Slutstriden i Ungern 1945

s v e n s k t militä r h i s t o r i s k t biblio t e k presenterar frontsoldat på östfronten 1941 1945 Slutstriden i Ungern 1945 600 dagar på östfronten Text: Lennart Westberg De sovjetiska styrkorna hade i juni juli 1944 förstört den tyska Armégrupp Mitt, avancerat vidare mot floden Wisła i Polen och där upprättat det viktiga Baranovbrohuvudet. I oktober november 1944 sattes Nils Roséns regemente in mot Röda armén vid Modlin nära Warszawa. Efter att Roséns pluton en natt den 30 oktober 1944 förstört sex T-34:or fick han järnkorset av första klassen och befordrades till kompanichef med 15 Panzer IV under sitt befäl. Efter en kort viloperiod i Ostpreussen transporterades hans pansardivision i mitten av december 1944 till den centraleuropeiska fronten. Efter Rumäniens fall i augusti-september 1944 förstärkte Hitler den ungerska fronten med starka pansarförband och Roséns regemente sattes in i de hårda striderna runt Balatonsjön under januari mars 1945. Dessförinnan deltog Rosén i januari 1945 i det resultatlösa undsättningsförsöket av Budapest där över 40 000 tyska soldater hade inneslutits av Röda armén: ryssar efter sig. Så många fångar de har, tänkte jag och körde ifatt kolonnen, där man tittade förvånat på mig. Först på 20 meters avstånd märkte jag att det inte var egna Pantrar utan T-34:or fulla med ryssar. På fem meters avstånd kommenderade jag Eld! och måste hastigt backa för att inte bli sprängd i luften tillsammans med fienden. Den främsta T-34:an måste ha haft en fenomenal förare eftersom den var försvunnen i terrängen inom en minut. Min skytt var ny och hade tydligen glömt framförhållningen hemma! Striderna i Ungern fortsatte och Rosén fick delta i ytterligare strider. I början av februari 1945 gjorde mitt regemente ett motanfall i utkanten av Zamoly nära Stuhlweissenburg. Den 18 januari 1945 anföll vi öster om Balatonsjön för att undsätta Budapest. Det var ett mönsteranfall sådant det skulle vara med samlade stridsvagnsregementen i täten och över öppna fält där allt understöd kunde utnyttjas. Trots flera fientliga försvars linjer, befästningar, T-34:or och pansarvärnspjäser ryckte vi på första dagen fram till Sar Szt. Miklos, en sträcka på 50 kilometer. Redan efter några timmar var mitt kompani reducerat till en pluton fastän vi inte fått några allvarliga skottskador, det berodde mest på tekniska fel. I krig sker ibland misstag som en annan händelse samma dag den 18 januari 1945 visar. Jag körde sydost om Enying i Ungern som förpluton, då bataljonchefen per radio meddelade: Varning! Egna vagnar ur 1. bataljonen framför er! Kort därefter fick jag syn på två stridsvagnar med en lång kolonn Roséns sista strider vid Modlin-Warszawa respektive vid Budapest och i Österrike. Från Salzburg är Roséns väg hem till Sverige genom Tyskland markerad. Han startade i Salzburg den 9 maj 1945 och ankom till Malmö den 23 juni 1945. 1

Röda armén fick fler tunga stormkanonvagnar ju längre kriget pågick. När den nya tunga stridsvagnen IS-2, en fruktad motståndare enligt Rosén, kom så började Sovjetunionen även producera två stormkanonvagnar på detta chassi, ISU-122 beväpnad med en lång 12,2 cm kanon och ISU-152 beväpnad med 15,2 cm kanon-haubits. På bilden sovjetiska ISU-122 under framryckning. foto: ukrainska statsarkivet Ryssarna drog sig tillbaka och satte in ofullständigt utbildade reservenheter. På en dag förstörde vårt regemente (förstärkt med en bataljon Panther-stridsvagnar som kom från Västfronten) ett helt ryskt regemente Shermanvagnar (80 vagnar), vilka körde kors och tvärs över stridsfältet och visade sina svagt pansrade sidor. De brann hela natten. Egna förluster var 2 vagnar. Först på 20 meter märkte jag att det inte var egna Pantrar utan T-34:or fulla med ryssar. Ytterligare tyska förband anlände till Ungern. I mars 1945 var ett sammandrag av flera pansar- och SS-divisioner för ett andra anfall mot Budapest. Anfallet uppsköts. På grund av dröjsmålet hade ryssarna troligen fått reda på vad som var i görningen och inneslöt oss i en motti, början till den ungerska frontens sammanbrott. Ur denna motti kom jag med nöd och näppe undan med bataljonens sista vagn. Att vi klarade oss berodde framför allt på min 18-årige stridsvagnsförare. Utanpå vagnen klängde sig ungefär 20 man, bland annat besättningarna från två sprängda vagnar. Vår vagn var inte riktigt pålitlig, startmotorn fungerade inte. Huvudvägen ur mottin var belamrad med trupp varför jag valde en mindre väg på vilken jag trodde oss kunna komma ut osedda I Nasielskbrohuvudet vid Modlin, nära Warszawa, i oktober 1944 med officerare ur 6. pansarregementet. Från vämnster: Oberleutnant von Jena, Hauptmann Hossfeld, Oberleutnant Aschermann och Leutnant Nils Rosén. Det var svinkallt i tallskogen och vi grävde ner oss under stridsvagnarna i bivack och som skydd mot det sovjetiska artilleriet. 2

och snabbt. Så var emellertid inte fallet. Vägen gick så högt upp på sluttningen att vi under en hel kilometer var synliga för ryssarna, som sköt efter oss med minst två pansarvärnskanoner. På grund av förarens körskicklighet blev vi inte träffade trots den dåliga vägen och ett tjogtal skott som låg närmare vagnen än 20 meter. Efter svåra förluster i pansar och manskap i Ungern, och efter att de sista stridsvagnarna sprängts av bensinbrist den 29 mars, retirerade Roséns regemente från Ungern in i Österrike vid Graz. Resterna av Roséns kompani sattes in som infanterister i närheten av Fürstenfeld med ytterligare stora förluster som följd: Den 3 april 1945 ombildades resterna av mitt 7. kompani och delar av verkstadskompaniet till ett infanterikompani. Jag var den ende förutom bataljonchefen som fått en ordentlig infanteriutbildning i fredstid. Nu var jag verkligen tacksam mot Kgl. Krigsskolan på Karlberg där vi artillerister i två års tid drillats som infanterister! Ingen infanteriutbildning av mina pansarsoldater hanns med utom under två marschdagar till fots från Peggau mot Fürstenfeld. Varenda rast utnyttjade jag för att öva in infanteriets elementa: skydd, samtidigt eldöppning m m. Vid Fürstenfeld anmälde jag ca 10 april 1945 mitt kompani till operationsofficeren på 3:e pansardivisionen. Vi fick order att gå till motanfall för fienden hade just kastat ut ett av våra kompanier ur dess ställningar. Jag rapporterade det katastrofala utbildningsläget för operationsofficeren. Det hjälpte inte, inga reserver fanns till hands. Jag hade vid en så olämplig order rätt att begära skriftlig bekräftelse. Men vad hade det tjänat till? Vi lyckades med 25 sårade slänga ut fienden och inredde oss till avvärjande försvar av en dubbelt så stor frontlinje Strid i bebyggelse kännetecknas ofta av hårda och blodiga strider. Rosén deltog i flera inbrytningsförsök till det belägrade Budapest. På bilden en sovjetisk kanonservis. foto: ukrainska statsarkivet Vi återbesatte ställningarna och höll dem till krigsslutet. 3

som jag lärt mig på Karlberg. Vi hade å andra sidan fler och bättre kulsprutor (MG 42) än vanligt. Efter en vecka, den 18 april, öppnade ryssarna stormeld. På väg fram mot försvarslinjen från min ledningsplats mötte jag mitt kompani under tillbakaryckning. Jag stoppade mannarna, fick dem att ta skydd och inte visa ryggen som måltavlor mot fienden, kommenderade samtidig eldstöt med alla vapen och motangrepp, vrålande Hurra!. Ryssarna förlorade flera döda. Vi återbesatte ställningarna och höll dem till krigsslutet. Pris: ytterligare 25 sårade och en stupad, Heinz Wiegelt, 25 år. Golvet i kompaniförbandsplatsen (bondgård) var så nedblodat att det måste bytas ut efter kriget. Natten den 8 9 maj 1945 lyckades huvuddelen av Roséns förband frigöra sig från Röda armén, dra sig tillbaka 20 mil och kapitulera för amerikanska trupper vid Salzburg. Rosén flydde under transport till amerikansk krigsfångenskap och kom, efter sex veckors fotmarsch och liftande med västallierade arméfordon genom det ockuperade Tyskland, hem till Stockholm den 20 juni 1945. Nils Rosén deltog under sin tid på östfronten i 44 dokumenterade stridsvagnsoch två infanterianfall. Han befordrades våren 1945 till löjtnant och dekorerades på östfronten med järnkorset av första och andra klass, pansarstridsmärket I och II samt sårademärket. Omsättningen på stridsvagnar inom mitt kompani uppgick under hela kriget till flera hundra vagnar. Totalt stupade i vårt regemente under kriget cirka 100 officerare, 380 underofficerare och 600 man. Den 20 mars 1945 var jag den ende bland officerarna på min Från april 1944 började Röda armén få T-34 beväpnade med en lång 8,5 cm kanon, T-34/85. Denna stridsvagn hade inga problem att slå ut den tyska stridsvagnen Panzer IV som Rosén var vagnchef i. foto: ukrainska statsarkivet En gammal vän berättar Hans Öström var klasskamrat med Nils Rosén på Norra Real 1931 1939 och blev senare polis vid SÄPO och senare VD för Securitaskoncernen: Nils Rosén och jag blev goda vänner men hade inte samma politiska uppfattning. Jag blev tidigt folkpartist. Nils senare ställningstagande som frivillig officer i tyska armén får ses mot bakgrund av hans beundran för sin far. Nils uttryckte redan före Hitlers makttillträde en stark beundran för den tyska arméns officerskår och hederskodex. Jag fick intrycket att han var fixerad vid Wehrmacht och den tyska soldatandan, som blev hans ideal. Han var en lysande begåvning i Norra Real, både i matematik och språk. Hitlers galenskap blev alltmer uppenbar för mig under 1930-talet. Jag framförde detta i samtal med Nils som sommartid ofta vistades i Tyskland. Under våra diskussioner deklarerade han aldrig någon större sympati för nazismen och jag hörde aldrig Rosén uttala sig negativt om judarna. Men han betonade den orättvisa Versaillesfreden och att det för honom var en hederssak mot hans far att bekämpa kommunismen som han enligt min mening mer betraktade ur tysk än svensk synvinkel. I SÄPO:s material om Nils Rosén finns inga noteringar om nazistiska sympatier hos denne. När den svenske SS-frivillige Kurt Lundin förhördes av den svenska säkerhetstjänsten i januari 1944 kommenterade Lundin: Fänrik Rosén däremot har ingenting med politik eller Waffen- SS att skaffa, utan är endast soldat och tjänstgör som sådan i Wehrmacht. Som en kuriositet tjänstgjorde flera elever i Nils Roséns klass på Norra Real i utländsk krigstjänst under andra världskriget: Lars Rooth i brittiska armén, Nils Rosén i Wehrmacht och Folke Nystrand i Waffen-SS. Hans Öström utbildade som reservofficer de norska polistrupperna och norska motståndsmän i ett hemligt läger i Dalarna 1944. 4

En av Nils Roséns pansarkompani sönderskjuten T-34 vid orten Slock nära Modlin-Warszawa i oktober 1944. Nils Rosén läser en lägeskarta i en skog vid Nasielskbrohuvudet i oktober 1944 med högra handen i bandage efter att dessförinnan ha sårats av granatkastarsplitter utanför sin sönderskjutna stridsvagn nära orten Slock i Polen. bataljon och regementsstaben som oavbrutet varit kvar vid fronten. I början av 1945 frågade Roséns regementschef, överstelöjtnant greve von der Schulenburg, om han inte ville hem till Sverige. I så fall skulle Rosén få hjälp med detta. Med vanlig kristen uppfostran insåg jag att detta var kriminellt och aldrig kunde förringas. Hade jag känt till detta hade jag givetvis aldrig sökt värvning. Han upprepade sitt erbjudande i april 1945 innan jag blev infanterist i Österrike. Jag uppskat- tade verkligen ett sådant intresse för min ringa person men tackade nej enligt principen: Har man tagit fan i båten så får man ro honom i land. På grund av diktaturens självcensur talade mina officerskollegor på östfronten aldrig om läget i stort efter Stalingrad. Åttio procent av soldaterna trodde blint på Führern och i denna tro levde Wehrmacht ända till sammanbrottet. Nils Rosén skildrar i ett brev 2003 sin reaktion i maj 1945 på de första nyheterna om nazisternas massmord: Tio dagar efter kapitulationen i maj 1945 läste jag i Rhenlandet under min flykt till Sverige för första gången om de nazistiska judeutrotningarna. Med vanlig kristen uppfostran insåg jag att detta var kriminellt och aldrig kunde förringas. Hade jag känt till detta hade jag givetvis aldrig sökt värvning. Jag är glad att Hitler förlorade kriget men jag är ännu mer ledsen att Stalin vann det. Ett dokument från 24 april 1945, utfärdat av bataljonsadjutanten i 6. pansarrege mentet, över Nils Roséns pansarstrider från oktober 1944 till mars 1945. 5

Röda armén hade knappt några pansarskyttefordon under kriget. De som fanns var sådana som man hade erhållit via USA:s Lend-Lease Act. Därför liftade de sovjetiska skyttesoldaterna ofta med stridsvagnarna. På bilden en T-34/76. foto: ukrainska statsarkivet Den tyska Panther-stridsvagnen med sin långa 7,5 cm kanon anses av många som en av andra världskrigets bästa stridsvagn. Tyskarna satte in Panther-vagnen i strid för första gången sommaren 1943. foto: ukrainska statsarkivet Efter kriget Nils Rosén föreläste åren 1946 1980 om sina erfarenheter att leda soldater i strid och pansartaktik vid Pansartruppernas stridsskola i Skövde, Militärpsykologiska Institutet i Stockholm och vid Krigsskolan i Karlberg. Liksom sin far informerade och påverkade Nils Rosén därigenom många generationer svenska reserv- och yrkes officerare om sina krigserfarenheter. Han tjänstgjorde även som kapten i reserven 1951 1991. Nils Rosén blev efter kriget civilingenjör vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm och fick stipendium till Tekniska Högskolan i Zürich. Bland de första uppdrag som den nykläckte civilingenjören Nils Rosén fick 1948 var återuppbyggnaden av franska broar som tyskarna sprängt nära Marseilles. Han blev i Sverige framför allt en stark förespråkare och pionjär för en radikal utbyggnad av städernas kollektivtrafik och förordade cykel och buss i stället för bilen som transportmedel i de svenska städerna. Rosén konstruerade bland annat 1961 Västerås och 1972 Landskronas trafikplaner. Han engagerade sig även för en bättre utbildning av trafikingenjörer och arkitekter och föreläste i kollektivtrafikfrågor vid flera universitet och tekniska högskolor både i Sverige och utomlands. Nils Rosén var intellektuellt och kroppsligt vital in i det sista och avled 87 år gammal i Spanien 2008. Nils Rosén, 82 år, utanför National museum i Stockholm 2004. Tysk officers- och soldatutbildning under kriget I sina anteckningar framstår Nils Rosén inte som någon okritisk anhängare av tysk officers- och soldatutbildning. Men i flera avseenden låg på grund av kriget den tyska utbildningen flera år före den svenska: Jag hade i den svenska armén försökt flera olika stilar; från den vänlige personalvårdarens till den noggranne slavdrivarens. Först på officerskursen i Zossen sommaren 1943 blev jag på det klara med varför alla mina tidigare försök att behandla truppen slagit fel. Som tysk plutonchef kom jag för första gången bra överens med mina soldater och som kompanichef ännu bättre. Äran för detta tillskriver jag den nödvändiga komplettering av svensk officersutbildning som jag fick på det psykologiska området i Tyskland. På officersskolan Karlberg hade vi tio timmar psykologi under tre år. I Zossen hade vi 100 timmar under tre månader! Den svenska officersutbildningen hade en avgjord fördel genom sin utomordentliga taktikundervisning. Men den bäste taktiker misslyckas åtminstone som kompanichef om han inte får med sig truppen i strid. På omvägar fick jag veta att även en del svenska lärdomar på området uppskattades av mina soldater. Bland annat att jag vinnlade mig om att besvara deras hälsningar hövligt. Den tyske officeren hälsade nämligen herremässigt och kunde i allmänhet inte godta mina synpunkter på detta problem. En annan gång imponerades soldaterna av att jag som officer hade kunnat nedlåta mig till att själv visa förflyttningssätten (ålning med mera). Första gången på dagen då jag som pluton- eller kompanichef tilltalade en underlydande så tog jag alltid denne i hand. Genom att dagligen ta massor av meniga och underofficerare i hand kom man dem på sätt och vis närmare. Kompanichefen hade ständigt en halvprivat korrespondens med före detta kompanianhöriga eller med soldaternas släktingar. En skrev och berättade hur han hade det på lasarettet, en annan bad att få komma tillbaka till kompaniet och för den tredje skrev hustrun i bevekande ordalag en permissionsansökan. Officeren hade tack vare högre utbildning många möjligheter att hjälpa sina soldater i fred och krig. Att det tyska manskapet normalt var mycket fäst vid sina officerare hade till stor del sin grund i detta förhållande. Detta talar även sitt tydliga språk om vilken plats personalvården hade i den tyska armén. 6