186 Diverse: De postanstalter, som antingen för egen del eller för dem underlydande poststationer äro i behof af årtalsstilar för nästkommande år 1893 till ortstämplar, anmodas att innan den 15 nästinstundande November hos Poststyrelsens Trafikafdelning reqvirera sådana stilar; och böra reqvisitionerna åtföljas af profstil (en till stämpeln hörande årtalsstil för något föregående år) för hvarje stämpel, hvartill årtalsstil erfordras. Enligt till poststyrelsen erhållet telegram af den 3:dje Oktober från t. f. Chefen för posten och telegraferna i Kejsardömet är till följd af kolerafarsoten försändning af paket till Bulgarien instäld. Icke officiella afdelningen. Frågan om den internationella posträtten, behandlad på postkongressen i Wien år 1891. De lagförslag, som diskuterades på Wienerkongressen år 1891, kunna kategoriseras i: I) statsrättsliga, II) civilrättsliga och III) kriminala. i. Till den första af dessa kategorier hänför sig den i grundfördraget ingående bestämmelsen, huru postvärken i de associerade staterna skola häfda sina politiska rättigheter på skepp och öfriga fartyg 1) under seglats, och 2) då fartygen ligga i hamn. Till följd af hafskommunikationernas storartade omfattning i våra dagar händer ej sällan, att passagerare och varuforslare inlämna sin korrespondens på skepp och ångfartyg, ej blott då dessa ligga för ankar i hamnarna utan äfven under själfva seglatsen. Å fartyg, som trafikera de stora hafven och oceanerna, gör sig behofvet af postfrimärken med hvarje år alt mera kännbart. Detta faktum föranledde kongressen
att diskutera den af italienska postadministrationen väkta frågan, med hurudana frimärken korrespondens, inlämnad å skepp och ångfartyg, skall frankeras under seglats, och då fartygen ligga i hamn. Italienska postförvaltningen föreslog, att all korrespondens, inlämnad å i hamn befintliga fartyg, skulle frankeras med det lands frimärken, under hvars flagg fartygen segla. Emot detta afgörande af frågan opponerade sig representanterne för Tyskland, Frankrike, Brasilien, de nederländska kolonierna, Turkiet och Uruguay. Tyska postvärket hade städse tillämpat den grundsatsen, att i hamnar eller s. k. territoriala vatten, hörande till ett land, där ett regelbundet organiseradt postväsen är förhanden, den ekonomiska bestämmanderätten i anseende till de postala kommunikationerna utsutande tillhör den lokala styrelsemakten. Denna grundsats baserar sig på den bekanta nationalrättsliga teorin, enligt hvilken hvarje fartyg under seglats bör betraktas såsom en del af det land, hvilket det tillhör, eller hvars flagg de bär, och att å andra sidan hvarje land eger att utöfva sina politiska rättigheter i alla till detsamma hörande hamnar äfvensom de angränsande vattnen inom 3 engelska mils omkrets (enligt den publicistiska termen: terras dominium finitur, ubi finitur armorum vis ett lands välde sträcker sig lika långt som dess vapen.) Kongressen har i öfverensstämmelse med dessa den nutida vetenskapens fordringar transformerat den italienska postadministrationens lagförslag och upptagit den franska postadministrationens proposition: Korrespondens, som på öppna hafvet inlägges i breflåda å ett fartyg eller öfverlämnas till skeppsbefälhafvare, kan frankeras med frimärken enligt taxorna i det land, till hvilket fartyget hör eller hvars lagar det underlyder. Om korrespondens inlämnas under den tid fartyget uppehåller sig å någondera af ändpunkterna för dess turer, eger frankeringen gällande kraft endast i fall den sker förmedels postfrimärken och enligt taxorna i det land, i hvars farvatten fartyget befinner sig.» Genom denna förordning har inom den internationella postalrätten skapats en ny grundsats för de postala rättigheternas upprätthållande på ångf ar tyg och skepp i utländska territoriala vatten, en grundsats, hvarigenom de lokala postmyndigheterna skyddas i sina rättigheter för godtyckligt främmande intrång vid de postala kommunikationernas upprätthållande och exploatering. Hvad specielt örlogsfartyg vidkommer, så har kongressen faststält såsom norm, att brefkorrespondens, som å slika fartyg inlämnas till befordran af officerare och manskap och sedan af skeppets kommendör i slutna post 27 187
188 paket expedieras till hemlandets postanstalter, måste frankeras med det lands frimärken, hvilket fartyget tillhör. Denna senaste grundsats baserar sig likaledes på de moderna internationella rättsprinciperna, enligt livilka krigsfartyg i utländska hamnar betraktas såsom exteritoriella. IX. De lagstadganden, som hänföra sig till den civila rättsbranchen i de associerade staterna, inskränka sig till behandling af frågan om postvärkens ansvarsskyldighet för den genom deras förmedling befordrade korrespondensens framkomst i oskadt och orubbadt skick. Främst förelåg det kongressen att afgöra frågan, huruvida man fortfarande borde medgifva en del af de associerade staterna befrielse från den i grundfördraget konstituerade ansvarsskyldigheten för assurerad korrespondens. En sådan hade härtils ej erkänts af följande stater: Storbritannien, Förenta staterna i Nordamerika, republiken Argentina, Bermuclasöarna, Brasilien, Kanada, Equador Guatemala, Honduras, Jamaika. Mejico, Paraguay, Peru, San-Salvador, San-Domingo, Straits Settlements, Uruguay och Venezuela. De af dessa stater, som utmärkts med kursiv stil, hafva redan transformerat sin inre lagstiftning i öfverensstämmelse med grundfördraget. Den amerikanska och den brasilianska postadministrationen hade på Wienerkongressen tillkännagifvit sin afsikt att hos de lagstiftande myndigheterna petitionera om motsvarande lagstadganden. Sålunda kan f. n. frågan om ansvarsskyldighet för assurerad korrespondens anses afgjord inom världspostalliansen och det i fullt positiv riktning. För att gifva detta stadgande en mera stabil karaktär, har Wienerkongressen på framställning af direktören för tyska postvärket, Sakse, ur grundfördraget eliminerat 8 art. 6 rörande inskränkning i ansvarsskyldigheten för rekommenderad korrespondens för vissa stater och infört denna punkt i slutprotokollet såsom ett undantagsförhållande af rent transitiv natur, hvilket inom kort skall komma att försvinna ur den internationala postalrätten. Hvad åter vidkommer stadgandet om afsändarens uteslutande rätt till skadestånd för förkommen korrespondens, så har det bibehållits ej blott i grundfördraget utan äfven i alla detsamma kompletterande internationella konventioner. Så förelåg det kongressen att fixera de fäll, uti hvilka postvärken skola anses ansvarsskyldiga för genom deras förmedling befordrad korrespondens.
Vid diskussionen af denna fråga föreslog österrikiska postadministrationen, att postvärkens ansvarsskyldighet för assurerad korrespondens skulle utsträckas till äfven det fäll, då korrespondensen förkommer till följd af utomordentliga omständigheter (force majeure). Österrikiska postadministrationens proposition motiverades af följande hänsyn: 1) postvärkens befrielse från ansvarsskyldighet för under utomordentliga omständigheter förkommen korrespondens skulle framkalla konkurrens emellan dessa värk och försäkringsbolagen, hvilka sistnämda ej fästa något afseende vid slika undantagsfall, 2) det vore utomordentligt svårt, ja omöjligt att noggrant fixera gränserna för kategorin: vtomordentliga omständigheter 1, 3) äfven äro de fäll, då korrespondensen till följd af sådana omständigheter går förlorad, ganska sällsynta, hvarför det ej vållar postvärket någon synnerlig risk att ikläda sig ansvarighet för äfven dessa fall. Österrikiska postadministrationens förslag understöddes af Egypten, Nederländerna och Sverige, men väkte opposition hos representanterne för Frankrike, Storbritannien, Italien och Turkiet. Representanten för italienska postdirektionen riktade uppmärksamheten på den omständigheten, att risken i förenämda fall är vida större för postvärken än för assuransbolagen: 1) alldenstund dessa sistnämdas värksamhet är mycket vidsträktare, 2) och en olyckshändelse för dem ej kan medföra så svåra följder som för postvärken, 3) och slutligen emedan assuransbolagen själfva i sin tur merendels äro försäkrade. Vid allmän omröstning förkastades österrikiska postdirektionens förslag med 5 rösters majoritet. Frågan om ansvarsskyldighet för postvärken under utomordentliga förhållanden utgjorde föremål för förnyad granskning vid kongressens diskussion af art. 11 om vilkoren för utväxling af paket och lådor med angifvet värde. På egyptiska postdirektionens framställning kompletterades detta moment med en specialförordning: Länder, som ikläda sig ansvarsskyldighet under utomordentliga omständigheter, äro härför berättigade till en särskild uppbörd inom gränser, som fixeras i slutet af 1 art. 4 af förbemälda villcor." Sålunda har den proposition, som österrikiska postadministrationen ej lyckades introducera i grundkonventionen, ingått i vilkorsbestämmelsen för utväxling af paket och lådor med angifvet värde och ådagalagt enstämmigheten i den internationala postalrätten i anseende till postvärkens medborgerliga ansvarsskyldighet för den genom deras förmedling befordrade korrespondensen. Vid betraktande af frågan om postvärkens ansvarsskyldighet under utomordentliga förhållanden måste vi rikta uppmärksamheten på äfven den 189
190 omständigheten, att korrespondensen vid långväga befordran (isynnerhet till s. k. transoceaniska länder) i allmänhetens intresse kräfver en om möjligt obegränsad ansvarsskyldighet ifrån postvärkens sida. A andra sidan skulle åter den genom kongressen till äfven utomordentliga fall utsträkta ansvarsskyldigheten för postvärken ej öfverensstämma med den civilrättsliga principen vid godstransport, enligt hvilken den kontrahent, som åtagit sig befordran af godset, ansvarar för dess förlust endast i det fall, då den vållats a f honom själf eller genom hans oomtiinksamhet (culpa) eller är en följd af eventuella (casus), men ej utomordentliga omständigheter (vis major). Dessa tvänne konträra grundsatser det allmänna intresset och de associerade staternas majoritetsrätt framkallade äfven kontradiktion på Wienerkongressen vid diskusionen af österrikiska postvärkets ofvan behandlade proposition. Den senare af dessa principer visade sig ega öfvervikten, om än kongressen fann sig nösakad till en viss afvikelse från densamma, i det den faststälde ansvarsskyldighet för postvärken vid förlust af värdeförsändelser under utomordentliga omständigheter. I anseende till det nu för tiden förherskande sträfvandet att utsträcka befordringsanstalternas ansvarsskyldighet kan man hoppas, att den tid ej är aflägsen, då den förra grundsatsen (det allmänna intresset), som utsträcker de af de moderna rättsprinciperna utstakade gränserna för postvärkens ansvarsskyldighet för genom deras förmedling befordrad, förkommen korrespondens, vinner afgörande betydelse. Denna sträfvan att utsträcka postvärkens ansvarsskyldighet i allmänhetens intresse fann uttryck bland annat i art. 11 af den nya förordningen rörande vilkoren för utväxling af paket och lådor med angifvet värde, hvilken förordning tillförsäkrar afsändaren skadeersättning för en värdeförsändelse, ej blott då den går förlorad vare sig genom stöld eller på annat vis utan äfven då den tillfogas skada. Hvad åter vidkommer kvantiteten af skadeståndet för förkommen rekommenderad korrespondens, projekterade den italienska och den franska postdirektionen fastställande af en viss gräns emellan bref å ena sidan samt varuprof, tryckalster och öfriga rekommenderade försändelser, de där postbefordras enligt lägre taxa, livarvid man för bref skulle fastställa en proportionelt högre skadeersättning än för annan rekommenderad post. Den italienska och den serbiska postadministrationen föreslogo därjämte att nedsätta skadeersättningen för förkomna rekommenderade bref till 50 25 franc s. Dessa propositioner blefvo af kongressen förkastade på den grund, att ersättningen för förkommen rekommenderad korrespondens i kvantitatift hän-
seende ej bör bero af innehållets beskaffenhet och värde, och emedan man i fördraget ej kunde införa förändringar, de där i allmänhetens ögon kunde synas regressiva. Men Wienerkongressen ej blott behandlade och fixerade de fall, då postvärken äro ansvariga för genom deras förmedling befordrad korrespondens; den faststälde äfven de fall, då postvärken fritagas från hvarje ansvarighet. Isynnerhet på grund af den nya bestämmelsen i art. 11 om vilkoren för utväxling at paket och lådor med angifvet värde hafva postvärken tillerkänts rättighet att tillbakavisa hvarje ersättningsanspråk från korrespondenternes sida, om förlusten vållats af afsändaren själf, genom hans o akts am het eller varit en följd at det postbefordrade föremålets egenskaper11. Denna förordning står i fullkomlig harmoni med den vetenskapliga teorin i föi draget om godstransport och ingår nu för tiden i nästan alla europeiska postlagstiftningar. I fullkomlig öfverensstämmelse härmed har man i den nya bestämmelsen i art. 8 af hufvudfördraget statuerat att: Postvärkens ansvarighet för korrespondens, adresserad till aftbrdrair1, upphör från och med dess utlämning till en person, som enligt i resp. land gällande förordningar bevisar, att hans namn och profession äro identiska med de i adressen å resp. bref uppgifna11. Denna sista nya förordning har blifvit införd på framställning af belgiska postadministrationen ocli motiveras af det faktum, att postvärken på intet annat sätt kunna konstatera emottagarens indentitet än genom att jämföra de af honom presterade dokumenten med korrespondensens adress. Denna inskränkning i postvärkens ansvarighet har blifvit gjord i allmänhetens eget intresse, alldenstund postvärken i annat fäll för att förekomma möjliga missförstånd skulle nödgas taga sin tillflykt till andra för korrespondenterne brydsaminare åtgärder.,,i de flesta fall11, säges det i motiven till art. 8 af grundfördraget,»är det för postvärken omöjligt att förvissa sig om en person, som företer verificerande dokument, är korrespondensens värklige adressat och ej en individ med samma namn eller en fingerad person, den där vill tillegna sig korrespondensen11, i erminen för anmälan om erhållande af skadeersättning för förkommen korrespondens bestämdes såsom förut till ett.år; österrikiska postdirektionens förslag om fastställande af tvåårig anmälningstermin för värdeförsändelsen förkastades. Slutligen granskades och antogos på postkongressen i Wien följande kompletterande förordningar, de där hänföra sig till frågan om postvärkens ansvarighet för genom deras förmedling befordrad korrespondens: 191
192 1) Enligt tyska postadministrationens förslag statuerades, att, om det ansvarsskyldiga postvärket tillkännägifver för afsändningspostvärket, det detta ej må utbetala skadeersättning, så måste det förra godtgöra afsändningspostvärket de utgifter, som kunna bli en följd af att skadeersättningen förhålles, likasom och enligt tyska postdirektionens tolkning i förevarande fall afsändningspostvärket öfvertager det ansvarigas sak och handlar ej sj älfständigt utan i dess namn. 2) Enligt österrikiska postadministrationens proposition har ansvarsskyldigheten för förkommen rekommenderad korrespondens i de fall, då det visat sig omöjligt att konstatera, inom hvilket lands område korrespondensen förkommit, utsträkts till öfver hufvud alla de postvärk, som varit delaktiga i dess befordran (härtils har man i slika fall såsom ansvarsskyldiga ansett endast de två närmaste postvärken, emellan hvilkas anstalter korrespondensen befordrats. 3) På österrikiska postadministrationens förslag har art. XII af instruktionen till grundfördraget kompletterats med stadgandet, att kostnaderna för bestridandet af skadeersättningen alltid falla på det för den förkomna korrespondensen ansvariga postvärket. Grundfördragets stadgande att a f sändare eger rätt att återfordra korrespondens eller ändra adress å densamma, innan den ännu utlämnats till adressat 1, hvilket stadgande häfdar afsätidares eganderätt till korrespondens under tiden för dess postbefordran, har bibehållits af Wienerkongressen i grundfördraget samt äfven införts i alla densamma kompletterande internationella postkonventioner. Denna förordning har nyligen accepterats af republiken Argentina, Brasilien, de danska kolonierna, de nederländska kolonierna, Paraguay, Persien, Peru, de portugisiska kolonierna och Uruguay, hvilkas inre lagstiftning tillförene ej medgifvit afsändaren dispositionsrätt öfver korrespondensen under tiden för dess postbefordran. XXI. Intill närvarande tid har hvarken i grundfördraget eller de densamma kompletterande internationella postkonventionerna ingått lagbestämmelser, de där skulle hänföra sig till den kriminala rättsbranchen i föreningsländerna. Det första försöket att likställa de associerade postvärken i anseende till deras kriminala lagstiftning gjordes på postkongressen i Wien på franska postadministrationens framställning.
Redan på Pariserkongressen år 1878 hade man vid diskussionen af art. 8 af grundfördraget enligt livilken artikel livarje försändelse bör frankeras förmedels i afsändningslandet gällande frimärken väkt förslag att komplettera denna artikel genom följande stadgande: afsiktligt bruk af efterapade eller redan begagnade frimärken måste beifras och bestraffas enligt lagarna i det land, hvarest, brottet föröfvats. Denna proposition skulle likväl ej denna gång realiseras, enär majoriteten delegerade ansåg liknande förordningar böra öfverlåtas åt den inre lagstiftningen i livarje särskildt land. På postkongressen i Lissabon år 1885 blef sedermera frågan om åtal emot personer, de där uppsåtligen begagna sig af efterapade frimärken, återupptagen, och påpekade man härvid det vanmäktiga i de åtgärder, som härtils vidtagits emot detta grofva, hela föreningens intressen kränkande missbruk. Kongressen i Lissabon har trots alla framställningar i detta ämne inskränkt sig till att i sina protokoll intaga endast postadministrationernas muntliga löfte om ömsesidigt understöd vid förebyggande och beifrande af efterapning af postfrimärken äfvensom uppsåtligt begagnande af sådana vid frankning af korrespondens (Documents du Congrés de Lisbonne 1885, tome II p. 81). Det på kongressen i Lissabon gifna löftet infriades likväl på långt när ej af alla postvärk. Denna sistnämda omständighet utgjorde grunden för följande på postkongressen i Wien antagna och för alla de associerade länderna obligatoriska kriminalstadgande: De höga fördragslutande parterna förbinda sig att antaga eller för sina resp. lagstiftande myndigheter föreslå nödiga straffåtgärder emot afsiktligt bruk af efterapade eller redan begagnade postfrimärken vid frankering af korrespondens. De förbinda sig därjämte att antaga eller föreslå för sina lagstiftande myndigheter nödiga mått och steg för förebyggande och hämmande af brottslig tillvärkning, utprångling och spridning af i poströrelsen brukliga frankotecken, de där äro efterapade eller så tillvärkade, att de kunna tagas såsom frankotecken, utgifna af postvärket i något af de till unionen tillkomna länderna. Den nya förordningen bildade art. 18 i grundfördraget och kompletterades förmedels en motsvarande statut i instruktionen, rörande behandling af bref, de där frankerats med ogiltiga frimärken, äfvensom de åtgärder, som skola vidtagas för upptäckande af samt väckande af åtal emot personer, de där gjort sig skyldige till slika brefs inlämning på posten. Utan att vidröra den inre lagstiftningen i de associerade länderna om beifrandet af kriminala rättskränkningar fordrar art. XXXI i instruktionen till grundfördraget: 1) att teckningen å ett efterapadt eller redan begagnadt postfrimärke 193
194 i livarjc fall skall lämnas i ograveradt skick äfvensom att själfva den försändelse, som bär ett slikt märke om Idott ej den inre lagstiftningen i de land, hvarest missbruket konstaterats, fordrar dess oförtöfvade utlämning skall postbefordras rekommenderad i särskildt konvolut och adresseras till själfva postanstalten å destinationsorten, 2) att postdirektionen i det land, hvarifrån försändelsen utgått, äfvensom det land, dit försändelsen är destinerad, oförtöfvadt skola underrättas om det upptäkta missbruket förmedels särskilda tjänstemeddelanden enligt följande formulär: samt att ett exemplar af denna notifikation öfversändes till destinationspostanstalten i ett konvolut, innehållande försändelsen med det misstänkta frimärket,
195 5) cilt adr essaten inkallas för att bevittna det upptäkta missbruket hvarviel själfva försändelsen utlämnas endast i det fall, att adressaten eller hans befullmäktigade samtycka att uppgifva afsändarens namn ocli adress samt efter värkstäld undersökning af innehållet till postvärkets disposition öfverlämna antingen hela försändelsen eller, där denna ej kan särskiljas från det lagvidriga föremålet (corps du delit), den del af försändelsen (omslaget, bandet o. s. v.), hvarå adressen är tecknad och det misstänkta märket påfäst. 4) att öfver alt detta ett särskildt protokoll skall upprättas med uppgift, om adressat infunnit sig, om han samtykt att mottaga försändelsen, velat fördölja densamma, uppgifvit afsändarens namn etc., och hvilket protokoll bör undertecknas af posttjänsteman äfvensom adressat eller befullmäktigad, men i händelse af dessa sistnämdas vägran att underskrifva bör vara försedt med behörig anmärkning om förhållandet. Protokollets form: L postanstaltens å desti- P ostdirektion...nationsorten stämpel Protokoll, upprättadt i...på grundvalen af art. 18 af världspostkonventionen samt art. XXXI af instruktionen för tillämpningen af denna konvention. Bruk af misstänkt postfrimärke. År ettusen åttahundra nittio... den och den dagen i den och den månaden hafva Yi nedantecknade p o s t...i.... handlande på grundvalen af art. 18 af världspostkonventionen äfvensom art. XXXI af instruktionen för denna konventions praktiska tillämpning samt närvarande vid undersökningen af.... (korrespondensens speciella art: bref, tryckalster etc.) afsänd.... (datum) från.... (ort) till H. H...i... v äg an d e... och frankerad m ed...intyga härmedels, att å bemälda korrespondens ett misstänkt postfrimärke finnes påfäst, hvilken handling är ett brott, förutsedt i art. 18 af ofvanberörda konvention. 28 i
196 Adressaten har tillkännagifvit för oss (härvid utstrykes efter omständigheterna den ena eller den andra uppgiften)... i vi åt honom u tlä m n a t... vi lämnat att han vägrar uppgifva afsändaren, att afsändaren är honom obekant, att afsändaren Herr... (namn och adress; om den skyldige är bosatt å en större ort, uppgifves äfven gata osh husnummer) anseende h v a r till... för deras insändning till postdirektionen... Öfver det ofvan anförda hafva vi upprättat förhandenvarande protokoll i ett exemplar, på det att saken måtte ega sin gilla gång i öfverensstämmelse med art. 18 i konventionen och art. XXXI i instruktionen. Adressatens eller hans full- Post... undermäktiges underskrift. skrift. Detta protokoll jämte tillägg sändes genom postdirektionen i destinationslandet till postdirektionen i det land, hvarifrån försändelsen utgått, och denna sistnämda väcker sedermera i öfverensstämmelse ined sina rättsprinciper åtal emot den brottslige. Förutom den af oss behandlade frågan om efterapning af postfrimärken dryftades å postkongressen i Wien frågan om kriminal ansvarsyrkan emot korrespondent för falsk värdeuppgift å till postbefordran inlämnade varupaket. Art. 6 af de i Paris afslutna vilkoren för utväxling af paket med angifvet värde förbjuder visserligen hvarje afsiktligen stegrad uppgift utöfver paketets reella värde, men framhåller ej konsekvenserna af en sådan rättsvidrig värdeförhöjning11. Denna lucka fyldes genom postkongressen i Lissabon, hvilken statuerade, att egaren, i händelse af sådan rättsvidrig värdeuppgift går förlustig all rätt till skadeersättning för försändelsen". På postkongressen i Wien väktes därjemte fråga, om ej detta sistbemälda stadgande kunde tillämpas äfven vid fall af afsiktlig nedsättnimj af pakets reella värde eller m. a. o., om man ej borde fordra af korrespondenterne, att det af dem uppgifna värdet värkligen skall öfverensstämma med paketinnehållets reella värde. Detta spörjsmål har af kongressen blifvit afgjordt fullkomligt rättsenligt och i negativ riktning. Uppgift, som underskattar i
paketförsändelse inneliggande värde, kan tolkas såsom bedrägeri livarken enligt transport- eller försäkringsfördraget, alldenstund denna afsändarens handling med afseende å det uppgifna värdet ej kan förklaras genom ett slikt motiv, och emedan afsändaren i sådana fall själf riskerar förlusten af den del af innehållet, hvars värde han lämnar ouppgifvet. Om ett uppsåtligt fördöljande af det assurerade totalinnehållet kan härvid ej häller blifva tal, enär på postalt område intet assuranstvång för värdeförsändelser finnes förhanden. Sådana äro i allmänna drag de tolkningar och kompletterande bestämmelser, livilka genom Wienerkongressen vunnit häfd inom den internationella postalrätten. Resultaten af kongressens värksamhet i detta hänseende reprensentera ett utomordentligt värde ej allenast därför, att de grundlägga en allmän rättslig ordning inom unionen och likställa de skilda postvärken i anseende till deras inre lagstiftning, utan ock, emedan de basera sig på nutida vetenskapliga rön samt bilda ett uttryck för allmänt antagna principer inom den politiska, den civila och den kriminala rätten. Vi kunna ej annat än förena oss med en ryktbar auktoritet på postalrättsligt område, doktor Meili, i hans bekanta yttrande: den successift fortskridande behandlingen af de juridiska frågorna på de internationella postkongresserna skall med tiden förena alla nu herskande postlagar i en enda världsposträttslig kodex. (Ur ryska post- och telegraijournalen). 197 Kunna varapaket i allmänhet oeh speeielt de med efterkraf belagda eftersändas på adressatens begäran? Enligt vår; lagstiftning är på posten inlämnad korrespondens inlämnarcns tillhörighet intill själfva momentet för dess utlämning till adressaten. 1 kraft af denna princip är inlämnaren berättigad att hindra utlämnandet till adressat af på posten inlämnad korrespondens, att bestämma öfver dess utlämning till annan person än adressaten samt att för det andra fordra dess återförsändning. I kraft af samma princip utbetalas, i händelse korrespondens går förlorad på posten, skadeersättning endast till inlämnaren eller ordres samt returneras slutligen, då det till följd af adressatens vägran eller annan orsak är omöjligt att utlämna densamma till adressaten, till inlämnaren, med affordrande af honom af alla afgifter som belöpa sig på resp. korrespondens- till förmån för post- och telegrafvärket för värkstäld
198 postbefordran. I öfverensstämmelse härmed kan adressaten endast personligen utbekomma till honom adresserad korrespondens, men kan därhos fordra, att den från en af inlämnare uppgifven ort blefve honom tillsänd till en annan. Denna senaste bestämmelse utgör visserligen en viss kränkning af den förstnämda principen, alldenstund korrespondensen i sådan händelse redan före utlämningsmomentet utan inlämnarens vetskap och samtycke inträffar icke å den ort han bestämt för densamma; men ett sådant, så att säga, medgifvande å den fundamentala principens sida i teorin till förmån för den praktiska nödvändigheten vid all slags korrespondens utom varupaket är af ingen väsentlig betydelse, enär all korrespondens med undantag af varupaket eftersändes afgiftsfritt på den grund, att den betalas efter vikt ocli enligt samma taxa för livarje distans och följaktligen, efter att en gång hafva blifvit riktigt betald, utan livarje tilläggsafgift kan sändas från en ort till en annan, tils den länder adressaten till handa. En helt annan vändning tager frågan beträffande varupaket. För eltersändning af ett paket uppbäres, såsom bekant, viktsafgift efter afståndet; om följaktligen ett på adressatens begäran eftersändt paket af en eller annan anledning är omöjligt att utlämna enligt sin destination och å den anstalt, dit detsamma eftersändts, och inlämmaren fordrar dess returnering efter redan skedd eftersändning, så bör han inlämnaren vid dess återbekommande erlägga afgiften för värkstäld eftersändning samt dessutom för bägge distanserna. Med afseende å varupaket, som ej äro belagda med efterkraf, kan man dessutom resonnera sålunda: inlämnande ett paket på posten, har inlämnaren i och med detsamma uttrykt sin önskan att öfverlåta försändelsen till den af honom uppgifna adressatens fria disposition och tillegotagande och ikläder sig följaktligen äfven alla följder häraf; absolut vidrigt är däremot detta resonnemang i fråga om med efterkraf belagda varupaket, alldenstund inlämmaren, då han på posten inlämnar en sådan paketförsändelse, öfverlåter densamma till adressatens disposition blott under förbehåll, att därför erlägges ett visst penningebelopp, och är följaktligen livarje adressatens förfogande öfver paketet före utbetalandet af det bestämda beloppet samt utan inlämnarens vetskap och begifvande en väsentlig kränkning af denne senares eganderätt. För tydlighetens skull anföra vi följande exempel: antagom, att en paketförsändelse af 10 rubels värde, vägande 10 skålp. samt belagd med efterkraf till ett belopp af 10 rubel inlämnats på posten i Cherson för
befordran till Odessa, så försiggår naturligen dess utlämning och inlösning genom post- och telegrafvärkets förmedling å den senare orten. Vid paketets inlämning erlägger afsändaren 60 kopek för försändningen och måste, i händelse adressaten vägrar att emottaga detsamma, ännu yttermera betala 50 kopek för dess återförsändning från Odessa till Cherson; om åter paketet ej anträffar sin adressat i Odessa, och på postkontoret därstädes förefinnes anmälan af honom adressaten om eftersändning exempelvis till Vjernij eller Taschkent af all korrespondens, som på hans namn står att utbekomma, enligt hvilken anmälan paketet äfven eftersändes, men adressaten nu vägrar att emottaga det, så måste inlämnaren vid dess återbekommande i Cherson erlägga ej längre 50 kopek utan 10 rubel d. v. s. gå förlustig om paketets hela värde, något som han vid dess inlämning på posten ingalunda hade för afsikt. Ett fall liknande det ofvan anförda har redan förekommit i praktiken, oaktadt efterkrafskorrespondens hos oss endast en kort tid funnits för handen och som bäst håller på att utveckla sig, och om inlämnaren då ej väkte fråga i saken, så berodde det helt och hållet på misströstan om något resultat. Ur alt att det ofvan anförda framgår, att frågan om eftersändning af varupaket och specielt med efterkraf är nära förbunden med frågan om afgiftsfri eftersändning af paket på samma grunder som de på hvilka all öfrig korrespondens eftersändes. Tils frågan afgöres, vore det måhända ändamålsenligt att tillåta eftersändning af varupaket eller åtminstone af paket med efterkraf från adresspostanstalten till en annan postanstalt utom i de fall, då inlämnaren härom tillkännagifver samt på följande vilkor: 1) inlämnaren bör å paketet göra påskriften efter och 2) adressaten, då han till postanstalten å sin förra vistelseort inlämnar anmälan om eftersändning till en annan postanstalt, förutbetala ett approximativt belopp för den korrespondens, som på hans namn eger utgifvas, ur hvilket belopp såsom kronoinkomst uppbäres viktsafgiften för eftersändningen af de på hans namn ankomna paketförsändelserna. Om åter hvarken inlämnaren eller adressaten vidtagit dessa åtgärder, så bör efter ankomsten af en paketförsändelse, adresserad till den bortflyttade adressaten, livars nya vistelseort är känd af adresspostanstalten, med första post en vanligen notifikation afgiftsfritt tillsändas honom adressaten med tilläggande däri af endast försändelsens vikt samt beloppet för eftersändningen. Efter att hafva emottagit en sådan notifikation, kan adressaten järnte sin underskrift å densamma teckna orden: anhålles om eftersändning till, och är han skyldig att å denna notifikation påfästa frimärken, uppgående 199
200 till eftersändningskostnadens belopp, (då det ju finnes frimärken af ända till 7 rubels valör, så bör detta ej möta någon svårighet) samt återsända notifikationen i kuvert antigen såsom enkelt bref eller under rekommendation. Såsnart den anstalt, hvarest paketet finnes, återfått sin notifikation, försedd med påteckning och påfästa frimärken, makulerar den dessa på vanligt sätt samt eftersänder paketet till den uppgifna orten, men notifikationen med de å densamma makulerade frimärkena bilägger den den afdelning af register N:o 1, till hvilken det eftersända paketet öfverförts ifrån register Nio 7. (Ur ryska post- och telegrafjournalen). Postväsendet i Schweiz. Ur schweiziska postadministrationens senaste årsberättelse låna vi följande uppgifter af allmännare intresse: 1) Förbundsförfattningen af d. 17 Juni 1891 angående revision af enskilda bestämmelser i lagen om posttaxorna, hvilken trädde i gällande kraft d. 1 December 1891, har medfört följande förändringar: a) I den lokala likasom i all öfrig korrespondens beräknas den enkla breftaxan ända till en vikt af 250 gram, under det förut inom stadspostområdena bref med en vikt af öfver 15 gram taxerades dubbelt. b) Ofullständigt frankerade bref, hvilka härtils taxerats i likhet med ofrankerade, med afdrag af de redan påfästa frimärkenas värde, beläggas numera med endast värdet af det felande frankot, så att de i anseende till portoförhöjningen äro jämstälda med fullt frankerade bref. c) Taxan för postanvisningar, hvilkas belopp ej öfverstiger 20 francs, har från 20 centimes nedsatts till 15. För postanvisningar inom landet gestaltar den sig följaktligen sålunda: 15 cents, för ett helopp af ända till 20 francs, 20 cents, för ett belopp af 20-100 francs, 10 centimers plus för hvarje följande 100 francs ända till ett maximibelopp af 1,000 francs. d) Taxan för postförkott har nedsatts från 50 till 30 cents. Dessutom har en ytterligare moderation egt rum för mindre postförskott genom införande af ett särskildt minimibelopp af 15 cents för postförskott under 20 francs. e) Taxan för prenumererade tidningar har blifvit faststäld till 1 cent. för hvarje 75 gram i stället för hvarje 50, såsom tillförene var förhållandet.
6) Såsom komplettering till förbundsförfattningen oin konkurser samt, fordringars indrifvande hafva de nya bestämmelserna om tillställande på posten af utmätningsorder och konkursanmälningar genom förbundsrådets beslut af den 18 December 1891 intagits i befordringsordningen. I enlighet därmed ombesörjer posten tillställandet af sådana dokument emot erläggande vid inlämnandet af en afgift af 20 cents. Härför eger posten att frambetordra till bestämmelseorten samt tillställa emottagarene betalningskvittot, att vid utmätningsorder emottaga ett möjligt rättsförslag, att återsända dupletten af utmätningsordern till indrifningsanstalten eller dupletten af konkursinlagan till fordringsegarene. Dokumenten böra inlämnas otillslutna, men inlagda i brefkonvolut. De behandlas såsom vanliga bref och befordras följaktligen hvarken vid frameller återsändningen under rekommendation. Emottagandet af rättsförslag vid utmätningsorder består däri, att brefbäraren under rubriken rättsförslag af dokumentet i korthet antecknar samt genom sin underskrift bestyrker gäldenärens vedermälen t. ex. gäldenären förkastar rättsförslaget, gäldenären förkastar rättsförslaget, emedan han betalt, eller gäldenären förkastar rättsförslaget i anseende t i l l...frcs och erkänner endast.... frcs. Brefbäraren är skyldig att emottaga rättsförslaget endast i det fall, att gäldenären omedelbart vid dess tillställande besluter sig härför. Denna nya tjänstebranche har införts från början af år 1892. (Ur Arcliiv lur Post und Telegrapliie"). 201 Om påfästande af frimärken å kuvert. Mången vållar posten öfverflödigt arbete genom sina ovanor. Mest betungande för posttjänstemännen är bland dessa den af en del personer öfvade oseden att påfästa frimärkena ej i öfre högra hörnet af kuvertets adressida i enlighet med poststadgarnas fordringar utan på den motsatta, för stämpeln afsedda sidan. Denna ovana vållar posttjänstemännen mycken tidsförlust. Posten granskas och utlämnas med mekanisk snabbhet, då frankotecknen påfästas brefven enligt faststälda regler. Annars äro posttjänstemännen tvungna att vända om på brefven för att öfvertyga sig om, huruvida frankotecken värkligen finnas för handen, och denna granskning tager tredubbelt mera tid i
202 anspråk än Bom fallet är vid bref med föreskriftsenligt påfästa frimärken. Lätt är att inse den stora tidsförlust, som drabbar posttjänstemännen, då ett större antal oriktigt påfätta frimärken förekommer. Den för postens sortering och utlämning disponibla tiden är äfven annars begränsad. Huru mycken onödig tidspillan, huru många förargelser, huru mycken hast och däraf följande oundvikliga misstag vålla ej slika ovanor hos en del personer, de där ej ens ge sig mödan att ordentligt påfästa frimärkena, men väl sedan beklaga sig öfver hvarje försummelse i punktlighet i posttjänsten. Helsingfors, Kejserliga Senatens tryckeri, 1892.