Något om tingshuset i Strömsund och dess närmaste omgivning

Något om tingshuset i Strömsund och dess närmaste omgivning Arne Rosenberg (Framfördes vid SPF Vattudalens månadsmöte i Församlingshemmet i Strömsund den 7 april 1995.) Vi börjar med en liten återblick på gångna tiders historia. Det har ju sedan gammalt tillbaka hetat Hammerdals församling, till vilken Ström var annexförsamling ända till 1873 då vi blev eget pastorat med egen kyrkoherde. Det hette Hammerdals eller Majorens kompani, Hammerdals Vägkassa och Hammerdals Tingslag. Det var mycket med hammerdalsnamnet i som strömsborna hade att lystra till och rätta sig efter, och till råga på allt så sa hammerdalingarna: Ma e litte vär ma. Och visst var väl hammerdalingarna lite värre. Det var ju i Hammerdals socken som det tidigt fanns de relativt stora och bördiga jordbruken med trygga och självmedvetna bönder och bondmoror, som kanske i någon mån betraktade strömsbor som nybyggare i ett pionjärland. Straumingarna, som hammerdalsborna sa, ville givetvis hävda sig och sina intressen, och så småningom blev det så att hammerdalingar och strömsbor gärna kom att gnabbas och ge varandra pikar eller gliringar när man råkades. Särskilt svårsmält var erbjudandet från Hammerdal när de i början av 1940-talet fick sin första bro, och då sa till flataborna att nu kan ni få gammelfärjan av oss, i synnerhet som det höll på att bli en bro över Strömssundet i mitten på 1930-talet, men projektet stupade på Flottningsföreningens orimliga krav på ett alltför stort och inte minst dyrbart brospann. Men sedan Ström fått sin stora, och framför allt breda, bro 1956 kunde vår dåvarande landsfiskal Uno Lange inte låta bli att vid en tingsförhandling fråga Hammerdals nämndemän: Och hur har ni det med spången där i Hammerdal? Som ytterligare lök på laxen så sa strömsborna att när pärgräse frys så lägg Hammerdalssjön, och så ropade man Heja Hammerdal!, så snart bollen i en fotbollsmatch sparkades rätt upp i luften, och det oavsett om matchen gick på Tingvalla i Strömsund, på Hofvallen i Östersund eller på Stockholms Stadion. Men för övrigt kan man utan vidare påstå att strömsbornas förhållande till Utrikes Hammerdal har varit gott. Men visst var Hammerdal en stor och betydande socken med stor befolkning. Redan år 1600 hade Hammerdals socken 20 gårdar med 74 brukare, medan Ström hade 9 gårdar och 32 brukare. Går vi sedan fram till 1810, så finner vi 1565 invånare i Hammerdal och endast 832 i Ström. Hammerdal var därmed Jämtlands största församling. Det var alltså Hammerdal med Gåxsjö som var centrum i norra Jämtland, så det var helt naturligt att tingsplatsen kom att ligga där, och man alternerade med tingsplatsen bland socknens byar. Sålunda var tingsstället i Lorås gästgiveri 1812, när man dömde samerna i Sjougdadramat till döden. Ibland flyttades också tinget till Ström, och då troligen till Näset där gästgiveriet låg från och med 1775. År 1855 invigdes tingshuset i Mo i Hammerdal, som nu blev permanent tingsställe. (Eftersom tingshuset samtidigt var skolhus fick skolbarnen ledigt vid tingsförhandlingarna.) Så småningom redan i slutet av 1870 eller i början av 1880-talet började emellertid röster höjas för att tingsplatsen skulle flyttas till Ström, vars befolkning nu ökade betydligt snabbare än Hammerdal. En starkt bidragande orsak därtill var nog att Ström hade fått läkare år 1866, och man slog sig helt klart gärna ner där det fanns den trygghet en läkare erbjöd. Hammerdal blev först erbjuden att få bli stationeringsort för den förste läkaren i norra Jämtland men avstod, med bland annat den motiveringen att hade man klarat sig förut så gick det nog bra i fortsättningen också. Vidare misstänkte man, att hammerdalsprosten Östlunds son, som höll på att studera till läkare, skulle ha platsen, och det gjorde ju saken inte bättre. Ström skyndade sig då att förklara för vederbörande myndighet, att man med glädje ville ta emot läkaren och stå för erforderliga kostnader för läkaranställningen, bland annat att bygga en läkarvilla och anlägga väg till Föllinge. Väg därifrån till läkaren var för övrigt ett absolut krav. 1

Befolkningstillväxten norr om Hammerdal blev, som tidigare nämnts, snabb och stor. År 1889 hade Ström, Alanäs och Frostviken tillsammans 6680 personer mot 4624 för Hammerdal och Gåxsjö. År 1909 var siffrorna för den norra delen 9393 mot Hammerdalsområdets 5393. Ström ensam hade 5300 invånare, en verklig rekordtillväxt om man betänker att här fanns år 1750 och 1810 endast 409 respektive 832 personer. Befolkningssiffrorna för Alanäs och Frostviken år 1810 var 185 respektive 245. Tyngdpunkten i befolkningstalet hade förskjutits mot norr inom tingslaget, och det blev allt högljuddare krav på att tingsplatsen skulle förläggas till Ström. Redan 1892 väcktes således förslag på kommunalstämma med Ströms, Alanäs och Frostvikens sockenmän att tingsstället skulle flyttas från Mo i Hammerdal till Bredgård i Ström, och man var så säker på att flyttningen skulle bli av att man redan utsett en lämplig tingslokal det år 1890 byggda Godtemplarhuset. Hammerdal och Gåxsjö var inte alls beredda att godkänna en flyttning, och argumenten emot var många men inte alltid övertygande, ja, stundom var de i svagaste laget. Till exempel när tingets ordförande, häradshövding Th. Blix, som skäl emot anförde att han då måste färdas över två färjsund, och att hans färdväg blev några mil längre. Dessutom, lade han till, hade han redan innan frågan ens tagits upp till behandling sökt och fått hjälp hos länets styresmän, och då hjälpte det inte att strömsborna gingo ända till kungs. Det var tydligt, skrevs det i tidningarna vid detta tillfälle och med anledning av Blix motargument, att folket och ämbetet blott och bart var till för ämbetsmännens skull och inte tvärtom. Men kravet på flyttning blev emellertid allt starkare för varje dag, och till slut började insiktsfulla hammerdals- och gåxsjöbor inse att det inte var möjligt att bara hålla på gamla traditioner, utan man måste låta utvecklingen ha sin gång. Sommaren 1906 besökte landshövding Johan Widén Strömsund, och tingshusfrågan kom naturligtvis genast upp till diskussion, och knappt hade man börjat tala därom förrän landstingsmannen Abraham Öhrberg i Gåxsjö begärde ordet och sa, att han numera ansåg det vara riktigt att tingsstället förlades i Strömsund. Och inte nog med det, Hammerdals närvarande förtroendeman, Olof Svensson i Mo, uttryckte samma uppfattning. De närvarande trodde knappt sina öron. Man var nu alltså ense om en förflyttning samt att ett tidsenligt tingshus måste byggas, och man ville så snart som möjligt att beslut om flyttning och om uttaxering till byggkostnader skulle fattas. En starkt bidragande orsak till att man från hammerdalshållet nu så lätt avstod från tingsplatsen till förmån för Strömsund var naturligtvis att frågan om Inlandsbanans byggande och järnväg till Strömsund ansågs självklar. Definitivt beslut därom kom i mitten av 1907. Problemet med de mödosamma resorna till tinget skulle därmed vara ur världen. I augusti 1908 beslöt så Ströms kommunalstämma att för tingshus fritt upplåta en kvadratrev mark på kommunens hemman i Bredgård samt, om så krävdes, upplåta mer mark men nu till ett pris av 500 kr per kvadratrev. Den 28 november 1908 fattades det slutgiltiga beslutet att bygga tingshus i Strömsund, och som tingshusskyldiges ombud vid sammanträde inför Hammerdals tingslags häradsrätt, då fråga om uttaxering för tingshusbyggandet förekom, valdes länsman Johan Gärdin. Den 30 november 1908 bestämdes att tingshus skulle uppföras av sten på den av Ströms kommun upplåtna tomten, där det alltså står idag. Kostnadsförslaget slutade då på 58000 kr, men kom att höjas. I början av 1909 kom ett förslag från Hammerdal och Gåxsjö att i stället för att bygga ett tingshus, så skulle man köpa det s.k. biografhuset i Strömsund och göra om det till tingshus. Och biografhuset det var det av Brödraföreningen Waldenströmare eller missionsförbundare år 1900 färdigbyggda Immanuelskapellet, som den lilla församlingen inte orkade med längre än till 1907, då man sålde fastigheten till handlanden Simon Nilsson som där lät inrätta biograf- och teatersalong. År 1912 köpte så Frälsningsarmén huset, som ju fortfarande är i dess ägo. Tingshusskyldiga beslöt dock - efter hörande med kommunerna inom tingslaget - att bygga det planerade tingshuset i Bredgård, och att bygga så snabbt att 1911 års vinterting skulle kunna hållas där, trots att järnvägen då inte skulle vara färdig till Strömsund. 2

Därmed kunde nu bygget komma igång, och i april 1909 togs det första spadtaget. Som byggmästare hade antagits bröderna S. och H. Samuelsson i Härnösand, vars anbudssumma löd på 60500 kr. I den summan ingick inte kostnaderna för centraluppvärmning och elljus, och inte heller kostnaderna för möbler, som kom att kosta 5000 kr och levererades av Näsvikens Såg- och Hyfleri, Ahlström o. Co. samt av snickaren Janne Berg i Strömsund. Byggnadskommittén bestod av häradshövding, friherre E. K:son Leijonhufvud, Östersund, och av kronolänsman Johan Gärdin och förvaltare Axel Berg. Arkitekt för den ståtliga byggnaden var Frans B. Vallberg, Stockholm, han som också ritade rådhuset i Östersund. Om man jämför de två byggnaderna så inser man ganska snart att vårt tingshus är en kopia av Östersunds rådhus, eller tvärtom. Husen byggdes i stort sett samtidigt. Rådhuset invigdes 1912, och då hade 40 år gått sedan man beslutat bygga det, p.g.a. oenighet om dess placering i staden. Den arkitektoniska stilen på dessa båda byggnader kan karakteriseras som nationalromantisk, d.v.s. monumental slottsstil från Vasatiden, men med inslag av jugendstil. Tingshuset är uppfört i två våningar i putsat tegel på granitsockel. Det första taket var tegeltak, som byttes mot kopparplåt på 1930-talet. Mitt på taket finns ett torn en lanternin som redan från början kläddes med kopparplåt. Ingångarna portarna är dekorerade med kalkstensomfattningar, och här och var på utsidan finns orneringar ornament också i kalksten, med symboler för rättvisan (en lagbok och en vågskål). Ovanför huvudingången har i stenen huggits in Hammerdals Tingslag uppförde detta hus åren 1909 1911. På den motsatta väggen finns initialerna T.H., som möjligen betyder Tingshus eller Hammerdals Tingslag. Ett rätt högt rödmålat trästaket av tätt spikade lodräta ribbor omgav tingshusområdet. Staketet är idag utbytt mot ett av järn. Grindstolparna av granit är uthuggna av stenhuggare Hedström ur ett stort stenblock i Stamsele, och Pelle Nilsén körde dem med häst till Strömsund. När man går in genom huvudingången kommer man först till en hall ett väntrum och innanför den ligger så den 9 x 15 m stora tingssalen. Den är inredd i en sorts fornnordisk stil med synliga takbjälkar och hög panel efter väggarna. På de vida väggfälten kan man läsa domarreglerna och tänkespråk ur Havamal (se sista sidan). På kortsidorna ses fyra oljemålningar av Anton Genberg, ett motiv från varje i tingslaget ingående kommun, Hammerdal, Ström, Alanäs och Frostviken. Dessa verk tillkom genom en insamling. Domarskranket hade från början plats för domare och notarie samt 12 nämndemän. Säkerligen var det många inte alltför förhärdade lagbrytare som på darrande ben stod inför denna mäktiga och vördnadsbjudande församling. Att vara nämndeman innebar att man anförtrotts ett hedersuppdrag, och det var länge oarvoderat. Min far, Anders Rosenberg (1881 1967), var nämndeman åren (1938 1957). Han inhöstade de första åren i tinget ett från gamla tider till kronor och ören omräknat arvode om jag nu minns rätt på 1,67 kr eller 1,83 kr per år. Han efterträddes av Gunnar Brorsson, Bredkälen, nämndeman 1957 1985. Han berättar att hans arvode 1957 var 20 kr/dag, och när han avgick hade det vuxit till 200 kr/dag. Tingssalen omgavs av sju större och mindre rum, ett för domaren, ett för notarien, ett för nämndemännen, ett för rättens överläggningar, ett för åklagaren, ett för advokaterna och ett för vittnena. Domarens och notariens rum hade sovalkover och egna ingångar utifrån. I den övre våningen fanns sex sovrum för nämndemännen och åklagare samt en tvårumslägenhet för vaktmästaren. Denna bostad uppvärmdes med spis och kakelugnar. Första vaktmästartjänsten utannonserades redan i oktober 1910, och det var Johan Karlsson (1863 1948) från Bredgård som fick sysslan. Det var han som började uppföra Grand Hotell-byggnaden, som han ganska snart sålde till Jämtlands Folkbank. Johan Karlsson efterträddes som tingshusvaktmästare av sonen Karl (1903 1969), och han i sin tur av sin hustru Rut (1912 1991). I källarvåningen fanns och finns än två celler samt värmekammare för centraluppvärmning med ånga. 3

Värmeanläggningen levererades av Gäfle Verkstäder, och är naturligtvis idag utbytt mot oljevärme, dessutom fanns i källaren matkällare och tvättstuga. Invigningen av denna monumentala byggnad ägde rum den 30 januari 1911, och var naturligtvis en storslagen och minnesvärd händelse i vårt lilla samhälle. Från alla flaggstänger vajade flaggorna för att hälsa alla gäster välkomna. Bland de höga sådana märktes först och främst landshövdingen, Johan Widén, i sällskap med landssekreteraren Eurenius, landskamreraren Andersson, kapten Norberg, byggmästarna Samuelsson, domhavanden i Hammerdals Tingslag, B. K:son Leijonhufvud, samt alla nämndemännen. Från början hade man tänkt att invigningen av tingshuset och järnvägen till Strömsund skulle sammanfalla. Så blev det nu inte, så gästerna från Östersund kunde åka järnväg bara till Sikås, och därifrån de fyra sista milen fick man åka hästskjuts. Invigningsfestligheterna började i kyrkan, där pastor Arne Arbman höll en anslående predikan, varefter talrika människomassor strömmade till tingshusbyggnaden, där en manskvartett inledde med sången Hell dig, du höga Nord. Domhavanden i tingslaget, tingshusbyggnadsskyldiges och byggnadekommitténs ordförande, friherre B. K:son Leijonhufvud gav därefter en historisk återblick på rättsväsendets utveckling i norra Jämtland, och att nu var dess tingsplats här i Strömsund. Sista sammanträdet i gamla tingshuset i Mo hölls den 19 december 1910, och byggnaden hade väl tjänstgjort i 56 år men hade nu tjänat ut, vilket bland annat bevisades av att det plägade jämra i väggarna de sista åren nätterna efter tingsdagarna, och att man ibland kunde vakna av riktiga skott. Så besteg landshövding Johan Widén talarstolen och förrättade själva invigningen. Han utgick i sitt invigningstal från det gamla mottot Land skall med lag byggas, och han påminde om att i många allmogehem hade lagboken sin plats bredvid Bibeln och psalmboken, och att tingshuset, detta rättvisans tempel, var ett uttryck för folkets kärlek till lag och rätt. Högtiden i tingshuset avslutades med sången Sverige är mitt allt på jorden, och tingsförhandlingarna tog sedan sin början. Vid 5-tiden på eftermiddagen intogs sedan subskriberad middag på Grand Hotell, i vilken ett 60-tal personer deltog förutom de särskilt inbjudna. Vid middagen, efter alla tal och skålar, skickades ett telegram till arkitekten Frans B. Vallberg med följande text: Med tacksamhet och glädje lyckönska vi Dig till det ståtliga tingshuset. Å de tingshusbyggnadsskyldigas vägnar: Leijonhufvud. I dag finns namnet Hammerdals Tingslag inte längre, utan nu heter det Östersunds Tingsrätt, efter att under ett antal år ha kallats Jämtbygdens Tingsrätt i Norra Domsagan. I Strömsunds tingshus är det tingsförhandlingar varannan onsdag, med smärre mål på uppropslistan. Större och allvarligare mål avgörs i Östersund. Det är inte längre 12 nämndemän i rätten utan endast tre, jämte domare och notarie. För några år sedan hade Kronofogdemyndigheten sina lokaler i huset; den återfinns nu i Skattehuset vid Ramselevägen. I stället har Polisen flyttat in i Tingshuset, som efter nödvändiga om- och tillbyggnader blivit en väl disponerad polisstation med vackert läge och förnämlig utsikt över sjöar, skogar och fjäll och med stojande barn i backen på husets baksida. Där lekplatsens gungor, karuseller och klätterställning finns låg en gång den s.k. kägelbanan, en lång smal träbyggnad som tillhörde det s.k. Kägelbanebolaget, som bildats 1898 med inspektor Per Svedberg som förste ordförande. År 1913 köpte Ströms Trävarubolag området med kägelbana för att bygga det stora hus som brann ned 1945, i vilket kommunkontoret var inrymt, och som låg på samma plats som doktor Wikströms mottagning. Trävarubolaget byggde huset som tjänstebostad åt sina anställda tjänstemän. I den lilla röda stugan strax sydost om Tingshuset bodde för länge sedan August Ingelman (1851 1888) med sin familj. Han var köpman, järnhandlare från Brunflo, och han var under några år 4

fattigvårdsstyrelsens ordförande i Ström. Ett av barnen var Anny (1882 1975), som blev mor till fru Ester Sunding. Anny Ingelman flyttade först på gamla dar från Strömsund till Lindesberg. I mitten av 1960-talet anlade den då mycket livliga curlingklubben Virgo en curlingbana på planen framför stugan, som samtidigt blev klubbhus. Sedan mitten av 1970-talet har huset mer eller mindre stått övergivet och tillbommat. Mitt emot lekplatsen och på andra sidan av Bredgårdsgatan uppfördes 1906 bryggeriet. Hela anläggningen revs i början av 1970-talet. Endast den stora jordkällaren finns kvar efter det en gång så verksamma företaget. Alkohollagstiftningen var betydligt liberalare i början av seklet, vilket bland annat visade sig i de generösa mängder öl som utminuterades från en bredvid bryggeriet placerad kiosk. Ordningen i området blev naturligtvis ganska snart miserabel, och det medförde obehag för dem som bodde i området eller var tvungna att passera förbi på väg till ångbåtsbryggan, där S/S Virgo låg med ångan uppe. Passagerartrafiken med ångbåtar var ju mycket livlig på Vattudalen denna tid. Till slut, efter kraftiga påtryckningar från samhällets styresmän och nykterhetsorganisationer, stängde bryggeriet kiosken i augusti 1910. Problemet var därmed inte helt ur världen. Det fanns andra ställen i närheten där öl serverades alltför frikostigt. Kombinationen öldrickning, kortspel och bråk var under några år en källa till förargelse och förskräckelse för samhällets invånare. Sådan många år tillbaka är emellertid Tingshusets omgivningar inte bara ett vackert, utan också ett mycket fridfullt rekreationsområde för både barn och vuxna. Källor: Strömsboken Strömsunds-Tidning ÖP och LT Carl Sehlin: Grunddragen av Jämtlands och Härjedalens historia Axel Grinde: Märkliga händelser i Jämtlands län 1749 1859 Gunnar Brorsson och Kurt Blomgren, nämndemän 5

Domarregler och tänkespråk på väggarna i Tingssalen En godh beskedlig Domare är bättre än godh lagh, ty han kan altijdh laga efter lägligheten. (Dom. regel 8) Then menige mans bästa är then yppersta laghen. (Dom. regel 13) Säll är han som har själf i sin vandel heder och vett, ty onda anslag har man ymnigt rönt bringas ur andras bröst. (Havamal 9) Laster och dygder de dödliges söner blandade i bröstet bära, ingen finnes så felfri att ej fläck han har, ingen så usel att han till intet duger. (Havamal 33) Länkar Olaus Petris Domarregler: http://sv.wikipedia.org/wiki/domarregler hämtade ur 1734 års lag: http://sv.wikisource.org/wiki/sweriges_rikes_lag/domareregler Havamal: http://sv.wikipedia.org/wiki/havamal http://sv.wikisource.org/wiki/den_h%c3%b6ges_s%c3%a5ng 6