2011-04-14 Heliga Stolen Ambassadören Inför saligförklaring av HH påven Johannes Paulus II den 1 maj 2011 Santo subito (helgon med detsamma)! skallade ropen från folkmassan på Petersplatsen den 2 april 2005 när nyheten om den nära 85-årige påven Johannes Paulus bortgång tillkännagavs. Subito blev det inte. Katolska kyrkan har regler och procedurer för salig- och helgonförklaringar. Men processen har varit mycket snabb. Bara i moder Teresas fall (den enda kvinna som, enligt ryktet, Vatikanen ska ha övervägt att upphöja till kardinal) 1 har det gått lika fort. Detta är inte ägnat att förvåna. För det handlar om en påve som, även om han långt ifrån var okontroversiell, kommer att gå till historien som en av de verkligt stora personligheterna både i sin kyrka och sin tid. Utan att disponera några divisioner påverkade han politiskt Europas öde på ett sätt som är jämförbart med Roosevelts, Churchills, Gorbatjovs och Reagans. Men i ett kristet-katolskt perspektiv är det hans djupa andlighet och hans konsekventa strävan att stå upp för människan som något mer än en materiell varelse som står i centrum. 1 En märklig påvegärning När Karol Wojtyla, ärkebiskop i Krakow, valdes till påve den 16 oktober 1978 var han 58 år. Hans pontifikat varade i knappt 27 år. Vid hans tillträde hette USA:s president Jimmy Carter och Sovjetunionens Leonid Brezjnev. Vid hans död den 2 april 2005 hette USA:s president George Bush, Sovjetunionen var upplöst och Rysslands president hette Vladimir Putin. Europa var inte längre delat. Det kalla kriget var slut. Men World Trade Centers tvillingtorn hade raserats och Irakkriget utkämpats. Världen var en annan. Vid begravningen deltog 200 stats- och regeringschefer. 300.000 pilgrimer följde ceremonin på plats. Flera miljoner gjorde det på storbildsskärmar runt Postadress Telefon E-post: Stockholmsbaserade ambassadörer +46 8 4051000 ud-ksa@foreign.ministry.se med kansli Utrikesdepartementet + 46 (0)8 405 3432 103 39 Stockholm Besöksadress Telefax Telex Gustav Adolfs torg 1 +46 8 723 11 76
2(7) om i Rom. Begravningen var därmed den dittills mest besökta religiösa ceremonin i västvärlden. Karol Wojtyla deltog som ung biskop i alla fyra sessionerna av Andra Vatikankonciliet (1962-1965), en milstolpe i katolska kyrkans historia. Han förenade polsk patriotism och stark känsla för social rättvisa med djup andlighet. Hans tydliga ställningstagande för nationellt självbestämmande parat med kyrkoledarens moraliska auktoritet blev en murbräcka som ledde till först den polska kommunistregimens och i förlängningen hela sovjetsystemets sammanbrott. Om detta har både Polens f d president, fackföreningsledaren Lech Walesa, och den siste sovjetiske presidenten Michail Gorbatjov vittnat. Historiska faktorer hade betydelse. Kyrka och nation har traditionellt varit nära sammanvävda i Polen. Katolska kyrkan var den institution som förkroppsligade den polska nationalkänslan under århundraden då Polen som stat var utraderad från Europas karta. Johannes Paulus skulle bli känd för sin förmåga att entusiasmera stora människomassor, liksom för sin förmåga att otvunget umgås med s k vanligt folk. Ca 300 miljoner beräknas ha sett honom live under hans pontifikat. Nära en tredjedel av Polens befolkning beräknas ha gjort det vid hans första, historiska besök i hemlandet 1979 efter att året innan ha valts till påve (den förste ickeitalienaren på 450 år). De jublande skarorna som mötte påven, mängden polska och påvliga flaggor (men inga med hammaren och skäran) som kantade hans väg blev utan tvivel en boost för den unga fackföreningen Solidaritet i dess kamp för fackliga rättigheter, och, i förlängningen, för ett fritt Polen. Encyklikan Laborem exercens från 1981, året efter den Solidaritetsledda revolten vid varven i Gdansk, gav moraliskt stöd åt arbetarnas kamp för värdiga villkor. Johannes Paulus var konsekvent och tydlig i sitt stöd för Solidaritet. Han förde också, tillsammans med den polska kyrkans primas, den gamle kardinalen Stefan Wyszynski, en dialog med regimen Jaruszelski, som i sin tur tvangs gå en delikat balansgång i förhållande till Moskva. Numera offentliggjorda protokoll från politbyråns sammanträden visar att man i sovjetledningen tidigt insåg att man i Wojtyla hade en formidabel ideologisk motståndare. En nära dialog utvecklades också med den amerikanska statsledningen, president Reagan och, inte minst CIA-chefen William Casey (CIA understödde via den amerikanska fackföreningsrörelsen finansiellt
3(7) Solidaritet). Casey var varm katolik. Journalisterna Carl Bernstein och Marco Politi beskriver i biografin His Holiness sammanträffanden mellan Casey och påven då de inte bara talade politik utan också andliga ting och bad tillsammans. Karol Wojtyla var moralfilosof, en av de stora företrädarna i vår tid för den riktning som brukar kallas personalism och som är grunden för den katolska socialläran. Centrum i denna filosofiska riktning är människan som relationell varelse (både materiell och andlig). 2 1950 skrev han en pjäs som, i likhet med Sartres Smutsiga händer, gestaltar en dragkamp mellan två personer med radikalt olika etiska utgångspunkter. Den prefigurerar hans senare kritik av marxismen för dess i hans ögon förkrympta syn på människan som enbart en materiell varelse. Kritiken blev, tillsammans med hans erfarenhet av den reellt existerande socialismen i Polen, grunden för hans avståndstagande inte bara från den östeuropeiska kommunismen utan också från den latinamerikanska s k befrielseteologin, som han menade låg alltför nära marxismen i sin syn på Jesus (social revolutionär snarare än Frälsare). Johannes Paulus pontifikat innebar ett brott med det som, med hänsyftning på den västtyske kanslern Willy Brandt, brukar kallas katolska kyrkans Ostpolitik. Under 1960- och 1970-talen gjordes diplomatiska ansträngningar att skapa ett livsrum för de katolska kyrkorna bakom järnridån genom förhandlingar och avtal med regimerna. Politiken byggde på antagandet att regimerna skulle bestå under överskådlig tid. Det handlar inte om ars vivendi (levnadskonst), utan om ars non moriendi (konsten att inte dö), som Vatikanens statsminister ärkebiskop Agostino Casaroli torrt uttryckte det. (Det är i efterhand slående att se hur svängningarna i Vatikanens utrikespolitik under det kalla kriget motsvarat dem i den sekulära politiken. Ostpolitiken utsattes för samma kritik som Willy Brandts. Johannes Paulus utmaning av marxismen i början av 1980-talet sammanföll i tiden med president Ronald Reagans mer konfrontatoriska politik gentemot Moskva. Det stora mötet i Assisi 1986 (se nedan), där alla världens religiösa ledare på påvens initiativ samlades i gemensam bön för freden, hölls samma år som Reagan och Gorbatjov i Reykjavik tog de första trevande stegen mot vad som skulle bli slutet på det kalla kriget. Irakkriget tog Johannes Paulus starkt avstånd från och gjorde stora men fruktlösa ansträngningar att förhindra). Johannes Paulus engagemang begränsade sig inte till hemlandet och Europa. Han ansåg sig ha ett uppdrag som gällde hela världen och under sin tid som
4(7) påve besökte han sammanlagt 130 länder. Budskapet till människorna handlade genomgående om värdighet, om social rättvisa och om demokrati, men också om att människans sanna kallelse är något härutöver. I encyklikan Veritatis Splendor från 1993, enligt den svenske dominikanprästen Anders Piltz kanske hans mest representativa, pläderade han för att det som är gott för människan är något objektivt och överindividuellt, att den sanna friheten inte består i en godtycklig valfrihet utan i möjligheten att leva det goda, det rätta och det sköna. Ekumeniskt verkade Johannes Paulus för goda relationer till både ortodoxa och till de kyrkor som framgått ur reformationen. Moder Tekla, generalabbedissa i birgittinerorden med moderhus vid Piazza Farnese i Rom och nära vän till påven, har varit en naturlig länk till Sverige. Ärkebiskopen i Svenska Kyrkan Bertil Werkström besökte påven flera gånger (1985, 1987, 1991 i samband med 600-årsminnet av den heliga Birgittas helgonförklaring och 2002 i samband med 700-årsminnet av Birgittas födelse). Påven avlade ett officiellt besök (det första någonsin av en påve) i Sverige 1989 och det svenska kungaparet avlade svarsbesök 1991. Kungaparet, dåvarande statsminister Göran Persson och dåvarande ärkebiskop KG Hammar var närvarande vid Johannes Paulus begravning den 8 april 2005 Fredsmötet i Assisi 1986 (25-årsminnet firas i oktober i år) som hölls på Johannes Paulus initiativ var en stor sak i den interreligiösa dialogen. FN hade förklarat 1986 som fredens år och påven ville med mötet i Assisi ge ett religiöst svar på denna appell. Valet av Assisi snarare än Rom var medvetet. Man ville att dagen skulle firas i den helige Franciskus anda, dvs i ödmjukhet och enkelhet. Mötet var ingen fredskongress; inga diskussioner eller resolutioner. Påven och hans gäster, ledarna för alla de stora världsreligionerna, gjorde det alla kunde enas om: de bad, fastade och vandrade som pilgrimer genom Assisis gator i en mäktig manifestation för fred på jorden. 3 Johannes Paulus var den första påven i historien som besökte synagogan i Rom (nuvarande påven Benedictus upprepade gesten i januari 2010). Han besökte också Auschwitz (även nuvarande påven har varit där). Hans ord om antisemitismen som en synd mot både Gud och människor bekräftade Andra Vatikankonciliets deklaration Nostra Aetate att kyrkan lämnat arvet av antisemitism bakom sig. Heliga Stolen upprättade 1993 diplomatiska förbindelser med staten Israel. Förhållandet till islam var mera distanserat
5(7) (privat ska han ha kritiserat islam som en våldsreligion). Men vid besöket i Umayyadmoskén i Damaskus kysste han Koranen. Johannes Paulus obestridliga karisma förstärktes genom ett intuitivt sinne för dramatiska effekter. Hans dramaturgiska samspel med en ständigt lika fascinerad press utvecklades till något som liknade symbios. Han har också kritiserats för att vara auktoritär. Många katoliker, kanske speciellt i västvärlden, har vänt sig mot den centralisering av makten i katolska kyrkan till påven och kurian i Rom som genomfördes under hans tid. De har menat att den rullar tillbaka den utveckling mot kollegialitet (gemensamt beslutsfattande av påve och biskopar) som Andra Vatikankonciliet betonade. Vissa skulle hävda att det rörde sig om en nödvändig uppstramning efter de turbulenta årtionden som följde på konciliet. Andra anser att det rörde sig om ett medvetet försök till generell roll-back av konciliets reformer. Jesuitordens arbete bland fattiga människor i Latinamerika fick inget stöd hos Johannes Paulus. Icke konforma teologer som schweizaren Hans Küng och amerikanen Charles Curran fråntogs rätten att bedriva katolsk undervisning. Kvinnor inom och utom katolska kyrkan har kritiserat Johannes Paulus för hans konservativa syn i genderfrågor och sexualetik. Den senare frågan ställdes på sin spets vid FN:s befolkningskonferens i Kairo 1994 då Vatikanen aktivt kämpade mot ställningstaganden till förmån för familjeplanering och abort. Den kanske allvarligaste kritiken mot Johannes Paulus har kommit först efter hans livstid. Den har gällt avslöjandena år 2010 av omfattande sexuella övergrepp i katolska kyrkan. De flesta ligger långt tillbaka i tiden och många måste ha ägt rum och rapporterats till Rom under hans ämbetstid. Initierade bedömare har hävdat att den nuvarande påven Benedictus, då kardinal Joseph Ratzinger, gjorde tappra försök att få Vatikanens ledning att agera, men att detta stoppades på hög nivå. Om och i så fall i vilken utsträckning Johannes Paulus personligen var involverad är omöjligt att säga. Uteslutet är inte att minnen av den polska kommunistregimens utpressning mot misshagliga präster kan ha fördunklat hans omdöme på denna punkt och också fått honom att ställa sig negativ till samarbete med den sekulära rättvisan. Ostridigt är att han beskyddade Marcial Machiel Degollado, mexikansk präst och grundare av Kristi legionärer, en religiös orden där omfattande sexuella oegentligheter avslöjats.
6(7) Men allt detta till trots framstår Johannes Paulus, kanske vid sidan av Johannes XXIII, med sin varma och spontana framtoning som den påve i modern tid som varit mest älskad och avhållen världen över. Och det är, enligt katolska kyrkan, vördnaden för personens helighet som är grunden för saligförklaring och helgonvärdighet. 2 Stegen i saligförklaringsprocessen Hur går det till när en person saligförklaras?. Normalt kan processen inledas först fem år efter personens död. I Johannes Paulus fall gav hans efterträdare, Benedictus XVI, dispens redan 2005, dvs samma år som denne avlidit. Saligförklaring (näst sista steget i en helgonförklaring) innebär att en avliden kan vördas som helgon lokalt i ett stift, en kongregation eller en orden. Eftersom saligförklaringen i detta fall gäller en påve (biskop av Rom) skedde den inledande undersökningen i Roms stift 2005-2007. Den godkändes av Vatikanens kongregation för helgonförklaringar den 4 maj 2007. Kongregationen utsåg nio teologer som fick granska den mycket omfattande dokumentationen, positio. I juni 2009 avslutade teologerna sitt arbete. Dokumentationen granskades och godkändes härefter av de kardinaler och biskopar som ingår i helgonkongregationen, varefter påven den 19 december samma år gav tillåtelse till kongregationen att erkänna Johannes Paulus II:s heroiska dygder. Nästa steg var att välja ut ett av de många mirakel som tillskrivs Johannes Paulus för att det skulle granskas av kongregationen. Tidigare krävdes två mirakel, men Johannes Paulus (som själv under sitt liv helgon- och saligförklarade fler personer, 483 resp 1.340 4, än någon tidigare påve), hade beslutat att det räckte med ett. Under hans pontifikat avskaffades också den ärevördiga institutionen "Djävulens advokat, dvs den person som under processens gång hade till uppgift att bestrida en kandidats kvalifikationer för helgonvärdighet. Valet av mirakel i Johannes Paulus fall föll på ett oförklarligt tillfrisknande från Parkinsons sjukdom (även Johannes Paulus led av Parkinson) hos en fransk nunna, syster Marie Simon Pierre Normand. Tillfrisknandet skedde två månader efter Johannes Paulus död efter det att hon själv och hennes medsystrar bett den avlidne påven om förbön. Den 14 december 2010 fastslog helgonkongregationens experter att ett samband fanns mellan tillfrisknandet (som vetenskapligt inte kunde förklaras) och den förbön som riktats endast till Johannes Paulus. Vid ett ordinarie sammanträde i
7(7) kongregationen den 11 januari 2011 bekräftades att tillfrisknandet var ett under. Den 14 januari gav påven formellt helgonkongregationen tillåtelse att utfärda ett dekret som erkänner Johannes Paulus mirakel. Nyheten kablades därmed ut över världen. 5 2 Varför saligförklaring 1 maj? Att saligförklaringen formellt sker den 1 maj, arbetarrörelsens traditionella helgdag, kan se ut som en tanke. Johannes Paulus var en av de få påvar som arbetat med sina händer (i Solvays kemifabrik under den nazistiska ockupationen av Polen). I Latinamerika hände det att jublande människomassor hälsade honom med ropen papa obrero, arbetarpåve. Om de italienska fackföreningarnas traditionella första majdemonstration vid domkyrkan San Giovanni in Laterano (som brukar samla en miljon människor) skulle dra en smula folk från saligförklaringen, kan alltså även den ses som en indirekt tribut till en påve med stark känsla för social rättvisa och för arbetares mänskliga värdighet. Kanske inte är det vad organisatörerna tänkt sig. Men många av deras medlemmar kan nog se det så. Och det finns nog ingen retsam avsikt bakom kyrkans val av datum för saligförklaringen. På den 1 maj infaller i år andra söndagen efter påsk. Johannes Paulus dog på kvällen före denna liturgiska helgdag. Den är också särskilt knuten till honom genom att han vigt den åt Guds barmhärtighet, inspirerad av en polsk mystiker, Faustina Kowalska (1905-1938) som han själv kanoniserat. Ulla Gudmundson 1 Om detta rykte är sant eller inte kan man, som Sr Madeleine Fredell OP och Fr Ulf Jonsson, SJ och jag konstaterat, spekulera om. Möjligt är det i alla händelser. Kardinal är en hederstitel i katolska kyrkan. Den har, till skillnad mot präst- och biskopstiteln, ingen sakramentell grund. Några ämbetsmässiga hinder för en kvinna att bli kardinal finns alltså inte. 2J Jag är tacksam mot Sr Madeleine Fredell, OP, för hennes hjälp att klargöra personalismen 3 Likaledes är jag tacksam mot Sr Katrin Åmell, OP, för hennes klargörande av Assisimötets betydelse 4 Uppgifterna ur Wikipedia 5 Här följer jag Olof Brandts utförliga redogörelse för processen i den katolska kultur/samhällstidskriften Signum 1/2011