Aneboda kyrkogård Allbo kontrakt Växjö stift David Fuchs Smålands museum rapport 2007:26
2007 Smålands museum Växjö 2007 ISSN1403-2902 Produktion och distribution: Smålands museum, Box 102, 351 04 Växjö Allmänt kartmaterial: Medgivande 507-98-29
Innehåll: Inledning sid 3 Aneboda kyrka sid 9 Beskrivning av kyrkogården idag sid 12 Beskrivning av enskilda kvarter sid 16 Sammanfattande bedömning sid 35 Ordförklaringar sid 38
INLEDNING Bakgrund Svenska kyrkan har sedan kristendomens införande svarat för begravning och omhändertagande av döda. I varje socken har inrättats kyrkogårdar för ändamålet. I en stor del av Sveriges församlingar utgör kyrkogården den äldsta bevarade delen av församlingens anläggningar. Ofta har kyrkogården medeltida ursprung. Sedan Svenska kyrkan och staten skildes åt har kyrkan ansvaret för sina egna kulturarvsfrågor. Kunskapen om kyrkogårdarnas kulturhistoriska värden är dock fragmentariska. Detta medför att skötseln av den vigda platsen ofta saknar antagna riktlinjer eller vårdprogram där kulturarvshänsyn utgjort planeringsförutsättning. Med utgångspunkt i behovet av att förbättra kunskapen om våra kyrkogårdar och begravningsplatser genomförs en stiftsövergripande kulturhistorisk inventering av kyrkogårdar i Växjö stift. Begravningsväsendet i Sverige är numera en statlig angelägenhet bekostad av begravningsavgiften men den utförs fortfarande som under tidigare århundraden. Varje församling eller samfällighet som önskar söka kyrkoantikvarisk ersättning för vården av kulturarvet måste före 2009 ha upprättat en av stiftet godkänd vård- och underhållsplanering. Denna planering skall visa hur kulturarvets värden skall bevaras. Det är såväl på församlingsnivå som på stiftsnivå nödvändigt att ha kunskap om det kyrkliga kulturarvet. Såväl kortsiktig som långsiktig planering är ett ansvar för båda. För stiftets innebär planeringen att bruka de gemensamma resurserna på ett ändamålsenligt sätt. Den kyrkoantikvariska ersättningen förutsätter en övergripande kunskap om de kulturhistoriska värdena för att medlen skall göra största möjliga kulturhistoriska nytta. Länsstyrelsen skall i sin myndighetsutövning stödja detta arbete samt har ett regionalt tillsynsansvar för kulturmiljövården. På uppdrag av Växjö stift utför Smålands museum en inventering av kyrkogårdar/begravningsplatser inom stiftets del av Kronobergs län. Arbetet bekostas av medel från den kyrkoantikvariska ersättningen och omfattar de till Svenska kyrkan hörande kyrkogårdarna/begravningsplatserna som omfattas av kulturminneslagens 4. Lagen gäller begravningsplatser som är tillkomna före utgången av år 1939 och ytterligare några som skyddas genom särskilt beslut av Riksantikvarieämbetet. Syfte Den översiktliga inventerings syfte är att: - ta fram övergripande kunskap om kulturarvet som underlag för församlingens/ samfällighetens planering för och förvaltning av kyrkogårdar och begravningsplatser - ta fram underlag för myndigheter och kyrkan regionalt för handläggning av kyrkoärenden enligt kulturminneslagen och olika finansiella stödsystem - skapa ett gemensamt kunskapsunderlag för kulturhistorisk värdering och prioritering samt i sig utgöra ett samlat forskningsmaterial - dessutom verka för ökad förståelse för kyrkogårdens kulturarv såväl lokalt som i kontakter mellan kyrkan och samhället Kulturminneslagen och begravningslagen Enligt Lag om kulturminnen m m (SFS 1988:950) skall Svenska kyrkans kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas. Tillstånd måste sökas hos länsstyrelsen för att göra väsentliga förändringar på kyrkogården. (Se vidare i bilaga om Kulturminneslagen). Begravningslagen (SFS 1990:1144). anger att en gravvård ägs av den som betalar gravrättsavgiften. När en gravanordning har blivit uppsatt, får den inte föras bort utan upplåtarens medgivande. När gravrätten upphör har ägaren rätt till gravvården. Om gravrättsinnehavaren inte vill gör anspråk på gravvården inom 6 månader tillfaller gravvården
upplåtaren, alltså församlingen. Vidare säger lagen: Om en gravanordning har tillfallit upplåtaren och den är av kulturhistoriskt värde eller av annat skäl bör bevaras för framtiden, skall upplåtaren om möjligt lämna kvar den på platsen. Om gravanordningen ändå måste föras bort från gravplatsen, skall den åter ställas upp inom begravningsplatsen eller på någon annan lämplig och därtill avsedd plats. Kulturhistorisk bedömning Alla gravvårdar bär på sin historia och kan berätta om en person, en familj, stilhistoria och begravningstraditioner. I rapporten finns exempel på typer av gravvårdar som utifrån skilda kriterier bedöms som kulturhistoriskt värdefulla. Generellt gäller att ålderdomliga gravvårdar från tiden fram till 1850 bör föras in i kyrkans inventarieförteckning Detta gäller även gravstaket och gravvårdar i gjutjärn och smidesjärn liksom äldre vårdar av trä. Många andra gravstenar har också ett kulturhistoriskt värde som kan kopplas till gravvårdens utförande - material, konstnärligt utförande eller till en person- lokal/personhistoriskt värde. Inventeringen omfattar i första hand enbart gravvårdar ute på kyrkogården. I flera kyrkor finns det dock gravvårdar som förvaras i kyrkan eller i lokal i anslutning till kyrkan. Ofta har dessa ett stort kulturhistorisk värde och bör tas med i kyrkans inventarieförteckning. Den kulturhistoriska bedömningen görs utifrån principer som tagits fram av och fortlöpande diskuteras med representanter för Växjö stift, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Kronobergs län samt länsmuseerna i Jönköpings och Kalmar län. En kulturhistorisk bedömning är aldrig definitiv utan hela tiden föremål för omvärderingar. Vid bedömningen tas hänsyn till varje enskild kyrkogårds egna värden, men också till värden i förhållande till andra kyrkogårdar i stiftet och övriga landet. Inför varje planerad förändring skall tillstånd inhämtas från länsstyrelsen och varje ärende behandlas där från fall till fall. Den kulturhistoriska bedömningen utgör underlag för beslut om vilka åtgärder som kan vara berättigade till kyrkoantikvarisk ersättning. Inventeringens uppläggning och rapport Rapporten består av en historik över kyrkogården samt en beskrivning i ord och bild av kyrkogården som helhet och de olika kvarteren/områdena. En kulturhistorisk bedömning görs av varje kvarter/område samt över kyrkogården i dess helhet. Arbetet har varit uppdelat i en fältdel med inventering och fotografering samt en arkivgenomgång. De aktuella arkiv som gåtts igenom har främst varit länsmuseets topografiska arkiv och Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Uppgifter har vidare hämtats från aktuell litteratur däribland hembygdslitteratur. I viss mån har lantmäteriets handlingar och kartor nyttjats. De i rapporten redovisade arkivuppgifterna utgör en sammanfattning av genomgångna arkiv och ska inte ses som inte en komplett beskrivning av händelser i kyrkogårdens utveckling. Arbetet inkluderar en omfattande fotodokumentation varav endast en mindre del är presenterad i rapporten. Fältarbetet och rapporterna har utförts av antikvarier David Fuchs, Jenny Svensgård, Jessica Wennerlund och Helena Åkerberg vid Smålands museum i Växjö. Rapporterna finns tillgängliga på Växjö stift, Länsstyrelsen i Kronobergs län, ATA, Smålands museum samt på respektive kyrklig samfällighet. 4
Kort kyrkogårdshistorik En kyrkogård skiljer sig från en begravningsplats på så vis att den ligger i direkt anslutning till en kyrkobyggnad. En begravningsplats rymmer ofta ett kapell inom sitt område. I förhistorisk tid varierade gravskicket mellan brandgravar och jordbegravningar. Kristendomens införande innebar bl a att kremering av kroppar förbjöds. Länge begravdes människor i närheten av sina hem, men under medeltiden anlades kyrkogårdar i allt högre utsträckning kring kyrkorna. Kyrkogårdens område delades först upp mellan byarna, med byvisa begravningar, senare i hemman. Den medeltida begravningsplatsen bestod troligen av ängslika områden kring kyrkan där de välbärgades gravminnen i form av stenkors, tumbor och hällar stod uppställda. Enklare människors gravar kunde markeras av en liten kulle eller ett träkors. Kyrkogården omgärdades vanligen av träbalkar med spåntak. I mitten av 1700-talet kom ett kungligt påbud om att kyrkogårdsmuren, eller bogårdsmuren som man då kallade den, skulle vara uppförd av gråsten utan bruk, alltså kallmurade. I början av 1800-talet tillät man att de murades med kalkbruk om de täcktes med tak. Reformationen innebar på många sätt en förändrad syn på det som hörde kyrkan till. Många kyrkogårdar lämnades vind för våg, murar revs och djuren betade fritt i markerna. Först under 1700-talet började man visa mer intresse för kyrkogårdarnas vård och utformning. Före 1800-talet var det vanligt att människor av högre stånd begravdes inne i kyrkan, medan vanligt folk begravdes på anonyma allmänningar kring kyrkan. Under 1700-talets slut ökade protesterna mot begravningar i kyrkan då det ansågs ohygieniskt och orsakade stort obehag, speciellt sommartid. År 1815 beslöt Sveriges riksdag om att begravningsplatser skulle anläggas utanför städer och byar, också det av hygieniska skäl. Först efter 1815 blev det också mer allmänt förekommande med genomgripande planläggning av kyrkogårdarna med gångsystem och planteringar. Det blev också allt vanligare med planteringar av träd kring kyrkogården, sk trädkrans. Genom 1815 års förordning förbjöds definitivt begravningar inne i kyrkan. Kyrkogårdar och begravningsplatser uppdelades i områden där den dödes familj fick köpa gravplats, och områden som var gratis. Dessa senare områden kallades vanligen allmänna linjen. Här begravdes människor i den ordning de avled. Det innebar bl a att äkta makar inte blev begravda bredvid varandra. Fram till 1960-talet används denna typ av linjegravar. Under 1800-talets senare hälft blev det allt vanligare för samhällets arbetare och medelklass att skaffa sig egen gravplats och påkostad gravvård. Samtidigt blev de förmögnas gravvårdar allt mer exklusiva. Vid ungefär samma tid började man anlägga kyrkogårdar med en mindre strikt utformning, än den tidigare, och med ett mer naturinspirerat utseende. Vid 1900-talets mitt anlades kyrkogårdar med en större anpassning till den lokala topografin och de lokala växtförhållandena, bl.a. tillkom många skogskyrkogårdar. I och med att man började använda moderna maskiner har skötseln av kyrkogårdarna delvis förändrats. Tidigare grusgravsområden har såtts igen och staket och andra detaljer har tagits bort för att underlätta arbetet. Under de senaste decennierna har minneslundar tillkommit på nästan samtliga kyrkogårdar. Växjö stift en kort historik Småland och Öland var under tidigaste kristna tid knutna till stiftet i Hamburg- Bremen. År 1103 lyckades den danske kungen genom intrigerande med påven och tyska kejsaren tillskapa det nordiska ärkestiftet. Utbrytningen fick sitt biskopssäte i Lund och den nordiska kyrkoprovinsen styrdes under tre kvarts sekel från Danmark. Stiftsbildningarna i den svenska delen av kyrkoprovinsen pågick dock samtidigt och när Uppsala, genom en påvlig skrivelse år 1164, blev ärkebiskopssäte bestod den nya svenska kyrkoprovinsen av fyra stift jämte Uppsala, nämligen Linköping, Skara, Strängnäs och Västerås. Sex år senare omtalas i ett gåvobrev en biskop i Växjö vid namn Balduin. Växjö stift måste därför ha tillkommit mellan 1164 och 1170. Det nya stiftet tillskapades genom utbrytning från Linköpings stift och kom att omfatta Värend, Finnveden, och Njudung. Värendsdelen utgjordes av fem härader, Allbo, Kinnevald, Konga, Norrvidinge samt Uppvidinge. Finnveden bestod av Sunnerbo och Västbo medan Njudung var uppdelat i två härader, Västra och Östra Njudung. 5
Uppgifterna kring vilka områden som omfattades av den nyinrättade biskopsstolen i Växjö är dock inte entydiga då Växjöstiftets avgränsning mot Linköping relativt omgående blev föremål för en segdragen konflikt främst rörande de båda landen Finnveden och Njudung vilka tillsammans med virdarnas land Värend kom att utgöra en särskild lagsaga, den s.k. Tiohärads lagsaga. Tiohäradslagens kyrkobalk utgör en viktig källa till kunskap om samhällsförhållanden under de första kristna århundradena och var den gällande kyrkolagen i Växjö stift och angränsande delar av Linköpings stift långt fram i tiden. Kyrkobalken föreskrev de rättigheter och skyldigheter som gällde beträffande uppförande av kyrka och anskaffande av inventarier härtill samt tillsättning av präst och ansvaret för dennes ekonomiska bärgning. Lagstiftningen innefattade också bestämmelser om biskopen och dennes uppgifter. Till dessa hörde framförallt vigning av präster och kyrkor men också ansvaret för läran samt utövandet av såväl administrativ som juridisk myndighet liksom ekonomisk förvaltning. Företrädarna för det nyinrättade Växjöstiftet torde ha hävdat att biskopsdömet borde sammanfalla med lagsagan. Från Linköpings stift sökte man uppenbarligen inskränka den nya stiftsbildningen till att endast omfatta Värend. Frågan kring stiftets utbredning kom slutligen att fastslås genom den påvlige legaten Vilhelm av Sabinas skiljedom 1248 genom vilken Finnveden och Njudung tilldelades Linköpingsstift medan Växjöbiskopen fick nöja sig med Värend. Därigenom kom Växjöstiftet att bli det i särklass minsta stiftet i den svenska kyrkoprovinsen med endast omkring 60 socknar. För stiftsledningen i Växjö innebar stiftets begränsade omfattning en motsvarande begränsning av ekonomiska resurser och inflytande. Ungefär ett århundrade efter Växjöstiftets bildande konstituerades domkapitlet som i stiftsstyrelsen har varit rådgivande och ställföreträdande. Domkapitlets uppgift var främst att svara för gudstjänst och undervisning i domkyrkan. År 1555, i samband med att Kalmar ordinariedöme bildades, överfördes det gamla folklandet Finnveden till Växjö stift. Finnveden utgjordes då av Västbo, Östbo och Sunnerbo härader och hade dessförinnan tillhört både Skara och Linköpings stift. 6
När Jönköpings och Kalmars ordinariedömen upphörde 1568 återgick man praktiskt taget till den gamla stiftsindelningen där områdena kring Jönköping, Tveta, Vista och Norra Vedbo återfördes till Linköpings stift och Mo härad till Skara stift. Östbo och Västra Njudungs härader lades till Växjö stift dit också Östra Njudungs härad fogades från Linköpings stift. År 1621 fogades också Tveta och Vista härader till stiftet i Växjö. Denna indelning av stiftet bevarades fram till 1900-talets början då en väsentlig förändring av den yttre ramen kom till stånd och Kalmar stift bildat 1603, slogs samman med Växjö stift. Beslut i frågan fattades vid 1903 års riksdag. En sammanslagning skulle äga rum i samband med nästa biskopsvakans i något av de två stiften. Detta realiserades sedan biskop Tottie i Kalmar avlidit varefter sammanslagningen ägde rum den 1 augusti 1915. Kalmar stift omfattades då av Handbörds, Stranda, Norra och Södra Möre härader samt Öland. Av svenska kyrkans tretton stift kommer Växjö på femte plats såväl med avseende på areal som på folkmängd. Växjö stift omfattar sedan 1915 större delen av Småland samt Öland. De delar som ej innefattas av stiftet är Aspelands, Sevede och Tjust härader i norra delen av Kalmar län samt Södra och Norra Vedbo härader i nordöstra delen av Jönköpings län, som alla ingår i Linköpings stift, samt Mo härad i nordvästra Jönköpings län vilket är en del av Skara stift. Växjö stift är indelat i sexton kontrakt nämligen Kinnevald, Allbo, Sunnerbo, Konga, Vidinge, Tveta, Vista, Östbo, Västbo, Västra Njudung, Östra Njudung, Norra Möre, Södra Möre, Stranda och Handbörd, Ölands norra samt Ölands södra kontrakt. Att kontrakten i officiella sammanhang ofta nämns i just denna ordning speglar stiftets utveckling med utgångspunkt från det gamla Värendsstiftet kompletterat med Kalmar stift. Vid millenniumskiftet blev Svenska kyrkan ett eget trossamfund och statskyrkan i Sverige upphörde. Växjö stift har arbetat med den kyrkliga indelningen och strukturförändringar pågår där församlingar slås samman, eller delas. För närvarande har Växjö stift 222 församlingar. Stiftets minsta församling är Jälluntofta med knappt 60 kyrkotillhöriga och den största är Jönköping Sofia med 21 850 tillhöriga. I stiftet finns drygt 300 präster och drygt 100 diakoner. Foto på föregående sida: Höstdag vid Älmeboda gamla kyrka. 7
aneboda kyrkogård Aneboda by ligger i Aneboda socken, Allbo kontrakt, Växjö kommun, Kronobergs län, Växjö stift. Alvesta Växjö Uppvidinge Ljungby Lessebo Markaryd Älmhult Tingsryd Aneboda kyrkogård 8
Aneboda kyrkogård Kyrka och kyrkomiljön Aneboda kyrka ligger på ett vackert höjdläge invid sjön Stråken. På platsen har det funnits en kyrka sedan medeltiden. Den nuvarande kyrkan är uppförd i trä år 1899 och ersatte då en kyrka från år 1716. Kyrkan timrades mellan åren 1896-99 och stod invigningsklar söndagen den 26 november 1899 och hade dagen före invigningen avsynats av arkitekten Wettermark. Den tidigare kyrkan skall enligt uppgift ha legat strax öster om nuvarande kyrkobyggnad. Traditionen förtäljer att den gamla kyrkan byggdes som kapell av Karl Tukesson och hans hustru Ramfrid i nådens år 1346. Den tillbyggdes 1696 och 1714. År 1899 såldes kyrkan på auktion för 725 kr till pastor Rosengren som återuppförde kyrkan i lämpliga delar som missionshus i Vislanda. Strax sydöst om kyrkan låg tidigare bygdens sockenstuga vilken revs i mitten av 1970-talet. Avfotograferad äldre bild av sockenstugan Kyrkogårdens historik Kyrkogården breder ut sig över ett stort område och har utvidgats både i norr och väster. På den norra delen har man låtit anlägga en minneslund. Hela Aneboda kyrkogård sluttar kraftigt från de högre liggande kvarteren väster om kyrkan ned till de lägst belägna kvarteren i närhet till byvägen och sjön i öster. Kyrkogårdens äldsta gravvårdar utgörs av några enkla resta naturstenar vilka härrör från 1700-talet. Det stora flertalet av kyrkogårdens gravvårdar är annars låga rektangulära stenar av yngre datum. Nämndeman N. J. Johnsson lät donera mark från sin gård till en av kyrkogårdens utvidgningar. Som villkor för denna gåva lovade kyrkostämman att han skulle kunna se kyrkogården från sin bostad. Ingenting fick stå hindrande i vägen, inte ens den gamla sockenstugan, vilken revs på 1960-talet. Ingenting fick skymma blicken mot evigheten. Flygfoto Äldre flygfoto över kyrkogården i Aneboda saknas i museets flygfotoarkiv men enligt uppgifter i en frågelista utskickad av Ivar Hylandér till Aneboda församling 1949 framkommer följande information om kyrkogården. Aneboda kyrkogård omges av en bred mur utan stigluckor. Kyrkogården utvidgades år 1900, alltså strax efter att nya kyrkan stod färdig, åt söder samt något åt väster. Den norra delen är planterad med lönnar och den södra med almar. Utmed stora gången och den grusade planen omkring kyrkan står hagtornshäckar. Någon s.k. allmän linje finns inte men kostnadsfria gravar får väljas inom ett visst kvarter inom vilket man även kan få köpa sig gravplats. De tre gårdarna i Aneboda kyrkby har en gemensam gravplats på en stor sandad plan. På kyrkogården finns en hel del gravkullar av vanlig typ planterade med någon växt men i allmänhet är gravplanerna utslätade och belagda med grus sand eller singel. Omedelbart framför gravvården är det då ofta en liten plantering. Gravplatserna är i ett femtiotal fall försedda med häckar och i lika många fall med stenram. Ett femtiotal saknar helt inramning. Det verkar som man gärna vill ha stenramar, som här alltså inte är direkt förbjudna, dels beroende på bekvämligheten men även då de stränga vintrarna skada häckarna. I görligaste mån motarbetas stenramar av kyrkogårdsnämnden. I ett par kvarter av den äldre kyrkogården ligger gravplatserna för trångt och har
för mycket sten. Fler gångar skulle behövas i dessa kvarter. På kyrkogårdens finns fem gravhällar. Nya gravvårdar skall ej överstiga en höjd på 80 cm. Materialet i kyrkogårdens gravvårdar är grå och svart granit. Dessutom finns tre gamla gravvårdar av smidesjärn liksom sex gjutna järnkors. Utöver namnet utgörs inskriptionerna i de flesta fall av födelse- och dödsdatum samt byns namn. Endast ett fåtal stenar är försedda med utskrivet bibelspråk medan ett 40-tal har hänvisning till någon psalm eller psalmvers. Några märkligare inskrifter finns inte bland kyrkogårdens gravvårdar. Den äldsta bevarade gravvården är en gravhäll från 1700-talet över Hedenstierna där inskriptionen delvis är förstörd och oläslig. Inga gravar vårdas av församlingen. Händelseregister 1899 VB K. Majt. har medgivit att Aneboda gamla församlingskyrka får rivas under förutsättning att vissa äldre minnesmärken bevaras. VB Aneboda gamla kyrka säljs för 725 kr till en missionsförening i grannsocknen Vislanda för att där uppföras som missionshus. 1900 ATA Vid grävning i anslutning till Aneboda gamla kyrkogrund påträffades en gammal huggen dopfunt av sandsten. ATA Kyrkogården utvidgas strax efter uppförandet av den nya kyrkan åt söder samt något åt väster. 1953 SMP I samband med en utvändig renovering av kyrkan anlades en ny stentrappa vid sakristians ytteringång. 1957 SMP Upprättande av förslag till omläggning av kyrkogården i Aneboda av kyrkogårdsföreståndare Ragnar Ekstedt, Växjö. Förslaget innebär i korthet att gravramarna liksom framförliggande grusfält avlägsnas och ytorna besås sedan med gräs samt att de kortare grusgångarna på västra delen av kyrkogården slopas. Motivet till omläggningen är att skötseln underlättas samtidigt som kyrkogården blir mer levande. 1959 Kb Kyrkdörren till Aneboda gamla kyrka uppmärksammas på den plats där den funnit sin nya funktion, som dörr i en uthuslänga. 1960 VB Kyrkogårdsomläggning utförd av Hans Hammarqvist. 22 gravar bevaras med stenomramning och grus då innehavarna av dessa vill ha dem kvar i befintligt skick. 1962 ATA I ett brev till Landsantikvarie J. E. Anderbjörk anhåller Aneboda kyrkoråd om landsantikvariens bedömning av sockenstugans kulturhistoriska värde inför en planerad flytt/rivning av densamma. 1965 ATA Förslag till utvidgning av kyrkogården i Aneboda. Området föreslås förvärvas från fastigheten Aneboda 1:65. Fattigbössan vid Aneboda kyrka pietetsfullt renoverad och återuppsatt invid kyrko- 1986 SMP gårdsmuren. 1988 ATA Länsstyrelsen lämnar tillstånd till borttagande av äldre kulturlager i samband med markarbeten i kyrkans nordöstra del samt i schakt på kyrkogården för installation av varmluftsaggregat. Borttagandet skall föregås av en arkeologisk undersökning. 1995 ATA Länsstyrelsen lämnar tillstånd till omläggning av taket på ekonomibyggnaden på Aneboda kyrkogård med plåt. ATA Omläggning av taket på ekonomibyggnaden på Aneboda kyrkogård med plåt i svart eller mörkgrå färg. Besiktning utförd av kyrkogårdens trädbestånd samt ett antal äldre gravvårdar där gravrätten 10
löpt ut. Kring de äldre delarna av kyrkogården har funnits en mur och en krans av ädla lövträd av olika trädslag. Då kyrkogården utvidgades tog man bort muren och delar av trädkransen. Längs den gamla kyrkogårdens norra gränslinje har senare planterats några rönnar. I samband med att landskapsarkitekt Johnny Sydvart 1985 upprättade handlingar för en minneslund föreslogs att nya träd skulle planteras längs den gamla kyrkogårdens norra sida. Någon sådan plantering kom dock inte till stånd. Länsstyrelsen finner det från kulturhistorisk synpunkt angeläget att den gamla kyrkogårdens utsträckning markeras genom att den krans av stora lövträd som en gång funnits återskapas. Få platser i en bygd kan så som kyrkogården minna om bygdens historia och de generationer som verkat där. Det är därför angeläget att man bevarar de kulturhistoriskt och lokalhistoriskt värdefullaste gravvårdarna på ursprunglig plats, även om det inte längre finns någon gravrättsinnehavare som betalar vården. I de äldre och kulturhistoriskt mest värdefulla gravkvarteren bör även övriga äldre gravvårdar så långt möjligt bevaras på plats när gravrätten går ut och ny gravrätt i dessa kvarter endast upplåtas om den gamla gravvården återanvänds. De äldre gravvårdar som idag finns uppställda vid ekonomigården representerar ett betydande kulturhistoriskt värde som bör tillvaratas. När ny gravrätt upplåts i ett äldre gravkvarter på en gravplats som saknar gravvård kan de gravvårdar som nu står vid ekonomigården återanvändas. På flera håll i landet har man tagit fram nya gravplatsföreskrifter med detta syfte. Länsstyrelsen kan förmedla exempel på sådana föreskrifter när så önskas. 1998 ATA Tillstånd till åskledaranläggning i Aneboda kyrka med tillhörande nedläggning av ringlina runt kyrkan på 0,5 meters djup ca 0,5-1 meter från kyrkans grund. 11
Beskrivning av kyrkogården idag Allmän karaktär Aneboda kyrkogård, vilken har anor från medeltiden, är belägen på en sluttning invid sjön Stråken. Kyrkogården har utvidgats vid ett flertal tillfällen och breder idag ut sig över ett mycket stort område och är indelat i ett stort antal kvarter vilka går under benämningarna A U. Karaktären på gravstenarna i kyrkogårdens kvarter skiftar kraftigt där de äldst bevarade stenarna, vilka återfinns i kvarter H, utgörs av enkla resta naturstenar, härrörande från 1700-talet. I kvarteren återfinns även ett antal monumentala diabasvårdar, större familjegravvårdar, liggande och sluttande hällar liksom ett stort antal låga rektangulära vårdar från 1900-talets tidigare hälft fram till modern tid. Omgärdning Den äldre kyrkogården omgärdas i öster av en vallmur lagd med stora huggna stenblock. I söder avgränsas kyrkogården av en kallmurad stenmur. Den norra utvidgningen omsluts av en fogad naturstenmur, även den uppförd av huggna stenblock och på insidan försedd med en jordvall. Ingångar I den östra kyrkogårdsmuren finns två ingångar varav den ena är placerad i anslutning till norra utvidgningen. Denna ingång utgörs av en dubbelgrind svetsad i kraftigt fyrkantsstål där varje grind bär dekorationer föreställande kors. Huvudingången ligger i östra murens södra del mitt för den grusade gång vilken leder upp till kyrkans tornentré och utgörs av en praktfull smidd dubbelgrind flankerad av kraftiga huggna stenstolpar och enkelgrindar. I södra murens västra del finns ytterligare en ingång försedd med grindar i likhet med de som återfinns i nordost. Denna ingång leder dock rakt ut i den utanförliggande ängsmarken varför man valt att plombera grinden med en ståltrådsbygel. Vegetation Utmed södra och östra sidan av den gamla kyrkogården växer en trädkrans av lönn och alm. Kring den nyanlagda delen i väster har man uteslutande planterat ek samt inne i gravkvarteren två solitära hängbjörkar. I urnlunden finner man en varierad växtlighet med ett antal rhododendronbuskar, rönnbärsträd samt en tallbuske. Den norra utvidgningen med anlagd minneslund formligen prunkar av grönska med inslag som rhododendron, syrén, oxel, rönnbär samt frodiga spireahäckar. Utmed muren i norr växer oxelträd och ekar. Gångsystem Samtliga gångar inne på kyrkogården och kring kyrkan är belagda med singel undantaget den gång som löper mellan norra utvidgningens östra grind till personal- och ekonomibyggnaden i kyrkogårdens nordvästra hörn, vilken är asfalterad. I kvarter U förekommer gångar vilka är belagda med röda kalkstensplattor. Minneslund På kyrkogårdens norra utvidgning har man i den östra delen anlagt kyrkogårdens minneslund med en grund damm omgiven av frodig grönska och ordnade blomsterplanteringar. Gången fram till och markytan i anslutning till minneslunden är belagd med marksten. Den yta som är avsedd för gravsättning omsluts av en cirkel lagd med huggen natursten. Invid dammen finns en sittbänk utplacerad vilken inbjuder till kontemplation. I dammens mitt ligger en textförsedd natursten Herren sade Jag känner dig vid namn. 12
Till vänster: Östra vallmuren Förseglad ingång i södra kyrkogårdsmuren Nedan: Kyrkogårdens huvudingång i öster Till höger: Ingång i anslutning till norra utvidgningen Till vänster: Blandad trädkrans utmed södra kyrkogårdsmuren Nedan: Merparten av kyrkogårdens gångar är belagda med singel 13
Bild 0172 Minneslund på kyrkogårdens norra utvidgning Urnlund Kyrkogårdens urnlund är anlagd på en sluttande kulle i kyrkogårdens nordvästra hörn. På kullen växer det rönnbärsträd, rhododendron- samt måbärsbuskar. I området har man anlagt ett par gångar med kalkstensplattor. Kvarterets gravvårdar är huvudsakligen naturstenar med några enstaka inslag av låga rektangulära vårdar. Gravvårdstyper I de yngre kvarteren är stenarna övervägande låga rektangulära från 1900-talets senare hälft. I kvarteren öster och söder om kyrkan finns en större variation av vårdar med smala högresta vårdar, smidesvårdar, resta naturstenar samt enstaka bevarade grusgravar med stenomfattning. De äldsta gravarna finner man i kvarter H & I. Den senare utförda utvidgningen i norr har övervägande låga rektangulära vårdar, strikt rektangulära eller med friare utformning. Byggnader I kyrkogårdens nordvästra hörn ligger en vinkelbyggnad som rymmer personal och ekonomiutrymmen. Byggnaden har en slätputsad fasad med brunlaserad träpanel på gavelröstena. På byggnadens svagt sluttande pulpettak ligger ett korrugerat plåttak. Portarna på ekonomidelen är målade i en brunröd kulör. Urnlund på kyrkogårdens västra del Klassiserande diabasvård med stenomramning och framförliggande grusfält 14
Liggande granithäll från 1920-talet Låga rektangulära stenar av yngre datum och i friare form Smideskors samt rest natursten Ekonomibyggnad i kyrkogårdens nordvästra hörn 15
Beskrivning av enskilda kvarter Kvarter A Allmän karaktär Området ligger i kyrkogårdens sydvästra hörn och avgränsas i söder och väster av kyrkogårdsmuren och av grusgångar i motstående väderstreck. Kvarteret delas på mitten av en grusgång. På vardera av dessa två gräsbevuxna ytor står en solitär hängbjörk. I dagsläget finns inga gravsatta i kvarteret. Gravvårdstyper - Kulturhistorisk bedömning och karaktär - Vy över kvarter A från nordöst Kvarter B Allmän karaktär Kvarter B utgörs av ett gräsbevuxet, långsmalt, rektangulärt område beläget direkt väster om kyrkan med gravstenar placerade i enkla nord sydligt orienterade rader. Gravvårdstyper Kvarterets karaktär är homogen med övervägande låga rektangulära vårdar i huvudsakligen röd granit samt ett par större sluttande hällar. Bland stenarna finns även inslag av grå granit samt någon sten i blåflammig labrador. Åldersmässigt är spridningen liten med vårdar nästan uteslutande från 1970-talet. Titlar förekommer över huvudtaget inte medan bruket att sätta ut ortsnamnet förekommer mer allmänt. Orter som omnämns är Aneboda, Äskås, Kramphult, Förhult, Högafällor och Skärshult. Även hänvisningar till psalmer ur svenska psalmboken förekommer på någon sten. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Kvarteret är till sin karaktär homogent med låga rektangulära vårdar i grå och röd granit. Nytillskott bör såväl i sin utformning som vid valet av stenmaterial ansluta sig till detta. Kvarter C Allmän karaktär Kvarter C ligger väster om den södra sidogången, i den ursprungliga kyrkogårdens sydvästra hörn. En bevarad rest av den gamla kyrkogårdsmuren markerar var den senare utvidgningen tar vid. Gravvårdstyper Kvarter C är variationsrikt med flera olika gravvårdstyper, alltifrån smala höga stenar från tiden kring sekelskiftet 1900, till mindre sluttande hällar och låga rektangulära vårdar av nyare datum. Kvarteret 16
rymmer ett flertal familjegravar varav en är bevarad med stenomramning och framförliggande grusfält. Materialet är övervägande diabas och grå granit med enstaka inslag av röd granit. Flertalet av de lite äldre vårdarna har en påkostad och konstnärlig dekor. Den åldersmässiga spridningen är ganska så jämn över åren från 1900-talets första decennium till 1990-talet med en svag övervikt på vårdar från 1960-70-talet. Titlar förekommer främst på kvarterets äldre vårdar medan bruket att sätta ut ortsnamnet förekommer mer allmänt. Exempel på titlar är riksbanksdirektör, trävaruhandlande, landtbrevbärare och lantbrukare. Orter som omnämns är Lammhult, Sandåsen, Limehov, Älmhult och Sandbäcken. På några vårdar finns även kortare texter i stil med Återseendet står kvar och Älskad-Saknad. Även psalmhänvisningar förekommer. I kvarteret finns några vårdar vilka utmärker sig. Bland dessa kan nämnas Albin Anderssons familjegrav med en låg rektangulär diabassten med bevarat framförliggande grusfält. Vidare bidrar kvarterets äldre vårdar till karaktären genom sin väl arbetade dekor. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Gravvårdarna i kvarter C är av en skiftande karaktär med allt från smala högresta diabasstenar, sluttande hällar till låga rektangulära stenar av yngre datum. Denna blandade karaktär gör kvarteret mindre känsligt för nytillskott. Dessa bör dock i utformning och material ansluta sig till intilliggande vårdar samt vara utförda i den grå-svarta färgskala vilken stenarna i kvarteret tydligt uppvisar. Bland kvarterets gravvårdar finns stenar vilka genom sina hantverksmässiga, konsthistoriska och lokalhistoriska värden kan anses besitta ett betydande kulturhistoriskt värde varför de bör få stå kvar i kvarteret även efter att gravrätten löpt ut. Det är även angeläget att kvarterets enda kvarvarande grusgrav bevaras då få rester av detta äldre gravskick kvarstår på kyrkogården idag. Ovan: Vy över kvarter B från nordöst Till vänster: Ett urval stenar i grå/röd granit och diabas från 1970- talet Bild 0035 Vy över kvarter C från nordöst 17
Klassiserande diabasvård från 1940-talets slut Bevarad grusgrav med stenomramning Stenar av skiftande karaktär Halvhög diabasvård med stilren dekor 18
Kvarter D Allmän karaktär Kvarter D är beläget utmed södra kyrkogårdsmuren och utgörs av ett långsmalt rektangulärt gräsbevuxet område med stenar i enkla nord-sydliga rader. I väster gränsar området till kvarter C och avgränsas i övriga väderstreck av kyrkogårdens grusgångar. Gravvårdstyper Kvarter D är varierat med gravvårdar av flera olika slag hållna i en relativt låg skala där flertalet stenar är utförda i diabas och grå granit med inslag av röd granit. Åldersmässigt fördelar sig kvarterets vårdar över tiden från första decenniet efter sekelskiftet 1900 fram till 2000-talet med en liten övervikt på vårdar från 1950-70-talet. Bruket att skriva ut titlar och ortsnamn förekommer sparsamt i kvarteret. Exempel på titlar är f.d. folkskollärarinna samt hemmansägare. Orter som omnämns är Lammhult, Elgabäck, Amsterdam, Rosenlund, Sköndal samt Kopparås. På några vårdar förekommer även psalmhänvisningar. Bland de vårdar som utmärker sig lite extra kan nämnas A. Abrahamssons familjegrav vars huggna stenstubbe tydligt avviker från övriga gravstenar i kvarteret. Ett dekorativt inslag utgör även släkten Liljas familjegrav utförd i diabas med rik dekor och antikinspirerade förtecken liksom trävården rest 1946 över Aden Nilsson med infälld bärnstensfärgad glaskub samt det enkla järnkorset över Ida-David Svensson. Kulturhistorisk bedömning och karaktär I likhet med kvarter C är gravvårdarna i kvarter D av skiftande karaktär dock med färre inslag av högresta stenar. Nytillskott bör i sin form samt i valet av material ansluta sig till intilliggande stenars karaktär. Bland kvarterets gravvårdar finns gravstenar vilka genom sina hantverksmässiga, konsthistoriska och lokalhistoriska värden kan anses besitta ett betydande kulturhistoriskt värde varför de bör få stå kvar i kvarteret även efter att gravrätten löpt ut alternativt återanvändas. Ovan: Vy över kvarter C från öster Till höger: Trävård från 1940-talet 19
Antikinspirerad gravvård med fronton och fristående pelare, rest över släkten Lilja Enkelt järnkors över Ida-David Svensson Konstnärligt utformad vård över släkten Abrahamsson Låg rektangulär diabassten med sirlig dekor från 1930-talets slut 20
Kvarter E Allmän karaktär Kvarter E utgörs av ett litet kvadratiskt område i kyrkogårdens sydöstra hörn som endast rymmer ett tiotal gravvårdar. Gravvårdstyper Frånsett de två kraftiga ringkors i koppar placerade i kvarterets sydvästra hörn är samtliga gravvårdar låga rektangulära med rak eller oregelbunden ovansida. Bland stenmaterialet dominerar den röda graniten med något enstaka inslag av såväl diabas som grå granit. Åldersmässigt härrör samtliga vårdar i kvarteret från 1960- och 70-talet. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Ett homogent kvarter där nytillskott i val av material och form bör ansluta sig till den rådande karaktären. De båda ringkorsen i kvarterets sydvästra hörn bör med anledning av sin unicitet bevaras även efter gravrätten löpt ut. Vy över kvarter E från nordöst Ringkors i koppar över makarna Ståhl från 1960 70-talet Kvarter F Allmän karaktär Kvarter F innefattar det i terrängen lite högre belägna området direkt söder om kyrkan liksom den lägre belägna delen sydost om kyrkans torn. Området är således terrasserat och delas på mitten av en sluttande grässlänt. Gravvårdstyper Gravvårdarnas karaktär på den lägre belägna ytan är lågt hållen med ett inslag av några lite mer omfångsrika familjegravar liksom ett antal barngravar. Barngravarna är företrädelsevis markerade med ett mindre marmorkors. Gravvårdarna utgörs i övrigt främst av låga rektangulära stenar. Kvarterets övre del rymmer endast två gravar. Familjen Gyllensvärds grav vilken markeras med en högrest sten, av monumental karaktär, utförd i grå granit. Nedlagt i gräsytan öster om denna ligger sexton mindre, svagt sluttande granithällar med namn på de avlidna i släkten. Äldsta stenen är lagd år 1846 över löjtnant Gösta Gyllensvärd. Andra titlar som nämns i släkten är sjökapten, kapten och major. Den andra stenen är ett kraftigt diabaskors rest över kyrkoherde Erik Asplund med maka och dotter. Den åldersmässiga spridningen i kvarteret sträcker sig från 1800-talets andra hälft fram till 2000- talet med en liten övervikt på stenar från tiden 1940-80-talet. I materialet dominerar den grå graniten följt av diabas med enstaka inslag av röd granit, marmor samt blåflammig labrador. I kvarter finns även två naturstenar. 21
Kulturhistorisk bedömning och karaktär Den skiftande karaktären på kvarterets gravvårdar gör det mindre känsligt för nytillskott. Dock bör nytillskott på kvarterets övre del tydligt underordna sig de befintliga och kan med fördel utgöras av mindre liggande hällar. På den lägre belägna delen av kvarteret bör nya stenar med en friare utformning undvikas och anpassning ske till intilliggande stenars karaktär. Bland kvarterets gravvårdar, framförallt familjegravvårdarna, finns gravstenar vilka genom sina hantverksmässiga, konsthistoriska och lokalhistoriska värden kan anses besitta ett betydande kulturhistoriskt värde varför de bör få stå kvar i kvarteret även efter att gravrätten löpt ut alternativt återanvändas. Vy över nedre delen av kvarter F från sydöst Släkten Gyllensvärds familjegrav på övre delen av kvarter F Låg bred antikinspirerad familjegravvård från 1950-talet Marmorkors på kvarterets södra del Framförliggande natursten med personlig dekor som komplement till äldre vård Gravsten i röd granit med speciell utformning samt diabasvård med antikinspirerade stildrag 22
Kvarter G Allmän karaktär Kvarter G utgörs av området beläget omedelbart söder om östra murens sydligaste ingång och avgränsas i norr, söder och öster av grusgångar. I kvarteret finns ett flertal barngravar. Gravvårdstyper Kvarteret har frånsett en smidesvård, två marmorkors, en trävård samt ett stenkors huvudsakligen låga rektangulära vårdar av grå och röd granit samt en handfull stenar i diabas vilka härrör från tiden mellan 1940-2000-talet, med en tydlig övervikt på vårdar från 1960- och 70-talet. Titlar förekommer endast på en av kvarterets vårdar och utgörs av hemmansägare medan bruket att sätta ut ortsnamnet förekommer i något större utsträckning. Orter som omnämns är Lammhult, Sjöanäs, Klintäng och Förhult. På någon enstaka vård finns även en kortare text som lyder Tack för alla lyckliga år. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Ett homogent kvarter i lågt hållen skala vilket får anses vara relativt okänsligt för nytillskott så länge dessa i sin karaktär ansluter sig väl till befintliga vårdar. Vårdar med påkostad dekor samt gravvårdar vilka genom sina hantverksmässiga, konsthistoriska och lokalhistoriska värden kan anses besitta ett betydande kulturhistoriskt värde förekommer varför dessa bör få stå kvar i kvarteret även efter att gravrätten löpt ut alternativt återanvändas. Vy över kvarter G från sydöst Låga rektangulära stenar med påkostad dekor Kopparskodd trävård från 1960-talet Smidesvård med kopparplatta från 1960- talets slut Granitkors från 1970-talet 23
Kvarter H Allmän karaktär Kvarter H är utformat i likhet med kvarter F och ligger spegelvänt utmed kyrkans norra sida. I likhet med kvarter F är kvarter H uppdelat i två nivåer skilda åt av en grässlänt. Invid grusgången i kvarterets norra del växer två paraplyalmar samt en dito i kvarterets mitt. Gravvårdstyper Kvarteret är ett av kyrkogårdens äldsta och rymmer ett flertal högresta vårdar i diabas och granit liksom ett antal smides- och gjutjärnsvårdar. Vidare finner man även ett antal äldre resta naturstensvårdar samt flertalet liggande små och stora hällar. Området har en stor inblandning av familjegravar samt en äldre sten vilken återanvänts. Åldersmässigt fördelar sig vårdarna över en stor tidsperiod med den äldsta vården från 1700-talets mitt fram till den yngsta vården från 1990-talet. Förekomsten av titlar och ortsnamn på kvarterets gravstenar är ytterst sparsam. Titlarna utgörs av kyrkovärd, f.d. nämndeman och hemmansägare. Ortsnamn som omnämns är Äskås, Kramphult och Boo. Kulturhistorisk bedömning och karaktär I kvarteret är det ett stort antal vårdar som utmärker sig antingen genom sin ålder eller sin utformning. Exempel på detta utgör den högresta trädstammen huggen i grå granit, de högresta obeliskerna i diabas, sex stycken ålderdomliga resta naturstenar, tre välarbetade smideskors samt några gjutjärnskors. Nytillskott i kvarteret bör tydligt underordna sig befintliga gravvårdars karaktär. Återanvändning av befintliga gravvårdar rekommenderas. När gravrätten löper ut bör gravvårdar från tiden före 1850 tilllåtas att stå kvar på sin ursprungliga plats samt uppföras på inventarieförteckningen och fortsatt vårdas av församlingen. Det är vidare angeläget att man bevarar vårdar vilka genom sina hantverksmässiga, konsthistoriska och lokalhistoriska värden kan anses besitta ett betydande kulturhistoriskt värde. Ett tillvägagångssätt för att bevara dessa på sin ursprungliga plats i kvarteret kan vara att endast upplåta gravplatsen under förutsättningen att den gamla gravvården återanvänds. Vy över kvarter H från sydöst Gravvårdar i tydligt varierad skala 24
Resta naturstenar troligen från 1700-talets slut Speciell vård från 1800-talets slut Smideskors samt gravsten från 1700-talets mitt Tre klöverbladskors i gjutjärn Konstnärlig vård med dekorativ blomsterslinga från 1800-talets slut 25
Kvarter I Allmän karaktär Kvarter I ligger direkt norr om östra murens södra ingång och utgörs av ett nästan kvadratiskt gräsbevuxet område vilket på tre sidor omsluts av grusade gångar. I söder avgränsas kvarteret av en låg buxbomshäck. Gravvårdstyper Kvarterets stenar är uteslutande i diabas och grå granit, där det stora flertalet utgörs av smala högresta stenar eller liggande plana eller sluttande hällar. En handfull låga rektangulära vårdar förekommer också. Titlar och ortsnamn förekommer på kvarterets gravstenar om än i ganska så begränsad omfattning. Titlar som nämns är mjölnare, arrendator, skräddaremästare, banmästare, smedmästare och banvakt. Exempel på orter är Lammhult, Förhult och Muggeboda. På några av vårdarna finns även psalm- och bibelhänvisningar. I kvarteret utmärker sig bland annat en bevarad grav med stenomramning och framförliggande grusfält över Johan Johansson (1836-1918) samt makan Anna (1845-1931), en stor kalkstenshäll samt en högrest granitvård av monumental karaktär över Peter Svensson och Sara Jonasson, Eskås. Även den konstnärligt utförda diabasvården över arrendatorn Hans Johansson och hustrun Kristina står ut lite extra i kvarteret. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Gravvårdarna i kvarter I är uteslutande utförda i diabas och grå granit. Nytillskott bör därför ansluta sig till denna färgskala. Befintliga äldre vårdar bör i möjligaste mån bevaras i kvarteret även sedan gravrätten löpt ut, alternativt återanvändas. Bland de vårdar vilka särskilt bidrar till kvarterets karaktär hör den bevarade grusgraven, samt ett antal högresta vårdar från tiden strax före och efter sekelskiftet 1900. Grav med bevarad stenomramning och framförliggande grusfält Halvhög diabasvård med påkostad utformning från 1920-tale 26
Kvarter L M Allmän karaktär Kvarter L M utgörs av ett stort gräsbevuxet område beläget nordväst om kyrkan i vars mitt det växer en alm. Gravvårdstyper I kvarter L har övervägande del av vårdarna tillkommit under 1970-80-talet och utgörs av låga rektangulära vårdar i röd eller grå granit samt med inslag av blåflammig labrador. Stenarna i kvarter M har en betydligt större inblandning av diabasvårdar av något äldre ursprung men med samma låga rektangulära karaktär som i kvarter L. Titlar förekommer sparsamt på kvarterets vårdar medan ortsnamn förekommer mer allmänt. Exempel på titlar är linjeförman, banvakt, stationskarl och f.d. kyrkoväktare. Orter som omnämns är Förhult, Lammhult, Stenbro, Esketorp, Sjöaryd, Ugglehult, och Lybäck. På några vårdar finns även psalmhänvisningar. I kvarteret finns några vårdar som utmärker sig. Bland dessa kan nämnas den stora liggande diabashällen över Victor Johanssons familjegrav samt de två diabasvårdarna över stationskarlen Gustaf Rydh och banvakten Carl Johan Nygren. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Ett homogent kvarter i lågt hållen skala vilket får anses vara relativt okänsligt för nytillskott så länge dessa i sin karaktär ansluter sig väl till befintliga vårdar. Vårdar med påkostad dekor samt gravvårdar som anger den dödes yrkestitel är kulturhistoriskt intressanta då dessa berättar om invånarna i socknen och vilka näringar samt yrken m.m. som funnits. Vy över kvarter L M från sydöst Låga rektangulära vårdar i labrador Diabasvård med klassiserande stildrag från 1940-talets slut 27
Stor liggande diabashäll över familjen Johansson Titlar vittnar om tidigare näringar i socknen 28
Kvarter N Allmän karaktär Kvarter N utgörs av ett långsmalt rektangulärt område vilket avgränsas av grusgångar i tre väderstreck. I norr gränsar området till de något lägre belägna kvarteren Q R. Gravvårdstyper Gravvårdarna i kvarter N är huvudsakligen av typen låga rektangulära där ett flertal av stenarna har givits en utformning vilken anspelar på antika förebilder med inslag som pilastrar och överliggande fronton. I kvarteret finns även en rad sluttande/liggande hällar i varierande storlek. Materialet är övervägande diabas och grå granit. Flertalet av gravarna i kvarterets östra del är familjegravar. Åldersmässigt härrör kvarterets gravstenar från 1800-talets sista decennier fram till 2000-talet med en tydlig övervikt på vårdar från 1930-50-talet. Förekomsten av titlar på kvarterets vårdar är relativt vanlig medan ortsnamn förekommer i en något mindre omfattning. Titlar som nämns på stenarna är häradsdomare, musikdirektör, banvakt, f.d. lärarinna, hemmansägare, byggnadssnickare, järnhandlande och kantor. Bland orter förekommer Ugglehult, Eskås, Aneboda, Skärsmo, Förhult och Karlstorp. Vårdar som utmärker sig lite extra i kvarteret är den stora diabashällen över trävaruhandlanden C. A. Svensson samt kvarterets enda återstående grusgraven med stenomramning över handlanden Axel E. Nilsson. Vidare utgör den oktagonala diabaspelaren på kraftigt fundament över nämndeman Jonas Johansson, gjutjärnskorset över Peter Magnusson, flankerat av två liggande granithällar, Alfred Kristofferssons familjegrav med en stor mönsterhuggen grå granithäll samt en kluven natursten dekorerad med måsar intressanta inslag i kvarteret. Ett flertal av de äldre diabasvårdarna har en påkostad dekor samt en utformning inspirerad av antikens formspråk. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Det stora flertalet av kvarterets gravvårdar är utförda i diabas samt grå granit och präglas därför av en tydlig färgskala i grått och svart vilken bör anammas vid nytillskott. I sin utformning bör nya gravvårdar anpassa sig till karaktären hos intilliggande stenar. De vårdar vilka genom sina hantverksmässiga, konsthistoriska och lokalhistoriska värden kan anses besitta ett betydande kulturhistoriskt värde bör i möjligaste mån bevaras i kvarteret då gravrätten löper ut, alternativt återanvändas. Det är även angeläget att kvarterets enda kvarvarande grusgrav bevaras då få rester av detta äldre gravskick kvarstår på kyrkogården idag. Ovan: Vy över kvarter N från öster Till höger: Påkostad diabasvård över makarna Svensson 29
Monumental granitvård rest över kapten Holmberg Klöverbladskors i gjutjärn med vacker dekor i relief från 1870-talet Bevarad grusgrav med stenomramning Oktagonal diabaspelare på kraftigt fundament från 1920-talet Granithäll från 1920-talet med vanliga kristna symboler Del av kvarnsten som använts som liggande häll 30
Kvarter O Allmän karaktär Kvarter O ligger i kyrkogårdens nordöstra hörn invid den grässlänt som markerar gränsen för kyrkogårdens norra utvidgning. I kvarterets västra del växer en hängbjörk. Den övervägande delen av kvarterets vårdar är familjegravar. Gravvårdstyper Gravvårdarna i kvarter O är övervägande familjegravar där ett flertal av stenarna är av typen smala högresta i diabas med en del inslag av mer monumentalt och kraftfullt utformade vårdar i grå granit. I kvarteret finner man en gravvård vilken tydligt avviker från det annars gängse mönstret. Denna har tillkommit på 1970-talet och är utförd i röd granit. Åldersmässigt härrör gravvårdarna från tiden kring 1800-talets senare hälft fram till 2000-talet och fördelar sig ganska så jämt över dessa decennier. Titlar, ortsnamn och psalmhänvisningar förekommer sparsamt på kvarterets vårdar. Exempel på titlar är schaktmästare och lantbrukare. Orter som omnämns är Lamhult och Holmsryd. Lite extra utmärker sig den kraftiga och högresta diabasvården över Edvin Andersson (1886-1918) som är placerad alldeles invid hängbjörkens stam i kvarterets västra del. Vidare utgör de antikinspirerade stenarna och smala högresta diabasstenarna viktiga inslag. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Kvarteret har en tydlig färgskala i grått och svart vilken bör anammas vid nytillskott. I sin utformning bör nya gravvårdar anpassa sig till karaktären hos intilliggande stenar. Äldre såväl som yngre vårdar vilka genom sina hantverksmässiga, konsthistoriska och lokalhistoriska värden kan anses besitta ett betydande kulturhistoriskt värde bör i möjligaste mån bevaras i kvarteret då gravrätten löper ut, alternativt återanvändas. Ovan: Vy över kvarter O från sydöst Tilll höger: Gravsten med säregen utformning och dekor från 1920- talet Låg bred familjegravvård med framförliggande hällar 31
Ovan: Antikinspirerad granitvård från 1950-talet Till höger: Monumental diabasvård från 1910-talet Klassiserande vård i grå granit och diabas från 1920- talet 32
Kvarter P R Allmän karaktär Kvarter P R är beläget nedanför grässlänten i den norra utvidgningens södra del. De tre kvarteret utgör tillsammans ett långsmalt rektangulärt område med homogen karaktär på kvarterets gravvårdar. Gravvårdstyper Gravvårdarna i kvarter P R är övervägande av typen låga rektangulära med rak eller oregelbunden ovansida samt ett antal stenar med mera fri utformning. Stenarna är utförda i röd eller grå granit, i blåflammig labrador samt i röd/svart-brokig hollandia. Åldersmässigt härrör vårdarna från tiden kring 1980-talet och framåt.titlar och ortsnamn förekommer endast i undantagsfall på kvarterets vårdar. De titlar som nämns på stenarna är smed och möbelarkitekt. Orter som finns angivna är Skärsmo, Hisshult, Lammhult och Äskås. På en av kvarterets vårdar finner man följande text Livets land det är mitt hemland. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Karaktären på gravvårdarna i kvarter P R är homogen med nästan uteslutande låga rektangulära vårdar. Nytillskott bör i material och utformning anpassa sig till redan befintliga stenar samt till kvarterets lågt hållna skala. Kvarter S T Allmän karaktär Kvarter S T är beläget rakt öster om minneslunden på kyrkogårdens norra utvidgning. I dagsläget har gravsättning bara skett i den västra delen, kvarter S. Gravvårdstyper Gravvårdarna i kvarter S är nästan uteslutande av typen låga rektangulära med rak eller ojämn ovansida samt stenar vilka utformats mer fritt. Stenarna är övervägande utförda i röd eller grå granit samt labrador och hollandia med något enstaka inslag av diabas. Åldersmässigt härrör vårdarna från 1900-talets sista decennier fram till idag.några titlar eller ortsnamn förekommer inte på kvarterets vårdar. Utmärker sig gör bland annat Eva Hjertonssons korsformade granitvård där korsets mittparti utformats som ett hjärta, samt den högglanspolerade diabasvården i kvarterets nordvästra hörna. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Karaktären på gravvårdarna i kvarter S T är homogen med nästan uteslutande låga rektangulära vårdar. Nytillskott bör i material och utformning anpassa sig till redan befintliga stenar samt till kvarterets lågt hållna skala. Vy över kvarter P från öster Vy över kvarter Q från öster 33
Vy över kvarter R från öster Religiös tillhörighet sätter sin prägel på kvarterets gravvårdar Ett urval gravstenarfrån 1980-talet i olika form och materia Stenar i friare form Vy över kvarter S från nordost Stramt järnkors med namnplåt från 1980-talet 34
Högglanspolerad diabasvård med speciell utformning Gravsten med friare utformning Sammanfattande bedömning och karaktär Aneboda kyrka vilken uppfördes mellan åren 1896-99 är vackert belägen invid sjön Stråkens strand. Kyrkogården, vilken utvidgats vid ett flertal tillfällen, omgärdas av en naturstenmur. Karaktären på denna skiftar dock på kyrkogårdens olika delar. De två ingångar som brukas är båda placerade i den östra muren. Aneboda kyrkogård är väldigt stor till ytan och det råder idag definitivt ingen platsbrist. I kyrkogårdens kvarter finns gravvårdar av väldigt skiftande karaktär där de äldsta stenarna härrör från 1700-talets mitt. Dessa är belägna i kvarter H vilket också är kyrkogårdens äldsta kvarter. Kvarter A i kyrkogårdens västra del ingår i den senast utvidgade delen och står fortfarande obrukat. Kvarter B är till sin karaktär mycket homogent med låga rektangulära vårdar i grå och röd granit av yngre datum varför det är angeläget att nytillskott anpassas till denna karaktär. Kvarteren C E är belägna invid den norra kyrkogårdsmuren med gravvårdar av skiftande karaktär med allt från smala högresta diabasstenar, sluttande hällar till låga rektangulära stenar av yngre datum. Ett flertal av dessa stenar uppvisar hantverksmässiga, konsthistoriska och lokalhistoriska värden vilka är av betydande kulturhistoriskt värde varför de bör få stå kvar i kvarteret även efter att gravrätten löpt ut alternativt återanvändas. Gravvårdarna i kvarter F är av skiftande karaktär. Nytillskott i kvarteret bör anpassas till intilliggande stenars karaktär. Kvarter G är av en homogen karaktär med lågt hållen skala. Kvarteret får anses vara relativt okänsligt för nytillskott så länge dessa i sin karaktär ansluter sig väl till befintliga vårdar. I kvarteret H är det ett stort antal vårdar som utmärker sig antingen genom sin ålder eller genom sin utformning. Nytillskott i kvarteret bör tydligt underordna sig befintliga gravvårdars karaktär och en återanvändning av befintliga gravvårdar är att rekommendera. När gravrätten löper ut bör gravvårdar från tiden före 1850 tillåtas att stå kvar på sin ursprungliga plats samt uppföras på inventarieförteckningen och fortsatt vårdas av församlingen En gemensam rekommendation för kvarteren F H är att vårdar med påkostad dekor samt gravvårdar vilka genom sina hantverksmässiga, konsthistoriska och lokalhistoriska värden kan anses besitta betydande kulturhistoriska värden bör få stå kvar i kvarteret även efter att gravrätten löpt ut, alternativt återanvändas. Gravvårdarna i kvarter I är uteslutande utförda i diabas och grå granit varför nytillskott bör utföras i denna färgskala. Äldre vårdar bör i möjligaste mån bevaras i kvarteret även sedan gravrätten löpt ut, alternativt återanvändas. 35
Karaktären på stenarna i kvarteren L M är homogen samt hållen i en låg skala och får anses vara relativt okänsligt för nytillskott så länge dessa i sin karaktär ansluter sig väl till befintliga vårdar. Gravstenarna i kvarteren N O präglas av en färgskala i grått och svart vilken bör anammas vid nytillskott. I sin utformning bör nya gravvårdar anpassa sig till karaktären hos intilliggande stenar. Karaktären på gravvårdarna i kvarter P T är homogen med nästan uteslutande låga rektangulära vårdar. Nytillskott bör i material och utformning anpassa sig till redan befintliga stenar samt till kvarterets lågt hållna skala. Generellt för kyrkogårdens samtliga kvarter gäller att gravvårdar vilka genom sina hantverksmässiga, konsthistoriska och lokalhistoriska värden kan anses besitta ett betydande kulturhistoriskt värde i möjligaste mån bör bevaras i kvarteret sedan gravrätten löpt ut, alternativt återanvändas. Det är även angeläget att kvarterets kvarvarande grusgravar bevaras då endast fragment av detta, i äldre tider vanligt förekommande, gravskick kvarstår på kyrkogården idag. 36
Arkiv och Litteratur Följande arkiv och litteratur har nyttjats i samband med inventeringen. Antikvarisk- topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Handlingar från Kungliga Byggnadsstyrelsen är inkluderade. Klipparkivet vid Smålands museum: Aneboda kyrka Topografiska arkivet vid Smålands museum: Växjö kommun, Byggärenden, Aneboda kyrka Vassi Heidi, red, 1998, Kyrkobyggnader i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Kronobergs län. 37
Ordförklaringar Högrest smal eller monumental gravsten Denna typ av gravsten var vanlig under 1800- talet och fram t o m 1920-talet. Ofta huggen i diabas eller grå granit. Monolit kallar vi den stora högresta gravvård som är huggen ur en enda sten. Obelisk Obelisken är en symbol över ära, redlighet och ståndaktighet. Den är ofta huggen i diabas och var vanlig under Låg rektangulär gravvård. Den låga rektangulära gravvården blev vanlig under tiden efter andra världskriget och är fortfarande en allmänt förekommande modell. Gravstenstypen har tillverkats mest i grå granit, men diabas var vanlig fram till 1960-talet. Från och med den tiden började den låga rektangulära gravstenen även huggas i röd granit, en typ som var mycket vanlig under 1900-talets andra hälft. Labradorgranit är en annan stensort som numera också används. hela 1800-talet. En bruten obelisk, kolonn eller den avhuggna trädstammen symboliserar den hejdade livsgärningen. Låga smala gravvårdar Ofta huggna i diabas och var vanliga från 1910-talet och fram till tiden kring 1900-talets mitt. Låg bred gravvård Gravvård som ofta övergår i en stenram och som är rest på familjegravar. Var vanliga från 1920-talet och några decennier framåt.
Gjutjärnskors De blev vanliga i och med industrialismens utveckling kring 1800- talets mitt. Gravvårdarna tillverkades på lokala järnbruk efter modeller som var vanliga i hela Sverige. Fri form Under 1900-talets slut fick gravstenen nya former. Stenar i t ex hallandsgnejs (hallandia) eller labradorgranit blev vanliga och de fick mer oregelbundna och fria former. Marmorkors Vanligast är det låga enkelt utformade marmorkorset som ofta är placerad på ett barns eller en ung människas grav. De blev vanliga kring 1900-talets mitt och används fortfarande idag. Liggande natursten Liggande natursten som är vanlig vid urngravar. Vanlig sedan den tiden omkring 1980-talet då urnlundar började anläggas på kyrkogårdarna. Häll Hällar finns såväl i gjutjärn som i sten. Hällen som företeelse har varit vanlig under flera århundraden såväl inne i kyrkan som utanför. Det finns även små kvadratiska hällar som är vanliga på gravar inom allmänna linjen eller som finns i familjegravar. Smideskors Smideskorset har funnits under flera århundraden och tillverkades av den lokala smeden. De finns därför i olika modeller beroende på vem som tillverkat dem och vad som var modernt för tiden. Kulturgrav Gravplats som skall bevaras med stöd av kulturminneslagen och kulturminnesförordningen.
Thorvaldsen medaljonger Thorvaldsen, Bertel (1770-1844) var en dansk skulptör vars konstverk blev populära motiv till prydnad på gravstenar. Det var motiv som bland annat Natten, Dagen, Uppståndelseängel och Thanatos som användes som förlagor till medaljonger som mångfaldigades. Medaljongerna hittar vi på gravstenar från 1800-talets andra hälft i hela Sverige. Allmän linje/linjegravar Kostnadsfria gravplatser som disponerades av en person i tjugofem år. I de allmänna linjegravskvarteren kunde man inte välja gravplats utan de döda begravdes i ensamgravar som lades efter varandra i kronologisk ordning. Graven märktes ofta ut med en enkel gravvård i form av träkors, små kvadratiska hällar eller mindre stående gravvårdar. Gravsättning enligt detta system upphörde 1964. Stenram, staket och häck Olika sätt att omgärda gravplatsen som blev vanliga på 1800-talets slut och var vanliga ända fram till 1900- talets mitt. Gravplatsen täcktes med grus eller singel som krattades i mönster och omgärdades av häckar, stenramar, järnstaket eller pollare mellan vilka kedjor är fästa.
Gravkulle Graven märktes ut med en kulle som formades av jord. Kring kullen hölls marken ren från gräs och på upphöjningen planterades städsegröna växter som vintergröna eller murgröna. Detta var det vanligaste sättet att märka ut en gravplats under 1800-talets slut ända fram till 1900- talets mitt. Ovanför gravkullen placerades ett enkelt träkors eller gravstenen. Pärlkransar placerades ibland på kullen. Trädkrans Kring kyrkogården är ofta en krans av lövträd planterad. Ibland blandade trädsorter, ibland av en sort. Träden kan vara planterade av församlingsborna och kanske kom de från olika gårdar i socknen. Vallmur Mur där stenmurens insida stöds av en gräsbevuxen jordvall.