27 Ole Andreas Meling Sann kristendom kontra religion och religiositet. Artikeln pekar på faran av att mycket av det som framställs som sann kristen tro i själva verket bara är religiositet. Vari ligger den avgörande skillnaden? religiositet är numera inne. Sann kristendom blir aldrig populär. Religiositet frälser inte någon, sann kristendom frälser alla. Religiositet är gudsdyrkan producerad av den gamla människan. Kristendom är frukten av en ny födelse, ett gudomligt under. Religiositet är kristendom utan omvändelse. Efter fallet hemföll inte människan åt ateism, hon blev däremot religiös. Kain bad och Abel bad. Kain var religiös, Abel kristen. Ateism kan ingen i längden slå sig till ro med. Med den blir det som för ett barn, som är trött på maten som står på bordet. För ögonblicket vill den lille skjuta den ifrån sig, men snart gör hungern sig påmind och då äter han vad som helst. Religiositet är mat för den fallna människan. Om du reser till Afrika, ska du finna tusentals former av religiositet. Far du till Asien, upptäcker du ytterligare tusen. Svårare är det att avslöja religiositet i kristen förklädnad. Två personer kan nämligen ha samma mening i etiska frågor. De kan gå till samma kristna församling. De ber till samme Gud. De är ledare för samma barngrupp. Ja, de kan ligga i samma äkta säng. Den ena tas med och den andra lämnas kvar (Luk. 17:34). En är religiös, den andra kristen. Religiositeten med kristna förtecken är inte helt värdelös. Den bidrar till uppfostran i kristen tro. Den stöder kristet arbete ekonomiskt och praktiskt. Den kan ge skydd mot ett liv i skadliga synder. Den befrämjar dessutom en människas mentala hälsa. Emellanåt får vi höra vittnesbörd som säger: När jag blev kristen fick jag frid i mitt inre. Det kan även religiositet skänka. Den kan ge en människa gott samvete och lugn och ro ända in i döden. Frid av detta slag kan väl vara skön för sinnet men är icke detsamma som frid med Gud. Den är bedräglig och såsom en djävulsk bedövning inför den eviga förtappelsen. För religiositet frälser ingen! Omvändelse Gör nu bättring och omvänd er (Apg. 3:19). Det har inte skett med den religiösa. Den människa som kan överträda Guds bud utan att detta driver henne till Jesus i bekännelse och bön om syndernas förlåtelse har inte gjort bättring. Hon kan vara religiös men kristen är hon inte, enligt Guds ord. Det finns religiösa sambor, men inte kristna. Det finns religiösa baktalare, skattesmitare, Kristendom är frukten av en ny födelse, ett gudomligt under. Religiositet är kristendom utan omvändelse. Efter fallet hemföll inte människan åt ateism, hon blev däremot religiös.
28 lögnare och girigbukar, men om de inte vänder om i bekännelse och bot, så stannar det i deras fall vid religiositet. Kristendom är det inte. Här gäller regeln: Litet surdeg syrar hela degen (1 Kor. 5:6). Om det så är bara en sak i livet som inte tål Herrens ljus, blir hela hjärtat mörkt. Gör bättring och omvänd dig! ljuder Guds röst, bestämd och kärleksfull. Men vi måste säga ytterligare något för att få grepp om skillnaden. Fariséerna levde inte i några uppenbara synder. Likväl mötte Jesus dem med maningar till omvändelse. De behövde inte bara omvända sig från allt som i människors ögon var ont utan också från det som såg gott ut. Det fariséerna ansåg vara gott var nämligen i Guds ögon ont. Hela deras gudsdyrkan var självupptagenhet, självförgudning och självtillfredsställelse. Visst gav de stora allmosor, de var hjälpsamma, vänliga och säkert goda förebilder i det mesta. De ivrigaste bland dem fick också av Paulus vittnesbörd om nit för att vinna människor för Gud. Men i all sin iögonfallande gudsdyrkan tjänade de bara sig själva och sitt eget religiösa samvete. Trots all fromhet och iver får de, när Jesus talar om den trånga porten, höra: Själva har ni inte kommit in, och dem som vill komma in, dem hindrar ni (Luk.11:52). Det är det hemska med all religiositet i alla tider. Mitt i sin kristlighet, med alla sina sunda åsikter och sin fromma livsföring blir de religiösa den sanna kristendomens värsta motståndare. Hos Jesus vann aldrig den självgjorda omvändelsen pris, inte ens om någon menat sig ha fått Guds hjälp med bättringen. Därför ledde ett möte med Jesus till en personlig kris, i varje fall för den som höll Jesu ord för att vara sanna och det måste vi ju göra, om vi ska vända om till Jesus! Nikodemus mådde inte bra efter en natts samtal med Jesus. Inte heller kände sig kvinnan vid Sykars brunn väl till mods, när samtalet kom in på de mera ömtåliga punkterna i hennes liv (Joh. 4). Petrus måste ha blivit chockad, när han fick höra Jesus säga: Gå bort ifrån mig, satan! (Matt. 16:24.) Hur kände fariséerna sig, när de personligen fick höra ve-ropen över sina liv, fastän de hade visat Jesus stor gästfrihet och inbjudit honom till sina hem? Vi kunde fortsätta med den rike ynglingen, som gick bedrövad bort från Jesus, eller med Tomas, som stod där skamsen inför den Uppståndne. Vi kunde också följa Jesu behandling av sin egen mor Maria, då han sade: Kvinna, vad har jag att göra med dig? (Joh. 2:4) eller hednakvinnan, som blev liknad vid en hund såsom svar på sin bön: Herre, hjälp mig! (Matt. 15: 21ff.) Bibelns vittnesbörd om omvändelsens nödvändighet är överväldigande. Erfarenheten bekräftar samma sak. Och jag tror att vi här är inne på kärnan i skillnaden mellan kristendom och religiositet. Den religiösa människan har inte erfarit den personliga kris som ett möte med Jesus alltid innebär. Hur denna ska upplevas bör vi inte upprätta något schema för. Men en omvändelse efter Guds ord innebär ingenting mindre än personlig konkurs. Även den som växt upp i ett kristet hem måste erfara något av detta, om barnatron ska mogna till en frälsande tro hos den vuxne. Alla måste svara på den fråga Jakob fick: Vad är ditt namn? (1 Mos. 32:27.) Vem är du? Med vilken rätt förväntar du dig mina gåvor? Vad skulle jag ha för anledning att besvara dina böner? Vi möter ofta begreppet livskris, och de flesta med några år på nacken har gått igenom någon sådan. Förändringar och omvälvningar i ditt liv blev större än vad du orkade bära. Det kändes som om allt rasat samman. Livets utmaningar syntes alltför svåra att tackla. En andlig kris följer ofta på en livskris, men här är det viktigt att göra en åtskillnad! Inte
29 Omvändelse och tro på Jesus är därför oupplösligt förenade. Ingen sann tro utan omvändelse från synden, och ingen sann omvändelse, om den inte funnit sin vila i tron på Jesus. alla som gått igenom någon livskris har också upplevt en andlig kris med omvändelse som resultat. Föreställ dig en människa som står på taket av ett höghus. Plötsligt börjar huset skaka. Det hoppar och gungar mer än det tål och till slut rasar det. Hur resursstark, kvick och duktig hon på taket än är, så är hon dödens. Så känns det att på allvar bli ställd inför Guds lag och dess frågor enligt exemplen ovan. Men det är så det går till att bli omvänd till Gud. Grunden du stått på rycks undan. Du har ingenting att gripa tag i. Folk kan väl ropa: Ja, men du som är så god! Du är ju dessutom konservativ, du har en gång avgjort dig för Jesus och är troende. Du är i alla fall inte någon ateist. Och tänk, så många bönesvar du ändå fått! Är det någon som vet vad kristendom är, så måtte det väl vara du. Och så vidare. Men det hjälper föga när huset faller. Du är förtappad och ditt förhållande till Gud kan bara uttryckas i orden: Herre, fräls mig! Sådana stackare möter Gud med ett bestämt budskap Ordet om korset. Och Paulus vill inte veta av något annat budskap. På korset blev syndare frälsta från Guds vrede. Trosvisst eller ej, fyllt av glädje eller torrt, anfäktat, likgiltigt hör ditt hjärta bara ordet om korset som din räddning precis sådan du är, så har omvändelsen skett och tron är tänd. Du är en kristen. Det är omvändelsens mål: en tro som vilar på Bibelns budskap om att Jesus allena är nog för dig till evigt liv och salighet. Omvändelse och tro på Jesus är därför oupplösligt förenade. Ingen sann tro utan omvändelse från synden, och ingen sann omvändelse, om den inte funnit sin vila i tron på Jesus. De som ingen bättring behöver, så beskriver Jesus fariséerna. Med dessa ord bekräftar han den sanning vi nu stannat inför. En människa som är omvänd till Gud känner det helt annorlunda: Jag behöver fortfarande omvändas. Det finns så mycken halvhet hos mig, så mycket som inte skulle finnas hos en rätt omvänd människa. Nu borde jag ha övervunnit den eller den synden! Jag borde känna mera frid i svåra situationer, större glädje i Ordet, starkare frimodighet osv. Den religiösa människan säger som man sade till Malaki: På vad sätt skall vi vända om? (Mal.3:7.) Vad ska jag vända om ifrån? Den kristne säger: Jag har fortfarande behov av omvändelse! Aldrig får sådana tro evangelium såsom rätt omvända utan alltid som syndare. Vad svårt det är att förstå, att det är just sådana Gud pekar på, när han förkunnar glädjens budskap om syndernas förlåtelse för Jesu skull! Du vet säkert mycket om att Gud frälser de förlorade. Det har du hört från predikstolen och läst i böcker. Men känner du också till detta av egen erfarenhet? När ordet om Jesus som den förtappades Frälsare förkunnas, hör du det då som ett ljuvligt ord det enda som kan trösta dig? Inte så, att det alltid för känslan är härligt att höra om Jesus, utan så, att om något ska kunna trösta dig, så är det detta. Eller är det bara ord, som på något sätt hör ihop med din kristendom, eftersom du hört att
30 Vi lever i en tid med mycken religiositet men lite sann kristendom. Men detta skriver jag inte för att vi i första hand ska göra någon värdering av andra människors förhållanden till Gud utan vårt eget. Andras hjärteställning missbedömer vi ofta. detta är viktiga utsagor. I så fall är det fara värt att du hör till de religiösa, inte de kristna. Ifall du nu skulle råka i tvivel, så är mitt råd att du ber med Jeremia: Hela du mig, Herre, så blir jag helad. Omvänd mig du, så blir jag omvänd. (Jer. 17:14.) Att bli ställd inför detta faktum eller att frukta att man inte äger livet i Gud leder rätt säkert till personlig nöd. Men det är inte något farligt, inte ens om du känner det fel på felaktigt sätt. Då närmar du dig nämligen sanningen om dig själv. Du får det aldrig fel på rätt sätt! Skulle det mot förmodan hända, så bleve det i alla fall fel. Aldrig blir det rätt hos dig det är sanningen! Måtte Gud få slutföra sitt verk, så att du blir överens med honom om detta! Aldrig kommer du att få tro på förlåtelsens nåd såsom en som har det rätt ställt. Men just för att du inte har det, får du vända dig till Jesus! Vi lever i en tid med mycken religiositet men lite sann kristendom. Men detta skriver jag inte för att vi i första hand ska göra någon värdering av andra människors förhållanden till Gud utan av vårt eget. Andras hjärteställning missbedömer vi ofta. Här gäller regeln i Joh. 21:22: Vad rör det dig? Följ du mig! Men dessa sanningar ska inte bara tas med in i kammaren till självprövning. De ska också bäras med ut i livet och tjänsten. De bör ligga där som en smärtsam oro, som driver oss till kärleksfull omsorg, en ängslan, som kan få exempelvis följande uttryck: Jag är så glad för att det kommer många ungdomar till de läger som anordnas, men varför är det så svårt att få dem med till vanliga möten? Varför tar de det så lätt med världslig musik, litteratur och film? Kan det bero på att de faktiskt inte är omvända till Gud? Är alltsammans bara religiositet? Det är rätt att ställa frågor, men säkra svar kan vi aldrig ge. Det kan röra sig om små, svaga plantor, som ännu inte bär så mycket frukt. Därför bör våra tankar bara ligga hos oss som en oro. Nu och då får du uppleva att människor bestämmer sig för att bli kristna. Du gläder dig storligen, men känner fortfarande en ängslan: Har de fått syn på evangelium? Låt inte sådan oro döma utan väcka omsorg för den det gäller, inte växa till självrättfärdigt skvaller bland likasinnade utan mana till bön för vederbörande. Låt inte heller oron övergå till sur kritik av den talare som inte var så djup i sin förkunnelse. Alla har inte allt. Om du fått syn på något som inte predikanten upptäckt, är det för att Herren gett dig i uppdrag att förmedla det. Vidare ska fruktan av detta slag vara den kompass efter vilken vi styr i verksamhetsmetodernas vida ström. Vi utsätts i dag för allehanda medel och mötesformer, som visserligen kan samla mycket folk, men det är inte det viktigaste för dem som bär denna oro. För dem är frågan: Förs människor in i Ordet? Leder verksamheten till väckelse? Blir deras tro en levande hunger efter Ordet om Jesus eller blir den bara något självklart, som de egentligen lika gärna skulle kunna vara utan? Förs de in i
31 ett helgat liv i kamp mot synd och värld? Blir det någon nöd för andra människors frälsning, någon kallelse till förpliktande tjänst i Guds rike? Upplever de att Gud lägger sådana bekymmer på deras hjärtan? Denna oro har Ordet fått föda i dig, och du vet att det bara är Guds ord som kan skapa den också i andras hjärtan. Guds ord i förkunnelse, i sång, i vittnesbörd. Många verksamhetsmetoder kan skapa religiositet. Ordet allena kan skapa kristen tro. Ni skall då åter få se vilken skillnad det är mellan den rättfärdige och den ogudaktige, mellan den som tjänar Gud och den som inte tjänar honom. Mal. 3:18. Så talar profeten Malaki. Religiositet döljer skillnaden mellan Guds och världens barn i dimma. För Gud är skillnaden mycket tydlig. För oss kan den bli fördunklad. Ju närmare vi kommer den yttersta tiden, desto oftare ställs vi i valsituationer. För varje nytt steg nedåt, till vilket avfallet tvingar samhället, ställs du inför ett nytt val: Vem ska du följa? Anpassar du dig till tidsandan blir livet behagligt. Följer du Kristus blir det betydligt kämpigare. Den religiösa människan tjänar bara sig själv, även i sin kristliga fromhet. Allt som kostar något undviker hon, såvida hon inte genom lidanden och kamp kan vinna andras erkännande. Sådana exempel finns det gott om, vare sig det nu gäller att få anseende som en framstående kristen, som konservativ kämpe eller t.o.m. martyr. Men i regel tolkar den religiösa människan Ordet till sin egen fördel. Hon ursäktar och försvarar just det slags kristenliv hon själv önskar föra. Detta självbedrägeri kommer att allt tydligare visa sig under den sista tiden. Men om inte de religiösa blir uppväckta, kommer de aldrig att kunna se detta, inte heller få kraft att stå det emot. Sådana krafter äger ingen av naturen. Därför kommer ändens tid att mer och mer uppenbara vem vi tjänar. Det krävs ordentlig ballast för att kunna rida ut stormen och segra i den andliga kamp som bara blir starkare och häftigare med tiden. Den ballast som behövs är en verklig, personlig upplevelse, ja, en ständigt förnyad erfarenhet av att inte kunna vara Jesus och hans försoningsdöd förutan. Ole Andreas Meling född 1969, är förkunnare inom Norsk Luthersk Misjonsamband. Artikeln har tidigare varit publicerad i den norska tidskriften Bibelsk Tro. Översättning: Sam-Arne Nilsson.