Utgives med stöd av Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet

Utgives med stöd av Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet Abrahamsons Tryckeri AB, Karlskrona 1994

Innehåll Ulla Ehrensvärd, Ryssarnas svenska kartor.............................. 5 Ingrid Rosell, Hamnanläggningar och skeppsbyggeri på De la G ar dies Läck ö............................................................ 13 Jan Norrman, Slaget vid Hogland 1788 som det skildras av Louis J e an Desprez och Per Krafft d y....................................... 22

Ryssarnas svenska kartor 5 Av professor Ulla Ehrensvärd De svenska truppernas seger över ryssarna vid N arv a i november 1700 brukar omtalas i historieböckerna som en stor händelse. Att Narva gick förlorat för svenskarna i augusti 1704 omnämns mer i förbigående. Ändå hade befolkningen i Ingermanland och Karelen redan åren innan börjat förstå, att svenskarnas herravälde över landen kring Finska viken gick mot sitt slut. I ett memorial riktat till Karl XI den 15 juli 1695 hade Erik Dahlbergh varnat för att "Ryssland nu"i många år traktat efter att få en fot och hamn vid Östersjön... Igenom den stora och navigable N eva strömmen utur Ladaga sjön har [man] den bästa kommunikation med Östersjön, så att fast utur hela Moskva med farkoster kan [man] komma i Ladaga sjön. Varande intet i vägen mer än Nöteborg som... i forna tider [varit] en oövervinnerlig fästning men lärer dessa tiders offension ingalunda länge kunna utstå." I oktober 1702 föll Nöteborg i ryssarnas händer och ett halvår senare erövrade Peter den Stores trupper staden Nyen. Dahlbergh hade i sitt memorial förutspått, att om ryssen "skulle bliva mästare av Nöteborg, kan Nyenskans vid dess nuvarande tillstånd näpplig resistera uti 24 timmar, varigenom ryssen skulle hava ockuperat en av de bästa hamnarna i Östersjön". Han förutsåg också, att efter Nyens fall skulle tsaren genast låta bygga upp en flotta och tillsammans med kurfursten av Brandenburg strida om herraväldet över Östersjön, vilket "oss Gud nådeligen för bevara"!l Trots att ryssarna trängde fram allt längre in på det som varit svenskt territorium alltsedan freden i Stolbova 1617, hade svenskarna fortsatt att kartlägga områdena från Ladaga ut mot Östersjön. In i det sista fullföljde kartograferna sin plikt. De lodade i Nevas mynning ännu när ryssarna börjat anlägga Peter Paul-fästningen som medelpunkt till den nya staden Sankt Petersburg. Under 1600-talet hade svenskarna skaffat sig ett gott rykte som kartografer, och de hade sett till att besittningarna runt Östersjön blivit väl karterade. I allmänhet hade lantmätare, fortifikationsofficerare och sjökartografer fullgjort sina uppgifter utan att ha kontakt med varandra. Visserligen hade lantmätarna flera gånger blivit officiellt uppmanade att ställa sina uppmätningar till de andra två gruppernas förfogande, men detta hade sällan hörsammats. När det gällde karteringen av Finska Vikens östliga kustområden, skedde emellertid ett ömsesidigt utbyte, som var betingat av politiska skäl. Alltsedan medeltiden hade svenskarnas segelled in i Finska viken följt endera den norra leden inomskärs från Hangö via Pellinge-skären ned mot Reval (Tallinn) och förbi Hagland bort mot Narva, eller den södra via Odens-

6 holm (Osmussaar) till Reval. De utländska fartygen seglade in i viken efter att ha passerar Gotland och Dagerort (Kalana) på Dagö till Reval eller- efter att ha tagit sikte på Hagland-mot Narva eller ned mot Kunda. På svenska sjökort stod oftast namnet på fästningen Tolsburg i stället för Kunda. Men tätt invid fanns i varje fall namnet Wesenberg (Rakvere ), som om denna 22 km från kusten liggande ort vore en hamnstad. Medan kartläggningen av Finska vikens norra kust i huvudsak förblev en svensk-finsk angelägenhet ända in på 1700-talet, speglar karteringen av sydkusten Estlands dramatiska historia. Under 1200- och 1300-talen hade Riga, Pernau (Pärnu) och Reval varit viktiga hansastäder. Men under 1400-talet började de utländska fartygen finna vägen till Narva, som aldrig kom att tillhöra Hansan. Dorpat (Tartu), som dittills förmedlat Rysslandshandeln från Pleskau (Pskov) och Novgorod med Pernau som utskeppningshamn, började då sända de ryska varorna till Reval. Kring två av Tyska Ordens borgar, som låg lämpligt halvvägs på de nya handelslederna, växte nu upp de betydande knutpunkterna Weissenstein (Paide) mellan Reval och Dorpat och Wesenberg mellan Reval och Narva. 1560 bröts tyskarnas maktställning i Baltikum och följande år erövrade i stället Sverige det nordliga Estland. Svenskarna måste kämpa mot både ryssar och polacker för att behålla makten, men 1583 upprättades en gränslinje mellan svenskarnas Estland och polackernas sydliga del som förenades med Livland. Samma år (1583) utgav Lucas Waghenaer i Holland världens första tryckta sjöatlas med tre kartor över Finska viken. Dessa återgav inseglingama mot Reval respektive Viborg och Narva samt finska kustens öar som ett myller av risgryn. Under 1600-talets första decennier ägnade sig svenskarna främst åt militär landkartering av Estlands västra delar för att långsamt tränga ned genom Livland mot Pernau och erövra Riga 1621. De långvariga krigen hade lagt städer som Pernau och Wesenberg i ruiner och hungersnöd rådde mest överallt. Men den svenske regenten delade frikostigt ut gods och mark i de erövrade länderna till förtjänta män. Så exempelvis erhöll holländaren Reinoud van Brederode, huvudmannen för den holländska beskickningen som tillsammans med Englands sändebud förmedlade freden i Stolbova, 1616 Wesenberg som friherreskap av Gustaf II Adolf. Kungen uppmuntrade inte bara rikssvenskar och finländare utan även utlänningar i svensk tjänst att bosätta sig i Estland och Ingermanland. På 1630-talet visade det sig nödvändigt att ordentligt kartlägga dessa förläningar. 1639 genomfördes en revision under ledning av lantmätaren Måns Assarsson. 2 Eftersom svenskarna hade störst intresse av att få godsen i Ingermanland registrerade, upprättades 1675 lantmätarnas huvudkontor i Narva, som var centrum även för fortifikationsofficerarnas verksamhet. Detta år påbörjades

nämligen en ny, noggrannare uppmätning av Ingermanland och Keksholms län, vilken kom att pågå i stort sett kontinuerligt fram till1703. 1687 inrättades ett lantmäterikontor för Estland med Dagö även i Reval med personal som lärts upp i Riga. I juni 1675 hade Kungl. maj:t utfärdat en instruktion för tio lantmätare att företa en revision i Ingermanland, men endast fem begav sig iväg. Bland dem befann sig västerbottningen Johan Persson Gedda, som tog med sig sonen Peter (1661-97) som lärpojke. Under de tre år som Peter stannade i Ingermanland kartlades bl.a. Ivangorods, Jama och Koporie län öster om Narva. Han fick därigenom en inblick i detta områdes topografi, vilket kanske var anledningen till att viceamiralen och styrmansdirektören Werner von Rosenfeldt 1681 valde honom som hjälp till "att låta avfatta ett visst sjökort över hela Östersjön samt dess hamnar och inlopp". 3 Werner von Rosenfeldt (1639-1710) var född på MUntenhof (Mtindi) vid Weissenstein. Hans far var krigskommissarie, dvs. ansvarig för armens försörjning, och sonen tycks ha axlat en delliknande uppdrag, sedan han 1658 antagits som volontär vid flottan. Marin erfarenhet skaffade han sig genom att under några år segla på holländska skepp. Återkommen till Sverige 1666 deltog han i danska kriget och fick 1679 i uppdrag att genom lodning och utprickning förbereda flottans förläggning till Karlskrona. Med den erfarenhet som han skaffat sig, insåg han säkert tidigt, att flottan behövde en lärobok i navigation. Hans företrädare i styrmansbefattningen hade också förstått detta. Ålderstyrmannen Johan Månsson hade 1644 givit ut "En kårt Underwisning På Siöfarten i Öster Siön" med ett därtill hörande sjökort. Denna sjöbok gavs 1677 ut i en ny, oförändrad upplaga av stockholmsborgaren Jakob Jöransson Forss, trots att Månssons efterträdare Fredrik Herman Höijer förberett korrigeringar. Höijer hade också 1666 författat en bok om "navigationsväsendet", som han aldrig lyckades få tryckt. 4 Rosenfeldt fick också kämpa länge, innan hans lärobok i navigation kom ut i tryck 1693- men då med Peter Gedda som utgivare. Gedda hade nämligen 1687lyckats erhålla fullmakt att överta von Rosenfeldts ämbete. Trots detta fortsatte de bådas samarbete. Johan Månssons sjökort över Östersjön avfärdas ofta som ett plagiat av tidens holländska sjökort. Men när det gäller Finska viken visade han en betydligt korrektare kartbild än utlänningarna. Höijer hade reagerat mot felaktigheter utefter småländska kusten, medan Rosenfeldt fann fel på Estlands och Livlands kustlinjer. 1677 hade han kartlagt vattnen kring Ösel (Saaremaa) och Pernaus hamn. På grund av att danskarna behållit Ösel fram till 1645 och ön därefter ingått i Magnus Gabriel De la Gardies förläning hade området haft en särställning. 5 Rosenfeldt insåg nog också tidigt, att ett "sjökort över hela Östersjön" 7

8 fordrade flera blad. När förarbetet till detta i stort sett var färdigt 1693, återstod svårigheten att få sjökorten tryckta. Detta kom att ske i Amsterdam under vintern 1694-95, och sommaren 1695 utkom Geddas och von Rosenfeldts "General-Hydrographisk Chart-Book öfwer Östersiön, och Katte-Gatt" i en svensk, holländsk respektive engelsk upplaga med 10 kartblad i dubbelfolio (53 x 39 cm). Trots att Gedda skaffat sig tio års privilegium som garanti mot pirattryck, utgav Johannes Loots i september 1696 en atlas med kopior av de svenska sjökorten. Vid ett besök i Amsterdam 1698 fick von Rosenfeldt Loots -och Rendrik Doneker-åtalade och pirattrycken konfiskerade. Men skadan var redan skedd. Under vinterhalvåret 1697-98 företog tsar Peter sin första resa till Holland och England, vilken blev incitamentet till den kulturella revolution som han sedan utsatte Ryssland för. I Amsterdam lärde sig tsaren bl.a. att gravera hos Adriaan van Schoonebeeck, som han lyckades få med sig till Moskva. Schoonebeeck blev där lärare i gravyr vid vapenkammaren i Kreml. 1702 lockade denne dit även sin styvson Pieter Picart. 6 När tsar Peter den 11 oktober 1702 erövrat Nöteborg, gav han Schoonebeeck i uppdrag att åstadkomma två stora kopparstick över denna dramatiska händelse. En betydligt mindre livfull bild åstadkom Schoonebeeck sedan över några ryska truppers beskjutning av en svensk flottilj, som den 4 maj 1704 försökte ta sig ut från Embachs (Emajögis) mynning till Peipus. Men när han skulle gravera kartor (bl.a. ett sjökort över Finska vikens västra del med Dagö och Ösel), då kopierade han efter holländska förlagor, främst Johannes van Keulen. Någon gång efter 1699 tycks tsar Peter ha skaffat sig ett exemplar av Gedda-von Rosenfeldts atlas. Sedan fick Pieter Picart i uppdrag att kopiera det första bladet i denna men med tillägg av Finska vikens östra del samt Bottenviken och Ladaga i mindre skala. Picart graverade detta blad 1703--04. För tsar Peter torde det väsentligaste ha varit, att S. Petersburg här blev utsatt för första gången i tryck på en rysk karta. Men tsaren torde ha insett nyttan av att få hela svenska atlasen kopierad med rysk text. Som inledningsblad var nu originalets första blad förbrukat. Därför fick den generalkarta över Östersjön och Skagerack som bar nummer 11 fungera som introduktion. Eftersom den ryska versionen har en infälld vy över Karlskrona, kan man vara säker på att förlagan varit det blad som kom att ingå i andra upplagan av Gedda-von Rosenfeldts atlas, utgiven 1699. På Loots' pirattryck återges nämligen en vy av Köpenhamn. Som en kuriositet kan man notera, att Östersjön här på ryska kallas Varjagernas, vikingarnas, hav, medan det på Picarts stick kallades Baltiska havet. 1714 var graverandet av tio sjökort klart, men man avstod från att kopiera det 12:e bladet över Nordsjön från 1699 års upplaga. På originalen hade olika dedikationer varit infällda. Den ryske kopisten lämnade dessa fält som tomma draperier. Deka-

9 Pieter Picart, Karta över Östersjön, graverad 1703-04. Foto BibliotekaAkademii nauk, S. Petersburg. ren kring kartuscherna kopierades annars slaviskt med ett undantag: en fana med Karl XI:s monogram byttes ut mot den ryska örnen. Kopistens namn är inte känt, men både Schoonebeeck och Picart hade vid det här laget fått flera elever. 7 Den 9 maj 1714 gavs denna ryska version ut på tsarens order i Sankt Petersburg under titeln "Kniga rozmernaja gradusnych kart Ost Zee iii Varjazhskogo Morja". 8 Den utkom sedan i nya upplagor 1718, 1720 och 1723. Ryssarna hade inte behov bara av sjökort över Östersjön utan också en lärobok i navigering på dess vatten. Därför översattes Johan Månssons sjöbok enligt 1677 års upplaga och publicerades i Sankt Petersburg 1721. När den 1748 hade givits ut på svenska i fullständigt omarbetat skick och med ett supplement över Finska viken 1751, fann ryssarna det lämpligt att trycka en ny upplaga 1756. Ryssarna var emellertid inte intresserade bara av tryckta sjökort. De försökte komma över handritat material, när det var möjligt. Några av de kartor som nu förvaras i Biblioteka Akademii nauk och Marinarkivet i Sankt Petersburg och i krigsarkivet i Moskva tyder på detta. Naturligtvis finns där långt fler svenska kartor från tiden efter 1713 (då tsar Peter satte igång sin offensiv mot Finland), vilka måste ha tillfallit dessa samlingar senare.

10 Rysk kopia av en av Peter Geddas kartor, graverad 1714. FotoBiblioteka Akademii nauk, S. Petersburg. Det intressantaste bland detta sistnämnda material är de lantmäterikartor, som 1825 överlämnades till Ryssland. Det livländska och estniska har varit väl känt,9 men det över Ingermanland (ca 1700 kartor) och Keksholms län (ca 370 kartor) har förblivit nästan helt bortglömt. 10 Dessa storskaliga landkartor har kanske inget av intresse ur sjökarteringssynpunkt med undantag av ett blad i en ingermanländsk volym i Biblioteka Akademii nauk. Detta band innehåller kartor över Duderhofs och Spasskij pogoster, dvs. områdena söder och väster om Sankt Petersburg, upprättade i slutet av 1680-talet och renoverade (med rättelser) 1701. Sist i volymen finns en översiktskarta över floden Neva med omgivande bebyggelse ända ut mot mynningen. Kartläggningen hade varit betingad av att Karl XI:s krav på reduktion även nått dessa trakter 1683. På detta blad kan man se vilka adelsgods som krävts in till staden Nyen.

I maj 1701 hade överstyrmannen Carl Eldberg fått i uppdrag att kartlägga Nevaströmmen och i juni-juli gjorde han geometriska (storskaliga) uppmätningar av Neva. Därefter reste han till Narva för att sammanträffa med lantmätaren Peter Vikman.U Då borde han ha sett ovannämnda översiktskarta. I varje fall är denna och Eldbergs Neva-kartor slående lika. Sommaren 1702 fortsatte Eldberg att mäta och loda vid Ladoga, men ryska trupperna kom allt närmare. När Nöteborg föll i oktober, hade Eldberg satt sig i säkerhet i Viborg. Peter Vikman blev dock fånge vid Narvas erövring 1704 och hamnade i Sibirien. Medan lantmäterikartorna räddades västerut, hamnade tre av Eldbergs N eva-kartor från 1701 i de ryska arkiven. I Peter den Stores samlingar, nu i Biblioteka Akademii nauk, finns flera kartor upprättade av fo-rtifikationsofficerare som C.M. Stuart, G. Ehrenschantz och Paul Wassander från 1698-1700 över ingermanländska områden. Det ovannämnda lantmäterimaterialet bildade utgångspunkt även för dessa militära kartor. Lantmätaren Jakob Hagman Nordencreutz hade nämligen 1690 fått i uppdrag av fältmarskalken och guvernören Göran Sperling att upprätta en generalkarta över Ingermanland.U Fem år senare var han färdig med uppdraget. Nordencreutz' karta kom sedan att kopieras i många exemplar (bl.a. av Wassander) och fick bilda underlag för de svenska truppernas operationer, vilka kom att få ett sådant sorgligt slut. 11 Noter l. L. W:son Munthe, Kungl. Fortifikationens historia. D.3. Stockholm 1908, s. 335. 2. V Ekstrand, Svenska landtmätare 1628-1900. Umeå & Uppsala 1896-1903, s. 254. C. Öhlander, Bidrag till kännedom om Ingermanlands historia och förvaltning. I. 1617-1645. Upsala 1898, s. 59--62. 3. Amiralitetskollegiets protokoll16.4.1681. Krigsarkivet, Stockholm. 4. P. Dahlgren & H. Richter, Sveriges sjökarta. Stockholm 1944, s. 26 o. 28. 5. Först på 1680-talet blev Ösel föremål för storskalig uppmätning. Detta kartmaterial förvaras i Riksarkivet, Stockholm. 6. Russen & Neder/anders. Vit de geschiedenis van de betrekkingen tussen Nederland en Rusland 1600-1917. Amsterdam 1989, s.89. 7. P. Kokkonen, Map printing in early eighteenth-century Russia. Fennia 1992,170:1, s.9. 8. L. Bagrow, A History of Russian Cartography up to 1800. Ed. by H.W. Castner. Wo l fe Island, Ontario 1975, s. 106-108. 9. E. Dunsdorfs, Der grosse schwedische Kataster in Livland 1681-1710. [Text] Stockholm 1950. Kartenband. Melbourne 1974. (Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademiens handlingar. 72.)

12 10. S. Hedar, Lantmäteristyrelsens arki~ Svenska lantmätariet 1628-1928. 0.2. Stockholm 1928, s.413 f.- S. Gorbatenko, Svedskie karty Ingermanlandii XVII veka kak isto~nik dlja izu~enija epochi Petrovskich preobrazovanij (novye materialy). Peterburgskie 't:tenija. Vyp. l. Sankt-Peterburg 1993, s. 64-68. 11. Dahlgren & Richter., a.a., 191. 12. Ekstrand, a.a., s. xli.

Hamnanläggningar och skeppsbyggeri på De la Gardies Läckö 13 Av docent Ingrid Roseli Läckö slott ligger på en klippudde vid Vänern, på Magnus Gabriel De la Gardies tid genom en vallgrav skild från Kållandsö. Läget gav möjligheter till goda hamnar, där farkoster med snidad, målad och förgylld utsmyckning förhöjde det festliga intrycket. Liksom grevens vagnpark speglade skeppen den representativa roll som tillhörde adelns livsföring. Goda hamnar krävdes dessutom för transporter inom grevskapet som till stor dellåg vid Vänern. Skutor med proviant och pråmar med ved ingick i miljön. Inte minst forslades byggnadsmaterial sjöledes till de omfattande byggnadsarbetena vid slottet. Bräder till taktäckning hämtades från Värmland, och järn skeppades från Kristinehamn.1 För eleganta farkoster, avsedda för representation, avskildes en säker, skyddad hamn. På gravyrerna av slottet i Sveciaverket skymtar en hamnanläggning i Stallviken. Strax bortom den nu rekonstruerade "lilla trädgården" synes en sjögård med vinkeltorrniga armar med klassicistiskt utformade paviljonger eller båthus i hörnen. Från sin bostadsvåning i tornet över slottskyrkan hade greven utsikt över trädgården med lusthus och båggångar och sjögården med dess farkoster som låg som smycken nedanför slottet. Via trappor kunde herrskapet och förnäma gäster bekvämt gå ombord på skeppen. J aktsällskap seglade till skogsområden längs Vänerns stränder och till öar som Stora Eken, där ett jakthus 1670 var under uppförande. 2 Inte minst under den unge Karl XI:s Eriksgata 1673 var det viktigt att visa upp slottet och vad det förmådde. Till kungens stora intressen hörde jakt och fiske. Så småningom växte emellertid kritiken mot lyxkonsumtionen hos den sparsamme Karl XI. Vad kan man få för kunskap om sjögården vid Läckö slott? Sjögårdar efter samma mönster avbildas vid flera slott i Sveciaverket. En liknande sjögård återges mer detaljerat vid De la Gardies nu brunna Kägleholms slott vid sjön Väringen i Närke. En elegantare sjögård, omsluten av svängda armar, ritade arkitekten Jean De la Vallee för Karlbergs slott invid huvudstaden. Blev sjögården vid Läckö utförd så som Sveciaverket visar eller efter förenklad plan? Sveciaverket återger stundom planer till anläggningar som blott delvis blev utförda. Beträffande sjögården vid Läckö finns emellertid säker kunskap. Den beskrivs detaljerat i ett inventarium över slottet, upprättat i samband med reduktionen 1681: "Twenne Stoora Brooar uthi Siön bygde, hwar till farkoster plägar lägga, den Ena medh Pelarewärk på båda sijdor, En lijten dör af pelarewärk med gång järn, till den lilla Broon, där trapporna löpa

14 Från sin bostadsvåning i tornet över slottskyrkan hade greven utsikt över Stallviken. Nedanför slottet skymtar en sjögård med vinkelformiga armar och klassicistiskt utformade paviljonger. Detalj av gravyr i Sveciaverket. Foto Bertil Olofsson.

neder; den Andra Broon uthan skrank, men elleist färdig. I samma hambn 2ne huus för farkosternedock färdige allenast korswerket uphugget." 3 I samband med eftersatt underhåll inför reduktionen har sjögården vid denna tid börjat förfalla. Sjögården ingick i det koncentrerade arbetet med ombyggnad av slottet och anläggningar i dess närhet som tog fart vid 1660-talets slut. I ett byggnadsmemorial1668 upptas hamnen, bron (Synnerby bro) och båthus "efter afrijtning".4 De lagardies betrodde konduktör Olof Falck ledde vid denna tid arbetena vid slottet och gjorde uppmätningar och konstruktionsritningar. Falck anförtroddes sannolikt uppdraget att göra detaljritningar över anläggningen. Han var dock inte ledare för arbetet. Av brev från hauptmannen på Läckö Olof Bräms framgår, ati det var denne som 1670 organiserade arbetet med hamnanläggningarna. I mars hade sex soldater och fem båtsmän kört hem timmer till pålar i hamnen och lindträ till skulpturutsmyckningen på de farkoster som samtidigt var under byggnad. 5 I slutet av mars rapporteras 170 pålar vara nedslagna. 6 På andra sidan av slottet mitt emot sjögården låg Kungshamnen. Namnet anspelar på Läckö kungsgård. Som framgår av en teckning till Sveciaverket fanns här enklare broanläggningar som man ännu kan skönja spår av vid lågvattenstånd.7 Efter sjögårdens tillkomst användes hamnen framför allt för transporter. En väl skyddad hamn utgjorde även en vik invid Otterstads kyrka, Läckö sockenkyrka. De lagardie planerade att här anlägga en stad, Jakobshamn. En stor fördel var, att här fanns en god hamn. Olof Falck upprättade 1667 ett idealprojekt för staden. På projektet antecknade han, att hamnen var så djup, att skutor kan lägga till, var man vill. Projektet fick emellertid vika för Lidköpings nya stad som anlades i början av 1670-talet med hamnanläggningar för den ökade handeln och byggnadsverksamheten. 8 Samtidigt med sjögården byggdes några rikt smyckade skepp för grevens Vänernflotta. För dessa krävdes denna avskilda hamn med trappor för persontransporter. Vid Läckö fanns ett varv för Vänernflottan med timmermän från trakten. När det gällde större skepp, anlitades skeppsbyggmästare från Göteborg. Viktigt för skeppsbyggeriet var tillgången på timmer, framför allt ekvirke. Vid Mariedals slott öster om Lidköping fanns god ekskog. I maj 1670 har en skeppsbyggmästare låtit fälla hundra ekar vid Mariedal till skeppsbyggeriet. I brev från Per Larsson, adlad Gripenwald, upptas virke till skeppen och medel, avsatta till skeppsbyggeriet. Gripenwald arrenderade en del av västgötagodsen och blev sedermera hauptman i Läckö grevskap. Från grevskapet levererades virke såväl till Vänernflottan som till skepp för andra av grevens egendomar samt till kronans skepp. Det huggna virket till Vänernflottan forslades på vinterföret till Almaren. På våren fördes virket vidare på Vänern i tim- 15

16 Sjögården i Stallviken tillkom 1670 samtidigt som jakten Hjorten och en galjot. Detalj av gravyr i Sveciaverket. Foto Bertil Olofsson. merflottar till varvet vid Läckö. På sommaren sågade timmermännen virket till plankor, köl och knän. Av arton furublock sågade man i maj 1670 fyrtiosju plankor till skeppsbyggeriet. 9 Efter särskilda mallar utsåg man självväxta knän. 10 Av 1670 års ränta från Läckö grevskap avsattes en större summa (18 878 dir kmt) till skeppsbyggeriet. Till tackel, segel, ankartyg och utsmyckning åtgick ungefär lika mycket. skeppsbyggmästaren erhöll lön, timmermän och arbetare dagpengar. 11 Mindre farkoster som skutor och pråmar byggdes av folk på orten. För större fartyg, som rikt utsmyckade privata jakter, anlitade De la Gardie skeppsbyggmästare från Göteborg. När det gällde fartygen för Läckö utfördes arbetet på varvet vid slottet. Åren 1669-1670 var skeppsbyggmästaren Hindrich Lang i färd med att bygga en jakt och en gal j o t. Han arbetade tillsammans med traktens timmermän. Bland arbetsfolket på Läckö upptogs 1669 "tim-

merkarar som Jachtbyggemest: nu widh tijden hav: til Jachten". I mars 1670 samtidigt med sjögårdens färdigställande uppges jakten vara färdig och skeppsbyggmästaren med hustru och barn återvände till Göteborg. 12 I ett memorial nämns en galjot på 30 till 40 läster som synes vara identisk med den galjot Lang byggde för Läckö. 13 skeppsbyggmästare Lang avled emellertid redan i augusti samma år, innan arbetet med galjoten var avslutat. Han ersattes av skeppsbyggmästaren Claes Jacobsson, likaledes från Göteborg. 14 De la Gardie använde sig även av engelska skeppsbyggare, bl a av familjen Sheldon, när det gällde större jakter. Gripenwald nämner en engelsk skeppsbyggmästare som skulle utse virke vid MariedaU 5 Om galjoten ger materialet inga vidare upplysningar. Den breda grundgående skeppstypen fick iriom kustsjöfarten stor utbredning under 1600-talets senare del. Skeppet hade på 1600-talet två master. Den oftast mindre, snabba jakten användes för persontransporter och representation och hade påkostad snidad, målad och förgylld utsmyckning. Det festliga intrycket förhöjdes av flaggor och vimplar och målade och broderade textilier som skans- och märskläden. Före 1670 nämns vid Läckö en jakt vid namn Läckö Falk. 16 Den nya jakten fick namnet Hjorten. Galjonen pryddes av en springande hjort och förens sidor av skulpturer, framställande sjömän. Akterspegeln smyckades med grevens och furstinnans snidade vapen. Med Hjorten seglade greven med sina jaktsällskap, bl a till Stora Eken, där det nyuppförda jakthuset hade ett hjorthuvud med stor krona över dörren. 17 Den snidade utsmyckningen utfördes i skulpturverkstaden vid slottet som från och med 1669leddes av Georg Baselaque. Ett rikt material ger oss en bild av denne originelle och betydande konstnär som synes ha fått sin utbildning i Nederländerna. Bildhuggaren trädde 1665 i De la Gardies tjänst och arbetade först vid Jakobsdal (Ulriksdal). Den första uppgiften vid ankomsten till Läckö gällde slottskyrkans skulpturutsmyckning. De elegant svängda figurerna är karakteristiska för Baselaque som också har sitt eget kännemärke, hängkinderna. Hängkinder har figurerna på altartavlan i Varnhems klosterkyrka och änglarna på altartavlan i Läckö slottskyrka. 18 Till Baselaques verk hör även skulpturer och snidade detaljer till fartyg. I mars 1670 hade sålunda Baselaque snidat vapnen till akterspegeln på Hjorten och höll på med galjonsbilden. Gesällen Petter Oliveqvist lade sista handen vid arbetet. 19 Det finns listor över Baselaques arbeten, och här finns även detaljer som kan knytas till fartygsutsmyckning sådom ett lejon och ett barn samt en "havefrue". 20 Arbetade bildhuggaren självständigt eller fick han anvisningar av byggherren eller skeppsbyggmästaren? Hade han modeller att följa och ritningar till utsmyckningens detaljer? Modeller och ritningar nämns i flera fall i samband med Baselaques arbeten för kyrkoinredning. skeppsbyggmästaren bör även 17

18 Läckö slott med t v den naturligt skyddade Kungshamnen med enklare broanläggningar. T h skymtar sjögården i Stallviken. Teckning till Sveciaverket. Foto Nordiska museet. haft tillgång till förlagor, då skeppets utsmyckning planerades. Liksom när det gällde övrig byggnadsverksamhet har säkerligen greven engagerat sig i valet av motiv för skeppens utsmyckning. Det maritima intresset kan spåras redan i hans barndomsmiljö. Fadern Jakob De lagardie var nära vän med riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhielm och lät smycka sitt stockholmspalats Makalös med maritima motiv åt sjösidan. 21 Vid de olika godsen avsattes medel till skeppsbyggeriet. Havs- och skeppssymbolik återkommer i slottens målningsutsmyckning som i de emblematiska målningarna på Venngarns slott i Uppland. I såväl trapphuset som i slottskapellet finns målningar av livsskepp på stormigt hav och i trygg hamn. Livet som en seglats framställs på en av läktarmålningarna i Läckö slottskapell. Erfarenheter från skeppsfärder lyfts här upp på ett högre plan. Den trygga hamnen blir en symbol för livets slutskede som i den kända versen "Jag kommer av ett brusande hav" i De lagardies psalm (621). skulpturutsmyckningen på skeppen var målad och förgylld. I samband med målningsarbetet på skeppen nämns målaren Hans Rebäck från Göte-

borg. Målaren förekommer 1671 i samband med skeppsbyggeriet i Göteborg.22 Bland Rebäcks arbeten kan nämnas den rika målningsutsmyckningen på De lagardies Höjentorp i Västergötland.23 Från att tidigare ha varit tjärade blev det vid 1600-talets slut allt mer vanligt att större fartyg målades med oljefärg utombords. Mindre båtar tjärades, även när de var utförda i ek. År 1669 tjärade man sålunda stora ekbåten som även försågs med kajuta. Även en bojort tjärades.24 Bojorten tillhörde de större fartyg som användes för transporter av byggnadsmaterial. Ett intressant arkivmaterial finns från byggandet av en bojort för Läckö slott. Den byggdes 1661 av skeppsbyggmästaren Ambjörn Jönsson i Göteborg. Listor på byggnadsmaterial är bevarade:25 Efterskreffuet werkie och spik och Jern Berättar skepsbygaren Ambiör Jönsson skall behöfuas till en 40 läster boiort. 30 alnar köll och 2 stambnar och ett Ror och 2 Suärdh (svärd, avlåaga rörliga plan utombords för att minska avdriften) 18 Tölfter Ekeplankor a 2 112 Tom 2 1/2 Tölft Barkhult a 4 112 Tom styck (bärghult, långskeppsgående bord) 200 stkn knä 3 tolfter knä 12 stkn öfuerlops biälkar (överlopp, övre däck) 13 s alnar mast 8 s alnar bogspröt 8 s alnar gaffuel 3 skpund Jern 4000 plankspik 5 tom 1500 barkhultsspik 7 tom 3000 klampspik a 3 tom 1500 öfuerlopsspik a 4 tom 500 knäspik a 8 tom 30 pund Dreff 10 tunor Tiära 5 tolfter botten bordh om 12 alnar till öfuerlop och föringh Oluff Pärson För forsling av byggnadsmaterial användes framför allt pråmar och skutor. En ny pråm på sexton läster förfärdigades 1666.2 6 Under året 1669 rådde stor byggnadsaktivitet på slottet. En veckalista för detta år ger oss ett väldigt flöde av information om byggnadsprocessen, där även transporter sjöledes hade sin stora betydelse. 27 Till arbetsstyrkan hörde båtsmän som rodde pråmar med byggnadsmaterial som sand, kalksten och limsten. De rodde hem ved till tegelugnen, limugnen och kolmilan. Timmer transporterades på sjön i timmerflottar eller på skutor. Båtsmän drog i maj upp fyrtio tolfter bräder ur sjön. I september var sex båtsmän på Torsön och hämtade timmer och högg en mast 19

20 till bojorten. Huggekariar for med bojorten och en liten skuta till Almaren och hämtade kalksten till byggnadsarbetet. skeppsbyggmästaren som byggde den nya jakten Hjorten skymtar även i materialet. Verktyg till skeppsbyggeriet förfärdigades på platsen. Smederna smidde verktyg som navare och yxa och beslog en kista åt skeppsbyggmästaren. Det material som lämnar underlag för hamnanläggningar och skeppsbyggeri vid Läckö på Magnus De la Gardies tid är spritt och fragmentariskt men bidrar ändå till den mäktiga helhetsbilden av miljön kring slottet. Noter l. I Rosell, En greves flotta. Magnus Gabriel De la Gardies farkoster. i: Forum navale nr 38 (1983). 2. RA, De la Gardieska sam!, E 1358, Ink brev, från hauptmannen på Läckö Olof Bröms 1670--03-30. 3. GLA, Läckösaml, AII:1, inv 1681. 4. Ibidem, CI, Skr till hauptmannen på Läckö, memorial1668-01-14. 5. RA, E 1358, OlofBräms 1670--03-16. 6. Ibidem, 1670--03-30. 7. I Rosell, En greves flotta, s 79. 8. I Rosell, Läckö slottskyrka, Sveriges kyrkor vol198, Stockholm 1985, s 90, fig 54. 9. RA, De lagardieska sam!, E 1421, Ink brev, från hauptmannen i Läckö grevskap Per Larsson (adlad Gripenwald) 1670--05-25. 10. RA, De lagardieska sam!, E 1673, Skutor och jakter, förslag på material, odat, ritn på knän bilagd. 11. Ibidem, förteckn på personer vid rikskanslerns skeppsbyggeri i Göteborg 1669-70. 12. RA, E 1358, Olof Bröms 1670--03-30. 13. GLA, Läckösaml CI, memorial1668-01-14. 14. RA, E 1421, Per Larsson Gripenwald aug 1670. 15. Ibidem, 1670--05-25. 16. I Rosell, En greves flotta, s 75. 17. GLA, Läckösaml, AII:1, inv 1681. 18. I Rosell, Georg Baselaque- Magnus Gabriel De la Gardies bildhuggare på Läckö. i: Fornvännen 75 (1980). 19. RA, E 1358, Olof Bröms 1670-03-16. 20.Ibidem. 21. G Axel-Nilsson, Makalös. Fältherren greve Jakob De lagardies hus i Stockholm. Stockholm 1984, s 23, 45.

22. RA, E 1421, Per Larsson Gripenwald 1671-02-16. 23. I Rosell, Magnus Gabriel De la Gardies kyrkobyggnadsverksamhet i Sverige, Stockholm 1972, s 112. 24. RA, Gref- och friherreskap, Läckö räkenskaper 1669-70. 25. I Rosell, En greves flotta, s 77 f. 26. RA, E 1402, De lagardieska saml, Ink brev, från Olof Falck 1661-11-28. 27. RA, Läckö räkenskaper 1669-70. 21

22 Slaget vid Hagland 1788 som det skildras av Louis J e an Desprez och Per Krafft d. y. Av fil kand J an Norrman I Louis Jean Desprez'»Segern vid Hogland» ser vi tre fartyg mot en blågrå, rökfylld himmel. Det är en laddad scen vi bevittnar; besättningen på fartyget i mitten hyllar en person som står på fartygets halvdäck och alla sjömännen vinkar med sina hattar. Betydligt mer ödesmättad är framställningen på fartyget till vänster. Här arbtttar man med att göra skeppet fritt från den sönderskjutna riggen. Ingen hyllas; de döda vräks överbord. I Per Krafft den yngres»hertig Carl i slaget vid Hogland» ser vi en grupp män skarpt avteckna sig mot en vitgrå, rökig fond. De uniformerade männen står framför stormasten på ett skepp i strid vilket man ser på besättningsmännens aktiviteter: till höger i målningen riktas en kanon och till vänster är man i färd med att bära bort en livlös kropp. Några sjömän vinkar med sina hattar som för att jubla, men hos männen framför stormasten kan ingen upphetsning spåras; de är lugna och värdiga trots larmet runt omkring. Scenen är, liksom den på målningen av Desprez, hämtad från sjöslaget vid Hogland den 17 juli 1788, den inledande bataljen till sjöss under kriget 1788-90 mellan Sverige och Ryssland. Två konstnärer, två målningar, två sätt att måla, men med samma glorifierade motiv: den ärorika kungliga svenska flottans och Hertig Carls seger vid Hogland. Dessa två målningar är ämnet för denna uppsats. Efter ett kort avsnitt om bakgrunden till sjöslaget kommer analyserna av målningarna, därefter avhandlas konstnärernas biografier. Biografierna bygger på befintlig forskning; i fallet Desprez har jag läst Nils G. Wollins arbeten med stor behållning. När det gäller behandlingen av slaget hänvisas läsaren till t. ex. Arnold Munthes Svenska sjöhjältar, samt till Gustaf Adolf Wollins uppsats»sjöslaget vid Hogland den 17 juli 1788 inför samtid och eftervärld» i nummer 44 av föreliggande tidskrift. Slaget vid Hagland-bakgrunden Natten mot den 28 juni 1788 inleddes kriget mot Ryssland. Ett flertal faktorer bidrog till att Gustaf valde att påbörja ett krig med den mäktiga grannen. Det oroliga inrikespolitiska läget, samt det faktum att Ryssland sedan 1787 låg i krig med Turkiet utgör bara ett par skäl till att just den mäktiga grannen i öster blev det land som angreps. Ett tänkbart syfte med kriget kan också vara att Gustaf ville få sin plats i historien. Han hyste en stor beundran för de gamla

krigarkungarna Gustaf II Adolf, Carl X Gustaf och Carl XI. Det beställda men ej utförda bataljgalleriet på Drottningholm liknande Carl X Gustafs och Carl XI:s gallerier kan sägas peka på det. 1 Krigsplanerna var så hemliga att bara kungen, generalmajor Toll och finansministern Ruuth kände till dem. Angreppsplanen gick i stora drag ut på att man dels sjövägen och dels landvägen genom Karelska näset skulle rikta ett anfall mot S:t Petersburg. Huvudstyrkan skulle landsättas strax utanför staden, ty då slapp man ta upp strid med fästningarna som fanns på land norr om den ryska huvudstaden. Men först var man tvungen att»i grund slå» den ryska flottan för att säkra landstigningsoperationen. Efter en brådstörtad och bristfällig rustning av fartygen kunde eskaderns befälhavare storamiralen Hertig Carl tillsammans med konungen, den 31 maj, gå ombord på flaggskeppet Gustaf III. Och den 9 juni om morgonen stävade tolv linjeskepp och sju fregatter för en»frisk nordostlig bris» ut från Karlskrona redd. De instruktioner som Hertigen av Södermanland fått av brodem var att han skulle kryssa i Finska viken och på så sätt utröna den ryska flottans positioner. När, och om man mötte fienden skulle man avtvinga dem hedersbetygelser för Hertig Carl och för fanan, något som var direkt avtalsvidrigt enligt ett avtal mellan Sverige och Ryssland från 1743. Om ryssarna vägrade avge salut fick man skjuta skarpt. På så sätt kunde man alltså till sjöss provocera fram det önskade kriget. Den ryska flottans chef, amiral Greigh 2, fick den 7 juli order om att söka upp och slå den svenska flottan och därefter hemsöka Karlskrona och Stockholm. Samma dag fick Hertig Carl beskedet om att kriget hade börjat. Den 8:e kunde man erövra två ryska fregatter, som gav sig utan strid inför den svenska övermakten. Med fartygen fick man, förutom livsmedelsförråd, kläder, ammunition, kulor, tågvirke, och dylikt också en förteckning över den ryska flottans fartyg. Den måste ha varit en skrämmande läsning för högsta ledningen, ty ryssarna hade både fler och kraftigare bestyckade skepp än vad bristfälliga och, i vissa fall, förvanskade underättelser hade visat. Det kom därför säkert som en lättnad när de väntade förstärkningarna anlände den elfte till den på Mjölö redd ankrade flottan. Nu kunde man segla ut för att söka upp fienden. Vid ön Hagland i finska viken siktades den ryska flottan tidigt på morgonen den 17:e juli från linjeskeppet Hedvig Elisabeth Charlotta i täten. När slaget vid tiotiden om aftonen var över hade svenskarna förlorat linjeskeppet Prins Gustaf med 593 man ombord till ryssarna, vidare hade 127 sjömän och 59 soldater dött och 290 man blivit svårt sårade. 3 Flera av de svårast sårade dog säkert av sina skador inom de närmaste dagarna efter slaget. Fältskärens ingrepp, brännvinet som bedövade och värmen hjälpte nog också ett antal in i 23

24 Louis Jean Desprez: Segern vid Hogland, 359x422 cm; Rosersbergs slott (Rbg l). Foto: Statens konstmuseer.

döden. Ryssarna förlorade linjeskeppet Vladislaff med 470 man ombord till svenskarna, vidare stupade 580 man och 720 blev svårt sårade. 4 Något allvarligt försök att ta upp striden följande dag gjordes inte; svenskarna hade skjutit slut på sitt bristfälliga lager kulor och de ryska skeppen var alltför skadade för att kunna manövrera i en fortsatt batalj. Svenskarna drog sig tillbaka till Sveaborg, men eftersom man där inte hade en riktig torrdocka, timmermän och förråd så det räckte, fick man snart dra sig söderut till Karlskrona. Ryssarna behövde bara segla till den närliggande basen Kronstadt för att se över sina skador och blev därför klara till aktion mycket tidigare än vad svenskarna blev. På så sätt kom den ryska flottan i överläge, och Gustafs vackra plan, som gick ut på att man skulle landsätta huvudstyrkan utanför S:t Petersburg, gick om intet. Den lättvunna seger som Gustaf eftersträvade omintetgjordes genom det oavgjorda slaget och vändes till ett allvarligt bakslag. Ungefär så avlöpte slaget vid Hagland enligt tillförlitliga källor. Men vad som i praktiken var ett oavgjort sjöslag framställdes för den svenska opinionen som en lysande seger. Gustaf och hans bror Carl var hjältarna i skrift, i bild och i tal. Gustaf Adolf Wallin har i en uppsats»sjöslaget vid Hagland inför samtid och eftervärld» i Forum navale nr. 44 grundligt redovisat slagets olika eftermälen. Minnet av slaget vid Hagland och andra drabbningar tilllands och till sjöss skulle nog ha levt kvar hos oss med större intensitet om Gustaf III:s bataljgalleri på Drottningholm blivit utfört. Carl Gustaf af Leopold s och övriga poeters skaldande har svårt att påverka oss idag på samma sätt som målningarna och Johan Fredrik Martins gravyrer. 5 Desprez'»Hogland»- ett festligt och makabert skådespel På målningen ser vi delar av tre fartyg, och, inhöljda i rök, masterna av ytterligare minst fyra fartyg. Mellan de tre fartygsskroven rors jollar över det stilla vattnet; lik och vrakdelar ses flyta omkring. Över skeppen tornar en upprörd himmel upp sig med omväxlande mörka och vita skyar. På de tre fartygen utspelas olika scener. På det till vänster, ett tvådäckat linjeskepp, som är lagt i skugga, har både fockmasten och bogsprötet knäckts och segeln hänger slappa i trasor. Ombord är män i svartröda uniformer i färd med att kasta livlösa kroppar överbord. Männen torde vara ryssar, ty de svenska soldatuniformerna var blå med inslag av gult. En man i fören hissar ned en korg med flaskor - kanske vinbuteljer - till en grupp män i en jolle med den svenska flaggan slappt hängande i aktern. En svensk krigare tar emot korgen, runt vänster arm har han en vit bindel. Andra män bärgar ryska sjömän in till jollens sida. I aktern på jollen sitter två svenskar och en ryss med huvudet i förband och skålar. Uppe i fockmasten arbetar man med att rensa bort den 25

26 Linjeskeppet Vladislaff; detalj ur Segern vid H og/and. sönderskjutna riggen. Vi ser två matroser som försöker bringa lite ordning i röran i fockmärsen. Kropparna av ytterligare två sjömän hänger ut över kanten på märsen. Ett stort stycke vitt tyg är effektfullt draperat. Måhända är det den vita ryska kejserliga flaggan som slokar? Det måste vara det ryska linjeskeppet Vladislaff som Desprez skildrat med dessa dramatiska scener. Flaggan i fockmasten, kontrasterna mellan de skålande svenskarna i jollen och de döda ryssar som vräks över relingen pekar på att det är det ryska linjeskeppet, som togs av svenskarna. I scenen i fockmasten visar Desprez sin storhet och sin förmåga att skapa dramatik. Det är Desprez som skildrare av död, skräck och fasa som vi ser här. Bilden av Desprez som bildkonstnär är kanske för oss idag en skapare av pampiga och festliga scener med fyrverkerier och illuminationer, scenbilder som fascinerar en betraktare än idag, även om vi sällan får se skisserna och förlagorna till teaterdekorationerna i deras rätta skala och sammanhang- nämligen på teater- eller på operascenen. Men om man studerar bilder av Desprez framträder just sådana scener som i fockmasten: makabra och dramatiska, bredvid de mera uppsluppna. Att Desprez tagit stort intryck av commedia del'arte-traditionen i Italien under sin vistelse där har tidigare visats och märks tydligt i skildringen av segern vid Hogland med de nästan komiska kontrasterna mellan segrare och besegrad. Desprez släktskap med och, i viss mån förebådande av romantikens fascination för skräcken framträder också tydligt

i sådana här scener. För konstnären verkar fockmastscenen varit viktig- kanske lika viktig som målningens huvudmotiv (se nedan)- ty han har valt att låta masten ligga i dagern. En detalj till av målningens vänsta dellyses också upp av det riktade ljuset som kommer in från vänster och det är bogsprötet. Över bogsprötet är den svenska flaggan hissad och den vecklar ut sig i ett plötsligt vindkast- detta för att markera att Vladislaff seglar under ny flagg. Bredvid står en sjöman och viftar med hatten mot fartyget i mitten av målningen. I och med att bogsprötet hamnar i blickfånget-på grund av att det ligger i ljuset, flaggan som vecklar ut sig och sjömannen som står och viftar - glider betraktarens blick snart över till målningens huvudmotiv. Tack vare att Desprez låtit Vladislaffs skrov ligga i skuggan fungerar fartyget också som ett staffage. Scenen på fartyget som sjömannen blickar mot är betydligt festligare än den makabra scenen på det sönderskjutna linjeskeppet. Fartyget i målningens mitt har röda kanonportar, gult skrov och en röd reling, som delvis är täckt av ett blått tyg med guldkronor. Det är den svenska flottans flaggskepp Gustaf III som Desprez lagt i centrum av målningen. I dess master och rår ser vi ett 70-tal sjömän viftande med sina hattar och blickande neråt halvdäck förom mesanmasten. Nästan hela skrovet får del av ljuset från vänster, något som gör att vi får ett djup, eftersom Vladislaff ligger i skuggan. Fockmasten på Gustaf III, och de viftande mannarna där, befinner sig i skuggan. Kontrasten mot fockmasten å Vladislaff, som ju låg i ljuset, framstår härmed som stor. Än större blir den när man tänker på vad scenerna skildrar. Halvdäck, framför mesanmasten, belyses starkare av det infallande ljuset och här utspelas också målningens centrala scen. Där står en, med bibehållen värdighet, ordensprydd man och tar emot manskapets hyllningar; matroserna klänger i fockvanten bredvid honom och hurrar med kraft. Mannen bär hatt med blågula plymer till den blå uniformen och runt vänster arm bär han en vit armbindel; en likadan som mannen i jollen bar. Armbindeln var kännetecknet för dem som var trogna Gustaf III under statsvälvningen 1772. 6 Det är Hertig Carl som står där, som en liten detalj i den väldiga målningen. Några guldgalonerade officerare bugar sig inför honom och två av dem tar hertigens händer för att kyssa dem vördnadsfullt. I stormasten är hertigens befälstecken hissat. I denna scen av målningen använder Desprez sig åter av clairobscur. Sjömännen som klänger i den bortre mesanvanten avtecknas som mörka silhuetter mot röken bakom fartyget. De har hamnat i skuggan från storseglet. Sjömännen i den hitre vanten får däremot del av ljuset och de vita skjortorna framträder skarpt mot mast och vant. På huvuddäcket står soldater i stram givakt med skyldrade gevär. En jolle lägger till vid fallrepet. Ombord står en man i rysk officersuniform, han står lite stelt och ägnar inte den uppsluppna scenen på skeppet ens ett ögonkast. 27

28 Linjeskeppet Gustaf III; detalj ur Segern vid Hogland. Det gör däremot jollens besättning och vinkar därför ivrigt med sina hattar. Den dystre ryske officeraren kanske är Vladislaffs befälhavare Berg som förs till Hertig Carls flaggskepp Gustaf III för att erkänna sitt nederlag inför den svenske»segraren». 7 Förutom de två beskrivna jollarna finns ytterligare tre i målningen. Dels en mellan Vladislaff och Gustaf III, samt två vid det enmastade fartyget, en jakt, till höger i bilden. Ombord på jakten revar man segel och deltar därför inte i hyllningarna. Soldater står i stram givakt för den person som äntrar nerför fallrepet till en väntande jolle och officerarna bär armbindeln. Jakten är rikt dekorerad med förgyllda trädetaljer, särskilt i akterspegeln där man kan uttyda Hertig Carls namnchiffer, och relingen är utsmyckad med ett blått tyg med kronor i guld: ett praktfullt fartyg. Jakten kan vara Esplendian som fänrik Ekholm hade befälet för under slaget. 8 Unge fänrik Ekholm skall ha gjort en betydande insats under slagets gång då han rodde order mellan flaggskeppet och den övriga svenska flottan. Den täta röken från kanonerna låg som en dimma och hindrade signalering på vanligt sätt med flaggor.

29 J akten Esplendian; detalj ur Segern vid Hogland.»Segern vid Hogland», eller»la Victoire d'hogland» som Desprez själv kallade den i sin katalog 9, är en stor målning; 359 x 422 centimeter 10 Konstverket beställdes av Gustaf III och när kungen dog så övertog Hertig Carl målningen och han lät då Desprez utföra mindre ändringar, därför är målningen signerad först 1794. 11 Vad Desprez ändrade har jag ej funnit några uppgifter på, men troligtvis bar jakten Gustaf III:s namnchiffer i stället för Carls och skulle då vara konungens egen jaktamadis och vem skulle då mannen som är på väg ner i jollen bredvid jakten i så fall vara om inte konungen själv! Gustaf III och Amadis deltog inte i bataljen vid Hogland, men Desprez har nog utnyttjat sin betydligt friare roll i den här tavlan, jämfört med den tillbakahållna framställningen som kallas»slaget vid Hogland» (»La Battaille d'hogland» (sic)) 12, och låtit beställaren/konungen få en framträdande position i målningen. Vad jag har kunnat finna har målningen, efter Carls övertagande, alltid hängt i Marmorsalen på Rosersbergs slott. Jag har inte kunnat hitta någon uppgift att den varit med på någon utställning. Enligt Nils G. Wollin lär konungen fått sin ide till att låta Desprez utforma bataljgalleriet på Drottningholm någon gång under 1789. Som följd härav reste Desprez tillsammans med Leopold till Finland samma sommar för att skissa och planera inför det stora arbetet. Men Desprez blev inte långvarig i Finland och som enda resultat från vistelsen i de forna östra landsdelarna kan vi idag se två lavyrer i Nationalmusei samlingar.u Desprez reste till England på en kortare resa och i oktober 1790 kom han åter till Stockholm. Redan den 20 november var»slaget vid Svensksund» 14 utställd i»operasalen», som inretts inför en kunglig middag av Desprez. 15 Galleriet, som skulle hylla Gustaf III och hans bror Hertig Carl, blev aldrig utfört. Idag kan vi bara se ett antal arkitekturritningar över galleriet, samt fem av de elva målningar som skulle ingå i detsamma. Målningarna är:»slaget vid Svensksund»,»Slaget vid Hogland«och»Gienom Brytning ur Wiborgs Wiken» (även kallad»viborgska gatlop-

30 pet»), samt»segern vid Hogland» och»segern vid Svensksund». 16»Slaget vid Hogland» är väldigt olik»segern vid Hogland»: en mörk, rökig himmel välver sig över ett stilla vatten där skeppen syns segla genom krutröken. Mellan skeppen flammar röken upp i skenet från avfyrade kanoner. Målningen är mycket lamare än»segern vid Hogland» och Wallin menar att den troligen delvis är utförd av Desprez' elever 17 Förutom den ovan angivna målningen målade Desprez ännu en skildring av bataljen vid Svensksund.»Segern vid Svensksund» är en mycket fri skildring av slaget - målningen är närmast en allegori. Gustaf III svävar över vattnet och kröns av Segerns gudinna medan antikiserande ryska och svenska fartyg strider mot varandra. En rigg i målningens bakgrund är den enda tidsangivelsen. 18 Ä ven Hertig Cari ville ha ett beständigt minne av slaget vid Hogland. Den av Vahlne utförligt beskrivna och tolkade Marmorsalen, eller Hoglandsalen, på Rosersbergs slott visar oss hertigen i hjälterollen. Marmorsalen var ritad av arkitekten Gustaf af Sillen efter Carls anvisningar 19 och var färdig i oktober 1806 20 I den väl sammanhållna strama miljön fungerar Desprez målning som en fond att agera framför. Om det beror på af Sillens arkitektur eller Desprez måleri är svårt att uttala sig om. Hertig Carl, frimureriets högste beskyddare i Sverige, genomförde programmet i Marmorsalen fullt ut, och till skillnad från Gustaf III:s bataljgalleri finns salen till allmänhetens beskådande än idag. Vid in trädandet i Marmorsalen ser man denna enorma målning i fonden av rummet. Den bildar en effektfull kontrast till den i övrigt ganska stelt inredda salen, med ett rytmiskt upprepande av rustningar och medaljonger; hertigkronor och frimurarkors. Målningen har en samtida förgylld ram som kröns av en vapensköld med Södermanlands lanskapsvapen och Folkungaättens vapen. Två ankare sticker fram under vapenskölden och eklöv»växer» ut från den. En hertigkrona och Svärdsorden med det uppåtriktade svärdet ramar in skölden upptill respektive nertill. Att det är Carls attribut som kröner ramen behöver man inte tvivla på. Målningen har, vid närmare betraktelse, en karaktär av skiss över sig. Penseldragen är grova och man kan ana hur flyhänt konstnärens hand har rört sig över duken. Mycket av målningens storhet ligger häri. Perspektivet är typiskt för Desprez, med borisantaler i olika skikt utan sammanbindande repesoirer. Vidare kan Desprez' förkärlek för processioner ses i uppställningen av soldaterna på huvuddäcket, samt i besättningen på jakten. Det finns ett flertal bevarade bilder från Desprez tid i Italien som skildrar olika religiösa processioner. De varma färgerna i det svenska flaggskeppet och den kalla blågrå tonen i himlen gör att kontrast skapas - alltså inte bara genom ljus-/dunkelmåleri - och dramatiken ökar. För Desprez var det inte intressant att avbilda personer porträttlikt, uppgiften gick istället ut på att skapa stor dramatik och att betraktaren skulle dras med in i målningen och delta i hyllningarna. Därmed inte