Kolonialism & avkolonisering i Sydatlanten Varför bråkar Argentina och England om öarna i Sydatlanten? Hur hamnade britterna där och varför låter inte argentinarna dem vara i fred? Är det bara en fråga om prestige och oljepengar? Nu i vår är det 30-årsminnet av kriget och mycket kommer att skrivas och rapporteras om dramatiken och striderna och vad som sedan följde. Men historien om Argentina och England börjar inte 1982. Det finns ett flera hundra år långt förspel. Det handlar om kolonialism kontra avkolonisering. TRIUMF OCH FÖRNEDRING När Diego Maradona den 22 juni 1986 på Aztecastadion i Mexico City först gjorde mål med hjälp av Guds hand och en stund senare lurade bort sex engelska försvarare plus målvakten Peter Shilton för att fullborda triumfen med vad som kommit att kallas århundradets mål, så var det något mer än bara en seger i en VM-match. Det var en triumf för hela Argentina, en efterlängtad revansch för olyckor och upplevda orättvisor. En pil i hjärtat på den värste vedersakaren på England. Det var också en upprättelse för det nesliga slutet i VM 1982 i Spanien då det argentinska laget slogs ut bara dagarna efter att styrkorna på Islas Malvinas även kallade Falklandsöarna lika nesligt fått kapitulera till engelsmännen. Och kriget Falklandskriget eller Kriget i Sydatlanten är ändå bara toppen på ett isberg av komplicerade relationer mellan Argentina och Storbritannien. Hur blev det så? Det är en historia om kolonialism och avkolonisering. Ett årtal att börja med är 1792. I ett avtal*) gjorde England och Spanien upp om vad som ingick i de rivaliserande kolonialmakternas intressesfärer i Nya Världen. England avstod från anspråk i Sydamerika. Hela världsdelen inklusive arkipelagen längst i söder blev en spansk inmutning. Undantaget var Brasilien som hörde till Portugal. Bara ett decennium senare var Spaniens ställning skakad i grunden. I Europa av Napoleonkrigen, i Sydamerika av upprorsarméer ledda av Simon Bolivar och José de San Martín. När 1800-talet grydde var det bara en tidsfråga innan spanjorerna skulle drivas *) 1792 slöts det så kallade Nootkasundavtalet. Nootkasund ligger på den kanadensiska västkusten. Kapten James Cook kom dit 1788 och förklarade platsen för brittisk men kort därefter uppförde spanjorerna som höll Kalifornien ett fort i närheten. De följande stridigheterna ledde fram till avtalet om brittiska och spanska intressesfärer.
bort från sitt vicekungadöme Rio de la Plata, det som skulle bli Argentina och Uruguay och där Buenos Aires så sent som 1776 utsetts till huvudstad. Ett möjligt maktvakuum efter den spanska kronan var lockade för andra europeiska kolonisatörer, särskilt England. INVASION FÖR ATT ÖPPNA MARKNADER Redan ett sekel tidigare, runt år 1700, hade britterna kastat sina ögon på området vid Rio de la Plata. En anledning var de ständiga krigen med Spanien både på europeiska slagfält och på andra sidan haven. London ville öppna för handel på de sydamerikanska marknader som Spanien höll sträng kontroll över. Under 1700-talet kläcktes storstilade brittiska planer. Sydamerika skulle erövras både från Atlanten och Stilla havet. Buenos Aires och Chile skulle intas av engelska trupper och därifrån skulle det spanska koloniala hjärtlandet runt Lima och Quito attackeras. Planerna omarbetades och modifierades gång efter annan, decennierna gick men inget sattes i verket. År 1804 hade Spanien fallit i Napoleons händer och den forna imperieglansen hade flagnat. Den engelska regeringen under premiärminister William Pitt den yngre kom fram till att det var hög tid att handla. I juni 1806 seglade en brittisk eskader in i Rio de la Plata. Den 25:e steg trupperna i land vid Buenos Aires och besatte staden. De spanska styrkor som fanns kvar var svaga och omotiverade. Men efter två månaders ockupation jagades britterna bort av en argentinsk befrielsearmé. Året därpå kom britterna tillbaka men mötte den här gången en i hast hopsamlad borgarhär som besegrade dem i blodiga gatustrider. Det blev upptakten till nationens födelse för Argentinas del. En stadsbefolkning med stärkt självförtroende och spirande nationalistiska känslor stod emot alla försök till nykolonial inblandning. I Majrevolutionen 1810 drevs den spanske vicekungen bort från sitt residens av arga köpmän och advokater beväpnade endast med käppar och paraplyer. Men britterna hade inte varit overksamma. Engelska trupper ockuperade 1807 Montevideo tvärs över Rio de la Plata. Området var då fortfarande en del av det spanska vicekungadömet. Även Montevideo hade en nationell befrielserörelse som med brittisk uppmuntran lyckades bryta loss provinserna på den norra flodstranden, det som skulle bli republiken Uruguay. Britterna fortsatte att spela en roll i Montevideo och under en kort tid höll man till och med en engelsk prins redo att utses till kung i det nya lilla landet. Men så blev det nu inte. Argentina förklarade sig självständigt 1816. För Uruguay skulle det dröja ännu nio år av stridigheter mellan argentinska, brasilianska, nationella och brittiska intressen. I samband med självständigheten förklarade Argentina också att öarna i Sydatlanten, Islas Malvinas, var en del av nationen. FRÅN ELDSLÄNDARE TILL BRITTER Arkeologiska fynd tyder på att öarna troligen var bebodda eller i alla fall besökta i förhistorisk tid. Det kan ha varit folk från Eldslandet 48 mil bort som kommit hit i kanoter. Men när de första européerna kom var det öde. Först att gå i land var den engelske upptäcktsresanden John Davis som blev inblåst här när han hade rundat Kap
Horn 1592. Han döpte öarna till Davis land. Under de närmaste århundradena besöktes öarna flera gånger av brittiska och holländska sjöfarare. Först med att bosätta sej var emellertid en grupp fransmän från Bretagne. 1764 bildade de en koloni under namnet Iles Malouines uppkallad efter Saint Malo som var deras franska hemmahamn. (Därav blev senare det spanska namnet Malvinas.) Ett år senare upprättades även en liten brittisk koloni. Fransmännen stannade bara i två år och britterna i elva. Då hade även spanjorer kommit hit. Men 1811 övergav spanjorerna sin bosättning och landet var åter öde till 1820 då den första argentinska gruppen kom och tog öarna i besittning. 1833 återvände engelsmännen och körde bort den argentinska kolonin. Från då blir öarna Falklandsöarna och en strategisk stödjepunkt för brittiska intressen på de sydligaste breddgraderna. Hit kommer farmare från England och får från Australien och ullproduktion blir kolonins basnäring. Under tiden, på det sydamerikanska fastlandet, rasar det ena inbördeskriget efter det andra i Argentina. Det är provinserna mot huvudstaden Buenos Aires, jord- och boskapsägare mot en växande klass av köpmän och industrialister, nationalister mot liberaler. Det ska komma att dröja ända till en bit in på 1860-talet innan den argentinska staten kommer något så när till enighet och stabilitet. Längst i söder på kontinenten breder den väldiga vildmarken Patagonien ut sej, cirka 200 mil från norr till söder och 50 från Atlantkusten till Anderna och gränsen mot Chile. Patagonien var och är utomordentligt glest befolkat. Där fanns vid andra hälften av 1800-talet spridda indianfolk, några handelsplatser längs kusten, missionsstationer och enstaka bosättningar av européer som kommit för att plöja upp jorden i floddalarna de var walesare, tyskar, holländare som lämnat sina hemländer av politiska eller religiösa skäl. Hit nådde Buenos Aires lagar och förordningar högst fläckvis och sporadiskt. Att landet hörde till Argentina var vid den här tiden närmast en formsak. Under senare delen av 1800-talet flyttade brittiska farmare in från Falklandsöarna och släppte ut sina får på de oändliga, torra men jungfruliga stäpperna. Inom kort var farmerna många och stora och fåren miljoner. Export av ull och även fårkött blev efter hand en uppskattad argentinsk angelägenhet. Men för ursprungsfolken blev det en av de sista spikarna i kistan. Indianerna hade i alla tider livnärt sej av en brunaktig kvickfotad lamasläkting, guanacon, vars kött gick att äta och vars hudar och ben dög bra till kläder och redskap. Men där fåren nu gick fram fanns inte ett strå kvar att beta för guanacoflockarna som minskade kraftigt i antal. Den ekologiska och ekonomiska balansen som indianfolken var beroende av hade rubbats för evigt och deras samhällen var dömda att gå under. EN NY OCH FREDLIGARE TID Om relationerna mellan Argentina och England under närmare hundra år kännetecknats av skärmytslingar, småkrig och misstänksamhet så började under andra hälften av 1800-talet en ny era. Den engelska ambitionen att erövra territorier och marknader följde ett fredligare spår. Och inte bara fårens i Patagonien. De inhemska kapitalisterna var inte särskilt intresserade av industri och infrastruktur utan föredrog att ha sina rikedomar i mark och boskap. Det öppnade lysande möjligheter för utländska investerare, för företag från England, Frankrike och Nordamerika. Det var
engelsmän som byggde de nya hamnbassängerna i Buenos Aires som en kopia av hamnen i Manchester. Nya järnvägsstationer konstruerades efter modell från London. Brittiska bolag byggde ut landets järnvägstrafik och drog el- och telenät. Runt Buenos Aires växte slakterier och fryshus upp för den växande exporten av kött till Europa. Det brittiska inflytande i huvudstaden var starkt. Man öppnade engelska skolor och sjukhus. Engelsmän introducerade sporter som hästkapplöpningar, polo och fotboll. Många av lagen i dagens argentinska fotbollsliga bär engelska namn som All Boys, Arsenal och River Plate. En engelsk dagstidning, Buenos Aires Herald, började komma ut 1876. Vid Argentinas hundraårsfirande 1916 invigdes Torre de los Ingleses, Engelska tornet, som var en gåva från stadens brittiska invånare. Det 75 meter höga tornet med drag av Londons Big Ben står framför några av de stora järnvägsstationerna i centrum och har klockor som är kopior av dem i Westminster Abbey. Det mesta verkade utveckla sej till en fruktbar samexistens mellan de två nationerna. Men så var det ju det här med Islas Malvinas. Eller Falklandsöarna. Argentina anser att man övertagit öarna från den tidigare kolonialmakten Spanien och har aldrig vikt från uppfattningen att Storbritannien bedriver olaglig ockupation sedan 1833. Under 1900-talet fördes tidvis diskussioner mellan länderna om öarnas status. Det har till och med funnits förslag om att ögruppen skulle få självständighet. 1964 uppmanade FN Argentina och England att förhandla fram en lösning. En serie samtal pågick fram till 1981. Det är en spekulation, men hade inte de argentinska generalerna försökt erövra öarna med våld 1982 så hade möjligen frågan kunnat vara löst idag i form av någon slags gemensam förvaltning. GENERALERNAS DÅRSKAP Men som vi vet landsteg argentinska styrkor först på Sydgeorgien den 19 mars 1982 och två veckor senare, den 2 april inleddes invasionen av själva ögruppen. Invasionen var ett försök från militärjuntan att vrida bort intresset från statens urusla ekonomi. Pengarna hade rullat till fel fickor i många år och nu fanns det knappt till löner åt de statsanställda. Men generalerna hade inte gjort sin läxa ordentligt. I England hade Margaret Thatcher också stora inrikespolitiska problem. Och en väpnad konflikt långt borta passade utmärkt för att svetsa ihop nationen. Kriget var över i juni. Då hade 649 argentinare, 247 britter, tre falkländare och åtta kinesiska sjömän fått sätta livet till. Kapitulationen påskyndade militärjuntans fall och återgången till demokrati. Men sorg och bitterhet över det tragiska äventyret har bitit sej fast i Argentina. Det finns en enskild händelse under kriget som alltjämt förmår väcka frågor och upprördhet. SÄNKNINGEN AV GENERAL BELGRANO Den 2 maj 1982 stävade den ålderstigna argentinska kryssaren General Belgrano på västlig kurs i Sydatlanten. Eftermiddagen var disig och grå. En aning av snö låg i luften. Sydvintern var i antågande.
Belgrano hade sex dagar tidigare, tillsammans med två jagare, lämnat hamnen i Ushuaia på Eldslandet för att patrullera söder om Islas Malvinas. Den engelska flottstyrkan fanns i farvattnen och öppet krig rådde. Belgrano hade först gått rakt österut en bra bit söder om ögruppen. Man höll sig noga en bit på avstånd från den krigszon om 200 nautiska mil inom vilken britterna deklarerat att de avsåg att sänka alla fartyg som inte tillhörde den egna flottan. Klockan fem på morgonen den andra maj hade kapten Héctor Bonzo på Belgrano vänt fartyget och satt det på västlig kurs tillbaka mot Eldslandet. Man lade kursen något söder om den långa grunda Burwoodbanken. Så såg rutinen ut i det planerade patrullerandet. Ingen på Belgrano visste att kryssaren skuggades av den brittiska atomdrivna ubåten HMS Conqueror. Britterna fruktade att den argentinska eskadern skulle sätta kurs mot det centrala stridsområdet. Krigsledningen konfererade med London och fick fria händer. Det var okej att attackera Belgrano fastän kryssaren inte låg inom 200-milzonen. Klockan fyra på eftermiddagen gav Chris Wreford-Brown, befälhavaren på Conqueror, order om att skjuta tre torpeder, var och en med 363 kilos sprängkraft. Den första torpeden träffade Belgrano i fören och slet bort en stor bit av stäven. Kort därefter träffade även torped nummer två midskepps. Efter att ha trängt genom skrovet exploderade laddningen i Belgranos maskinrum och slet till slut upp ett 20 meter långt hål i fartygets däck. Flera fartygsmässar antändes i explosionen och hundratals argentinska sjömän och soldater dödades av explosion, eld och rök. Den tredje torpeden missade målet och fortsatte ut över Atlanten. Den svårt sargade kryssaren tog snabbt in vatten och klockan 16.24, drygt 20 minuter efter attacken gav kapten Bonzo order om att fartyget skulle överges. Strax därefter sjönk Belgrano. 321 sjömän och soldater och två civila omkom. Det är nästan exakt hälften av de argentinare som fick sätta livet till i det två månader långa kriget om öarna i Sydatlanten. SÅR SOM INTE TYCKS LÄKA I Argentina har sänkningen av kryssaren General Belgrano av många betraktats som ett brott mot krigets lagar eftersom den inte befann sej i krigszonen när torpederna avlossades. Kriget om öarna är ett alltjämt oläkt sår, ett argentinskt trauma. Ingen vill ha ett nytt krig men öarnas status diskuteras på alla nivåer och är ett obligatoriskt inslag i varje presidentvalskampanj. Tusentals torg, skolor, sjukhus och till och med idrottsarenor har Malvinas i namnet. Öarna finns med sina spanska namn i alla officiella sammanhang och på alla argentinska kartor. Minnesmärken med heroiska soldater, matroser och flygare kan man hitta snart sagt i varenda tätort. * När man promenerar på den breda avenyn Paseo Colon i Buenos Aires är det svårt att inte lägga märke till försvarsdepartementets enorma Edificio del Libertador. På den öppna platsen framför palatset står stridsvagnar och kanoner. Här finns också ett dramatiskt
monument. På två stiliserade öar i brons står en soldat i full stridsmundering men med ett stort hål i bröstet där hjärtat har suttit. Det har han förlorat på Islas Malvinas. 1982 döptes Torre de los Ingleses om. Det nya namnet blev Torre Monumental. Bara hundra meter från tornet finns det stora minnesmärket över argentinare som stupade i kriget. Mats Lundman mats.lundman@ownit.nu www.7xbuenosaires.se KONFLIKTEN Argentinas hävdar: Man bygger anspråken på att landet tog över efter Spanien 1816 och på avtalet från 1792. Öarna ligger dessutom på den argentinska delen av kontinentalsockeln. Eftersom öarna är argentinska är de som bor där argentinska medborgare menar man. Det hindrar inte att de också är brittiska medborgare, det finns tiotusentals britter i Argentina, inte minst i Patagonien, som har dubbelt medborgarskap. Man pekar också på att Storbritannien återlämnade Hongkong till Kina trots befolkningens motstånd. Storbritanniens hävdar: Avtalet från 1792 gällde inte obebodda områden där statlig kontroll saknades. Man framhåller öbornas besittningsrätt och önskan att stanna kvar under brittiskt styre. FN:s kommitté för avkolonialisering har Falklandsöarna/Malvinerna på dagordningen och har uppmanat Argentina och Storbritannien att diskutera en lösning. London har tackat nej till alla sådana samtal. Befolkningen på öarna är cirka 3 200. Andelen födda på öarna är 45 procent, 28 procent är födda i Storbritannien och övriga kommer från Chile och ön Sankta Helena. Oljeprospektering pågår sedan några år i området runt öarna och man räknar med stora fyndigheter under havsbotten. Närheten till Antarktis är viktig för britterna som tack vara närvaro på Falklandsöarna kan göra anspråk på delar av iskontinenten.