En utställning från Megalodon Creations AB MAMMUTAR PAPPUTAR UTSTÄLLNINGSFAKTA ELLER
3000m Tre kilometer - på höjden! Så tjock var den, inlandsisen som låg som ett tungt vintertäcke över norra Europa för tiotusentals år sedan. Pinocchiostatyn i Borås 324m 9m Eiffeltornet i Paris
I MAMMUTARNAS RIKE Mammutarna härstammar från elefanter som för ungefär tre miljoner år sedan vandrade norrut från Afrika. De som levde i norra Europa utvecklade med tiden päls som gjorde att de klarade det stränga klimatet. Den här varianten kallas ullhårig mammut, och det är ofta den man först tänker på när någon pratar om mammutar. De äldsta kända fossila fynden av mammut är ungefär 1,8 miljoner år gamla. De sista levde förmodligen på Wrangel-öarna i Sibirien för ungefär 4 000 år sedan. Och det var också här de dog ut. Med tanke på att mammutarna levde under istiden är det kanske lätt att tro att de dog ut genom att helt enkelt frysa ihjäl. Men det är faktiskt precis tvärtom. Mammutarna dog ut när klimatet blev varmare. Det vatten som länge legat fruset vid Nordpolen tinade upp och blev till hav och nederbörd. Kraftiga regn blötte upp den torra stäppen, och när vintern väl kom gick tjälen djupt i marken, eftersom den var fuktig. Den hann inte längre tina upp om våren och mammutarnas gröna betes-marker försvann.
ISTIDENS GIGANTER Den ullhåriga mammuten har varit utdöd i närmare 4 000 år. Nu finns den, och många andra djurarter från samma epok, att beskåda på Navet. ULLHÅRIG MAMMUT Den ullhåriga mammuten (Mammuthus primi-genius) var en riktig istidsbjässe som kunde väga upp till sex ton. Det är lika mycket som fem bilar! Denna mammutart var ungefär lika stor som sin släkting asiatisk elefant 2,7-3,4 meter i mankhöjd. Den hade lång päls, långa böjda betar som den använde för att skyffla undan snö med och små öron. Smart, för det var lätt att bli kall om öronen. Ullhårig mammut levde samtidigt som både neanderthalmänniskan och den moderna människan. De använde mammutens ben och betar till konstföremål, verktyg och bostäder. Dessutom jagade människorna mammutar för köttets skull. Mammutar blev helt enkelt någons middag för många tiotusentals år sedan. I Sverige har man hittat ett tiotal fynd av mammutskelett. Det äldsta är 32 000 år gammalt.
GROTTBJÖRN SABELTANDAD TIGER Sabeltandade tigrar var inte alls tigrar. De är inte ens närmare släkt med något nu levande kattdjur! Den sabeltandade tigern hör till släktet Smilodon, ett släkte utdöda sabeltandade katter som levde i Nord- och Sydamerika. Här i Europa fanns föregångare till Smilodon; släktet Machairodus. Den största arten var liksom Smilodon stor som ett lejon, men tänderna var kortare. Idag finns det inga kattdjur vars tänder är ens i närheten lika långa som Machairodus eller Smilodons! Smilodon var ett kraftigt kattdjur som kunde väga 400 kilo. Dess långa hälben tyder på att den var duktig på att hoppa. Men den var nog inte särskilt smart. Hjärnan var mindre än hos dagens kattdjur. Grottbjörnen (Ursus spelaeus) levde för 1,4 miljoner till 27 800 år sedan. Den dog alltså ut innan istidens slut. När klimatet ändrades blev också växterna annorlunda. Det klarade inte grottbjörnen, som var specialiserad på en viss sorts växter. Den kunde helt enkelt inte äta vad som helst. Dessutom ville både neanderthalmänniskan och den moderna människan bo i samma grottor som grott-björnen sov i på vintern. Grottbjörnarna blev bostadslösa. Grottbjörnen fick sitt namn för att de flesta fossil har hittats i grottor. I Drakgrottan i Österrike har man funnit rester av minst 30 000 grottbjörnar! (Fast först trodde man att det var drakskelett som låg där. Därför fick den heta Drakgrottan.) En grottbjörn är 30 procent större än vår brunbjörn och ungeför lika stor som de största björnarter som finns idag. Det betyder att en hona kunde väga 225 kilo och hanar hela 500 kilo. Den sabeltandade tigern var specialiserad på stora byten som bisonoxar, jättesengångare, mastodonter och hästar. Det var just deras favoritmat som blev deras fall. När de stora istidsdjuren dog ut fanns det ju heller ingen lunch kvar till Smilodon att jaga. Klimatförändringar och konkurrens med människor kan också ha bidragit till att de, liksom många andra av istidens giganter, dog ut för omkring 10 000 år sedan.
ULLHÅRIG NOSHÖRNING JÄTTEHJORT Jättehjorten (Megaloceros giganteus) var större än en nutida älg men med kropp som en hjort. Den blev upp till 2,1 meter i mankhöjd. Men det mest imponerande var deras hornkrona som kunde bli 3,65 meter bred! Jättehjorten levde i halvöppna landskap. Det kan man ju förstå, eftersom det skulle vara lite besvärligt att ta sig fram i tät skog med en så bred krona på huvudet. På grottmålningar har jättehjorten en puckel på ryggen. Puckeln kan ha varit en fettdepå - som ett matförråd för svårare tider. Sådana här pucklar hade den ullhåriga mammuten och den ullhåriga noshörningen också. Ullhårig noshörning (Coelodonta antiquitatis) var anpassad för ett kyligt liv. Den hade lång tjock päls, små ögon och öron och korta, tjocka ben. Hornet använde den till snöskyffling, som försvar och för att attrahera andra ullhåriga noshörningar. Många tror nog att hornet är en del av skelettet, men så är det inte. Det består av keratin samma material som våra hårstrån och naglar består av. Dessa noshörningar levde för fyra miljoner till 10 000 år sedan. Den ullhåriga noshörningen är släkt med den nu levande pälsklädda Sumatranoshörningen, som är starkt utrotningshotad. Det yngsta fyndet av jättehjort är 7 700 år gammalt. Det betyder att jättehjorten överlevde istidens slut med 3 000 år! Att den dog ut kan ha berott på hornkronan. När växtligheten förändrades fick inte jättehjorten i sig tillräckligt mycket mineraler längre. Det gjorde skelettet svagare, eftersom hornen krävde massor av mineraler för att kunna växa. Dessutom började skogarna växa sig stora. Och jättestora hornkronor fungerar dåligt i tät vegetation. Det blev besvärligt att vara jättehjort. Samtidigt började älgstammen breda ut sig när klimatet blev varmare. Skogens konung och andra arter kan ha konkurrerat ut jättehjorten. Idag är dovhjorten den närmsta släktingen till jättehjorten.
KALLA FAKTA En istid innebär att delar av jordklotet täcks av inlandsisar. Det har funnits minst fyra större istider i jordklotets historia. Efter den första kända istiden för 2,4 till 2,1 miljarder år sedan blev det riktigt varmt i perioder. Ibland var klimatet tropiskt ända ute vid polerna. Under den andra istiden som började för 850 miljoner år sedan kan hela jordklotet ha varit täckt av is - som en stor snöboll! Vi lever i en interglacial period i den fjärde istiden. Just nu är det alltså en varmare period, samtidigt som det finns inlandsisar på Grönland och Antarktis.
GROTTHYENAN Grotthyenan, (Crocuta crocuta spelaea) var ingen egen art, utan en underart till den fläckig hyenan (Crocuta crocuta) som fortfarande finns i delar av Afrika. Grotthyenan levde under senaste istiden i Europa och Asien och var mycket större än sin afrikanska släkting, alltså ungefär 100 kg. Grotthyenans levnadssätt verkar var mycket likt dagens fläckiga hyenor. Den hade förmodligen vildhästar som favoritbyten, på samma sätt som den fläckiga hyenan idag har zebror men även andra stora däggdjur som stäppbison hade stor betydelse. Ett annat exempel på likhet med dagens hyenor är att honorna var större än hanarna. Grotthyenans utdöende berodde förmodligen på att bytesdjur minskade och det hade i sin tur med klimatförändringar att göra. Även ökad konkurrens från andra predatorer (rovdjur) kan ha spelat en roll. EN ISKALL HISTORA I vardagligt tal så brukar vi prata om istider som de kalla perioder när det ligger tjocka istäcken över delar av Nordamerika och Europa. Om vi tänker så, så tog den senaste istiden slut för omkring 10 000 år sedan. När en glaciolog, alltså en person som forskar om is och glaciärer, säger istid så menar hen en period med inlandsisar någonstans på jorden. Det betyder att vi lever i en istid just nu! Den började för 40 miljoner år sedan. Beviset för att vi fortfarande lever under en istid är att det finns inlandsisar på Grönland och Antarktis. Under en istid sänks temperaturen på jordklotet under lång tid. Det är det som gör att inlandsisar, polarisar och glaciärer kan växa. Isens storlek och utbredning går i cykler som är 40 000 till 100 000 år långa. Perioderna när det är kallt och isen växer kallas för glacialer. De varma och korta perioderna mellan glacialerna kallas för interglacialer.
KAN DET BLI KALLARE FÖR ATT DET BLIR VARMARE? I 12 000 år har vi levt i en sådan kortare och varmare interglacial period i den fjärde istiden. 12 000 år låter inte särskilt kort, men i förhållande till jordens utveckling, är det nästan ingenting. Nu tror många forskare att vi är på väg in i en ny glacial, men när kan ingen säga eller ens om. Vissa forskare tror att den ökande växthuseffekt som vi människor orsakar kommer att hindra nedisningen. Andra forskare menar att växthuseffekten kan påskynda den kommande glacialen. Så istället för att komma om några tusen år, så börjar isarna kanske växa om bara några hundra år! Det beror på att allt vatten som smälter från glaciärerna spär ut det salta ytvattnet i haven. Då slutar ytvattnet att driva Grönlandspumpen, och den behövs för att Golfströmmen ska ta sig mot Grönland och värma upp klimatet i Norden. Utan Golfströmmen så sjunker temperaturen (utanför norska kusten skulle den bli ungefär 15 grader lägre) och vi får ett nytt Sibirien i Norden. Då hinner inte vinterisen smälta under sommaren och isarna växer. Och växer. Men hur det blir vet vi inte. Och inte forskarna heller.
Utställningen är gjord i samarbete med Megalodon Creations AB. Tack till Universeum i Göteborg för texter till utställningsfakta.