med upp till 50 000 kr. Ersättning för indirekt personskada på grund av anhörigs död Genom de förändringar i skadeståndslagen som blivit gällande fr.o.m. den 1 januari 2002 har det blivit enklare för nära anhöriga till dödade att få skadestånd för sin egen personskada. Skadeståndslagen innehåller numera regler om ersättning till nära anhöriga (5 kap. 2 tredje punkten). I proposition 2000/2001:68 sägs följande. En lagreglering av rätten till skadestånd för anhörigas psykiska besvär bör inriktas på fall där en nära anhörig har dödats genom en skadeståndsgrundande handling. Det finns knappast skäl att låta rätten till skadestånd vara beroende av om skadan har framkallats uppsåtligen eller av ett grovt vårdslöst eller ett enbart vårdslöst beteende. När någon dödas torde psykiskt lidande hos de anhöriga i regel vara lika typiska och beräkneliga oavsett om skadevållaren varit oaktsam eller handlat med uppsåt. Det finns knappast heller några rationella skäl för att här sätta en gräns vid de fall där en nära anhörig har dödats genom ett vårdslöst förfarande. Det skulle tvärtom bara försvåra skaderegleringen, om man måste utreda om vårdslöshet har förekommit även när skadeståndsansvaret är strikt. - Vid en lagstadgad rätt till ersättning för psykiskt lidande till följd av att en nära anhörig dödats bör det normalt inte krävas läkarintyg eller liknande utredning för att styrka att de psykiska besvären är att hänföra till personskada. När det inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än sveda och värk och smärre belopp avseende kostnader eller inkomstförlust bör man utan närmare utredning kunna utgå från att dessa besvär innebär en personskada. - Berättigade till skadestånd är de som har 17

stått den avlidne särskilt nära. Regleringen tar främst sikte på make, registrerad partner, sambo, barn och föräldrar. I första hand avses då medlemmar i samma etablerade hushållsgemenskap som den som ryckts bort genom dödsfallet. Det kan dock inte uteslutas att även andra personer någon gång kan komma i fråga för ersättning, t.ex. syskon som inte sammanbodde med den döde (jfr rättsfallen NJA 1996 s. 509 och NJA 2000 s. 521). När det gäller nivån på ersättningen för sveda och värk till den efterlevande har Högsta domstolen i rättsfallet NJA 2004 s. 26 anfört bl.a. följande. 18 Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2002 har nära anhöriga till en person som dödats genom en skadeståndsgrundande handling en i lag reglerad rätt till skadestånd för personskada som har åsamkats dem till följd av dödsfallet (5 kap. 2 första stycket 3 skadeståndslagen). Detta gäller inte endast uppsåtliga och därmed jämförliga handlingar utan oavsett grunden för skadeståndsansvaret. I lagstiftningsärendet diskuterades också möjligheterna att ge efterlevande rätt till ersättning för sorg och saknad eller kränkning, varvid dock lagstiftaren fann att det inte borde införas någon rätt till sådan ersättning. Vad som kan ersättas enligt den nya lagstiftningen är således psykiska besvär som går utöver sådana känslor av sorg och saknad som ett dödsfall brukar medföra för nära anhöriga. För att besvären ska anses som personskada krävs att de är medicinskt påvisbara. Enligt vad som sägs i lagmotiven (prop. 2000/2001:68 s. 36 och 71), med hänvisning till rättsfallet NJA 2000 s. 521, är det emellertid naturligt att utgå från en bevislättnad i så måtto att det normalt inte bör krävas läkarintyg eller liknande utredning för att styrka att de psykiska besvären är att hänföra till personskada. När det gäller ersättningens storlek anförs i lagmotiven (a. prop. s. 35), som skäl för att låta ersättningen utgå för personskada, att det är rimligt att skadeståndet bestäms efter besvärens svårhet i det enskilda fallet. Samtidigt sägs (s. 71) att bevislättnaden är av betydelse när den anhörige yrkar ersättning för psykiska besvär under sådan tid eller av sådan omfattning i övrigt som normalt sett uppkommer i dessa typer av fall, dvs. vid ersättning i enlighet med gällande praxis. Avsikten har uppenbarligen varit att ersättningen i sådana fall ska bestämmas med hjälp av schabloner utan krav på närmare utredning om de psykiska

besvären. Lagmotiven innehåller inte något uttalande om vad som skulle vara en rimlig ersättningsnivå annat än att det sägs att det belopp om 25 000 kr som i hittillsvarande praxis synes ha dömts ut schablonmässigt numera framstår som lågt. (Jfr a. prop. s. 37.) I fråga om andra slag av ersättning för lidande än ersättning i form av personskada har sedan början av 1990-talet rättspraxis blivit allt generösare när det gäller ersättningsbeloppens storlek. Att lagstiftaren har valt att reglera skadestånd för psykiska besvär till nära anhöriga till följd av dödsfall som en ersättning för personskada i form av sveda och värk innebär emellertid att de normer som allmänt tillämpas vid bestämmande av sådan ersättning även fortsättningsvis får tas till utgångspunkt när det gäller att fastställa vilket belopp som schablonmässigt ska utgå. Detta gäller även om det medför att de belopp som kan utdömas från allmänna synpunkter kan framstå som ganska låga (jfr justitierådet Bengtssons tillägg i NJA 1993 s. 41 II). Enligt Trafikskadenämndens hjälptabeller för 2002 motsvarar 25 000 kr avrundat en akut sjuktid på ett år med annan vård än sjukhusvård. Det finns inte underlag för att anta att de psykiska besvär, utöver sorg och saknad, som kan uppkomma till följd av ett skadeståndsgrundande dödsfall i allmänhet är av en sådan omfattning och karaktär att de kan motivera en högre schablonmässig ersättning. Det kan emellertid finnas skäl att tillämpa olika schabloner beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. När det gäller ersättning för sveda och värk i form av fysisk skada har det visserligen ansetts att den skadegrundande gärningens beskaffenhet inte ska påverka bedömningen av ersättningens storlek (se NJA 1992 s. 740 I). I fråga om psykiska besvär ligger det emellertid i sakens natur att gärningens beskaffenhet kan vara av betydelse för skadans intensitet. Det får exempelvis antas att psykiska besvär till följd av att en nära anhörig dödats i allmänhet blir allvarligare vid uppsåtliga brott än när den som orsakat skadan endast varit vårdslös eller svarar för skadan på annan grund (jfr SOU 1995:33 s. 386). Det får därför vid uppsåtligt dödande anses rimligt att ett schablonbelopp läggs på en dubbelt så hög nivå, dvs. för närvarande 50 000 kr. Schablonbeloppet 25 000 kr tillämpas i regel vid fall av icke uppsåtligt dödande. Eftersom brott av detta slag inte riktas mot den efterlevande kan det inte läggas till grund för kränkningsersättning. 19

Fråga uppkommer någon gång om nära anhörig till en genom brott svårt skadad person har rätt till ersättning för sveda och värk för indirekt personskada. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2006 s. 181 förklarat att en sådan rätt kan föreligga. Målet gällde skadestånd i ett fall där en ung man hade utsatts för ett dråpförsök. Gärningsmannen hade tilldelat honom ett kraftigt slag med ett metallrör i huvudet. Slaget förorsakade hjärnblödning, brott på skallbenet och allvarliga hjärnskador. Den unge mannen var i ett livshotande tillstånd under åtminstone 14 dagar och han var under denna tid medvetslös. Frågan i Högsta domstolen gällde bl.a. om modern, som fick underrättelse om skadorna i nära anslutning till att de uppkom, hade rätt till ersättning för de psykiska besvär som hon ostridigt hade åsamkats som en följd av brottet. Domstolen biföll moderns yrkande om ersättning för sveda och värk med 10 000 kr och anförde i nu aktuella delar: Skadeståndslagen innehåller inte någon bestämmelse som är direkt tillämplig på den fråga som målet gäller. För det fall en personskada lett till döden finns emellertid sedan den 1 januari 2002 i 5 kap. 2 första stycket 3 en regel som ger rätt till ersättning för personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära. Regeln är utformad så att skadestånd kan utgå oavsett grunden för skadeståndsansvaret, och således inte endast i de fall skadevållaren handlat med uppsåt eller varit oaktsam. Före tillkomsten av nyssnämnda bestämmelse hade Högsta domstolen i pleniavgörandena NJA 1993 s. 41 I och II slagit fast att skadestånd för personskada i form av psykiska besvär kunde tillerkännas närstående till den som dödats genom uppsåtlig handling. Vidare hade Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1996 s. 377 uttalat att skadestånd kunde utgå också när dödsfallet orsakats genom en grov vårdslöshet som ligger mycket nära ett uppsåtligt handlande. I pleniavgörandena berörde Högsta domstolen frågan huruvida närstående borde kunna få skadestånd även när någon har tillfogats personskada som inte har lett till döden. En långtgående utvidgning av skadeståndsmöjligheterna utöver fall av uppsåtligt dödande ansågs emellertid förutsätta så ingående överväganden av både principiell och praktisk natur att de lämpligen borde ankomma på lagstiftaren. Denna restriktiva inställning kom även till uttryck i 1996 års fall, liksom i rättsfallet NJA 1999 s. 632, där skadestånd ansågs inte böra utgå när dödsfallet orsakats av vårdslöshet som inte var grov. 20

I lagmotiven till 2002 års ändringar i skadeståndslagen angavs att den lagreglerade rätten till skadestånd borde begränsas till fall där den nära anhörige hade dödats. Detta skulle emellertid inte utesluta att skadestånd i särskilda fall borde kunna utgå även för psykiska besvär till följd av att en nära anhörig skadats allvarligt. Framför allt gällde detta när någon har tillfogats lidandet av att bevittna själva skadehändelsen (jfr NJA 1971 s. 78). Även annars, t.ex. när den nära anhörige överlevt efter att ha svävat mellan liv och död, kunde enligt motiven en rätt till skadestånd te sig befogad. Dessa fall borde dock även i fortsättningen avgöras i rättstillämpningen med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter. (Prop. 2000/01:68 s. 33.) Högsta domstolen har därefter i rättsfallet NJA 2003 s. 508 prövat frågan om skadestånd till föräldrar för personskador som vållats dem till följd av att deras minderårige son utsatts för människorov. Högsta domstolen uttalade att det borde finnas ett visst utrymme för skadestånd också när den anhörige inte dödats genom brottet. Omständigheterna i det fallet ansågs emellertid vara sådana att fastställande av en rätt för föräldrarna till skadestånd för psykiska besvär skulle innebära en principiellt sett betydande utvidgning av rätten till skadestånd. Av försiktighetsskäl borde en sådan utvidgning inte ske i rättstillämpningen utan genom lagstiftning. Det finns goda skäl att vidhålla den försiktiga inställning som tidigare har kommit till uttryck när det gäller att i rättstillämpningen utvidga skadeståndsmöjligheterna på området. I förevarande fall är det fråga om uppsåtligt våld som lett till att den som utsatts för våldet fått skador som varit livshotande under en inte obetydlig tid. Att nära anhöriga till den skadade under sådana omständigheter drabbas av psykiska besvär får anses vara en typisk och närliggande skadeföljd även när dessa inte har bevittnat själva skadehändelsen. Bedömningen av om en skada har varit livshotande kan i regel ske utan större svårighet med utgångspunkt i medicinsk utredning. En utvidgning av rätten till skadestånd för anhöriga till att omfatta även sådana fall kan därför inte antas medföra några avsevärda avgränsningsproblem. En sådan utvidgning får vidare anses ligga i linje med de tidigare återgivna uttalandena i lagmotiven och inte strida mot avgörandet i 2003 års rättsfall. Vad som nu har sagts får inte uppfattas så att det inte kan finnas också andra fall då skadestånd kan utgå på grund av psykiska besvär till följd av att en nära anhörig skadats. Liksom i fråga om ersättning till anhöriga när offret avlidit bör ersättningen i fall som det nu behandlade kunna bestämmas schablonmässigt utan 21

krav på närmare utredning om de psykiska besvären (jfr NJA 2004 s. 26). Ett belopp om 10 000 kr framstår som rimligt, när det är fråga om psykiska besvär till följd av att en nära anhörig genom uppsåtligt våld tillfogats skador som varit livshotande under inte obetydlig tid. Moderns skadeståndstalan ska således helt bifallas. Livränta Ersättning för inkomstförlust lämnas med ett belopp som utgör skillnaden mellan den skadelidandes inkomst efter skadan och den inkomst som denne skulle ha haft om skadan inte hade inträffat. Vid tillämpningen av brottsskadelagen är huvudregeln att ersättningen för framtida inkomstförlust lämnas med ett engångsbelopp. Endast när ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadades framtida vård eller försörjning ska ersättning lämnas i form av livränta. En sådan ersättning utgår för varje år med högst tre gånger det basbelopp som gäller det år då livräntan bestäms. Livräntan värdesäkras enligt en lag om ändring av skadeståndslivräntor. Vid bedömningen av om livränta ska beviljas beaktar Brottsoffermyndigheten först den skadades medicinska invaliditet. Ju högre invaliditet, desto större är risken för att den skadade inte kan få en tryggad försörjning genom egen arbetsinkomst. I de ärenden där livränta har beviljats har de skadelidande med få undantag en invaliditetsgrad på omkring 50 procent. Förutom invaliditetsgraden beaktar myndigheten också om de förmåner som utgår till den skadade efter skadan ger en tillfredsställande försörjning. Sådana förmåner kan till exempel vara sjukersättning. I de ärenden där livränta har beviljats har de skadades årsinkomst efter skadan varit som högst 175 000 kr (nämndens beslut i oktober 2005). Sådana inkomster har inte ansetts ge de skadade en tillfredsställande försörjning. Vid en jämförelse mellan deras inkomster efter skadan och det tillskott som en livränta skulle ge har livräntan ansetts vara av väsentlig betydelse för deras försörjning. 22

Ny form av brottsskadeersättning Från och med den 15 november 2006 har barn, som bevittnar ett brott som är ägnat att skada barnets trygghet och tillit i förhållande till en närstående person, rätt till brottsskadeersättning från staten. I förarbetena till bestämmelserna förklarar regeringen bl.a. följande. Det är för ett barn en mycket svår upplevelse att bevittna att en av föräldrarna eller någon annan närstående person utsätts för våld eller hot om våld. En sådan upplevelse kan ge upphov till känslor och reaktioner av samma slag som när barnet självt utsätts för brott, vilket gör att det kan finnas liknande behov av stöd. I dag har barn som bevittnat brott mot närstående under vissa förutsättningar rätt till skadestånd från förövaren. Men det finns fall där de förutsättningarna inte är uppfyllda och barn som därmed saknar en sådan möjlighet till ekonomisk ersättning. För barn som bevittnat brott finns ett stort värde i att deras känslor och upplevelser av händelsen uppmärksammas och bekräftas. Införandet av en särskild rätt till ersättning för barn som bevittnar brott mot en närstående får ett stort värde genom att öppna möjligheten till en sådan bekräftelse även för andra barn än de som enligt gällande regler är berättigade till skadestånd för personskada. Genom brottsskadelagen har staten tagit på sig ett ansvar för ersättning till dem som skadas genom brott. Staten bör också ta ett ersättningsansvar för barn som i allvarliga fall bevittnar brott mot en närstående person. Om rätten till ersättning knyts till brottsskadelagens reglering och benämns brottsskadeersättning, markeras det att även de barn som utsätts för att bevittna brott är att betrakta som brottsoffer. Ersättningen ska bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till hur grovt det bevittnade brottet är. Den undre gränsen för de fall som ersätts bestäms av att endast bevittnande av brott som är ägnade att skada barnets tillit och trygghet ger rätt till ersättning. Brottsoffermyndighetens tillämpning av de nya bestämmelserna har resulterat i ett antal ersättningsfall där följande ärenden utgör exempel på olika ersättningsnivåer. En flicka, som vid tillfället var ett år och fyra månader, bevittnade att hennes far försökte misshandla hennes mor genom att rikta en spark mot modern. Sparken missade dock. Vid samma tillfälle förstörde 23

fadern moderns mobil- och hemtelefoner genom att kasta dessa mot golvet. Brottsoffermyndigheten fann att brottsligheten inte var av så allvarligt slag att den typiskt sett är ägnad att skada tryggheten och tilliten hos flickan i hennes förhållande till en närstående person. Hon kunde därför inte få någon brottsskadeersättning. Dnr 191/07. En pojke, som var sex år gammal, bevittnade att hans far vid ett tillfälle hotade hans mor till livet. Pojken fick inte någon brottsskadeersättning med motiveringen att brottet inte var av så allvarligt slag att det typiskt sett är ägnat att skada tryggheten och tilliten hos barnet i dess förhållande till en närstående person. Dnr 1463/07. Modern till en treårig pojke misshandlades och hotades vid ett antal tillfällen av pojkens styvfar. Hovrätten dömde slutligt styvfadern för grov kvinnofridskränkning till tio månaders fängelse och förpliktade honom att betala skadestånd till pojkens mor med bl.a. sakprövade 40 000 kr för kränkning. Av utredningen framgick att pojken vid ett tillfälle bevittnade när styvfadern misshandlade modern. Mannen drog modern i håret, tryckte upp henne mot en vägg och slog henne med öppen hand i ansiktet. Han tilldelade henne även ett slag i ansiktet med en väska. Pojken, som vid tillfället befann sig i rummet bredvid, började gråta. Modern gick och tog upp honom, och under tiden hon höll honom i famnen tilldelade mannen henne flera slag med öppen hand i ansiktet. Brottsoffermyndigheten fann att det brott som pojken bevittnat varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos honom i förhållande till en närstående person. Han hade därför rätt till brottsskadeersättning. Ersättningen bestämdes till skäliga 5 000 kr. Dnr 11285/06. Fadern till en pojke misshandlade och hotade pojkens mor så gott som dagligen under drygt ett års tid. Fadern slog henne i ansiktet, sparkade henne på kroppen, drog henne i håret och uttalade hot om att döda eller låta döda henne. Hovrätten dömde slutligt fadern för grov kvinnofridskränkning samt att betala skadestånd till pojkens mor med bl.a. sakprövade 50 000 kr för kränkning. I samma dom dömdes fadern även för att ha misshandlat 24

pojkens bror vid minst fyra tillfällen. Påföljden bestämdes till 9 månaders fängelse. Brottsoffermyndigheten fann att det genom utredningen i ärendet var med tillräcklig grad av säkerhet visat att pojken bevittnat brott mot modern vid ett tillfälle då han var tio år gammal. Den misshandel som pojken bevittnat har varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos honom i förhållande till en närstående person. Han hade därför rätt till brottsskadeersättning som bestämdes till skäliga 5 000 kr. Dnr 2272/07. Fadern till en femårig pojke utsatte under fyra månaders tid pojkens mor för ofredande, hot och misshandel. Hovrätten dömde slutligt fadern för grov kvinnofridskränkning till ett års fängelse samt förpliktade honom att betala skadestånd till modern med sakprövade 50 000 kr för kränkning. Av utredningen framgick att pojken vid tre tillfällen bevittnade hur fadern utsatte modern för brott. Vid det första tillfället ofredade fadern modern genom att skrika tillmälen till henne och vid det andra tillfället uttalade han hotelser med innebörd att han skulle döda henne. Vid det tredje tillfället uttalade fadern hot och kallade modern nedsättande saker varefter han misshandlade henne genom att ta ett grepp om halsen på henne samt dunka hennes bakhuvud i golvet. Av våldet tillfogades modern bland annat smärta och andnöd. Brottsoffermyndigheten fann att de brott som pojken bevittnat varit ägnade att skada tryggheten och tilliten hos honom i förhållande till en närstående person. Han hade därför rätt till brottsskadeersättning. Ersättningen bestämdes till skäliga 10 000 kr. Dnr 2142/07. Fadern till en flicka misshandlade och hotade flickans mor regelbundet under fyra års tid. Även i övrigt betedde sig mannen mycket ofta hänsynslöst mot kvinnan genom att uttala nedvärderande kommentarer till henne om hennes person. Fadern misshandlade och hotade även flickans storasyster och storebror under samma tid. Tingsrätten dömde mannen för grov kvinnofridskränkning samt förpliktade honom att betala skadestånd till modern med bl.a. 75 000 kr för kränkning. Tingsrätten dömde även mannen för grov fridskränkning och förpliktade honom att utge skadestånd till flickans storebror och storasyster med bl.a. 75 000 kr vardera för kränkning. Brottsoffermyndigheten fann att 25

26 det med tillräcklig grad av säkerhet var visat att flickan, som är född år 1990, i vart fall hade bevittnat tre tillfällen. Vid det första tillfället blev modern tilldelad flera knytnävsslag mot huvudet och axlarna. Vid ett annat tillfälle knuffade eller slog mannen modern så att hon föll till golvet. Mannen hotade samtidigt modern. I polisförhör berättade flickan att vid det tredje tillfället misshandlade fadern modern genom att han först slog henne så att hon föll till golvet. När hon låg ner på golvet sparkade mannen henne. När hon försökte ta sig upp slog han ner henne igen. Flickan berättade även att hon sett fadern tilldela hennes storebror örfilar vid flera tillfällen samt att hon sett fadern hota hennes storasyster vid ett tillfälle. Enligt Brottsoffermyndigheten hade de brott som flickan bevittnat varit ägnade att skada tryggheten och tilliten hos henne i förhållande till en närstående person. Hon hade därför rätt till brottsskadeersättning som bestämdes till skäliga 10 000 kr. Dnr 1588/07. Två barn, som var två år respektive tre och ett halvt år gamla, bevittnade att deras pappa bröt sig in i bostaden och använde våld i form av hårdragning, stryptag och sparkar mot mammans huvud i samband med att han våldtog henne. Tingsrätten bedömde våldtäkten som grov och dömde mannen till fyra års fängelse. Mamman tillerkändes skadestånd för kränkning med 100 000 kr. Brottsoffermyndigheten lämnade brottsskadeersättning till vartdera barnet med 15 000 kr. Dnr 5578 och 5579/08. Tre syskon, födda 1995, 2001 och 2003, bevittnade att deras mor misshandlades, hotades och ofredades av deras far under tiden augusti 2003 juli 2005, dvs. under en period på ca två år. Misshandeln skedde i bostaden och bestod bl.a. i att fadern tilldelade modern upprepade slag i ansiktet och på kroppen, sparkade henne mot kroppen samt drog henne i håret och i kinderna med bl.a. smärta, svullnad, rodnad och blåmärken som följd. Vid ett tillfälle tryckte fadern en kniv mot moderns mage med en sårskada som följd. Hoten bestod i att fadern uttalade att han skulle döda modern och vid flera tillfällen riktade fadern livsfarliga vapen mot modern som t.ex. knivar, yxor och ett avsågat hagelgevär. Vid ett tillfälle uttalade fadern att han skulle döda modern, varefter han tejpade över hennes mun och tejpade fast hennes armar i en säng. Vid