942 SKILJEDOMSRÄTT Betydelsen av IBA:s riktlinjer vid obehörighetsprövning enligt lagen om skiljeförfarande HANS DAHLBERG KOLGA & ROBIN RYLANDER* 1. Inledning IBA:s riktlinjer om intressekonflikter 1 tjänar tveklöst som hjälpmedel för skiljemän i jävsfrågor. När det funnits utrymme för det har även svenska domstolar tagit intryck av riktlinjerna. Mot den bakgrunden är Högsta domstolens dom i det som kan kallas Korsnäsmålet (NJA 2010 s. 317) av stort intresse, eftersom den skulle kunna tolkas som ett steg bort från riktlinjerna. Målet gällde klander av skiljedom och frågan var om en skiljeman utsedd av en part som företräddes av ett ombud från en viss advokatbyrå varit obehörig på grund av att han tidigare utsetts till skiljeman av parter som företrätts av ombud från samma advokatbyrå. Högsta domstolen fann att skiljemannen inte varit obehörig. Domen är intressant inte främst vad gäller domslutet utan för att Högsta domstolen i motsats till Svea hovrätt och den föredragande revisionssekreteraren i samma mål samt Högsta domstolen i Lind-målet (NJA 2007 s. 841) i sina skäl inte hänvisade till IBA:s riktlinjer, trots att dessa innehåller en riktlinje som passade in på omständigheterna i målet. Det är enligt vår mening helt klart att Högsta domstolen utelämnade riktlinjerna av en anledning och vi beskriver i denna artikel vår uppfattning om vilken den anledningen kan vara. Frågan som också uppkommer är om IBA:s riktlinjer genom Högsta domstolens dom har minskat i betydelse. Vår slutsats är emellertid att riktlinjerna alltjämt bör tjäna som ledning för praktiserande jurister, både vid obehörighetsbedömningar i skiljeförfaranden och vid utformningen av argument vid klandertalan. * Båda verksamma i Setterwalls Advokatbyrås tvistelösningsgrupp. 1 IBA (International Bar Association) Guidelines on Conflicts of Interest in International Arbitration.
SKILJEDOMSRÄTT 943 2. Lind-målet samtidiga uppdrag som skiljeman och konsult vid en advokatbyrå (NJA 2007 s. 841) När IBA:s riktlinjer introducerades i juli 2004 blev de direkt ett hjälpmedel för praktiserande skiljemän och ombud vid bedömningar av potentiella obehörighetssituationer. Stefan Lindskog uppmärksammade också riktlinjerna i sin kommentar till lagen om skiljeförfarande och anförde att de ger icke obetydlig vägledning även för svenska förhållanden. 2 Det var dock under en tid inte klart vilken betydelse som svenska domstolar skulle ge riktlinjerna vid prövning av obehörighetsinvändningar i samband med svenska skiljeförfaranden. Mot denna bakgrund innebar Högsta domstolens dom i Lind-målet, som meddelades i november 2007, ett klargörande. Målet gällde klander av en skiljedom meddelad i ett svenskt ad hoc-förfarande. Parterna var en f.d. anställd respektive Ericsson AB och den anställdes talan hade ogillats. Skiljenämndens ordförande, f.d. justitierådet Lind, hade när han åtog sig skiljemannauppdraget informerat att han var konsult vid en viss advokatbyrå men inte att byrån löpande anlitades av bolag inom Ericssonkoncernen. Enligt klanderkäranden, den f.d. anställde, innebar omständigheterna att ordföranden hade varit obehörig. Klanderkäranden hade till stöd för sin talan bland annat hänvisat till ICC:s och SCC:s reglementen samt IBA:s riktlinjer. Med anledning av detta uttalade Högsta domstolen inledningsvis följande. Även om prövningen i målet skall ske utifrån bestämmelserna i lagen om skiljeförfarande kan det mot bakgrund av de likartade reglerna och de ofta förekommande internationella inslagen i verksamheten finnas anledning att också se på tillämpningen av reglementen och riktlinjer av nu angivet slag. Högsta domstolen kom till slutsatsen att det förelegat omständigheter som kunnat rubba förtroendet för skiljemannen och tillade särskilt att ställningstagandet hade stöd i bl.a. IBA:s riktlinjer. Domen sågs generellt som en bekräftelse på att IBA:s riktlinjer kan ha betydelse som vägledning även i svenska skiljeförfaranden. Vissa menade att Högsta domstolen lagt en förhållandevis stor vikt vid riktlinjerna. 3 Martin Wallin noterade att domen inte gav klart svar på vilken betydelse Högsta domstolen tillmätt riktlinjerna och att det inte fanns något i skälen som angav att alla delar i riktlinjerna ska följas. 4 2 3 4 Lindskog, Stefan, Skiljeförfarande, en kommentar på Internet, 8-2.3.4. Schöldström, Patrik, i Stockholm International Arbitration Review, 2007:3, s. 187. Wallin, Martin, i Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstituts Nyhetsbrev 1/2008, s. 2.
944 SKILJEDOMSRÄTT Eftersom domen innebar ett visst klargörande men samtidigt lämnade öppet den närmare vikt som kan läggas vid IBA:s riktlinjer har det varit av intresse att följa den fortsatta praxisutvecklingen på området. 3. Korsnäsmålet flera skiljemannauppdrag från samma advokatbyrå (NJA 2010 s. 317) I december 2008 meddelade Svea hovrätt dom i det klandermål som nämnts i inledningen ovan och där frågan gällde påstådd obehörighet på grund av flera skiljemannauppdrag från ombud vid samma advokatbyrå. Klanderkäranden hade i första hand förlitat sig på påståendet att skiljemannen under de tre åren innan han utsågs av motparten hade haft fem skiljemannauppdrag i tvister där någon av parterna varit företrädd av ombud från den advokatbyrå där motpartens ombud verkade. I detta sammanhang hänvisade klanderkäranden till punkt 3.3.7 i IBA:s riktlinjer. Punkten står på den orange listan, vilken innehåller situationer som enligt riktlinjerna skulle kunna rubba förtroendet för skiljemannen och som skiljemannen har en skyldighet att upplysa parterna om för att ge dessa en möjlighet att invända, och lyder: The arbitrator has within the past three years received more than three appointments by the same counsel or the same law firm. Med anledning av klanderkärandens hänvisning anförde hovrätten inledningsvis att IBA:s riktlinjer, liksom andra skiljerättsliga reglementen, tjänar som viktig vägledning för advokater och skiljemän och även har viss betydelse vid domstolens prövning under lagen om skiljeförfarande. Domstolen analyserade kraven under punkt 3.3.7, konstaterade att skiljemannen under de tre åren som föregått uppdraget endast vid två tillfällen utsetts till skiljeman av part som företrätts av ombud från advokatbyrån i fråga och slog fast att det därför saknades förutsättningar att med hänvisning till IBA:s riktlinjer anse att skiljemannen varit obehörig. I antalet tillfällen kunde enligt hovrätten nämligen inte räknas in två uppdrag som ordförande eller uppdraget i det skiljeförfarande som klandret gällde. Hovrätten ansåg inte heller att skiljemannen kunde anses obehörig på grund av underlåten upplysningsplikt, omständigheter efter det att skiljedomen meddelats eller sina övriga kopplingar till advokatbyrån under de tio åren som föregått uppdraget. Vad avser skiljemannauppdragen under åren närmast före uppdraget i fråga grundade hovrätten sin slutsats till fullo på IBA:s riktlinjer, genom vad som skulle kunna liknas med en direkt tillämpning av punkt 3.3.7. Domstolen nöjde sig med det och gjorde inte någon helhetsbedömning av dessa omständigheter utifrån lagen om skiljeförfarande. Utan att övertolka hovrättens domskäl kunde
SKILJEDOMSRÄTT 945 det konstateras att domstolen gått ett steg längre i sin förlitan på IBA:s riktlinjer än vad Högsta domstolen hade indikerat i Lind-målet. IBA:s underkommitté som arbetar med riktlinjerna noterade att Svea hovrätt verkade ha ogillat klandertalan uteslutande baserat på riktlinjerna. 5 Vissa kommentatorer menade även att domen skulle kunna innebära att skiljemän kan förlita sig på IBA:s riktlinjer på så sätt att om ett förhållande inte utgör jäv under riktlinjerna kan det inte heller utgöra jäv under lagen om skiljeförfarande. 6 De anförde dock att läget var oklart. Enligt vår mening hade det knappast heller varit riktigt att dra så långtgående slutsatser av hovrättens dom. Det förefaller snarare som att anledningen till att hovrätten stannade vid en prövning utefter IBA:s riktlinjer var det sätt på vilket Korsnäs hade utformat sina grunder. Dessutom pekade Lind-målet i en annan riktning. Att läget inte var helt klart framgick också av att hovrätten avslutningsvis tilllät ett överklagande med hänvisning till att det var av vikt för ledning av rättstilllämpningen att ett överklagande prövades av Högsta domstolen (se 43 andra stycket lagen om skiljeförfarande). Klanderkäranden valde också att överklaga domen. Högsta domstolen meddelade dom i målet i juni 2010. Inte oväntat fastställdes hovrättens domslut och vad gäller ställningen för IBA:s riktlinjer är det istället domskälen som är av intresse. Inledningsvis bör beaktas den föredragande revisionssekreterarens förslag, vilket, vad angår IBA:s riktlinjer, skilde sig från de skäl som domstolens ledamöter kom att välja. Förslaget innehöll inledningsvis, möjligen med anledning av hovrättens långtgående förlitan på riktlinjerna, ett påpekande att IBA:s riktlinjer inte är bindande, att domstolens prövning ska ske utefter lagen om skiljeförfarande men att det samtidigt kan finnas anledning att beakta riktlinjerna. Vidare konstaterades, som en del av bedömningen, att antalet uppdrag under den relevanta treårsperioden var två och alltså understeg det antal som anges i punkt 3.3.7 i IBA:s riktlinjer. Domsförslaget skulle kunna sägas följa Lind-målet, och korrigera hovrättens domskäl, på så sätt att IBA:s riktlinjer lyfts fram men som en del av en helhetsbedömning under reglerna i lagen om skiljeförfarande. Högsta domstolens domskäl i Korsnäsmålet följer i många delar den föredragande revisionssekreterarens förslag. Därför blir det särskilt intressant att beakta skillnaderna. En skillnad är att ledamöterna inte alls hänvisar till IBA:s riktlinjer annat än i den del som gäller effekten av att en skiljeman åsidosatt sin upplysningsskyldighet. 5 6 The IBA Guidelines on Conflict of Interest in International Arbitration: The First Five Years 2004 2009, utgiven av IBA Conflicts of Interest Subcommittee, en underkommitté till IBA Arbitration Committee, s. 18. Danielsson, Karl-Erik & Tude, Björn, Sweden: Two different arbitration cases The role of the IBA Guidelines on conflict of interest in international arbitration in Sweden, 28 Int l Fin L Rev 33 (April 2009), under Observations on the cases.
946 SKILJEDOMSRÄTT Om man väger samman att riktlinjerna lyfts fram i Lind-målet, ett mål som Högsta domstolen också hänvisar till, att hovrätten lagt avgörande vikt vid riktlinjerna och att den föredragande revisionssekreteraren har vägt in dem i sitt förslag måste det vara klart att Högsta domstolen valt att i sin dom utelämna IBA:s riktlinjer av en anledning. Om man vidare beaktar att domstolen samtidigt refererar till riktlinjerna vad gäller upplysningsskyldigheten kan man också dra slutsatsen att utelämnandet inte kan innebära ett generellt avståndstagande från riktlinjerna. Skälet måste istället vara något annat. Claes Sandgren har anfört att Högsta domstolen gått förbi riktlinjerna i detta fall och att anledningen kan ha varit att de framstår som alltför fyrkantiga och inte fullt ut medger en samlad bedömning. 7 Sandgren förbiser att Högsta domstolen faktiskt konstaterat och vägt in just det faktum att skiljemannen under den treårsperiod som föregick det aktuella uppdraget haft två uppdrag som partsutsedd skiljeman där ombudet för parten kom från advokatbyrån i fråga, ett resonemang som uppenbarligen är inspirerat av punkt 3.3.7 i IBA:s riktlinjer. Något direkt avståndstagande från just den punkten kan det alltså inte vara fråga om. Dessutom framgår det av riktlinjerna särskilt introduktionsavsnittet, de generella principerna och inledningen till avsnittet med listorna att listorna inte är avsedda att tillämpas formalistiskt utan att de är tänkta att ge vägledning och användas med beaktande av omständigheterna i varje enskilt fall. Detta gäller särskilt den orange listan som i de situationer som där beskrivs endast ger en upplysningsskyldighet och inte, vilket framhålls, någon presumtion för jäv. Om någon part efter upplysningen gör en invändning om jäv ska sedan en samlad jävsbedömning göras. Vad gäller treårskriteriet lyfts detta fram i inledningen till listorna som ett särskilt exempel på en period som i vissa fall kan vara för lång och i andra fall för kort. Sammantaget är det alltså tveklöst så att riktlinjerna inte är avsedda att tillämpas fyrkantigt, vilket därför inte heller kan ha varit anledningen till att Högsta domstolen utelämnade riktlinjerna från sina domskäl. Högsta domstolens avsikt ligger nog istället främst i att tona ner den direkta och avgörande betydelse som hovrätten velat ge IBA:s riktlinjer och samtidigt visa att riktlinjernas resonemang kan beaktas men som en del av en helhetsbedömning under lagen om skiljeförfarande. Om det var intentionen kan man dock tycka att Högsta domstolen borde ha varit tydligare, vilket exempelvis kunde ha uppnåtts genom en skrivning liknande den i den föredragande revisionssekreterarens förslag. 7 Sandgren, Claes, Domares jäv och skiljemans obehörighet, SvJT 2010, s. 689.
SKILJEDOMSRÄTT 947 4. Avslutande kommentarer Högsta domstolens dom i Korsnäsmålet gör helt klart att IBA:s riktlinjer ska ses som just riktlinjer. Samtidigt är det tydligt, inte minst eftersom Högsta domstolen nämner riktlinjerna vad gäller upplysningsskyldigheten och faktiskt väger in kriterier identiska till dem under 3.3.7 i riktlinjerna, att riktlinjerna har betydelse vid domstolens obehörighetsprövning. Att närmare säga hur stor den betydelsen är låter sig inte göras, och är kanske inte heller nödvändigt. Den praktiserande skiljemannen eller ombudet bör även fortsättningsvis väga in riktlinjerna, men inte stirra sig blind på dem, när det dyker upp en potentiell obehörighetssituation eller när klandertalan väcks. Välkommen att kommentera detta bidrag på JT-forum på Juridisk Tidskrifts hemsida, www.jt.se.