Per Ragnar OM BLAND TUSEN STJÄRNOR En tankebok om döden
Per Ragnar OM BLAND TUSEN STJÄRNOR En tankebok om döden Per Ragnar Titeln hämtad från dikten Om bland tusen stjärnor av Carl Jonas Love Almqvist Omslag och inlaga: Himlen Illustrationer: Himlen Tryck: Bulls Graphics, juli 2009 BOKFÖRLAGET LANGENSKIÖLD Köpmangatan 9, 111 31 Stockholm www.langenskiolds.se i s b n : 978-91-977901-5-4
PROLOG Varje år dör 60 miljoner människor världen över. Var tredje sekund dör ett barn under fem år. Var tredje sekund dör någon av svält och undernäring. Var 39:e sekund begår någon självmord. Var 61:a sekund begås ett mord. Var 102:a sekund dör någon i krig. Nu dog en människa. Kände du henne? Nu dör en okänd medmänniska. Döden ständigt närvarande. När jag var sex år blev min mamma felbehandlad av en läkare och jag trodde att hon skulle dö. Det är nu sextio år sedan. Under dessa år har många, många nära och kära dött. Jag har följt släktingar och vänner genom svåra sjukdomsperioder till deras sista andetag. Jag har medverkat med diktläsning och på andra sätt vid hundratals begravningar och varit officiant vid borgerliga begravningar. Jag har läst det mesta som finns att läsa om döden, religionernas och forskningens syn. Jag 5
har tagit del av de tankar som erbjudits privat och i litteraturen om tomrum och dödsångest, om sorg och saknad, om förhoppningar och utomkroppsliga upplevelser. Det har resulterat i egna dagboksanteckningar, dikter, reflektioner av olika slag kring döden och döendet. De uttryck och de tankar som inte passar en läsare, berikar förhoppningsvis en annan. Jag vet av egen erfarenhet att då hjärtat är fullt av sorg och ögonen av tårar kan plötsligt några meningar, ett citat, en diktrad kännas som de var skrivna för just mig i de mörka stunderna. Jag hoppas innerligt att denna lilla bok, sextio års erfarenhet i dödens närhet, skall ge dig en bekräftande upplevelse, en strimma ljus, något att fundera över, och att berikas av. Tankar som för vidare. Per Ragnar 6
INNEHÅLLSFÖRTECKNING Prolog 5 Del 1: Vill du följa mig på mitt livs sista resa? Lasses sista resa 13 Kremera eller jordbegrava? 25 Religionerna och döden 29 Dödens traditioner 41 Hur vi dör 51 Dödens visshet 59 Döden och vetenskapen 65 Livet före och efter döden 73 En värld utan mig 83 Lasse dör 87 När en anhörig dör 91 Den döendes rättigheter 101 Jaget 103 Del 2: Nu äter farfar tårta i himlen och andra personliga erfarenheter Silvertråden 113 Fredrika och farmor 121 Fågeln sjöng sin jublande vårsång 131 Mormor 135 Ingmar Bergman och döden 137 Döden i Brasilien 149 Levande döda 165 Jag vet att du lever! 177 Del 3: Prästen i Kemi och andra fristående berättelser Prästen i Kemi 183 Döden, döden, döden 201 Sighsten Herrgård 211 Myspace, mausoleum eller månen 215 Jung och döden 223 Från en död om liv, dikter 231 Fakta om döden 267 När någon har dött 271 Litteraturlista 278
Del 1 VILL DU FÖLJA MIG PÅ MITT LIVS SISTA RESA?
LASSES SISTA RESA För tjugofem år sedan fick min gode vän Lasse, Lars Kristiansson, professor i informationsteori med databehandling vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg, cancer. Vid juletid kände vi sjukdomens konsekvenser även om Lasse självklart räknade på variabler för livslängden. Han frågade mig om jag ville följa honom på detta livs sista resa och jag svarade givetvis ja. Det var en tid av smärta och ångest men Lasses primära upplevelse var ändå: mitt livs första semester! Äntligen kunde han, utan prestationskrav och redovisningstvång, låta tankarna löpa fritt mellan mikrokosmos och makrokosmos. Så här gick hans tankar, i sammandrag: Det är stor skillnad mellan verkligheten och modeller av den. För att hitta rätt i skogen eller i en främmande stad använder vi modeller 13
av verkligheten, då brukar vi kalla modellen karta. Människan gjorde tidigt enkla skisser av den omgivning hon levde i, modeller som gått i arv och som under århundraden kompletterats och förbättrats, senast med hjälp av satelliter. Trots detta kommer kartor alltid att förbli grova beskrivningar av skogens och stadens oändliga variationer och fasetter. Descartes påvisade med sitt matematiska språk en möjlighet att beskriva naturens regelbundenheter. Newton, å sin sida, illustrerade detta på ett naturvetenskapligt skickligt sätt. Matsedeln (modellen), visar bara vad som finns i köket (verkligheten). Men det är viktigt att skilja mellan modell och verklighet. Brukar du äta upp matsedeln på restaurangen? Säkert inte. Även om din hunger är stor så vet du skillnaden mellan ordet potatis och verklighetens potatis. Matsedeln är bara ett försök att med ord beskriva vad restaurangköket har att erbjuda. Alla känner till skillnaden mellan modell och verklighet. Därför ler vi åt den gamla militärhistorien om korpralen som inför en trupp soldater ger ordern: Soldater, finner ni vid dagens övning olikheter mellan karta och terräng, så är det kartan som gäller! Det är inte bara på restaurangen och i skogen som människan använder modeller av verkligheten. Hela vårt västerländska samhälle söker fånga det förgångna, nuet, framtiden, myror, ödmjukhet, stenar och kärlek i överförenklade modeller. Som modellspråk använder vi allt från matematik till känsloladdade penseldrag. När en fysiker beskriver hittills gjorda erfarenheter ritar han inte kartor eller skriver matsedlar. För fysikern passar det matematiska språket bäst. När Newton 1687 hade säkerställt äpplets regelbundenhet vid fallförsök, formulerade han sina iakttagelser med matematikens hjälp. Newtons modellekvationer, ibland kallade naturlagar, är inte någon exakt beskrivning av verkligheten. Tillämpar man hans iakttagelser på atomens inre eller vid mycket höga hastig heter blir det helt fel. I det senare fallet måste man komplettera med Einsteins modell ekvationer. 14 15
Alla modeller, antingen de är beskrivna med matematikens språk, kartans symboler eller poetens ord, har en begränsad giltighet mot verkligheten. När James Clerk Maxwell, den skotske fysi kern, 1873 med matematikens hjälp kunde formu lera en gemensam teori för de elektriska och magnetiska fenomenen, var det ett otroligt framsteg inom fysiken. Men det innebär inte att Maxwells modell förklarar vad elektricitet är, lika litet som kartmodellen förklarar vad en sjö är. Fysikens modeller förklarar inte, de beskriver. Ibland måste mer än en modell användas för att beskriva verkligheten. Både stadens karta och sjökortet kan vara bra att ha i en främmande hamn. De kompletterar varandra, men när de överlappar varandra får de inte vara motsägelse fulla. Ett välkänt exempel från fysiken är beskrivningen av ljuset. Två modeller existerar sida vid sida. Ljuset beskrivs dels som en elektrisk vågrörelse, dels som en partikelström. Självfallet är ljuset varken det ena eller det andra. Däremot le der de två modellerna, när de överlappar varandra, till samma resultat i fråga om ljusets verkan. Fysiker och tekniker beskriver med största exakthet detaljer i äppelträdet till exempel äpplenas fallhastighet och falltid. Lantmätaren använder sig också av matematiska symboler siffror för uppmätta höjder men kompletterar dem med inexakta begrepp som vacker utsiktspunkt eller löväng. Begrepp som inte låter sig överföras med matematiska formler. Tack vare detta friare modellspråk kan äppelträdet placeras i en vacker miljö. Lite avkall på modellspråkets exakthet kan leda till större verklighetsanknytning. Detta märker man speciellt när det poetiska modellspråket förs in i verklighetsbeskrivningen. Det poetiska modellspråket är inexakt men ger samtidigt den bästa möjligheten att beskriva äppelträdets skönhet och mystik. Dess symboler kan vara utformade i ord men lika väl i marmor, musik, lera eller pastellfärger. Den matematiska modellen konkurrerar inte med den poetiska. De kompletterar varandra när vi söker svar på 16 17
frågor om tillvaron, om hur den kan förbättras och helst få en mening. I logikens värld har detta bland annat uttryckts som Heisenbergs osäkerhetsrelation eller med poetens ord som: det man vinner på gungorna förlorar man på karusellen. Det var en lärorik tid det år då Lasse färdades mot döden. Nu talar jag i egen sak. Allt det man tänkt och tyckt, om liv och död, provas, slipas av, förkastas, fördjupas. Trons bärighet testas. Den filosofiska idén om att leva i nuet för tätas, förstärks, blir levande verklighet. Sjukhusvärlden. Så lik världen utanför. Men komprimerad, förtätad. Småsaker blir viktiga. Orden kläs av. Vardagsorden får värde. Glappen mellan människor, så självklara i världen utanför, djupnar och blir till oceaner på livets slutstation. Frasen Att leva som om varje dag vore den sista får en oerhörd mening för den som frisk vandrar ut och in genom sjukhusets portar. Varje Nu blir något att ta vara på. Några ögonblicksbilder: En skrattande dam med slang i näsan på väg till rökrummet: Jag borde börja snusa i stället, sa läkaren. Men nu är det så dags En sjukhussal. En patient anländer, tveksam, hittar sin säng, sitter påklädd och väntar. Ett biträde kommer in. Jaha, herr Karlsson, vad önskas till frukost? Ja, vad finns det? Kaffe, ägg, smörgås, vitt bröd eller mörkt, välling, corn flakes. Gröt kan man också få. Ja, då vill jag nog ha kaffe och rostat bröd. Kanske skulle man prova gröt Jaha, skall det vara gröt eller inte? Kan man inte ändra sig? Nej. Herr Karlsson, dömd till kaffe, rostat bröd och gröt till livets slut. En kvinna besöker sin svårt sjuke man. En timme. Mesta tiden läser hon en veckotidning. Och snart har du namnsdag, säger hon plötsligt. Sen tystnad. Lösryckta från vardagsvärlden 18 19
har de inget att säga varandra. Eller har de i dödens närhet inga ord eller uttryck för att nå varandra. En annan Lasse-reflektion kunde låta så här: Trots att vi med terawatt, nanosekunder och okänsliga informationsbitar för tillfället har svårt att överblicka dagsläget, har det naturligtvis gett vår kultur väsentliga fördelar. Men tyvärr har vi idag också ett överflöd av oförstående politiker och matematiker, som navelskådar enbart teknikens nuläge, utan att beakta dess filosofiskmoraliska frågeställningar. På Descar tes tid förenades matematik, filosofi och ödmjuk het inför det oförståeliga. När 1700-talets matematiker insåg fysikens möjligheter glömde de filosofin. På 1800-talet anade man teknikens välfärdssamhälle och gömde undan filosofin; en del stora matematiker närmast föraktade den. Vid 1800-talets slut var man överens: intet mer återstod att begripa. Visserligen hade Riemann och Hilbert lagt grunden till det kaotiska informationssamhäl let, men också i deras teorier finns livsbejakande frågeställningar. Tack vare dem kan människorna idag med vetenskaplig uppbackning ställa intrikata frågor. Det är möjligt att påstå: Våra problem med terawatt, nanosekunder, bits och kärnvapenkrig är definierade med en tredimensionell kulturs uppfattningar. Nu är det dags att hävda att detta är ett dåligt bevis för att Universum i sig är tredimensionellt. På en lapp som Lasse skrivit och som jag sparat från denna tid står det: Det mesta har vi som outtryckbara inre modeller av verklig heten. För det behövs minst en fjärde dimension i kontakten. Vi hade den. När hans halva lunga inte orkade längre avreste han med ambitionen att utforska åtminstone en fjärde och en femte dimension. Vill du följa mig på mitt livs sista resa, frågade han alltså sedan han fått veta att lung cancern var obotlig. Ja. Ska vi utforska döden, se vad som finns att hämta om den? Mina logiska apparater kan inte 20 21
förklara eller fånga in den. Lika lite som kärlek och fruktan, som kreativitet och känslor! Hjälp mig att leta fram den kunskap, den tro, de upplevelser som finns om döden. Det får bli mitt sista forskningsprojekt. Han ville veta vad som fanns att tillgå, vilka modeller som fanns att laborera med. Kolla in kartorna, helt enkelt, för att sen se vilken som stämde med verkligheten. Nu ska vi jobba einsteinskt, skrattade han och sög in luft. Vad menar du? En teori kan prövas genom experiment men det finns ingen väg från experimenten till hur man ställer upp en teori. Allt vårt tänkande är av denna natur en fri lek med begrepp! Alla begrepp, till och med de som är närmast erfarenheten, är ur logisk synpunkt fritt valda konventioner. Den förutfattade åsikten består i tron att fakta av sig själva kan och bör ge vetenskaplig kunskap utan fri begreppsmässig konstruktion Jaha, jag förstår nog inte riktigt Jag böjer mig i ödmjuk vördnad för den Skapande intelligens jag förnimmer bakom alla livsyttringar, sa Einstein. Sa Einstein det? Yes. Just han. Ett pensum varje dag, ett mini seminarium om döden. Nu kör vi igång. Vi har ingen tid att förlora, sa professor Lasse. 22 23
KREMERA ELLER JORDBEGRAVA? De första informationer jag fick tag på var just då obehagligt konkreta: mellan 90 000 och 100 000 svenskar dör varje år. 72 procent är äldre än 75 år när de dör. Främsta dödsorsak är cirkulationsorganens sjukdomar. Av 38 455 avlidna var 18 282 män och 20 173 kvinnor. Av tumörer dog 22 815, 10 980 kvinnor och 11 835 män. Av avsiktlig självdestruktiv handling avled 1 196 människor, dubbelt så många män som kvinnor. 79 människor dog efter övergrepp av annan person. Andra dödsorsaker var snöskred, lavin, jordskred eller andra rörelser : 4 personer, personbilsförare eller passagerare: 234, ridolycka 2, blixtnedslag 1 med flera dödsorsaker registrerade av Socialstyrelsen. 1936 kremerades 4,5 procent av alla avlidna i 25
landet. 1982 var den siffran 63,8 procent ( i dag då denna bok ges ut, 2009, kremeras cirka 75 procent i Sverige, i Stockholm 9 av 10. I Kiruna, Umeå och Skellefteå cirka 50 procent. I Gällivare kremeras endast 36 procent). Nästan 75 procent, högg Lasse direkt. Varför? Kanske beror det helt enkelt på att kyrkogårdsförvaltningarna investerat så stora summor i krematorier? De behöver få tillbaka kapital och få kostnadstäckning? Sen har väl döden i industrisamhället alltmer anonymiserats. Kremering är snyggt och smidigt. Jordbegravningen är påtagligare då man är med om kistans nedsänkande i graven. Kremering är nog mycket storstadskultur. Jesus brändes inte. Av jord är du kommen, jord skall du åter varda. Jordbegravningen måste ju vara viktig för uppståndelsetron. På vikingatiden använde man sig dock av bränning. Men den upphörde när kristendomen infördes. Hör här: inte förrän 1964 blev eldbegängelse tillåten i den romersk-katolska kyrkan. Den första kreme ringen i Sverige ägde rum 15 oktober 1887! För judarna gäller jordbegravning. Kremering är hedniskt enligt Talmud. Men vill den döde kan han få kremeras, Talmud är en traditionssamling att tolka, inte en absolut lag. Den muslimska tron förbjuder medverkan till kroppens förintelse, alltså är kremering inte tillåten. Inte heller i den grekisk-ortodoxa kyrkan. För hinduerna däremot gäller kremering, utom för heliga män, de jordbegravs. Atman, själen, befrias fortare genom kremering, tror man. Och buddhisterna kremerar, det är oftast en praktisk fråga i ett varmt klimat där kroppen snabbt ruttnar. Det var den första dagens lektion i ämnet döden och Lasse raljerade först om den kremering han som storrökare varit igång med sedan länge. Han skulle fundera på begravningsform, blev vi överens om. Övriga fakta skulle vägas in efterhand. 26 27
RELIGIONERNA OCH DÖDEN Vad säger då de som menar sig veta, religionerna, om döden? Kristendomen menar: av jord är du kommen, jord skall du åter varda, Jesus vår frälsare skall uppväcka dig på den yttersta dagen. Prästen: Låt oss betänka hur få våra dagar äro Jag vet att min förlossare lever Församlingen: Och han skall på sistone uppväcka mig av jorden. Prästen: Saliga äro de döda, som i Herren dö. Församlingen: De skola vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följa dem efter. 29
Prästen: För mig är livet Kristus. Församlingen: Och döden en vinning. O, Herre Gud, du som för syndens skull låter människor dö och varda jord igen. Lär oss att rätt betänka huru få våra dagar äro, på det att vi må undfå ett vist hjärta. Förläna oss en sann tro på din Son, Jesus Kristus, som blev dödad för våra synders skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull samt lever i evighet. Giv oss nåd att dagligen dö från synden och leva efter din heliga vilja så att när vår dödsstund kommer, vi befinnas kristligen beredda att skiljas häda. Och låt oss omsider med alla dina trogna, på yttersta dagen uppstå till evigt liv. Vi behöver arbeta mycket mer med frågor runt döden inom Svenska Kyrkan Vi skulle behöva ägna mer uppmärksamhet åt döden och dödsproblematiken. Biskop Lennart Koskinen, 2007, ur Att levandegöra döden En liknelse från 300-talet uttrycker det judiska synsättet på liv och död: Två skepp seglade nära land. Det ena var på väg ut medan det andra seglade in mot hamnen. Folket på stranden vinkade till det fartyg som var på väg ut och gav det ett hjärtligt farväl. Men det skepp som seglade in la man knappt märke till. En vis man såg de två skeppen och sa: Jag ser här en paradox. I verkligheten borde inte människor glädja sig åt att ett skepp lämnar hamnen, ty vem vet vilket öde som väntar, vilka stormar det måste genomgå, vilka faror det har att undfly? Gläds istället över det skepp som välbehållet har anlänt till hamnen med alla sina passagerare i frid. Så är också världens gång. När en människa föds gläds alla, men när hon dör, då sörjer man. Istället borde det vara tvärtom. Ingen vet vad som väntar barnet på dess resa genom livet. Men när en människa har levat och därefter dött i frid, då borde alla glädja sig. Då kan alla inse att hon har avslutat sin resa och lämnat efter sig en odödlig strålgans av gott namn. 30 31
Bevara ett rent sinne och sträva efter det rätta. Då blir frid människans slut. Ta väl vara på din stund på jorden, är judendomens budskap. Som Karin Boye uttryckte det: Visst finns det mål och mening med vår färd Men det är vägen som är mödan värd. I buddhismen, som i egentlig mening inte är en religion, handlar det om att bryta samsara, det eviga kretsloppet av liv och död och uppnå Buddhaskapets fullkomlighet. Vi har tre sorters medvetandetillstånd. Födelsemedvetandet, dödsmedvetandet och mellantillståndet, där människan frigör sig från sitt gångna liv, går igenom vissa erfarenheter och förbereder sitt återinträde i livet, de tre bardostadierna. Enligt doktor Walpola Rahula menar buddhismen att en varelse är ingenting annat än en kombination av fysiska och mentala krafter eller energier. Det vi kallar död är den fysiska kroppens upphörande. Men viljan, längtan efter existens fortsätter, denna tillvaros dominerande kraft upphör inte vid kroppens död, den visar sig i en annan form, i en ny existens, vid återfödelsen. Buddha såg i människans själ endast en övergående serie av osammanhängande, psykologiska stadier, sammanhållna av urbegäret, livsviljan. Det finns även många andra källor att tillgå: Den tibetanska dödsboken, Den egyptiska, det medel tida arbetet De Arte moriendi, den orfiska ins truktionen Om nedstigande i Hades, det hinduiska arbetet Pretakhanda, Swedenborgs De coelo et de Inferno (Om himlen och helvetet), hinduismens Garuda purana. Osiris, underjordens härskare, skulle enligt egyptisk tro döma en död människas själ. Gravguden Anubis ledsagar själen till Osiris. Hjärtat, samvetets summa, läggs i en vågskål och vägs mot fjädern i den andra vågskålen, en fjäder från rättvisans och sanningens gudinnas huvud. Skriv- och räknekonstens gud Thot skriver ner resultatet. Ett inte skuldtyngd hjärta väger mind re än fjädern och själen släpps in till Osiris domäner, till odödlighet. Den som inte klarar provet slukas av ett kvinnligt monster. I den babyloniska religionen, som utövade 32 33
inflytande både i det forntida Egypten, Grekland och Persien, möter vi den åldrande hjälten Gilgamesh som känner döden nalkas och söker odödlighet. Då möter han en jungfru som uppmuntrar honom att njuta av livet och levandet och inte söka illusionen odödlighet. Begravda föremål tillsammans med den döde vittnar om den babyloniska tron på ett nytt, ett annat liv efter det genomlevda. I Den tibetanska dödsboken talas om de fyrtionio dagarna. En återspegling av den urgamla läran om att det finns sju plan av tillvaro, vilka vart och ett genomlöper sju olika faser. Liksom människofostret upprepar varje form av utveckling från amöba till människa så måste den inre människan innan den så att säga föds, genomlöpa samma serie av utvecklingsfaser, fast på det psykiska planet. Det indiska verket Bahgavadgita säger: den tid har aldrig funnits då inte Jag existerade eller du. Ej heller i framtiden kommer någon att upphöra att vara till. Som den i kroppen fängslade andesjälen vandrar i denna kropp, från barndom till ungdom, mandom och ålderdom, så vandrar andesjälen också in i en annan kropp efter döden. Den insiktsfulle förvirras ej av en sådan förändring. Octavio Paz, nobelpristagare i litteratur, har skrivit att samtidigt som hinduismen spreds, spreds också en tanke som är central för brahmanism, buddhism och andra asiatiska religioner: metempsykos, det vill säga själens förflyttning från en existens till en annan. Varje god hindu är övertygad om att det inte bara är några få utvalda som har privilegiet att uppnå odödlighet utan att detta är en medfödd rättighet för alla. Sagt av Nikhilananda, hinduisk filosof. Enligt shintoismen renas den dödes själ av de efterlevandes riter och när dessa är genomförda och all dödens befläckelser och illvilja är borta blir själen sympatisk och avancerar så småningom till att bli släktgud eller skyddsgud. Förfädernas andar dyrkas för att hålla ordning på det dagliga livet, inte minst jordbruket. I taoismen är Dao den styrande principen i 34 35
tillvaron, utan begynnelse eller ände och det handlade om att söka leva i samklang med dao genom rätt kost, andningsövningar och meditation. Livet är en kombination av manligt, kvinnligt, yin och yang. Vad säger så islam om döden? I Guds den Nåderikes, den Barmhärtiges Namn Välsignad vare Han som har herraväldet i sin Hand! Han har makten över allting, han som skapade döden och livet för att pröva er, vem av er som gör de bästa handlingarna. Han är den Allsmäktige, den Ständigt Förlåtande. Koranen 67:1 2 Islam betyder hängivenhet till Gud, det betyder också fred. Gud är allt. Med Gud i hjärtat finns förlåtelse och evigt liv. Islams tro har sex pelare: Vi tror på Gud, hans änglar, hans böcker: Moseböckerna, Psaltaren, Jesu ord och koranen, hans sändebud, från Adam till Muhammed, utan åtskillnad, domedagen samt ödet, att det goda och det onda däri utgår från Gud. Det är han som skapat er av jord, därefter av en droppe säd, därefter av en grodd som sätter sig fast, därefter låter Han er komma till världen som späda barn för att så småningom nå full mognad och, till sist, hög ålder men några av er får dö innan så att ert levnadslopp som han fastställt, skall fullbordas, och för att ni skall lära er att använda ert förstånd. Det är Han som skänker liv och han som skänker död. När Han beslutar att något skall vara säger han endast till det var! och det är. Koranen 40:67 68 Vi tror att den döde är medveten om vad som händer runtomkring och har känsel, han eller hon kan bara inte röra sig eller tala. Omild behandling är lika plågsam för en död som för en levande. Livet för en muslim är en föreberedelse för döden. Bön, fasta och allt som syftar till 36 37
att fördjupa vår andlighet är steg på vägen för att kunna dö Döden är porten till den sanna världen, fridens boning, inte en illusion utan en verklighet, ett uppvaknande ur det här jorde livets dvala. Abd al Haqq Kielan, ur Att levandegöra döden Ett par tusen år före Kristus byggde vi här i Norden så kallade dödshus. Avlidna barn och vuxna placerades i dem och när där vilade ett tjugotal kroppar bars de ut och brändes på bål. De brända benresterna lades tillsammans med olika nyttosaker i gropar kring dödshuset och detta i ett enligt arkeologerna mystiskt mönster. Synsättet på den döde tycks inte olikt det muslimska. Genom bränningen for frisjälen till dödsriket. Utan riktig begravning kunde frisjälen fara vilse. Då kropparna låg och väntade i dödshuset var de alltså inte riktigt döda, frisjälen fanns kvar. Kroppssjälen hade försvunnit, man hade sålunda slutat andas, kroppen hade kallnat. I denna världsbild var jorden platt och himlen en kupa innanför vilken sol och måne och stjärnor rörde sig. Världspelaren stöttade himlen som vred sig runt den. Denna pelare upprätthöll allt, och var symbolen för en eller flera gudar. Längst ut i kanterna, i de olika väderstrecken bodde ondskans makter som ville förstöra för människorna medan gudarna försvarade dem. Dödshusen var troligen ett universellt mikrokosmos och de döda lades med ansiktet mot öster, där solen gick upp. 38 39
DÖDENS TRADITIONER Ett liv efter döden var en starkt förankrad tanke i Sverige på 1700- och 1800-talet. Granar och enar placerades vid husets entré. Låga träd vid ett barns död, höga för en vuxen. På begravningsdagens morgon bröts trädens toppar så att de översta skotten blev hängande neråt och mot kyrkan och graven. Denna handling skulle bidra till att den döde fick frid. Man visade den döde stor heder. Före begravningen intogs måltiderna i samma rum som den döde stod lik. Utsjungning och avsked var en vanlig sed. I samband med avskedet var det viktigt att den döde bars ut med fötterna före om inte, kunde han komma tillbaka till gården. Bars den döde ut med huvudet först, kunde han ju se dörren och det gamla hemmet och på så sätt finna vägen tillbaka igen. Att bära ut den döde på 41
detta sätt var ett försiktighetsmått som beskrivs i många kulturer. För att hedra den döde på hans färd till kyrkan och graven var det en vanlig sed att man strödde krossat granris på vägen, vid kyrkporten och i själva graven. Granriset ströddes i olika mönster, vanligen i form av ett kors. Granriset skulle förutom att hedra den döde också bidra till att hindra honom att återvända till hemmet. I många socknar fanns bårlag, fyra bärare. Var vägen lång kunde det behövas upp till tolv man. Bärarna hade stormhattar. Det ska dom ha, utropade Lasse, stormhattar, det gillar jag, och så Dan Andersons En spelmans jordafärd! Kistan surrades på en bår, målad i svart och vitt, fem meter lång, fyra ben och fyra handtag. Det första bårlaget måste bära så långt som den dödes marker sträckte sig. Annars kunde det bli missväxt! Man fick inte byta bärare framför någons hus, då kunde någon där drabbas av olycka och dö. Det var en vanära att köra den döde till kyrkan med häst och vagn, så skedde bara med fattighjon. Senare kom särskilda begravningsvagnar. En storbonde kunde ha 70 hästar i processionen. Vid kyrkan blev det sammanringning. På vissa håll fick inte kvinnorna följa med till kyrkogården. För skydd på färden och ro i graven lade man inte sällan ett kors på den dödes bröst, av trä, tyg, papper eller ben. I vissa landskap förekom likpapper, blommor och stjärnor tillklippta av guld- eller silverpapper, som lades i kistan. Jag avstår, sa Lasse, inga likpapper för min del. Pärlkransar, gjorda av glaspärlor med en ängel eller Kristus i mitten, förekom också på landsbygden. Den sattes fast på kistlocket. Och så var det begravningskalas. Gillet kunde ibland infalla långt efter begravningsdagen, beroende på såningstider och skördetider. Alla grannar var inblandade i värdskapet och uppassningen, det var ett hedersuppdrag. Uppdraget är ditt, sa Lasse, och vi hade sen Lasse dött gillet i form av en minnestund i Gustav Dalénsalen på Chalmers, där han hade sitt 42 43
andliga hem. Vår första kvinnliga präst, Margit Sahlin, förrättade jordfästningen tidigare. Dåvarande dataministern Olof Johansson var där, vännen Maritza Horn sjöng älsklingsångerna och Olof Buckard talade och sade: Mot dumheten kämpade du inte förgäves. Tack för det enorma, omätbara kapital du förräntat! Tillbaka till 1700-talet: Efter begravningen hade man knytkalas. Var och en kom med sin förning. Man rådslog med varandra om vem som skulle ha med ägg och ost och gröt och fläsk och höns och fårlår och tårtor och puddingar och kakor. Kalasrummet draperades med upphängda lakan. På dessa fäste man svarta lappar i form av timglas eller kors. Efter gillet samlade man in slantar till de fattiga. Med sig hem kunde man få begravningskarameller som man utsmyckade med etiketter, som var som små dödsannonser. Begravningsfesten ska vara en fredagskväll, fastslog Lasse. Helt rätt! Knytkalas, vin och öl. Alla dricker och är glada och gråter och pratar skit och är glada igen. Så ska det vara istället för landgång på café som det var när Stene dog. Dötrist! Och fransk nougat som begravningskaramell, faan, vad det går framåt! Den döde var inte fullt död förrän han jordfästes. Det antogs att den döde inte kunde gå igen förrän själen var frigjord från kroppen, vilket antogs ske på den tredje dagen eller natten efter jordfästningen. Kom den döde då inte åter, hade man inget att frukta. Man antog vidare att själen svävade fritt i luften i fyrtio dygn innan den kom till ro. Det har jag redan gjort, sa Lasse. Jag är ute och flyger varje natt. Under denna tid går den döde igen för att syssla med det som är viktigt för honom. Man antog att de döda gick igen under det första året efter döden eller till dess att de var glömda av sina efterlevande. Just nu lämnar jag stunderna, alla stunderna av dödsångest, av ruelse, av besvikelser över olika 44 45
kroppsfunktioner som kollapsade eller vägrade göra tjänst. Det oerhörda var hans absoluta engagemang i Projekt döden, som Lasse kallade det. Hans vilja var att fokusera på det, han lyssnade och funderade och bad om mera fakta och då jag lärde mig mycket om dessa seder via Svenska Begravningsentreprenörernas skrifter blev det tillfälle några år senare att betala igen, då jag för dem gjorde en turné under ett halvår till sjukhus landet runt, där jag för vårdpersonal föreläste på temat Sorgen och Döden. Vi läste även dödsannonser varje dag. Det verkade som folk i gemen fortfarande trodde på liv efter döden, eftersom de så ofta använde direkt tal till den döde. Eller är det för att man ännu inte fattat att vederbörande var borta? Verser av det här slaget var det som oavbrutet återkom. Allt vad du lidit Vi nog ej förstått Vi stod vid din sida Så hjälplösa blott Vi ville så gärna Hålla dig kvar Men ditt livsverk på Jorden nu Fullbordat var. Tomt det blir I hemmets vrå Tung blir nu vägen för Oss att gå Tack käre för De år som gått Tack lilla pappa för Allt vi fått Tack för vad du givit Tack för vad du var Tack för ljusa minnen Som du lämnat kvar Ja, det var ju föga upphetsande poesi, sa Lasse, där finns ju diktare att plocka av så det räcker och blir över. Bo Setterlind, Erik Blomberg, Ragnar Jändel, Harry Martinson, Hjalmar Gullberg Allt hänger på innehållet, jag kan 46 47
ske skriver något själv Lyssna på den här, Lasse, sa jag: Plikt hette budet du dagligen lydde Hela din gärning var märkt utav flit En för tidig död blev resultatet av ditt slit Vi fortsätter där du slutade vila i frid! O, fy fan, nästa! Minns du Lunchmusiken, radioprogrammet med Bertil Perrolf, som så måleriskt beskrev svenska himlar? I hans hustrus dödsannons läste jag dessa ord: Tack för fjärilen. På vårt vita trädgårdsbord. Du sände oss till tröst. Han berättade själv i sitt program om fjärilen. Det var dagen då dödsbudet kommit. Med hopslagna vingar satt fjärilen länge på trädgårdsbordet. Barnen och han betraktade den då den lyfte och flög rakt mot himlen. För dem var den en hälsning. Hans hustru var stor fjärilsälskare. En fjäril var för henne själva kärnan i livet. Sommarens första fjäril var alltid ett under för henne. På begravningsdagen tre veckor senare fann sonen en till synes död fjäril i garderoben. Han bar den till syskonen och fadern. Ena dottern andades varligt på den och den lyfte och flög in i sovrummet, gjorde ett svep över dubbelsängen och flög ut genom det öppna fönstret. Denna fjäril flög också rätt upp mot himlen. Familjen upplevde att fjärilen var ett bud om tröst både på dödsdagen och begravningsdagen. I koncentrationslägret Majdanek i Polen kan man på barackväggarna se klotter och tecken gjorda av barnen. Den vanligaste symbolen var fjärilen. Kan det handla om en inre bild man har av sig själv som kokong innan man blir fjäril? Kokongen förvandlas, dör och fjärilen, själen släpps fri? Fjäril och själ är samma ord i grekiskan, psykhe. Ursprunget för själ är andning, fläktande, skriver Anders Paulrud i romanen Fjärilen i min hjärna (2008), där han berättar om sitt döende. 48 49
HUR VI DÖR En ny dag. En ny lektion. Var och hur dör folk idag? Åttio procent av alla dödsfall sker på någon form av institution. De flesta på akutsjukhus. Ambulanser tutar sig fram till ålderdomshemmen, de som finns kvar, demensavdelningarna, pensionärsbostäderna, ditkallade av trygghetsjouren. Döden objektiviseras. Livet ska räddas till varje pris och vården möter upp med hjärtmassage, syrgas, dropp och kortison. Lagstiftningen säger att polis och läkare skall meddelas om du dör hemma. Samhällets representanter ska gå i god för döden idag. Och jag som funderat på att ta livet av mig hemma på en permission, sa Lasse. Där rök den chansen. 51
Utdrag ur olika studier, orkar du? Jag orkar. Kör. Patienter lider inte bara av olämplig vård utan även av orimlig terminalvård. Det är väl dokumenterat i studier, som endast bekräftar vad döende patienter och deras familjer redan vet. Till exempel: Min erfarenhet som sjukvårdsbiträde är att långvårdsinrättningen ofta fungerar nedbrytande. Vistelsen accelererar seniliseringen av de intagna och påskyndar döden, ett dödshem där de äldre förvaras i väntan på döden. Det teknologiska samhällets ättestupa. En epidemiologisk och sociologisk studie då, för tjugotre år sedan, visade att merparten av de avlidna led av plågor i form av oro, ångest, smärta, andningsbesvär, trötthet, orkeslöshet, avmagring, illamående, kräkningar och aptitlöshet. Döendet följdes av många personliga och sociala förluster. Många upplevde ensamhet och isolering under det sista året i livet Jag ville avsluta läsningen, men Lasse manade mig att fortsätta. En annan undersökning visar att en så stor del som femtio till sjuttio procent av de döende var helt eller delvis kapabla att kommunicera med omgivningen sin sista tid i livet. 78 av 202 klarade av att själva eller med viss hjälp lämna sjuksängen och äta själva medan 45 döende klarade att klä på sig och sköta den personliga hygienen själv eller med viss hjälp lämna sängen och äta. Du ser, sa Lasse, finns det liv så finns det hopp. I dödsögonblicket (det här gällde vårdinstitutioner) var 35 döende helt ensamma medan 83 hade en anhörig hos sig. Du sitter här då? Ja. Bra. En avhandling skriven i Östersund efterlyser mänskliga relationer, krisbehandling, stöd och samtal och mänskliga relationer för att få tid att bearbeta ångesten, eliminera vreden och aggressiviteten gentemot cancern och nå fram till en bejakande slutfas, ett accepterande av den för oss oundvikliga döden. Studien visade också 52 53
att det saknades rutiner för hur anhöriga skall bemötas och informeras. Loma Feigenberg, som var psykiatrisk konsultläkare vid Karolinska sjukhuset, menade att döden ägnats förbluffande lite intresse i medicinsk litteratur. Döden förnekas i mer eller mindre hög grad av läkarna trots (eller just därför) att de har den slutgiltiga fienden ständigt för ögonen. 1971 sände han mig ett särtryck av sina artiklar i Läkartidningen, artiklar som är höggradigt aktuella än idag. Han menade att läkaren måste upphöra att vara enbart läkare. Han måste vara villig att med patienten söka dela hans värld, och det betyder att han inte bara skall dela det patienten har att bidra med utan att han också måste vara beredd att dela med sig av sig själv. Alla föreställningar om att vara en auktoritet, att veta mer än den sjuke, om vad som gäller, måste helt enkel uppges, eftersom de är osanna. Då man talar om smärta, ensamhet, sorg och död måste även terapevten (Feigenberg stavade med v) verbalt eller icke verbalt förmedla vad han själv känner inför detta. Om jag känner med den sjuke, skriver Feigenberg, har tagit del av hans livs historia, och om jag skall kunna förmedla att jag godtar honom som människa och är ledsen över att han skall dö, kan jag vara till en viss medmänsklig hjälp. Och om vi kan dela att även jag skall dö, låt vara inte just nu. Hans död aktiverar självfallet mina känslor inför döden. Att medge det och dela min dödsångest med honom skall skänka tröst. Dessa krav och denna inställning hos terapeuten väcker oro och ovilja hos många. Man beskylls för att öva intrång och ledas av morbid curiosity. En sådan beskyllning säger något om dem som uttalar den, om deras ångest inför patienterna och den egna döden, men det är dock en reaktion. Många läkare värjer sig helt för dödens problem och vill inte ens diskutera dem. Somliga blir aggressiva och några har sagt mig, skriver Loma Feigenberg, att de tycker att det jag sysslar med är alltför sorgligt. Jag medger att döden är sorglig. Studien ställde frågorna: Vad kan man göra, 54 55
vad bör man göra, vad ska man göra? Vetenskap, etik, biologi, sunt förnuft, hur blandar vården för att göra rätt? Ett 83-årigt liv slutade med tre veckors naken förnedring. Patientens anhöriga var trötta efter veckor av vakande och anspänning. Slutet kom som en befrielse. Personalen på avdelningen kände sig misslyckad, en del uppgivna och arga på läkarna. De tyckte att alla ändå innerst inne kände på sig vad utgången skulle bli. Sjukhuset och intensivvården hade alltså gjort sitt yttersta för att klara ett liv och vad hade man egentligen åstadkommit och för vem? Varför fick man inte vara mindre aktiv? Istället för att förlänga en naturlig dödsprocess Det där tål att tänka på, sa Lasse, verkligen Några skönlitterära bitar om döden skulle sitta bra imorgon, okej? Jag funderade över om jag då skulle ta upp det här med val av kista, annonser, vad det skulle stå för text, musik, organdonation, allt det där praktiska, vad det får kosta, om han ännu tagit ställning till kremering. Allt det där dödsviktiga vi skjuter upp och sen inte har tillgång till när det behövs och som inte sällan ger upphov till uppslitande diskussioner de efterlevande emellan. Medan jag funderade över frågan valde jag bland litterära texter. 56 57
DÖDENS VISSHET På medeltiden dog man omgiven av släkt och vänner, det fanns en agenda kan man säga, ars moriendi, konsten att dö. Synderna skulle bekännas och gamla oförätter med grannar biläggas, försoning ske och ordnande av det praktiska i samband med begravningen. På 1300-talet var ängslan för domen inför det eviga livet påtaglig. De av pesten avgnagda skeletten dansar långdans med döden, alla fångas in, ingen kommer undan! De närmast följande seklerna gällde det att dö på rätt sätt för att få det bra i det eviga livet. Det som verkligen bekymrade dessa århundrandens människor och som framgår av litteraturen är den sönderfallande kroppen, likmaskarna; kadaverpoesin vältrade sig i människans 59
upplösning och förgänglighet. Ägandet omhuldades och döden var något avskyvärt som ryckte en bort från de älskade tingen. Så kommer 1500-talet och döden tycks idka älgskog med människorna, i litteraturen och bildkonsten verkar alla kunna lägra varandra i dödens omslutningar som även övergår i brutala dödsfamningar, våldtäkter. Och ett par sekler senare flanerar våra författare och poeter på kyrkogårdarna och söker vackra bilder för evighet och förgänglighet och föränderlighet för att på 1800-talet explodera i stora känsloutbrott och svärta. Vi börjar då besöka familjegravar och klär oss i svart. En ung kvinna hälsade på sin gamla farmor. Den gamla kvinnan tog en ring från sitt finger och gav den till sin unga sondotter utan ett ord. Hon satte den på sondotterns finger. Och den unga kvinnan sa inte: Nej men farmor, gör inte så där. Du älskar ju den ringen. Den ska du behålla själv Istället sa hon: Vill du verkligen att jag ska ha den? Och farmodern nickade och då sa den unga kvinnan: Men varför väntar Hon hejdade sig. Varför väntar du inte och ger mig den i julklapp eller något sådant var väl vad hon först tänkt säga. Men något inom henne förstod att farmor visste att hon inte skulle leva till jul. Två dagar före julafton dog farmodern. Det var en kvinnlig psykiater som citerade detta i en intervju, där hon sa: Det finns ingen döende människa som inte vet att hon är döende och det spelar ingen roll om hon är fem eller nittiofem år gammal. Så fråga dig inte om du ska berätta för henne att hon är döende. Frågan är. Kan jag höra och förstå vad hon säger? Det finns en känsla som aldrig slår fel. Varje människa är den första att veta om sin förestående död. Det blir första akten i en välbekant ritual. Den andra uppfördes i och med det offen t liga farvälstagandet, där den döende själv var 60 61
huvudpersonen, kallade till sig sina barn, talade med dem utan vittnen eller inför vittnen, gjorde upp testamentet, försökte gottgöra det orätta han gjort sig skyldig till, bad om förlåtelse, uttryckte sina sista önskningar, tog farväl Så ser det ut i många romaner och i Solsjenitsyns Cancerkliniken läser vi: Men nu mindes han hur de gamla dött i sina hemtrakter i Kama, ryssar, tartarer, votjaker lika. De hade inte spjärnat emot, hade inte fäktat, inte skrävlat om att de inte skulle dö alla hade de tagit emot döden med lugn. De inte bara avstod från att skjuta upp bokslutet, de gjorde sig beredda tyst och i god tid, föreskrev vem som skulle ha stoet, vem fölet Och de gick hädan lättade, liksom om de bara flyttade över till en annan stuga Det var satan vad det var lätt att dö förr. Vem katten ska få fölet? Kommenterade Lasse. Jag mindes proletärförfattaren Jan Fridegårds dödsannons: Mitt stoft är förgängligt, min ande lever. Han höll föredrag landet runt om Sommarlandet, om liv efter det vi kallar döden. Hans författarkollega, läkaren och Sherlock Holmes fader A. Conan Doyle, skrev i boken Den nya uppenbarelsen om sin döde pappa: Vad mig själv beträffar är jag lika övertygad om att min far i sin ursprungliga skepnad ännu finns till, som om han satt i sitt skrivrum och stängt dörren. För mig är han inte mera död än om han vore i Amerika. 62 63
DÖDEN OCH VETENSKAPEN Vetenskap om döden, härligt, hostade Lasse och försökte le. En bra blandning, ser jag. En doktor från Riga, doktor i extrasensorisk perception och en psykologiprofessor från Island. Inga är så psykiska som islänningarna, dom är spiritualister hela bunten, svarta döden heter deras sup, låt oss höra! Jag tagit med mig en bok med titeln Vad de såg i dödsögonblicket och Lasse läste på bak sidan. Jag ville först läsa för honom en variant på det bildspråk vi tagit till oss via radioprataren Bertil Perrolf. Liksom en larv som kommit ut på änden av ett blad griper tag i ett annat blad och drar sig samman och lösgör sig från det tidigare bladet, så griper själen, när du lägger av en kropp, en ny kropp, sedan du kastat av den tidigare kroppen 65
Vår undersökning är, anser vi, den första verkligt vetenskapliga forskning som gjorts om döendes upplevelser i dödsstunden. För det första samlade vi in mängder av data genom tre omfattande kartläggningar av läkare och sjuksköterskor som vårdade döende. För det andra var vår forskning tvärkulturell genom att vi använde oss av både amerikansk och indisk medicinsk personal. För det tredje samlades våra data noggrant och systematiskt genom moderna samplingsmetoder, bland annat frågeformulär och djupintervjuer. För det fjärde bearbetades materialet med statistisk analys samt mönster och innehållsanalys. Vi kan presentera nya fakta grundade på iakttagelser som gjorts av mer än ett tusental läkare och sjuksköterskor i frågan om överlevande efter döden. För att föregå våra slutsatser vill vi här konstatera att dessa uppgifter starkt tyder på ett liv efter döden starkare än någon alternativ hypotes kan förklara dessa data. Varken medicinsk, psykologisk eller kulturell påverkan kan förklara bort dessa uppenbarelser på dödsbädden. De är dessutom tämligen oberoende av ålder, kön, utbildning, religion och socioekonomisk status. Vi anser att våra egna resultat tillsammans med rön som gjorts vid annan kompetent forskning i denna fråga möjliggör en på fakta grundad, rationell och därför realistisk tro på ett liv efter döden. Vad de såg i dödsögonblicket, Atlantis,1980 I min antologi På väg mot en världsbild finns ett kapitel som har rubriken Döden och jag. Det är författat av den svenske narkosöverläkaren Werner Duveroy. Det han där skriver bekräftas nu av psykiatern Elisabeth Kybler-Ross. På frågan vilka de vanligaste intrycken är i dödsögonblicket, vid övergången till den andra sidan svarar hon så här: En fantastisk känsla av frid. Och helhet, fullkomlighet. Smärtan är försvunnen, oron och problemen likaså. Den nya existensen associe 66 67
ras med ljus i nästan alla fall rapporteras om en stark ljuskälla. Uttryck som ett hav av ljus och bländande solsken används ofta. Hon fortsätter: De kände att de inte var ensamma. I 90 procent av våra fall så förnam de att någon kommit för att möta dem i deras nya existens. De flesta rapporterar bara om syn- och hörselintryck, men i många fall har vi också luktförnimmelser. Men det intressanta är att jag har exempel på att människor som var döva hörde och att de som var förlamade kände att deras rörelseförmåga återvände. En man ligger för döden. Han når ett tillstånd av svår fysisk plåga och hör hur han dödförklaras av läkaren. Han börjar nu höra ett obehagligt ljud, ett starkt ringande eller surrande och känner samtidigt hur han snabbt förflyttar sig genom en lång tunnel. Därefter befinner han sig plötsligt utanför sin fysiska kropp och ser den på avstånd! Författaren och psykiatern Raymond A. Moody beskrivit många liknande sekvenser. Han menar att det ligger något mycket överty gande i att höra en människa skildra sin upplevelse, något som inte gärna kan överföras till skrift. Upplevelserna i dödens närhet var högst verkliga händelser för dessa människor. Genom hans bekantskap med dem har upplevelserna även för mig blivit verkliga händelser, säger psykiatern Moody. Ett typfall enligt de olika forskarna är den dödförklarade som iakttar återupplivningsförsöken som en utanförstående åskådare. Han konstaterar att han fortfarande har en kropp men av helt annorlunda slag och med helt annorlunda egenskaper än den fysiska kropp han har lämnat. Snart kommer andra för att möta och hjälpa honom. Han skymtar döda släktingar och vänner. En varm och kärleksfull ande en ljusgestalt visar sig. Denna gestalt ställer en fråga till honom, men inte i ord. Gestalten ber honom att utvärdera sitt liv och hjälper honom genom att visa honom en ögonblickssnabb rekapitulation av alla viktiga händelser i hans liv. Så finner han att han nalkas någon sorts barriär eller skiljelinje som tydligen markerar gränsen 68 69
mellan jordeliv och livet efter detta. Det visar sig att han måste återvända till jorden igen, att tidpunkten för hans död ännu inte är inne. Men vid det här laget har han fångats av upplevelserna i livet på andra sidan och vill inte vända tillbaka. Han överväldigas av en intensiv känsla av glädje, kärlek och frid. På något sätt återförenas han emellertid med sin fysiska kropp och livet på jorden. Senare försöker han berätta om sin upplevelse men han har svårt att finna ord för att beskriva dessa utomjordiska episoder. Han märker också att andra är skeptiska och kanske till och med hånfulla och till sist beslutar han sig för att hålla tyst om saken. Men erfarenheten har ett djupgående inflytande på hans fortsatta liv. Det finns givetvis olika tolkningsmöjligheter: övernaturliga, farmakologiska, fysiologiska, neurologiska och psykologiska. Psykiatrer som de ovan citerade lämnar möjligheten öppen att dessa upplevelser i dödens närhet representerar ett nytt fenomen som vi kanske måste finna nya sätt att förklara och tolka. 70 71
LIVET FÖRE OCH EFTER DÖDEN Re in carnis, åter i köttet. Reinkarnation var för mig ett självklart begrepp, en livssyn jag inte kunde vara utan för att få mål och mening med livet. Under åren hade jag samlat på mig många citat och utsagor. Är det sant är det underbart att detta är texten på president Benjamin Franklins gravsten: Liket av B. Franklin boktryckare ligger här till föda åt maskarna, liksom bandet av en gammal bok vars innehåll har rivits ut och som är berövat sin titel och sin förgyllning. Men verket kommer inte att vara förlorat 73
ty det kommer (som han trodde) att uppstå igen i en ny och elegant utgåva reviderad och förbättrad av författaren. Wernher von Braun, vetenskapsmannen som var inblandad både i atombomben och månraketer sade: Jag tror på själens odödlighet. Vetenskapen har bevisat att ingenting upplöses i intet. Livet och själen kan således icke upplösas i intet och är alltså odödliga. Några filosofers yttranden: Fechner: En människa som en gång levat kan aldrig dö, lika litet kan en människa vakna till livet utan att redan ha levt tidigare. Lichtenberg: Jag kan aldrig frigöra mig från den tanken att jag dött en gång före min födelse och att jag genom döden återskapats i denna gestalt. Saint-simon: Livet är ett glatt skeende. Barndomen är ett skönt uppvaknande. Ålderdomen ett fridfullt insomnande och döden förstadiet till en ny tillvaro. Voltaire: Det är inte sällsammare att återfödas än att födas en enda gång. David Hume: Palingesin (själens pånyttfödelse) är det enda som filosofin kan ta på allvar när det gäller att söka förklara världsordningen. Även multimiljonären Paul Getty trodde på reinkarnation. För en väninna berättade han att han förnam att han hade mycket gemensamt med den romerske kejsaren Hadrianus, och i hela sitt liv arbetade Getty på att likna denne. 74 75
Inte bara i beteendet. Det gäller även att i det yttre påvisa släktskapet. Därför byggdes Gettymuseet i Kalifonien som en kopia av Hadrianus villa i Herculaneum. Och på frågan om herr Getty trodde att han innehaft andra skepnader i tidigare liv svarade han: Om jag bara haft den minsta förmåga att rida så skulle jag säga Alexander den Store. Så såg alltså multimiljonärens reinkarnationstro ut. Den handlade om att ytterligare göra sig stor, skänka sig odödlighet genom att drömma sig in i välkända historiska personligheter. Han är sannerligen inte ensam om den sortens tro. Jag har träffat många människor under årens lopp som varit Napoleon, drottning Kristina, Cleopatra, Karl XII och andra historiska personligheter. Muntligen eller i brev har jag fått ta del av deras indicier och de har velat höra mina synpunkter. Mina sexuella problem påminner mycket om Napoleons. Mitt maktbegär beskriver, i mind re skala givetvis, mycket av Nappes kurva. Jag har samma ensamhetskänsla och utan förkänslor som drottning Kristina. Jag har också konverterat och känner mig mera hemma i Rom än i Sverige. Titta på den här bilden och den av Cleopatra! Har vi inte samma näsa, samma ögon? Och i mig har sedan barndomen funnits ett sug efterhennes hemland. Så kan det i stark förkortning låta. Givetvis får folk tro vad de vill. Ger sådana tankar någon sorts mening till ett människoliv så ja. Reinkarnationstanken är för mig inget att fly till, inte något som jag omfattar för att kompensera mig i nuet eller för att kittla mig själv med spekulationer om vad jag ställt till med i det förgångna. Jag är inte på det sättet intresserad av tidigare liv. Reinkarnationstanken är för mig inget sensationellt. Den är starkt knuten till en evolutionistisk idé. Utvecklingen skuttar inte. Man blir inte plötsligt loppa eller fisk efter ett människoliv. Växtriket avlöser mineralriket. Djurriket ligger före människoblivandet. En kontinuerlig utvecklingskedja. En sufisk poet, Djalal al-din Rumi, skrev re 76 77